af Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Med sömngångaraktig förutsägbarhet häver de upp sina röster, proffstyckarna i kultur- och mediaeliten. I dramatiska lägen ska vi räkna med att få deras enögda tolkningsföreträde nedstoppat i halsen. De talar om för oss vad vi ska tycka och känna. De låter som en raspig 78-varvsskiva som har hakat upp sig och går på tomgång. Nu predikar de för vettskrämda Malmöbor som inte vågar gå ut att de ska älska sin stad. Den elit som själv nogsamt har satt sig utom skotthåll för våldet förelägger dem som bor och lever mitt i helvetet att de ska älska det. Älska skräcken! Älska otryggheten! Älska den politik som har förvandlat staden till ett gangstervälde! Älska och acceptera – lite skottlossning ibland är väl ändå ett ganska lågt pris att betala för att få njuta av det mångkulturella samhällets alla välsignelser?
Särskilt för dem som inte betalar någonting alls.
”Skotten förstör så mycket av det som har byggts upp. Men det är just nu som kärleken behövs som bäst. Vi får aldrig glömma att Malmö är en stad som hör samman med utveckling och framtid, att Malmö är en stad som lever av mångfald och hopp.På Facebook och Twitter kan du berätta om allt som du älskar med Malmö, och de intäkter som kampanjen drar in går till brottsofferjouren.”(Vi älskar Malmö. Sydsvenska Dagbladet 22 oktober 2020.)
Nästa steg blir alldeles säkert ett fackeltåg mot våldet, alternativt “det meningslösa våldet”. Som om det skulle hjälpa Malmö.
“Skottlossning i Malmö av en slump”
Mer realistiskt uttryckt: Vi får aldrig glömma att Malmö är en stad som hör samman med tillbakagång och förstörelse, att Malmö är en stad som långsamt dör av mångfald och hopplöshet. Många andra svenska städer berikade med mångkultur kommer att få uppleva liknande öden inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är konsekvenserna av en politik som under lång tid medvetet har förts både på riksplanet och, i Malmös fall, av stadens socialdemokratiska styre med Ilmar Reepalu i spetsen. Det är så här de vill ha det. Detta är det mångkulturella samhälle de drömde om och tvingade på befolkningen. Vilken trovärdighet har politikerna när de säger sig vara bekymrade och tagna på sängen av skottlossning och våldsdåd? När Malmös socialkommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh i SVT Aktuellt får frågan ”Varför tror du att de här händelserna sker just i Malmö?” svarar hon:
”När det gäller de händelser vi pratar om nu finns det inget som tyder på att det skulle vara något annat än en slump.”
Vem vill bo i en stad som av en ren slump drabbas av ständiga skottlossningar och annan våldsbrottslighet om man slipper? Kultureliten vill. Heidi Avellan, politisk chefredaktör, Daniel Sandström, chefredaktör, Rakel Chukri, kulturchef och Lotta Satz, samtliga Sydsvenska Dagbladet, vill. De har dragit igång en kärlekskampanj på temat ”Vi älskar Malmö”, en värdig uppföljare till Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj. Låt mig gissa: ingen av dessa kärleksapostlar är bosatt på adresser där skottlossning står på dagsschemat.
Per Svensson bor i en fantasivärld
Per Svensson, kulturmedarbetare på Sydsvenska Dagbladet, bor inte heller i kulregnet. Han bor i en egen fantasivärld, en stad som har föga gemensamt med verklighetens Malmö. I SVT Debatt säger han:
• ”Integrationen är inte ett problem i Malmö.”
• ”Malmö är en strålande underbar stad, och det är tack vare invandringen.”
• ”Malmö är en mer välmående stad än någonsin tidigare.”
Per Svensson är kulturjournalist på Sydsvenska Dagbladet i Malmö. Han har tidigare varit kulturchef på Expressen och har skrivit en bok med kritik av det framväxande moderna samhället, ”Storstugan eller När förorten kom till byn”, 1996. Boken handlar om Per Svenssons uppväxtmiljö, Stockholmsförorten Täby och dess snabba förvandling från jordbruksbygd med små stationssamhällen längs Roslagsbanan till modern förort under 1960- och 70-talen. Storstugan är namnet på en halvcirkelformad 17-våningsbyggnad med 700 lägenheter i Täby centrum, byggd i 70-talets början och ursprungligen tänkt att bli 25 våningar hög. ”Storstugan” är en bok om hemlöshet. Per Svensson kände främlingskap i Täby. Han skriver:
”Jag vill inte tillbaka till Täby. Jag vill hålla Täby på distans. Där finns en sorg och en smärta, något obearbetat. Det är för enkelt att säga att förorten gjorde mig sjuk, men det är för den sakens skull inte osant. Det fanns något där som skapade en hemlöshet som inte kan rationaliseras bort, en föräldralöshet som inte kan pratas bort, en rotlöshet som inte kan skrivas bort. Förorten gjorde mig till en människa utan egen färg, en social kameleont.”
Vilket Malmö är det kultureliten älskar?
