Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sverige ska monteras ned som nation. Etniska svenskar ska upphöra att existera som folkgrupp. Alla på jorden ska vara ett enda blandat, härligt färgrikt folk som fritt strömmar över de gränser som på sikt ska utplånas. Som ett steg på vägen mot det universella Utopia ska den svenska välfärdsstaten förvandlas till grus och aska. Destruktionen är i full gång. När vi inte längre har någonting att försvara har de onda krafterna nått sin slutliga destination.

Ett skräckscenario? Förvisso. En grundlös fantasi? Nej, inte alls. Utplånandet av nationer och kulturer är målet för starka både inom- och utomparlamentariska krafter i hela världen. Okunnighet och historielöshet hos allmänheten är två av medlen. Andra medel är en tynande nationell självkänsla som har undergrävts i decennier och diffusa skuldkänslor som är tacksamma att exploatera.

I Sverige har vi kommit långt – kanske längst i världen – i den nationella nedmonteringen. Skolan, påhejad av politikerna, har gjort sitt för att undergräva kunskaper om vår historia och pulvrisera en bildningstradition som för bara några decennier sedan levde och blomstrade. Journalistkåren har sedan 1960-talet aldrig missat ett tillfälle att upphöja globalisering och mångkultur till riksnorm och kasta skit på Sverige och svenska folket. Lika länge har politikerna dagligen stretat med uppgiften att förvandla Sverige till ett mångkulturellt inferno. De har sannerligen lyckats.

Uppblåsta egon dinglar fritt i rymden

Historielösa föräldrar för historielöshet vidare till sina barn. Uppblåsta rotlösa egon dinglar omkring fritt i rymden som lösflygande grussplitter utan förankring och sammanhang. Många i yngre generationer verkar i dag tro att de har uppfunnit sig själva. Sina förfäder vet de ingenting om, sitt ursprung har de förkastat. Det gamla är värt förakt och galla. Nu lever vi en ny tid.

Signaturen Diktaturens kreatur formulerar det så här i en kommentar till en av mina tidigare krönikor, ”När en mamma dör”:

”Vi blir alltmer historielösa, våra politiker hamrar in att vi har en värdelös kultur, att vår historia är rena barbariet. Som med farten av ett expresslok färdas vi in i ett stadium där det inte finns någon historia, det finns ingen framtid. Det finns bara nu. Överallt härskar rotlöshet och normupplösning. De som har drivit på denna förändring kommer att stå med gapande munnar av förskräckelse den dagen kittet som håller samman samhället till sist brister.”

Almedalen som spottkoppsarena

Jag är luttrad vad gäller svenska media och vad de spyr ur sig. I ett sjukt land med sjuka media tvingas man lära sig att skärma av för att bevara sitt förstånd. I början av den gångna politikerveckan i Almedalen på Gotland ringer en god vän och journalistkollega och säger att nu orkar han inte längre. Han står inte ut med flosklerna, hyckleriet, ensidigheten och lögnerna. Han mår illa av Almedalen som spottkoppsarena där det är fritt fram för vem som helst att spotta på ett demokratiskt invalt parti i riksdagen – Sverigedemokraterna – och få applåder för det. Nu skulle han stänga av, sa han. Inte se eller höra ett enda program, inte läsa en tidning. Man måste värna sin sinnesfrid, annars kan man faktiskt bli galen. Senare i veckan meddelar han att han inte har några symtom på medieabstinens. Tvärtom, han mår mycket bättre.

”Fortsätt brännmärka SD som nazister i varje givet läge”

Konkurrensen är hård, men redan på politikerveckans andra dag slås vidrighetsrekordet av en artikel skriven av Petter Larsson i Aftonbladet. Han är en av de oumbärliga krafterna i Aftonbladets propagandastall av vänsterslynglar. Här är några citat från en föreläsning där han ger sin syn på Sverigedemokraterna. Jag rekommenderar läsarna att se videon, den är en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion. Notera den uttryckslösa mimiken och de kraftlösa, feminina handrörelserna. Cirka 16:35 minuter in i föreläsningen säger han:

“Det viktigaste tror jag är att man fortsätter brännmärka dem som nazister i varje givet läge. Man ska påtala vilka de är, liksom.”

“Min tanke med detta är att om man brännmärker SD stenhårt så kan man sedan använda SD som slagträ mot moderater och folkpartister. Kolla, deras förslag är som SD, och SD är ju nästan nazister. Det är i alla fall den logiken jag arbetar efter än så länge.”

Bit för bit kommer de att försöka utplåna vår historia

Om integration och invandring säger Petter Larsson:

“Ett övergripande mål för vänstern måste vara att hålla undan dessa frågor, eftersom varje gång dessa frågor diskuteras så kommer SD att gå framåt.”

