“Här är de vita alltjämt i majoritet” – skulle man kunna travestera Sydsvenskans absurda fixering vid hudfärg. Foto från en av kyrkogårdarna i Selly Oak, Birmingham av Astrid Nydahl.
Af Thomas Nydahl
Sparkhill kan betraktas som ett – av många – exempel på hur islamiseringen i den brittiska vardagen ser ut. Sparkhill och Birmingham är delar av Black Country, det vill säga West Midlands.
Men eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul).
Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk: ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige.
Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.
”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget.
Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren. Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem.
Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (se not nedan), som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen:
”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”
Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.
Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio:
”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”
Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.
Not: Detta kräver en liten förklaring. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använda begreppet ”etniska svenskar” drar stora larmapparaten igång (”Reinfeldt: Etniska svenskar har jobb” rubrik i Dagens Nyheter 14 maj 2012)
Godt begyndt er halvt fuldendt. Ved indvielsen af stormoskeén i Saint-Etienne kom forskellige muslimske fraktioner i dialog og derefter op at diskutere med politiet: Sammenstød ved indvielsen af moskeen Mohammed VI i Saint-Etienne. Lidt syd for i Marseilles er der givet grønt lys for byggeriet af Frankrigs ubetinget største mega-dialogcenter i Marseille, hvor hele 14.000 religionsdebattører kan knalde panden i gulvet og røven i vejret på samme tid: Grand Mosque of Marseille gets green light after court case. I København nedlægger vi som bekendt, takket være næsten samtlige politikere på Rådhuset, 16 kirker og bygger to dialogcentre, der skal føre det næste århundredes Oslo-proces i Københavns Kommune.
Det forenkler selvfølgelig logistikken for PET og kommende forhandlingsdelegationer, at have dialogen koncentreret geografisk, det sparer benzinpenge og så ligger skadestuen på Bispebjerg Hospital lige rundt om hjørnet, hvor de i samtalens ånd har kulturelle mediatorer’ parat. Psykiatrisk afdeling er kun nogle hundrede meter ekstra væk, og kirkegården cirka hundrede til. – Og for at runde Frankrig af: Self-proclaimed Al-Qaeda member takes hostages in Toulouse bank. –
Den tyrkiske stat (Diyanet) skal uddanne danske imamer
Hvis danske politikere vil vide noget om Diyanet, var det Tyskland, de skulle studere, hvad de naturligvis ikke kunne drømme om. Der kontrollerer Diyanet lige under 900 moskéer. Her er hvad indvandringsvenlige Spiegel skriver om Diyanet på engelsk for en sikkerheds skyld. Tyrkere er værre end rædselsfuldt integreret i Tyskland, ikke mindst takket være den tyrkiske stat, og hvad Erdogan mener om integration og assimilation, er i al fald kendt i Danmark udenfor Folketinget.
Tyrkisk forening vil rekruttere imamer blandt nydanskere og har iværksat et uddannelsesprogram i Tyrkiet til formålet. DF er skeptiske, mens S kalder projektet »positivt«.Det er ikke videre positivt, at en tyrkisk forening vil have flere religiøse prædikanter i Danmark med kendskab til det danske samfund.[..]
I øjeblikket studerer syv nydanskere islam på tyrkiske universiteter for senere at kunne fungere som religiøse prædikanter i Danmark. Traditionelt er de godt 30 tyrkiske imamer i Danmark udsendt af »Direktoratet for Religiøse Anliggender« i Tyrkiet, og de kan typisk kun arbejde her i landet i tre år. Direktoratet, bedre kendt som Diyanet, støtter Dansk Tyrkisk Islamisk Stiftelse og fungerer i høj grad som den tyrkiske stats forbindelsesled til herboende muslimer.Religiøst studieophold får blandet modtagelse, Nydanskere uddannes som imamer i Tyrkiet
Der findes 25.000 forskellige indspilninger af Summertime fra Billie Holliday til Norah Jones, fra Keith Jarret til Jim Morrison, fra Sam Cooke til Miles Davis. men mange er i et up-tempo, der ignorerer at det er en doven blues og “folk-opera” vuggevise. De udelukker sig selv ligesom Janis Joplins skrighals-version, der ikke er meget easy-living over. Det gør Louis og Ella ikke. Dette kun for at minde om, at det bliver let-blogning her i sommertiden. Jeg skal på nogle rejser, business og pleasure, jeg har laptoppen med, men der kan godt gå dage imellem at jeg runder bloggen og mailen. Tilsendt materiale kommer på som vanligt og kommentarer bliver godkendt, dog med mulig forsinkelse. Snaphanen går ned i gear den næste måneds tid.
