Svensk samfundsdebat er på områder af betydning et gated community. Vogterne ved porten lukker ikke hvem som helst ind, men hvis noget ‘kontroversielt’ foregår uden for Sverige, – helst i Indien – er det straks lidt lettere at gå til. Samtidigt med at Mikael Jalving i går kunne skrive i “SØNDAGSSKOLEN: Sharia light – på svensk” (log in) at:

“Da etnologen Karl-Olov Arnstberg og journalisten Gunnar Sandelin udgav deres skelsættende bog “Indvandring og mørklægning, En saglig historie om en forrykt tid” på eget forlag for en måned siden, nærede de muligvis et spinkelt håb om, at bogen ville blive omtalt eller anmeldt i de store svenske medier. De tog fejl. Ikke et ord, ikke en sætning, ikke en eneste murren i geledderne, men tavshed raden rundt,”

anmelder Svenska Dagbladets Merete Mazzarella i dag fyldigt og anerkendende Rødt, hvitt & blåt af den norske samfundsforsker Asle Toje, der var i København i weekenden (th. på foto af Sarrazin og Rustad):

I en ny essä finner den norske statsvetaren Asle Toje ett återkommande mönster: de politiska och ekonomiska eliterna har förlorat kontakten med folket, och deras avfärdande av populismen liknar ibland klassförakt.[..]

Rent konkret färdas han vitt och brett, lika ivrig som en pojkbokshjälte rör han sig till synes oförskräckt också i kvarter som polisen helst undviker, som Glasgows slum – där det inte går att köpa en brödkniv eftersom det från butikens synpunkt skulle vara en inbjudan till rån – eller de förstäder till Paris där de stora bilbränderna för några år sedan tog sin början och som kallas laglöst område. Han är lika nyfiken på den tjeckiska porrindustrin eller Hells Angels som på ungdomsarbetslösheten i Spanien eller en Vatikan-prästs utläggningar om den katolska kyrkans kris, han iakttar, han intervjuar, han slår sig i slang med mannen – eller kvinnan – på gatan. Samtidigt är han hela tiden den påläste samhällsvetaren som förmår dela med sig av sin beläsenhet medan han tolkar, söker efter mönster eller – som det emellanåt snarare verkar – efter att få sina teser bekräftade.

Teser har han nämligen gott om. En är att integrationen av invandrare har misslyckats i stort sett överallt och att det är mångkulturalismens fel. I Köpenhamn talar han med en invandrarkonsulent, Mohammad Rafiq, som säger: ”Utifrån läran om mångkulturalism har vi uppmuntrat olika kulturer att leva sitt eget liv, avskurna från mainstream. Vi har också funnit oss i parallellsamhällen som uppför sig på sätt som strider mot våra värderingar. Politikerna gjorde invandrarna biståndsberoende – de insåg inte att ekonomisk utjämning är meningslös utan social integration.”

Fortsæt med at læse “»Eliterne hensætter deres folk i undtagelsestilstand«”

Den privata säkerhetsbranschen, till exempel, har under decennier varit en av Sveriges snabbast växande industrier. 1974 uppskattades antalet väktare i Sverige till 6900, idag är de 20000. Det är fler än antalet poliser. Sett per antal invånare har vi betydligt mer uniformerad säkerhetspersonal omkring oss i dag än för fyra decennier sedan.

Enligt en studie från Stockholms universitet fick 94 procent av lågstadiebarnen gå ensamma till skolan i början av 1980-talet, jämfört med 47 procent i dag. Andelen barn som får föräldrars tillåtelse att gå till affären utan vuxen har sjunkit från 82 till 24 procent.

En fjärdedel av unga kvinnor anger att de låtit bli att gå ut på kvällen av rädsla för våld. Det är en fördubbling jämfört med 1980, enligt SCB. Andelen villor med inbrottslarm har också fördubblats sedan SCB började med sina mätningar i början av 1990-talet. Antalet övervakningskameror i storstäderna har tredubblats bara de senaste tio åren. Alla dessa säkerhetsåtgärder borde, allt annat lika, få brottsligheten att sjunka. Det har den inte gjort. Andelen svenskar som anger att de har utsatts för våld ärenligt SCB påtagligt högre i dag än den var år 1980. Oron för brott är inte ogrundad

Paulina Neuding spørger sig, hvor lodrette kriminalitetskurverne ville være, hvis svenskerne ikke var blevet så forsigtige. Hvis mange kvinder ikke holdt sig indendørs om aftenerne, hvis svenskerne ikke fraflyttede områder, deres regeringer har ladet kolonisere udefra. Katastrofen har noget med EU og Schengen, og alt med multikulturen at gøre. Århundreders opbygget tillid siver ud af Sverige som fra undervognen af en rusten Volvo.

