Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Valet 2010 kom att radikalt förändra Sveriges politiska karta och röra om i konsensusgrytan. För första gången på många år valdes ett nytt parti in i riksdagen. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av väljarnas röster. För den svenska journalistkåren var valresultatet ett gigantiskt nederlag. I åratal och med stigande intensitet hade journalisterna gjort sitt yttersta för att tiga ihjäl, alternativt demonisera partiet som ”främlingsfientligt”, ”odemokratiskt” och ”rasistiskt” och därmed försöka förhindra det från att komma in i riksdagen. Svenska journalister avskyr Sverigedemokraterna. Och det är ingenting som de försöker dölja. Tvärtom uppfattar de det som en viktig del av sitt demokratiska uppdrag att motarbeta SD.
Alla som med någotsånär vakna sinnen genomled medias bevakning av valrörelsen 2010 kunde notera journalisternas uppenbart problematiska förhållande till Sverigedemokraterna. Inför valet 2006 hade mediestrategin varit att tiga ihjäl partiet. SD placerades i medieskugga. Istället ägnades FI, Feministiskt Initiativ, ett medieintresse som var helt oproportionerligt mot partiets storlek. FI:s program stämde med journalisternas egna politiska åsikter. SD gjorde det inte.
Brutalt uppvaknande med SD:s braksegrar i Skåne
Uppvaknandet på valnatten 2006 blev brutalt. Yrvakna journalister kunde konstatera att SD helt utanför medias radar hade fått nära 3 procent av rösterna i riksdagsvalet och vunnit braksegrar i till exempel Landskrona med 22 procent och Svalöv med 15 procent. Från att ha varit representerade i 15 kommunfullmäktige fick SD plats i 32 av 33 skånska fullmäktige. Skånes största tidning Sydsvenska Dagbladet försökte tiga ihjäl partiet och skrev inte alls om SD under valrörelsen 2006. ”Man undervärderade stödet för dem helt enkelt” säger Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius, numera på Expressen.
Invandringspolitiken mörkades genom tyst överenskommelse
Att försöka tiga ihjäl SD var alltså ingen lyckad idé. Inför valet 2010 gällde det att kavla upp de mediala ärmarna och ta nya grepp. Genom en tyst överenskommelse mellan de sju gammelpartierna tog politikerna över huvud taget inte upp frågor om invandringspolitiken i valrörelsen – självklart eftersom alla i sjuklövern vet att de på förhand är dömda att förlora den debatten. Att det skulle ”gynna SD” att diskutera invandringen var en helt korrekt bedömning.
Politikernas mörkande var bekvämt för journalisterna. De slapp göra sig obekväma och ta upp frågor som varken de själva eller politikerna hade någon lust att diskutera. Hellre lyssna till husbondens röst och lägga locket på. Det var givetvis fritt fram för vilken ambitiös journalist som helst att ta ett eget initiativ och bedriva grävande journalistik till exempel i frågan vad invandringen kostar skattebetalarna. Eller hur världens mest extrema invandringspolitik påverkar mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Men det gjorde ingen. Frågan ansågs inte intressant, och resultaten skulle varken bli politiskt eller medialt önskvärda.
Särbehandling av SD utan historisk motsvarighet
Inför valet 2010 utsatte journalisterna SD för särbehandling med metoder och i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgör mot journalistkollektivets traditionella värdegemenskap. SD fick mer uppmärksamhet än inför valet 2006 men utsattes för utpräglat negativ särbehandling. Här är några exempel:
• TV4 stoppade SD:s valfilm om vilka befolkningsgrupper som konkurrerar om skattebetalarnas pengar.
• De stora morgontidningarna valde att ha en ”restriktiv rapportering” om SD för att ”publiciteten inte ska underblåsa någonting som inte sker av sig själv” (Dagens Nyheters motivering).
• Annonser och debattartiklar togs inte in.

• Kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen markerade genomgående tydligt SD-fientliga attityder och övergick i valrörelsens slutskede till ren kampanjjournalistik med syfte att skrämma väljarna och förhindra att SD skulle komma in i riksdagen. I nyhetsartiklar (som ska vara objektiva) fick gammelpartiernas partiledare hålla upp den förstasida i Expressen som slog alla dittillsvarande snuskrekord även för kampanjjournalistik – förstasidan där SD:s valsedel ligger smutsig och ihopskrynklad, kastad i rännstenen med ett stort NEJ över. Det var maktspråk och skrämselpropaganda med fascistiska undertoner från dem som har till uppgift att granska makten men istället gosade in sig ordentligt i maktens knä.
• SD fick inte uttala sig i artiklar som handlade om dem själva. När vänsterpartiets ledare Lars Ohly på valkvällen vägrade dela SVT:s sminkloge med SD-ledaren Jimmie Åkesson fick bara den ene, Ohly, uttala sig i Expressen. Den andra parten, Åkesson uteslöts.
• Expressen valde också bort SD i tidningens egna direktsända web-tv-utfrågningar. Chefredaktören Thomas Mattsson ”ville inte släppa upp dem på sin egen scen”.
• Sveriges Television, TV4 och Sveriges radio vägrade låta SD delta i utfrågningar och debatter inför valet, även den slutliga partiledardebatten, trots att flera opinionsundersökningar tydde på att partiet skulle komma in i riksdagen.
Ny regel enbart för exkludering av SD
Argumentet var att bara de partier som redan satt i riksdagen fick delta. Det var en helt ny regel, tillkommen enbart för att exkludera SD. I flera tidigare val hade partier som såg ut att kunna ta plats i riksdagen fått delta i debatterna inför valet:
• Miljöpartiet 1988.
• Ny demokrati 1991.
• Miljöpartiet 1994 när partiet återkom efter en mandatperiod utanför riksdagen.
”2010 års val var unikt i den meningen att ett parti kom in i riksdagen som inte varit med i någon av tv:s valdebatter eller utfrågningar.”
Det skriver journalisten och medieforskaren Björn Häger i sin nya bok ”Problempartiet”, om medias förhållande till SD kring valet 2010. I sina doktorandstudier i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet har han intervjuat 26 mediechefer och politiska reportrar i Stockholms- och Skånemedia om hur de ser på bevakningen av SD. Samtliga intervjuer gjordes före valet 2010.
”Det vore skönt att slippa dem”
Björn Hägers bok bekräftar den bild av journalisternas inställning till SD som vanliga mediekonsumenter har kunnat iaktta under många år. SD är ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Journalister och Sverigedemokrater står så långt från varandra i värderingar som två grupper kan göra. Att ställa frågan ”Finns det några Sverigedemokrater på redaktionen?” är ungefär lika utsiktslöst som att fråga ”Finns det liv på månens baksida?” eller ”Finns det några homosexuella i Iran?”
”Sverigedemokraterna har inget som helst stöd på min redaktion. De åsikter som de har är det nog ingen som delar” säger Per Lärka, redaktionschef på SVT Sydnytt.
Pontus Mattsson, politisk reporter på SR:s Ekoredaktion som också har skrivit boken ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (2009), säger:
”Jag tror att många skulle tycka att det var skönt om de gjorde ett dåligt valresultat och hamnade på två procent, då slapp man ha med dem att göra.”
SD – ett problemparti för journalisterna
Samtliga tillfrågade journalister avskyr SD och upplever det som ett problemparti. Partiet stjälper alla beprövade förhållningssätt över ända.
”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig” skriver Björn Häger.
Journalisterna anser genomgående att SD är ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. Många journalister menar att detta står i konflikt med mediernas uppdrag. När journalisterna i Björn Hägers undersökning ska beskriva SD staplas de avståndstagande adjektiven på hög; ”nationalistiskt”, ”populistiskt”, ”odemokratiskt”, ”invandringsfientligt”, ”främlingsfientligt”, ”nationalromantiskt”.