När jag läser artikeln i Aftonbladet förstår jag att det är så här den ser ut, den senaste hjärntvättstaktiken för att få svenska folket att ge upp vår historia och vår nationella identitet. Strategierna hos den Sverigehatande PK-eliten blir isande tydliga. När inga andra strategier lyckas kommer de att tala om för oss att det svenska folkhemmet aldrig har existerat. Bit för bit kommer de att försöka utplåna vår historia. Mönstret från diktaturer är alltför välbekant.

”Folkhemmet har aldrig funnits”

Vem kan vara bättre lämpad än Petter Larsson att tilldelas uppdraget att förfalska Sveriges historia? Artikeln är ett angrepp på det tal av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson som inledde årets politikervecka i Almedalen. För när ”fel” politiker talar om det socialdemokratiska folkhemmet, då bara måste det socialdemokratiska Aftonbladet i enlighet med sitt tvångssyndrom ingripa och undanröja riskerna för folkliga framgångar. Agendan är att SD ska brännmärkas, som sagt. Petter Larsson skriver:

”Något folkhem fanns nu aldrig i verkligheten. Det var en idé, ett politiskt projekt. Och även om kanske just Åkesson möjligen uppskattar dess hemmafruideal och kommunistövervakning, så var den välfärdsstat han tror existerade på, säg 60-talet, i själva verket en mager skugga av dagens. Men myten om ett förlorat paradis är centralt för nästa led i Åkessons tankevärld: syndafallet.”

Petter Larsson glömde en sak: vi som var med

Petter Larsson glömde en sak: vi som var med. Jag är ett barn av det svenska folkhemmet. Liksom miljoner andra svenskar föddes jag in i det och växte upp med det. Folkhemmet gjorde mig till den jag är. Att påstå att det aldrig har funnits är att påstå att jag och generationer före och efter mig heller aldrig har funnits. Det är historieförfalskning av värsta slag, och avsikten är tydlig. Om vi inte vet någonting om vår historia blir vi lätta byten för Petter Larsson och hans kompisar i medias desinformationstrupper att manipulera och pumpa fulla med lögner om mångkulturens välsignelser.

Så länge vi finns till ska vi berätta

Men så lätt ska inte matchen bli. Sverigehatarna bland politiker och journalister arbetar idogt för att beröva oss vår framtid. Men de ska inte få ta ifrån oss vår historia. Så länge vi finns till ska vi berätta, om och om igen. Om hårt arbete, sammanhållning, trygghet och ett växande välstånd. Om landet vi byggde tillsammans medan svenska politiker fortfarande värnade om sin egen befolkning.

Mina föräldrar var inte ens födda när socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson (1885-1946) höll sitt berömda folkhemstal under en remissdebatt i riksdagen 1928. Men folkhemmet skulle komma att prägla hela deras liv.

”Det goda hemmet känner inga kelgrisar och inga styvbarn”

Redan 1921 hade Per Albin Hansson sagt: ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.” 1928 höll han det tal som skulle bli klassiskt. Han talade om det goda hemmet där det inte skulle finnas några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. I det goda hemmet skulle likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råda. Alla sociala och ekonomiska skrankor som skilde medborgarna i härskare och beroende, plundrare och plundrade skulle rivas ner.

Det var visionen. Men Per Albin Hansson gav också en bild av vilken sorts land Sverige var för 84 år sedan, 1928 års Sverige:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”

Idén om folkhemmet var ursprungligen borgerlig men snoddes på ett begåvat sätt av socialdemokraterna. När de kom till makten 1932 och Per Albin Hansson blev statsminister satte de igång med sitt folkhemsbygge.

Från djupaste fattigdom till ett drägligt medelklassliv

Mina föräldrar var en del av de röda stugornas folk som formade och formades av en ny tid. I hundratusental bröt de upp från landsbygden för att söka sig en säkrare utkomst i städerna. Runt omkring dem förvandlades jordbrukarsamhället till det tjänstesamhälle som de själva kom att bli en del av. Jordbruken lades ner i rasande takt, byarna på landsbygden övergavs. Det kallades urbanisering och strukturrationalisering. Åt de inflyttande massorna snabb- och fuskbyggdes tegelkaserner utkastade på leriga åkrar i städernas utkanter.

Under en lång följd av år arbetade mina föräldrar sig upp ur den djupaste fattigdom till ett så småningom drägligt medelklassliv. Jag kan utan ansträngning känna igen mig i vad författaren Vilhelm Moberg (1898-1973) skriver i ”Svensk strävan” 1941, en bit in i folkhemmets epok:

”Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.” (Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)

Vi blev de första som skördade frukterna

För de flesta i mina föräldrars generation var studier utöver sjuårig folkskola inte att tänka på. Det var förbehållet överklassen. Men staten tillhandahöll trygga lågbetalda jobb. ”Statens kaka är liten men säker”, sa man.

