I år er det ti år siden I krigens hus. Islams kolonisering af Vesten udkom. Den markerede et nybrud ved for alvor at flytte den akademiske diskussion om islam ud af islamologerne og religionshistorikernes hidtidige monopol i Danmark. I Sverige er en sådan bredde i debatten blevet forhindret effektivt af medierne, vel også af akademikerne selv, og skal først til at komme i disse år, fordi den ikke længere kan forhindres på grund af udviklingen og ikke mindst – det fri internet. “Den offentlige mening” i Sverige, er en omvendelse under galgen. Nok går den fremad, men den går fremad baglæns. I Norge eksisterer den takket være nogle få håndfulde pionerer, der under udskamning, voldtrusler og egentlige overfald, har insisteret på at føre den ind i mediernes midterspor.

Ti år er lang tid. Det er et år inden bloggen her bliver til ved nogle meget tilfældige sammentræf, det er da Irak-invasionen begynder, inden Muhammed-krisen, London og Madrid, inden Mumbai, Bali, Beslan, Toulouse, Stockholm, Utøya- terrorhandlingerne, og inden terrorforsøgene fra Glasvej, Vollsmose, mod Jyllands-Posten, Kurt Westergaard, Lars Vilks og Lars Hedegaard, inden medlemmer danske indvandrerbander søgte krigstræning i Syrien og politikere må overveje at sløjfe deres statsborgerskab. Nogle (flere) skal nu nok dø først, kender jeg dem ret.

Anmeldelserne dækker hele spektret fra prof. Bent Jensen over Katrine Lilleør til Kate Østergaard, Michael Jarlner og Thomas Nydahl. Der er flere, men disse kunne jeg få fingre i. Er vi blevet klogere? Har nogen skiftet standpunkt, eller har tiden blot bekræftet dem fra dengang? Another day older, And deeper in debt?

Et år efter gjorde Trykkefrihedsselskabet København til Europas førende by for oplysning og kritik af islam med en perlerække af gæster som Ibn Warraq, Andrew Bostom, Daniel Pipes, Sam Solomon, Robert Spencer, Bat Ye’or, David Littman, Roy Brown, Wafa Sultan, Mark Steyn, Robert Redeker, Patrick Sookhdeo, Melanie Phillips, Douglas Murray, Bruce Bawer, Hans Janssen, Amir Taheri, Henryk Broder, Hege Storhaug, Hans Rustad samt mange andre, og nu senest Sabatina James og Thilo Sarazzin, – ligesom den havde været jazzens europæiske hovedstad i tresserne, – og jeg fotograferede det, fordi det er et stykke dansk historie med europæisk betydning, det endnu er svært at overskue. Fotografer tænker nok på historien, men tiden har lært mig, at 99 ud af 100 gange er umuligt at forudse, hvilke fotos der bliver historiske. Man må bare være til stede og tage dem.

Islam: Den anden kulturkamp

Jyllands-Posten ,10.10.2003. Boganm: Helle Merete Brix, Torben Hansen og Lars Hedegaard: I krigens hus. Islams kolonisering af Vesten, UDKOMMER I DAG

af Bent Jensen, professor i historie

Fortsæt med at læse “»I krigens hus« – 10 år efter”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sverige tronar möjligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Nu håller Sverige på att avskaffa sig själv genom att kvävas i sina egna lögner och knäckas av en ohållbar invandringspolitik. Ju svårare verkligheten blir att hantera, desto mer intrikata system av lögner, folkuppfostran och bestraffningar lägger makthavarna ut över sin befolkning. Rädsla, medlöperi och angiveri frodas – alla typiska kännetecken på ett totalitärt klimat. Den politiska och mediala makten har smält samman till en symbios där journalisterna är de verkliga makthavarna och med gapvänsterns benägna bistånd regerar landet som en twitterdiktatur.

Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och författare, har formulerat sig så här om Sveriges tillstånd:

“Folkhemmets grav är redan grävd. Nu saknar vi bara dödsmässan.”

Librettot är oskrivet, men satserna nynnas redan i tysthet

Librettot till den svenska dödsmässan må ännu vara oskrivet. Men dess Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei nynnas redan i tysthet av stora delar av svenska folket. Nynnandet sker i lönndom, av rädsla för att få Kainsmärket i pannan. I landet med världens mest extrema invandringspolitik är sanningen illa sedd. En otillbörligt yppad sanning kan ödelägga liv.

Starka krafter på olika nivåer i samhället anstränger sig blårandiga för att fakta om invandringen inte ska sippra ut till allmänheten. I spetsen för den nationella mörkläggningen går journalisterna, en yrkeskår som för länge sedan har slängt sin yrkesheder på soptippen och skamlöst lägger maktens agenda till sin egen. Invandringen är den största och mest genomgripande förändringen av vårt land i modern tid. Men för journalisterna är den en icke-fråga som nogsamt tigs ihjäl.

En ny bok för journalisterna att tiga ihjäl

Så – kära kolleger som läser det här, jag ber att få gratulera er! Nu har ni fått en ny bok att tiga ihjäl. Jag bara nämner det, helt kollegialt, så att ni vet exakt vilken bok ni nu noggrant ska undvika att komma i beröring med och aldrig nämna. Boken skulle inte bara riskera att utsätta er för kunskaper som ni är i skriande behov av. Den skulle möjligen också kunna få en och annan att ansättas av tvivel i sin religiösa tro på mångkulturens välsignelser. Det vore ett öde värre än döden.

Över huvud taget avråder jag alla som trivs i illusionernas värld från att läsa “Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid” (Debattförlaget). Trehundranittiofem faktaspäckade sidor om Sveriges världsunika invandringspolitik och hur journalister och politiker genom en ohelig allians mörklägger sanningen för invånarna. Mycket mer spännande än en deckare, och dessutom sant. Författarna heter Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och Gunnar Sandelin, socionom och journalist, båda kända som orädda debattörer och vägröjare på respektive yrkesområde sedan många år. Den briljanta grafiken är gjord av Affes statistikblogg.

Varför skriver man en bok som kommer att tigas ihjäl?

Varför skriver man en bok som man säkert vet kommer att tigas ihjäl av media? Varför arbetar man oavlönat i ett års tid med att samla och presentera fakta som man vet att den politiska och mediala makten inte vill ska komma till allmänhetens kännedom? Ett arbete som dessutom innebär en överhängande risk för att man förlorar sitt arbete, sina vänner och hamnar i den sociala frysboxen?

Många av oss som arbetar ideellt med att förmedla information till allmänheten ställer oss den frågan ibland. Varför gör jag egentligen det här? Varför allt detta oavlönade slit där man riskerar att förlora allt som man har uppnått hittills i sitt liv? Alla dessa timmar, dagar, månader och år som kunde användas till något annat?

Det finns åtminstone två svar, och Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ger dem båda i förordet till sin bok:

• För att man vill kunna säga till sig själv och eftervärlden – till exempel sina barn – att man åtminstone gjorde vad man kunde.
• Och för att man anser sig ha något att tillföra i ett angeläget ärende.

En historia om svek, lögner och mörkläggning

Den historia om svensk invandringspolitik som Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin berättar är en historia om svek, lögner, feghet, mörkläggning och gränslös politisk enfald. Om politiker som har tappat förståndet och ett folk som har förts bakom ljuset och hänsynslöst gjorts till försökskaniner i historiens största demografiska, kulturella, sociala och ekonomiska experiment. Ett folk som smädas och straffas när vi inte jublar över vad vi tvingas delta i.

