Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Så står han där i strålkastarljuset på världens mest prestigefyllda operascen, Metropolitan i New York. Svensken med den satta kompakta kroppen är bara 27 år gammal, men han har sjungit för publik i mer än tjugo år. Han har rutin. Rollen som poeten Rodolfo i Giacomo Puccinis opera La Bohème, alla lyriska tenorers drömroll, har han sjungit många gånger. Han skulle kunna sjunga den i sömnen. Men nerverna lever sitt eget liv. Det är hans debut på Met, och hans knän vill inte sluta skaka. Särskilt det vänstra knät hoppar så att byxbenet fladdrar. Från sin plats i direktionslogen ser hans hustru hur han kämpar för att återfå behärskningen.
Då inträffar miraklet. Han håller Mimis (Mafalda Faveros) hand mot sitt bröst, och ett ögonblick senare fyller hans ljusa, oändligt vackra röst Met´s salong: ”Che gelida manina”, så kall ni är om handen… Även när benen skakar av nervositet står hans lydiga instrument, rösten och kroppens inövade teknik, honom bi. Först när ovationerna brakar loss släpper skakningarna. Benen bär honom igen. Än en gång har han klarat det. Än en gång har han levt upp till publikens förväntningar. Orkestern ger honom touche. New Yorkpressens recensioner är lysande.
Det är den 24 november 1938, en söndagskväll. Mannen som sjunger Rodolfos roll i La Bohème är Jussi Björling, världens störste tenor någonsin. Han ska komma att sjunga rollen i 114 scenföreställningar av de cirka 3 000 han ger under sitt liv. Många andra tenorer har korsat etern och operascenerna; Enrico Caruso, Tito Schipa, Benjamino Gigli, Giuseppe Di Stefano, Nicolai Gedda, Alfredo Kraus, Fritz Wunderlich, Gösta Winbergh, José Carreras, Placido Domingo, Luciano Pavarotti. Ingen har överträffat Jussi Björling. I internationella omröstningar koras han som nummer ett, år efter år.
Hans säreget silverskimrande tenor har en oförliknelig klang av skönhet och djup. Med den trollband han under hela sin livstid publiken på världens operascener. Jussi Björling dog bara 49 år gammal. Men med sin röst har han skrivit in sig i evigheten. Med den fortsätter han ständigt att trollbinda nya generationer.

(foto forfatteren)
Hundra år sedan Jussi Björling föddes
Flera biografier har skrivits om Jussi Björling. I en av de intressantaste, ”Tills vingen brister” (2002), berättar Yrsa Stenius om Jussi Björlings debut på Metropolitanoperan. Kvällen började inte bra för sångaren och hans hustru Anna-Lisa den där söndagen i november 1938. När de ska bege sig från hotellet till operan finns inte en enda taxi att uppbringa. Det blåser snöstorm i New York, och alla färdmedel står stilla, även metron. Paret får gå till fots, pina sig fram i snöstormen och bli rejält nedkylda för att ta sig till Jussis Metdebut och paradarian ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet.
Det är hundra år sedan Jussi Björling föddes. Uppgifterna om exakt födelsedatum är osäkra. Kyrkböckerna anger att han föddes den 2 februari 1911 i Stora Tuna församling i Dalarna, men enligt barnmorskans anteckningar föddes han den 5 februari. Det var inte så noga med exakta uppgifter för hundra år sedan, och Jussi Björling föddes i en familj som inte stod högt på samhällsstegen. Fadern David Björling var en sångarbegåvning som hade goda chanser till en operakarriär men gjorde sig omöjlig överallt genom en fenomenal förmåga att råka i gräl med alla. Han hamnade i Borlänge och försörjde sig som verktygssmed – tills han gjorde exploateringen av sina söner till sitt livsprojekt.
Två hundraåringar som präglade 1900-talet
Om man vill förstå samtiden finns det anledning att granska det förflutna. Den här krönikan tillägnar jag två hundraåringar som båda har satt djup prägel på det svenska 1900-talet, Jussi Björling (2-5 februari 1911 – 9 september 1960) och Olof Lagercrantz (10 mars 1911 – 23 juli 2002). Vare sig vi vill det eller inte bär vi båda med oss in på 2000-talet, Jussi Björlings stämma och Olof Lagercrantz skugga.
Jussi Björling. Världstenoren. Den ensamme mannen i strålkastarljuset på världens operascener. Prestationstvånget som livsform, kampen mot de svarta bråddjupen inuti som han flydde ifrån med alkoholens hjälp. Den ofattbara, gudabenådade begåvningen vars röst inte lämnar någon oberörd – och en liten sårig pojke som berövades sin barndom. Han är fågeln som flyger ända tills vingen brister. När han avlider 49 år gammal är hans hjärta lika söndertrasat av infarkter som hans själ av barndomstrauman.