Svensk politi introducerer militær, psykologisk krigsførsel
Selv hvis man springer de daglige mord, voldtægter, håndgranater, bomber osv over, er det pick and choose med groteske historier fra Sverige. Man skulle nødig kalde det en krig, det ville være en ren ‘Mogen Rukov’, og han burde jo vide, at ord er livsfarlige:
Ordningsmakten lånar metoder från försvarets propagandakrigföring.Förra veckan berättade Fokus historien om tionde psyopsförbandet – det svenska försvarets okända enhet för psykologisk krigföring. Förbandet är under uppbyggnad men har redan bedrivit propagandakrig på Natos uppdrag mot talibanerna i Afghanistan och Muammar Khadaffi i Libyen. Deras metoder är kontroversiella och helt oreglerade i svensk lag. Med hjälp av vilseledning och manipulering av information kan de i teorin påverka vem som helst, var som helst.
Metoden gick ut på att plantera rykten. Om man fick nyckelpersoner i området – föräldrar, fritidsledare, imamer – att tro att polisen snart skulle göra gripanden så skulle budskapet snart sprida sig till de ansvariga för bränderna. Samtidigt lät man en polishelikopter cirkulera över bostadsområdet med jämna mellanrum så att de misstänka ungdomarna skulle känna att de hela tiden var övervakade och därmed avstå från att begå brott.Polisens nya psykvapen, Polisens nya metod kan ha stoppat bränderna
Mogens Rukov : “Vi får borgerkrig, hvis det fortsætter sådan.”
Markus Aggersbjerg interviewer filmmanden og filologen Mogens Rukov i bogen Rukov et portræt .Peoples Press 2010. Rukov er jøde og dansk films grand old man, ikke mindst Lars von Triers nestor. Der er ikke rigtig nogen lyserøde filmfolk, der tør gå i kødet på ham af den enkle grund, at få af kunstnerne er så oplyste og belæste som han. Og så skriver og taler han med absolut gehør og er en insisterende storryger. Her er nogle uddrag
Kan man ikke være muslim og samtidig have respekt for indholdet i de demokratiske , kristne grundprincipper ?
– “Det kan man godt, men man kan ikke tænke sig en muslimsk population, der respekterer demokratiske, kristne principper.” s.184
Mange vi sikkert hævde at du er i lommen på overdramatiserede mediehistorier og almindelige fordomme ?
-“Det er muligt, men ethvert samfund hænger sammen gennem domme og fordomme. Det er begge opfattelser man indretter sit liv efter. Palæstinenserne medbringer en kultur, der i høj grad består af vold og illegalitet, og som ikke kun skyldes Israels indgreb i det palæstinensiske samfund, men er en konstitueret del af det palæstinensiske samfund. Kigger man på andre samfund med muslimsk flertal, vil man opdage, at de er ligeså meget præget af vold som det palæstinensiske”. s.182
Taler vi om reel borgerkrig med kampe i gaderne ?
“Vi taler om at vi bliver tvunget til at tage drastiske våben i brug for at vinde kampen. Måske er vi nødt til at smide i tusindvis af muslimer ud af landet, simpelthen for at overleve. Den brede offentlighed er ikke klar over omfanget af problemerne med indvandrere. Sagen er at store dele af indvandrergruppen oplever sig stigmatiseret uden reelt at være det. I virkeligheden behandles de blot ligesom alle andre mennesker uden uddannelse og med en småkriminel løbebane. Derfor er de udenfor. Og det bekymrende er, at de er med i en ideologi, der har vold som et grundprincip “ s.183
“…. I stedet for at bruge krudtet på at angribe de fundamentalistiske dele af islam burde man rette kritikken mod det centrale islam. Derfor er Villy Søvndals angreb på islam fejlagtigt, for det skjuler den kendsgerning, at det anti-demokratiske element ikke er et perifert element i islam. Det er et centralt element. Det er selv kernen. Derfor fatter jeg heller ikke, at så mange tilsyneladende begavede mennesker forsvarer muslimers ret til at blive stødt over den kritik, der rammer deres religion. Forfattere, journalister, filminstruktører burde være dem, der står forrest på barrikaderne, når ytringsfriheden skal forsvares. Det er deres eget levebrød, det drejer sig om. I stedet kryber de langs fodlisterne og gemmer sig bag fraser om multikulturel sameksistens. De skriver i deres aviser at ytringsfrihed skal bruges med ynde, og at man ikke unødigt skal støde an.” s.189
Handler det ikke om at muslimer ligesom mange andre ønsker at leve deres hverdag i fred og ro og ikke orker at blande sig i den offentlige debat ?