Der er mange, der ikke begriber, hvordan ser ser ud inde i 90 procent af svenske politikeres hoveder. De er ikke nær så dumme, som de lyder, de ser hvad de har gjort ved landet og hvad de fortsætter med at gøre. Hvorfor skifter de ikke spor, men tværtimod accelererer, er de vanvittige? Jeg har en delforklaring.

Jeg så en lang dokumentar om første verdenskrig for nylig. Allerede i 1916 ved Slaget ved Somme og Verdun senere samme år, var så mange millioner døde til ingen verdens nytte, at det blev politisk og psykologisk umuligt at sige: “Så stopper vi slagteriet her.” Alt for meget var investeret, alt for mange var døde, krigen, kødhakkeren var blevet selvkørende af prestigegrunde. I 1917 og 1918 fortsætter de myrderierne ufortrødent ved Ypres, Passchendaele, Cambrai, Aisne og Marne. (foto: Voie sacrée (fra Bar-le-Duc til Verdun, kilometersten.)

I 1975 under regeringen Palme vedtog en enig Riksdag – uden folkelig debat, naturligvis – Regeringens proposition 1975:26 – heri lovfæstes multikulturen. I 1996 satte regeringen Persson trumf på med Regeringens proposition, 1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden, igen uden at konsultere befolkningen.

Fortsæt med at læse “Den hellige vej: Landet uden ledelse”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

I civiliserade länder finns det gränser för vad man kan och bör säga och göra i det offentliga rummet. Man bör till exempel inte hota eller önska livet ur andra människor. Gränserna är viktiga. De bidrar till att skapa ett samhällsklimat där vi vet vad som gäller och kan känna oss någotsånär trygga. I alla länder föds invånarna in i och internaliserar under uppväxten gradvis en kultur med givna normer för vad man bör och inte bör säga och göra. Gemensamheten i kultur och värderingar är det kitt som håller samman en nation. Välfärdsländerna i Väst har byggts utifrån en homogenitet i normer, värderingar och moral och skapat ett slags moraliskt kontrakt som flertalet invånare kan känna sig lojala med.

När ett land splittras genom en extrem och omdömeslös invandringspolitik spricker också det moraliska kontraktet. Normer och värderingar krackelerar, gränserna för vad man får göra förskjuts och tidigare tabun raseras. Tydligast ser vi det i att brottsligheten ökar i takt med invandringen från länder med helt andra normer för våld och kriminalitet än de nordiska länderna. Men i förljugenhetens och moralpanikens Sverige pågår också en kraftig förflyttning av gränserna för vad som kan sägas offentligt. Det paradoxala inträffar att samtidigt som yttrandefriheten begränsas för den stora folkmajoriteten ökar den för den politiskt korrekta samhällselit som dikterar tonen.

“Det finns en slags “konsensuselit” som skrämmer dem som vill yttra sig. Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller “de svaga” i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras” skriver Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski i Expressen.

“Allting blir bättre när de gamla dör ut”

Som i alla djupgående samhällsprocesser sker gränsförskjutningen glidande, dold under ytan och omärklig för de flesta. Ända tills någon plötsligt står på andra sidan gränsen och säger saker som man inte trodde var möjliga. Saker som inte har varit möjliga, förrän nu.

Mikael Hjerm, 43-årig professor i sociologi vid det illröda universitetet i det lika illröda Umeå, är en av de nya gränsöverskridarna. Han är “expert på mångkultur”. I sin forskning inriktar han sig på att bekämpa nationalism, konservatism och invandringskritiska attityder. En verkligt sanningssökande och objektiv forskare med andra ord, av den sort som professor Karl-Olov Arnstberg och journalisten och socionomen Gunnar Sandelin skriver om i kapitlet “Forskarnas svek” i sin nya bok “Invandring och mörkläggning”. Mikael Hjerm har uttalat sig om svenska folkets rasism i den engelskspråkiga nättidningen The Local.  I översättning sa han så här:

“Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, som växte upp i en annan tid. För att tala klarspråk: när de dör kommer saker att förändras till det bättre.”

(“The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.”)

