Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Jag sätter mig på ett tåg som går norrut. Jag ska åka långt, många timmar. Mitt ärende är en aning oklart, till och med för mig själv. Jag reser för att undersöka en dröm. Jag bär på en längtan. Den sliter i mig natt och dag, den håller mig vaken när jag borde sova, den lämnar mig ingen ro. Jag måste få klarhet. Det är någonting som jag ska förstå. Jag behöver lägga pussel med de bitar som jag består av. Jag måste få veta vad som är verkligt och vad som är längtan.
Snön ligger som ett tjockt smutsigt vaddtäcke över Sverige. Landet är ännu i vinterdvala. I snötäcket små barmarksöar av sovande hus med mörka fönster som blundar. Himlen är en grå nödfilt över landskapet. De ändlösa barrskogarna är svepta i vinterns knappt ledsynsmässiga grådunkel.
Att åka tåg är att vila från sig själv. Bara sitta och låta sig fraktas. Jag är på väg till en stad som kunde vara vilken småstad som helst i Norrlands inland. Men för mig är det en särskild stad. Det är min födelsestad, en stad där jag har tillbringat stora delar av mitt liv. Det är här mina rottrådar är fästade. Staden och dess människor lever sitt liv inom mig. Hela min släkt kommer från den här staden, mitt i det undersköna landskapet med sina skogar, kullar, älvar och sjöar och praktfulla gårdar som vittnar om en rik månghundraårig byggnadstradition.
Jag bär dem alla inom mig
Det finns inte en enda levande människa kvar i min släkt i hela länet. Alla är döda. Det finns ingen som jag kan ringa till och säga “Hej, det är Julia, jag kommer till stan på torsdag, det vore trevligt att träffa dig”. Jag åker på en ensam rekognosceringsresa, väntad av ingen. Jag reser till mina minnen. Min släkt är visserligen utplånad. Men det liv som de lever inom mig pågår fullkomligt obehindrat. Ja, det är till och med så att de lever sina liv allt starkare och tydligare inom mig trots att de definitivt är döda.
Mina kära verkar inte ha fattat att de ligger under mull. De fortsätter att göra sig hörda, jag bär dem alla inom mig. Jag bär deras röster, deras skratt, deras sätt att röra sig, deras dofter. Moster och morbror på bondgården, roddturerna på sjön, åka hölass, skidåkningen, lingonplockningen. Övningskörningen i deras Volvo PV 444 så att jag kunde ta körkort precis när jag fyllde arton.

Mormor som tog körkort redan 1925 och kunde allting, från att måla hus till att sköta jordbruk och driva pensionat. Hon bjöd mig på min första filmupplevelse när jag var fyra år, “Snövit och de sju dvärgarna”. Men åldras kunde hon inte. Hon dog alldeles för tidigt.
Farfar som växte upp på fattighuset
Farfar som blev moderlös när han var tre år och växte upp på fattighuset. Honom har jag berättat om i krönikan “Landet som försvann” Han ville helst inte tala om den tiden. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och farmor skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara farfar och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi tillfälligt har lämnat bakom oss. Nu är det på väg tillbaka.
Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istället det mer neutrala och distanserade ”man”.
“Man fick ju mat och kläder”
”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.
Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker. Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.

Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul.”
Släkten är förankrad i varje löpmeter räls
Farfar som trots sin arma uppväxt blir en duktig och plikttrogen man i staten. Han arbetade vid järnvägen, som sin far. På uniformen stod det SJ som i Statens Järnvägar. Min släkt är förankrad i varje löpmeter räls på den numera öde bangården. Att vara statsanställd ansågs vara tryggt och säkert. Farfar försörjde sin familj och kunde 1936 köpa ett egnahem i stadens utkanter för 9 200 kronor.

Älven var stadens pulsåder ända tills flottningen upphörde. På älvstranden stod en skev liten tvättstuga där mamma och de andra kvinnorna i trakten skötte sin tvätt. Den sparades ihop till stortvätt på sommaren när isen inte band vattnet. Då eldade man under en enorm gjutjärnsgryta, där lakan och handdukar fick koka. Sköljde gjorde man från en klappbrygga i älven. Nu dånar gigantiska långtradare fram på vägarna med den timmerlast som älven fraktade gratis, och älven är bara ett pittoreskt inslag i stadsbilden. På stränderna reser sig höghus.
Staden var vacker, omfluten av vatten
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Resa i förlustens landskap”