-“ Det er muligt, men så vil jeg sige: “I er nødt til at blande jer! Tag ansvar ! Det er prisen for at bo her .” Men problemet er at vi har indvandrere, der kommer hertil med en middelalderlig klan-tænkning, et forældet kvindesyn og en religion, som understøtter den tænkning. Udfordringen er at få overtalt disse nye medborgere til at lægge den kultur bag sig (… )den barske virkelighed er, at man kan blive nødt til at ændre sig , hvis man vil bo i et andet land. Det er jo ikke os, der har bedt folk om at komme herop “. s.179-80
Den flere gange straffede Abdallah Boumezaar tilstod mandag at have skudt de to unge kvinder. “Siden han mistede sin far, har han ændret sig fuldstændigt,” siger hans mor. Hun vil hyre en advokat til sin søn. “Jeg vil påberåbe mig sindssyge.” I samme artikel siger hun “Min søn er ikke en morder” trods det at han har tilstået, og så kommer man i tvivl om ikke hele familien burde påråbe sig sindssyge.
French police say a man has confessed to killing two female paramilitary gendarmes who were shot dead with a gun belonging to one of them. The officers, who were aged 29 and 35, were killed in the village of Collobrieres, in the Maures mountains near the southeastern town of Toulon.It is believed to be the first time two female gendarmes have been killed in the same incident in France.France: Two Female Police Officers Shot Dead
Mördaren var Abdallah Boumezaar en 30-årig algerisk stenhuggare. Boumezaar hade släppts i höstas efter att ha avtjänat sex års fängelse för narkotikabrott och väpnat rån. Han hade nyligen dömts till en villkorlig dom för grovt våld mot sin mor. Han bodde nu i den lilla byn Collobrières med knappt 2.000 invånare. På söndagen hade han rånat en kvinnlig granne på hand- väskan. Då han blev igenkänd spårade kvinnans make upp honom och ringde efter polisen.
Gendarmeriet (den halvmilitära polisen på lands-bygden) sände två kvinnliga poliser till byn.Den storväxte Abdallah slog ned överkonstapeln, stal hennes pistol och sköt båda poliserna. Den 35-åriga överkonstapeln, mor till två små barn, dödades omedelbart genom flera skott i ansiktet.Den 29-åriga konstapeln försökte ta skydd i en gränd, men sköts i ryggen. Arab mördar två kvinnliga poliser i Frankrike.
Dagen i dag er verden af igår
Jeg vil ikke påstå, jeg kan overskue den forfatning EU er i, men hvis bare halvdelen af hvad denne EU-tilhænger skriver er sandt, så ser det skræmmende ud. Ikke mindst fordi mange af Europas politikere heller ikke kan overskue det, selvom de foregiver at kunne:
We spent most of yesterday on a beach in Devon — the family and me, that is. The sun was shining, the sand golden; gentle surf washed the shore against a backdrop of soft woods and green fields rising from the shore. I mention these holiday scenic details only to make the point that our world yesterday — and yours, too, I expect — looked pretty much the way it did the day before and, for that matter, in years gone by. Because this is so, because no bombs are dropping, nor Viking hordes sacking villages nor dinosaurs roaming city streets, it is difficult for us all to get our minds around the notion that hell is a’popping; that Europe is in the early stages of what will probably prove its gravest and most frightening tumult of our lifetimes. Europe’s on the brink of probably the gravest and most frightening tumult of our lifetime
Bawer: ”Anti-Jihad Critics Spared a Show Trial in Norway
Well, as it turned out, I didn’t end up testifying at the trial of Norwegian mass murderer Anders Behring Breivik after all. As I reported here back in April, Breivik’s lawyers put together a long list of Islam critics, myself included, whom they were calling as “expert witnesses.” The summonses we were sent in the mail made it clear that under Norwegian law we were obliged to testify. If we refused to comply, we would be subject to fine and imprisonment.
Fortunately, I was not without resources. Thanks to help from the Legal Project, an activity of Daniel Pipes’s Middle East Forum, I had been able to retain a lawyer, who, at my request, sent a splendid letter to the defense in which he spelled out the legal absurdity of my reclassification as a “regular witness.” Thanks, apparently, to that letter, my name was dropped from the witness list. (Peder Nøstvold Jensen, otherwise known as Fjordman, also managed to extricate himself from this circus – also, I gather, with help from the Legal Project – but I will leave it to him to tell his own story.)
