af Julia Caesar ©

(grafik: Affe)

Svenska folket är på flykt i sitt eget land. Vi flyr från den mångkultur som har tvingats på oss utan att vi någonsin blev tillfrågade. Vi flyr från städer och samhällen i upplösning. Det är folkets svar på en ohållbar politik. En smäll rakt i ansiktet på maktfullkomliga och verklighetsförnekande politiker. Var så goda, här har ni vår reaktion! När det inte går att påverka med röstsedeln röstar man med fötterna och drar. Invånarna flyr Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Landskrona, Borlänge. Ja, flyttlassen rullar från varenda svensk kommun som har berikats med mångkultur. Det är den nya ”gröna vågen” som miljöpartiet inte säger ett knyst om, och inga andra partier heller.

Låt oss ta en paus i hycklandet och säga som det är: den mångkulturella politiken har havererat. Ingen människa med förnuftet i behåll kan längre försvara den omänskliga utopi som driver Sverige mot social, kulturell och ekonomisk katastrof. Det största och mest omdömeslösa samhällsexperiment som har ägt rum i svensk historia går mot en oundviklig kollaps.

På grund av en prestigedriven kartell mellan riksdagspartierna är demokratin helt satt ur spel när det gäller invandringspolitiken. Samtliga sju riksdagspartier är eniga om att fortsätta på den inslagna vägen med världsrekord i hämningslös invandring. Ingen vågar ta första steget och erkänna historiens största misslyckande, destruktionen av Sverige. Den har utlöst ett kraftfullt folkligt uppror som politikerna hittills inte har lyckats stoppa. När invandrarna flyttar in flyttar svenskarna ut. Även välintegrerade invandrare har fått nog och drar. Försökskaninerna lämnar skeppet. Om man inte har lust att bo i en kopia av Beirut, Bagdad eller Mogadishu är flytt det enda som återstår. Det är en utveckling som vi bara har sett början av. Politikerna står med tappade hakor. De räknade aldrig med folkets revolt.

Man kan fly åtminstone ett tag, tills mångkulturen har infiltrerat varenda kommun, vartenda bostadsområde. Tills det inte finns en enda fläck kvar i Sverige där man kan få leva sitt liv på villkor som man själv väljer. Beslutsfattarna och deras lakejer i den intellektuella och massmediala eliten har givetvis för länge sedan själva flytt fältet och satt sig i säkerhet i välavgränsade etniska enklaver utom skotthåll.

Svenskarna flyttar ut

Flykten från mångkulturen går att avläsa i statistiken. Om man granskar SCB:s statistik visar sig ett tydligt mönster. En rad svenska kommuner har ett negativt flyttnetto om inflyttningen från andra länder räknas bort från det totala antalet inflyttande. Här finns svart på vitt på att svenskarna flyttar ut när invandrarna flyttar in.

Paradexemplet är Stockholm med drygt 2 miljoner invånare. Cirka 30 procent är invandrare. Under 2009 flyttade 41 816 personer ut och 66 363 flyttade in. Nästan hälften av de inflyttade, 30 095 personer, kom från andra länder. En sensationell siffra. Det ger ett negativt flyttnetto på 5 548 personer. Det är invandrarna som håller inflyttningssiffrorna uppe. På det sättet döljer statistiken det faktum att kommunernas svenska befolkning snabbt håller på att bytas ut.

Bilden är densamma i Göteborg, med 507 330 invånare. 7 943 invandrare flyttade till Göteborg under 2009. Det negativa flyttnettot uppgick till 4 064 personer. Det är en bild av invasionen av Sverige, och det ser lika illa ut i samtliga kommuner som jag har granskat.

I Sveriges invandrartätaste kommun, Botkyrka med 81 195 invånare, är invandrarna redan i majoritet med 52,3 procent. I tätorten Fittja är 90 procent invandrare. Det negativa flyttnettot under förra året var 1 183 personer.

Det finns ingen statistik på hur många invandrare som flyttar ut från kommunerna. När de får svenskt medborgarskap bokförs de som svenskar. Men den kompakta inflyttningen från andra länder bildar ett mycket tydligt mönster.

