Main-stream agitprop anno 2011: Det kan godt være lidt svært ikke at beundre folk, der tør gøre sig fuldstændigt til grin, selvom de får det pænt betalt. Det er stærke personer med en selvtillid som et urfjeld, de er ikke intellektuelle for disse er tvivlere, nej, dagens rødgardister er stålsatte tegneserielæsere. Idag har Daniel Poohl (Expo, afløser for kommunisten Stieg Larsson, der nu er posthum femi-krimiforfatter.) opdaget, at racisterne er farlige fordi: “Det kan vara svårt att diskutera med personer som har den här typen av idéer då de ofta är väldigt pålästa. Det viktiga i början är inte att vinna diskussionen utan att markera. Därefter skaffa sig argument för att ta debatten.” De næste dele af Expressens “kend dine racister i familien” – serie: Rasism del 2 av 4, Rasism del 3 av 4 (Del 1 var her) – Vil du i Sverige frem, så Poohl !

Gatechrash Sverige og start en virksomhed

“Papperslös” er svensk og betyder “afvist asylant der har valgt at blive i Sverige.” Hvis ikke også de kan få socialhjælp, så hører alting op.

.
Efter år av hård internationell kritik och interna strider är regeringen enig om papperslösa invandrare. C, FP och KD har fått statsminister Fredrik Reinfeldt att gå med på att de ska få rätt till sjuk- och hälsovård, skolgång och att starta företag.
Ännu återstår många frågor att lösa, men partiledarna i C, FP och KD räknar med att riksdagen ska kunna rösta om ett regeringsförslag någon gång efter årsskiftet. Bland annat är det ännu inte klart hur kommuner och landsting ska kompenseras för ökade kostnader eller om rätten att gå i skola också ska omfatta förskolan och gymnasieskolan. Regeringen enig om papperslösa

Øresund en Berlinmur

Hvad skyldes forskellen på Danmark og Sverige? Hvorfor var Danmark det første land til at tage diskussionen om masseindvandringens konsekvenser, mens Sverige er det sidste? Mikael Jalvings rejsebog ridser forskellene op:

I Sverige kan dissidenterne stadig, trods det seneste valg, se frem til diskrete, men effektive udelukkelses-midler – Jalving har selv fået en smagsprøve på det – i en sådan grad, at kompetente kommentatorer og pressefolk, der sagtens kan se, hvor galt det står til, foretrækker tavshed fremfor tale.

”Du må forstå, at der er en vældig stærk medial stigmatisering i Sverige”, som en svensk pressemand skrev til mig som begrundelse for ikke at deltage i Trykkefrihedsselskabet debataften om den manglende svenske debat. Og bekræftede dermed problemet. Katrine Winkel Holm – se kommentarerne.

Mer bro än Berlinmur i Sundet

Är Öresund en mental Berlinmur? Ja, det anser den danske författaren Mikael Jalving som nu utkommer med en bok, “Absolut Sverige” där han ger sin syn på “ett tyst samhälle delat mellan korrekthet och det extrema”. [..]

En orsak till det mentala avståndet mellan svenskt och danskt är att politikerna i de två länderna mer tar avstånd från varandra än visar entusiasm för samarbete. Man verkar helt enkelt inte gilla varandra, oavsett partifärg. När det råder oenighet spetsar man gärna till uttalandena. Göran Persson gick till och med så långt att han kritiserades statsminister Anders Fogh Rasmussen för hur denne skött krisen kring Muhammed-teckningarna. Fogh Rasmussen svarade med att säga att Perssons kritik var ett bevis på att han handlat riktigt. Man får gå tillbaka till 50-talet för att tala om något som liknade hjärtliga förbindelser mellan de två ländernas ledare.
Det är trist att de två ländernas bilder av varandra är så onyanserade eller enögda. Det råder inte konsensus kring allt i Sverige som danskarna tycks tro. Och Danmark har många förespråkare för en öppen flyktingpolitik även om vi inte ser det i Sverige. HD.SE

Det er helt rart at kunne læse noget i Helsingborg Dagblad, man kan være enig i. Danske og svenske udenfor de medie-politiske klasser, har det bedre sammen end nogensinde. Den kursiverede sætning er til gengæld usand. Af danskere er det kun Carsten Jensen segmentet, der kan skrive i svenske aviser. Selv Bertel Haarder havde problemer med et genmæle i Expressen i 2002. Måtte svenskerne også en dag stifte bekendtskab med de højt kvalificerede danske debattører, der ikke lige flugter redaktionernes politiske linje. Eksempel: Hvor er Jespersen og Pittelkows internationalt berømmede bøger anmeldt eller overhovedet omtalt i Sverige ? Lad Søren Krarup, Bent Blüdnikow, Sørine Godtfredsen, Morten Uhrskov og Kai Sørlander skrive på DN Debatt, så begynder det at lige en fair præsentation af bredden i dansk debat. Nå ja, eller mig.

DR 2 Deadline. – Vi gengiver uddrag af et kapitel fra Jalvings bog, som Altinget.dk publicerede idag (Hæsblæsende tur gennem fjendeland.) I det taler Jalving med Aje Carlbom og Jonathan Friedman, samt besøger moskeerne i Malmø og Stockholm. Afsnittet stammer fra kapitlet “Det sidste Sverige”.

[..] Ifølge Friedman var noget tilsvarende sket i andre europæiske lande, men Sverige var det mest radikale eksempel, fordi det lykkedes en politisk og kulturel elite at styre debatten og tage afstand fra nationalstaten og alle dens reminiscenser. For Friedman er den svenske stats tiltagende opløsning ikke alene et resultat af indvandring, men hænger snævert sammen med udbredelsen af den multikulturelle doktrin. Hans dom er hård:

“Fra at have været et af verdens rigeste lande er Sverige havnet i velstandsligaens nedre halvdel. En særdeles solidarisk indstilling har på kort tid forvandlet sig til (…) social polarisering. Og fra etnisk homogenitet er Sverige blevet forvandlet til et indvandrerland, som i procenttal ligner USA – fra social homogenitet er man havnet iekstrem segregation.”

Disse ord messer i mit hoved, mens jeg sidder i linje 35 på vej mod Rosengård. Jeg kan ikke få pengene til at passe. Lægger sammen og trækker fra, men lige meget hjælper det. Sverige havde jo taget imod indvandrere i relativt stort tal lige siden Anden Verdenskrig. Først kom balterne, polakkerne, finnerne, italienerne og siden grækerne og jugoslaverne. Med dem gik det godt. Langt de fleste fandt arbejde og blev assimileret, og som historikeren Göran Hägg skriver i sin Sverigeshistorie om årene med velfærd, var etniske modsætninger et så godt som ukendt fænomen før 1970.

Det gik fremad. I takt hermed fulgte urbaniseringen, de voksende børnetal, forstadsbyggeri og tårnhøje velfærdsambitioner. Svenskerne byggede boliger som besatte, folkehjemmet var under konstant konstruktion, og på vejene kørte Volvo’erne og Saab’erne rundt som arbejdsbier. Politikerne og bygherrerne fandt, at funktion og funktionalismevar smukt. Kritikere kaldte det for “betonsocialisme”, da én million boliger blev opført fra midten af 60’erne til midten af 70’erne. Fittja, Hallunda, Brandbergen, Tensta og Rinkeby omkring Stockholm skød i vejret sammen med Hammarkullen i Gøteborg og Rosengård i Malmø som symboler på den seneste, nyeste sociale ingeniørkunst.

Frem til midten af 70’erne havde Sverige knap nok en indvandrerpolitik. Der var i hvert fald ingen overordnet politik, skønt assimilering var den intuitive forventning til, hvordan nytilkomne skulle opføre sig i Sverige. Samtidig var de indenlandske minoriteter små, fortrinsvis samer og finner. Antallet af flygtninge og indvandrerne tog dog til. I 1950 var der ifølge Jonathan Friedmans bog knap 200.000 mennesker født udenlands, i 1960 300.000 og i 1970 godt 500.000.