Geir Lippestad, the head of the defense team, demonstrated his utter failure to understand the principles underlying my objection to testifying when he cracked at a press conference on June 1: “It’s a bit funny that those witnesses who are most preoccupied with speaking out, and who possibly think they’re not getting the opportunity to speak out, go into hiding when they get the opportunity to speak out and have the attention of the entire international media.” As if he were doing me, or anyone else, a favor – giving us a desirable forum for our views! – by pressing us into the role of witnesses for a mass murderer.
Lippestad, alas, isn’t alone. Too many people involved in this case have proven themselves incapable of grasping a very elementary point: namely, that in a democracy, you don’t haul writers into court to be grilled about their political views. Indeed, it has often seemed as if the trial were taking place in a hermetically sealed chamber, apart from ordinary considerations of simple reality and of the most fundamental notions of individual rights. “This is a trial,” Rustad wrote to me the other day, “that is oblivious to the world outside.” Bingo. Not only are the judges operating in a world of their own invention; the Norwegian media, noted Rustad, have made clear their lack of interest in a serious debate “about the future of liberal society.”Anti-Jihad Critics Spared a Show Trial in Norway
Vi skråler godt med på Medborgarplatsen i Stockholm, da Sverige bringer sig foran 2-1 mod England. Ikke fordi Sverige har fortjent at vinde, men England har egentlig heller ikke, og Sverige fighter bedre.[..]
Aldrig har jeg været i et land, hvor fremskridtet dyrkes som en gud – det skulle da lige være Amerika, skønt Amerika rummer så meget mere end optimisme. Sverige, i hvert fald det officielle, synlige, hørbare Sverige, er stadig som besat af morgendagens komme i form af indvandring, mangfoldighed, demokrati, ligestilling og tolerance. Begrundet med lige dele moralske imperativer og demografisk nødvendighed.
De bliver for øvrigt flere og flere mennesker i Sverige. Snart opholder der sig 10 mio. mennesker i landet, hvoraf en stadig større del er født udenfor Sverige eller er efterkommere af indvandrere. Sverige er stort, og kan rigtignok huse mange, men sagen er, at de – etniske svenskere såvel som svenskere med anden etnisk baggrund end svensk – klumper sig mere og mere sammen: overbefolkning og affolkning på én og samme tid. Sverige er paradoksalt nok ved at blive et Ingenmandsland og et Mangemandsland samtidig.
Her skal der gøres reklame for Jalvings Historietime på Radio 24 7, en lille ø i radiohavet hvor man kan høre folk tale om noget, de har forstand på. For eksempel disse to:
Islam tvang ham ind i politik
Selvom England er et af de europæiske lande, der er mest præget af masseindvandring, har landet først for nylig fået et islamkritisk parti. Sappho har mødt lederen af det nystiftede British Freedom Party, Paul Weston.
For 15 år siden anede Paul Weston ikke, hvad der var op og ned på en koran. Islam var noget, den travle forretningsmand hørte om i medierne, men langt fra noget, der interesserede ham.Så kom terrorangrebet i New York. Det blev en begivenhed, der forandrede alt.Han begyndte at studere islam, og jo mere han læste, jo mere forstod han: De mennesker der tog tusinder med sig i døden var ikke afvigere. De gjorde blot det, deres religion påbød dem.
”Jeg var rystet over den erkendelse,” fortæller den 48-årige englænder. ”Så rystet, at jeg var nødt til at gøre noget.”
Efter at have overvejet situationen erkendte Paul Weston, at han ikke havde andre muligheder end at gå ind i politik. I dag sidder han så her på en pub i det centrale London og fortæller om sit nye parti, British Freedom Party. læs videre på Sappho
Dansk socialhjælp det dobbelte af svensk for enlig forsørger
Man kan betragte det fra flere vinkler. CEPOS ser det fra vinklen, ‘det skal gøres mere attraktivt at arbejde’, hvad man ikke kan indvende noget imod når der er arbejde. Jeg ser det mest fra vinklen ‘svensk velfærds bratte deroute’¨, proletariseringen af navnlig massearbejdsløse unge, der ikke kan finde arbejde med mindre de udvandrer, hvad de også gør i stor stil.
Korrigeret for forskelle i købekraft – og omregnet i euro for at gøre tallene sammenlignelige – viser tallene fra Nordisk Ministerråd, at den disponible indkomst for en enlig forsørger på kontanthjælp er 770 euro om måneden i Danmark, 383 euro i Sverige, 555 euro i Island og 435 euro i Finland.