Flykten från Slöddertälje

Södertälje med 85 270 invånare är Sveriges tredje invandrartätaste kommun med 42,7 procent invandrare. Staden kallas i folkmun numera ”Slöddertälje”. Utan den extremt höga invandringen skulle staden ha ett negativt flyttnetto på 1 623 personer. Under förra året flyttade 5 024 personer från stan. Inflyttningen var ungefär lika stor, 5 154 personer. 34 procent av de inflyttande eller 1 753 personer var utlänningar. Med en påfyllning av nästan 2 000 invandrare per år plus ett okänt antal som uppehåller sig illegalt i den lilla staden är det inte förvånande att ursprungsbefolkningen flyr. Våldtäkter, misshandel, inbrott, bränder och annan kriminalitet ökar lavinartat i invandringens spår. Södertälje är en förlorad stad. En tragisk manifestation av en havererad politisk utopi. Det finns inga exempel på att det mångkulturella samhället har fungerat någonstans, någonsin.

Under drygt 20 år har jag haft anledning att regelbundet besöka Södertälje. Jag har sett staden förvandlas från en vanlig trevlig svensk stad, känd för sina goda kringlor, till en stad i förfall. Mord, skottlossning, anlagda bränder, knivhot, misshandel och våldtäkter präglar Södertälje i dag. På gatorna är det inte svenska som talas. På kaféerna härskar grupper av sysslolösa irakiska män som gör sig breda, tränger sig före i kön och dominerar luftrummet med höga arabiska röster. En och annan skrämd pensionär hukar över sin kaffekopp. De irakiska kvinnorna syns inte till, deras plats är i hemmet.

Mannen som har förstört Södertälje heter Anders Lago och är kommunalråd (s). Inför den amerikanska kongressen stod han 2008 och skröt med att Södertälje har tagit emot 7 000 irakier, flest i hela världen, fler än USA och Kanada tillsammans. Nyligen fick han pris för sina insatser för det mångkulturella samhället. Det var Svensk socialpolitisk förening  som belönade honom.

”Han mer än andra visar att vi alla har ett ansvar att ta ställning och agera för mänskliga rättigheter och rätten till ett värdigt liv” lyder föreningens motivering. Att förstöra en stad prisbelönas i Sverige.

”Södertäljes uppgift är inte att rädda världen”

De mänskliga rättigheterna och rätten till ett värdigt liv tycks dessvärre inte omfatta dem som är födda och uppvuxna i Södertälje. Deras stad har tagits ifrån dem. I ett öppet brev till Anders Lago i Länstidningen går Södertäljebon Annika Thoresson till hårt angrepp mot den politik som tvingar henne och hennes familj att flytta från staden – trots att hon har bott där sedan hon var ett år gammal. Hon skriver:

”Vad händer med min barndoms stad? Vart är vi på väg? Hur ska det här sluta? Jag är uppväxt här, har mina rötter här. Jag har gillat mångfalden. Nu har jag fått nog.

Jag fick nog när allting föll samman, när man ostraffat fick skjuta på polishus, elda upp mataffärer, bilar och övriga byggnader, misshandla/våldta kvinnor, män, unga och gamla, trots vittnen. Det känns som att polisen har tappat kontrollen. Det känns som att i Södertälje kan du göra precis vad som helst och komma undan med det. Tyvärr har jag fått nog. Tyvärr kan jag inte låta mina barn växa upp där jag växte upp.

Vi tar emot enormt många flyktingar som vi inte tar hand om, för vi kan inte. Vi tar emot betydligt fler än avtalet med Migrationsverket. Varför? Södertälje har inte till uppgift att rädda världen. Du väljer att blanda kulturer, religioner och människor med olika politisk åsikt i samma lilla stad. Var gick det fel någonstans? Vad var det som gjorde att du trodde att det här skulle fungera?” frågar Annika Thoresson.

Hon avslutar sitt öppna brev till Anders Lago:

Læs mere »

Man finder næppe mere talende klip der er gode at trække frem i diskussioner, end den trøstesløse samling på Riposte Laiques YouTube-kanal. Denne virkelighed er her og nu, og den vil ikke forsvinde igen (LFPC).

Top-til-bund udslettelse af et land

Vi ved på nuværende tidspunkt ikke om den nye britiske regering kan eller vil tilbagerulle 13 års ødelæggelse begået af Labour, og problemet går formentlig dybere end blot et kontrolfikseret socialistparti. Som det ses i denne velkendte type historie – komplet med bestyrtet afstandstagen til ingen verdens nytte – er den rødgardistiske nidkærhed noget der strækker fra højt til lavt, fra politi til overivrige buschauffører. Den konservativt-liberale regering skal være meget opsat på aflæring af genopdragelsen, så er der vist ikke sagt for meget (LFPC).