Først fra midten af 1970’erne blev de nye begreber introduceret. Det multikulturelle samfund. Kulturpluralisme. Internationalisering af Sverige. I 1975 fremsatte regeringen et forslag til en ny indvandrerpolitik, hvor den fortsatte indvandring til landet ikke blot accepteredes, men blev hilst velkommen. Indvandrere skulle kunne bosætte sig i Sverige samtidig med, at de skulle opmuntres til at bibeholde deres kulturelle særkende. Endvidere skulle nye borgere omfattes af nøjagtigt de samme regler og rettigheder som gammelsvenskerne. Ingen gruppe skulle behandles anderledes. Hvis overførselsøkonomien var generøs for de etniske svenskere, skulle den også være det for de nytilkomne. Der skulle ikke være forskel på Fatima og Kristina. Der skulle herske solidaritet, ligesom majoritetsbefolkningen skulle øge deres forståelse for mennesker med et andet ophav end svensk. Selv massemedierne blev nævnt i regeringsforslaget, idet samfundet havde en interesse i, at informationen om indvandring og indvandrere var “så objektiv, korrekt og positivt attitudeskabende som muligt.”

Det var i 1975. Jonathan Friedmans bog udkom 25 år senere. Jeg mailer Friedman, der nu underviser i San Diego og Paris og spørger, hvorvidt han nu ti år senere mener at have ret eller uret i sin gamle dom over den svenske indvandrerpolitik. Han svarer en time senere fra Paris:

“Jeg mener, det er temmelig oplagt, at bogen beskrev en udvikling,der er fortsat, hvis ikke ligefrem accelereret. Forskellen er, at offentligheden – selv visse eliter – er mere bevidst om, at udviklingen er svanger med konflikter, der vokser sig stadig større. Situationen er specifik i Europa i forhold til såvel USA, Canada og Australien, idet den stærkeste kulturelt-politiske aktør i Europa er repræsenteret af islam, som bliver stedse mere aggressiv og direkte. Malmø er etglimrende eksempel herpå.”

Med andre ord: Udviklingen fortsætter ufortrødent. Det samme gør andelen af nysvenskere. Skal man tro den uafhængige blogger Affes Statistik-blogg, der har indhentet tal fra de 25 største kommuner i Sverige, var der i flere kommuner – som f.eks. Botkyrka, Södertalje, Stockholm, Gøteborg og Malmø – allerede i 1997 store befolkningsmindretal på omkring 20 pct. med udenlandsk baggrund, dvs. enten født uden for Sverige eller af forældre, der begge var født uden for Sverige. I 2009, blot 12 år senere, udgjorde nysvenskerne i samme kommuner henholdsvis 52 pct., 44 pct., 28 pct., 29 pct. og 40 pct. af befolkningen. Under forudsætning af, at udviklingen vil fortsætte med samme hast de næste 40 år, fortæller prognosen os, at andelen af borgere med udenlandsk baggrund i 2050 vil være følgende. Södertalje: 89 pct. Botkyka: 83 pct. Malmø: 80 pct. Huddinge: 59 pct. Gøteborg: 52 pct. Stockholm: 51 pct. Helsingborg: 51 pct. Den “mest svenske” af de 25 kommuner vil til den tid være Umeå med 28 pct. med udenlandsk baggrund.

Prognoser er altid usikre, og prognoser over så mange år er naturligvis ekstra usikre, men tallene flugter helt og aldeles med den observation, Affes Statistik-blogg citerede Mona Sahlin for at have gjort i Sveriges Radio P1 Morgon den 17. maj 2001, nemlig at “svenskerne må integreres i det nye Sverige”. Med den lakoniske fortsættelse:

“Det gamle Sverige kommer ikke tilbage”. Gammelsvenskerne måtte se at finde ud af at leve i det nye Sverige. Så meget var sikkert, allerede i 2001. Ingen ville kunne give gammelsvenskerne det gamle Sverige tilbage. Næsten ti år senere synes diagnosen kun endnu mere præcis. Men hvad Mona Sahlin bifaldt, blev mødt med skepsis fra Kriminologisches Forschungsinstitut Niedersachsen, der i den mellemliggende periode offentliggjorde en tysk undersøgelse af sammenhængen mellem kriminalitet og religion.Undersøgelsen viste, at unge muslimer er mere kriminelle, jo mere rettroende de er. Normalt, ikke mindst i Sverige, hævdes det, at der ikke er nogen forbindelse mellem islam og kriminalitet, men resultaterne fra Tyskland, hvis asyl- og udlændingepolitik i lange perioder mindede om den svenske, pegede på det modsatte. Undersøgelsen, der var forestået af kriminologen Christian Pfeiffer for det tyske indenrigsministerium, understregede samtidig, at der for tilhængere af andre trosretninger netop ikke var en sammenhæng mellem deres religion og kriminalitet. Islam var med andre ord noget særligt, når det gjaldt kriminel adfærd. Det samme er sandsynligvis tilfældet, når man ser på antallet af antisemitiske overfald i Skåne, hvor der statistisk set bor og lever mange tilhængere af islam, og hvor der ifølge det svenske kriminalpræventive råd, Brottsförebyggande rådet (Brå), i 2009 blev anmeldt 250 tilfælde, hvilket var en forøgelse på knap 60 pct. i forhold til året før. [..] Hæsblæsende tur gennem fjendeland.

Nu bider Gadaffi London School of Economics i rumpen

De er blandt den akademiske verdens øverste kaste, og the London School of Economics blandt verdens mest prestigefyldte. Godt nok med en betændt historie af sammenrend med antisemitter af den værste slags. Det er gået rimeligt gnidningsfrit i årevis, og institutionens glamourøse ‘rockstjerner’ som Anthony Giddens har haft deres gang på regeringens og tænketankes bonede gulve. Vi taler om cremen af den akademiske verden. Dybt intelligente mennesker, og samtidig meget dumme.

Det er jo alt sammen set før under den Kolde Krigs sværmeriske dårskab, hvor ufatteligt naive sympatier skulle komme til at forfølge marxister og terrorsympatisører i årevis efter at illusionerne krakelerede. Man kan slå en ond latter op over det der nu skaber så meget pinlig opmærksomhed, men det er stadig ikke helt den forløsende ketchupeffekt nogle af os drømmer om – dette drejer sig først og fremmest om alliancer med og penge fra et slyngelregime der helt åbenlyst har været noget ingen burde indlade sig med. Rigtigt skred kommer der først den dag hvor det ikke handler om brutale og excentriske regimer i den tilbagestående verden, men om de multikulturelle illusioner og fedtede petrodollars brugt på akademiske Mellemøstinstitutters pludren om ikke-essens og ‘utrolig kompleksitet’. Dette gennembrud har vi endnu til gode, men hvis det kommer vil det blive en tsunami af ødelagte karrierer og måske også fængselsstraffe til de mest korrupte og forræderiske.

her bare nogle uddrag af en dybt fascinerende artikel. Bemærk også det lille bonus vi får i kategorien “what’s in a name?”. Meget ville være vundet hvis man gjorde det til rutine at stille spørgsmål om betydningen af fremtrædende muslimers navne. Gadaffis slyngelsøn hedder Saif, sværd. Hvad er det for et sværd? Hvorfor opkalder man en dreng efter et våben? Hvem skal dette våben bruges imod, hvorfor anses påføring af dræbende sår med et skarpt instrument for noget forbilledligt? (LFPC)

[…] Saif hadn’t yet been cavorting with Peter Mandelson or Nat Rothschild on billionaire Russian oligarch Oleg Deripaska’s yacht at that time — all this was to follow. But it was obvious to everyone that the oil-rich dictator’s son was the heir apparent.

Some see the LSE’s Professor David Held as among the biggest fools, if you like, in this unsavoury saga. For four years, as Saif did his thesis, the international politics specialist was his adviser. He was also put on the board of the LSE’s North African research programme, a charity set up and funded by Saif Gaddafi. Professor Held introduced Saif to the audience when the dictator’s son — astonishingly, you may think — delivered the Ralph Miliband Memorial lecture, an annual occasion dedicated to Labour leader Ed Miliband’s Communist father who taught at the LSE and remains one of its most revered figures.

