I dagens store artikel i Newsweek beskæftiger Hirsi Ali sig med ironien i, at Melllemøstens seneste koraniske feberanfald falder sammen med Rushdies netop udkomne erindringer om 1989. Hun tror ligesom andre, at de teologiske ‘demokratier’ der er fremstået af ‘det arabiske forår’, vil smuldre under mødet med virkeligheden. Man har lov at håbe, selvom vægtskålen tipper, når man betragter de politisk-journalistiske reaktioner i Vesten.

Forhåbentlig vil de opdage, at imamerne ikke hjælper dem, at Allah ikke skaffer dem brød i munden, at det er amerikanerne, der bestemmer om den egypterne overhovedet har en kampdygtig hær og hvede at bage brød af, og at verden vil løbe tør for Europæere, ikke mindst svenskere, der vil aftage ofrene for deres fejltagelser og mislykkethed. En dag vil den måske ligefrem løbe tør for mennesker, der har ondt af dem. Hvor mange skal dø inden da, og hvor meget vil der være tilbage af fungerende civilsamfund og nationalstater i Europa? Vi kender ikke svaret, men vi ved at hovedparten af Europas polikere end ikke efter fire årtier er nået frem til at stille spørgsmålet. I Danmark, hvor vi burde være i fuld gang med at diskutere kriterier for omfattende repatriering og genforhandling af det net af konventioner, vi har spundet os ind i, har RAF regeringen lavet en ny asylaftale med Enhedskommunisterne og Liberal Alliance. De udleverer mine børn fremtid til effekterne af tilfældige hændelser i en dysfunktionel, muslimsk kultur, og jeg gør mit til, at de historien ikke glemmer dem.

Utopian ideologies have a short lifespan. Some are bloodier than others. As long as Islamists were able to market their philosophy as the only alternative to dictatorship and foreign meddling, they were attractive to an oppressed polity. But with their election to office they will be subjected to the test of government. It is clear, as we saw in Iran in 2009 and elsewhere, that if the philosophy of the Islamists is fully and forcefully implemented, those who elected them will end up disillusioned. The governments will begin to fail as soon as they set about implementing their philosophy: strip women of their rights; murder homosexuals; constrain the freedoms of conscience and religion of non-Muslims; hunt down dissidents; persecute religious minorities; pick fights with foreign powers, even powers, such as the U.S., that offered them friendship. The Islamists will curtail the freedoms of those who elected them and fail to improve their economic conditions.

After the disillusion and bitterness will come a painful lesson: that it is foolish to derive laws for human affairs from gods and prophets. Just like the Iranian people have begun to, the Egyptians, Tunisians, Libyans, and perhaps Syrians and others will come to this realization. In one or two or three decades we will see the masses in these countries take to the streets—and perhaps call for American help—to liberate them from the governments they elected. This process will be faster in some places than others, but in all of them it will be bloody and painful. If we take the long view, America and other Western countries can help make this happen in the same way we helped bring about the demise of the former Soviet Union. Muslim Rage & The Last Gasp of Islamic Hate.

Berlin-Neukölln: »Den bitre sandhed om multi-kulti«

Endnu en tysk, socialdemokratisk politiker udgiver en åbenhjertig bog om multikulturen, nemlig Berlin-Neuköllns borgmester Heinz Buschkowsky: “Neukölln ist überall”.

Vi har rigtig nok fået at vide af Politiken-DR’s korrespondent i Tyskland, Peter Wivel og professor Per Øhrgaard, at tyskerne for længst har lagt Thilo Sarrazin diskussionen bag sig, at de underforstået ikke er som de provinsielle, smålige danskere. (Svenskerne har stort set aldrig hørt om Thilo Sarrazin, takket være det politiske jerngreb de holdes i af deres kongelige journalistforbund.) Men jeg ville tage DR, Politiken og Ørhgaard cum grano salis, hvis jeg var dansker og ikke forstod tysk, hvad jeg iøvrigt mistænker hovedparten af danske journalister under 40 for ikke at kunne. (Hvor mange behersker forresten bare svensk, nu vi taler om det?) Der er meget tysk stof på dette område, der aldrig når danske seerere og læsere.

Neukølln har en indvandrerandel på 41 %, omtrent som Malmø, og har gennem årene skabt overskifter gennem fuldstændig utålelige forhold for skolelærere, dokumentaren Kampf in Klassenzimmer (som ingen danskere kender, men som DR 2 måske viser kl.23 om fem år), den tidligt afdøde dommer Kirsten Heisigs Neukøllner-model, hendes utrættelige kamp mod arabiske klaners anarki og kriminalitet, der måske, måske ikke kostede hende livet. Og meget, meget andet.

Tyskland er vores nabo, et stort kulturland og Europas største sprogområde på 100 millioner mennesker. Det er Europas førende økonomi og det fortjener at blive behandlet i helformat af det lille mindretal, der har de sproglige evner til at formidle det. Jeg har undladt at sætte BILD interviewet i citationsgrafik for ikke at nedsætte læsbarheden. (Snaphanens delvise oversættelse af Die bittere Wahrheit über Multi-Kulti.)

»Den bitre sandhed om multi-kulti«

“Det drejer sig mere om hverdagens følelse af afmagt i en verden hvor folk går gennem supermarkedet, forsyner sig med varer og passerer kassen uden at betale og lader kassedamen forstå, hvad der vil ske med hende, hvis hun tilkalder politiet.

Der hvor man går fem ved siden af hinanden på fortovet, og alle andre må træde til side. Der hvor alle ved et rødt stoplys ser lige ud for at undgå at blive tilsvinet af gadeslagsbrødrene i bilen ved siden af og spurgt: “Har du et problem? Vi løser det lige nu.”

Der hvor større unge kræver at mindre betaler for at få lov at bruge legeredskaber, hvor unge kvinder bliver spurgt om ‘de vil bolles tykke’, hvor buschaufføren får sodavand hældt ud over sig hvis han spørger om en billet.

En politibetjent der i årtier havde arbejdet i Neukölln, fortalte mig for nylig, at han ikke i hele sin tjeneste ikke kunne huske at have oplevet et lommetyveri eller røveri begået af indvandrere mod en kvinde med tørklæde. Tyskere er lette ofre. Fjenden er de hadede tyskere; de er målet for deres aggressioner, og de har intet at modstå indvandreres flash-mob med. I løbet af minutter tilkalder en SMS-kæde af agressive venner.