 De som har fel åsikter ska dö

“Förändras till det bättre” innebär ur Mikael Hjerms perspektiv att det blir fritt fram för gränslös mångkultur. Det är hans dröm om det ultimata paradiset. De som hindrar förverkligandet är den förstockade äldre generationen med sina förutfattade meningar, formade i en tid då Sverige var ett etniskt homogent och välfungerande land. Sådana utpräglade bromsklossar borde ha vett att snarast lägga sig ner och dö. I Mikael Hjerms värld ska de som har fel åsikter dö. Det är de som hindrar utvecklingen mot ett paradisiskt Utopia.

Om vi ska hitta förebilder till att så ohöljt önska livet ur en stor grupp invånare (det finns drygt två miljoner pensionärer i Sverige) får vi söka oss en bit tillbaka i historien. Till en Pol Pot. En Mao Zedong. En Adolf Hitler eller Josef Stalin.

“When the jews die things get better”

Än finns faktiskt lite mandom, mod och morske män kvar i Sverige, så det tog hus i helvete när Mikael Hjerms dödsönskningar nådde allmänheten. Hans fatwa mot den äldre generationen utlöste 693 kommentarer på nätsajten Avpixlat. Signaturen “Det svenska psyket” skriver:

“To put it very bluntly, when the jews die things get better. Historien går igen. Dödens hantlangare vistas numera i finrummen. Samma iskalla byråkrater som på 30-talet, fast nu bara i finare skepnad.”

Påsken förstörd av högerextremister

Vad gör Mikael Hjerm sedan han önskat livet ur drygt två miljoner pensionärer och fått reaktioner på det? Precis som Katarina Mazetti springer han till den alltid lika tjänstvilliga Västerbottens-Kuriren och beklagar sig över att han har utsatts för “hat”. 

Professorn har fått påsken förstörd! Han har blivit hotad av högerextremister! Det kan bara vara högerextremister som tycker att gamla människor har rätt att leva. Den 2 april begagnar han sig ännu en gång av kompisarna på Västerbottens-Kuriren och gör en halv pudel:

“Jag ber tusen gånger om ursäkt om någon blivit sårad av mitt uttalande, jag vill inte någon något ont” säger han.

Men andemeningen har han inte ändrat.

“Det handlar om demografiförändringar. Folk är i regel ganska fasta i sina attityder, så sådana här förändringar tar lång tid. Det är med generationer som det förändras.”

För ändras ska det. Det har Mikael Hjerm bestämt.

Sju partier vill införa ett tredje kön – män som föder barn

Andas djupt, det ska bli värre. I normupplösningens Sverige vädrar gränsöverskridarna morgonluft. Samtliga sju gammelpartier i riksdagen vill gå lika långt eller längre än Mikael Hjerm för att ändra den svenska befolkningsstrukturen. En stor politisk majoritet har länge velat ta bort kravet på att den som vill byta kön måste sterilisera sig. De vill skapa ett tredje kön – män som föder barn. För svenska politiker är ingenting omöjligt, inte ens att ingripa i naturens grundförutsättningar.

De utrotningshotade kristdemokraterna har stretat emot i regeringen, men efter ”noggrann eftertanke och analys” av bland annat sina mikroskopiska möjligheter att klänga sig kvar vid makten efter nästa val ändrade sig kd:s partistyrelse i februari förra året. Än en gång vek socialminister Göran Hägglund (kd) gumminacken under den reinfeldtska allianspiskan. För vilken gång i ordningen? Hägglund omfamnar islam, han har gått med på enkönade äktenskap och religiös omskärelse av små pojkbebisar, han går med på vad som helst bara han får sitta kvar vid maktens köttgrytor. Den 14 mars lade han en proposition på riksdagens bord med innebörden att kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet är ”otidsenligt” och ska slopas i sommar.  Tidsenlighet är alltså att göra män till barnaföderskor.

“Orimlig tanke att ha blivit född av sin pappa”

Men Göran Hägglund har inte hela partiet med sig. I en motion som lämnades till riksdagen i veckan går riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Annelie Enochson emot lagförslaget från sin egen partiordförande.

”Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser, av vilka den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, kallat ‘person’ i lagtexten – män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som det saknas goda skäl att införa. Därtill finns det stora svagheter i lagens förarbete, och den aktuella propositionen borde därför inte ha lagts fram”, skriver de i motionen.

“Frågan om ett tredje kön är inte beredd, och måste belysas. Att ha blivit född av sin pappa är en orimlig tanke” säger Tuve Skånberg.

För första gången sedan 2006 går två enskilda riksdagsledamöter emot enigheten i den borgerliga alliansen. De blir själva gränsöverskridande genom att protestera mot vanvettig politisk hybris och sitt partis sanslösa gränsöverskridande av naturens lagar.