Det handlar om politikernas och journalisternas svek, så gigantiskt att det knappt är fattbart. Om forskarnas svek – forskare som istället för att forska och söka sanningen framträder som politiska aktivister. Ett par av bokens exempel är Stefan Jonsson (marxistisk professor i etnicitet (!) vid Linköpings universitet) och Mattias Gardell (islamkramande Ship to Gazapassagerare och innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet).

Grundlösa beskyllningar har tystat en hel nation

Historien om svensk invandringspolitik är också en berättelse om den rädsla och tystnad som har sänkt sig över landet och splittrar sammanhållningen i familjer, bland vänner, släktingar, grannar, arbetskamrater. Om rädslan för att säga fel saker till fel människa vid fel tillfälle, och försöken att hitta en minsta gemensam nämnare för en krampaktig konversation. Vädret. Maten. Husdjuren. Barnen. Snöröjningen. Köksrenoveringen. Melodifestivalen.

Med grundlösa beskyllningar om “rasism” och “främlingsfientlighet” har maktens innehavare i fyra decennier lyckats med bragden att tysta en hel nation. När folket trilskas ska det fostras till underkastelse. Längs vägen har åsiktspoliser som före detta invandrarminister Pierre Schori (s) med skrämseltaktik pressat svenska folket till tystnad. I riksdagens invandrarpolitiska debatt den 21 maj 1997 fällde han det yttrande som i sin totalitära vidrighet slår det mesta som har sagts i sammanhanget:

” Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.”

Drygt en miljon uppehållstillstånd sedan år 2000

Arnstbergs och Sandelins bok visar att det inte finns någon aspekt av invandringspolitiken där Sverige inte är extremt. “Sverige ska vara ett öppet och humant land” – vi har hört statsminister Fredrik Reinfeldts (m) deklaration till leda. I sin praktiska konsekvens innebär den att Sverige är det land som har tagit emot flest irakier (hälften av alla som har kommit till EU). Vi har tagit emot flest somalier och deras stora familjer, och flest så kallade “ensamkommande flyktingbarn” – som i praktiken sällan är vare sig flyktingar, ensamma eller barn. Just nu tar vi emot flest syrier i hela Europa. 7 814 syrier sökte asyl i Sverige under förra året, och en ökning väntas i år.

Mellan 1980 och 2012 har Sverige beviljat drygt 1,6 miljoner uppehållstillstånd. Cirka 700 000 av dem är anhöriga till tidigare invandrade. Bara sedan år 2000 har drygt en miljon uppehållstillstånd (de flesta permanenta) och uppehållsrätter beviljats. Aldrig förr har så många invandrare kommit under så kort tid.

Ett regelrätt befolkningsutbyte

Arbetsförmedlingens statistik hösten 2012 visar att mer än 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga har högst förgymnasial utbildning. I praktiken innebär det att ett stort antal funktionella analfabeter kommer till Sverige och måste bidragsförsörjas på livstid. Kostnaderna skenar, men ingen sätter stopp. Invandringsrekorden får inte ens diskuteras eller ifrågasättas förrän journalistflockens vargar vädrar blod.

Mellan 2000 och 2011 ökade antalet personer med utländsk bakgrund med 569 000. Under samma period ökade den inrikes födda befolkningen med 30 000. Det som pågår är ett regelrätt befolkningsutbyte. Men det får vi inte veta i media.

Fjorton gånger fler asylsökande än Finland

Medan Sverige 2012 tog emot 43 887 asylansökningar var motsvarande siffra för Norge 9 785, Danmark 6 141 och Finland 3 129. Sverige tog alltså emot fjorton gånger så många asylansökningar som Finland. Eftersom mer än 90 procent av de asylsökande kommer med hjälp av kriminella människosmugglare som för dyra pengar säljer asylpaket med biljetter och färdigljugna asylberättelser är det uppenbart att det är just smugglarnas val som gör Sverige till den i särklass populäraste destinationen.

Det är genom deras insatser som till exempel somaliska Fadum Mohamd, trots att hon är analfabet, har lyckats med bravaden att välja Sverige som resmål, klarat av att köpa flygbiljetter till sig själv och sina elva barn och ta sig hit med flyg, utan möjlighet att tyda en skylt eller ett enda dokument.

Under Reinfeldts tid har alla förtöjningar kapats

Under Fredrik Reinfeldts alliansregering har alla förtöjningar kapats. Förra året blev ett nytt rekordår med 111 000 uppehållstillstånd. Ökningarna sker på alla områden: antalet asylsökande ökade med 48 procent, antalet skyddsbehövande med 37 procent, ensamkommande unga med 35 procent. Den allra största gruppen, drygt 41 000 personer, fick uppehållstillstånd som anhöriga. En ökning med 27 procent.

Då ska man ha klart för sig att det i de flesta fall inte handlar om familjeåterförening som medias snyftreportage gärna vill få oss att tro. I själva verket är 70 procent nya relationer, det vill säga import av äktenskapspartners, ofta kusiner, från de gamla hemländerna. Under de senaste 30 åren har nära en miljon, omkring 800 000 personer, fått uppehållstillstånd genom asylprocessen. Av de anhöriga som de i sin tur har tagit hit klarar mindre än en procent att försörja sig själva.

Analfabeter som arbetskraftsinvandrare

Den senaste bluffbranschen är arbetskraftsinvandringen. Hur många outbildade lökhackare från icke-västliga länder behöver Sverige? Av 60 000 beviljade svenska arbetstillstånd för personer från utomeuropeiska länder gäller bara en fjärdedel för personer som har teoretiska specialkunskaper inom sitt yrkesområde. 43 procent saknar helt utbildning. Det går utmärkt för analfabeter att komma till Sverige som arbetskraftsinvandrare, rapporterar Sydsvenska Dagbladet entusiastiskt, utan att ställa några besvärande frågor:

“Det gäller att memorera gästernas beställningar. Dessutom vilket bord som är vilket. En enkel sak för den som kan läsa restaurangbordens siffror och använda ett anteckningsblock. Betydligt svårare för Rachid Abdou, som inte börjat lära sig läsa och skriva förrän nu, som 36-åring.

“Innan fick de andra i personalen säga numren långsamt och tydligt. Men nu har jag lärt mig det viktigaste, som siffrorna och klockan, och klarar mig bättre” säger han. Han kom hit som arbetskraftsinvandrare i somras. Restaurang Occo i Malmö behövde en arabisk restaurangchef och värvade en analfabet från Syrien.

Politikerna har tappat kontrollen

Bilden av Sverige är bilden av en skenande massinvandring som politiker och myndigheter för länge sedan har tappat kontrollen över. Bara ett litet fåtal av dem som får stanna i Sverige är flyktingar. Ett havererat asylsystem släpper igenom en förklädd ekonomisk migration, det vill säga människor som inte har några asylskäl men önskar sig ett bättre liv i landet med världens mest generösa välfärdssystem. År efter år rapporterar migrationsverket att 90-95 procent av dem som söker asyl har falska ID-handlingar eller inga alls. Ändå får många uppehållstillstånd, i strid med utlänningslagen. Lika många, 90-95 procent, kommer enligt Rikskriminalpolisen till Sverige med hjälp av kriminella människosmugglare, framför allt från Irak, Afghanistan och Somalia.