Vi, deras barn, skulle bli de första som skördade frukterna av de uppluckrade klassgränserna. På 1950- och 60-talen nådde välståndet fram även till fattiga arbetarfamiljer. Vi skulle få studera. Vi skulle ”bli något”. Våra möjligheter befann sig ljusår ifrån dem som erbjöds min farfar, som blev tidigt moderlös och växte upp på socknens fattighus. Honom har jag berättat om i krönikan ”Landet som försvann”. Trots sin svåra start blev han en av dem som med lång och trogen tjänst byggde folkhemmet.

”Vad ska det vara bra för?” fnös farfar

När jag var tolv år sa jag till farfar att jag tänkte ta studenten – givetvis utan att förstå att jag rörde vid hans, det före detta fattighushjonets, allra ömmaste tå.

”Hö hö!” fnös farfar. ”Vad ska det vara bra för? Du ska ju ändå gifta dig.”

Jag knöt nävarna i ursinne. Jag skulle minsann visa honom. När jag sju år senare tog studenten, vem stod på skolgården, stolt som en tupp, om inte farfar. Ingen i vår släkt hade någonsin tagit studenten, än mindre blivit akademiker. Detta utspelade sig på den tid då studentexamen betydde någonting. Arbetsmarknaden låg öppen, man kunde välja och vraka bland jobben. I dag låter det som någonting ur sagornas värld. Men så var det.

Olika ödlearters liv under krita

I folkhemmet fanns fantastiska, kunniga, entusiastiska lärare, hängivna sitt yrke och besjälade av att få lära ut allt vi behövde veta om ackusativ och konjugativa verb, trettioåriga kriget, latinsk hexameter hos Ovidius och Vergilius, puniska krigen, strukturerna i 400 miljoner år gamla fossiler och olika ödlearters liv under kritaperioden. Generöst delade de med sig av sina kunskapers rikedom. Flera av dem skulle antagligen i dag kallas ”nördar”. Jag är djupt tacksam mot dem som öppnade nya världar för mig och många andra. I dag är förmodligen alla döda, ändå vill jag hedra de älskade skolfuxar och nördar som kantade vägen genom folkskola, realskola och gymnasium. Med sitt hängivna arbete gav de mig och tusentals andra barn en kunskapsplattform som borde vara varje barns självklara rättighet men inte längre är det.

Hemmafruidealet var bra för oss barn

Det tidiga folkhemmets hemmafruideal är ett smolk i ögat på Petter Larsson och dagens genusmaffia. Men för oss barn var det bra. Våra mammor var hemma, och vi var trygga. Vi gick ut och in hos varandra, hemmen levde och dörrarna var öppna. Överallt fanns en mamma i blommig städrock som bjöd på saft och hembakta bullar och tvättade rent våra skrubbsår. Det fanns inte ett ”hen” så långt ögat såg. Vi delade vår fattigdom, den var ett gemensamt levnadsvillkor. Alla var fattiga, och det var ingenting man skämdes för eller försökte dölja. När maten eller pengarna tröt kunde man tillfälligt låna av grannarna. Någon delade med sig av sina bärbuskar, någon fiskade, någon hade potatisland, någon hade höns.

Antikommunismen hade jag heller ingenting att invända emot, och på den punkten finner jag ingen anledning till omprövning.

Gömda vinflaskor en tröst

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Därför ska vi berätta”

Sharing the motherland. Kanal Putin – der kan være regimetro ind i det absurde, – er ikke lige min kop the, men af og se ser man reportager, der er helt utænkelige i vestlige medier. Denne video om den ofte fiktive ‘integration’ viser et Europa på vej ud i nowhereland og i sidste instans – kroniske borgerkrige, der kommer til at lade multikulturalisterne stå tilbage som forbrydere i historiens øjne. F.eks. også denne der glimrende sammenligner Vestens enøjede politik og presserapportering i Jugoslavien konflikten med den vi i dag ser i tilfældene Egypten, Libyen og Syrien. Syrian Deja Vu: ‘US on Jihadist side…again’

Indtil i dag var det kun The Mirror, enkelte blogs og og EDL selv, der havde historien. I dag er så The Express kommet med. Andre engelske medier forholder sig tavse. Massemord på lovlige demonstranter i England? Også en tricky historie for BBC, Guardian m.fl., som det kræver nogle døgn at formulere.