A toddler was ordered off a bus because the foreign driver was ‘offended’ by his England football T-shirt, his mother has claimed. Sam Fardon, 27, was allegedly told to get off the service with her sons Dylan, two, and 10-week-old Adam as they made their way to a childcare group. The unnamed driver, who had a Polish or Eastern European accent, said Dylan’s white England shirt was ‘offensive’ and he threatened to turf the family out on the street. […]

Miss Fardon, who also has a ten-year-old step-son, from Stoke-on-Trent, Staffordshire, said: ‘He (the driver) said: “He won’t be wearing that during the World Cup, will he?” ‘I said Dylan would and the bus driver said: “I find that really offensive. You should dress your family in less offensive clothes.” […]

Last month the Metropolitan Police suggested that some pubs ban customers from wearing England shirts during screenings of this summer’s World Cup matches to stop the risk of violence. […] Driver orders toddler off bus for wearing ‘offensive’ England football shirt

Den svenske duo Hansson og Karlsson varmede op til Jimi Hendrix Experience i Falkonercentret 21 maj 1967. Snaphanen den noget yngre var der. Hendrix indspillede senere nummeret men svenskernes er bedre.  Hør evt. mere: Richard Lionheart og February

Obamas sigende tabuer

Det er mit umiddelbare indtryk at danske medier stort set ikke beskæftiger sig med de mange opsigtsvækkende udtalelser og udmeldinger fra Barack Obama der optager den konservative presse og blogosfære i USA. Sker det, er det gerne i forbindelse med en udhængning-mellem-to-fingre af samme medier, en indforstået afstandstagen fra journalister der er pot i pande med amerikansk mainstreamjournalistik. Men man behøver faktisk ikke opsøge ikke-stuerene medier for at finde chokerende fordrejning af virkeligheden og udeladelse af ubekvemme kendsgerninger. Det burde slet ikke være til at undgå for professionelle journalister uden ideologiske skyklapper, men i virkelighedens verden påhviler det bl. a. Jihad Watch, Pamela Geller, Mark Steyn og Melanie Phillips at kommentere denne alarmerende tale med udgangspunkt i (og dette er hele essensen:) muslimers halshugning af den amerikanske jøde Daniel Pearl, med Pearls enke og barn blandt tilhørerne:

US President Barack Obama on Monday signed a bill into law which will single out foreign governments that shackle press freedoms, passed in honor of murdered US journalist Daniel Pearl. Obama was joined by Pearl’s widow Mariane and their son Adam, 7, in the Oval Office as he signed the law, which requires the State Department to compile a public list of governments which violate journalistic freedoms. […]

“The loss of Daniel Pearl was one of those moments that captured the world’s imagination because it reminded us how valuable a free press is,” Obama said. Obama said the law “sends a strong message from the US government and the State Department that we’re paying attention on how foreign governments are operating when it comes to the press.” “This legislation, in a very modest way, puts us clearly on the side of journalistic freedom.” […] Obama signs law honoring slain reporter Daniel Pearl

Melanie Phillips (LFPC):

Daniel Pearl was not murdered because he was a journalist. He was decapitated because he was an American Jew. Khalid Sheikh Mohamed cut off his head in an act of unimaginable barbarism, which was videoed in order to incite other Muslims to similar acts of barbarism and to destroy the will of the west to defend itself. But in signing the Daniel Pearl Press Freedom Act, Obama came up with the remarkable statement that the significance of Daniel Pearl’s murder was merely that

it reminded us of how valuable a free press is.

Any decent and rational person would think that the significance of Daniel Pearl’s murder was actually that the west is up against a psychopathic death cult which has a particular aim of killing Jews and destroying America. But not the American President. In front of the Pearl family, Obama couldn’t even bring himself to say Daniel was murdered. And ‘one of those moments that captured the world’s imagination’?? […] What Daniel Pearl’s decapitation means to Barack Obama

Up to 40 per cent of murder suspects in parts of Britain last year were immigrants

UP to 40 per cent of murder suspects in parts of Britain last year were immigrants. And a staggering one-in-three of those charged with RAPE in other regions of England and Wales also came from abroad.These worrying statistics provided by police forces will fuel political debate about Britain’s porous borders and the link to serious crimes.

