Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Svensk politik blir alltmer ett skĂ„despel, en absurd fars dĂ€r aktörerna spelar sina roller mer eller mindre vĂ€l – oftast mindre. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin spelade rollen av indignerad moralist nĂ€r han i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags anklagade utrikesminister Carl Bildt (m) för svensk passivitet i förhĂ„llande till âdet folkliga upproretâ i Egypten.
âDet Ă€r knappast klĂ€dsamt för svensk utrikespolitik som alltid har varit en röst för demokrati och mĂ€nskliga rĂ€ttigheter. Du Carl Bildt svek den viktigaste uppgift en svensk utrikesminister har – att stĂ„ pĂ„ de förtrycktas sidaâ sa Urban Ahlin.
LĂ„t oss backa bandet ett tag. âSom alltid har varit en röst för demokrati och mĂ€nskliga rĂ€ttigheterâ? Antingen har Urban Ahlin glömt eller aldrig lĂ€st sin historia. HĂ€r Ă€r en liten uppfrĂ€schning för honom och andra som inte heller minns eller vill minnas i vad mĂ„n Sverige tidigare âhar stĂ„tt pĂ„ de förtrycktas sidaâ.
För 70 Ă„r sedan pĂ„gick nazisternas masslakt av judar för fullt. Den svenska samlingsregeringen under ledning av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) sade sig tillĂ€mpa en neutralitetspolitik – men gjorde stora eftergifter för Nazityskland, bland annat genom att ingĂ„ avtal som gav tyskarna rĂ€tt att forsla soldater och krigsmateriel pĂ„ svenska jĂ€rnvĂ€gar. Innan kriget var slut 1945 hade mer Ă€n tvĂ„ miljoner tyska soldater fĂ€rdats pĂ„ de svenska jĂ€rnvĂ€garna. Dessutom ansenliga mĂ€ngder vapen och ammunition.
Sammantaget var de tyska nazisterna nöjda med den svenska neutraliteten. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 28 januari 1942, nÀr judeutrotningen pÄgÄr som bÀst:
âSverige har gjort mer för den tyska krigföringen Ă€n man vanligen antar. Framför allt har de gett oss ett betydelsefullt stöd i vĂ„rt krig med Sovjetunionen. De slĂ„r visserligen vakt om sin neutralitet, men pĂ„ ett sĂ€tt som i hög grad Ă€r till vĂ„r fördel.â
Nazisterna betalade med guld
I min förra söndagskrönika skrev jag om professor Klas Ă marks nyutkomna bok âAtt bo granne med ondskan.”Sveriges förhĂ„llande till nazismen, Nazityskland och Förintelsenâ. UtifrĂ„n all den forskning som har bedrivits om Sveriges roll under andra vĂ€rldskriget redovisar Klas Ă mark en delvis ny bild. Enligt Ă mark planerade Nazityskland aldrig pĂ„ allvar att anfalla Sverige. Det var ekonomiska faktorer, i första hand handelsutbytet med nazisterna, som var det tyngsta skĂ€let till den svenska regeringens eftergiftspolitik. Sverige exporterade jĂ€rnmalm, stĂ„l och kullager och importerade framför allt kol och koks. Men Sverige fick ocksĂ„ betalt för malmen i rent guld. NĂ€r det gĂ€ller mĂ€ngden gĂ„r uppgifterna isĂ€r. Vissa hĂ€vdar att svenska staten fick sex ton guld, andra att det rörde sig om sĂ„ mycket som 36 ton guld.
Ett slags facit frĂ„n Förintelsen Ă€r rapporter om vad nazisterna tog tillvara frĂ„n sex miljoner mördade judar. Judarnas guldplomber drogs ut och togs systematiskt tillvara â uppgifter som var kĂ€nda för den svenska regeringen frĂ„n augusti 1942. En rapport vittnar om gods som mellan den 1 oktober 1942 och 2 augusti 1943 skickades frĂ„n tre av de sex sĂ€rskilda utrotningslĂ€gren; Treblinka, Sobibor och BĂ©lsec:
⹠25 godsvagnar kvinnohÄr, 248 godsvagnar klÀder, 400 vagnar med olika bruksföremÄl.
âą Pengar, guld och diamanter: 2 800 000 dollar, 400 000 pund, 140 000 000 zloty, 12 000 000 ryska rubel.
âą 400 000 guldklockor, 145 000 kilo vigselringar av guld, 120 000 000 zloty i guldmynt.
⹠4 000 karat diamanter, var och en mer Àn tvÄ karat.
Foto: En mamma pÄ vÀg till gaskammaren i Auschwitz med sina barn.