SENIOR officers are rethinking how English Defence League marches will be policed after discovering they could be targets for bombing campaigns by Muslim extremists. An Improvised Explosive Device similar to those used against British troops in Afghanistan was found in a car after police stopped two Asian men on June 30.Two guns and ammunition were also seized. Counter-terrorism detectives are trying to establish if there was an intent to attack supporters of the anti-Islamic protest group who raised tensions on an EDL march through Dewsbury, West Yorkshire, the same day. EDL RALLIES ‘TARGET OF A MUSLIM TERROR PLOT, Police probe after Taliban-style bomb found in car boot

Venstredrejet hykleri i renkultur

Udstillet af en befriende ærlig skribent i Information:

Nok er vi åbne og multikulturelle på Nørrebro. Bare ikke når kommunen vil ændre skoledistriktet for at afhjælpe problemerne på de tosprogede skoler

På min gadedør hang for to uger siden en seddel. Det gør der tit. Blandt andet fra en vinduespudser, som man kan ringe til ’24 timer i døgnet’, hvilket forekommer mig en smule uprofessionelt. Men denne seddel vakte endnu mere opsigt. Den var fra en forældregruppe, som indkaldte til protestmøde på en legeplads i Sankt Hans Gade. Jeg bor selv i Elmegade på Nørrebro, lige rundt om hjørnet. Anledningen til mødet var, at Københavns Kommune vil ændre skoledistrikterne. Elmegade og de øvrige gader mellem Sankt Hans Torv og Nørrebrogade skal ikke længere høre til Guldberg Skole, men derimod Blågård Skole. For dem, der ikke kender Nørrebros gader og skoler indgående, er det her på sin plads med lidt baggrundsinformation: Rygtet vil vide, at Guldberg Skole er god og Blågård Skole mindre god. Dertil kommer den lidt delikate detalje, at der på Guldberg Skole er et nogenlunde normalt antal tosprogede elever – på Blågård Skole er omkring to ud af tre elever tosprogede. Omlægningen af skoledistrikterne er et forsøg på at ændre dette. Gaderne omkring Elmegade er især befolket af ressourcestærke forældre, der kun har ét hovedsprog. Ved at lade disse gader høre til Blågård Skole, vil man ændre på sammensætningen. Men det bryder de etsprogede forældre i Elmegade-kvarteret sig ikke om. På det principielle plan er det godt med mangfoldighed og multikultur, og de fleste stemmer sågar på Johanne – som vi kalder hende – på disse kanter. Men når det potentielt kan komme til at gå ud over lille Valdemar, Silke og Willum, ja, så indkalder man til protestmøder. [..]

Jeg kom selvfølgelig ikke til protestmødet nede i Sankt Hans Gade. Jeg ville under ingen omstændigheder blive set ved det arrangement, selvom vi jo altså lige har fundet ud af, at jeg ikke er spor bedre selv. Det er de færreste nok i virkeligheden. I øvrigt skal det nævnes, at vi er så tilpas dobbeltmoralske hjemme i Elmegade, at Aksel allerede kort efter undfangelsen blev skrevet op til alle anerkendte privatskoler i området. Det var jeg naturligvis modstander af.
Altså på det principielle plan.Ja til multikultur – nej tak til Blågård Skole

Jamen, man voldtager da mænd

Envher der følger svenske medier nøje, har bemærket at der cirka hver 2 måned er en notits om en voldtægt på en mand. De er som regel korte, og indeholder intet af substans. Detaljer om gerningsmand eller offer er aldrig set af undertegnede. Ironisk nok er voldtægt på mænd åbenbart det mest tabuiserede overhovedet i feminismens himmerige, Sverige. Her er et tilfælde, hvor jeg for første gang ser lidt mere af sløret hævet på sådan en historie. Enhver voldtægt er dominans-adfærd. ASylsøgere til Sverige kommer ikke fra dialogkulturer, men fra steder hvor man dominerer eller bliver domineret. Så enkelt er det – også i denne historie:

Natten mellan den 17 och 18 april blev en 20-årig asylsökande man våldtagen och rånad av två andra unga asylsökande på flyktingförvaret Prästholmen i Boden. Gärningsmännen tryckte en kniv mot offrets hals och hotade att döda honom samt sparkade och slog honom. Enligt uppgift skulle det ligga etniska eller religiösa motsättningar bakom brottet – rasism med andra ord. Men hatbrottet togs inte med i åtalet.De asylsökande gärningsmännen häktades sedan för grov våldtäkt och rån vid Luleå tingsrätt: – Hossein Sharifi, 23 år. Asylsökande afghaner dömda för homosexuell våldtäkt

Dialog i Fredens Religion ® til vals af Johann Strauss

Hit the road, blog! Pit-stop hos venner i Sorø inden turen går til ‘kontinenten’, som de siger I Sverige. Ved indkørslen til Helsingborg på E 4 eren står der “Porten til kontinenten.” Det er altså øen Sjælland. Hvad skal der stå på den danske side ? Porten til Jokkmokk?