‘I’ve come to know Saif as someone who looks to democracy, civil society and deep liberal values as the core of his inspiration,’ boomed Professor Held. ‘I look forward to how he will apply these.’ Hmm…

The ‘wise’ professor has since admitted he seems to have got Saif wrong. At the LSE, there seems to have been hardly anyone — other than Fred Halliday — who didn’t.

Just the other week, Professor Held and LSE colleagues Dr Alia Brahimi and Dr Kristian Coates Ulrichsen jointly published an article about the revolutions in Egypt and Tunisia, which completely failed to see an uprising occurring in Libya.

They talked of ‘the failures of corrupt and repressive autocratic regimes’, but found that Libya was less likely to undergo any revolution. ‘In Libya,’ they wrote, ‘more pronounced tribalism has drawn larger circles of people into the regime’s orbit and given them a stake in society.’

Dr Brahimi, 30, who is of Algerian-American background and was educated at Stowe and Oxford, met Saif on a number of occasions and believed she had got to know and understand him.

Perhaps not surprisingly, it was the glamorous Dr Brahimi whom the university authorities chose to fly to Crete for a meeting with Saif in order to obtain his ‘objectives and expectations’ on how his £1.5million donation should be spent. They also met in London, most recently just before Christmas.

‘I’ve got nothing to apologise for,’ she said last night. ‘Saif told me he was keen that democratic reform should happen soon in Libya.

‘He was saying: “Let’s have civil society workshops all through Ramadan.” He couldn’t have been more in favour of liberal reforms.’ She admits now that she and her colleagues were ‘fooled’. […] London School of Useful Idiots: How a cadre of Blair cronies, ex-MI5 chiefs and top dons at a top university supported Gaddafi for his millions

The United Caliphate States of Europe

[…] The silence of the West about the expulsion of Serbs, Romanies and other non-Albanians from Kosovo, the terrorizing of the remaining Serbs, and the destruction and desecration of literally hundreds of churches, monasteries, cemeteries and other Christian landmarks, some of which are medieval treasures, is a tribute to the West’s allowing some of the worst vandalism and repression of the Christian faith in modern times.

There are more churches, monasteries and other Christian landmarks per square kilometer in Kosovo than anywhere else on earth. Kosovo is to Serbian Orthodox Christians what Canterbury is to Anglicans and the Vatican to Roman Catholics. But Christian Orthodox populations are expendable in the political maneuvering of Western politicians.

The latest bombshell is the Council of Europe’s recently adopted report from Dick Marty that Kosovo leaders, including Prime Minister Hashim Thaci, are complicit in crime, including organ trafficking. There is now a strenuous effort to sweep the body parts issue under the rug lest it torpedo efforts to legitimize the illegally mandated separation of Kosovo from Serbia. The data are horrific: Serbian captive youths were selected on the basis of genetic compatibility for killing in order to harvest saleable body parts.

The Marty report confirms allegations by prosecutor Carla del Ponte, of the Hague International War Crimes Tribunal, first published in 2008 (some say even earlier, in 2003). Human Rights Watch has called on the European Union Rule of Law Mission in Kosovo to appoint a special prosecutor based outside Kosovo to investigate Marty’s findings. But there is an insuperable obstacle to effective judicial proceedings: Kosovo is tiny, and it is almost impossible to shelter witnesses, should they come forward. Testifying would mean signing a death warrant against oneself and one’s entire family.

Few in America recognize that in the Balkans we are reaping the whirlwind of recent policy errors. In Samuel Huntington’s words, we are indeed witnessing the clash of civilizations. But our adversary is not an identifiable state enemy. The strategy is to insinuate a minority Islamist population into a culture and allege discrimination while practicing it. Once they gain status or power they turn on their hosts

In America today one cannot even begin to discuss the issues. On April 25, 2008, at the Association for the Study of the Middle East and Africa, Bernard Lewis, professor emeritus of Near Eastern Studies at Princeton University, warned that there is:

a degree of thought control and limitations of freedom of expression without parallel in the Western world since the 18th century … Islam and Islamic values now have a level of immunity from comment and criticism in the Western world that Christianity has lost and Judaism has never had. Samuel Mikolaski, retired theology professor: The United Caliphate States of Europe.

Caroline Glick: Lara Logan and the media rules

Sammenfiltringen af multikulturel og mediemæssig selektiv blindhed, antisemitisme og venstreekstremisme er velkendt og alligevel et morads at finde hoved og hale på. Lige i øjeblikket er brændpunktet uroen i den arabiske verden, med nye eksempler på den stålsatte vilje til ikke at forstå, ikke at være nysgerrig, ikke at reflektere og ikke have integritet til følge (LFPC).

[…] According to a 1999 report from the World Health Organization, 97 percent of Egyptian women and girls have undergone the barbaric practice of genital mutilation. […]

So far the only culprit the US media have managed to find for the sexual assault perpetrated against Lara Logan by a mob of Egyptian men has been a radical leftist reporter named Nir Rosen.

On Tuesday, Rosen wrote defamatory attacks against Logan on his Twitter account. He mocked her suffering and bemoaned the fame the attack would win her.

Rosen’s statements on Twitter set off a feeding frenzy of reporters and commentators who raced to condemn him. New York University’s Center for Law and Security, where Rosen served as a fellow, hastened to demand his resignation.

The onslaught against Rosen for his anti-Logan statements is extremely revealing about the nature of the international media. Rosen’s writings reveal him as an anti-Semite and an anti- American. Rosen has written prolifically about his hope to see Israel destroyed. His war reporting from Afghanistan and Iraq unfailingly takes the side of America’s enemies. He was an embedded reporter with the Taliban and is an outspoken champion of Hezbollah, Hamas and the Taliban.

Rosen’s hateful politics have brought him book contracts, prestigious fellowships, interviews on influential television shows and even a request to give testimony before the US Senate. His work has been published in elite magazines and newspapers.

No one batted a lash when he called for Israel to be destroyed or supported the Taliban – whose treatment of women and girls is among the most brutal in history. But for attacking Logan, he was excommunicated from polite society.

In the hopes of rehabilitating himself, Rosen gave a groveling interview to CNN’s Anderson Cooper on Wednesday night in which he called himself “a jerk.” But it is too late. He broke the rules. […] Caroline Glick: Lara Logan and the media rules

Af Thomas Nydahl
Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.

Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.

Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:

”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”

I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.

Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”

Så ser de ut, liven.

Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.

Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.

Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.

”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning. Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.

Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:

Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)

I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That’s it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)

Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)

Anders Johansson: Människan som objekt

Endnu et kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

I sista brevet till Sverige, 1959, är Karl Oskar Nelson språkrör för det elände som ofta drabbade barnen i det fattiga Småland på 1800-talet. Svårast fann han det vara att höra berättelserna om spädbarnen som mödrarna inte förmådde nära vid sina bröst. ”En stor del av de barn som kom till världen i Smålands socknar under nödåren fick strax lämna den. Mödrar som mist sina små kom efteråt som ammor till rika hem, där de fick tillräckligt att äta. Mjölken kom tillbaka i deras bröst, och de kunde ge di åt herrskapsbarnen. I Sverige var kvinnor som hade fött oäkta barn fördömda av kyrkan, men mycket eftersökta av herrskapen om de gav tillräcklig di. Men de var tvungna att vänja av sina egna barn först, innan de gav sina bröst åt andras.”

Om detta hade Ulrika i Västergöhl berättat för Karl Oskar. Ulrika genomgår i Amerika en formlig metamorfos, från föraktad sockenhora till en fri och självständig kvinna och aktad hustru till en präst. Hon symboliserar förtrycket i det gamla landet och friheten i det nya som ger henne möjligheter att förvandlas. I sista brevet till Sverige heter det:

”När hon fick sin första oäkting blev hon anmodad att komma till Kråkesjö säteri och amma löjtnantens nyfödde son, för hans fru var klen och nervsvag och tålde inte att ge di. Hon var bjuden en riksdaler kontant i månaden för sin modersmjölk, och därjämte skulle hon få äta fem mål mat om dagen och sätta i sig så mycket hon tyade. För allt vad amman åt kom ju herrskapets nyfödde son till godo. Men Ulrika visade tillbaka löjtnantens anbud: Hon ville spara sin modersmjölk till sin egen unge. När barnet inte hade någon far så skulle det åtminstone få behålla sin mor hel och hållen och vara ensamt om hennes bröst. Men hon kunde inte ge ungen tillräcklig di, därför att hon själv inte hade nog att äta, och han dog, fyra månader gammal.”