Dette kan ramme enhver i dagligdagen. Det kan være dig der får en overraskelse hvis du har et lille bilsammenstød, nemlig hvis den anden part er indvandrer. I det tilfælde kan du øjeblikkeligt blive omringet af adskillige ‘vidner’, der nøjagtigt har set alt. Det er ikke ham, der kørte ind i dig, men snarere dig der bakkede op i ham.

Hvis der er tvivl, er reglen at man hjælper sine etniske søstre og brødre. Sandheden har ingen betydning, når man har med en vantro at gøre. Det er den slags, der gør mennesker her så “glade” for hinanden. Allermest rammer denne territorieadfærd gamle og helt unge, som skal lide under at blive vist, hvem der bestemmer.

Vi opdrager vores børn og unge til at være fredelige og uvoldelige. Andre opdrager dem til at være stærke, tapre og kampdygtige. Udgangssituationen er fra starten ulige. Så længe vi har en alt-tilgivende og forstående politik, kan vi ikke ændre situationen, fordi vi forsømmer den moralske og kulturelle identitet. Så længe får vi kun en mislykket integration. Die bittere Wahrheit über Multi-Kulti.

Fortsæt med at læse “Rushdie: “There are no two islams””

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Egen härd är guld värd. Är du en av de lyckliga ägarna till Sveriges omkring 565 000 fritidshus? Har du sparat och gnetat för att förverkliga din dröm om en stuga som din oas i livet, eller är den ett kärt arv? Ett hus som du har snickrat på och ägnat din omsorg varje ledig stund? Då ligger du risigt till. Fritidshusen är den bostadsreserv som staten kommer att beslagta allra först om flyktingströmmarna till Sverige ökar till ännu mer ohanterliga nivåer. Den statliga Hot- och riskutredningen drog redan för tjugo år sedan upp riktlinjerna för hur landet ska hantera massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige. Så kallad ”rekvisition”, det vill säga statlig konfiskation av svenska folkets fritidshus, blir i ett sådant scenario nödvändig, enligt utredningens delbetänkande från 1993, (SOU 1993:89).  Förslaget lades den gången på is utan åtgärder. Men planerna finns kvar i de statliga arkiven, och verkligheten kryper allt närmare det värsta scenariot.

Om ”det otänkbara” händer måste varje land ha en beredskap för katastrofer i fredstid. Därför tillsatte Carl Bildts (m) borgerliga regering  1992 en kommitté för att utreda olika slags påfrestningar på samhället i fredstid.  Några tänkta scenarion var massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige under kort tid. Ett scenario som den borgerliga regeringen i verkligheten skulle komma att iscensätta fortare än någon kunnat ana.

Här är en liten tillbakablick på de värsta åren i Sveriges moderna historia för er som har glömt eller inte var med: 1992-94 öppnades Sveriges gränser på vid gavel för människor från Balkan som i flertalet fall saknade asylskäl. 1993 fick 58 769 utlänningar permanent uppehållstillstånd (PUT). 1994 ökade antalet PUT till 78 860. Det var ett historiskt rekord. Ett rekord som skulle stå sig i sexton år, ända till 2006 när nästa borgerliga regering hade tillträtt. Det året beviljades 86 436 PUT.

Importerad arbetslöshet: 350 000 invandrare

Samtidigt med det enorma insläppet från Balkan gick svensk ekonomi in i en djup kris  som skulle komma att prägla hela 1990-talet med kraftigt ökande arbetslöshet, skakiga finanser och valutaoro. Mellan 1990 och 1999 sjönk sysselsättningen i åldrarna 16-64 år från 83 till 72 procent, en nettonedgång med 420 000 arbetstillfällen.  Under denna rekordarbetslöshet importerade Carl Bildts regering med Bengt Westerberg (fp) som biträdande statsminister och Birgit Friggebo (fp) som invandringsminister åren 1991-94 ännu mer arbetslöshet i form av 350 000 invandrare. Kostnaden för socialbidrag nådde 1997 ett all time high.

Under loppet av några timmar den 16 september 1992 höjdes marginalräntan från 50 till 500 procent. Till slut tvingades regeringen bita i det sura äpplet och devalvera den svenska kronan.

Befolkningsutbytet går allt snabbare

Under de tjugo år som gått har Sverige alltmer närmat sig det ”otänkbara” scenario som skissades i den statliga Hot- och riskutredningen. Sedan Fredrik Reinfeldt (m) och den borgerliga alliansregeringen kom till makten 2006 har befolkningsutbytet accelererat i allt snabbare takt. Affes statistikblogg visar i grafik hur befolkningsförändringen mellan 2002 och 2011 ser ut.  I åldersgruppen 0-54 år har antalet invånare med utländsk bakgrund under de tio senaste åren ökat med nästan en halv miljon, 447 759 personer, medan invånare med svensk bakgrund har minskat med 209 122 personer.

Verkligheten kryper allt närmare ”det otänkbara” scenariot. Alla gränser är passerade, nu är det vansinnet som styr Sverige rakt mot katastrof. Svensk invandringspolitik har nått sådana nivåer att den uppvisar alla tecken på en galopperande psykos  med bisarrt beteende, utbredda vanföreställningar och hallucinationer, grandiost tänkande och bristande kontakt med verkligheten.

Svenska folket lever redan i ett krisscenario

Svenska folket lever redan i ett krisscenario. Men inte på grund av okontrollerbar massflykt av sådana dimensioner som Hot- och riskutredningen målade upp. Det krisscenario som pågår i Sverige är självmant och frivilligt iscensatt av politiker som har tappat all verklighetsförankring och råbrutalt kör över sitt eget folk.

Till och med augusti har 78 557 utlänningar fått uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i år.  Det betyder att antalet utlänningar som får tillstånd att stanna i Sverige troligen kommer att uppgå till minst 120 000 innan året är slut. Nya rekord slås på löpande band.

Sedan 1980 och till och med sista augusti i år har Sverige gett PUT eller uppehållsrätter till drygt 1,6 miljoner (1 608 020) personer. Bara lite mer än två procent, eller drygt 35 000 personer är flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Nästan 800 000 är anhöriga, enligt migrationsverket. Men statistiken är svårtydd och opålitlig.