Det kan till exempel låta så här:
”Ett enfrågeparti som främst inriktar sig på invandringen. De skiljer på folk och folk, anser inte att alla människor har samma rättigheter i Sverige, tycker att invandrares rättigheter ska begränsas.”
”Ett nationalistiskt parti som har en överromantisk dröm att Sverige ska se ut som på 1940-talet, det ska inte finnas några svarta i samhället utan det ska vara riktiga svenskar och vi ska dansa till folkmusik och flaggor överallt. De har försökt kidnappa Astrid Lindgrenbilden av Sverige. Ett populistiskt missnöjesparti som har enkla lösningar på allting.
Tillåtet att kalla SD ”främlingsfientliga”
Det är bara SR:s Ekoredaktion som har en officiell policy för hur man ska behandla SD. Ingenting hindrar medarbetarna i program som P1 Morgon, Studio Ett och God morgon Världen från att kalla SD ”ett främlingsfientligt parti”. Däremot ska de inte säga ”rasistiskt” och inte heller ”högerpopulistiskt” eller ”högerextremt”, eftersom SD inte enkelt låter sig placeras på en höger-vänsterskala.
Staffan Sillén, tidigare chef för SR:s Ekoredaktion, nu stabschef i SR:s programenhet, säger:
”Ett parti som förespråkar någon slags homogenitet i befolkningen, det tycker jag i sig är problematiskt. Vi förutser i bevakningen att de som agerar står för demokratiska värden, och i de här delarna tycker jag att man kan ifrågasätta om partiet verkligen gör det.”
”Man ligger lite lågt i bevakningen av SD”
Hur hanterar då journalisterna detta problematiska parti? Eftersom man överlag i media ser SD som ett odemokratiskt parti finns flera uttalade och ännu fler outtalade regler för hur man ska handskas med partiet. En strategi som media fortfarande tillämpar är att försöka låtsas som om partiet inte finns, till exempel genom att underlåta att redovisa opinionsundersökningar där SD får höga siffror men konsekvent redovisa när SD får låga siffror. Alla sorters utelämnanden är satta i system, om än inte lika frekvent som före valet 2010.
Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan göra att de ”håller tillbaka” i bevakningen, att man ”ligger lite lågt”.
”Nu får ju folk aldrig prata på i Sydnytt i någon större utsträckning i alla fall, men det är klart att man kanske inte låter dem utveckla sina resonemang alltför långt. Det knepiga är att de har åsikter som man inte delar. Och som man tycker är direkt korkade” säger Lisa Ovesen, reporter på SVT Sydnytt.
Särskilt ångestladdat för journalisterna är all kritik mot islam. Eftersom de inte är pålästa i ämnet tolkar de all islamkritik som liktydigt med att ”hetsa mot muslimer”. Alltså måste allmänheten, och i synnerhet muslimer, skyddas från allt ifrågasättande av islam.
Kadrar av pålitliga SD-fientliga ”experter”
En annan vanlig mediestrategi är att inte släppa fram SD utan att samtidigt ha någon som kritiserar dem. Stora kadrar av tjänstvilliga och pålitligt SD-fientliga ”experter” som bygger sina karriärer på att driva mångkultur och slå ned på invandringskritik står alltid redo att rycka in. Media behöver bara lyfta telefonluren så kommer de som ett skott.
I skaran av ”experter” med en garanterat vänsterextrem världsbild finns bland andra professorn i statskunskap Marie Demker och maken tillika statsvetaren Ulf Bjereld, professorn i socialpsykologi vid Roskilde universitet Lars Dencik, som också är expertledamot i ”Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande intolerans”, åsiktsmannekängen Lisa Bjurwald, journalisterna Anna-Lena Lodenius och Annika Hamrud, Ulla Ekström von Essen, forskare vid Sveriges i särklass mest vänsterinriktade högskola, Södertörn, och givetvis personer ur Expos statsfinansierade stall av åsiktskommissarier, som Alexander Bengtsson och Daniel Poohl.
Ministerns åsiktsdiktat får stå oemotsagda
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: I demokratins tjänst”