I början på 1980-talet bodde jag under ett år på Drottninggatan i Stockholm och ägnade då några veckor åt arkivstudier för att sätta mig in i ammornas och fosterbarnens situation. Jag hade hört berättelser om hur föräldralösa barn som utackorderats som fosterbarn mot en viss ersättning, för det mesta till landsorten, ofta fick fara illa som grovt utnyttjad arbetskraft. Detta ämne var sopat under mattan och tabubelagt. Allmänna Barnhusets arkiv låg på Runebergsgatan 11. Där fann jag ett fotografi som talade till mig lika starkt som sockenhoran Ulrikas berättelse. Bilden föreställer en så kallad spädbarnssal på dåvarande barnhuset vid Norrtullsgatan. Den är tagen något decennium före förra sekelskiftet. De kvinnor som där fotograferats med sina spädbarn ser med tomma blickar rakt ut i luften. Det stränga reglementet och såplukten slår mot betraktaren. Kvinnorna på bilden tjänstgör som ammor på Allmänna Barnhuset. De har fött barn utanför äktenskapet och varit oförmögna att själva sörja för sina barn. Möjligheten för en ogift, fattig barnaföderska att göra detta var små i storstaden, dit hon ofta sökte sig från landsbygden på vinst och förlust för att föda sitt barn när graviditeten inte längre gick att dölja. För att få in sitt barn på Allmänna Barnhuset kunde kvinnan själv ”amma in” det tillsammans med ett främmande barn under åtta månader. Men efter avslutad tjänst måste hon lämna sitt barn – kvinnorna på bilden vet vad som väntar dem och det är inte egendomligt att de tittar med så tomma blickar.

Det är en djävulsk situation de befinner sig i och när jag studerar bilden känner jag kalla kårar längs ryggraden. Kvinnorna vet att de måste lämna sina barn. Jag har vid ett par tillfällen hört älgkor rusa runt i skogen medan de letat efter sina skjutna kalvar och tror mig förstå något av vad moderskänslor innebär både hos djur och människor. Allmänna Barnhusets uppgift var ända sedan starten 1638 att ta hand om föräldralösa barn och senare också om barn vars föräldrar inte klarade den uppgiften. Så snart det var möjligt utackorderades de små som fosterbarn. Mellan 1880 och 1922, då de sista barnen och ammorna lämnade barnhuset, skrevs ungefär 20 000 barn in där.

Fortsæt med at læse “Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl”

Elin börjar förstå att det finns invandrarfientliga personer i hennes närhet. Daniel Poohl: Bra att Elin tar diskussionen med honom (Poohl er fra venstreradikale og statsfinancierede Expo.) Ikke enhver Svensson har det rette syn på øvrighedens beslutninger, så griber man i posen af gamle, prøvede kneb: “Simons åsikt bygger på att han har förutbestämda idéer.” Jamen, det er jo klart at Simon er en upoleret perle, der bare mangler lidt god, gammeldags, antiracistisk skolegang. “Fordomme” var en af marxisternes yndlingsforklaringer på politisk uenighed i 70 erne. Stakkevis af bøger om fordomme udkom, uden at de rykkede nogen politisk modstander afgørende. Elin, der måske selv trænger til lidt viden om iranere, låser sig inde på badeværelset af fornærmelse – typisk kvindeligt (min fordom). Hvad sker der nu i de næste tre afsnit af scener fra et nysvensk ægteskab, toilet-forsoning eller skilsmisse ? Svensson tager allerede gas på Express-pædagogerne, se flere i kommentarerne. Den serie bliver en klassikker, den kommer på DVD ligesom “Laserturken”:

Fanatical British Muslim Anjem Choudhary To Protest At White House. Condells videoer er nu set af 30.356.996 og det er eksklusive andres uploads og oversættelser til utallige sprog, antagelig over 100 mio.

Davidsstjerner som våben i den libyske ‘frihedskamp’

Problemet i dækningen uroen i den arabiske verden er vel mere overordnet at det er umuligt for mainstreammedierne at vinkle en historie andet end som en kamp mellem gode og onde. At det reelt er udskiftning af en gruppe af slyngler med en anden er alt for kompliceret en fortælling, og man kan sige ‘Teheran’ til man er blå i hovedet, synet af menneskemasser med budskaber der på overfladen ringer nogle sentimentale klokker. Ønsketænkning sælger, den trøstesløse virkelighed gør ikke. At vinkle en historie ud fra vores sikkerhedsinteresser, så arabisk frihed i egen opfattelse måske er på tværs af vores interesser, er fuldstændigt utænkeligt (LFPC).

The virtual entirety of the western media and all western governments appear to be united in their condemnation of Libyan leader Muammar al-Gaddafi and their open or tacit support of the forces seeking to topple his regime. It should be noted that this “opposition to Gaddafi,” as it is typically described in the media accounts, is clearly not now a non-violent opposition — whether it ever was one — but has taken the form rather of an armed rebellion.

Little attention, however, has been paid to the nature and motives of the Libyan “opposition.” Indeed, there is even evidence of the American media editing out aspects that might trouble the simple and reassuring picture of the oppressed masses protesting against tyranny. […] Democracy or Jew-Hatred? The Libyan Edition

Jalving: “Lokummet brænder”

»Sverige er på vej ud ad en tangent, hvor medier, politikere og akademikere i rungende tavshed arbejder sammen om, hvad der er ondt og godt.« Det mener den danske forfatter Mikael Jalving der gennem et år har rejst og researchet i Sverige, hvor han ifølge sin nye bog, ‘Absolut Sverige’, mest af alt fandt en ekstrem politisk tavshed – især i forhold til problemer med indvandrere og islamister. Ifølge Mikael Jalving dæmoniseres svenskere med forkerte meninger, uenigheder er tabu, og folkehjemmets fælleskab er nedlagt til fordel for en politisk korrekt falden på halen for alt, hvad der lugter af noget udenlandsk.
»Når man betragter Sverige i dag, er det ingen overdrivelse at sige, at såvel lokummet som entreen står i flammer,« lyder det fra Mikael Jalving, der selv har svenske aner samt familiesommerhus i Sverige, men som alligevel finder det nødvendigt at advare mod svenske tilstande i Danmark.

»Det er problemer i forhold til indvandring, islamister og terror. Det er de svenske tilstande, der opstår, når toneangivende gør selvcensur i forhold til radikale islamister til noget positivt. Også selv om politiet oplyser, at der er mindst 300 radikale islamister i Sverige, som ønsker at slå os ihjel. Det er, når Sverige på grund af rungende tavshed omkring sine problemer og ekstreme konflikter bliver et samfund, hvor stadigt færre har noget til fælles.« 24.DK: Der er flammer i det svenske das.

RT: Æresforbrydelser i Sverige

Der mangler noget præcision som der altid gør i TV. Når socialarbejderen taler om 160 piger, der sidste år skulle have skjult identitet, menes der enten i Gøteborgsområdet eller i Västra Götaland, ikke hele Sverige. Programmet oplyser der er 300.000 muslimer i Sverige. Så lavt et tal er ikke hørt i 15 år. Det plejer at hedde 400 eller 500.000 og selv det er formentlig for lavt sat.

Stockholm: Grove sexovergreb på børn mediemørklagt

Følgende indtræffer i Husbybadet i Stockholm den 20 februar 2011, et sted der tidligere har været scene for voldtægter begået af tilvandrede fra Mellemøsten. Svenske medier har indtil nu (mandag morgen d.28) intet haft om sagen, kendskabet er udelukkende kommet via to mødre til de 11-årige piger og spredt via blogs, hvoraf en del også i udlandet giver historien mere drama, end der er belæg for. For de traumatiserede børn har det været slemt nok, som det var. Det er da muligt at svenske medier har villet skåne børnene, men man må konstatere at nogle forældre ikke er tilfredse med den løsning.
Alene tanken at tage unge mænd, lige ankommet fra Somalia, Marokko og Afghanistan med til et bad, hvor der findes 11-årige piger i bikini, tyder på et fuldstændigt fravær af realitetssans og evne til at se dette syn med de unge mænds øjne. Uvidenheden om verden udenfor Europa i Sverige synes stadig efter årtier uden grænser, og det gør hele det følgende optrin tragisk i dobbelt forstand. Multikulturalismens provinsialisme er komplet. Ødelæggelsen af Sverige er nok en forbrydelse, men allermest er den et resultat af en insisterende dumhed og uvidenhed som de fleste ulykker i denne verden.

