Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
”Sveriges förhållande till främmande makter är gott” förkunnade Sveriges statsminister Per Albin Hansson (s) under andra världskriget. Det var lögn – ren propaganda i syfte att lugna den svenska befolkningen och blidka Nazityskland. Om statsministern velat vara ärlig hade han sagt: ”Sverige driver en eftergiftspolitik för att inte provocera Nazityskland. Vi kryper för ondskan.”
Sveriges historia under andra världskriget är en berättelse om feghet, undfallenhet och kryperi för grymhetens och brutalitetens diktatur, Nazityskland. Ju fler fakta som uppdagas om Sveriges roll under kriget, inte minst gentemot grannländerna Norge och Danmark, desto djupare blir skammen och skulden. Officiellt förde Sverige en ”neutralitetspolitik” för att inte själv bli indraget i kriget. I verkligheten bidrog den svenska regeringens eftergifter åt nazisterna aktivt till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.
Mitt under brinnande krig, den 28 juli 1940, sa statsminister Per Albin Hansson (1885-1946) i ett tal:
”Vår önskan och vilja är alltjämt att tillvarataga Sveriges intressen under öppet och vänskapligt samarbete åt alla håll. Vår ställning utåt har icke bestämts och bestämmes icke av hänsyn till politiska ideologier. Vi hålla på vår rätt att själva ordna våra egna angelägenheter och blanda oss icke i andras inre förhållanden.(…) Vårt läge och vårt näringslivs struktur gör det till ett livsintresse för oss att ha vägar öppna åt såväl söder och väster som öster.”
Det var vackra lögner staplade på varandra. Statsministerns försäkringar om goda förhållanden stämde inte med verkligheten. I själva verket var Sveriges förhållande till främmande makter synnerligen ansträngt under hela perioden från 1933 till 1945. Per Albin Hanssons och den svenska samlingsregeringens övergripande mål var att bevara freden och undvika inrikespolitisk splittring. Därför valde de en ”neutralitetspolitik” som i historiens ljus inte var något annat än en skenhelig kuliss.
Att bo granne med ondskan
Hur påverkas ett land och dess befolkning av att bo granne med ondskan? Kan vi lära oss något av historien? Det mesta tyder på att det inte är så. Varje generation tycks ha behov av att begå sina egna misstag. Och ändå – om vi ställer kikarsiktet så nära i historien som på andra världskriget finns där paralleller som vi kan dra viktiga och nödvändiga slutsatser av för vår egen tid. I en ny bok, ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” berättar professor Klas Åmark om Sveriges undfallenhet och medlöperi gentemot Nazityskland under krigsåren 1939-45 och årtiondena dessförinnan. För att behålla den viktiga handeln med nazisterna bedrev den svenska regeringen en eftergiftspolitik där den officiella neutraliteten ständigt sveks.
Klas Åmarks 711 sidor tjocka bok, som är det första breda vetenskapliga verket i ämnet, kastar ett obarmhärtigt klarläggande ljus över de långtgående eftergifter och det kryperi som den svenska regeringen ägnade sig åt för att blidka Nazityskland. Den svenska pressen censurerades och konfiskerades för att inte misshaga nazisterna. Sanna skildringar av nazisternas illgärningar kallades ”grymhetspropaganda” och censurerades. Ända tills kriget var över undvek den svenska regeringen att i klartext erkänna vad det var som pågick – folkmord, svält och andra fruktansvärt grymma övergrepp satta i system av en brutal terrorregim som planerade att mörda Europas samtliga cirka elva miljoner judar.
Bakom förträffligheten gapar mörkret
Under loppet av drygt ett år har två mycket avslöjande böcker om Sveriges förhållande till stora maktcentra i modern tid kommit ut. Förutom Klas Åmarks skildring av Sveriges förhållande till Nazityskland professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige – DDR 1949-1990”, en avklädd skildring av Sveriges långvariga och intima förbindelse med den östtyska diktaturen DDR ända tills den kollapsade 1990. Det är inget vackert ljus de här böckerna kastar över Sverige. Men det är ett nödvändigt och naket ljus som kan hjälpa oss att förstå inte bara det förflutna utan också det som händer i vår egen tid. Sveriges krigs- och efterkrigshistoria är en uppvisning i ynkedom. Bakom den självpåtagna förträffligheten – Sverige som världsmästare i godhet och moralisk oantastlighet – gapar ihålighet och mörker. Där bakom finns skammen och skulden.
Klas Åmark skriver i sin bok:
”Nazityskland var en terrorregim av sällan skådat slag. Om Hitler segrat i kriget hade det lett till etniska rensningar, folkmord och terror i stor skala. Men sådana aspekter på kriget ville inte Per Albin Hansson och samlingsregeringen som kollektiv ta fasta på. Därför har också den svenska politiken gentemot Nazityskland lämnat efter sig ett moraliskt trauma som svenskarna fortfarande lever med och som vi gång på gång återvänder till. Ju mer vi vet om Nazityskland, desto större blir det moraliska problem som samlingsregeringen lämnade efter sig.”