Flyktingmottagandet slår alla rekord

Det svenska flyktingmottagandet slår nu alla rekord. Till och med den 31 augusti i år har cirka 24 700 personer sökt asyl. Omkring ettusen asylsökande i veckan – dubbelt så många som ”normalt” (det vill säga ”normalt” enligt de extrema förhållanden som kännetecknar Sverige) – anländer för närvarande till Sverige. Sverige är det land som tar emot flest flyktingar från Syrien. Och inte bara därifrån, utan dessutom från Somalia, Afghanistan och Irak. I ren ”solidaritet” har Sverige tagit det som sin uppgift att sopa upp resterna av underutvecklade muslimska länder som slits sönder av oförmåga att lösa sina egna problem och inre strider mellan olika muslimska falanger.

Dessutom kommer ett ständigt ökande antal så kallade ”ensamkommande flyktingbarn”, som i verkligheten sällan är vare sig barn, flyktingar eller ensamma utan vuxna män som ljuger om sin ålder för att snabbare och lättare få PUT. Hittills i år har 2 107 unga sökt asyl, vilket tyder på att siffran för hela året kommer att överskrida 4 000. En rekordsiffra i hela EU.

Räknat per invånare toppar Sverige utan konkurrens asylmottagandet i hela Europa. Till detta kommer ett kraftigt växande antal anhöriginvandrare, framför allt från Somalia. Om flyktingströmmarna fortsätter i lika stor omfattning kommer antalet asylsökande i år att överstiga 50 000. Nästa år räknar Sveriges snabbast expanderande myndighet, migrationsverket, med att få in 41 000 asylansökningar – 40 procent fler än i fjol. Men verkets prognoser är inte tillförlitliga, de har spruckit gång på gång och uppjusteras ständigt.

Panikläge att hitta förläggningsplatser

Läget är absolut panikartat när det gäller att hitta förläggningsplatser. Migrationsverkets personal har tvingats inkvartera asylsökande på madrasser i källare och andra nödutrymmen i väntan på att de kan slussas vidare på morgonen till lämpligare förläggningar. Med andra ord: exakt den verklighet som tusentals bostadslösa svenskar, bland annat studenter, lever med. Nu söker verkets tjänstemän desperat land och rike kring efter platser i vandrarhem, skolor, campingbyar, lägenheter och stugbyar – åt de asylsökande.

”Vi vill egentligen erbjuda de asylsökande boende i egen lägenhet. Men vi är tvungna att söka gemensamma boenden för de asylsökande under en initial period” säger Charlotte Jacobsson, pressinformatör på migrationsverket, till Sydsvenska Dagbladet.

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson begär för de kommande fyra åren ytterligare 8,1 miljarder kronor, utöver de 13,5 miljarder som är årets anslag. Det kostar att ta emot halva Afrika och Mellanöstern. Och svenska folket tvingas betala genom ständiga nedskärningar i den inarbetade välfärden.

Desperation i kommunerna

En lång rad drabbade kommuner har i skrivelser och uppvaktningar hos regeringen protesterat mot de påfrestningar som det hämningslösa mottagande av flyktingar/invandrare innebär. Se tidigare krönikor; ”Syriens sak är inte vår”, ”Blåsningen”  och ”Katalysatorerna”.

Regeringen strör generöst skattebetalarnas pengar omkring sig i så gott som dagliga panikåtgärder. De kommuner som tar emot somaliska anhöriginvandrare ska få 1,3 miljarder kronor för att garantera somaliernas försörjning under de två första åren i landet. Dessutom har integrationsminister Erik Ullenhag (fp) efter påtryckningar från SKL, Sveriges kommuner och landsting, i princip lovat anhöriginvandrarna statlig försörjning livet ut. En kapitulation för insikten att de sällan eller aldrig kommer ut på arbetsmarknaden.

Ingen aning om muslimska katastrofscenarion

Med en så pressad situation som politikerna nu tvingar Sverige in i gäller det att ha en Plan. Och det har Sverige. Hot- och riskutredningen kalkylerade med några olika scenarion där händelser i andra länder utsätter landet för stora påfrestningar på alla nivåer i samhället. I oktober 1993 kom utredningen med ett delbetänkande, “Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande” (SOU 1993:89) som tar upp konfiskation av svenskarnas fritidshus för att inkvartera migranter. Utredningen gick 1994 i arv till den tillträdande socialdemokratiska regeringen med Göran Persson som statsminister.

Intressant nog utgår samtliga scenarion från att anstormningen av hjälpsökande kommer från öst och Ryssland. Det kalla kriget och östdiktaturernas fall låg bara ett par år tillbaka i tiden. Någon aning om hur ständiga krig och konflikter och oduglighet i att lösa egna problem präglar muslimska länder fanns inte, inte heller om hur det skulle komma att drabba Sverige.

Massflykt till Sverige – tre scenarion

Tre tänkbara scenarion skisserades.

Delscenario 1: Nya makthavare har tagit över i Ryssland. Efter en tids aggressiv utrikespolitik går den ryska armén in i de baltiska staterna. Omfattande utrensningar sker bland politiker och tjänstemän som deltagit i frigörelsen några år tidigare. Det politiska systemet krossas. Det antas att ca 50 000 asylsökande under en vecka i februari kommer till svenska hamnar via småfartyg. Utredningen är bussig nog att tipsa om lämpliga hamnar.

Delscenario 2: Utöver 50 000 asylsökande tar sig 150 000 hjälpsökande till Sverige under sammanlagt fyra månader. Ett stort antal människor kommer via Finland och Polen till Sverige.

Delscenario 3: Efter en lång period av sträng kyla och stor brist på livsmedel kommer en halv miljon hjälpsökande till Sverige under en tid av cirka sex månader. Samtidigt sprids ryktet att en allvarlig olycka har inträffat i ett kärnkraftverk utanför Moskva. Man antar vidare att ett stort antal massflyktingar har smittsamma sjukdomar som får den svenska sjukvården att kollapsa.

”Rekvisition” av svenskarnas fritidshus

Alla myndigheter ska agera enligt planer som gjorts upp i förväg. Dåvarande invandrarverket ordnar tillsammans med kommunerna inkvartering av flyktingarna, till att börja med i kommunala sport- och idrottsanläggningar. Landstingen överväger att tömma vårdavdelningar på länssjukhus för att kunna ta hand om hjälpsökande och smittade. Att hjälpa både svenskar och hjälpsökande klarar man inte av.

