Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Svensk politik blir alltmer ett skådespel, en absurd fars där aktörerna spelar sina roller mer eller mindre väl – oftast mindre. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin spelade rollen av indignerad moralist när han i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags anklagade utrikesminister Carl Bildt (m) för svensk passivitet i förhållande till ”det folkliga upproret” i Egypten.

”Det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du Carl Bildt svek den viktigaste uppgift en svensk utrikesminister har – att stå på de förtrycktas sida” sa Urban Ahlin.

Låt oss backa bandet ett tag. ”Som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter”? Antingen har Urban Ahlin glömt eller aldrig läst sin historia. Här är en liten uppfräschning för honom och andra som inte heller minns eller vill minnas i vad mån Sverige tidigare ”har stått på de förtrycktas sida”.

För 70 år sedan pågick nazisternas masslakt av judar för fullt. Den svenska samlingsregeringen under ledning av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) sade sig tillämpa en neutralitetspolitik – men gjorde stora eftergifter för Nazityskland, bland annat genom att ingå avtal som gav tyskarna rätt att forsla soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar. Innan kriget var slut 1945 hade mer än två miljoner tyska soldater färdats på de svenska järnvägarna. Dessutom ansenliga mängder vapen och ammunition.

Sammantaget var de tyska nazisterna nöjda med den svenska neutraliteten. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 28 januari 1942, när judeutrotningen pågår som bäst:

”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar. Framför allt har de gett oss ett betydelsefullt stöd i vårt krig med Sovjetunionen. De slår visserligen vakt om sin neutralitet, men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.”

Nazisterna betalade med guld

I min förra söndagskrönika skrev jag om professor Klas Åmarks nyutkomna bok ”Att bo granne med ondskan.”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Utifrån all den forskning som har bedrivits om Sveriges roll under andra världskriget redovisar Klas Åmark en delvis ny bild. Enligt Åmark planerade Nazityskland aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det var ekonomiska faktorer, i första hand handelsutbytet med nazisterna, som var det tyngsta skälet till den svenska regeringens eftergiftspolitik. Sverige exporterade järnmalm, stål och kullager och importerade framför allt kol och koks. Men Sverige fick också betalt för malmen i rent guld. När det gäller mängden går uppgifterna isär. Vissa hävdar att svenska staten fick sex ton guld, andra att det rörde sig om så mycket som 36 ton guld.

Ett slags facit från Förintelsen är rapporter om vad nazisterna tog tillvara från sex miljoner mördade judar. Judarnas guldplomber drogs ut och togs systematiskt tillvara – uppgifter som var kända för den svenska regeringen från augusti 1942. En rapport vittnar om gods som mellan den 1 oktober 1942 och 2 augusti 1943 skickades från tre av de sex särskilda utrotningslägren; Treblinka, Sobibor och Bélsec:

• 25 godsvagnar kvinnohår, 248 godsvagnar kläder, 400 vagnar med olika bruksföremål.

• Pengar, guld och diamanter: 2 800 000 dollar, 400 000 pund, 140 000 000 zloty, 12 000 000 ryska rubel.

• 400 000 guldklockor, 145 000 kilo vigselringar av guld, 120 000 000 zloty i guldmynt.

• 4 000 karat diamanter, var och en mer än två karat.

Foto: En mamma på väg till gaskammaren i Auschwitz med sina barn.

Media hölls i ett järngrepp

Detta och annan information om Förintelsen och nazisternas krigsförbrytelser fick den svenska allmänheten inte vetskap om förrän sent. Regering och riksdag hade full vetskap om judeförföljelser och Förintelsen under 1942 och -43. Men kunskapen höljdes i tystnad. Hela bilden av Förintelsen i dess ohygglighet fick allmänheten inte kunskap om förrän kriget var slut på våren 1945. Ett annat mycket viktigt eftergiftsområde i neutralitetspolitikens namn var nämligen regeringens presspolitik. Den hade två syften: dels att inte störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, dels att allmänheten inte skulle få kännedom om nazisternas brutalitet och judeförföljelser och bli upprörd. En upprörd allmänhet skulle kunna sätta igång med opinionsyttringar, och sådana var inte önskvärda.