Barnkalas: En pappa anordnade ett kalas för sitt 12-åriga barn på Husbybadet. Med på kalaset fanns bland annat två elvaåriga killar och fyra 11-åriga flickor från samma klass. Barnen hade roligt som sig bör – tills det anlände nya badgäster. Det blev starten på en mardröm för flickorna och de två killarna. Tillsammans med en ledsagare ankom nämligen drygt 20 st ensamkommande s k ”flyktingbarn”, i de övre tonåren och möjligen äldre än så.

Enligt den närstående har dennes dotter berättat att hon och de tre tjejkompisarna snabbt blev utsatta för gängets trakasserier och fula kommentarer. Flickorna blev då förmodligen rädda och tillsammans med de två elvåriga pojkarna drog man sig undan till en badgrotta för att få vara i fred. Men majoriteten av de ensamkommande följde efter. Väl inne i badgrottan slet man av de 11-åriga flickorna deras badkläder och tog på dem på ett mycket osmakligt sätt. När de två elvaåriga killarna försökte skydda sina tjejkompisar blev dessa utsatta för misshandel. En av tjejerna lyckades ta sig därifrån och tillkallade genast vakten på badhuset. Denna fick stopp på det som närmast kan kallas för försök barnvåldtäkt och tillkallade omedelbart polisen. Under tiden låstes de 20 ensamkommande in i ett stort omklädesrum tillsammans med sin ledsagare dvs personal från deras asylboende. Polisen var snabbt på plats och förhörde de ensamkommande om det skedda. De gjorde medgivanden och ledsagaren förklarade att de ensamkommande innan besöket på badhuset t o m gått igenom svenska seder och bruk, att man inte får våldsföra sig på flickor även om de är lättklädda. Ensamkommande sexbrottsanmälda – ofredade badande flickor.

Stemningen er meget ophidset på svensk net, men én ting synes klart: Der er efter alt at dømme ikke tale om egentlig voldtægt, som mange skriver, “kun” om meget grov seksuel chikane, afrivning af badedragter og befamling af pigernes kønsorganer med mere, hvad der har været chokerende nok for børnene. Dertil vold imod de drenge, der ville hjælpe dem. Før vi adresserer medie-mørklægningen, lader vi mødrene komme til orde. Den ene skriver på Flashback bla.:

Jag kan tänka mig att denna händelse kan ha blivit droppen för många. För min man blev det så , han är så oerhört arg just nu. Min dotters pappa som är strikt vänsterpolitisk är även han galen av ilska.

Fortsæt med at læse “Pat Condell: “Please, let him in””

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vänstern har alltid haft ett passionerat förhållande till totalitära diktaturer. Ju mer förtryck och ju fler massmord, desto större entusiasm och kärlek från vänsterhåll. Vänsterns romans med tyranni och terror är en märklig kärlekshistoria. När världskommunismen kollapsade 1989-90 sjönk vänstern ihop i tomhet och depression, precis som när ett kärleksförhållande har tagit slut. I den tomheten och kärlekssorgen har den vadat i mer än tjugo år. Men vänsterns troende har hittat en ny partner, ytterligare en totalitär ideologi att dyrka. I dag fyller de sitt inre tomrum med radikal islam. Vänsterns hjärta klappar för islamisterna. Fyrverkeriet från självmordsbombares sprängmedel tänder på nytt glöden i deras revolutionära längtan. I muslimers upplevelse av att vara förtryckta kan de identifiera sig själva som de ”offer” de tror sig vara.

Vi kommer att få se ett oändligt antal avsnitt av den här kärlekssagan utspela sig i våra TV-apparater. Men aldrig vackert bildsatta eller till tonerna av soft music. Det vi får se är våld, ofattbar grymhet, förintelse och död. Bilderna kommer att vara blodiga, fasansfulla och minst av allt associera till kärlek. Vänsterns romans med islam är en omöjlig kärlek mellan parter som inte har något annat gemensamt än hatet och driften att förstöra. Det är en love story utan happy end, en kärlek som är dömd att sluta i katastrof.

När en ideologiskt betingad dödskult går på högsta växeln får den sitt starkaste stöd från vänsterns troende. Av tradition har de alltid flockat sig kring kommunistiska regimer just när massmördandet har nått toppnivåer – som när Josef Stalins folkmord och terror kulminerade i Sovjet på 1930-talet, under Mao Zedongs ”stora proletära kulturrevolution” i Kina på 1960- och 70-talen och Pol Pot´s skräckregim i ”Demokratiska Kampuchea” 1975-78 när de röda khmererna mördade uppemot två miljoner invånare. Just då har vänsterns extas och lovord över diktaturerna nått sin kulmen. För vänstern kommer nämligen idéerna alltid i första hand, människor i andra hand.

Marxism-leninismens fader Karl Marx (1818-1883) dolde aldrig sin dragning till våld. Han försvarade hängning av kapitalister i närmaste lyktstolpe. I den tidning han gav ut, Neue Rhenische Zeitung, förklarade han: ”När vår tur kommer ska vi inte förklä vår terrorism.

Sammanlagt har de kommunistiska diktaturerna skördat mer än hundra miljoner dödsoffer. Under 1900-talet har cirka 170 miljoner människor dött i folkmord och massmord. Det är mer än fyra gånger fler än de som har dött i krig.

Diagnos på de Troende

Hur kommer det sig att utåt sett normala människor försvär sig till och lovprisar brutala diktaturregimer som bygger sin makt på massmord och terror? Hur kan vänstern investera entusiasm i en totalitär ideologi som islam, som inte på någon enda punkt godkänner det vänsterns företrädare säger sig stå för; sekulär demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och rättigheter för homo-, bi- och transpersoner? En av dem som har försökt utreda det är professor Jamie Glazov i boken “United in hate. The Left´s Romance With Tyranny and Terror”. För att förstå den säregna alliansen mellan vänstern och totalitära ideologier måste man titta närmare på vilka parterna och deras drivkrafter är, menar han.

Glazov är son till sovjetiska dissidenter och kom till USA som femåring. Hans morfar Gregory Rafalsky, som var läkare i den sovjetiska armén, var en av dem som försvann spårlöst under Stalindiktaturen, i oktober 1941. Boken är tillägnad honom. Familjen Glazov har senare fått veta att han som läkare hade vägrat att delta i tortyr av sina egna och därför skjutits med ett nackskott.

Eftersom de beteendevetenskapliga disciplinerna sociologi och psykologi, i synnerhet i Sverige, är tungt infiltrerade av vänstertroende får man söka förklaringar till vänsterns kärlekshistoria med folkmordsdiktaturer vid sidan av de politiskt korrekta sammanhangen. Jamie Glazov´s ”believer´s diagnosis” utgår ifrån iakttagelsen att ”the believer”, den Troende, känner sig alienerad och främmande för dagens västerländska samhälle. Han vill utplåna det för att på ruinerna kunna bygga det mönstersamhälle som han drömmer om. Att vägen till paradiset kantas av döda kroppar är han väl medveten om, och det är i den gemensamma dödskulten som vänsterns Troende och islamisterna finner varandra, menar Jamie Glazov.

Den som vill kan se och höra Jamie Glazov själv berätta om sin bakgrund och sin bok i den här föreläsningen på you tube.

Allting är samhällets fel

Värdet av demokrati och individuell frihet förkastas av den Troende, eftersom han själv har misslyckats med att ta vara på de utmaningar och möjligheter som de erbjuder. Det är samhällets fel att han känner sig alienerad. Istället för demokrati och individuell frihet längtar den Troende efter den likformighet, stabilitet och disciplin som får honom att känna sig trygg och som han bara finner i diktaturer. Han fantaserar om hur han befrias från sitt eget individuella jag, intalar sig att han ingår i en stor gemenskap med andra Troende och drömmer om att sjunka in i kollektivets omslutande famn Han längtar till en värld där han får bli som ett litet barn igen och tas om hand av en god fader som har allting under kontroll och kan ta alla beslut.