Media hölls i ett jÀrngrepp
Detta och annan information om Förintelsen och nazisternas krigsförbrytelser fick den svenska allmÀnheten inte vetskap om förrÀn sent. Regering och riksdag hade full vetskap om judeförföljelser och Förintelsen under 1942 och -43. Men kunskapen höljdes i tystnad. Hela bilden av Förintelsen i dess ohygglighet fick allmÀnheten inte kunskap om förrÀn kriget var slut pÄ vÄren 1945. Ett annat mycket viktigt eftergiftsomrÄde i neutralitetspolitikens namn var nÀmligen regeringens presspolitik. Den hade tvÄ syften: dels att inte störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, dels att allmÀnheten inte skulle fÄ kÀnnedom om nazisternas brutalitet och judeförföljelser och bli upprörd. En upprörd allmÀnhet skulle kunna sÀtta igÄng med opinionsyttringar, och sÄdana var inte önskvÀrda.
Ănda frĂ„n Hitlers tilltrĂ€de som rikskansler i Tyskland 1933 och under kriget höll regeringen media i ett jĂ€rngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet ströps och sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gĂ„nger, utan Ă„tal och rĂ€ttegĂ„ng. Neutralitetspolitiken innebar en politiskt hĂ„rt styrd press som förhindrades att förmedla sanningen om nazisternas tyranni. Stora delar av pressen hade heller inget intresse av att rapportera om vad nazisterna sjĂ€lva kallade ânyordningen i Europaâ.
TV och Internet var Ă€nnu inte uppfunna, och radion med en enda kanal var hĂ„rt statskontrollerad. NĂ€r Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sĂ€nde radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. IstĂ€llet spelades musik. Medan Norge under de tvĂ„ första mĂ„nadernas ockupation kĂ€mpade mot nazisterna kommenterades hĂ€ndelserna mycket sparsamt i svensk radio. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting âsom kunde bringa rikets neutralitet eller förhĂ„llande till andra makter i fara utsĂ€ndes Ă„ den svenska rundradionâ. DĂ„ som nu var medias uppgift att invagga sina lĂ€sare och lyssnare i tron att vi lever i den bĂ€sta av vĂ€rldar.
Tyskarna klagade stÀndigt
En av dem som sÄg presspolitiken inifrÄn berÀttar:
âHĂ€r undertrycks meddelanden av för tyskarna oangenĂ€m natur, hĂ€r uppfylles villigt deras âorderâ om indragande av för dem obehagligt tryck, hĂ€r slĂ€pps tvivelaktiga tyska journalister in och hĂ€r ges politiska förmĂ„ner. VĂ€rre Ă€n den illa beryktade âfemte kolonnenâ Ă€ro de Ă€mbetsmĂ€n som tro att de gagna landet genom denna politik. De bedriva defaitism som tro att de handla i Sveriges intressenâ skrev Sven Grafström i sina dagboksanteckningar den 23 maj 1940.
Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare pÄ Sveriges ambassad i Warszawa till och med nazisternas invasion av Polen hösten 1939 och blev senare pressrÄd pÄ UD.
Sommaren 1938 hade han nyss fÄtt en dotter och började föra dagboksanteckningar för att han ville berÀtta om sitt liv för henne. Trots att han var gift med en tysk kvinna frÄn en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.
Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm stÀndigt pÄ svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitÀr instÀllning till media: nazisterna ansÄg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa nÀr den skrev nÄgot som var oförmÄnligt för nazisterna. Det var i första hand de stora svenska tidningarna tyskarna ville komma Ät. Mindre tidningar brydde de sig inte om.
Torgny Segerstedt en sten i skon för nazisterna
Konflikten hade blossat upp nÀstan omedelbart efter Adolf Hitlers tilltrÀde som rikskansler 1933. Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933:
âAtt tvinga all vĂ€rldens politik att sysselsĂ€tta sig med den figuren, det Ă€r oförlĂ„tligt. Herr Hitler Ă€r en förolĂ€mpning.â
Den tyske riksministern Hermann Göring protesterade omedelbart i ett telegram direkt till GHT. PÄ tidningen trodde man först att det var ett skÀmt men insÄg att telegrammet verkligen kom frÄn Göring. DÄ sattes det upp i glas och ram pÄ redaktionen. Under hela perioden 1933-45 skulle Torgny Segerstedt fortsÀtta att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisternas illgÀrningar. DÀrmed var han en sten i skon bÄde för Nazityskland och den svenska regeringen. Han har gÄtt till presshistorien som en av dem som mest rakryggat och med störst integritet stod upp för demokrati och mot det brutala nazistiska tyrannivÀldet. DessvÀrre fick han inte uppleva krigsslutet och freden. Han avled den 31 mars 1945.
Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng av tyskarna för âtyskfientlighetâ. KlagomĂ„len riktades i synnerhet mot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Torgny Segerstedt anklagades för att âhetsa mot Tysklandâ. Under sommaren 1940 klagade tyskarna sĂ€rskilt flitigt hos utrikesdepartementet â under tre mĂ„nader kom det ungefĂ€r en protest per vecka. I början av hösten 1940 satte de igĂ„ng en veritabel kampanj mot GHT med klagomĂ„l sĂ„ gott som dagligen. Andra tidningar som tilldrog sig nazisternas ogillande var Ture Nermans antinazistiska tidskrift Trots allt!,
Social-Demokraten och dess stridbare chefredaktör Zeth Höglund och senare Aftontidningen. Social-Demokraten lyckades reta gallfeber pÄ tyskarna med satiriska teckningar. Nazisterna var sÀrskilt kÀnsliga för att man drev med dem.
Metoder mot sanningen
Samlingsregeringen tog till flera olika metoder för att ingripa mot information som ansĂ„gs kunna irritera tyskarna eller var obekvĂ€m pĂ„ annat sĂ€tt. TvĂ„ mĂ€n i regeringen gick i frontlinjen för den hĂ„rda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman, (1876-1944) (foto), bondeförbundare och antisemit â en Ă„komma som han inte var ensam om i Sverige vid den hĂ€r tiden nĂ€r ett rasbiologiskt tĂ€nkande inte var ovanligt. I sina dagboksanteckningar frĂ„n Ă„ren 1938 till 1943 gör justitieministern inte nĂ„gon hemlighet av sin antisemitism. Den 29 juli 1940 skriver han om Torgny Segerstedt:
âMen Segerstedt befinner sig i oskuldens ansvarslösa tillstĂ„nd, i ett besinningslöst raseri. Hans judiska Ă€lskarinna har undantrĂ€ngt hans sjĂ€l och ersatt den med en judesjĂ€l.â
Den andre i den duo som hanterade tryckfriheten under kriget var utrikesminister Christian GĂŒnther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. En av de metoder som anvĂ€ndes för att ingripa mot pressen var att vĂ€cka tryckfrihetsĂ„tal. Det skedde 55 gĂ„nger under kriget. De första Ă„talen kom redan hösten 1939 efter pĂ„tryckningar frĂ„n tyska ambassaden i Stockholm. Först mot Trots allt!, sedan mot liberala Eskilstuna-Kuriren. Justitiedepartementet drev en sĂ€rskild kampanj mot smĂ„ tidningar pĂ„ vĂ€nsterkanten. I maj 1940 Ă„talades Arbetaren bland annat för att ha skrivit:
âDet nazistiska partiet och den nazistiska staten kan endast betecknas som en gigantisk gangsterorganisation.â
Men tryckfrihetsÄtalen var ingen succé ur regeringens synpunkt. Tidningarna frikÀndes i hÀlften av fallen.
Tidningar konfiskerades utan rÀttegÄng
Regeringen behövde effektivare metoder för att styra pressen. KanslirÄdet Carl Gustaf Bruno lyckades hitta en gammal lagparagraf som inte hade anvÀnts sedan 1800-talet. Den gav regeringen rÀtt att konfiskera tidningar och andra tryckta skrifter utan Ätal och utan rÀttegÄng. Paragrafen dammades av, och justitieminister K G Westman började anvÀnda den hösten 1939. Den 16 september 1940 beslagtogs Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för första gÄngen, och dÄ med tre dagars utgÄvor. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.
Regeringen var ofta oenig om konfiskationerna, men statsminister Per Albin Hansson stĂ€llde sig bakom sina utrikes- och justitieministrar. DĂ„ vĂ„gade ingen protestera. Finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller teg och led. K G Westman gjorde sig i praktiken till envĂ„ldshĂ€rskare över presspolitiken som han ansĂ„g vara âbehövlig och nyttigâ. Hundratals beslag gjordes under kriget utifrĂ„n frĂ€mmande makters bedömning, förmedlad genom utrikesminister Christian GĂŒnther. SĂ„ hĂ€r brukade det gĂ„ till:
âImpulsen tas frĂ„n justitiedepartementet eller frĂ„n UD, i allmĂ€nhet det senare. Den som först lĂ€ser de svenska tidningarna pĂ„ UD:s pressbyrĂ„, den unge Backlund, en son till den kĂ€nde socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakĂ„tkammade ljusa jĂ€ttekalufs och gĂ„r in till pressrĂ„det Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, dĂ€r en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden Ă€r rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing lĂ€ser igenom de kritade stĂ€llena och utropar âdet hĂ€r Ă€r ju för jĂ€vligtâ samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, dĂ€r den ominösa artikeln vĂ€cker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instĂ€mmande av den i Söderbloms rum alltid nĂ€rvarande herr Kumlin, (âŠ) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsĂ„tgĂ€rder omedelbart skola igĂ„ngsĂ€ttas.â (Ur Sven Grafströms dagboksanteckningar frĂ„n den 17 april 1942.)
âGrymhetspropagandaâ