Invandrarprinsen i sitt livs offerroll

Att göra anspråk på förstaplatsen i moraliskt världsmästerskap förpliktar. Ingen aspekt får lämnas obevakad. Vem ska vi tycka synd om i dag? Vem ska just den här dagen få oss att vältra oss i skuldkänslornas oemotståndliga, masochistiska träsk? Gammelmedia presenterar dagliga störtfloder av snyftkandidater. Författaren Jonas Hassen Khemiri, 34, är inte ens invandrare. Han är född i Sverige av en svensk mor och tunisisk far. Ändå spränger han alla hittills kända gränser för offentligt självömkande när han gör anspråk på rollen som invandraroffer för svenskarnas fruktansvärda rasism.

Vi ska ha klart för oss att det är oerhört synd om Jonas Hassen Khemiri. Trots att han är en uppburen författare som kultureliten oavbrutet har gullat med sedan han nedkom med romanen “Ett öga rött” för tio år sedan,  och trots att han har klippkort till SVT:s prestigelitteraturprogram “Babel”  är hans liv i det rasistiska Sverige ett rent helvete. Med svarta lockar som alibi klagar invandrarprinsen bittert över hur kallt rasismen drar genom den hermelinpälskantade röda sammetsmantelns sömmar – men reflekterar inte för ett ögonblick över att det kanske är just de svarta lockarna och invandrarbakgrunden som har gjort honom till medias speciella darling. Ingen vill ju bli beskylld för diskriminering, särskilt inte den svenska kultureliten.

Jag är dödligt trött på hans martyruppsyn

Varje gång jag går in på Dagens Nyheters nätsajt ser jag Jonas Hassen Khemiris förorättade ansikte. Jag är dödligt trött på hans martyruppsyn med de surt ihopknipna läpparna, blicken med den självgoda offerglimten som tycker gränslöst synd om sig själv. Surbilden har suttit fastklistrad på DN:s nätsajt sedan den 13 mars när tidningen publicerade hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask (m) med ett erbjudande om att han och ministern  ska byta skinn med varandra.  Hassen Khemiri vantrivs nämligen i sitt eget skinn. Han likställer sin egen privilegierade tillvaro i den svenska kultureliten med livet för de utlänningar som uppehåller sig illegalt (= olagligt) i landet och oförskämt nog får sin identitet kontrollerad av polisen i enlighet med regeringens Revaprojekt.

“Alla svenskar är rasister” säger pappa

Eftersom svenskarna är så rasistiska blir Jonas Hassen Khemiris liv en Golgatavandring med ständiga kränkningar. Han är ett lysande exempel på den växande kränkthetssjukan, han placerar sig själv i ett mönster där antalet polisanmälda kränkningar beskriver en brant ökning sedan 1975.

Redan när han var liten lärde hans tunisiske far honom att alla svenskar är rasister:

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Gränsöverskridarna”

klik. f. helskærm
Fortsæt med at læse “Glyptoteket”

Hans Rustad og Asle Toje interviewer Sarrazin taler teleteknologi med sin I-Phone. Han sagde blandt meget andet: “70 procent af befolkningen støtter mig, 70 procent af medierne afskyr mig.” Posten opdateres (to be continued) – Fra Jyllands Postens interview i dag: På sporet af et lykkeligere Tyskland (log in.)

Thilo Sarrazin er måske den mest omstridte mand i Tyskland. Han har skrevet to bøger, der har delt landet. Den ene hævder, at nationen bliver stadig dummere på grund af en forfejlet indvandringspolitik. Den anden påstår, at Tyskland ikke har brug for euroen. Kritikere beskylder ham for at opfinde eller misbruge statistikker. Hvert af de to skrifter er solgt i omkring en million eksemplarer, så man kan roligt sige, at hans synspunkter, ud over modstanden, møder genklang. [..]

Fortsæt med at læse “Thilo Sarrrazin in Copenhagen, 2013”

Av Thomas Nydahl
Den brittiska skolans förfall är ett ofta återkommande tema i landets press. Jag tog själv upp det i min bok Black Country. Bland de mer skarpögda skildrarna av en förlorad generation finns förstås Theodore Dalrymple. Det som sker i skolan är förstås en spegel av det som socialt och kulturellt glider ner mot avgrunden. Idag snappar jag upp vad Paul Weston skriver (och går sedan in på den helt akuta situationen som den beskrivs i Birmingham Post):

“Imagine the scene. You are sitting on a bus with nineteen fellow adults at 4pm during school term time. Your journey is suddenly interrupted by the noisy arrival of nine teenage products of our utopian/ dystopian comprehensive schooling system. They shriek, they swear and they spit. They eat crisps and throw the empty packets to the floor, drink coke and allow the subsequently discarded cans to roll up and down the aisle and between your feet.