Ända från Hitlers tillträde som rikskansler i Tyskland 1933 och under kriget höll regeringen media i ett järngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet ströps och sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gånger, utan åtal och rättegång. Neutralitetspolitiken innebar en politiskt hårt styrd press som förhindrades att förmedla sanningen om nazisternas tyranni. Stora delar av pressen hade heller inget intresse av att rapportera om vad nazisterna själva kallade ”nyordningen i Europa”.

TV och Internet var ännu inte uppfunna, och radion med en enda kanal var hårt statskontrollerad. När Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sände radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. Istället spelades musik. Medan Norge under de två första månadernas ockupation kämpade mot nazisterna kommenterades händelserna mycket sparsamt i svensk radio. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting ”som kunde bringa rikets neutralitet eller förhållande till andra makter i fara utsändes å den svenska rundradion”. Då som nu var medias uppgift att invagga sina läsare och lyssnare i tron att vi lever i den bästa av världar.

Tyskarna klagade ständigt

En av dem som såg presspolitiken inifrån berättar:

”Här undertrycks meddelanden av för tyskarna oangenäm natur, här uppfylles villigt deras ”order” om indragande av för dem obehagligt tryck, här släpps tvivelaktiga tyska journalister in och här ges politiska förmåner. Värre än den illa beryktade ”femte kolonnen” äro de ämbetsmän som tro att de gagna landet genom denna politik. De bedriva defaitism som tro att de handla i Sveriges intressen” skrev Sven Grafström i sina dagboksanteckningar den 23 maj 1940.

Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare på Sveriges ambassad i Warszawa till och med nazisternas invasion av Polen hösten 1939 och blev senare pressråd på UD.

Sommaren 1938 hade han nyss fått en dotter och började föra dagboksanteckningar för att han ville berätta om sitt liv för henne. Trots att han var gift med en tysk kvinna från en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitär inställning till media: nazisterna ansåg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa när den skrev något som var oförmånligt för nazisterna. Det var i första hand de stora svenska tidningarna tyskarna ville komma åt. Mindre tidningar brydde de sig inte om.

Torgny Segerstedt en sten i skon för nazisterna

Konflikten hade blossat upp nästan omedelbart efter Adolf Hitlers tillträde som rikskansler 1933. Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933:

”Att tvinga all världens politik att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Den tyske riksministern Hermann Göring protesterade omedelbart i ett telegram direkt till GHT. På tidningen trodde man först att det var ett skämt men insåg att telegrammet verkligen kom från Göring. Då sattes det upp i glas och ram på redaktionen. Under hela perioden 1933-45 skulle Torgny Segerstedt fortsätta att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisternas illgärningar. Därmed var han en sten i skon både för Nazityskland och den svenska regeringen. Han har gått till presshistorien som en av dem som mest rakryggat och med störst integritet stod upp för demokrati och mot det brutala nazistiska tyranniväldet. Dessvärre fick han inte uppleva krigsslutet och freden. Han avled den 31 mars 1945.

Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gång på gång av tyskarna för ”tyskfientlighet”. Klagomålen riktades i synnerhet mot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Torgny Segerstedt anklagades för att ”hetsa mot Tyskland”. Under sommaren 1940 klagade tyskarna särskilt flitigt hos utrikesdepartementet – under tre månader kom det ungefär en protest per vecka. I början av hösten 1940 satte de igång en veritabel kampanj mot GHT med klagomål så gott som dagligen. Andra tidningar som tilldrog sig nazisternas ogillande var Ture Nermans antinazistiska tidskrift Trots allt!,

Social-Demokraten och dess stridbare chefredaktör Zeth Höglund och senare Aftontidningen. Social-Demokraten lyckades reta gallfeber på tyskarna med satiriska teckningar. Nazisterna var särskilt känsliga för att man drev med dem.