In London’s Metropolitan Police area last year, out of 602 people charged with rape, a total of 183 – or more than 30 per cent – were from outside the UK. They included 10 Romanians, nine Poles, four Afghans, four immigrants from the Congo and two Kosovans.

Of 197 charged with murder, 46 were foreigners – more than 23 per cent. This included seven Jamaicans and three each from India, Lithuania and Nigeria. The murder trend was highlighted again in Hertfordshire, where four of the ten people on murder charges were foreigners – 40 per cent of the total. And in the Thames Valley four out of 13 murder suspects were immigrants, or 31 per cent. Gerard Batten, Euro-MP for the UK Independence Party, said: “Basically, we let anyone in and these new figures show many of them are criminals of the worst kind. “The victims are paying the price for successive government failures to control immigration.” Killer migrants; 40 per cent of murder charges go to foreigners. (Samme procentdel i UK i 2007, og i Danmark i 2005, tal fra andre år kan være værre eller bedre. Vi har dem ikke.)

Foxy ladies

Indslaget her fra Fox News om terroredderkoppen Anwar Al-Awlaki er interessant, men desværre også en god illustration af hvordan denne forkætrede, angiveligt ultrakonservative kanal i sin dækning af kontroversielle emner kan udelade vigtig perspektivering, og derved ligefrem vildlede – man fristes næsten til at kalde det kitman. Fox er, som sikkert bekendt, delvist ejet af pengestærke saudiarabiske interesser, og man skal være særdeles velvilligt indstillet for at have tillid til at dette forhold ikke påvirker programfladen.

Således her, hvor der serveres saftige godbidder om Al-Awlakis eskapader i dennes tid i USA. Historien er vinklet omkring det tilsyneladende hykleriske misforhold mellem hans religiøse autoritet, og udlevede kødelige lyster på amerikanske gader og stræder. Med andre ord en variant over en velkendt skandalehistorie: Den moralske kristne prædikant der lever et dobbeltliv med den kødelige tilfredsstillelse han ellers tordner imod i sin gejstlige rolle. Kæden er selvfølgelig hoppet af på dette tidspunkt, for hvad Fox ikke oplyser er at islam ikke har en syndsopfattelse der kan sidestilles med kristendommens – helt uomgængeligt er her opdelingen af verden i muslimer og vantro, og de forskellige regler der regulerer muslimers omgang med hhv. ‘brødre/søstre’ og så de urene vantro. Udeladelsen af denne afgørende oplysning efterlader et mildest talt fejlagtigt indtryk af at den Gyldne Regel vi tager for givet som et udgangspunkt også gælder i islam (LFPC).

EU: Efter den græske hybris, …… ?

At perspektiverne er skræmmende er indiskutabelt. For mig personligt står tanken om tab af frihed til et konsolideret EUSSR dog stadig som det værste alternativ, alt andet lige (LFPC).

[…] Greece was just the antipasto: Italy, Spain, Portugal and others are now hanging over an abyss of debt which scarcely all the money in Europe could fill – created by countries living way beyond their means, thanks not least to the euro’s low interest rates. The only possible consequence of the collapse of one of the world’s leading currencies, leaving Europe with no money to trade in, would be utter chaos.

What we are witnessing here is a judgment on the entire deceitful and self-deceiving way in which the “European project” has been assembled over the past 53 years. One of the most important things to understand about that project is that it has only ever had one real agenda. Everything it has done has been directed to one ultimate goal, full political and economic integration. […]

This was always above all a political not an economic project, to be driven through at any cost, which was why all those “Maastricht criteria” laid down to bring it about were repeatedly breached. But as expert voices were warning as long ago as the 1970s, when it was first put on the agenda, there was no way economic and monetary union could work unless it was run by a single all-powerful economic government, with the power to raise taxes.[…]

When the 10-year-long construction of the euro began in the 1990s, all these warnings were ignored. The cart was put before the horse. So fixated were the Eurocrats on the need to get their grand project in place that the “rules” were treated as mere window dressing. The member states were locked together willy-nilly in a one-size-fits-all system, with a single low interest rate, enabling countries such as Italy, Spain, Portugal and Greece to live on a seemingly limitless sea of borrowed money. And now, entirely predictably, judgment day has come.