One of them, a fifteen-year-old called Wayne turns up his ghetto blaster as a girl, covered in cheap gold jewellery, her hair scraped back, decorative rings adorning various parts of her overweight, multi-pierced anatomy grinds herself into his lap, her lipsticked mouth a knowing grin, her mascarad eyes aflutter. She is fourteen years old. She knows all about sex: hetero, bi and gay varieties, she learned that at primary school. She goes by the name of Shazza and lost her virginity to Wayne’s brother Dwayne at the age of twelve.”

Det är utanför skolan som Weston möter dessa tonåringar. När de borde ha varit i skolan förstås. Min skildring av fenomenet finns här. I den texten skriver jag:

“När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I en rapport i Birmingham Post den 5 april, från en lärarkonferens, skriver journalisten under rubriken “Klassrummet kan snabbt bli ett slagfält”:

“Birmingham teacher Maria Hesson spoke out against unruly behaviour as it was revealed one in seven teachers had been attacked by a pupil. Her warning came as she addressed thousands of teachers at the Birmingham-based NASUWT union’s annual conference in Bournemouth. The results of a survey released to coincide with the conference found more than one in five teachers had been threatened by their students – with one in seven suffering actual violence. About 12,000 teachers from across the UK responded to the questionnaire, which also found 85 per cent of teachers had been subjected to verbal abuse by a pupil in the past year. More than a third of those questioned said they had also experienced abuse from a parent or carer.”

Det är ett ansenligt antal lärare som både hotas och fysiskt misshandlas.

“Two years ago, it emerged that 150 pupils a day were being sent home for bad behaviour in West Midland schools. Government data revealed 578 children were expelled and more than 28,000 were suspended from the region’s classrooms during the 2009-10 school year. Reasons for exclusions included physical or verbal abuse towards teachers and fellow classmates, bullying and drink and drugs.”

När jag läser detta sista kan jag inte låta bli att tänka, att det är dessa barn och tonåringar man möter på engelska bussar – på skoltid. Sådana problem har vi väl inte i Sverige – eller?

Av Kjell Håkonsson
I Botkyrka kommun har som bekant kommunen, som också är huvudman för skolan, godkänt böneutrop från den moské som ligger i kommunen. I en förfrågan adresserad till Skolverket påpekar jag att undervisningen enligt Skolverket skall vara ikke-konfessionell och att till exempel böner inte får förekomma i samband med kyrkoavslutningar och att det då heller inte är rimligt att skolans huvudman tillåter en aktör att låta böneutrop ljuda över skolgårdarna. Skolverket svarar att det är fråga om ”yttre faktorer”, som möjligen skulle kunna vara en arbetsmiljöfråga men att det då är en fråga för Arbetsmiljöverket och inte Skolverket. Är det bara jag som tycker att det här är orimligt?

Mail till skolverket (12/3-2013)

“Hej!
Enligt skollagen skall undervisningen i skolan vara icke-konfessionell. Skolverket har till exempel fastslagit att det under skolavslutning eller samling i kyrkan inte får förekomma religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.

Nu har huvudmannen för skolorna i Botkyrka kommun, kommunen själv, beslutat att tillåta muslimska böneutrop i kommunen. Är det förenligt med skollagen att eleverna på skolgårdarna skall tvingas höra på de böneutrop som kommer att skalla över kommunen? Om inte, vilka åtgärder kommer Skolverket eller Skolinspektionen att vidta för att försäkra sig om att böneutropen inte når ut över skolorna?

Man har i debatten jämfört muslimskt böneutrop med kristen klockringning, men skillnaden är betydande. Klockringning har inte någon semantisk innebörd och sker normalt på tider då skolorna är stängda. Muslimska böneutrop kan heller inte – hur mycket man än vrider och vränger på det – sägas vara en uråldrig svensk tradition.”

Skolverkets svar (21/3-2013):

“Hej!
Jag har tagit emot din fråga rörande böneutrop.

Skolinspektionen är ansvarig tillsynsmyndighet för grund- och gymnasieskolorna och kan granska hur skolhuvudmannen organiserat utbildningen utifrån skolförfattningarna. I det fall du nämner handlar det om yttre faktorer som eventuellt kan uppfattas som störande för utbildningen. I sådana fall kan arbetsmiljölagstiftningen vara relevant. Se Arbetsmiljöverket webbplats för mer information: http://www.av.se.”