Jeg og ledsageren fandt et skur på Sorø Campingplads midt imellem villa-teltene bygget sammen med campingvognene på op til 150 kvm, med deres komfurer, bogreoler og tv antenner. Køjeseng, kaffemaskine og internet.

Lørdag er det de tyske motorveje, stau, varme, – uændret siden tresserne, bare nu dobbelt så brede og forstoppede. I grunden hader jeg at rejse, men hvis målet som i dette tilfælde er lokkende nok, overtaler jeg mig selv, fortryder med det samme, men glemmer det som regel i løbet af nogle dage. Når jeg ser turister, tænker jeg altid “at de dog gider.” Måske blir vi hængende ved Osnabrück, måske når vi frem til et roligt hotelværelse i Europas hjerte, hvor vi skal hen. I Sorø forsømte jeg i foråret Sorø Klosterkirke fra 1140, Hvideslægtens gravkirke med de to berømteste grave, Absalons og Ludvig Holbergs, og det til trods for at jeg var i selskab med to nordmænd.

Fortsæt med at læse “»Fra det ene slot til det andet«”

White Muslim convert Richard Dart and a former police community support officer were among six people arrested for allegedly plotting a terror attack in Britain.Richard Dart, who was radicalised by the cleric Anjem Choudary, was held following police raids in east and west London. A former PCSO and two of his brothers, who were living just over a mile from the Olympic site in Stratford, were also among those detained during the police and MI5 operation to prevent a suspected terror assault.White Muslim one of six arrested over ‘terror plot’, Some images surfacing of the arrested terror suspects today in London, Convert’s extremist views were aired in stepbrother’s BBC documentary, “My brother, the islamist.”

Med den norske konvertit som skulle angribe et amerikansk fly, forholder der sig pikant. Ingen ved, hvor han befinder sig. Han er omhyggeligt navnebeskyttet eftersom man godt må træne terror, så længe man ikke udfører det, men man må til gengæld ikke hæve socialhjælp uden at befinde sig i Norge. En anden nordmand, der overhovedet ikke har trænet eller opfordret til noget som helst, bliver stadig igen og igen hængt ud med navn og foto i norske aviser. Set udefra er deres slingrekurs foragtelig og latterlig. Uofficielle kilder opgiver den norske konvertits identitet til: Anders Cameroon Østensvig Dale. Det synes at stå fast nu.

“Hej, perle” ?

Four men who pelted eggs at young Jewish people during racially motivated attacks in Golders Green have been ordered to pay compensation to their victims. Mohammed Khalifa, 19, Aimen Mohamed, 19, Mohammed Jawad, 21, and Haider Al-Fardan, 21, carried out the attacks as they drove in Golders Green Road on December 9.

The parents of Mohammad Khalifa, said: “Our son is no racist.” But his father, a paediatrician, today claimed the victims had misheard and the students had shouted “Oi, you.” Dr Khorshid Khalifa said: “My son has never been racist. All he said was, ‘Oi you,’ and people took it as, ‘Oi Jew,’ but that’s all it was. It’s very stupid. The solicitors said the case should have been dropped.” ‘Son who pelted Jews with eggs is no racist’

Muslimske fanger i Tromsø får gris fire gange om ugen

Svinet burde være glad og taknemmelig over at sidde i et norsk “Hilton” fængsel.

De innsatte i Tromsø fengsel får denne uken svinekjøtt til middag fire av sju dager. Nå reagerer muslimske fanger og fengselsledelsen lover at de skal servere alternativ mat.Tromsø fengsels praksis er nedverdigende overfor muslimer. Vi føler oss trakassert, sier Besim¿Kosumi (40) til Nordlys.I 2004 ble Kosumi dømt til 16 års fengsel, som hovedmannen bak innføringen av 61 kilo heroin til Oslo – tidenes største heroinbeslag i Norge. De siste to årene har han sittet i Tromsø fengsel. Nå velger han å stå fram med kritikk av det han mener er diskriminering av muslimer i fengselet. Muslimer klager på maten i Tromsø fengsel

(Bloggen er på rejse. Uregelmæssige opdateringer og kommentargodkendelser.)

Hvor godtfolk er, kommer godtfolk til…..

Interessant type der er vokset frem fra Øjvind Strømmens og THomas Hyland Eriksens Miljøpartis baghave. Norge bliver da mere og mere eksotisk:

Den norske konvertitten som skal ha fått terrortrening i Jemen konverterte til islam i 2008, etter at han hadde hatt løst tilhold i flere miljøer på venstresiden av norsk politikk. Så trakk han seg mer og mer unna sin tidligere vennekrets. I dag kan du lese hele historien om det som fram til 2007 var en helt alminnelig Oslo-mann med plettfri vandel.