Metoder mot sanningen

Samlingsregeringen tog till flera olika metoder för att ingripa mot information som ansågs kunna irritera tyskarna eller var obekväm på annat sätt. Två män i regeringen gick i frontlinjen för den hårda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman, (1876-1944) (foto), bondeförbundare och antisemit – en åkomma som han inte var ensam om i Sverige vid den här tiden när ett rasbiologiskt tänkande inte var ovanligt. I sina dagboksanteckningar från åren 1938 till 1943 gör justitieministern inte någon hemlighet av sin antisemitism. Den 29 juli 1940 skriver han om Torgny Segerstedt:

”Men Segerstedt befinner sig i oskuldens ansvarslösa tillstånd, i ett besinningslöst raseri. Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

Den andre i den duo som hanterade tryckfriheten under kriget var utrikesminister Christian Günther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. En av de metoder som användes för att ingripa mot pressen var att väcka tryckfrihetsåtal. Det skedde 55 gånger under kriget. De första åtalen kom redan hösten 1939 efter påtryckningar från tyska ambassaden i Stockholm. Först mot Trots allt!, sedan mot liberala Eskilstuna-Kuriren. Justitiedepartementet drev en särskild kampanj mot små tidningar på vänsterkanten. I maj 1940 åtalades Arbetaren bland annat för att ha skrivit:

”Det nazistiska partiet och den nazistiska staten kan endast betecknas som en gigantisk gangsterorganisation.”

Men tryckfrihetsåtalen var ingen succé ur regeringens synpunkt. Tidningarna frikändes i hälften av fallen.

Tidningar konfiskerades utan rättegång

Regeringen behövde effektivare metoder för att styra pressen. Kanslirådet Carl Gustaf Bruno lyckades hitta en gammal lagparagraf som inte hade använts sedan 1800-talet. Den gav regeringen rätt att konfiskera tidningar och andra tryckta skrifter utan åtal och utan rättegång. Paragrafen dammades av, och justitieminister K G Westman började använda den hösten 1939. Den 16 september 1940 beslagtogs Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för första gången, och då med tre dagars utgåvor. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.

Regeringen var ofta oenig om konfiskationerna, men statsminister Per Albin Hansson ställde sig bakom sina utrikes- och justitieministrar. Då vågade ingen protestera. Finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller teg och led. K G Westman gjorde sig i praktiken till envåldshärskare över presspolitiken som han ansåg vara ”behövlig och nyttig”. Hundratals beslag gjordes under kriget utifrån främmande makters bedömning, förmedlad genom utrikesminister Christian Günther. Så här brukade det gå till:

”Impulsen tas från justitiedepartementet eller från UD, i allmänhet det senare. Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, en son till den kände socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till pressrådet Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, där en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ”det här är ju för jävligt” samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instämmande av den i Söderbloms rum alltid närvarande herr Kumlin, (…) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsåtgärder omedelbart skola igångsättas.” (Ur Sven Grafströms dagboksanteckningar från den 17 april 1942.)

”Grymhetspropaganda”

Læs mere »

Forleden så man Geert Wilders som KZ-lejr vagt gelejde indvandrere i gaskammeret. Nu op til kommunalvalgene i marts lancerer en anti-PVV side videos, hvor medlemmer af Wilders parti kører spritkørsel og får blow-jobs af småbørn, samt en video, hvor der kun medvirker børn omkring femårsalderen. Kan man overhovedet stigmatisere en pædofil nazist ? Man kunne allerede se i Geoffrey Cains bog “Ondskaben Ikon”, om de bladtegninger der har været lavet om Pia Kjærsgaard gennem tiderne, at der ingen smalle steder er, når anstændigheden skal bekæmpe modstandere. Så mens “Viochdom- folket,” som vi nu døber dem, himler op om de skrækkelige kløfter som Wilders og Kjærsgaard skaber, ser de ikke de kløfter de selv skaber, som ligger lige for deres fødder, og som går lige midt ned gennem de hjemlige befolkninger. Rent had og brudte venskaber, ja selv ægteskaber. Splittelsen virker en tand mere ondartet end under den kolde krig. Dengang skulle borgerskabet klynges op i en lygtepæl, når DKP og VS havde fået overbevist arbejderne om at ville deres eget vel – men det blev ved retorikken. I dag kan modstanderne få nogle helt virkelig tæsk med et jernrør eller få håndgribelige dødstrusler, pædofiler, nazister og Untermenchen som de er. Tilsidst har vi alle glemt, hvem der skabte hvilken kløfter, tilbage er der kun at kigge ned i afgrunden og tænke: hvor kom den fra ? Da er det multikonfliktuelle samfund fuldbyrdet. Political videos provoke PVV leader.Watch the videos (Note: Some videos are in Dutch and some have sexual content)