I det aktuella jordelivet kommer den Troende ofta till korta, bland annat för att han har svårt att skapa genuina, nära relationer med andra människor. De måste dela hans politiska och radikala värderingar, annars är de inga vänner. Den argentinskfödde marxistiske revolutionären Che Guevara (1928-67) – en av huvudmännen bakom den kubanska revolutionen 1959 – sa: ”Mina vänner är mina vänner bara så länge som de delar mina politiska åsikter”. Det är därför den Troende så lätt accepterar att hans ”vänner” kan bli eliminerade för ideologins skull om de står i vägen för den. Djupare än så blir aldrig vänskapen. Tomrummet efter verklig mänsklig gemenskap försöker han fylla med en pseudokärlek för hela mänskligheten. Den Troende älskar människor, men bara som abstraktion och bara på avstånd. Det är människan som idé han omfattar med kärlek, inte verkliga människor.

Identifikation med offer

Sin största dragning har han till dem som han uppfattar som offer. Som en magnet dras den Troende till alla tänkbara offer – för kapitalism, rasism, diskriminering, ”islamofobi”, globala orättvisor, eller ”samhället” i största allmänhet. För att legitimera sin identifikation med världens alla offer måste han övertyga sig själv om att han också är ett offer. Det kräver ibland viss ansträngning, för den Troende har faktiskt lyckats dra nytta av det kapitalistiska samhällets ekonomiska möjligheter. Han har uppfyllt sina materiella behov med råge och är innehavare av både bostadsrätt, bil och fritidshus samt några goda placeringar på kapitalmarknaden.

Men ju mer materiellt välstånd han lyckas skaffa sig, desto olyckligare blir han. Den Troende står helt enkelt inte ut med att ha det bra. Det materiella ägandet kan aldrig kompensera hans andliga tomhet. Eftersom han bygger hela sin identitet och världsbild på offertänkande är han i desperat behov av missgynnade och olyckliga människor att staga upp sig med. Ju fler offer han kan identifiera sig med, desto större blir den fiktiva gemenskap som den Troende ingår i. Identifikationen med förmodade offer erbjuder också en svårslagen känsla av moralisk överlägsenhet och enastående godhet – någonting som per automatik belönas och applåderas av alla som inte genomskådar den Troendes falska godhet.

Skuld är motorn i hela den här processen. Den Troende bär, oftast omedvetet, på en skuld över att över huvud taget finnas till, och den förstärks av den sociala status och det materiella välstånd han har uppnått och som kan få honom att må riktigt illa. Den Troende skäms över att han inte är ett verkligt offer. Genom att i fantasin se sig själv som en av de fattiga och förtryckta och genom att vara en Troende amorterar han på sin karmiska skuld.

Fakta måste förnekas

Eftersom hans självbild vilar på så bräcklig grund måste han med kraft förneka ovedersägliga fakta, som att kommunismen har kostat minst 100 miljoner människor livet och att islamistiska terrorister tar livet av oskyldiga människor. Även om han får bevis för att hans revolutionära idoler utövar förtryck och masslakt vill han inte höra talas om det. Om en Troende skulle erkänna sådana fakta riskerar nämligen hela hans värld att kollapsa. Avslöjandena spräcker den tro på vilken han har byggt hela sin existens. Han förnekar därför konsekvent det som faktiskt utspelar sig inom de totalitära regimer som han dyrkar. Han är övertygad om att våld är nödvändigt för att skapa det jordiska paradis som han åtrår. Men han är noga med att alltid sätta etiketter på förstörelseprocessen med motsatsen till vad den faktiskt är. Utåt framhåller de Troende att de kämpar för ”fred”, ”social rättvisa” och ”jämlikhet”.

Om man översätter Jamie Glazovs iakttagelser till svenska förhållanden kan man se att de Troende i dag uppträder i många olika skepnader; som antirasister, fredsaktivister, radikalfeminister, djurrättsaktivister som ”befriar” minkar till en säker död, förkämpar för social och global rättvisa, människorättsaktivister, agitatorer för oreglerad invandring till exempel i vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet och nätverk som AFA och ”Ingen människa är illegal”, som miljöfundamentalister och genusextremister som förnekar att det finns några könsskillnader. De Troende återfinns ofta i organisationer som Amnesty, Röda Korset, Svenska kyrkan, Sida och Rädda Barnen där de nitiskt predikar sin humanism och människokärlek exakt så länge som de inte riskerar att behöva ge upp någonting i sina egna liv.

Myten om den ädle vilden

Alienerade västerländska intellektuella har alltid drömt om främmande exotiska platser som de tror är bättre och mer ”genuina” än deras eget samhälle. Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) lanserade den romantiska idén om ”den ädle vilden”, en myt som än i dag vårdas ömt av de Troende. ”Den ädle vilden” antas vara den ursprungliga människan i ”naturligt tillstånd”, opåverkad av civilisation och modernitet. Hans enkelhet har en oemotståndlig fräschör. Obefläckad av industrialism och kommersialism tros han vara den fredsälskande, jämlike och ekologiskt rättänkande ursprungsmänniskan. som är ren och god, osjälvisk och okomplicerad.

Eftersom de Troende känner sig malplacerade i sina egna samhällen föreställer de sig ”den ädle vilden” som ett slags vägvisare som kan hjälpa dem att navigera på livets stormiga hav i riktning mot mening och tillfredsställelse. Olyckligtvis har något sådant som ”den ädle vilden” veterligen aldrig existerat. Den ädle vilden är inte särskilt ädel. Liksom den övriga mänskligheten drivs han av självbevarelsedrift och egennytta, dessutom utan att dölja det under en västerländsk fernissa.

Trots att modern antropologisk forskning har visat att Rousseau drömde i nattmössan klänger sig vänsterintellektuella Troende fast vid myten om ”den ädle vilden” och ser i förlängningen tredje världen som den ursprungliga oskulden förkroppsligad. I deras ögon är underutveckling detsamma som renhet och oskuld. Här finns också en av orsakerna till de Troendes naiva och gränslösa syn på utomeuropeisk invandring. De intalar sig att invandrare från primitiva och underutvecklade länder och kulturer är ”ädla vildar” som med tacksamhet ska ta del av vår välfärd. Oavsett hur tjocka skygglapparna är borde de Troende vid det här laget ha noterat att utomeuropeiska invandrare, i synnerhet från muslimska länder, ingalunda är några ”ädla vildar” utan tvärtom i många fall fast beslutna att skrupelfritt kannibalisera på det smörgåsbord av sociala förmåner som det svenska samhället dukar upp för dem.

Många av de Troende anser också på fullt allvar att det ingår i de mänskliga rättigheterna för alla jordens folk att flytta till Sverige och leva på svenska skattebetalares bekostnad. När de Troendes naiva drömmar kolliderar med den brutala verkligheten är reaktionen att göra skygglapparna ännu tjockare och frenetiskt förneka uppenbara realiteter.

Drömmen om ”den ädle vilden” representerar allt som den västerländska människan inte är. Det är orsaken till att både kommunism och tredje världen utövar så stark dragningskraft på de Troende. Vänsterns gemenskap grundar sig nämligen inte i första hand på positiva företeelser som de stöder och gillar. Istället förenas de i vad de inte gillar, i hatet mot Västvärlden, förkroppsligad av USA. Den Troende har fastnat i en evig trotsålder och beundrar vem och vad som helst som hans eget samhälle fruktar och ogillar.

Hundratals miljoner till Afrikas diktatorer

Inom biståndsorganet Sida finns det gott om Troende. Det, och samma fenomen i den förment borgerliga regeringen måste vara förklaringen till att det år efter år pumpas in hundratals miljoner i bistånd från svenska skattebetalare till afrikanska fullblodsdiktaturer. Pengarna faller rakt ned i ett svart hål utan att någon för befolkningen gynnsam utveckling kommer till stånd. Föreställer sig den svenska regeringen och Sida att diktatorer som Muammar Khadaffi, Ugandas president Yoweri Museveni och Sudans president Omar Bashir är ädla vildar med rena och oskuldsfulla sinnen?

”Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där” skriver journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson på Dagens Nyheters debattsida.

”Biståndsmiljonerna är ofta rena kontantöverföringar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Avsikten är att de ska användas till ”fattigdomsbekämpning”. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen och muta väljare i riggade val.”

”Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika, och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. (…) ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger” – om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur” skriver Bengt Nilsson.

De politiska pilgrimerna

Den Troende ser alltid framåt, mot ett hägrande Utopia – samhället där alla hans visioner ska förverkligas och han själv äntligen finna sin plats och komma till sin rätt. En Troende ser aldrig bakåt. På det sättet slipper han besinna de Troendes fruktansvärda brott mot mänskligheten. Som flugan dras till sockerbiten har de Troende ända sedan 1920-talet dragits till och gjort politiska pilgrimsresor till sina mest älskade tyrannistater. Under Stalintyranniets blodigaste år på 1930-talet med masslakt av miljoner människor nådde pilgrimsresorna en höjdpunkt. Många kände sig kallade att till och med emigrera till Sovjet för att leva den kommunistiska lyckodrömmen. Ett svenskt exempel är de så kallade Kirunasvenskarna, som jag berättade om i krönikan ”Vänsterns tragedi, del 2” .

Ett tusental svenskar, övertygade kommunister, ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”.

Nya diktaturer, nya resmål

De politiska pilgrimerna från Väst har bugat för de mest skrupelfria diktatorer och i glödande ordalag prisat deras samhällen. Pilgrimernas beundran har alltid nått sin toppnivå exakt när regimerna har stått på sin höjdpunkt av folkmord och terror. De Troendes resmål har varit helvetet på jorden, men deras värdfolk har arbetat hårt för att stärka dem i tron att de befann sig i himlen. Alla former av grymhet och barbari doldes sorgfälligt. Det som visades upp var en omsorgsfullt arrangerad kulissvärld. Ingenting i dessa uppvisningssamhällen var äkta. Till och med byborna var framkommenderade som skådespelare och tillsagda exakt vad de skulle säga och göra.

Sedan det sovjetiska tyranniväldet nådde sitt maximum har politiska pilgrimsodysséer gått till Fidel Castros Kuba under flera årtionden från 1960-talet och framåt, Nordvietnam i mitten och slutet av 60-talet, Maos Kina under slutet av 1960-talet och början av 70-talet, Pol Pots Demokratiska Kampuchea på 1970-talet och sandinisternas Nicaragua från 1979 till 1989. Varje regim som har haft en negativ relation till USA har för de Troende utgjort en oemotståndlig destination.

Jan Myrdal – den evige diktaturpilgrimen

Svenska Troende har gjort mängder av pilgrimsresor till länder just när folkmorden har pågått som bäst. Jan Myrdal är den evige diktaturpilgrimen. Antagligen finns det inte en enda folkmordsdiktatur där han inte har satt sin fot och prisat de styrande i alla tonarter. Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. Precis som i Maos Kina definierades glasögonbärare som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Till skillnad från de flesta andra Pol Potpilgrimer har Jan Myrdal aldrig reviderat sin ståndpunkt.

Turistresor i svältens Kina

Dagens Nyheters chefredaktör för kulturredaktionen, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde under 1970-talet flera reportageresor i Sovjet och Kina. Samtidigt som det pågick folkmord på 70 miljoner kineser och befolkningen drevs från sina hem, familjer och arbeten skrev Olof Lagercrantz:

”Unga människor som tvingas ut på landet är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.” (Dagens Nyheter 15 november 1970.)

Några månader senare hyllar han den store tyrannen Mao:

“Det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket.” (Dagens Nyheter 7 februari 1971.)

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: En märklig kärlekshistoria”

Vi bringer som bekendt jævnligt poster om f. eks. musik der optager Snaphanens redaktion. Små oaser af transcendens og ro i en verden der er blevet vanvittig. For nogle af os kan store, meget store, fænomener i universet omkring os spille nøjagtig samme rolle. Tanken flyver og der indfinder sig en ro i visheden om at der findes et andet perspektiv deroppe og derude. Har man det på denne måde kan man godt betegne dette billede som visuel musik for sjælen. Udsnittet forneden viser således det første billede af en planet, eller protoplanet, uden for vores solsystem. Én ting er at kunne konstatere disse planeter ved at måle variationer i deres stjernes lys, og dette er i sig selv en viden der skaber transcendens. En anden er faktisk at kunne se objektet, selv om det som her kun består af ganske få pixels. Vi taler om et spring af kopernikanske dimensioner, og det er for nogle af os en dybt tilfredsstillende oplevelse (LFPC). Hubble Directly Observes a Planet Orbiting Another Star

Da vi forleden kunne høre en af DR velanskrevet akademiker, der ikke kendte Pew´s rapport, eller måske ikke ville kende den, må vi hellere bringe den. Da debatten handlede om Egypten, skal vi bla. henlede akademikeren på side 14, hvor man kan læse at 82 % af egypterne går ind for stening for utroskab, 77 % går ind for pisk eller håndsafhugning for tyveri og 84 % mener der skal være dødsstraf for at forlade islam. Ikke så underligt, at 95 % af egypterne også mener at islam (sharia) skal spille en stor rolle i politik, hvor “kun” 45 % af tyrkerne mener det samme. 25 % af egypterne er venligt stemt overfor Al Qaeda, og ligestilling er ikke noget stort hit: 44 % går ind for kønssegregerede arbejdspladser. Akademikeren var alligevel skeptisk overfor rapportens metodologi – den står på side 22 og fremefter. – Hvilken slags demokrati disse 80 mio. egyptere kan blive enige om, kan man måske forestille sig – og så er 25 mio. endda analfabeter. Flest kvinder, naturligvis.
Da P 1 debatten også kom ind på Lara Logan, bør man høre Phyllis Cheslers How To (Not) Treat a Woman. – Michael Irving Jensen blev rigtignok af P 1 introduceret som “forsker”, men på denne lytter virkede han først og fremmest som en politisk-psykologisk tilstand, der bestyrker min gamle antagelse, at nogle mennesker ganske enkelt ikke kan tåle at gennemgå et universitetsstudium.

Pew Global Attitudes Muslim Report – Public Support for Radical Islam

Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Hvor hypotetisk denne mulighed er kan man få et skøn over ved at se hvor mange manipulerende antagelser som bare denne artikel indeholder – the Daily Mail er formentlig en af verdens bedste mainstreamaviser hvad angår dækningen af dette område, og alligevel kaldes EDL ureflekteret “far-Right”; St George-flaget kaldes i en billedtekst for “fascist imagery”; islam kaldes en “race”; og den venstreekstremistiske organisation Searchlight, en pendant til danske Redox, kaldes lige så ureflekteret for “anti-racism campaigners”. Det kræver ikke megen fantasi at forestille sig dækningen i the Guardian og på BBC – man gyser ved tanken. EDL kan klæde sig i lyserøde kaninkostumer og dele blomster ud til tilskuere ved deres demonstrationer, de vil aldrig få en fair mediedækning.

Skal man blive bare lidt paranoid kan man nok også roligt antage at den politiske mainsteam og MI5 vil tage alskens black ops i brug for at holde dem uden for indflydelse. Forandringer i det britiske politiske landskab med dettes status quo-bevarende valgsystem vil næppe være en mulighed, og alle forandringer vil ske reaktivt som følge af det fatale demografiske masseødelæggelsesvåben som Labour har bragt til sprængning i vor tids måske største forræderi (LFPC).

Almost half the country would back a far-Right party if they gave up violence, an astonishing new poll revealed today. A total of 48 per cent said that they would support a group that vowed to crack down on immigration and Islamic extremists.

They would also restrict the building of mosques and order the flag of St George or the Union Jack be flown on all public buildings.

Anti-racism campaigners said the findings were a clear sign that Britain’s mainstream parties were losing touch with many voters on the issue of race.