.

(Ovenfor er den video, jeg efterlyste fra demonstrationen foran den store moské i Paris forgårs. Der har været Femen nok men denne er altså god, professionelt lavet, fascinerende billeder.)

De ældre i forsamlingen genkender rubrikken om den vestlige imperialisme fra en fjern fortid – hvornår var det nu? Spørg Frank Aaen og Ole Sohn. Femen er mildt sagt ikke populære i muslimske medier her efter på og det er helt som det skal være. Der kommer den sædvanlige tirader om, hvor enestående frit muslimske kvinder lever. I dag har de f.eks. fået lov at cykle i Saudi Arabien, bare de cykler i cirkler og har følge af en mand. Det hed ‘repressiv tolerance’ i 70’erne, og var et stort nummer venstrefløjen har glemt i dag. Og hvordan kan hijab være obligatorisk under islams åg, uden at være et symbol på religionen? Skægaberne er trængt af unge kvinder, der har fået nok. Islam er det største, enkelte kvinde- og menneskerettighedsproblem i verden overhovedet, og den er forhåbentlig døende, som nogen spår efter en vis forskning.

Protesting the way in which the west portrays Muslim women, a huge number of Muslims joined the online protest against FEMEN hateful message.

“Let’s show the world that we oppose Femen and their use of Muslim women to reinforce Western imperialism.”

Islam sees hijab as an obligatory code of dress, not a religious symbol displaying one’s affiliations. Islam, as a divine religion, sets down rules that strike a balance between men’s responsibilities and women’s rights. Woman is recognized by Islam as the full and equal partner of the man in the procreation of humankind. By this partnership, she has an equal share in every aspect. She is entitled to equal rights, she undertakes equal responsibilities, and she has as many qualities and as much humanity as her partner.World Muslims Reject Topless Protests

Klaus Wivels ad hominem-angreb
af Dan Ritto, bestyrelsesmedlem i Trykkefrihedsselskabet

Weekendavisen bragte den 27.marts et bemærkelsesværdigt ad hominem-angreb fra Klaus Wivel på Trykkefrihedsselskabet. Wivels angreb sker med henvisning til Martin Krasniks jødiske ophav. Dette angreb bør ikke stå uimodsagt.

Trykkefrihedsselskabet er en forening, der alene har til formål at forsvare ytrings-og pressefriheden. Et mål, som jeg formoder, at Klaus Wivel ikke er uenig i. Samtidig har vi ikke andet end foragt tilovers for primitive synspunkter som racisme og antisemitisme.

Wivel erkender dog også, at der ikke er noget at komme efter – direkte. At hverken selskabet selv eller de bloggere og debattører, der i egen selvopfattelse ligger os nær, har givet udtryk for sådanne synspunkter. Så langt så godt. Derimod »besmittes« Trykkefrihedsselskabet tilsyneladende af, at der i kommentarsporene på henholdsvis Uriasposten, Snaphanen og Sappho har været enkelte pip, der oftest med smagløse formuleringer har påpeget Martin Krasniks jødiske arv. En arv, som Krasnik selv tidligere rent faktisk har lavet pressehistorier med baggrund i.

Jeg er ikke ansvarlig for kommentarsporene på hverken Uriasposten eller Snaphanen – blot skal jeg konstatere, at der begge steder ydes en udstrakt grad af ytringsfrihed, også for synspunkter der ikke deles af de respektive blogejere. Men det bør under ingen omstændigheder lægges Trykkefrihedsselskabet til last, hvad der gives udtryk for af holdninger på disse to blogs. Hverken i kommentarsporene eller blogejernes redaktionelle artikler.

Med hensyn til Trykkefrihedsselskabets netavis Sappho, står redaktionen (som jeg selv er medlem af) inde for, at der aldrig fremkommer hverken antisemitiske eller racistiske ytringer i hverken redaktionelle artikler eller de klummer, der bringes. Hvad angår kommentarerne, har vi valgt at have en bred ytringsfrihed, således at synspunkter, der ikke er direkte ulovlige eller grænser til at være det, bliver bragt. Vi er jo trods alt en forening, der forsvarer ytringsfriheden, så det ville være mærkeligt andet.