If the euro does disintegrate, as Mrs Merkel warns, the consequences would be incalculable. Replacing all the national currencies was a gargantuan task, by far the most ambitious ever attempted in the name of European integration, and there is no Plan B. […] Christopher Booker: The euro crisis is a judgment on the great lie of ‘Europe’

Labour splittet mellem smagsdommere og realister i indvandringsspørgsmålet

Først og fremmest må spørgsmålet om den nye britiske regerings vilje og evne til at rydde op efter Labours Blitzkrieg mod det britiske samfunds sammenhængskraft være det afgørende. Dernæst er der selvfølgelig en historisk lære at drage, og eksemplet Storbritannien med et politisk klima der mest af alt ligner vores eget i 1990’erne, kombineret med et indvandringspres som vi slet ikke har været i nærheden af, gør dette land til et interessant eksperimentarium og skrækeksempel. Som man ser her, boltrer lokale Vesterager’er og Jelved’er sig stadig hos oppositionen (LFPC).

Andy Burnham yesterday became the latest candidate in the Labour leadership battle to admit that his party had ignored voters’ concerns about immigration. […]

Mr Burnham said: ‘I think our problem on immigration – and it was for me anyway clearly the biggest issue at the election – was the sense that we weren’t talking about it, so that some people felt we were either in denial or just didn’t want to talk about it.’ […]

But they were rebuked for their comments by another contender, Diane Abbott. The veteran Left-winger said she did not like the way that the other candidates were discussing immigration, adding that it did not lose Labour the election. ‘The black and white working class are moaning about Eastern European immigrants,’ she told Sky News Sunday Live. ‘It’s a proxy for a lack of security on jobs and housing… It’s very dangerous to scapegoat immigrants in a recession.’ […]Labour ‘tried to stifle debate on immigration’

Jan Guillou om Lars Vilks

Uanset at det er pinefuldt, så må vi – da GIJÅ nu er så populær i omegnen af Rådhuspladsen 37 og på danske biblioteker – linke til hans klumme  i dag. Vilks er  kun et lille sidetema i det der sker med Sverige i disse år. At mangemillionæren Guillou skulle have noget blik for det, som hans mindre heldige landsmænd beretter i kronikken ovenfor, er der naturligvis ingen der forventer sig. Hans solidaritet befinder sig hos ham selv og uden for landets grænser et eller andet sted i stratosfæren. Gouillou er ikke fejg, som han kalder Vilks. Han er foragtelig.

Störst av allt är för närvarande inte kärleken. Störst av allt är inte ens yttrandefriheten.Störst av allt är konstnären Lars Vilks yttrandefrihet när han ihärdigt anstränger sig för att hetsa upp och förolämpa så många troende muslimer som möjligt.Jag ska därför fräckt utnyttja min egen yttrandefrihet, som varken är större eller mindre värd än Lars Vilks, till några påpekanden. Lars Vilks uppfattning att det ”finns för många muslimer i Sverige” och hans deklarerade avsikt, att han ska ”uppfostra muslimer till demokrati”, uttrycker ett förakt som omedelbart leder till slutsatsen att han själv borde uppfostras i sådan riktning.

Huvudsaken i Lars Vilks projekt är alltså att han gett sig på människor som är så svaga att de inte kan försvara sig med ord, yttrandefrihet hit eller dit. Och detta kallar han hycklande för att testa yttrandefrihetens gränser. Det var en politisk strategi som uppfanns i Danmark. Yttrandefrihetens gränser ska alltid testas på muslimer. Trots att vi sedan länge är väl medvetna om att där finns inga gränser.Det är alltså ett fegt projekt. Vilks ger sig på de lättkränkta knäppgökarna

“I dag ska ni få lära er lite om islam”

På klassrumsgolvet har en muslimsk bönematta rullats ut. Mitt på mattan ligger en kompass som pekar mot Mecka, muslimernas heliga stad. Med hjälp av Dragam Alwe och Abbas Radhi från Näsbyskolan ska klassen få prova på att be. Samtidigt som Dragam Alwe läser bönen gör Abbas Radhi rörelserna till. Resten av klassen gör efter.Klassen får också prova muslimska huvudbonader. Tjejerna provar sjal och killarna topi. För Wilma Nilsson från Rönnowskolan är det första gången hon har sjal på sig. – Det kändes konstigt. Jag är inte van vid det. Elever lärde andra elever om islam

Søndag: Copenhagen Marathon

v. 12 kilometermærket. 12-15.000 deltagere med perfekt løbevejr. (klik f. helskærm)

Læs mere »

er med en udlændingeandel på 42.7 % en af de svenske byer, der får svensk mindretal i dette årti. Malmø er en anden. Stockholm og Göteborg ligger begge over 30%, men får det formentlig først i næste årti. Fra  en SVT serie der hedder Samirs Reportagerejse, der nogenlunde formår at parfumere  tingenes tilstand. Svenskere der er flygtet fra byen, udtrykker sig temmelig bramfrit blandt andet her. Man taler om at “ta debatten med SD”. Det havde været vældig godt med 25 års tilbagevirkende kraft, nu er det en opgave for historikerne.