Der er tale om disponibelt beløb efter, at der er betalt skat, husleje og daginstitution. Norge er ikke med i statistikken fra Nordisk Ministerråd, da man ikke har sammenlignelige data fra Norge.Også hvis man ser på enlige kontanthjælpsmodtagere uden børn og på par med to børn er billedet det samme: “I Danmark er rådighedsbeløbet markant højere,” skriver Cepos. Dansk kontanthjælp er Nordens højeste (Når jeg bruger ordet ‘socialhjælp’ er det for at gøre det nemmere forståeligt for andre sprog.)
Nu när Gunnar Sandelin avslöjat att Sverige, enligt Migrationsverkets kryptiska prognos, kommer ta emot 174.500 asyl- och anhöriginvandrare åren 2012 och 2013. Och det rapporterats att fördämningsluckorna precis öppnats för alla syrier, så tänkte jag att det skulle vara intressant att lyfta fram en rapport från Regeringens globaliseringsråd, 2008. Enligt min mening säger den mycket om planen för Sverige, som gemene svensk nog är helt omedveten om. Avgör för er själva, efter att ha läst citaten från denna pdf från Regeringens hemsida:
Ur 2.4.4, “Vad vill framtidens befolkning?”:
“Vi tar ofta för givet att samhället och befolkningen kommer att se ungefär likadant ut om 50 år som det gör nu. Så är det givetvis inte. 1950-talets Sverige hade en mycket annorlunda befolkning jämfört med dagens (…) Befolkningen var etniskt mer homogen och i mycket högre grad boende på landsbygden.
Det är givetvis inte självklart att dagens befolkning förutsättningslöst skulle ha röstat på samma sätt. På samma sätt kan vi inte veta vad befolkningen om 50 år vill ha och prioriterar. Vi vet inte ens med någon större säkerhet vilket ursprung denna befolkning kommer att ha, hur gammal eller ung den kommer att vara. Det kan t o m vara så att denna befolkning har en annorlunda nationell identitet, kanske inte längre uppfattar sig som svenskar i första hand utan mera som européer.
Eftersom vi inte ens vet vilka som kommer att födas och bo i det här landet om 50 år är detta alls inget trivialt problem. Våra beslut i dag kan mycket väl avgöra vilka som faktiskt kommer att födas eller mer allmänt vilka som har möjlighet att bo här. Det här så kallade icke-existensproblemet har fascinerat filosofer länge och varit aktuellt inte minst i miljödebatten under lång tid. Men ofta uppmärksammar man inte att detta i mycket hög grad gäller alla politikområden mer eller mindre och alldeles i synnerhet utbildnings- och familjepolitik liksom invandringspolitik, politikområden som har direkta konsekvenser för demografins utveckling .”
Ur 3.2, “Smältdegeln”:
“Invandring är i dag den huvudsakliga orsaken till att Europas befolkning inte redan har börjat minska. Med vissa undantag rör det sig mycket ofta om flyktinginvandring eller i södra Europa ofta illegala invandrare från Afrika. I Sverige har det nästan uteslutande rört sig om flyktinginvandring och därmed förknippad anhöriginvandring. Arbetskraftsinvandring har förekommit men i begränsad omfattning och mestadels inom de öppna nordiska och nyligen också europeiska arbetsmarknaderna. Alla är vid det här laget medvetna om att integrationen av invandrare har varit problematisk med lågt arbetskraftsdeltagande, sociala problem och bostadssegregation. Situationen ser emellertid mycket olika ut för olika invandrargrupper. Det är i stor utsträckning invandrare med muslimsk bakgrund som har problem, ofta pga en mer eller mindre öppen diskriminering. Detta kan förklaras till en del genom stora kulturskillnader, även om man skulle kunna tycka att gapet till vietnamesiska båtflyktingar skulle kunna vara minst lika stort. Mer svårförklarligt är att det finns stora regionala skillnader där situationen beträffande arbetsmarknadsintegration skiljer sig avsevärt mellan t ex västra Småland där det praktiskt taget inte är någon skillnad mellan infödda och utländskt födda i fråga om arbetsmarknadsdeltagande, och sydvästra Skåne där problemen är enorma trots den ekonomiska expansion som Öresundsbron medfört. Det saknas riktigt bra förklaringar till detta, vilket vi skulle behöva om vi ska kunna utnyttja invandring för att underlätta åldrandet.”