“Hur ska vi gömma våra pengar för svenska myndigheter?”

Falska dokument, hänsynslös människosmuggling, uppdiktade asylhistorier, falska arbetsgivarintyg och scener som den här, berättad av en anonym handläggare (migga) på migrationsverket och återgiven i boken och på Merit Wagers blogg, ger en uppfattning om vad som pågår, med politikernas goda minne.

“En migga i södra Sverige berättar om ett möte med en syrisk familj som söker asyl i Sverige. De har inga individuella skyddsskäl utan har kommit hit på grund av konflikten, säger de. Jag talar om för dem att de får TUT, tillfälligt uppehållstillstånd. De hade inte heller räknat med PUT (permanent uppehållstillstånd) så det var okej. När jag undrar om de hade några frågor till mig så är det fyra viktiga frågor de ställer:

1. Hur snabbt kan vi åka tillbaka och ändå behålla våra TUT, och när vi åker tillbaka till Syrien, kommer Sverige då att garantera vår säkerhet där?
2. Kan du berätta för oss hur vi ska gå tillväga för att gömma våra pengar och egendomar för svenska myndigheter?
3. Hur ska vi få pengar från svenska staten samtidigt som vi också vill starta en firma här?
4. Kommer Sverige att ge oss pengar för smugglingsresan hit, den kostade mycket pengar? I och med att det ju står i alla tidningar i Syrien att Sverige tar emot flyktingar därifrån, så bör väl Sverige också betala kostnaderna för smugglingsresorna för oss som kommer hit!”

Detta får vi inte läsa om i gammelmedia

Autentiska interiörer som den här, eller det faktum att mer än nio av tio som söker asyl i Sverige har falska ID-handlingar eller inga alls, får vi inte läsa om i gammelmedia. Bland svenska journalister råder en tyst överenskommelse om att aldrig med en bokstav antyda någonting negativt med massinvandring och mångkultur. Det är värre än så – de vill inte ens berätta den objektiva sanningen. Att drygt en miljon uppehållstillstånd (de flesta permanenta) och uppehållsrätter har beviljats mellan år 2000 och 2012 – det vill säga en djupgående förändring av landets demografi – anser inte journalisterna är någonting att över huvud taget rapportera om.

Ett paradis för terrorister och andra kriminella

Bristen på kontroll i asylprocessen innebär att det bland alla identitetslösa som beviljas asyl i Sverige döljer sig ett okänt antal krigsförbrytare,  folkmördare, terrorister  och andra grovt kriminella. Sverige har blivit ett tryggt och kravlöst paradis för mördare, våldtäktsmän och terrorister – och ett alltmer otryggt land för ursprungsbefolkningen.

Zulmay Afzali, tidigare stabschef för narkotikabekämpningen i Afghanistan, nu flykting i Sverige, varnar för de alarmerande riskerna med alla som släpps in i Sverige utan kontroll:

“Bland de asylsökande finns många extrema islamistiska jihadistgrupper som tar sig in i Europa, utnyttjar asylmöjligheten och sedan skapar egna samhällen i samhället där de sprider sin våldsamma ideologi.”

“Om hundratals ton narkotika lätt kan smugglas till Europa, vad är det då som hindrar smugglare att också föra in tonvis med explosiva ämnen? Så frågan är: Hur säkra är vi i Europa? Det är en stor och viktig fråga som måste tas på allvar” skriver Zulmay Afzali på Newsmill.

“Papperslösa”, “flyktingar”, “asylgömda” …

I det snabbt accelererande befolkningsutbytet spelar journalisterna sin roll med perfektion. De vilseledande manövrerna är många och utstuderade. Till exempel kallas invandrare i media genomgående för “flyktingar” – trots att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd har flyktingstatus. En journalistkollega sa redan för nästan 30 år sedan till Gunnar Sandelin:

“Vi behöver inte rätta oss efter myndigheternas beskrivningar. Människor som har lämnat sitt land är på flykt, och därför kallar jag dem också för flyktingar.”

Kollegans attityd speglar fortfarande inställningen på redaktionerna. “Vi skiter i att kalla saker för deras rätta namn, vi säger vad som passar oss.” Med envisheten hos en större åsneflock framhärdar journalisterna i att kalla illegala invandrare “papperslösa” – trots att de flesta av dem har papper på beslut om att de inte har rätt att vistas i landet. Vad händer den journalist som använder den korrekta termen “illegal invandrare”? Frysboxen eller sparken? “Asylgömda” är en annan språklig innovation. Men har man asylskäl behöver man inte gömma sig.

Misshagliga röster tystas

Det pågår en tydlig upptrappning från medias sida i att tysta misshagliga röster, samtidigt som ren dårskap släpps fram i full frihet. En av Sveriges största dagstidningar, Dagens Nyheter, föreslår till exempel på fullt allvar i en ledare att illegala invandrare ska ges rösträtt.

Sakliga och faktaspäckade invandringskritiska debattartiklar nobbas av medias debattsidor. Den artikel, “Sverige klarar inte så stor invandring”, skriven av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, som publicerades på Newsmill den 11 mars  hade refuserats av i tur och ordning samtliga stora svenska morgontidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.

Känslopjunk går däremot bra att publicera

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Rapport från lögnens rike”

Muslim gang-rapes across Europe under-reported in press

High profile-gang rapes in India have been in the headlines since December. The phenomenon is growing across Europe too, but tends to be under reported due to the high incidence of Muslim perpetrators which makes it politically incorrect to mention.

In December 2011 a Swedish mother-of-two was subjected to a brutal gang-rape by 12 Afghan immigrants in a refugee camp in Mariannelund. Reports stated

“The rape was oral, anal and vaginal sometimes with three rapists inside her at the same time while everybody was cheering and clapping. The gruesome rape marathon lasted for 7 hours. 11 suspect may have been involved taking turns while drinking and getting high on drugs. The asylum seekers were cheering and clapping their hands during the rape marathon while calling the victim “whore” and “slut”.”

According to Vimmerby Tidning

“The woman went into shock while the rapes were still underway, and has since been in a heavily traumatised state. She is now subject to nightmares and panic attacks, and lives in a psychiatric clinic. She is bound to a wheelchair due to damages to her abdomen, and suffers from faecal incontinence.”

The main perpetrator Rafi Bahaduri, 25, had already committed four other rapes in Sweden. The case is not unique. There is a growing trend of gang-rapes perpetrated against white women by Muslim rapists.

In the U.K. there has been a steady stream of cases where primarily under- privileged young English girls have been targeted, groomed and raped by gangs of what the British press euphemistically refers to as Asian men. However, the published names of the perpetrators are primarily of Pakistan and Afghanistan origin when the gang rapists appear in court. The Asian gangs do not contain rapists from China, Japan, and the Philippines.

Fortsæt med at læse “»Iran has crossed every red line«”

Malmöpolisen kraftsamlar när SDL demonstrerar mot islamisering, Man ska ha högläsning ur Koranen. Webkamera – Stortorget, Malmö. Det er klart, at sådan noget som Swedish Defence League ikke tager kegler, men når Svensson har fået nok, har de ingen måde at stoppe det på, og de har selv fabrikeret situationen. Når det multikulturelle tyranni går ned med et brag, håber jeg at være til stede og opleve det. Jeg har forudsagt det i tyve år, og det vil ske. Bagefter – det kan ingen forudse, det er rent hasardspil, der kan blive alt for ‘interessant.’ Kortvarig dramatik, Motdemonstranterna rev ner kravallstängslet och tog sig förbi avspärrningarna. Oroligheter på Stortorget i Malmö, Sydsvenskan har en mere veludviklet fortræningsevne end Skånskan: Följ Malmö FF-BK Häcken, står der på forsiden.