Han er en tidligere venstreradikal 33-åring med plettfri vandel, født og oppvokst i Oslo-området. Han vokste opp med hvite, norske foreldre og hadde sin ungdomstid i miljøet rundt Blitz. På CV-en har han oppført jobber i byggefirmaer og en barnehage. Mannen har et familiemedlem som jobber i et departement og han er gift med ei diplomatdatter. (Blitz er Oslos BZ miljø) Her er nordmannen som skal ha blitt trent av al-Qaida, Norsk konvertit och al-Qaida-medlem var dagisfröken och vänsterradikal.

… dog ikke i Roskilde

Her er noget for en rask sociolog. Det har taget arabere 40 år, ikke at komme. “Men de skal nok komme når….vi har forsket lidt mere. Send flere penge. mvh. RUC, fakultetet for musik og event.” Og nej, sådan nogle festivaler handler ikke om ‘at svine sig til.’ De handler om musik og sex.

DER ER IKKE EN ENESTE ARABER: Det samme kunne DR’s ‘Perlevenner’, Biilo og T, som er født i Danmark, men har forældre fra Libanon og Irak, også konstatere, da de besøgte festivalen i 2009: “Der er ikke en eneste araber. Det er meget dansk. De drikker alle sammen, er stive og hopper rundt. En araber ville synes, sådan noget her er mærkeligt,” konstaterer de i videoen, du kan se herover.

“Det er en meget dansk måde, at have det sjovt på, der er lagt op til på Roskilde. Det handler om at drikke alkohol og svine sig til i en periode, det appellerer måske ikke så meget til andre kulturer,” siger hun. Fabian Holt, der er lektor med speciale i musik og event på RUC, kan godt følge den vurdering, men tilføjer, at det ikke i sig selv er et problem, at der er et flertal af danskere med en dansk baggrund på en festival som Roskilde: DER ER INGEN ARABERE PÅ ROSKILDE

Staff on a fact-finding mission to 15 detention centres across the country suggested militias are repeating the same abuses of the Gaddafi regime against the former leader’s supporters and mercenary fighters. It is estimated that some 4,000 people are being held in official prisons and detention centres run by armed militias and semi-official security and military bodies. The report published this morning, Libya: rule of law or rule of militias?, shows that many of these prisoners have been tortured. Others who have escaped prison have been forced from their homes.Amnesty fact-finding mission to Libya uncovers torture, killings

Rigsfællesskabet med Grønland bør opsiges snarest

Af Morten Dreyer, Folketingskandidat for Dansk Folkeparti

Det er en logisk konsekvens af udviklingen, selv om jeg personligt beklager det. For tre år siden valgte et enigt Folketing udenom Dansk Folkeparti, at overdrage alle rettigheder til undergrunden i Grønland til Selvstyrets suveræne forvaltning. Siden er det gået hurtigt og aftalerne med en lang række udenlandske virksomheder står nu i kø.

Da Danmark stod for undergrunden var man særdeles tilbageholdende, da miljøet er særdeles sårbart. Grønland er langt fremme med prøveboringer nord for Diskosøen ved Vestgrønland. Risikoen er udslip ved boringerne. Hvis der sker udslip, vil oprydningen koste formuer, da alt materiel skal transporteres den halve jord rundt og vejret ofte er særdeles hårdt. Miljøet vil være ødelagt gennem årtier, om ikke i hundrede år. Og hvem hænger på regningen ? Olieselskabet BP´s oprydning i Den Mexikanske Golf vil være billigt i sammenligning.

Den grønlandske ”finansminister” Maliina Abelsen har offentligt på Grønlands vegne tilkendegivet, at de selv forhandler kontrakter på plads med udlandet.Indblanding frabedes

I dag understøtter Danmark selvstyret på mange områder

Den største enkelte post er bloktilskuddet på ca. 3,4 milliard årligt til driften af samfundet. Med ca. 50.000 grønlændere svarer det til ca. kr. 68.000,- pr. borger. En familie med far, mor og tre børn får derved kr. 340.000,- om året i tilskud. Udover bloktilskuddet er der en række andre ikke værdiansatte tilskud.

Danmark sørger for politi og retsvæsen og det meste af fængselsvæsenet. Dertil kommer fiskeriinspektionen, redningstjenesten og underskuddet på flyvningen. Også vejrtjenesten og skibsruterne til Europa. Dertil stilles der uddannelsespladser til rådighed i Danmark for allehånde specialer. Hospitaler og sundhedstjenesten vejer også godt til sammen med skolelæreruddannelserne. Alle disse ekstra ydelser udover bloktilskuddet er det umuligt at sætte beløb af på. Men det løber op allerede i dag.