Länsstyrelserna får så småningom allt svårare att ordna förläggningar med sanitära utrymmen och möjligheter till utspisning. Nästa steg är så kallad ”rekvisition”, det vill säga att med stöd av lagstiftning beslagta bostäder som behövs för att inkvartera immigranterna. I första hand tas outhyrda lägenheter i flerfamiljshus i anspråk. Men de räcker inte långt för en halv miljon människor. Staten har då rätt att ”rekvirera”, det vill säga konfiskera svenskarnas fritidshus. Husen och deras utrustning beslagtas och används på obestämd tid utan ägarens medgivande. Fastigheterna görs om för att passa immigranternas behov utan att ägaren har något att säga till om. Inte ens i fredstid kan alltså svenskarna vara säkra på att själva förfoga över sin egendom.

”Ett så värdigt och mänskligt mottagande som möjligt”

Paragraf 20 i betänkandet 1993:89 lyder:

”Rekvisition får, när andra lösningar inte utan avsevärd olägenhet kan komma i fråga, ske för att tillgodose kommuns, polismyndighets eller Statens Invandrarverks ofrånkomliga behov av lämpligt belägna och utformade utrednings- och inkvarteringslokaler så att de uppgifter som enligt denna lag åvilar kommun eller myndighet kan fullgöras på ett riktigt sätt och att i enlighet med intresset att bereda de skyddssökande ett så värdigt och mänskligt mottagande och vistelse som möjligt.”

Observera det cyniska resonemanget om att konfiskera svenska folkets egendom för att ge utlänningar ”ett så värdigt och mänskligt mottagande och vistelse som möjligt”. Även för tjugo år sedan fanns alltså värderingen av det egna folket som mindre värt än människor från andra länder. Det rimmar mycket illa med hycklarnas favoritfloskel, den så kallade ”värdegrunden” om alla människors lika värde.

Paragraf 21: ”Ägare eller innehavare av egendom som tas i anspråk enligt § 19, är skyldig att, i förekommande fall, mot särskild ersättning, godta att inredning eller utrustning som hör till egendomen flyttas eller ändras och att även i övrigt tåla de åtgärder i fråga om egendomen som befinns nödvändiga för att egendomen skall kunna användas för ändamål som sägs i § 20. När rekvisitionen upphör, skall egendomen på statens försorg eller på dess bekostnad så långt möjligt återställas i sitt tidigare skick.”

Ett yxhugg rakt i den svenska folksjälen

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Egen härd är inte din”

 

rettroende kommer ikke rettidigt. Da Hitzb-ut-Tahrir demonstrationen ved den amerikanske ambassade var annonceret kl. 14, var der vel lige godt kommet 100 deltagere. Da jeg tog afsted efter den første, uhyre agressive tale man kan høre ovenfor om lidt, var der knap 500 hvoraf en hel del børn og unge. Vel hjemme hører jeg kl. 16 i radioen, der nu er 1000 demonstranter.

Kvinderne stod til højre ved bibiloteket på Dag Hammerskiölds Allé lige op ad de dyre lejligheder i Ambassadegården. Her bor det Indre Østerbros elite af arkitekter og læger nær pensionsalderen, der stemmer lyserødt og aldrig sætter deres ben i Tingbjerg, Nordvest eller Albertslund. Jeg kender selv nogen der bor der, og greb mig selv i at håbe de var hjemme, da den rettroende nazi begyndte at brøle løs i højttaleren. Politiopbuddet var massivt, en næsten militær magtdemonstration. Her skulle ikke tages nogen chancer, hvad der bare manglede.

En meget lille moddemonstration samlede tolv mennesker. Familien Danmark vil hellere i skoven eller til familiefrokost. Ved ambassaden lå stadig blomsterne, som den USA venlige demonstration med Kholghi og Tavakoli havde nedlagt i torsdags. Henne på hjørnet af Stockholmsgade gik jeg i gymnasiet, landets næstældste ‘latinskole’. Min far, der var ung læge under den tyske besættelse, gik der. Og her står jeg med eliten af min generations nazier påført mig mod min og et flertals vilje af næsten samtlige politiske partier. Det eneste forsonende ved dem, er oven på Mihaj al Quran-besøget – deres ærlighed. HUT sætter ikke borgmester Allerslevs begrænsede evner og baggrundsviden på nogen prøve. Jeg ønsker selvsagt disse partier stemt ud af Folketinget og draget til ansvar, hvad der selvfølgelig ikke vil ske. Foreløbig, men for eftertiden kan centrum-venstres alliance med islam med lidt uheld komme til at stå som datidens Molotov-Ribbentrop-pagt. Det er mine børns eksistenskamp, jeg hører i det skrattende højttaleranlæg. – Se også:

Der er intet overraskende i, at velorganiserede islamiske grupper vælger elleveårsdagen for terroranslagene den 11. september 2001 til fornyede angreb på alt, hvad Vesten står for. Angrebene på amerikanske diplomatiske repræsentationer i Egypten og Libyen havde – som det nu er kommet frem – intet at gøre med en obskur film, der hævdes at have fornærmet Muhammed. Havde barbarerne ikke haft denne film at hænge deres hat på, ville de have fundet på noget andet, der kunne retfærdiggøre dette seneste udslag af deres barbari. Obamas store svigt af Lars Hedegaard og Katrine Winkel Holm (Hizb ut-Tahrir foran USA’s ambassade i København: »Jeres dage er talte« Dansk Muhammed-demo endte i ballade.)

Nederst: Hizb ut Tahrirs medierepræsentant Chadi Freigeh ses på de to nederste fotografier.
Fortsæt med at læse “En sensommerdag i Østerbros ambassadekvarter”

Sabotage à la Fête de l’Huma – agression contre… by prochoix

Fête de l’Humanité er arrangeret af avisen L’Humanité, forskellige venstrefløjsgrupperinger deriblandt mange kommunister. Talens tema skulle have været “Hvordan bekæmper vi Front National?” Minut 4:22 bryder de første forstyrrelser løs, minut 6:22 går det for alvor løs og derefter aflyses mødet og Fourest eskorteres bort af vagter.