Wivel har sikkert bemærket antallet af kommentarer, der kritiserer såvel selskabet som vores formand, Lars Hedegaard, sønder og sammen.Den slags synspunkter står vi selvsagt lige så lidt inde for, som vi gør for den ene dumme kommentar, som Wivel citerede her i avisen. Men vi fjerner dem ikke af den grund. Klaus Wivel benytter sig af lejligheden til at sparke lidt ud efter Lars Hedegaard og dem, der har støttet ham i en svær tid. At han ikke kan finde bedre våben frem af skabet end en håndfuld kommentarer på tilfældige blogs viser, hvor dårlig en sag han har. (Debat: Hedegaard I, Weekendavisen, 05.04.2013, ikke online – med forfatterens tilladelse.)

Hjemme i Schwedistan er der ingen illegale, kun 50-100.000 ‘papperlösa’ med snart fulde borgerrettigheder. Alle vil vi være svenskere, “alverdens folk ønsker sig at blive svensk, også de der endnu ikke ved det.” Danskere, for eksempel. Der er en særlig megalomani derovre, som ligegyldigt hvor meget de smadrer og forarmer landet, bare ikke vil forsvinde. Selv i udlandet overlever et Sverigesbillede, der passer på 1975 da Sverige var verdens fjerde rigeste land, kriminaliteten var en brøkdel af idag og det største problem var, hvad man nu skulle bruge milliarder på. Det er så godt PR arbejde, at de selv tror på det, og det er den mentalitet, der ligger bag Cecilia Malmströms politiske og meget indbringende aktiviteter i EU. https://twitter.com/MalmstromEU – Call illegals ‘irregulars’ says Eurocrat

Mere fra samme skuffe: The Associated Press Revises Another Politically Charged Term, Stylebook entry for ‘Islamist’ revised two days after ‘illegal immigrant’ dropped

Sverige närmar sig 600 000 muslimer

Sveriges och Danmarks muslimska befolkning fördubblad på 14 år. Trots att muslimer i många avseenden uppvisar beteenden som särskiljer dem från såväl de europeiska ländernas ursprungsbefolkningar som andra invandrargrupper, så finns det inga officiella siffror över hur många de är. Även i Sverige och Danmark är allmänheten hänvisad till gissningar, eftersom myndigheterna vägrar föra statistik över invånarnas religiösa eller kulturella tillhörighet.

Detta har gett upphov till vilda gissningar. I Danmark har man nämnt siffror från drygt 200 000 till uppemot 700 000. Dispatch International kan nu avslöja att det korrekta talet är 574 000 muslimer i Sverige och 256 000 i Danmark. Den statistiska osäkerheten kan uppskattas vara +/- 20 000 för Sveriges del och +/- 10 000 för Danmarks. Det betyder att muslimer utgör 6,05 procent av Sveriges befolkning och 4,59 av Danmarks. Dispatch International – Europe: Mosque Building Shifts into High Gear.

P 1: Er islam en trussel mod Vesten?

Set gennem brillerne på Lars Hedegaard og ledende medlemmer af fx Dansk Folkeparti er islam ikke bare en religion. Islam er et altomfattende system, en totalideologi, tidens fascisme, som har som mål at erobre verden og påtvinge os alle at leve under Allahs vilje og lov. Og uanset hvad muslimerne selv siger om deres hensigter, skal vi ikke tro dem, for det ligger i islam, at de skal tilsløre deres hensigter. Det er heller ingen skam at lyve for en muslim, når bare det sker i Allahs tjeneste. Går vi ikke snart til aktiv modstand mod islam i Europa, vil det gå os som i Nordafrika og Lilleasien; det var før Muhammeds tid kristne områder, men som muslimerne med vold og magt omskabte til islamisk land. Hør udsendelsen (49:37)

Lars Hedegaard indtil minut 10:00. Derfra professor Jakob Skovgaard Petersen til minut 14 (de vender begge tilbage) og så indringere af varierende interesse, bla. Politikens debatredaktør Tarek Omar, som er svær at forstå, og Henrik Ræder Clausen, som ikke er.

av Kenneth Karlsson

(Artiklen har været bragt i seks dele i Dispatch International. Den gengives med forfatteren og avisens tilladelse.)

Raed Mansour al-Banna föddes i den jordanska staden al-Salt, kom från en välbärgad medelklassfamilj, studerade juridik, flyttade till USA 2001, men vägrades inresevisum två år senare när han återkom med ogiltiga handlingar efter en resa till hemlandet. I februari 2005 kör samme al-Banna en tungt lastad bil fram till en hälsoklinik i den irakiska staden Al Hillah. Många människor väntar i kö utanför byggnaden, och alldeles i närheten myllrar det av folk på den lokala basaren. Den 32-årige al-Banna utlöser sin bilbomb och dödar förutom sig själv 166 människor och skadar 146. Ett av de värsta självmordsattentaten i Iraks historia är ett faktum. al-Banna var sunnimuslim, de som dog var shiamuslimer.