Den virkelige racisme: Hindringer for hvides adoption af sorte børn

Og vi taler vel at mærke om multikulturalisters ‘omsorg’ for de ikke-hvide børn der angiveligt vil lide skade ved at blive flyttet fra deres autentiske og uspolerede kultur. Bliver det mere infamt og frastødende i sit hykleri? Det var nemmere dengang antiracisme bare betød farveblindhed, men netop dette ord er vistnok i vores tid håbløst usofistikeret (LFPC).

The charity Barnardo’s last night backed Government plans to stop social workers preventing white couples from adopting ethnic minority children.

Under guidance to be outlined this week, it will be unacceptable to stop families adopting children of a different ethnic group. This reverses current advice saying social workers must give ‘due consideration to the child’s religious persuasion, racial origin and cultural and linguistic background’.

Yet ethnic minority children wait three times longer than white youngsters to find new parents and many are not adopted at all. Last year about 20 per cent of the 2,300 children waiting to be adopted in Britain were black or Asian. […] Barnardo’s: White parents can adopt black children

Den “deltidspædofile” Muhammed: Læren fra Wien

[…] For hundreds of years the Islamic world had sighed for this moment. Millions of pious Muslims had to linger in awful uncertainty. Even the cleverest scholars could never agree on a universally agreed solution. But on Monday of this week, it was at that point.

The verdict of the Criminal Court in Vienna has finally settled the hotly disputed question of whether the Prophet Mohammed slept with his wife Aisha when she was at the tender age of nine, as many sources maintain. And so a Viennese judge, until now comparatively unknown among Koran experts, has decided as — so to speak — the highest authority on the faith from Morocco to Indonesia, that in any case there was no instance of pedophilia in the House of Mohammed. And therefore sentenced the defendant to 120 per diem payments for her public claim that the Prophet “liked to get it on with children.” Because the charge that Mohammed committed child abuse was “factually completely unjustified.” Ergo, “denigration of a religion” — end of lesson.

Quite aside from the weird presumption of wishing to clarify in the Viennese court a circa 1500-year-old Arabic bedroom tale — such a verdict (and the law on which is its based) is more suited to Pakistan, Saudi Arabia, or Iran than an allegedly liberal and secular constitutional state. To be convicted for quoting analogously what is an article of faith in a great part of the Islamic world, seems more like the verdict of a sharia court than a verdict “in the name of the Republic.” […] Why Does the Vienna Criminal Court Care About Mohammed’s Sex Life? (engelsk oversættelse på Gates of Vienna fra Die Presse)

[…] So, although Mohammed deflowered Aisha when she was nine, it is “factually incorrect” to call him a pedophile because he was still hot for her when she was in her late teens? As a point of law, it’s not where you start, it’s where you finish – and you’re gonna finish on top! Does this judicial ruling apply to all Austrians partial to a piece of underage totty? For example, Wolfgang Priklopil:

The Austrian girl who was kidnapped at the age of ten and imprisoned for eight years in a dungeon-like basement room by a pedophile predator who committed suicide when she escaped last week…

Whoa, whoa, hold up there. How can you say Herr Priklopil was a “pedophile” when he was still having sex with her when she was 18? And so were all his friends:

A dormant investigation into one of Austria’s most notorious kidnap cases is likely to be reopened after suggestions that Natascha Kampusch, the schoolgirl who vanished for eight years, was not held in a cellar throughout her ordeal as had been widely believed and may have been the victim of a paedophile ring rather than of a lone perpetrator.

Hey, don’t worry, says an Austrian judge. It’s not a “pedophile ring” if she still turns you on a week after she reaches the age of consent.