Flere videos i kommentarfeltet.
Från folkhem till förfall, IV

Avsnitt fyra: 1970- och 1980-tal. Den politiska vänsterns totala dominans i medier och kulturliv. Djup industriell kris. Första stora flyktingströmmarna.

Av Thomas Nydahl

Nu inträder en period i det svenska samhället som gör det både mer turbulent och polariserat. Det stora vänsteruppsvinget efter 1980 har dels fött en rad kommunistiska sekter där välkända, offentliga profiler är medlemmar, dels ökat denna vänsters dominans över massmedierna. I press, radio och tv sitter vänsteraktivister på tunga poster, i nio fall av tio är de kulturredaktörer, men deras åsiktshegemoni räcker långt utanför kultursidorna. Det väcker inte någon större uppståndelse att vara medlem i stalinistiska och maoistiska sekter som kfml(r) eller SKP. Skådespelaren Sven Wollter är fortfarande en av landets populäraste personer. Hans stalinism ventileras inte i press och andra medier. Det stora vänsterpartiet, VPK, närmar sig under CH Hermansson och senare under Lars Werner alltmer socialdemokratin i inrikespolitiken. Inte för inte kallas partiet skämtsamt för ”Kamrat fyra procent”. Utrikespolitiskt står de konsekvent på Sovjetblockets sida, även om de tillåter kritik mot alltför grova övertramp.

Vietnamkriget, som avslutas 1975, har radikaliserat en hel europeisk generation. Sverige utgör inget undantag. När Sovjet ockuperar Afghanistan 1979 sover den svenska vänstern. Det bildas ändå en solidaritetsrörelse av samma sort som den som grundades vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Denna rörelse består ofta av gamla vänstermänniskor som genomskådat retoriken och sett verkligheten i ögonen. När de demonstrerar mot Sovjetunionen händer det att gamla partikamrater ropar ”jävla antikommunister” åt dem. Den mediavänster som etablerat sig fortsätter dock att styra hela opinionsbildningen.

Sverige genomgår än värre ekonomiska kriser. Den stora krisen i textil- och konfektionsbranscherna hade förvisso börjat redan på 1950-talet men den akuta krisen, då stora företag antingen flyttade utomlands eller lades ner för gott, kom sent på sextiotalet och in på sjuttiotalet. Krisen ledde till att osannolika 70.000 människor förlorade sina arbeten i en tidigare så vital näring.

Sedan kom varvskrisen, som fick ännu större återverkningar på svensk ekonomi och på hela samhällsstrukturen. 1977 försökte man med inrättande av Svenska Varv AB genom statligt ingripande rädda varven. Det gick förstås inte. Det byggdes mycket billigare båtar i Japan och Korea. I städer som Landskrona, Malmö och Göteborg försvann de varv som tidigare varit städernas profiler. Ett Malmö utan den legendariska Kockumskranen tedde sig osannolikt. Allt produktionsstöd till varven togs bort 1985 och branschens epok var över. Varvsnedläggningarna ledde också till att tusentals mindre företag, som fungerat som underleverantörer i varvsstäderna, fick stängas för gott. Skogs- och pappersindustrierna hade också en svår kris vid denna tid. 1970-talet var också tiden för den internationella turbulens som kallades ”oljekrisen” åren 1973-74. Oljestaterna visade för första gången musklerna, vilket också visade hur sårbart väst var.

Sverige genomled en tid av stora sociala problem. Arbetslösheten steg. Trots att löneutvecklingen var bättre i Sverige än i många andra länder fortsatte missnöjet att jäsa på arbetsplatserna. De vilda strejkerna blev ett nytt inslag. I samband med detta fick de lokala fackföreningarna för första gången sedan 1930-talet se en aktiv, kommunistisk agitation, som spädde på missnöjet och som fick människor att tala mindre om sina fackliga ombud och mer om ”fackföreningspampar”. Människor lämnade facket och stannade bara kvar i a-kassan. Nu hjälpte det inte att regeringen under hela 70-talet etablerade så kallade stödområden i landet. De stora statliga penningflödena saknade marknadsmässiga motsvarigheter. Problemet var förstås inte isolerat till Sverige. I hela Europa fick människor se fabriker förvandlas till ekande tomma ödehus som förföll och fick städernas ytterområden att se ut som övergivna zoner.

Flyktingarna från kuppens Chile blir från och med september 1973 ett nytt incitament för den vidöppna dörrens politik. Den svenska vänstern jublar över sitt nya fikonlöv. Victor Jaras sånger går över landet som vore de väckelsesånger. Inte ett ord om fängslanden, förföljelser och tortyr på Kuba hör man, men Chile framställs som den värsta militärkuppen på jorden och alla som tar tillfället i akt att fly hälsas med öppna armar hit. Så blev det aldrig med Argentina, där militärjuntan härskade med betydligt värre metoder. Vänstern hade bestämt sig för att göra Chile till sin stora hjärtefråga. De hade de bästa sångerna och de vackraste flyktingkvinnorna. Allendes porträtt hängdes upp bredvid Marx, Engels, Lenin, Mao, Che, Castro och andra despoter. De flesta glömde bort att Allende mer hade varit en gråsosse i sin korta praktik. Han passade bara alltför väl in i den internationella bilden av en ny vänsterhjälte (han skulle senare få efterföljare i Nicaragua där de korrumperade Sandinisterna styrde).

Man kan på allvar tala om att samförståndslösningarna och Saltsjöbadsandan vid den här tiden för alltid är begravda. Arbetskraftsinvandringen är stoppad. Med den chilenska människoströmmen får vårt land för första gången en liten aning om vad som väntar. Ingen kan dock föreställa sig att hundratusentals människor ytterligare ska flytta in i svenska bostäder och leva på svenska bidrag. Men vad man framför allt inte kan föreställa sig är att de senare inflödena ska komma från en från oss så väsensskild kultur: islam.

Nästa artikel tar sitt avstamp i slutet av 1980-talet, då statsminister Olof Palme redan är mördad och hans efterträdare står bakom det så kallade ”Luciabeslutet”.

Från folkhem till förfall, V

Statsministern mördad, Luciabeslutet är fattat och invandringen från de muslimska länderna börjar öka. Jordbruket har blivit industri och förorterna blir getton.

1980-talet går stapplande in i det nya årtiondet. 1986 har Olof Palme mördats på öppen gata, och trots till synes massiva insatser tycks hela mordutredningen sjabblas bort. Landet styrs av en snabbinkallad Ingvar Carlsson, mer teknokrat och grå bakgrundsman än statsman. Hans regering ska leda landet den sista sträckan fram till valet 1991 då socialdemokraterna tappar fem och en halv procent av väljarstödet och regeringen Bildt tillträder.