Caroline Fourest is a lesbian French leftist who has gamely tried to find a goldilocks middle ground between “islamism” and the far-right, warning about the dangers of both. She has tried to warn Europe’s left about the dangers of getting too cuddly with Islam, but for this reason finds herself increasingly ostracised by her former comrades. No doubt to try and maintain her left-wing credentials properly burnished, she has also attacked the Front National, publishing a critical book about Marine Le Pen just before the last presidential elections in France.

But, as this video demonstrates, the goldilocks middle ground seems to be increasingly untenable, as Islam completes its capture of Europe’s left-wing. This even occurred at an annual Communist festival where Fourest was invited to debate the topic, “How best to confront the Front National?” As you can see, she was attacked by Muslims wearing traditional garb. Muslim organisations had already agitated for her invitation to the event to be withdrawn, accusing her of being an islamophobe. But since they didn’t get their way, they did what Muslims usually do: turned to violence. La journaliste Caroline Fourest malmenée à la Fête de l’Huma og Caroline Fourest chahutée à la Fête de l’Huma via French Leftist Attacked by Muslims at Communist Festival.

1001 illustrationer til en anholdelse

Defend the Constitution

Sveriges invandring måste tiodubblas!

Gotland behöver fler invånare. Utan kraftigt ökad invandring riskerar välfärden att kollapsa.Gotland hamnar i bottenskiktet även vid en jämförelse mellan landets kommuner.Bara fem andra kommuner har lägre andel utrikes födda än Gotland – Storuman, Piteå, Öckerö, Ovanåker och Lekeberg. Flest utrikes födda har Haparanda (39,8 procent), Botkyrka (38,1), Södertälje (32,7) Malmö (30,5) och Burlöv (27,0). Uträkningar som Sveriges kommuner och landsting, SKL, gjort visar att Sverige som nation behöver en nettoinvandring på i genomsnitt 350 000 personer per år fram till år 2035. Det vill säga en tiodubbling av dagens invandring på i snitt 30 000 personer årligen. Gotland skulle, precis som Sverige, behöva tiodubbla sin invandring. I stället för dagens runt 200 personer skulle ön behöva en inflyttning på cirka 2 000 personer.Befolkningen måste öka

Jeg ved ikke, hvad det er for 30.000 om året, avisen hentyder til. Alene i 2011 udgjorde familiesammenførte (Familjeanknytning) 32 469 personer ud af 93.000 opholdstilladelser. Som sædvanlig kan man ikke kommentere artikler om netop dette emne på denne avis, som på alle andre svenske.

Tripadvisor for konfliktsøkende — lite action i Europa. Arrests made after police officers injured at anti-Islamic film protest in Sydney CBD, Treårig dreng med skilt: Hug hovedet af enhver, der fornærmer profeten. Fears of ‘carnage’ as anti-US protests hit UK.Chaos at the State Department ? “…Until there are no ambassadors left in the Arab world”.“Ladies and gentlemen… We got him!”. Belgium: More Than 120 Arrests During Muslim Film Protests in Antwerp. Paris: 150 Arrests During Muslim Rioting in Front of US Embassy,
Ännu en arabisk höst? Javisst

Af Thomas Nydahl

Nu måste vi gå tillbaka där vi började för ett resonemang om politisk islam. Vi måste gå tillbaka till det sena 1970-talets iranska revolution och sakta närma oss det som kallas och förblir 11 september. Inte sant? Det som hänt sedan den 10 september 2012 lär oss läxan på nytt.

I den mediala offentligen får vi lära oss att någon gjort en film som ”kränkt” muslimer. Samma visa om igen. ”Kränkt” är lösenordet. Men ju mer jag funderar på hur man presenterade den ”arabiska våren” som en ”demokratisk revolution” och en de arabiska folkens längtan efter frihet, desto mer inser jag att det inte alls var vad det handlade om.

Vad handlar det då om?

Det handlar om ett uppror i profetens namn, ett uppror där islam, sharia, står i motsättning till de värderingar vi dagligen godtar som självklara men egentligen borde slåss för: yttrande- och tryckfrihet, personlig integritet, jämlikhet mellan könen, försök att lindra sociala motsättningar, fria och hemliga val till parlamentariska församlingar – etc.

De som lägger en youtube-film i ena vågskålen har godtagit islamisternas världsbild. Det är så de vill få oss att betrakta världen. Men så ser den ju inte ut. Världen är ett pussel som aldrig går att lägga. Världen är en strid mellan förtryck och frihet, en strid mellan diktatur och demokrati.

När de arabiska massorna sätter byggnader i brand och mördar – ambassadörer och andra – så måste man nyktert betrakta det man ser.

Den ”arabiska våren” blev höst långt innan någon i den mediala offentligheten så ville medge. Nu kan vi konstatera att denna höst lett oss in i något som de frihetstörstande aldrig hade kunnat föreställa sig. Total frost, totalt haveri för varje frihetstanke.

Om det är något som ter sig relevant dessa turbulenta dagar så är det Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

“De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet.”

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet, allt det som nu flimrar förbi på tv-skärmarna, alla de hatiska blickarna, lågorna som lyser upp himlen.

Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens “förödande sammandrabbning” mellan hela den muslimska världen och västerlandet?

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers “Västerlandets undergång”. Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc. Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära “missionärsverksamhet”.

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan “Vem är du?” påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat?

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln “The Clash of Civilizations?”. Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

Nästa gång de muslimska massorna stormar västerländska byggnader så fundera på den grundläggande frågan huruvida deras vrede beror på en bok, en teckning och en film – eller om deras hat och förakt för västerländska värderingar är själva grundproblemet. Det är just det jag menar att det beror på. I muslimska kulturer är det en självklarhet att familjen och släkten väljer vem man ska gifta sig med, de bestämmer när den unga flickan ska stympas i underlivet, och när och hur man ska återupprätta hedern när den väl är kränkt. Så fungerar inte vår del av världen. Våra motsättningar och problem ser helt annorlunda ut. Den som tror att man kan medla med islamister har inte förstått det. Mot islamister kan man endast kämpa. Orden betyder så lite i den kampen. Men de är lika viktiga. De avgör vår väg. De avgör kanske rentav vårt öde.