Or does this dispensation only apply to the Prophet (peace and get-out-of-jail-free cards be upon him)? […] Mark Steyn: The case of the part-time pedophile

Se også de righoldige islamiske kildetekster vedrørende Aishas alder: Muhammad and Aisha Revisited: An Examination of Muhammad’s Marriage to a Prepubescent Girl And Its Moral Implications (LFPC).

Steyn: The pansification of western civilization is all but complete

In the twelve months since I wrote this column, I’ve come to regard regulation as an even bigger threat not just to liberty but to the essence of our humanity. Nevertheless, the pansification of western civilization is all but complete:

News from around the world: In Britain, it is traditional on Shrove Tuesday to hold pancake races, in which contestants run while flipping a pancake in a frying pan. The appeal of the event depends on the potential pitfalls in attempting simultaneous rapid forward propulsion and pancake tossing. But, in St. Albans, England, competitors were informed by Health & Safety officials that they were “banned from running due to fears they would slip over in the rain.” Watching a man walk up the main street with a skillet is not the most riveting event, even in St. Albans. In the heat of the white-knuckle thrills, team captain David Emery momentarily forgot the new rules. “I have been disqualified from a running race for running,” he explained afterwards.

In Canada, Karen Selick told readers of the Ottawa Citizen about her winter vacation in Arizona last month: “The resort suite I rented via the Internet promised a private patio with hot tub,” she wrote. “Upon arrival, I found the door to my patio bolted shut. ‘Entry prohibited by federal law,’ read the sign. Hotel management explained that the drains in all the resort’s hot tubs had recently been found not to comply with new safety regulations. Compliance costs would be astronomical. Dozens of hot-tubs would instead be cemented over permanently.” In the meantime, her suite had an attractive view of the federally prohibited patio.

Anything else? Oh, yeah. In Iran, the self-declared nuclear regime announced that it was now enriching uranium to 20 percent. When President Obama took office, the Islamic Republic had 400 centrifuges enriching up to 3.5 percent. A year later, it has 8,000 centrifuges enriching to 20 percent. The CIA director, Leon Panetta, now cautiously concedes that Iran’s nuclear ambitions may have a military purpose. Which is odd, because the lavishly funded geniuses behind America’s National Intelligence Estimate told us only two years ago that Tehran had ended its nuclear weapons program in 2003. Is that estimate no longer operative? And, if so, could we taxpayers get a refund?

This is a perfect snapshot of the West at twilight. On the one hand, governments of developed nations micro-regulate every aspect of your life in the interests of “keeping you safe.” If you’re minded to flip a pancake at speeds of more than four miles per hour, the state will step in and act decisively: It’s for your own good. If you’re a tourist from Moose Jaw, Washington will take preemptive action to shield you from the potential dangers of your patio in Arizona.

On the other hand, when it comes to “keeping you safe” from real threats, such as a millenarian theocracy that claims universal jurisdiction, America and its allies do nothing. […] Mark Steyn: THE SAFETY STATE, AT HOME AND ABROAD

Kungen återinvigde Sofielundsskolan i Malmö,Kung i Seved.

I et land kaldet Sverige

Boguddrag: På torsdag udkommer rejsebeskrivelsen Absolut Sverige – Mikael Jalving har gennemrejst Sverige og gjort sig sine iagttagelser. Han foreslår at svenskerne afskaffer sig selv en gang for alle. I dette uddrag besøger Mikael Jalving Stockholm og Göteborg og kommer højt op at svæve i en luftgynge og lander i en moské.

Dér hænger jeg så, midt imellem himmel og jord i et land kaldet Sverige.Mod vest skimtes Älvsborgs fæstning, værnet mod Danmark, racismens fædreland; ret forude ligger Ramberget, hvor den nye stormoské, finansieret af saudiarabiske petro-dollars, skal opføres snarest muligt, og inden for synsfeltets 90 grader rejser vi således fra den gamle danske trussel til den nye kulturberigelse. MIKAEL JALVING, I et land kaldet Sverige

Vi bringer en anmeldelse på dagen. Politikens Poul Aarøe Pedersen forsøger i et stort interview – Pas på den ‘ svenske bacille’ (ikke online) – at problematisere Jalvings tilgang til Sverige. Det synes ikke at strejfe ham som underligt, at det europæiske land der har haft langt den største indvandring per capita i årtier, indtil for nylig ingen debat havde om det endsige nogen politisk reaktion i parlamentet.