Olof Lagercrantz. Samma år som Jussi Björling går bort, 1960, blir den 49-årige Olof Lagercrantz chefredaktör för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, där han har varit kulturchef sedan 1951. Han är mannen från överklassen som blev glödande kommunist och skulle komma att bli tongivande försvarsadvokat för de grymmaste folkmordsdiktaturer världen skådat, Josef Stalins Sovjet och Mao Zedongs Kina. Hans strålkastarljus är trycksvärtan. Skrivandet är hans uttrycksform. Genom att bli läst får han den bekräftelse han behöver.
”En skribent lever inför de ögon som är riktade mot honom och dör när ingen lyssnar mer. Mina läsare har varit ett hem för mig och jag sträcker mig alltid mot dem” skriver han som 70-åring i förordet till sin självbiografi, ”Min första krets” (1982).
Liksom Jussi Björling bär Olof Lagercrantz gruvschakt från barndomen inom sig, men de ska komma att ta sig andra uttryck. Jussi Björlings svarta bråddjup gick i första hand ut över honom själv och hans familj. Han är blosset som tindrar och sprakar för en bedårad värld men förtärs av elden och bränner sig själv till döds. Det Olof Lagercrantz bar på skulle komma att under mer än ett halvsekel drabba det kulturella och politiska klimatet i ett helt land. Jussi Björlings tragedi var personlig. Olof Lagercrantz tragedi blev nationell. Inom kulturvänstern och medieeliten har han ikonstatus fortfarande 35 år efter att han lovprisade Maos diktatur i alla tonarter. Diktaturens pris i blod, sjuttio miljoner dödsoffer, låtsades han aldrig om.
”Oceanisk skönhet och sorg”
Vad är det i Jussi Björlings röst som berör människor så djupt att de gråter och jublar av upphetsning? Som trollbinder och fångar generationer världen över? Är det vemodet, barnets ogråtna gråt som träffar oss rakt in i den djupaste livskänslan, rakt i det vemod vi alla bär inom oss? Eller är det tonbildningen, den enorma styrkan och precisionen som stiger liksom rakt ur själva jordens urkraft tills den utlöses i ett höga c eller höga h? Vad det än är lämnar rösten ingen människa oberörd.
”Man tappar andan och orden, allt är oceanisk skönhet och sorg” skriver Yrsa Stenius.
”Ja, jag tror att Jussi Björling i sin mest gudabenådade sång befinner sig i en oceanisk dimension av sin existens, i ett gränslöst tillstånd där allt är helt och sammangjutet, kroppen, själen, känslan, tanken, himmelen, helvetet, lammen, lejonet och Gud.”
Jussis far David Björling hade lärt sina söner: ”När en ton är fulländad ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän”. På det sätt som fadern lärt honom fortsatte Jussi Björling att mejsla ut sina toner mot allt större fulländning. Själv har han uttryckt det så här:
”Jag grundar tonen som man grundar ett hus. Ju högre desto bredare fundament. Till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop.”
”Ibland när jag lyckas fullständigt med en ton och får den precis som jag vill ha den förefaller det mig som om den uppstod, inte i mig själv, i min strupe, utan ovanför mitt huvud. Ovanför pannan någonstans ljuder den.”
En gång fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara så begåvad. ”Vet inte. Jag har aldrig känt efter” svarade Jussi.
”The Bjoerling Male Quartet”
Jussi Björling fick aldrig vara barn. Från tidig ålder hårdexploaterades han som barnstjärna tillsammans med sina bröder. När han var sex år gammal förlorade han sin mamma. David Björlings hustru Ester Björling hade, trots att hon var svårt sjuk i tuberkulos, fött tre söner under loppet av fyra år. Strax efter att hon fött den fjärde sonen, Karl 1917, dog hon. David Björling hade då redan i flera år rest på konsertturnéer med sina tre pyttesmå söner Olle, Jussi och Gösta, klätt dem i folkdräkt och lyft upp dem på bord och stolar så att publiken skulle kunna se dem. Jussi Björling var bara fyra år gammal när han debuterade i Örebro 1915. Efter hustruns död bestämde sig David Björling för att söka lyckan i det stora landet i väster. Sina egna karriärdrömmar och ambitioner överförde han nu på sina barn. Tillsammans med de tre äldsta sönerna bildade han ”The Bjoerling Male Quartet” och kuskade runt med barnen halvårsvis på den amerikanska kontinenten utan fast punkt någonstans.