Fortsæt med at læse “Stortorget i Malmø – en mindre lokalkrig”

En ven, der netop er kommet fra Rom, sendte mig denne video (se i 1080p HD) fra Pantheon. Som bekendt er den store kuppel – 43.3 meter i diameter, større end Peterskirkens, åben mod det fri, og man ser regnen falde ned på gulvet. Bygget år 126 efter Kristus – 1.887 år gammel og helt intakt. Den dristigste konstruktion som Romersk antik frembragte. Filmelskere kender den fra Greenaways “Arkitektens Mave” (1987), en kærlighedserklæring til kupler, danskere måske fra H.C. Andersen:

Med H i Collosseum, Capital og Pantheon. Breve fra Jette wulff og Faderen Collin. Skrækkeligt Humeur. Rothe smukt trøstende. Dagbøgerne, 1841

Ved en storslået iscenesat ceremoni, hvor Thorvaldsen som præsident for S. Luca-akademiet gik i spidsen for processionen, blev den originale Rafael igen bisat i Pantheon, og hele ceremonien er beskrevet af H.C. Andersen i hans rejsedagbøger fra Rom. Et yderligere Thorvaldsen-indslag i Pantheon ses efterfølgende i Kapellet for Korsfæstelsen. Korset er fra det 15. årh. og på højre sidevæg nederst ses Thorvaldsens buste af pavens kardinalsekretær, Consalvi, hvis hjerte er begravet i stenkisten nedenunder med Thorvaldsens relief, der fremstiller Consalvi, da han overgiver de af franskmændene i 1824 fem tilbagegivne pavelige provinser til Pius VII.Rom guide. dk,

En lus mellem mange negle

Sveriges migrationsminister har forsøgt at føre lidt realisme ind i svensk masseindvandringspolitik, han ville ligefrem “nedbringe volumerne.” For det og andet kaldes han ‘en beskidt racist’ på Politikens søsteravis Dagens Nydeligheder. Folkeligt har han en del støtte, men blandt Riksdagens medlemmer og sin egen formand, overhovedet ingen.

Det knirker dog gevaldigt i Moderaternas gruppe, et oprør ulmer, men Reinfeldt er ikke den, der kan lægge øret til jorden og improvisere. Han er ikke omstillingsparat, og han kommer til at tabe med et brag i 2014, hvis han holder som formand så længe. Og hvad er man i Sverige i dag uden en fin samling dødstrusler? Ung Vänsters formand i Luleå vil simpelthen skyde Billström, og desværre er der en vis præcedens for at løse problemer på den måde i Sverige. Jeg gætter, det vil blive mere moderne, en det allerede har været. Det bliver ikke et “dem-og-os” skænderi i Sverige, alle vil rive hovederne af hinanden.Tobias Billström pressades i riksdagen, “Jag vill skjuta Tobias Billström”, Dödshotet mot Tobias Billström på Twitter.

Det er lige det, den ikke er i islam. En kvinde, der siger sådan er revolutionær – og havner på psykiatrisk hospital. Man genkender behandlingen historisk. For min skyld, kunne man godt hente nogle millioner moderne, unge muslimske kvinder, der længes efter frihed fra deres modbydelige mænds tyranni til Europa, men kun mod tilbagesendelse af et tilsvarende antal muslimske mørkemænd, der aldrig lader sig hente ind i moderniteten. Der er også kvinder imellem, Mohamed Merahs fascistoide søster. De er i forvejen fuldstændigt uønskede i Europa, og de bestiller ikke andet end at koste os formuer og erklære os krig. Jeg har en veninde, der har arbejdet på et kvindekrisehjem, der er fyldt op med ofre for muslimske patriarkers terror. Udsend dem uden videre palaver. Uden dem, ville krisecentrene stå mere end halvtomme, tre fjerdedele kunne nedlægges, men de giver jobs, og nogle betonfeminister behøver dem, for at vise hvor onde alle mænd er.

Adgangen til dette foto var fascinerende: Google viser et skilt “anstødeligt materiale, vil du videre?” I USA er menneskekroppen stadig temmelig tabuiseret. Er vi anstødt i Europa? Det er vi ikke! Billedet minder mig om the roaring twenties i Paris, bare i bedre kvalitet, det er snart hundrede år siden. Det er et smukt, stemningsfuldt foto, også på grund af det, der ligner cigaretrøg, hun kunne være Man Ray’s muse Kiki de Montparnasse. Hun havde andre tegn på kroppen.

A Tunisian Salafi preacher has called for a 19-year old girl who posted her topless pictures on Facebook to be “quarantined” and stoned to death before she starts “an epidemic.”

Tunisian newspaper AssabahNews quoted Salafi preacher Alami Adel, who heads the Commission for the Promotion of Virtue and Prevention of Vice, saying: “According to God’s law, she deserves 80 to 100 lashes, but what she committed is worth much more than that. She deserves to be stoned to death and she must be quarantined because what she did is an epidemic.” “She is like someone suffering from a serious and contagious illness and she must be secluded and treated,” he added.

The young Amina, who is part of a feminist movement and group called FEMEN can be seen smoking a cigarette topless with Arabic words written across her chest in black that reads in English “My body belongs to me. Amina has been delivered by her parents to a psychiatric hospital in Tunis, according to reports received by FEMEN leader Inna Shevchenko in Paris .Tunisian media said that if Amina committed the offence in Tunisia, she could be punished by up to two years in prison and be given a fine between $60 and $600. Tunisian Woman Who Posted A Topless Picture Should Be Stoned To Death The Atlantic: Tunisian Woman Sent to a Psychiatric Hospital for Posting Topless Photos on Facebook.

Snaphanen, refleksionens tandbid og MSM

Man må se i øjenene, at main-stream-pressen ligger på lur for ethvert kiks, deres politiske modstandere gør, og de fejltrin der gøres i kommentarerne på en blog. Jeg er bestemt ikke nogen tilhænger af alt, hvad mine meningsfæller siger, ligesom jeg ikke er enig i enhver kommentar, der forekommer her, og jeg må se i øjenene, at de åbner en flanke, der altid og straks bliver udnyttet. Komissærerne sidder parat til hug med lup.

Jeg er heller ikke begejstret for, at Lars Hedegaard går på TV uden at have alle svar på urigtigheder parat og alle parader oppe, og Krasnik var fuld af faktuelle fejl, hvor Hedegaard desværre kun korrigerede nogle, bla den oplagte løgn om Bruce Bawer. Hedegaard havde svarene i lommen, men han tog kun nogle op, han var tydeligvis fanget helt off-guard. Efterfølgende har hverken DR eller MSM hæftet sig ved, at Krasnik var overfladisk forberedt og slap afsted usande påstande, bla. om muslimske magtovertagelses-planer i Europa, han mente var ren konspirationstænkning på linje med Zions Vises Protokoller. Muslimske erobringsplaner er imidlertid legio, som flere skribenter har dokumenteret efterfølgende. Krasnik kender dem også, når han ikke gør sig dummere, end han er i karrierepjejens tjeneste.

Det berømte interview, som jeg var så dum at filme, ikke som skjult optagelse, som Krasnik hævder, men åbenlyst og fordi jeg skulle teste et nyt mobilkamera og manglede fantasi til at forestille mig, hvad modstandere kunne få ud af det, har pressen efterfølgende brugt ti sekunder af hundreder af gange, mens det varer 32 mere mere nuancerede minutter, ingen andre end domstolene har været tvunget til at forholde sig til.

Det er vilkårerne, at der bliver plukket og klippet efter behag, og man må lære at forholde sig til, at journalistik i Danmark er sådan. Man bliver kogt ned til et svagt øjeblik på tre sætninger, og Trykkefrihedsselskabet fremstilles derefter som en sekt og en falanks, som f.eks af Arne Hardis i WA i dag, når de går ud og forsvarer sig over for den teknik, men det er vilkårerne, og det nytter ikke at pibe over dem. Moralske indvendinger har ingen vægt.