»Der eksisterer en udelukkelseskultur, en selvcensurskultur, som er meget mere udpræget i Sverige end i Danmark. Man forsøger hele tiden at skubbe problemerne ud til siden, enten ved at tie dem ihjel eller ved at dæmonisere de mennesker, som er kritiske over for problemerne eller håndteringen af dem, sådan som man ser det i forhold til Sverigedemokraterna. Man lukker simpelt hen den frie debat«.

Jeg kommer selv i Sverige flere gange om måneden og følger jævnligt med i de svenske medier. Der er da masser af kritisk debat i medierne: Som du selv skriver i din bog, er det »ekstremernes land«, hvor man møder »glødende monarkister i clinch med republikanere«, »intellektuelle ultrafeminister, der blæser til kamp mod mandschauvinisme« og en »social ulighed, der er større eller på niveau med den i USA«. Der er masser af fronter i samfundsdebatten?

»Ja, det er rigtigt, det er også det, der gør Sverige så fascinerende. Under den pæne overflade har du en enorm spændvidde af modsætninger og konfrontationer. Men det, man tør skændes om, er det ufarlige; det, der på en måde er lidt ligegyldigt«.

Du mener måske, det er ligegyldigt, men kan det ikke tænkes, at svenskerne mener, at disse temaer er mere interessante end debatten om muslimer?

»Du har sikkert ret i, at en stor del af de mennesker, som dominerer det politiske, akademiske og mediale system, mener, at spørgsmålet om muslimer er irrelevant eller ligefrem pinligt. De synes simpelt hen, at der er andre prioriteter, der er vigtigere, og det kan man også godt argumentere for, at der er. Men det, der er karakteristisk for disse mennesker, er, at de bor i Stockholm, til nøds i Göteborg. De mennesker, jeg har talt med uden for Stockholm, ser anderledes på det«.

Endnu en Sverigedemokrat smidt ud af fagforening for partimedlemskab

Sverigedemokraten Björn Fälth är besviken på facket. Orsaken är att Fälth som är invald i kommunfullmäktige i Vetlanda för Sverigedemokraterna har uteslutits ur Transportarbetareförbundet.Det är den lokala fackavdelningen som begärt att Björn Fälth ska uteslutas på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna. Nu har Transports förbundsstyrelse ställt sig bakom det lokala facket.
Fälth utesluts eftersom han “stöder verksamhet som är oförenlig med organisationens ändamål eller på annat sätt uppträder illojalt”, skriver Vetlanda-Posten.Men Björn Fälth reagerar starkt på beskedet och har ingen förståelse för fackets agerande.
– Jag är besviken, facket ska ju företräda arbetare gentemot arbetgivare och det har ju egentligen inget med politiska åsikter att göra.Från och med månadsskiftet är Björn Fälth utesluten. SD-man besviken efter uteslutning via TRANSPORTS DÖDSDANS?

Nonie Darwish: Kvindernes egyptiske fangenskab

[…] It was also reported that crowds yelled “Jew” at [60 Minutes journalist Lara] Logan. That does not surprise me, since a call that someone is a Jew has a meaning in Muslim countries. It means they are fair game for assault or worse; it means they are subhuman and deserve whatever happens to them. Muslim scriptures are full of commandments to kill Jews wherever they are and according to Islamic law, female captives in battle are automatically divorced from their husbands and can be sexually enslaved by their captors. Mohammed himself, who is viewed as the ideal example for men, in all his battles against non-Muslims allowed sexual enslavement of women captives. […]

The anti-Jewish propaganda in Muslim countries is sickening and must be seen in relation to female abuse in general and to the assault of Logan in particular. Even I who was born and raised Egyptian once had a scary experience. On the way to Alexandria, an uncle wanted to stop in a village to meet a friend but got lost. As he went to look for directions, my siblings and I, who were wearing jeans and T-shirts and speaking English, attracted a village crowd around us yelling “Jews.” My sisters and I rushed inside the car. In no time the village police came to check us out but thank God by then my uncle showed them his ID and we left after some questioning. I can only imagine how Jews feel walking the street in any Muslim country.