Ondskan en realitet även i vår tid
De djupa spår som Nazityskland och det andra världskriget har lämnat efter sig handlar till stor del om en krackelerad självbild. Ondskan var en realitet även i vår tid. Svenskarna trodde att vi var civiliserade, upplysta och moderna människor, omgivna av andra civiliserade, upplysta och moderna människor som var som vi. Ändå tog ondskan över. I dess namn avrättades sju miljoner människor; sex miljoner judar och en miljon politiskt oppositionella, handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, romer och homosexuella. Genom det hat och den ondska som utgick från nazisterna föll mörkret över hela Europa och stora delar av den övriga världen.
I Sverige blev Per Albin Hansson (s) statsminister i september 1932. Några månader senare utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Den svenska samlingsregeringen bildades den 13 december 1939. I krig gällde det att hålla ihop över partigränserna – en inre splittring skulle kunna bli ödesdiger inför hotet från främmande makter. Kampen om regeringsmakten handlade inte om makten i sig. Klas Åmark kallar det ”ett Svarte Petterspel om vem som skulle bli sittande med ansvaret för kontroversiella och starkt impopulära åtgärder.” Det gällde att fördela det politiska ansvaret så att inget individuellt ansvar skulle kunna utkrävas.
”En svensk tiger”
När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige levt i fred sedan 1814. Per Albin Hansson ville inte vid krigsutbrottet peka ut Nazityskland som anfallande makt. Under hela kriget uttryckte han sig diplomatiskt och fegt i intetsägande ordalag. Sveriges statsminister såg andra världskriget som ett ”stormaktskrig” – inte vad det faktiskt var, ett raskrig mot de judiska och slaviska folken och ett krig mellan demokrati och diktatur. Att Tyskland var en nazistisk diktatur som gång på gång anföll även mindre och neutrala länder ville varken han eller den övriga svenska regeringen låtsas om. På det sättet undvek Sveriges styrande att se och ta ställning till krigets politiska och moraliska dimensioner. Det svenska folket fördes systematiskt bakom ljuset. Det var inte önskvärt att svenskarna engagerade sig för de demokratiska neutrala stater som ockuperades och terroriserades av de tyska nazisterna.
”En svensk tiger” var den paroll som blev symbol för den svenska neutraliteten. ”En svensk tiger” var en demokrat som inte tog ställning. Men är det förenligt med demokrati att inte ta ställning mot en grym diktatur, mot folkmord och anfallskrig mot neutrala stater? Svaret är självklart nej. Priset för den svenska neutraliteten betalades av andra, i första hand de norska och danska broderfolken.
När kriget närmade sig slutet konstaterade Per Albin Hansson nöjt att Sverige hade lyckats bibehålla ”de vänskapliga förbindelserna åt skilda håll”. Med den försiktighetens och feghetens strategi som Sveriges statsminister valde talade han inte förrän den 1 maj 1945 klarspråk om ”det nazistiska Tysklands aggression” och ”de onda makterna”. Då var det så dags. Kriget var över.
Den svenska neutraliteten
Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som den svenska regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik. Det tyska kodade systemet dechiffrerades av ett ungt geni, den svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret information om Nazitysklands tyska militära förhållanden och planer. Svensk militär visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige.
Sverige sade sig vara neutralt men var det aldrig. Den 8 juli 1940 slöts det första transiteringsavtalet med Nazityskland. Efter att avtalet undertecknats försvann regeringens formulering om ”den stränga och strikta neutralitetens linje”. Avtalet gav tyskarna rätt att transportera soldater på väg till eller från permission, krigsmateriel och annat på svenska järnvägar. Det slöts på obestämd tid och sade ingenting om omfattningen av trafiken. När tyskarna i september 1940 begärde att få fördubbla permittenttrafiken över Trelleborg hade den svenska regeringen ingenting att sätta emot.
Transiteringarna på svenska järnvägar skulle komma att pågå ända till augusti 1943. Protesterna mot trafiken tilltog i Sverige, men Per Albin Hansson invände att man måste vänta sig en ”synnerligen kraftig tysk reaktion” på en uppsägning av avtalet och deklarerade att han inte ville hamna i ett ”skärpt motsatsläge” till Tyskland.