Kan asylindvandring afhjælpe nød?

Det korte svar er: “Nej, den kan næsten udelukkende sprede nød”. Man må forholde sig til et af tidens største tabuer, verdens demografi. Der er 68 lande i verden, hvor hver kvinde føder over 3.0 børn. De er alle i det man tidligere lidt mere  præcist kaldte “de underudviklede lande”. Ikke ét af BRIK landene er iblandt, lande der trods alt er under udvikling. Hvis hver somalisk kvinde vil have 6.44 barn, hver afghansk 5.50 og hver fra Gaza stiben 4.90, kan det ikke forventes at vi vil hæfte solidarisk for det. Vi betaler f.eks. i forvejen Gaza bestikkelse, så de kan opretholde en af de højeste levestandarder i Mellemøsten. Vi anvender milliarder i Afghanistan til ingen garanteret nytte. Det må overlades til Sveriges Riksdag, der som bekendt bakker 100% op om somaliernes kaosspredning. (se video her fra min. 1:34.)

Se Roy Beck om den Sisyfosopgave såkaldte humanister ikke viger tilbage for at påtage sig, på vores vegne, altså. (Og se ikke mindst Margrethe Vestager, BT 21. maj. At kalde hende vor tids  Scavenius, ville ikke være venligt overfor Scavenius. Jeg har skrevet om  ham flere steder, og om hans  enke Alice, jeg lærte lidt at kende som gammel dame.) Det korte foredrag her, er et frontalangreb på asylkonventioner, hvis forbindelse med virkeligheden bliver mindre for hver eneste dag:

Læs mere »

Det er klart at når virkelighed og idealer kommer i konflikt, så svækkes den kritiske sans, og ønsketænkning kan skygge for dømmekraften. Vi kender alle den forstemmende parade af rollemodeller fra Wissam Freijeh til Outlandish, og vi ved godt hvordan medierne kaster sig over fotogene muslimer der udstråler livsstil vi kan genkende og identificere os med. Så er de jo slet ikke så anderledes når de kommer til stykket, vil man gerne tro. Pointen her er ikke at de altid er noget helt andet, endsige taqiyya-artister, men at vi aldrig kan vide det, og at overfladisk vestlighed der står i kontrast til de indpakkede dejgansigter vi ser på gaden, ikke er nogen indikator for fremadskridende modernitet – den såkaldte ‘integration’. Tag videoen her med den letpåklædte libanesiske popsild Haifa Wehbe:

Der er bare det ubekvemme faktum, at Wehbe er erklæret tilhænger af Hizbollah:

The Lebanese pop diva Haifa Wehbe may share her name with an historic Israeli port town, but her heart lies with Hezbollah. […]

Arguably, the Arab world’s leading sex symbol, the singer’s style is frowned upon by conservative clerics. […]

But to Ms. Wehbe, 30, whose brother died fighting Israel in the 1980s, Sheik Nasrallah is a national hero. “It’s a land that has people to defend it, and therefore Nasrallah had a big role in defending Lebanon’s honor and border,” she said last week. […] Lebanese Pop Star Haifa Wehbe Sides With Hezbollah

Længslen efter fortrøstning i overfladiske tegn på vestlighed kunne senest iagttages herhjemme i det vrisne angreb som Berlingskes Poul Høi rettede mod Daniel Pipes efter sidstnævntes skepsis over for den nys udkårede muslimske Miss USA:

[…] For normalt raser folk som Pipes over muslimske kvinder, når de går med hijab, men det er netop ikke tilfældet med Rima Fakih og de andre skønhedsdronninger – tværtimod ”tilbringer de temmelig meget tid med at valse rundt på en scene med næsten hele deres krop uafdækket, og er det ikke et udtryk for en temmelig succesfuld vesten-ificering.” Er Miss USA også Miss Hizbollah?