Det kringflackande livet ledde till att pojkarna inte fick någon organiserad skolgång. Det var bara disciplin och hårt arbete med hundratals konserter som gällde. Pappa David var den store domptören och slavdrivaren som kompenserade sig för sitt eget havererade livsprojekt via sina söner. Ingen av pojkarna gick igenom något målbrott. Deras gossopraner förvandlades omärkligt till tenorer. Jussi Björling har berättat att fadern brukade massera sönernas struphuvuden en stund varje kväll innan pojkarna somnade. Det, påstod han, var hemligheten bakom det uteblivna målbrottet. Gossarnas strupar var hans ägodelar. Det var de som försörjde honom. Och han trimmar dem så att de länge ska kunna göra tjänst.
”Sexåringen slutade aldrig att ropa på mamma”
Den äldste sonen Olle led av rakitis eller ”engelska sjukan”, en vitaminbristsjukdom som leder till att skelettet mjuknar. Läkarna förklarade för David Björling att Olle borde ligga i gipsvagga för att inte bli helt deformerad. ”Det kan jag inte ta någon hänsyn till” svarade David Björling. Olle måste med för att göra kvartetten fulltalig och dra in de nödvändiga pengarna. Och Olle fick för resten av livet betala med sin hälsa. Han blev puckelryggig. Han gjorde sångarkarriär, men operaroller var uteslutna på grund av hans invaliditet.
För Jussi Björlings del ledde den bristande skolgången till att han livet igenom led av osäkerhet och dåligt självförtroende som bottnade i stora kunskapsluckor. Men de svarta bråddjup som han bar inom sig hade framför allt sin grund i den svåraste förlust som kan drabba ett barn, den tidiga förlusten av modern. Genom hela sitt långa äktenskap kallade Jussi Björling sin hustru Anna-Lisa ”mamma” eller ”morsan”. I sin bok ”Mitt liv med Jussi” berättar Anna-Lisa Björling om hur Jussi varenda gång han kom hem öppnade ytterdörren och ängsligt ropade ”mamma!” innan han steg över tröskeln. Om hon var hemma, vilket hon i allmänhet var, följde han efter henne från rum till rum.
Sent på kvällen den 8 september 1960 ligger Jussi Björling på övervåningen i sin villa på Siarö i Stockholms skärgård. Tre veckor tidigare hade han inför jublande folkmassor gjort det framträdande som skulle bli hans sista, på Sollidens scen på Skansen den 20 augusti 1960.
Från övervåningen ropar han ned till hustrun: ”Mamma, kommer du inte upp och lägger dig nu?”. Några timmar senare är han död.
”Det blev veterligen det sista han yttrade i sitt liv. Sexåringen slutade aldrig att ropa på sin mamma” skriver Yrsa Stenius i ”Tills vingen brister”.
När Jussi Björling är 15 år förlorar han och hans tre bröder också sin pappa. Under en sångturné avlider David Björling i Västervik 1926. Fyra pojkar mellan nio och sjutton år står helt ensamma i livet. Tappert fortsätter de att turnera och ge konserter på egen hand men tas så småningom om hand av olika släktingar.
Berövad sin barndom
Man kan bli berövad sin barndom på olika sätt. Under de mest skinande fasaderna döljer sig ibland de största fasorna. Olof Lagercrantz föddes in i en solid överklassfamilj. Materiellt led familjen ingen nöd, de saknade ingenting. Men familjen präglades av självmord och psykisk sjukdom i flera generationer. Barnen Lagercrantz fick heller inte vara barn.
”Till solidare villkor kan man knappast födas. Den gamla överklassvärlden stod skyddande vid min vagga. Jag skulle komma att växa upp till en typisk företrädare för denna övermodiga och från verkligheten egendomligt avskärmade värld” skriver Olof Lagercrantz i självbiografin ”Min första krets”.
Hans mor Agnes, född grevinna Hamilton, fick fem barn i rask följd tillsammans med sin make Carl Lagercrantz. Olof var barn nummer två och den förste sonen.
”Men knappt hade det sista barnet, en gosse, fötts förrän trollen övermannade henne och hon greps av en fruktansvärd sorg med dag och natt flödande tårar. Inget av hennes barn skulle minnas henne i en vårdarroll. Jag kan inte erinra mig Agnes annat än som alldeles stilla och inaktiv” skriver Olof Lagercrantz.
”Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. (…) Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag kommer hela mitt liv att känna en dragning till sjukbäddar, till gråtande kvinnor att trösta, till rollen av räddare i nöden.”
Den ”argsinta” ettåringen
Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Hundraåringarna”