Den interna muslimska konflikten mellan Sunni och Shia har pågått i 1400 år. Det är en konflikt som har en över tusen år längre historia än den mellan Israel och dess grannar. Betydligt fler människor har dödats i strider mellan Sunni och Shia än mellan Israel och dess grannar, även om vi håller oss till enbart de senaste 70 åren. Enligt beräkningar som gjorts av professor Gunnar Heinsohn – knuten till ”The Raphael-Lemkin-Institut for Xenophobia- and Genocide research” vid Bremens Universitet – och forskaren och författaren Daniel Pipes, har Israel-Palestinakonflikten skördat ett betydligt mindre antal dödsoffer än övriga stridigheter i regionen, räknat under samma tid. Så här skriver Heinsohn och Pipes: ”Cirka 11 miljoner muslimer har dödats i våldsamma konflikter sedan 1948, av vilka 35,000, eller 0,3 procent, som följd av de sextio årens strid med Israel. Som kontrast – av de 11 miljoner offren har över 90% blivit dödade av andra muslimer.”

Det är därför knappast en överdrift att påstå att problemet vad gäller Mellanösterns stabilitet och fred i grunden mer handlar om inommuslimska motsättningar än om någonting annat.

Förnekare

”Araber är goda förnekare när det handlar om våra egna problem”, säger den arabiske journalisten Hazem Saghieh. ”Vi är alla bröder!, insisterar vi och håller så fast vid plattityderna när vi istället borde erkänna de problem vi har”.

Hellre än att tydliggöra den djupa och våldsamma sprickan inom den muslimska världen, menar Saghieh, väljer man därför istället att fokusera på andra saker, som temporärt kan skapa en känsla av enhet. Israel är kanske det bästa exemplet på denna form av ställföreträdande fiende. Även kampen mot sekularisering, dels i den europeiska koloniala varianten, dels i form av panarabisk nationalism, utgör en sådan temporär enande skuggbild. Erfarenheten visar dock att kampen mellan sunni och shia förr eller senare ändå blommar upp, och då oftast med eruptiv kraft: USA:s invasion i Irak, och störtandet av Saddam Hussein (sunni), är ett sentida, tydligt och mycket blodigt exempel på denna mekanism. Även den pågående striden i Syrien har sin grund i den 1400-åriga konflikten.

Islams födelse

Islam kom till i ett hårt och kargt ökenlandskap präglat av ständiga stridigheter mellan stammar, klaner och familjer. Motsättningarna mellan klanerna Hashemiter och Umayyader var lokaliserad till området runt Mekka, en fejd som gossebarnet Mohammed föddes in i år 570.

Enligt gängse historieskrivning vad gäller Mohammeds liv – som är ifrågasatt men som jag för enkelhetens skull håller mig till här – fick Mohammed sina första ”uppenbarelser” när han var runt 40 år gammal, uppenbarelser som så småningom bildade kärna i den religion som kom att kallas islam. Hans predikningar möttes först med hån och motstånd, endast de närmaste stod fast vid profeten och hans nya lära. Klaner som tidigare skyddat Mohammed tog sin hand ifrån honom vilket efterhand gjorde det farligt att vistas i Mekka. Ny säkerhet erbjöds dock, av andra klaner från Yathrib, staden där också den monoteistiska tanken – att det bara finns en gud – mycket tack vare den stora judiska befolkningen, redan var etablerad.

När väl Mohammed flytt till Yathrib – som senare kom att kallas Medina – år 622 med ett fåtal följeslagare, mer eller mindre utkastad från det mångreligiösa centrumet Mekka, kunde han konsolidera sina trupper och sina visioner, som där också hårdnade till ett mer aggressivt uttryck. Genom lyckosamma räder mot handelskonvojer och dödliga razzior mot konkurrerande stammar, även judiska, stärkte Mohammed sin makt. När han väl återvände till Mekka år 630 som segerherre kunde han utan strid inta staden.

Nu etablerades islam som den rådande religionen. Helgedomen Kaba rensades från avgudabilder, och under de två resterande åren av Mohammeds liv spreds islam över så gott som hela den arabiska halvön och även längre ut. År 632 när Mohammed befann sig i Medina, insjuknade han och dog. De gamla klanstriderna, som Mohammed temporärt lyckats kuva, vaknade till liv igen.

Klansamhället

Fortsæt med at læse “Sunni vs. Shia: Den muslimska motsättningen”