I det mångkulturella Malmö har Per Svensson hittat hem från sin hemlöshet. Det är bara att gratulera. Men vilket Malmö är det som han och redaktionskamraterna på Sydsvenska Dagbladet egentligen älskar? Det är uppenbarligen inte samma Malmö som vanliga Malmöbor upplever. För de flyr från sin stad, från våldet och otryggheten. De som kan, de som har pengar nog att köpa sig fria. (Grafik: Affe)
Malmö har 293 909 invånare, varav 40 procent invandrare. Staden fylls ständigt på med nya stora invandrargrupper. Under 2009 flyttade 21 232 personer till Malmö. 37 procent, 7 856 personer, kom från andra länder. Då ska man betänka att de som uppehåller sig illegalt i Malmö inte är medräknade. Räknat mot utflyttningen på 15 678 personer (varav hälften flyttade till andra skånska kommuner) blir det ett negativt flyttnetto på 2 302 personer. Det betyder i klartext att svenskarna flyttar ut när invandrarna flyttar in, en utveckling som är tydlig i flertalet av landets största kommuner. Att släppa in i storleksordningen 8 000 – 10 000 invandrare år efter år är ett säkert sätt att förstöra en stad. Man gör det genom att ta kål på ett samhälles största kapital, tilliten och tryggheten. För vi är inte lika, vad mångkulturprofeterna än säger. De nordiska länderna är utpräglade högtillitssamhällen, medan invandrarna kommer från länder där den sociala tilliten är mycket låg och utgör en av de främsta bromsklossarna för utveckling och ekonomisk tillväxt. Det gäller framför allt muslimska länder. När hög- och lågtillitskulturer kolliderar uppstår den ”clash of civilizations” som Samuel P. Huntington (1927-2008) talar om.
Malmöborna flyttar från otrygghet och kriminalitet
Under år 2000 flyttade 3 600 hushåll ut från Malmö. En undersökning av de utflyttande som gjordes av kommunen 2001 visade att kriminaliteten var det vanligaste skälet till att många valde att flytta. Många hade känt sig otrygga i staden.
En röst ur undersökningen:
”Känner mig inte hemma längre. För mycket kriminalitet. För mycket motsättningar mellan olika, svenska och utländska grupper. Jag upplever Malmö som en osäker plats att bo på.”
Denna undersökning avfärdas av Per Svensson i radions Studio Ett med ”Det där är bara struntprat”.
Per Svensson känner alltså inte till den undersökning som har gjorts av utflyttningen från den kommun han säger sig älska och som dessutom har refererats i den tidning som han själv arbetar på. Ett vittnesbörd så gott som något om den alienation som präglar den svenska kultur- och medieeliten. Antagligen har han heller inte hört talas om att Malmös judar flyr staden eftersom de förföljs och trakasseras av inflyttade muslimer från Mellanöstern och antalet hatbrott mot judar fördubblades under 2009. Om han händelsevis har hört det nämnas är det antagligen ingenting som bekymrar honom. Malmö är ju ”en strålande underbar stad, och det är tack vare invandringen”.
Den svenska kultureliten är världsmästare i förträngning
Den svenska kultureliten måste vara absoluta världsmästare i förträngning, eller bortträngning som det heter på psykologiskt fackspråk. Det vill säga en selektiv verklighetsuppfattning som möjliggör att man bara tar till sig sådant som bekräftar en redan befintlig rigid världsbild. Allt annat sorteras bort ur medvetandet. Problemet är att kultureliten lever med dubbel bokföring. Det liv de föreskriver, det lever de inte själva. Det är vi andra som ska leva i mångkulturen. Det är våra barn som ska gå i skolor med övervägande Ali och Mohammed och börja bryta på arabiska. Det är vi som ska leva med skottlossning, rån, misshandel och våldtäkt. Otryggheten överlåter de till oss medan de själva har förskansat sig långt utom skotthåll i etniska reservat tillsammans med andra representanter för den välbärgade medelklassen. Där sitter de och äter franska ostar och grekiska oliver och dricker italienska viner och känner sig mångkulturella så det ryker.
Kultureliten har ett val, i kraft av sina välfyllda plånböcker. Den surfar på en våg där den kan ta för sig av mångkulturen i form av exotiska kryddor och pittoresk torghandel i exakt de utvalda delar som passar dem. Det handlar om att insupa mångfalden i lagom små doser, inom gränserna för det angenäma och berikande. Absolut inte överdosera. Absolut ingen skottlossning och inga våldtäkter. Vanliga svenskar eller ”Nisse i Hökarängen” som de kallas på landets redaktioner, har inte den valfriheten. Det är Sveriges alla Nissar som är de verkliga offren för en påtvingad massinvandring och mångkulturalisering. Någon mer bottenlöst grundlurad än Nisse finns inte. Ingen har någonsin frågat honom hur han vill ha det. Men det är han som betalar kalaset.
Om man har åsikter behövs inga kunskaper
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Kulturelit utom skotthåll”