Den ”obetydliga” permittenttrafiken
Regeringen framställde transiteringspolitiken som ”obetydlig”, och permittenttrafiken var av ”synnerligen liten omfattning”, enligt statsministern. Verkligheten var en annan. Från juli 1940 till november 1941 hade sammanlagt 686 000 tyska permittenter, soldater och sårade rest med tåg genom Sverige till och från Norge och Finland. Det var cirka 1 000 – 1 400 permittenter per dag. Under 1942 passerade 850 000 tyska soldater på väg till eller från permissioner på svenska tåg, motsvarande sex procent av alla persontransporter på svenska järnvägar. Tyskarna smugglade utan kontroll in vad de behövde, bland annat cirka 400 ”sjukvårdare” för att vårda några tusen tyska soldater i Nordnorge. Den svenska regeringen blundade för det som pågick och släppte igenom transporter som stred mot den officiella svenska politiken.
Till Norge gick tyska transporter med krigsmateriel om 1 000 – 1 500 järnvägsvagnar per vecka och till Finland 5 000 vagnar från juli 1941. Genom svenska farvatten hade det gått 26 tyska transporter med mer än 70 fartyg sedan anfallet mot Sovjet 1941. Dessutom 60 ”kurirflygplan” per vecka mellan Tyskland, Norge och Finland. Med sina eftergifter till nazisterna bidrog den svenska regeringen aktivt till att underhålla deras ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i den heliga neutralitetens namn.
”Hjälpte jag de cyniska inkräktarna?”
När ett samvete gjorde sig påmint var det i allmänhet hos någon kugge i maskineriet som saknade reellt inflytande. Den utskickade pressekreteraren Sven Grafström rapporterade från Skåne vad han såg i den tyska transporten till Narvik:
”Jag meddelade att det inte rådde någon tvekan om att det rörde sig om ett provianteringståg till den tyska armén, att jag ansåg att tåget borde kvarhållas samt anhöll om telefonbesked, därest så skulle ske (…) Jag anlände till Stockholm upprörd över ingenting gjorts för att stoppa denna transport, som om den hinner fram i tid, måste innebära att de i Narvik tydligen mer eller mindre innestängda tyskarna få hjälp i kampen mot våra bröder på andra sidan Kölen. (…) Hade jag varit en liten kugge i det stora sammanhang som stjälper Norge och hjälper de perfida och cyniska inkräktarna? Tanken att jag varit feg och att jag svikit ett ideal lämnade mig inte, och jag grät. Jag var mycket trött.”
När regeringen hade beslutat att säga upp permittentavtalet och Per Albin Hansson gick ut med nyheten i ett tal den 8 augusti 1943 slutade han med att säga:
”Den neutralitet som vi proklamerat har icke blott haft det negativa syftet att hålla oss utanför storkriget utan i samma mån det positiva att vårda våra vänskapliga förbindelser åt alla håll. Så betrakta vi alltjämt själva vår hållning, och så önska vi att den betraktas även av andra.”
Ockupationen av Danmark
Det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940 kom blixtsnabbt. En ockupationsstyrka på 10-15 000 man tog alla på sängen. Veckan innan hade det kommit flera rapporter om tyska trupprörelser. Men ingen i de nordiska länderna kunde tolka vad de betydde. I ockupationens vidriga logik ingick att befolkningen i de ockuperade länderna var skyldiga att försörja fiendens styrkor med livsmedel och allt annat som de behövde. Jordbrukslandet Danmark klarade att försörja 10-15 000 tyska soldater och kunde också skicka hjälp till Norge.
Allteftersom de danska protesterna mot den tyska ockupationen växte tog tyskarna ett fastare grepp om Danmark. Den 23 september 1943 utfärdade Hitler en order om att Förintelsen skulle utsträckas till Danmark. Den stora arresteringen skulle ske natten mellan 1 och 2 oktober. Uppgifterna läckte ut, och så gott som alla judar lämnade sina hem och gömde sig.
Den 2 oktober erbjöd sig den svenska regeringen i ett radiosänt meddelande att ta emot alla danska judar. Deras flykt över Öresund till Sverige iscensattes mestadels med små fiskefartyg, vilkas skeppare tog rejält betalt för transporten. Närmare 8 000 danska judar flydde till Sverige. Flykten lyckades tack vare passivitet från de tyska soldaterna. 474 danska judar fördes till Theresienstadt, det koncentrationsläger som nazisterna använde som mönster- och uppvisningsläger.
Norrmännen svalt för att föda de tyska gökungarna
I Norge angreps de större städerna från havet samma dag, den 9 april 1940. Det tyska anfallet mot Norge var ett stort vågspel som var nära att misslyckas. Norrmännen lyckades sänka den tyska slagkryssaren ”Blücher” i inloppet till Oslo. Det försenade den tyska ockupationsstyrkan så mycket att kungen, regeringen och stortinget hann fly. Norge blev under ockupationen ett rikskommissariat under ledning av Joseph Terboven.

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Granne med ondskan”