Mere begavet analyse finder man, noget overraskende, i Newsweek (LFPC):

[…] Consider, for instance, the recent statements of the White House’s counterterrorism czar, John Brennan, who sees in Hizbullah a terrorist organization that, because its members are doctors and lawyers and parliamentarians, really wants to become a partner for Middle East peace. […]

Brennan’s view about the ostensible “moderation” of Hizbullah is the culmination of a three-decade-long academic trend that has interpreted this Lebanese terrorist outfit not by looking at it for what it is, but by looking in the mirror, one that reflects our Western images back to us. We Americans may not know sheiks and mullahs and ayatollahs, but we know doctors and lawyers. Given the professional code of ethics required of those who pursue these Western-style careers, they must, by definition, be moderate, like our doctors and lawyers, congressmen and cabinet secretaries.[…]

Both John Brennan and Rima Fakih’s defenders should keep in mind that it is not the outward forms of modernity that make people modern; rather, it is the values they embrace and espouse. Lee Smith: Outside Looking In

Lillebror med “utur”

Domstolene ved bedre end andre, at vi har fået et segment af forbrydere, der aldrig tilstår noget overhovedet*. Selv uden et foto af dette optrin, lyser farcepotentialet ud af teksten. Tillidssamfundet Sverige i rullestol:

Den yngre av de två Landskronabröder som misstänks för helgens brandattentat mot konstnären Lars Vilks, ställdes på fredagen inför häktningsdomaren. Svårt brännskadad fördes 19-åringen in i häktessalen i rullstol. Hans vänsterarm var bandagerad och samtliga fingrar utom ett på högerarmen var lindade.Via sin försvarsadvokat Ulf Juhlin nekade 19-åringen till anklagelserna under den korta stund som häktningsförhandlingen var öppen för allmänheten.” Han förnekar brott, säger Ulf Juhlin.”

“Är det inte graverande att komma svårt brännskadad till en häktningsförhandling när man är misstänkt för försök till mordbrand?”
— Jo, det är otur.
Otur?— Ja, oturligt nog har min klient fått sina skador vid ungefär samma tidpunkt som brandattacken mot Lars Vilks, dock på en helt annan ort. Brännskadad lillebror häktad för brandattack. (* De seneste femten år er antallet af tilståelser faldet med 22 pct., men domsmandssagerne er steget med 73 pct.)

Når jeg besøger min barndom, fysisk, i erindringen eller begge dele på én gang, er det som at gå i en stor skov ved midsommertid ikke længe efter et regnskyl. Jeg er indsvøbt  i noget stort. Af og til passerer jeg en skarp duft af lindeblomst, en duftende skælhat, skovhindbær, et dødt dyr. Det varer kun få sekunder, så er jeg videre i den almindelige duft af skov, det større rum udenfor.

Sådan er barndommen også. Små prikker af skarp erindring på et stort kort, der mere er en bestemt atmosfære. Enkelte farvesnapshots imellem mange, slørede sort-hvide billeder. Billederne er i ens hoved, nogle enkelte er fotograferede.

Min barndoms landskab findes endnu, det har ikke ændret sig hverken i virkeligheden eller i min erindring. Topografien er næsten som den var i 1863, både udvendigt og indvendigt. Det måler kun 250 x 300 meter. Træstakitterne ud mod omverdenen markerede grænsen til det store terra inkognita.

Jeg kan sætte mig ned i dets epicenter, en lille gårdhave i det der engang var lægeboligere til Kommunehospitalet, midtfor ud mod Øster Søgade, og efter ti femten minutter myldrer alle personerne fra dengang frem. Ikke mindst masser af børn, som var 50 ernes velsignelse og mere end gjorde det op for fraværet af TV. Livets salt, det var de andre.

Oppe under taget boede sygeplejersker fra provinsen. Midtfor i den store lejlighed, overkirurg Mikkelsen, en utilnærmelig figur. Rundt om alle vi andre.

Den store verden er blevet ganske lille, når man sidder der, men en for en kommer de små prikker på kortet til live og står skarpt. Det eneste vemod jeg føler, er tidens gang, for mit barndoms landskab, som var en evighed, var meget lykkeligt. Også selvom envher barndom har sine naturlige sorger. Kærlighedssorger har den også, de er store, selv fireårige er prisgivet deres køn. Børn ved det.  Voksne kommer senere i tanker om, at det erotiske er i os fra starten. I begyndelsen som et stort mysterium.