There has been a recent wave of support for extremists such as the English Defence League and the British National Party. […] Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Uhellige enfold: Time Magazine til undsætning for Europas multikulturalister

Jeg har udviklet en lidt spøjs hypersensitivitet for artikler som denne som giver sig udslag i at jeg ‘hører’ teksten blive læst op af en kælen, affekteret mandsstemme. Der er egentlig ikke så meget at kommentere historien med andet end at den ene og alene er mulig i kraft af grænseløs uvidenhed om virkeligheden i jordhøjde i Europa hos Time Magazines pæne læserskare. Man leder forgæves efter henvisninger til banlieues, antisemitisme, aggressiv gadebøn og bilafbrændinger hos Bruce Crumley. Manden nøjes med at trække det nazikort der har en særlig klang i USA – at en altid slumrende nazisme hvert øjeblik kan komme op til overfladen hos den gamle verdens borgere. Dette, og så rørstrømsk fremvisning af en kvindelig muslimsk reformator, hvis særlige “humanist brand” af islam på en eller anden ikke nærmere beskrevet måde er et reelt alternativ til tung dogmatik fra al-Azhar i Cairo eller Saudi-Arabien (LFPC).

[…] French writer and anthropologist Dounia Bouzar has been iconic of that “moderate Muslim”, authoring books and articles on how mutually acceptable compromise can be found when Islam and Western societies do clash. Now, however, that effort has landed Bouzar in the uncomfortable position that moderates of various kinds have found themselves in over the ages, when their centrist positions made them targets for extremists to either side.

This week Bouzar discovered a car and motorcycle she owns had been vandalized by suspected militants of extreme-right groups who presumably resent her efforts to make Islam an integrated, uncontroversial part of France’s social landscape. […]

Bouzar’s humanist brand of Islam — yet one that remains faithful to of the religion’s true tenants and strictures — earned her a place on Time’s 2005 Heroes list. Her work since then includes books on how to resolve conflicts involving Muslims, like her 2009 sociological study Is There Room For Allah In The Workplace?, offering employers ideas on how, why, when, and when not to compromise with employees on observance issues. […] Europe Conservatives’ New Scapegoat: Multiculturalism

Ytringsfriheden under afvikling: Serge Trifkovic nægtet indrejse i Canada

I posted yesterday about Dr. Srdja Trifkovic’s planned speech at the University of British Columbia in Vancouver. A Bosniak pressure group had written a letter to President Stephen Toope of UBC protesting Dr. Trifkovic’s appearance, but as of yesterday he was still scheduled to speak.

If President Toope was hesitant about suppressing free speech at UBC, the Canadian government was more forthright: it denied Dr. Trifkovic entry at the border. Our Serbian correspondent Gray Falcon quoted the following explanation from the Canadian government:

Inadmissible on grounds of violating human or international rights for being a prescribed senior official in the service of a government that, in the opinion of the minister, engages or has engaged in terrorism, systematic or gross human rights violations, or genocide, a war crime or a crime against humanity within the meaning of subsections 6 (3) to (5) of the Crimes Against Humanity and War Crimes Act. […] Banned From Canada

Trifkovic var i København i foråret 2009 uden problemer, hvor han holdt foredrag om “Den grønne korridor på Balkan”, drak en del grøn Tuborg og røg ukorrekte cigaretter i rå mængder.

Kriminalitet i Marseilles

Twenty-six assaults per day in Marseilles. Is there any need to comment on the figures when the figures speak for themselves? When the Superior Court reopened after the New Year, district attorney Jacques Dallest (photo above) used the occasion to explain the figures in more detail. And this year, they are more painful than before. They paint the portrait of a city that is suffering from crime: a 19% increase in armed robberies over 2009. With, as the attorney said, “assaults” executed “only for lucre” rising at a frightening rate. Three hundred crimes, major and minor, take place each day within the precinct (Marseilles-Aubagne-La Ciotat) of the Superior Court. “Marseilles is a minefield of criminal infractions,” attorney Dallest declared in summary.

So it is that eighteen people a day are sent before the judge. Seventeen hundred cases of armed robbery were recorded in 2010 in the department of Bouches-du-Rhône. Half of these took place under threat of a weapon. In one night in January nine robberies of this type were committed. The commando action has become a favorite tactic of criminals. One hundred persons were assaulted last year, and in the ghettos of Marseilles violence is prospering: 84 homicides or attempted homicides in 2010, of which 47 involved neighborhood vendettas……….se videre på Gallia Watch: Crime in Marseilles.(der har oversat fra La Provence.)

Rue Gît-le-Cœur nr 9, Paris – William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Jack Kerouac og Peter Orlovskys hotel i Paris. Foto galleri: Harold Chapmans The Beat Hotel. Documentary: “The road to the Beat Hotel”

Jalving, Jonsson og den mentale Berlinmur

Stefan Jonsson, kulturredaktør på Dagens Nyheter haglede i 2006 den frie danske udlændingedebat ned i Lettres Internationale. Dengang mente han at danske journalister var ikke mindre end “racister”. I dag underspiller han igen kulturens betydning, snakker om “integration af iranere”, kalder SD ekstremister og lyver om den svenske debat, som den har været fremtil 2010, og stadig er. » Vi har den samme spændvidde i debatten som i Danmark.« Ganske vist forstår danskere ikke rigtig det svenske forhold til SD, fordi SD har et andet udspring end DF og fordi Sverige har haft og har værre ekstremister på begge fløje, men det er politiseren ikke at forholde sig til SD, som de er idag. Jonsson er den samme, han var for seks år siden, og mens han snakker udenom ændrer svensk demografi sig nærmest fra måned til måned. Jonsson fik sin globale vilje for længe siden, og mon ikke han som resten af den svenske elite, overlader det til andre at bære vægten af sine idealer ?

Jalving: »I gamle dage gik vi i regulær krig med hinanden – i dag er der en ordkrig på udlændingepolitikken. Gid det ikke var sådan, men når man læser, hvad der bliver skrevet om Danmark i svenske medier, handler det næsten kun om én ting – og det er altid noget med indvandring, om at vi er racister eller xenofober, og nu er vi blevet miskrediteret i EU eller FN,« siger Mikael Jalving.

»Jeg har skrevet om meget andet end indvandring, fordi vi bør komme udover den krig. Men man kommer ikke udenom det, fordi det indgår i svenskernes egen elitære fortælling. Det er det podium, de træder op på for at vise, hvor gode og moralsk overlegne de er.«

Men der jo svenskere, der kritiserer det svenske samfund – så hvor slem er den svenske konsensus egentlig?

»Ja du har fx Bergman, som hadede Sverige. Svenskerne kan leve med individuelle kritikere, men ikke med større bevægelser – som fx Sverigedemokraterne. De skal ikke have lov, de er udgrænsede. Men pointen er Sverigedemokraterna samtidig vokser i meningsmålingerne. Jo mere man dæmoniserer et parti, jo mere vil det bare vokse. Hvis man er så sikker på, at man har den rigtige moral og den rigtige politik, hvorfor er så bange for at tage debatten, hvorfor udelukker man dem fra Nobelfesten, hvorfor udelukker man dem fra debatterne?« Øresund – den mentale Berlinmur

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..”

Av Thomas Nydahl

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…””Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

Fortsæt med at læse “»The Beat Hotel«”

750 soldater paraderede fra Rosenborg til Rådhuspladsen via Købmagergade og Strøget. Tusinder af københavnere viste deres påskønnelse, og sig selv fra deres allerbedste side. Det er bevægende at opleve så mange tusinde mennesker, der uvægerligt må have delte meninger om Afghanistan og synes vi har båret tab nok, vise en sådan kollektiv taknemmelighed. Hvor sjældent man har et øjeblik til fælles stolthed hævet over dagligdagen, en følelse der ikke handler om den bestemte sag, – uenigheden om den spillede ingen rolle – men om beundringen for unge landsmænds mod og offervilje, og at man kan være uenig og alligevel stå sammen. Det var det der løftede dagen og gjorde byen til et særligt sted at være. – Først et minuts stilhed på kasernen for holdets faldne, to under træningen og fire under hårde kampe:

Garderhusarer på Gammeltorv, mobilvideo

Fortsæt med at læse “ISAF 10 hjemme fra Helmand”