Ur 3.2.1, “Ökad invandring från MENA”:
Regionen Mellanöstern-Nordafrika (MENA) utgör ett mycket bra komplement till Europa i befolkningshänseende. Diskussionen ovan om Europas demografi visar att arbetskraft i migrationsåldrarna är och under lång tid kommer att förbli en bristvara i EU (såvida inte Turkiet släpps in). I MENA finns de emellertid i ett sådant överflöd att de har svårt att skapa sig en framtid i det egna landet. De är ofta högutbildade, i många fall med små möjligheter att tillgodogöra sig sin akademiska examen. Det gäller speciellt kvinnorna. En gemensam arbetsmarknad EU-MENA skulle med all sannolikhet kunna underlätta omställningen till en äldre befolkning i Europa, en ytterligare ekonomisk integration av Medelhavsregionen skulle därtill kunna ge ännu fler vinster. De politiska svårigheterna är emellertid formidabla och efter 9/11 har förutsättningarna verkligen inte förbättrats. Likväl har vi i Sverige tagit emot ett stort antal flyktingar från regionen, såväl kristna assyrier som muslimska irakier och kurder. Tidigare har vi haft ett stort inflöde av iranier. Det är emellertid uppenbart att dessa grupper diskrimineras i betydligt högre grad än europeiska invandrare.
I vårt grannland Danmark är stämningarna direkt fientliga och islamfientliga politiska rörelser är mycket vanliga i Europa. Eftersom stora ungdomskohorter i ett land skapar utvandringstryck medan små kohorter skapar ett invandringssug finns förutsättningarna för en hög invandring från MENA till EU. Gamla kolonialt betingade band till exempelvis Frankrike kan också sänka t ex språktrösklarna för en del, medan diskriminering och ökad främlingsfientlighet förstås motverkar det. Ekonomer menar att reallöneskillnader är den mest väsentliga förklaringen till migration men då underskattar man nog de mycket höga transaktionskostnaderna i form av icke-pekuniära värden; socialt kapital, släkt, vänner, språk etc. Kostnader som växer med avståndet både geografiskt och kulturellt.”
Politikere – solidt plantet i den blå luft Af Torben Hansen
Mange politikere har fundet ud af at tie stille med hensyn til indvandring fra ikke-vestlige kulturer. Der er ikke flere stemmer at hente her. Indvandringsekstremisterne er allerede samlet i og omkring Enhedslisten og Det Radikale Venstre, mens modstandere af kulturberigelsen for længst har gennemskuet sammenhængen mellem tilstrømning af folk fra eksotiske lande og kriminalitet plus et gigantisk dræn på offentlige kasser.
Men af og til lufter yngre snakkehoveder blandt de folkevalgte – både parlamentarikere og byrødder – deres lyriske indstilling til problemerne. Den konservative Rasmus Jarlov samlede for nogen tid siden de mest gakkede forslag, stillet i Københavns Borgerrepræsentation – bl.a. om “homokompetence”, og for nylig jublede borgmester Anna Mee Allerslev over planen for en iransk moské i hovedstadens orientalske nordvest-kvarter. Her skal kun en enkelt af hendes perler omtales: Jo flere moskeer, der opføres i en vestlig by, desto bedre mulighed har stedlige virksomheder for at tiltrække højtuddannel arbejdskraft. Her drejer det sig om sociologi på højt plan!
Det er i høj grad muligt, at fagligt kvalificerede iranere kunne ønske at arbejde i København. Men forstærkes deres lyst til at slå sig ned her af den planlagte moské. Anna Mee Allerslev mangler tydeligvis empiri om eksiliranerne i Danmark.
Almindelige mennesker tilbringer årtier med at arbejde i den kæmpemæssige industri, som holder gang den berømte “integration”. Her kommer tre korte beretninger fra den daglige praksis.
Else arbejdede i mange år som kommunalt ansat sproglærer i en forstad til København. De fleste af eleverne var tyrkere og somaliere. Gennemgående følte de sig generede af myndighederne, som krævede deltagelse i danskundervisningen. Ellers blev der lukket for kassen. “Hvorfor kan danskerne ikke bare betale og lade os blive hjemme?” spurgte de Else. Når der skulle skrives stil med temaet “hvad har jeg oplevet i ferien?”, var standardmodellen: Mandag var jeg til min fætters bryllup. Tirsdag var jeg i Bilka.
Gerda er sygeplejerske og oplevede i sin tid på Rigshospitalet, at mange patienter kom fra en anden planet. De havde intet at gøre med dansk hverdag og livsstil. Eksempelvis havde personalet på fødeafdelingen hele tiden behov for tolkeassistance. Når den arabiske kvinde, der havde født sit fjerde barn på stedet, skulle have morgenmad og blev spurgt, om der skulle serveres rugbrød eller franskbrød, måtte der ringes efter en taxa, som kunne befordre en tolk. Und kein Ende!