I porten ind til haven lå de københavnske hospitalers centralapotek. Hver dag kørte de medicin ud til byens andre hospitaler. Chaufføren hed Jensen, jeg ser hans ansigt for mig, hans pomadiserede hår. Børn var ikke på fornavn med voksne dengang, selvom de var gode venner. Han var højt elsket af børnene. I begyndelsen kørte han på en Nimbus motorcykel med sidevogn, hvor jeg lige kunne presses ned mellem medicinkasserne. Bare det at køre motorcykel, var stort.

Jeg kan høre Nimbussens umiskendelige lyd fra den fire-cylindrede rækkemotor og lugte dens udstødning. Hen over udstødningsrøret hang et tykt læderklæde, så man ikke brændte sig. En dag fortalte min far mig, at han var død. Jeg kunne ikke begribe det. Jeg havde intet begreb om døden.

Juleaften fik vi så fint tøj på som muligt. Mens vores mor lavede mad, var vi med ovre på afdelingere og ønske glædelig jul og gå stuegang. Hele den lille by hospitalet var, samledes om de store juletræer, – der er mindst fire meter til loftet i arkitekt Christian Hansens bygninger – læger, sygeplejersker, oppegående patienter. Vi gik om træet og sang til det harmonium, der stod på enhver afdeling.

Læger og oversygeplersker – “plejemor” hed de, et smukt ord – havde en gudeagtig status, når de dukkede op på det der dengang kunne være 12 og 14-sengsstuer. Omvendt proportionalt med hvad de ofte faktisk kunne stille op overfor sygdom i 50 erne. Mænd og kvinder lå hver for sig helt op i tresserne.

Den højre port mod Farimagsgade var “mandsporten”, den venstre “kvindeporten.” Hospitaltes optageområde var stadig tæt befolket, Nansensgade, Indre By. Min far talte aldrig om patienterne, men jeg ved han kunne sige: “Det er en 20 bajers-mand, lad ham ligge en måned. Fru Jensen fra Adelgade, hun har seks børn og en fordrukken mand. Giv hende en lang ferie her.”

Jeg går en tur inden om 6 afdeling i dag,  Amalie Skram og prof. Pontoppidans afdeling, de vægge der indtil for ti år siden har været vidne til så megen uafhjælpelig psykisk lidelse, som studenterne der befolker rummene nu igen anelse har om. Nede i kælderen lå ikke bare el-chock behandlingerne, men også hudklinikkens ambulatorium. Det hører hjemme i en kælder, alt det forfærdelige.

Jeg går videre til en anden af de små skarpe prikker af erindring, værelset ud mod Farimagsgade, hvor kong Frederik den 9 døde den 14 januar 1972.

Det er ikke så meget et erindringspunkt på grund af kongen, som fordi den aften står tydeligt på grund af dem jeg var sammen med, min store kærlighed dengang og min gamle rektor Husfeldt, nu forlængst død og bror til lægen Erik Husfeldt fra Frihedsrådet.

Værelset meddeler sig også til mig, fordi en god ven døde lige der 10 år senere, det første menneske jeg så dø. Selv som forudsætningsløs er man ikke i tvivl om, i hvilket øjeblik det sker. Det er ligesom fødslen et stort øjeblik, og hvis der er et ord der fylder det igennem fortvivlelsesen, er det “ærefrygt.”

Jeg fortæller studenten, der sidder der med sin Mac, hvorfor jeg tager billeder af det nøgne, anonyme rum blandt så mange andre rum. Han siger ikke noget, måske tænker han ikke noget. Jeg kender heller ingen anden grund, end at dette er  min barndoms landskab.

Jeg vil op i hospitalskirken under kobberkuplen, men der er låst. Jeg går lidt rundt på det, der engang var på røngtgenafdelingen lige neden under. Jeg ser ned i haven på alle de studerende – der er mange haver på KH, det er bygget lige efter koleraepedemien i 1853, hvor 4000 københavnere døde.

Jeg glæder mig over at bygningerne ikke står tomme længere. De er bygget til at holde i mange generationer endnu og der er noget trygt ved, at de stadig findes nu hvor alt det der var, kun er skygger, og det kun er mig der ser dem. Der var så mange andre, tænk alle dem, der har levet og døet her, nu er kun jeg tilbage. Jeg går ud på gaden igen, for at blive en del af livet og dagen. Det liv dengang, er en gåde, men jeg bærer det altid med mig.

Steen