Egyptian paranoid propaganda against Westerners and Jews is not only manifested in streets but affects every aspect of relationships between the ordinary Egyptian and foreigners in general. Foreign women are often called “Israeli agents” who are coming to ‘seduce’ Egyptian men. As to foreign men, they are often accused of being – what else? – CIA agents. […] Nonie Darwish: Islam’s “Uncovered-Meat” Excuse for Sexual Assault

Menneskerettighedsdomstolens “juridiske rovfugle”

Sød musik. Det er et rent festfyrværkeri af trods derovre i Storbritannien lige nu (LFPC).

Almost 600 criminals trying to make money out of the voting ban on prisoners were slapped down by a High Court judge yesterday.

They had sought £5,000 each compensation for being unable to vote at the last election. Instead, Mr Justice Langstaff ordered them to PAY £76 each towards the costs of their action.

In a decision hailed as a rare legal victory for common sense, he ruled that European judgments should never be allowed to trump laws passed at Westminster.

It was a decisive blow for the authority of Parliament over the European Court of Human Rights – and the legal vultures demanding millions of pounds in compensation for prisoners. […] Payback time for grasping prisoners: Inmates to pay £76 costs each as judge throws out vote-ban compensation claim

De antiimperialistiske imperialister

Det er en interessant tanke, at nogle muslimer har haft succes med at bilde navnlig den europæiske venstrefløj, – denne verdens Mogens Jensener – ind, at de er anti-imperialister”, når sandheden er, at islam ubetinget er verdenshistoriens mest succesrige, revolutionære imperialisme. Dens videre færd har disse velfærdssocialdemokrater og socialdemokratiserede borgerlige nu ageret trillebør for i en menneskealder, stadig uden at opdage hvad de har promoveret. Efter Mogens Jensen, en udkantsidealist fra Nykøbing Mors, – Syndfloden. Man må forestille sig Syndfloden som en lind strøm af “islamofobi-konferencer,” ligesom vi forestiller os Sisyfos som et lykkeligt menneske. Den kan selvfølgelig også nemt være menneskehedens mere normale tilstand: evig konflikt og krig. Politikere skal ikke øve gode gerninger, de skal forebygge katastrofer og lindre dem, de ikke når at forhindre. Optimisterne med “visionerne”, er måske bedre problemløsere, men informerede pessimister installerer dem slet ikke.

Læs mere »

Vi nævnte sagen den 13 januar. Dommen har trukket ud, men nu er den her. Det koster 2000 Euro (14.910 DKK) at sige i en TV debat, at “narkotika-pushere for det meste er sorte eller arabere.” og “at arbejdsgivere har lov at nægte dem ansættelse.” Om det skulle forholde sig sådan med franske narkohandlere, har som bekendt ikke noget med sagen at gøre. I Istedgadekvarteret ved Københavns Hovedbanegård, er det en helt dækkende beskrivelse. Zemmour er jødisk berber fra Algier. Man hører anklageren sige, at “dommen er en sejr for ytringsfriheden.”

Melanie Phillips: “We live in truly evil times”

Jo flere kommentarer til Wilders filmen jeg læser – se f.eks. DR2 sendte venstreorienteret hollandsk anti-Wilders dokumentar – ‘Er han Mossad agent?’ og The BBC Breaches Its Charter, – desto mere indser jeg, at jeg var alt, alt for venlig i de ti linjer jeg skrev ned, lige efter at have set den, jeg er kommer aldrig til at gøre karriere som højreekstremist med et forkert menneskesyn. Melanie Phillips lider ikke af overdreven venlighed:

I have only just caught up with the BBC1 documentary on the Dutch politician Geert Wilders that was transmitted on Tuesday evening. Did I say documentary? ‘Europe’s Most Dangerous Man’ was a vicious hatchet job that was a disgrace to journalism. More than that, it could be argued that by presenting Wilders as a latter-day Nazi who was likely to foment war in Europe between Muslims and non-Muslims, it was in effect inciting violence or the murder of a politician who is already under armed guard 24/7.