Der går to minutter inden den teatralske, selvoptagede Geller har snakket færdigt. Hvis du var på sommeferie for halvanden måned siden, se Snaphanens optagelse med Robinson fra Bryssel den 9 juli. (Ja, nu har You Tube dæleme sløjfet den)

Salman Rushdies erindringer til tiden

Om få dage udkommer forfatteren Salman Rushdies erindringer om hans år under jorden efter offentliggørelsen af romanen ”De sataniske vers” i 1988. Satiriske passager om muslimernes profet fik Irans ayatollah Khomeini til at opfordre sine trosfæller til at likvidere forfatteren. To af Rushdies oversættere blev myrdet, en tredje overlevede et attentat, og flere mistede livet under demonstrationer i den muslimske verden. Billedet gentog sig knap 20 år senere efter offentliggørelsen af Muhammed-tegninger i JP. Vestlige regeringer stod ved den lejlighed ikke just i kø for at forsvare de demokratiske principper nedfældet i deres forfatninger.

Rushdie er i sit tilbageblik på de forgangne årtier nådesløs i kritikken af Vesten. Ifølge Rushdie har vi solgt ud af Oplysningstidens kronjuveler. Udgivelsen falder ganske apropos sammen med endnu en Muhammed-krise…… Desværre må man konstatere, at de seneste dages begivenheder, ligesom håndteringen af Muhammed-kriserne i 2006 og 2008, tjener som en sørgelig bekræftelse på Rushdies kritik.USA har i et misforstået forsøg på at føre realpolitik forsøgt at balancere hensynet til muslimers religiøse følelser med en fordømmelse af volden, men Washington har ikke sagt et ord om ytringsfriheden og dens grænser. Retten til at krænke

Hvor europæerne lærte nogle lektier 2006, er amerikanerne fuldstændigt fanget på det forkerte ben, se her: Film maker behind anti-Muslim video ‘could be sent back to jail’. I Europa er vi alle vældig, vældig trætte af Muhammedkrisen, ikke ‘kriserne’, for det er en lang kontinuelig bevægelse, der begyndte da The Satanic Verses udkom den 26 september 1988. Eller rettere i februar 1989 da Khomeiney opdagde at nogle muslimer i Bradford havde lavet ballade over bogen. Lidt ligesom som enhver ordentlig Muhammedkrise skal begynde. “Hovsa, lad os sætte ild til noget og slå nogen ihjel,” en indskydelse der kommer som en parallelforskudt slow motion-erkendelse, som om terrroristerne er på en overdosis sedativer eller er medlemmer af Socialistisk Folkeparti.

Man kan heldigvis endnu melde sig åndeligt ud af dem, men man stikker sig selv blår i øjnene, for den er ikke overstået, den er faktisk først lige begyndt, som Katrine Winkel Holm skriver idag. Jeg anbefaler, at man bare indlægger sine egne pauser efter behag, man står af og på ligesom i Folketingets paternoster.Jeg holder selv mere eller mindre ferie fra den pågående, da man efterhånden skal være journalist på i MSM, for at få lige så høj feber over myrderiet og hysteriet, som ummahen selv. Salman Rushdie skriver selv i denne måneds The New Yorker en lang personlig beretning om, da det hele brød løs. Det står der ikke, men jeg vil gætte at det er et kapitel fra den kommende erindringsbog. Bemærk at ordene er lagt i munden på den fiktive Joseph Anton: THE DISAPPEARED – How the fatwa changed a writer’s life.

Studerende advares mod Vollsmose – får hotline til politiet

133 udenlandske studerende fra Syddansk Universitet i Birkeparken i Vollsmose får nu en hotline til politiet. Det sker efter, at en ung kvindelig studerende blev befamlet af flere unge mænd i en vaskekælder i Birkeparken. De studerende er blevet installeret i lejligheder i bydelen op til studiestart, men overfaldet har skabt så meget utryghed blandt de studerende, at de nu til enhver tid kan ringe til politiet.”Så kan vi komme til undsætning, hvis de ikke føler sig trygge. Hotlinen er til mere bløde opgaver og de studerende skal stadig bruge 112 til akutte situationer,” forklarer politikommissær Per Franch fra Vollsmose Nærpolitistation. Unge i Vollsmose har hotline til politi, Lex Vollsmose: “Lad være med at lave… journalistiske opgaver fra bydelen Vollsmose. Det er for farligt.”

Vollsmose “god træning i at færdes i konfliktområder”

”Når folk med kendskab til et område som Vollsmose, vurderer, at forholdene er usikre for journalister, skal der være stærke grunde til at sidde en sådan advarsel overhørig”, siger Blicher Bjerregård.

”Denne diskussion sætter samtidig fokus på, at uddannelserne skal være gode til at oplære de studerende i, hvordan de færdes i konfliktområder som repræsentanter fra pressen. Det er vigtig viden at have med sig når man skal ud i verden og arbejde som journalist i offentlighedens interesse.” Journalisten

Af Hege Storhaug. HRS.NO

Diktator eller islamister ved makten – hva er verst? I Egypt under Hosni Mubarak risikerte man fengselsstraff for å kritisere regimet. I dag risikerer man å bli drept på åpen gate av salafister hvis man ikke underlegger seg deres ideologi. For egyptere betyr demokrati at hvis flertallet mener man skal drepe, er det ok, sier den egyptiske bloggeren Kareem Amer til rights.no. Amer, som besøkte København i går, er bekymret for kopternes fremtid i ”det nye Egypt”. Denne religiøse minoriteten beskyldes nå for å stå bak filmen om islam og Muhammed, som på ny har fått islamistene til å ta til våpen i Midtøsten i disse timene, også med krav om at kopteren drives ut av Egypt.

Af Helle Merete Brix

Han gjorde ikke nogen væsen ud af sig. I ternet skjorte og jeans og et sjældent smil stod den unge blogger Kareem Amer i går i tænketanken CEPOS´ lokaler. Her fortalte han om sin opvækst i en salafistfamilie i Egypten og om at sidde fire år i et af landets fængsler. Og om ikke at være optimist, når det gælder det arabiske forår. Den ægyptiske blogger gjorde indtryk på de tilstedeværende. ”Respekt for dit mod”, lød det fra flere, da man var nået til spørgerunden.

CEPOS´ chefjurist Jacob Mchangama, der også er en mand med stor interesse for menneskerettighedsspørgsmål, bød velkommen. Da Amer selv fik ordet, takkede han i øvrigt Mchangama for at have hjulpet ham med at få status som fribyforfatter i Krakow. Her har Amer boet siden januar i år. Det er ICORN, med hovedsæde i Stavanger, der administrerer ordningen, der gør det muligt for forfulgte forfattere at få et toårigt ophold et sikkert sted.