Det samme har denne blog her været udsat for nogle gange. Det mest ondartede eksempel var Politikens artikel Terroristens holdninger kom fra netværk stiftet i København bygget på den radikale mytoman, Monika Margrethe Hansens oplysninger kort efter Utøya. Se og Hør er bedre til at faktatjekke en person på et fotografi og dennes tilknytninger, end den Radikale kvindes, men hun var altså brugbar som Politikens sandhedsvidne, ligesom hun forleden var i Fati el Abeds kronik i Fyens Stifstidende “I flirt med volden,” hvor omtalte mytoman skal bevise at “Lars Hedegaard i 2010 var i Toronto i Canada for at tale om: “… at tiden er inde til at mobilisere og organisere en modstand mod The New World Order og den muslimske invasionshær”.

Der er fire fejl i  hendes blogpostering her på kun 23 linjer, som jeg ikke skal hjælpe det afmægtige menneske med at korrigere, konen kalder sig ‘samfundsdebattør’, men hun kan heller ikke stave. Hun har i årevis chikaneret Kim Møller med privaterier, men den radikale landsformand lader som om, han ikke kender hende, men for Politiken og Fati el Abed, er hun ikke for meget rendesten til deres formål. Det er spillets vilkår, når en dårlig, antagelig tabt sag, skal fremmes.

Politik har altid været beskidt på Christiansborg, men det er noget nyt, at den offentlige samtale indeholder så mange slag under bæltestedet. Nu kan man ikke bare blive klippet til ukendelighed, ikke bare falde i rent baghold på TV, men også møde en revolvermand, når man åbner sin dør. Det er det samfund vi har fået, og det er det som Krasnik går i brechen for, det kan han ikke være uvidende om. Han har måske ikke fantasi til at forestille sig , at det bliver værre, men det har mange andre, der allerede har oplevet det.

Kan Trykkefrihedsselskabet ikke stå nutidens distance på TV, skal de melde afbud. Man skal ikke bare være klædt på sagligt, man skal have TV-tække og man skal kunne styre sit temperament. Det er rigtigt, når Hans Rustad i dag kalder Krasniks journalistik for Det andre attentatet på Lars Hedegaard, men det giver ingen points at gøre ondt af sig. Sket er sket, de mål der er scoret på off-side tæller også i historiens regnskab.

Måske skal man helt boykotte main-stream-pressen og især TV, ligesom mange svenskere har gjort. Det er trist, men det er en overvejelse værd for danske journalister behandler som hovedregel ikke indvandrings- og islamkritikere fair, dog sjældent så lumpent som Krasnik. Man er en god journalist, når man kan få folk på glatis med kendsgerninger, ikke når man kan med fabrikationer og ren løgn. DR er værre end alle andre, fordi TV er mest egnet til den slags svindel, men samfundsdebatten lider skade, hvis mediers optræden tvinger folk til at melde sig ud.

Vi er på vej ind i en skærpet politisk kamp, hvor de mere sårbare godt kan trække sig med det samme, ligesom dem der ikke har hemmelig adresse. Vi går imod tider, hvor man ikke kan sætte sig efter en festlig aften i byen og fabulere frit på bloggen, nogen tager et screenshot af en fortalelse eller et skud mod højder, der mislykkes. Over- og undertonerne vil blive saneret ud af diskussionen, refleksionens tandbid vil komme til at dominere, og man må afgøre med sig selv, om man synes det er en form, man vil deltage i. Jeg overvejer det selv i svage stunder.

I dag er Snaphanen ude for en mini-Krasnik, jeg blev gjort opmærksom på. Normalt ville jeg ignorere det, for ti år har gjort mig god til det, men jeg skrev spontant en kommentar, som jeg vil løfte op. Jeg kan ikke på grund af Politiken skrive, at jeg fralægger mig ansvar for enhver kommentar, det holder hverken juridisk eller politisk, men jeg må overveje om jeg ligesom Gates of Vienna, bliver tvunget til at forhåndsmoderere alle kommentarer, fordi de bliver brugt så systematisk imod mig og dem, der deler mine synspunkter. Politikens kommentator Rune Engelbreth fandt dette på bloggen, som han syntes var nyttigt:

Jeg kommenterede:
Fortsæt med at læse “»Min krop er min egen«”

Detta ovanligt frispråkiga program gick på SVT den 23:e oktober 2007, del II. En af Dispatch Internationals top-historier i dag, er et portræt af den svensk journalist, Janne Josefsson. Jeg har beundret hans ubestikkelighed i flere årtier, og det er som bekendt ikke tit jeg har lejlighed til at sige det om nogen af dem, men det er glædeligt endelig at få den. Artiklen findes endnu kun på engelsk, log in.

[..] He stated that the failed reporting about the dark sides of the multicultural society has reduced confidence in journalists to a catastrophic level.

”Coverage of the refugee and immigration question is the greatest journalistic betrayal committed by my generation of journalists in this country. We have not described, in a serious and reliable manner, the incredible problems that exist in a multicultural society. I belong to those who defend the multicultural society. But we who defend it have beautified it. It is incredible what has gone on in the working class suburbs, where a stairwell in a few years could be transformed, while we brand those protesting it as ‘racists’, and then we ourselves retrench into areas far from refugees and immigrants,” Josefsson said in an interview with the regional daily Helsingborgs Dagblad in 2008.

In the same interview, the working class son from Göteborg explains the atmosphere at the journalism college when he studied there in the early 1970′s:

”Journalism School was called ‘Communist School’ at the time. The spirit from the youth riots in 1968 was alive and well, and the students frequently had political reasons for their choice of profession. There was something nasty about it. I worked at Sveriges Radio (the Swedish state broadcaster) from the middle of the 1970′s, and it was great. But I was aware that people were getting blacklisted. Those who wanted to discuss receiving refugees were racists. If you were against public nurseries, you were a fascist. That was scary.” He spreads fear among shadowy figures

Se også dagens leder i NWT: Det är nästan omöjligt att seriöst och konstruktivt debattera invandrings- och asylfrågor i Sverige.

Socialdemokratins svarta år

Av Thomas Nydahl, fra Dispatch International

Tommy Möller & Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Bonniers).

Det var Mona Sahlin som fällde de smått profetiska orden till Håkan Juholt i mars 2011: ”Du har ingen aning om vad som väntar dig”. Så här två år senare kan man konstatera att om Juholt haft en aning skulle han väl ha flytt omedelbart och inte ens tänkt tanken att han skulle leda socialdemokraternas sargade parti. 10 månader senare, den 21 januari 2012 skulle Juholt förstå hela vidden av hennes ord. Det var dagen då han avgick efter att ha varit partiordförande den för socialdemokratin historiskt kortaste tiden.

Professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, och inrikespolitiske kommentatorn vid SVT:s Aktuellt, Margit Silberstein, har tillsammans skrivit boken om sossarnas svarta år. Det är en både intressant och skrämmande läsning. Här får vi i en lyckad kombination av Möllers analyser och Silbersteins rappa journalistik en text som skapar en bild som är föga smickrande för den högre politiken. Där står man redo att hugga sina vänner i ryggen. Det hade förmodligen inte Håkan Juholt väntat sig när han steg in på scenen efter att ha varit en relativt anonym riksdagsman med försvarsfrågor som sin specialitet.