Charlotte er dansk, men arbejdede i tyve år som læge i Sverige, hvor kulturberigelsen buldrer frem med en endeløs mangfoldighed af aktiviteter. Privat taler bekymrede svenskere om “balkonflickor” og andre konsekvenser af den eksotiske tilvandring, men aviser og tv-kanaler er særdeles tilbageholdende med omtale af negative nyheder. Et gigantisk problem, som Charlotte næsten dagligt havde inde på livet, var stille, tavse, passive kvinder, der kun var fysisk til stede i det Sverige, der har påtaget sig ansvar for hele verden. De var aldrig indblandet i ballade og kom aldrig i medierne. Derhjemme var de understillet deres mand, deres sønner og deres brødre, og tv var indstillet på stationer i Asien eller Afrika. Svensk talte de ikke. Men heldigvis havde mange af dem børn, der kan læse etiketterne i supermarkedet.
Det Radikale Venstre er den nye tjenesteadel – som 1700-tallets Bernsdorff, Moltke og Schimmelmann. De har naturligvis folk til det grove. Dagens stjernepolitiker Margrethe Vestager beskæftiger sig ikke med den planet, hvor Gerda, Else og Charlotte arbejdede.
Til allersidst en kort referat af en samtale mellem en bekymret mor og Jesper, hendes 13-årige søn, der kom hjem kl. 2 om natten:
“Hvor fanden har du været?”
“Thomas og mig sad i to timer på et tag. Vi mødte en flok af dem, der kun er ude på at få uvenner!”
Medier og embedsmænd har opfundet et nyt ord – “kriminalitetstruet”. Men der henvises ikke til Jesper og Thomas. Her går det godt, send flere penge! Heldigvis ryster danske skatteydere årligt op med 800 milliarder kr.
Et af mit livs utilsigtede held er, at jeg inden jeg var 18 havde læst hvert eneste ord, Orwell har skrevet. De udkom netop på Penguin på den tid. Og at jeg havde en engelsklærer, der opmuntrede mig og som jeg er evigt taknemmelig. Gymnasiet før 1968 producerede elitestudenter, der kunne læse engelsk, fransk og tysk på et avanceret niveau, ja endda svensk og norsk. Jeg kan forstå på folk der blev studenter i 80 erne, at Orwell ikke var i deres socialistiske læreres kridthus. Han var ekskluderet fra pensum. Gymnasielærere inden den tid ville aldrig nedlade sig til at politisere på den måde overfor eleverne på bekostning af deres fag.
Orwell definerede sig ganske vist som venstrefløj, men hele hans forfatterskab er én lang kritik af venstrefløjen, først og fremmest af kommunismen. Jeg læste rub og stub, deriblandt Orwells utvivlsomt mindre gode romaner, hans BBC taler, hvert eneste brev til hans forlægger Victor Gollancz om sygdom, pengesorger, mangel på tobak og Sonia, som han mødte sent efter Eileen døde. Han anmeldte Mein Kampf og Salvador Dalis The Secret Life of Salvador Dali, og kunne selvsagt hverken døje hverken Hitler eller den mondæne, perverse Dali. Orwell var først og fremmest en journalist, der kom til at sprænge rollens grænser, også fordi den tid han skrev i, sprængte alle grænser. (George Orwell: The Collected Essays, Journalism & Letters.)
Klædt på på den måde, kunne man gå 70 erne i møde uden den fjerneste trang til at blive DKP’er eller SF’er for den sags skyld. Det var dengang nogle ville bilde mig ind, at alt er politisk. Det var det overhovedet ikke i Danmark, og når det bliver det, er det et symptom på en alvorlig samfundssygdom. Selvfølgelig kan man blive bragt i politiserende situationer – 9/11, Muhammedkrisen – og da er politik det eneste svar, hvis ikke man vil producere udenomspolitiske Breivik’er, som Sverige tydeligvis arbejder målbevidst på, ligesom Norge gjorde. På sin vis længtes 70′ er venstrefløjen efter en sådan sygdom, de havde det for godt, og det kan de ikke finde ud af at nyde. Skyldfølelse og lidelse, det ved man, hvad er. Og nu har de endelig fået fremkaldt en politiserende lidelse: Multikulturen og en politisk religion, der med god grund er forhadt i hele verden.
De tabte ideologisk over en bred front, men påførte os alligevel deres vilje. I filmen her medvirker bla. Roger Scruton og mennesker, der kendte Orwell, bla. kvinden hvis mor ikke giftede sig med ham, fordi hun mente ‘han var for kynisk’. Der er meget i Orwells daglige korrespondance, der vidner om, at han ikke først og fremmest var kyniker. Livet på landet, kærligheden til naturen, kvinder, litteratur, dyr og hans adopterede søn, Richard.