Værre end under det gamle regime…..læs videre. Se også Kareem Amer, en bloggers ukuelighed og en video af Khaders indledning her. Khaders relative optimisme på Mellemøstens vegne, stod i skrap kontrast til Kareem Amers på Egyptens.

Fængsel og bøde for læserkommentar på nazistisk hjemmeside

Den svenske nazist Emil Hagberg er altså ikke selv forfatter til disse guldkorn. Nu er spørgsmålet, om det er lovligt at citere dem i Sverige. Juristerne, der er ude i grænselandet for deres fagområde, vil nok være enige i, at de citeres for at belyse den svenske praksis i hate-speech sager. Man skal til at tage sig i agt for sit kommentarfelt i Sverige, der er politiske interessenter der har indrettet sigtekornet på de næste, der skal rammes via HMF-lovgivningen. Det er også uendelig meget nemmere at anmelde nogen, end at møde dem i åben debat, og lovgivningen opmuntrer de dovne læs til at skyde en genvej. HMF-loven er blevet det kit, politikerne har opfundet til at fylde hullet ud, der er opstået fordi vi lever i samfund, hvor vi i mere end én forstand ikke længere taler samme sprog og spiller efter samme regler. Det er mere end man kan forlange af en lov. Fra domsudskriften hvor man også kan læse begrundelsen.

Redaktionen för den tryckta periodiska tidskriften Nationellt motstånd tillhandahåller allmänheten upplysningar via internet från en databas med adress www.patriot.nu (hemsidan). En artikel med rubriken ”Ny världsvaluta behövs” publicerades den 12 april 2011 på hemsidan. Med anledning av artikeln publicerades den 13 april 2011 en läsarkommentar med bland annat följande uttalanden.

Sagan snart slut för finansjuden. Parasiten är nämligen på god väg att helt förtära sin huvudsakliga värdorganism
inifrån. Tiderna har förvisso varit härliga för dessa kryp, i särskilt hög grad sedan 1913. (…)

Men vart fly för dessa panikslagna parasiter denna gång? Ja, varför inte till Reinfeldts, sossarnas och mediajudarnas förlovade land? Och inte har väl vi svenskar något som helst emot att omhänderta dessa stackare? Nej då, inte det minsta. Res galgar, mina vänner. Res galgar.

Vagtlæger får muslimske livvagter i parisisk forstad

And if “big brothers” escorted doctors on night-time visits to sensitive districts? This is the idea of two brothers from Mantes-la-Jolie [district in the Greater Paris region], Khalid Balfoul and Majid Eddaikhane, who grew up in Val-Fourré. Inspired by associations like SOS Médecins, these two inhabitants of Mantes-la-Jolie wanted to induce doctors who have deserted their estates to come back to their district, having been the victims of incivility and safety problems. In order to convince practitioners to come back and practise, Khalid and Majid had the idea of offering their escort service to avoid any problems. “The doctors will be based in premises in Mantes-la-Jolie,” explains Majid. “When they have to make a visit, they will leave escorted by two people: a driver and an escort.”

The driver will drive the vehicle made available to them then watch over it while the escort will guide and escort the doctor to the patients’ home. “The aim is to avoid the doctor having an unpleasant encounter or that people try and take his equipment or medicine away, or attack his car,” continues Majid.It is due to start in October and it is anticipated that 12 people will be recruited, including 10 escorts, all from the district. Two doctors originally also themselves from Mantes-la-Jolie have already accepted to join the venture. Ils escorteront les médecins au Val-Fourré via Muslim Toughs Hired to Escort Doctors in French No-go Areas

Ikke med ét eneste ord er denne bibelafbrænding af en imam i Cairo nævnt i vestelige medier. Mens journalister og politikere er i gang med at undskylde for en lavbudgets You Tube film, de ikke har set, får de ædle vilde lov at te sig i deres mentale gummicelle ganske upåagtet af den vestlige anstændighedspresse. Det er historien her, ikke at han brænder en bog. Man må til det Assyriske Nyhedsbureau AINA for at supplere sin viden. – Jeg har adviseret tissekunstneren og journalisten Uwe Max Jensen om den kommende happening imamen vil foretage i Cairo. Nogen skal vel dække den.

During the demonstration which was held in front of the American Embassy in Cairo on Tuesday, 9/11, a Muslim cleric named Abu Islam tore and burned the Holy Bible in front of thousands of Muslims. His action was met with applause and anti-Christian cheers from the demonstrators. Before leaving the demonstration and getting into his car, he told the crowds “next time I will urinate on it.” The video above shows the Muslim cleric tearing the Bible. The video says – oversættelse fra Muslim Cleric Tears Bible At Protest Outside the US Embassy in Cairo…. mob chanting “Khaybar, Khaybar, O Jews, the army of Mohammad is coming.” “Governing, governing, O Koran.” “Coming, Coming O Islam.”

Politiken havde i går en kort og mangelfuld liste over Muhammedkriser siden 2005. Det er helt misvisende at se kriserne som en række enkeltstående tilfælde, men at netop Politiken vil formidle det billede overrasker ikke. Muhammedkrisen er en kronisk fortløbende bevægelse med ups and downs, akkurat som Lars Vilks’ kunstprojekt, og det er mere illustrerende at sætte deres begyndelse til Teheran 1979 eller Rushdie 1989. I øjeblikket er islams kaoskraft eskalerende og delvis uoverskulig, men det er for intet at regne imod, hvad den vil blive. Når det kommer til at udfolde sig på europæisk grund, bliver følgerne – ikke mindst de politiske – om muligt mere uoverskuelige. Pensionér jer i tide, politikere!

Enhver der er bare nogenlunde informeret og ikke politisk medansvarlig, kan i store træk se de næste par årtier i Europa for sig. Se også International Distribute Mohammed Day og godmenneskerne, politiet i Oslo: Politiet støttet muslimene under fredagsbønnen, Politispesialist Erik Andersen talte i Oslos største moské fredag: Vi tar sterk avstand fra filmen Ligegyldigt hvad politikerne og politiet tror: Murderous Muslim riots were planned long in advance, had nothing to do with Muhammad video. Iøvrigt plejer man at opfatte angreb på ambassader og mord på deres personale som krigshandlinger, er der ingen andre end Paul Weston og Mark Steyn, som er kommet i tanker om det?