Allt hade ställts på sin spets för socialdemokratin efter det svidande valnederlaget 2010. Valresultatet var det sämsta som partiet gjort sedan rösträtten infördes i Sverige, 30,66%. Mona Sahlins försök att nå makten i en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – av kritikerna kallat ”den rödgröna röran” – misslyckades totalt. Hon stod som en förlorare där på valkvällen och hennes ”Det är inte över än, det är nu det börjar”-tal ekade tomt och fyllt av meningslös retorik. Hur skulle partiet agera, hur skulle Mona Sahlin agera?

Hon fick partiledningens förtroende att fortsätta – med det olyckssaliga ord som tillades: ”nu”. Det innebar konkret att mattan kunde dras undan när som helst. Och det gjorde den. Sahlin meddelade sin avgång och huggsexan om partiledarposten var i full gång.

Möller och Silberstein redovisar initierat och spännande vad som hände bakom kulisserna. Det är sannerligen ingen vacker bild de ger av partiet som strör orden ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa” omkring sig. Däruppe i toppen är det de starka armbågarna, talangen för intriger och de rätta förbindelserna som avgör. Solidaritet är sannerligen inte det första man tänker på. En särskilt viktig roll verkar en av nederlag förbittrad Pär Nuder ha spelat – han som efteråt av Håkan Juholt skulle komma att beskrivas som den enda riktigt pålitliga kamraten, en klippa och en trygghet. Många tycks ha trott att det var Nuder som skulle ta över partiledarposten. Så blev det som bekant inte.

Fortsæt med at læse “Et portræt Janne Josefsson”

Politisk engagement har ofte fælles træk med religiøsitet, især på den yderste venstrefløj. Man tolker virkeligheden efter, om det nu masserer ens indtagne standpunkt. I naturvidenskaberne afprøver man teorierne på virkeligheden, i politik er det ofte omvendt, helt aktuelt ser man det i Socialistisk Folkeparti, der har været så uheldige at få ansvar og indflydelse. Halvdelen vælger virkeligheden, halvdelen vælger teorierne.

Den forhenværende BZ er, 9/11 trutheren, filminstruktøren Lotte Svendsen, der har beskrevet sig selv som til venstre for Enhedslisten, og altså også havde psykologisk-religiøst besvær med 9/11, mener ikke at attentatet på Lars Hedegaard overhovedet fandt sted. Dansk politi er altså helt til grin, for at pengene skal passe. De har ofret millioner, blandt andet på at afhøre og tage DNA fra mig (!), det er ikke engang løwn. En sådan grundighed og så er de bare røget på en vildmand. Fra TV 2 i går via Uriasposten:

Lotte Svendsen: Jeg oplevede slet ikke, at han sad og insinuerede at der var en løgn. Jeg troede det var noget der skete inde i mig selv. I filmens verden der arbejder man meget på – ‘don’t say it, shows it’, og det lykkedes, så åbenbart for ham. Hvis jeg havde været personlig instruktør på scenen med Hedegaard, så havde jeg bedt ham spille mere berørt af situationen. Jeg kom da reelt i tvivl om det overhovedet er sket, og der skal jeg ikke omkring Højesteret, der er jeg bare tilskuer. Og det er jo spørgsmål man ikke må stille, det er ligesom at råbe, at kejseren ikke har noget tøj på. Se videre på Lotte Svendsen om attentatet mod Hedegaard: “Jeg kom da reelt i tvivl om det overhovedet er sket…” (Se også svensk journalist og feminist Katarina Mazetti: »Hedegaard-attentatet kan være en avis-and«)

Kineserne: Muslimer er besat af fortid og hævn

To interessante verdenssyn at sammenligne, som også Sven Burmester har gjort, og rådet os til at vende ryggen til lande, der ikke vil leve i nutiden og skabe gode samfund og koncentrere os om lande, der vil. Lad os være usentimentale som en kineser. Glem dem, det er ikke synd for dem, og man kan alligevel ikke frelse folk fra sig selv, om så 1.5 mia muslimer flytter til Sverige. Man hjælper ingen, men spreder kun islams destruktivitet til sig selv: Jeg har tidligere vist, at islam er involveret i næsten 90 procent af verdens større, blodige konflikter, selvom muslimer kun udgør 23 procent af verdens befolkning, og det er nu også blevet vores ganske tænkelige fremtidsmulighed. “We must be mad, literally mad”:

The Chinese, at behind-the-scenes conferences and discussions during the past few months, kept saying they were perplexed about the Muslim world’s – particularly the Arab world’s – inability to deal with the modern world. The Chinese and the Muslims, they repeated, had suffered the same humiliation and occupation by foreigners over the past two hundred years, but the Chinese and Muslim reactions to these experiences seem so completely different.

“We also suffered,” the Chinese said, “but now we control our destiny, and are doing everything we can to learn from these foreigners so that we can benefit from the modern world and ensure that we do not suffer this humiliation again. We Chinese ‘look to the future.’

“The Muslims, on the other hand, the Chinese stated, seem to have a different approach: Instead of looking to the future, they “are mired in the past,” more concerned about taking revenge against those foreigners whom they believe had humiliated and oppressed them. It was because of this focus on the past, these Chinese intellectuals and leaders stated, that Arabs and Muslims were therefore unable to build societies which could participate in the modern world. “Revenge and victimhood,” these Chinese argued, could permanently cause “the Arabs and Muslim world” to “remain behind the West and Asia.”

The Islamic culture, however — and Middle Eastern culture in general — is acutely concerned with righting perceived wrongs. The Shari’a, in fact, sees the role of the ruler as one who “commands good and eradicates evil” — meaning it is more important to “correct” past wrongs than to think about how to improve one’s situation. First one must correct the evil, and only then may one concentrate on how to have a better life.

The Chinese perspective, to quote the former Prime Minister of Singapore Lee Kwan Yew, is that, despite “everything we do for our Muslims, they continue to remain at the bottom of society” — poor, backward and uneducated. ( Bernard Lewis, Notes on a Century…, pp. 245-246). Report from China: What Keeps the Muslim World Back?

Lee Kuan Yew, som jeg vil kalde en statsmand, – jeg har selv boet i den by, han på rekordtid lavede om fra en tropisk sump til en verdensmetropol, har sagt saftige ting om islam, selvom Singapore er omgivet af muslimske stater, han egentlig burde være høflig over for, men det er ikke lykkedes ham. Man kan læse nogle af dem her.De relativt godartede malaysiske muslimer i Singapore og Kuala Lumpur, er selv på deres hjemsteder agterudsejlet af kinesisk initiativ og forblevet “the bottom of society.” Lee ved, hvad han taler om, i modsætning til enestående uvidende europæiske politikere, der har begået alle de fejl, som er mulige at begå. Hvis de kunne repareres, ville det tage hundrede år. De kildrer bla. det muslimske offer-gen, og det lader de sig ikke sige to gange – vupti:

Den 20-årige studerende Jihad Taha kræver erstatning af Trykkefrihedsselskabet, der udelukkede ham fra at deltage i et debatmøde om ytringsfrihed på Christiansborg.»Jeg kan bekræfte, at min advokat på mine vegne har fremsendt et erstatningskrav til Trykkefrihedsselskabet. Jeg har inden min beslutning været i kontakt med flere advokater, som er enige om, at mine rettigheder er blevet krænket. Jeg er blevet udsat for diskrimination på samme måde som personer, der på grund af etnicitet ikke kan komme ind på diskoteker«, siger han.Jihad Taha kræver erstatning af Trykkefrihedsselskabet