Birmingham-upploppen 2011
Af Thomas Nydahl
(Foto: David Starkey: “Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”)
Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.
Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.
Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.
Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.
”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.” ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”
Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).
Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual”), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.
Zygmunt Bauman: ”Det här är inte de hungrigas upplopp.Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp”
Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.
(Detta är ett kort utdrag ur det kapitel i min kommande bok som behandlar gängkulturen förr och nu i Birmingham.)
To a later generation, Powell became the bogeyman in a multicultural paradise, a sinister Victorian throwback whose inflammatory words had terrorised defenceless immigrants. Such is the notoriety and “brand toxicity” that in 2007 a Conservative candidate was forced to resign after suggesting that Powell’s immigration warnings were correct. And yet, 14 years after his death, Powell should now be recognised as the prophet of an altogether different post-war experiment – the European project. As Jean Monnet’s dream turns to tragedy for millions, Powell’s assertion that “Europe can never be a democracy because there is no European demos” has proved completely true.The man who predicted the European tragedy, Behind Enoch Powell’s monstrous image lay a man of exceptional integrity, Enoch Powell ‘maybe should have known better’(radio) – Se evt. BBC 2008: »Rivers of Blood«fremragende dokumentar og Katrine Winkel Holm:Fagre nye England?
“Folk søger mod Sverige og Norge”
I Danmark er det nemt at blive gift. Det udnyttes af menneskesmuglere, som for 10.000 euro sørger for, at personer fra tredjeverdenslande gennem en vielsesattest får ophold i Europa. I 2005 blev Lars Hansen fra Syd- og Sønderjyllands Politi i Padborg opmæksom på, at en del personer blev viet på baggrund af falske dokumenter.
For syv år siden blev Udlændinge-kontrolafdelingen (UKA) i Syd- og Sønderjyllands Politi kontaktet af tysk politi. De undrede sig over en række ægteskaber, som blev indgået mellem nigerianske mænd og tyske kvinder. Tysk politi ville gerne vide, hvilke dokumenter, der lå til grund for ægteskaberne. Henvendelsen fra tyskerne var noget af en øjenåbner. Når de nigerianske nygifte mænd henvendte sig i Tyskland for at få opholdstilladelse, havde de en vielsesattest, men ikke længere de identitetspapirer, de havde benyttet under vielsen, fortæller Lars Hansen.Han kontaktede derfor den kommune, som havde stået for mange af de vielser, det drejede sig om. – Jeg fandt hurtigt ud af, at der var noget helt galt. Kommunen havde 1.200 vielser om året, hvor statsborgere fra tredjeverdenslande blev gift med en EU-borger. Et forsigtigt skøn er, at halvdelen af dem blev viet på baggrund af falske dokumenter.
Mit personlige gæt er, at Danmark kommer til at mærke mere til disse strømninger i årene, der kommer. Finanskrisen mærkes tydeligt i Sydeuropa, og det kommer til at sende folk nordpå. For øjeblikket bruges Danmark mest som transitland, fordi folk søger mod Norge og Sverige, fortæller Lars Hansen. Dansk Politi: GIFTERMÅL UDNYTTES SOM BILLET TIL EUROPA
Hvide Lam på Kultorvet er et af byens ældste værtshuse, grundlagt i 1807.Fire trin ned og pas så på ikke at falde over musikerne. De sidder lige indenfor døren i venstre hjørne og høvler new orleans-klassikere og traditionals seks dage om ugen. Bemandingen veksler, og der er ingen scene. Til gengæld sidder der en udklippet overskrift fast med et par stykker tape, der har hørt lidt af hvert, bag orkestret: Show Time! Hvide Lam (mobilvideo, se i HD)
Tænk hvis den lommeteknik havde været til rådighed, da Thad Jones Eclipse spillede i Vognporten hver mandag for 30 år siden. Eller da Armstrong spillede i Forum i 1959. Eller da Hendrix spillede i Falkonercentret i 1969. Eller da Steppeulvene spillede i Valhalla på Bakken hele sommeren i 1967. Fotografiske fortrydelser, mens man var anderswo engagiert. Jeg hørte det atsammen, men jeg var ikke optaget af at dokumentere det. Det er måske også meget forlangt, at man hver gang skal vide, når man er vidne til historie. En hel del passerer uden at man opdager det. De vil tilgive os. De er ligeglade, det er deres ret.
“For 50 år siden ville de have kaldt os konservative”