Men nu stiger prisen

Fortsæt med at læse “Libyen: To skridt frem og to tilbage”

Robert S. Leikens bog kom i 2011, men har så vidt jeg ved ikke været omtalt i Danmark. Da jeg ikke har infomedia hvor jeg er, tør jeg dog ikke lægge hovedet på bloggen. Titlen må han have taget fra sin Foreign Policy artikel i 2005. Leiken er som Christopher Caldwell en kølig moderat iagttager, – nogle mener naturligvis ‘for moderat’, han er ligesom Caldwell velinformeret også efter adskillige rejser til Europa og mange interviews, som forberedelse for sin bog. Han er dog bekymret, ligesom de europæiske sikkerhedstjenester, han har haft kontakt med. Denne video er fra før bogen udkom.

Politisk korrekthed forklædt som ekspertise

Hvis man forventer saglige analyser af hvad der sker i Mellemøsten bliver man hurtigt skuffet

Af Geoffrey Cain

Det bliver efterhånden klart for de fleste, at det “arabiske forår” ikke bliver til andet end kaos og forarmelse, og drømmen om en ny tidsalder i Mellemøsten var et fata morgana. I stedet for et arabisk forår, ville det være mere aktuelt at tale om “islamisternes forår”, fordi det er dem, der har draget fordel af det. Men det havde ingen af vore hjemlige mellemøsteneksperter set komme. Naser Khader, Michael Irving, prof. dr. phil. Jacob Skovgård-Petersen, dr. phil. Jørgen Bæk Simonsen, Anders Jerichow og utallige andre har alle troet på, at der for enden af tunnelen lå en fager ny verden med demokrati og overholdelse af menneskerettigheder. I stedet har vi set fordrivelser af kristne, enkelte massemord og kaotiske tilstande, der har resulteret i forarmelse af titusindvis af mennesker. Egypten er på vej mod bankerot, og i Libyen har de i stedet for én Ghaddafi nu fået ti.

Alle de kendte mellemøsteneksperter har taget fejl – endda meget fejl – og deres mildt sagt mangelfulde dækning, af hvad der sker i Mellemøsten er blevet bemærket af journalisten Klaus Wivel. I Weekendavisen 13. 5. 2011 gik han i rette med en særlig underafdeling af misinformanter, som han kalder de danske Syrien-apologeter, herunder ex-ambassadør og islam-konvertit Ole Wøhlers, der apropos Syrien – hvor folk nu lystigt torturerer og myrder hinanden på begge sider – har tidligere sagt følgende: »Jeg har ikke levet i noget samfund, der i den grad har været præget af gensidig religiøs respekt og tolerance.”

En anden der får en tur i Wivels kritiske vridemaskine er tidligere direktør for Det Danske Institut i Damaskus professor Jørgen Bæk Simonsen, der altid har været enig med Wøhlers i, at Syrien er et tolerancens arnested. Uh ha. Syrerne kan vi lære en masse af, sagde han, indtil landet eksploderede i en borgerkrig, der overgår næsten alle andre i brutalitet og sadisme. Jamen syrerne er trods alt mere høflige, end vi er, skrev Bæk Simonsen, da ”foråret” brød frem.

»Der er markante forskelle fra debatten i Europa over for andre steder i verden. Går man for eksempel til Mellemøsten, har man en århundrede lang tradition for at være meget forskellige. Her er indbyrdes varianter af forskellige udformninger af, hvad det vil sige at være menneske.«

Denne semantisk set ikke så lidt særprægede sætning er naturligvis skrevet, før helvedet brød ud for alvor i Syrien. Men helvedet kom ikke af ingenting, og lige under den pæne omgangstone må der have ligget andre ting, som Wøhlers og Bæk Simonsen i det mindst må have anet. Så hvordan kan de rapportere tilbage til Danmark med et budskab om, at de befinder sig i selve paradisets have? De er begge udsendt af den danske stat og har en pligt til at bruge deres øjne og derefter at tale sandt. I begge henseender har de svigtet. Klaus Wivel har følgende kommentar:

“Statens udsendinge skal naturligvis forstå at udtale sig diskret, hvis de vil have adgang til de højeste kredse.
Men Wøhlers og Bæk er i årevis gået adskilligt længere end det. De har, om ikke fortiet, så underspillet den undertrykkelse, som finder sted. De har skam nævnt regimets synderegister i ny og næ, men har aldrig ladet politistatens metoder kaste skygger over deres kærlighedserklæringer til landet. Det har heller ikke påvirket deres syn på den nation, som har sendt dem til Syrien.”