Kamal Badri, född 1990 och bosatt i Bergsjön i Göteborg, blev den förste svenske medborgaren som rapporterades död i striderna i Syrien. Budskapet om hans död spreds av familj och närstående i slutet av januari, men nådde en bredare svensk allmänhet först en månad senare då Expressen skrev om dödsfallet.Här hyllar jihadisterna i Syrien den svenske martyren

Hverve-video til hellig krig på svensk

En meget romantiserende video af typen “han var sådan en god dreng, der næsten altid adlød sin mor”. Som Bent Blüdnikow dokumenterede i ”Bombeterror i København”, var Sverige allerede i 70 erne en sikker havn for muslimske terrorister, hvor de kunne hvile ud med socialhjælp og nogle naive svenske tjejer men, skal det tilføjes, dog det rene vand i forhold til, hvad det er i dag. Det vil vi komme til at mærke igen i nabolandene, at det svenske terrorpotentiale er nærmest uden ende, så husk lige broklappen, Ny-Sverige bliver ikke for begyndere. Dagens anden ‘svensker’ ville myrde israelske turister på Cypern. Det kan han få flere gange livstid for, men hvor mange svenskere er der plads til i alverdens fængsler? Hvor mange sidder der i Danmark udover de fire, der ville myrde Tøger Seidenfaden, Bettina Heltberg og andre af den gode smags elite? En ven foreslog, at Tøger skulle have kommet ‘svenskerne’ i møde med et stort skilt, hvor der stod: “Vi har sagt undskyld, Jyllands Posten bor derovre.”

I dag fälldes den terrorismåtalade libanesfödde palestiniern Hosham Taleb, f. 1988, av cypriotisk domstol till fängelse på flera punkter. Den 28 mars meddelas längden på straffet. Taleb stod åtalad på 8 punkter, bland annat spioneri och anstiftan till terrorism, där varje punkt teoretiskt kan ge livstid. Från början var det 17 åtalspunkter. Hosham Taleb, som har fått svenskt medborgarskap och är skriven i Linköping, har erkänt att han är medlem i shiamuslimska terrorogranisationen Hizbollah i Libanon och fått vapenträning men nekar till terrorbrott.Terroråtalad libanes med svenskt medborgarskap fälld på Cypern (Se også Soeren Kern: European Jihadists: The Latest Export. Second Dutch youth dies in Syria)

Sveriges territorier – tabt for kongeriget

Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Men jag hade ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet är i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga. En del barn har redan i mellanstadieåldern lärt sig att skrika ”fuck aina” när vi är i närheten. Med jämna mellanrum får vi våra bilar vandaliserade. Vi utsätts regelbundet för stenkastning. Ibland lockas vi in i bakhåll – någon ringer in ett falskt larm och när vi kommer dit har det laddats upp med stora stenar som kastas från höjd. Det känns närmast surrealistiskt att vi, när vi åker in i ett område för att hjälpa, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt. Det är ren tur att ingen kollega ännu har skadats allvarligt eller dödats av en sten.

Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina”. Allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss. Den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följer samma logik som rasismen. Livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld – detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle. Eftersom även brandkåren utsätts för stenkastning kan det inte bara handla om upplevda övergrepp. Förortens polishat följer samma vi och dom-logik som rasismen. (AINA: Rinkeby Swedish; Yalla bre, aina kommer, çok loco! – Swedish; Skynda er, polisen kommer, [de är] helt galna!)

Here is video of the event tonight in Stoughton, Massachusetts. This video is from the live stream, so don’t be deterred by the lovely video of the potted plant. The event starts around the seven-and-a-half minute mark. Panelists are Lars Hedegaard, Robert Spencer, Andrew Bostom and Tiffany Gabbay on the Islamic war against free speech. Jihad Watch.

En moppedreng på næsten to timer, men del den op i bidder. Lars Hedegaard er i USA til screeningen af filmen Silent Conquest, The End of Freedom of Expression in the West (Trailer), som han medvirker i og som jeg prøver at finde i sin helhed. Indlederen er rabbi Jonathan Hausman. indtil minut 25, hvor Micahel Graham tager over. Fra minut er 33 er det journalisten Tiffany Gabbay. Fra minut 40 er det Andy Bostom. Fra minut 50 er det Robert Spencer. Fra minut 60 er det Lars Hedegaard (med livvagt). Fra min 1:08 debat med salen, og modsat mange debatter, er den virkelig værd at høre på. Man kan ‘cherry-picke’.

Det er vel nødvendigt at pointere over for visse grupperinger, jeg ellers ikke ligger i dialog med, men som læser hvert ord her antagelig for at finde de svage punkter, at den vigtigste grund til bloggning af stof som dette, ikke er at jeg måtte være i hvad der siges, men at det næsten aldrig dækkes af MSM, og at disse f.eks. påstår at Spencer og Hedegaard er ekstremister, hvad de aldrig fører noget bevis for, at Bat Ye’or er konspirationsteoretiker, men de har dog ikke læst hendes bøger, reproduktioner af reproduktioner af andres opinion.

Senest måtte Krasnik snyde groft på vægten, for at få påstanden til at passe, men ingen main stream medier har gengivet i detaljer og med fakta, hvor og hvordan han snyder. Der er dem, der påstår at jeg selv er racist og ekstremist, men de kan ikke finde belæg for det i teksterne, det er måske derfor, de bliver ved med at lede. Jeg har filmet, fotograferet og blogget Abu Laban, Tøger Seidenfaden, Hizb ut Tahrir og Johanne Schmidt Nielsen, og ikke fordi, jeg var enig med dem i ret meget, men lad folk se det og bedømme det selv. Jeg kender ‘folket’ fra mange jobs, hvor jeg mødte alle grupper, og jeg har ret stor tillid til dem.

Blogningen her er hovedsageligt at sammenligne med fotografering – ikke så mærkeligt for mit vedkommende – noget vises frem til beskuelse og bedømmelse. Hvad jeg selv måtte mene, skriver jeg med visse mellemrum, og der er masser jeg ikke føler mig kvalificeret til at mene noget om. I går var aviserne fulde af artikler, der hed: “Irak krigen var en katastrofe,” Irak krigen var en succes”, det er sgu’ ikke nemt. Det burde sige sig selv, man bør være ydmyg over for hullerne i sin viden, og nu er det sagt.

Jeg opfatter ikke en intellektuel, som en der har forstået, men som en, der vil forstå, en livsholdning der kun er mulig i fuldstændigt frie, åbne og informerede omgivelser, så derfor er jeg ikke propagandist, og derfor mener jeg, at vores åndelige livsluft er truet af blandt andre EU og islam, ligesom jeg har oplevet Sverige som et uhyggeligt lukket og ensrettet samfund hvad angår alt af betydning, – ikke resten -, og det har jeg villet formidle. Folk skal komme til orde, også dem MSM ikke kan eller vil have, ofte drager vi de rigtige konklusioner af at høre dem. Vi er ikke så dumme, som vi kan blive. (Hvad angår EU – se Dalrymple: Beguiled by “Europe” fra i går.)

Silent Conquest, The End of Freedom of Expression in the West

(Trailer)