En bild säger mer än tusen ord

Två bilder från Malmö tagna den måndagen den 10 och torsdagen den 13 september 2012. Bakom den andra rubriken döljer sig den rädsla som befolkningen kring Professorsgatan känner över att två av bilbrännarna gripits av polisen. Jag skulle bli mycket förvånad om de dömdes till något kännbart straff. Jerzy Sarneckis reaktion är lika förutsägbar som löjlig:”Ge ungarna och föräldrar jobb. Då slutar de.” (De gripna var 20 respektive 21 år. Det andet foto her: För Demokrati och Yttrandefrihet (Skott i Arlöv)

Hvorfor skal Sverige være Vestens asylland nummer et?

I et opråb i SvD beder 25 socialdemokratiske politikere fra Stockholmsområdet andre kommuner om ‘at tage ansvar’ for den pågående flygtningeanstormning – Vi måste hjälpas åt att ta emot syrier på flykt. De har kreative forslag til at fremskaffe de manglende boliger, noget unge svenskere ikke mærker noget til. Gunnar Sandelin – formentlig Sveriges eneste journalist der åbent og i eget navn dokumenterer og angriber den førte fremmedpolitik – svarer i SvD i dag:

Finns det ingen broms när det gäller det svenska asylmottagandet? Migrationsverket höjer ständigt sina prognoser. Närmare 200 000 asylsökande/anhöriga väntas hit inom två år. Varför ska just Sverige återigen vara ledande att ge fristad? Vi är det i-land som har tagit emot flest irakier, somalier och så kallade ensamkommande flyktingbarn. Hälften av alla irakier som flydde till EU kom hit. Av de asylsökande minderåriga kom under 2011 närmare 3 000 till Sverige. Av drygt 30 000 somalier som kom till Europa under 2010 /2011 sökte sig en tredjedel till Sverige. Minst två tredjedelar fick permanent uppehållstillstånd. Inget annat land kommer i närheten av ett så stort mottagande. Sverige ligger etta vad gäller asylmottagande per capita i väst.

Detta i en tid när Sverige bland annat till följd av extrem asylpolitik brottas med stora problem med alltifrån bristande integration och bidragsberoende till kriminalitet och antisemitism. Nyligen har också några kommunalråd sagt att den somaliska anhöriginvandringen på mellan 20 – 30 000 personer de kommande två åren kommer att bli ohanterlig.

Att då bromsa så att vi åtminstone kunde försöka hantera befintliga problem, tycks inte finnas på kartan för S-politikerna. Istället trampar de gasen i botten. Bristen på markkontakt skrämmer allt fler av oss som inte vill leva i ett polariserat och sargat framtidssamhälle. Varför ska just Sverige ge en fristad?

Som bekendt foranledigede Vilks optræden hele fem smædeartikler i Aftonbladet på én dag. De socialdemokratiske kunstkritikere havde vældig travlt den dag. Inlederen, det menneskelige trykluftbor Pamela Geller, er som det høres ikke helt klar over hvor virtuos en tegner Vilks er. Det kunne hun have set prøver på her. Vilks kommer på min. 1:50.

J’accuse: Obama har solgt Vesten til islam

Interview med europaparlamentarikeren og journalisten Magdi Cristiano Allam – Il Sussidiario: J’accuse — Magdi Allam: così Obama ha svenduto l’Occidente all’Islam. Magdi Allam konverterede fra islam til kristendommen i 2008. Oversat af Document.no:

“Det var en illusjon å tro at islam og demokrati kunne gå i hop. Og tanken på å kunne inngå en allianse med Det muslimske brorskap var virkelig latterlig.” Dette ifølge Magdi Cristiano Allam, europarlamentarikeren som leder den politiske bevegelsen Io amo l’Italia. Resultatene av det USA og Storbritannia har foretatt seg — sier han — kommer nå til syne gjennom det som først skjedde i Kairo og deretter i Benghazi, hvor Chris Stevens, USAs ambassadør til Libya, ble drept i det siste angrepet gjennomført av den islamske militsen Ansar Al-Sharia. Allam forklarer at dette skjer fordi “våre allierte, de som vi kjempet for og mente vi måtte gripe inn for, er de samme som i realiteten dreper oss”. De som forholder seg til Koranen samt til Muhammeds ord og gjerninger — legger han til — “kan i beste fall godta prinsippet om våpenhvile, men aldri fred med dem som ikke er muslimer”.

Hvordan har den amerikanske holdningen til islam forandret seg gjennom årene?

Dette synet har endret seg dramatisk siden januar 2006, da president Bush sammen med den britiske statsminister Tony Blair besluttet å legitimere Det muslimske brorskap. De begynte å betrakte dem som allierte i krigen mot al-Qaida, etter å ha innsett at utviklingen i krigene utkjempet i Afghanistan og Irak ikke var gunstig. Den islamske terrorismen var ikke blitt beseiret, og dermed tenkte amerikanerne at de kunne lykkes i å bekjempe terrorismen ved å splitte den islamske fronten og alliere seg med — og gi legitimitet til — Det muslimske brorskapet. Dette er nøkkelen til å forstå forandringen i den amerikanske oppfatningen av forholdet til islam.

Hva skjer nå?

I januar 2006 skjedde det to viktige ting: Hamas, som representerer det muslimske brorskapet, vant valget i de palestinske områdene, og en av dets ledere ble regjeringssjef. Og i Egypt havnet medlemmer av Det muslimske brorskap, i alt 88 personer, for første gang i parlamentet, paradoksalt nok i en tid da partiet ble ansett som fredløst.

Og siden kom den arabiske våren.

Da er vi i 2011, da det viste seg at USA trakk i trådene under den kolossale forestillingen hvor Det muslimske brorskapet i demokratiets og frihetens navn kom til makten i hele Midtøsten, fra Marokko til Yemen og Syria. Og i Syria står det avgjørende slaget, som også vil avgjøre skjebnen til Libanon og Jordan. Og USA og Europa hjelper nok en gang Det muslimske brorskapet, som kjemper mot Assad hær med terrorismens våpen, i en koalisjon som også omfatter al-Qaida, salafistene og tyrkiske militser.

Obama har sagt at han ikke ønsker å bekjempe islam, men al-Qaida. Hva tenker du om det?

Fortsæt med at læse “Lars Vilks’ tale i New York”