Men de er ikke de eneste syndere, skriver Wivel. De følger bare en veltrådt sti. Bæk Simonsens forgænger – stifteren og første direktør af Det Danske Institut i Damaskus Peder Mortensen – havde præcis samme tilgang til Mellemøsten: Vi i Vesten er onde. Arabere er gode, I en samtale med Bjørn Nørgaard om den rigdom, der ligger i forskellige religioner, siger Mortensen, at ”man skal lægge den arrogance bort, som Vesten og et enkelt vestligt land her i Mellemøsten har. Den arrogance i forhold til sine medmennesker må man jo lægge til side.«

”Han siger faktisk, at Syrien er lig mangfoldighed og Vesten er lig menneskefjendskhed,” skriver Wivel, og ”hvem dette ene arrogante vestlige land i Mellemøsten er, kan læseren nok gætte.”

En anden ekspert, der mærker Wivels svøbe over ryggen, er den meget præmierede professor Jacob Skovgaard-Petersen, der skrev en glødende panegyrik om Egyptens universitet Al Azhar. Det er et ganske vidunderligt sted, kunne man forstå, og det faktum at jøder og kristne ikke må komme ind, fandt Skovgaard-Petersen ikke nogen grund til at indvie læserne i. Det hørte åbenbart til småtingsafdelingen. Reportager fra Mellemøsten skal smage af honning. Ikke malurt, og Bæk Simonsen, Wøhlers og Skovgaard-Petersen vil nødig give os det indtryk, at der er noget galt. Og derfor i stedet for at informere os gør de os dummere, end vi var før.

En anden og endnu mere kendt eksempel på en ekspert i misinformation er Herbert Pundik. Han har taget fejl i næsten samtlige sine spådomme – dog uden at have mistet sin status som vismand og fortaler for Israel (hvad han bestemt ikke er). Pundik hører til den gruppe af politisk korrekte jøder som University of Haifa Professor Stephen Plaut kalder “Israels værste fjender”, hvoraf de to mest kendte er den amerikanske lingvist Noam Chomsky og dennes endnu mere rabiate meningsfælle den nærmest vanvittige Norman Finkelstein.

Fortsæt med at læse “»Europe’s Angry Muslims«”

Hvis du ser en yngre mand gå med raske skridt fra kirke til kirke i københavnsområdet i løbet af i dag, er det ikke Manu Sareen, landets kirke- og ligestillingsminister. For ham er kirker, hvad legepladser er for barnløse voksne: en lokalitet de ikke kender betydningen af.

Derfor er det naturligvis også ligegyldigt, hvem præsterne vier i folkekirken, eftersom Bibelen alene er en bog på linje med alle andre bøger, herunder ministerens egne (som man heller ikke skal tage for pålydende); og dem, der gør, er mørkemænd fra Jylland. De 17 – sytten! – kirker i København, som er ligestillet til lukning, kunne lige så godt være swingerklubber, aktivitetshuse eller kældermoskeer, det gør ingen forskel for ministeren. Ifølge den radikale verdenslogik skal vi alle være her lige meget, ligesom verden skal komme lige så meget til os, som vi til den, amen. Vi er lissom én stor, rummelig familie. Det må kirken da kunne forstå.

Næ, det er ikke Manu Sareen, du vil møde på Valby Bakke, Sønder Boulevard, Gothersgade eller Utterslev Torv i dag. Det er sandsynligvis den fodrejsende performancekunstner Uwe Max Jensen, der tidligere har gjort sig bemærket med sin H.C. Andersenske vandring fra Parken til Arken, men som i dag markerer den snarlige lukning af de københavnske kirker med en performance, som kunstneren kalder Korsstationer.Mikael Jalving: Ved en korsvej. 29-06-2012 / Kunst, kirkelukninger, korsstationer, København.

Jimmie Åkesson: Ett delat land

JImmie Åkessons tale i Almedalen på Gotland. I sossetabloiden Aftonbladet, der er ejet af nordmænd, og er Nordens mest udbredte og indflydelsesrige møgspreder, kommenterer de: Något folkhem fanns nu aldrig i verkligheten. Der må være noget, jeg har overset i fem årtier.AB er den værste forsamling af intellektuelt prostituerede, der er set på disse breddegrader siden WW 2. Åkesson kan ikke sige det, men det kan jeg.

Fotografen var med som vedhæng, men derfor opstod der alligevel muligheder, hvor pegefingeren kunne aktivere kameraets udløser. Alle fotos © Snaphanen.dk, 30.06.2012. Kan anvendes efter aftale. (Klik fotos f. helskærm.)

Fortsæt med at læse “Vilks’ ansigter”