There were several aspects of this programme that should have caused any responsible broadcaster to sling it straight into the trash. First and most fundamentally, it simply turned the people threatening the free world into victims and the politician who is trying to defend the free world against that threat into a fascist. Muslims were presented as universally peaceful people signed up to democracy and human rights; Wilders was the presented as the extremist threat to democracy and human rights. […]

This travesty of a documentary was made by two radical Dutch film-makers for a production company called ‘Red Rebel’. Questions need to be asked how the BBC could transmit something on such an inflammatory subject which ignored the most basic standards of journalistic fairness, — and was effectively the broadcasting equivalent of a flier distributed by the Socialist Workers’ Party.
But of course, we all know the answer to that already. BBC ‘group- think’ means that BBC executives will have assumed the lazy and vicious left-wing demonisation of Wilders is axiomatically true and unchallengeable. They will thus have suspended any critical faculties or professionalism to which they might ever have laid any claim. We are living in truly evil times.The world’s most dangerous broadcaster

Muligt tiltalefrafald for Wilders?

An Amsterdam court said Monday it will reconsider dismissing the hate speech trial of one of the country’s most popular leaders, an anti–immigrant politician who compared Islam to fascism and called for a ban on the Quran.

Preliminary objections to Geert Wilders’ trial were heard by an another panel of judges last year, but that court stepped down when it became embroiled in allegations of potential bias against him.

The Wilders’ defense team had a right to present its preliminary objections again, and if they are granted “then the case is over and out,” Judge Marcel van Oosten said. […] Judge: Anti-Islam lawmaker can seek dismissal

Kriminelle imamer

Imamene i Norge og Europa påberoper støtt og stadig vestlige lands religionsfrihet og demokrati, samtidig som de på bakrommene praktiserer sharia – som å gifte bort barn, og deretter nekte barna skilsmisse. At dette foregår kan vi kun takke politikerne våre for. De har vært så redde for å bli anklaget for rasisme at de ikke har våget å sette ned foten for ørkenideologer. Det har vært mer behagelig å la barna og kvinnene seile sin egen sjø. Nå som det er avdekket at etnisk danske jentebarn også giftes bort av imamer, vil kanskje pipen få en litt annen lyd, under Britta Mogensen seg.

Også Norge og Sverige – Antalet barnäktenskap ökar i Sverige – ansvariga blundar – ligesom tilfældet også er i resten af Europa – er befængt med disse imamer, der vier børn. Børneægteskaber og polygami er muliggjort gennem politikernes import af mere eller mindre selvudråbte imamer, der som såkaldte forkyndere har fri adgang til vores lande på grund af vores religionsfrihed. De bruger ikke religionsfriheden til blot at forrette bønner for muslimer, men til at indføre 1.400 år gamle regler overalt i Europa. Imamerne påberåber sig de vestlige landes religionsfrihed og demokrati til at få gennemført kvindefjendtlige ørkenregler samtidig med, at de misbruger de selvsamme begreber til indførelse, videreførelse og opretholdelse af shari’a. At det overhovedet er blevet gjort muligt, kan vi takke feje politikere for. De har været så bange for at blive anklaget for racisme, at de ikke har turdet sætte imamerne stolen for døren. Det er nemmere at lade kvinder og børn sejle deres egen sø med et ”Herregud, det er jo deres kultur, så lad dem bare”. Britta Mogensen, Kriminelle imamer – hva gjør vi? – HRS.NO (Se også ”När blev det tillåtet att ha flera fruar i Sverige? ”)

Svend Burmester: 80 millioner egyptere – på Danmarks areal

Befolkningstilvæksten må ophøre. Det var Mubarak med rette aldeles overbevist om. Men han var bedre til at tale end til at handle. I hans tid blev Egyptens befolkning fordoblet fra 40 til 80 millioner.Det beboelige areal i Egypten er nøjagtig det samme som Danmarks, godt 40.000 kvadratkilometer.Læseren kan selv forestille sig, hvordan et Danmark med 80 millioner indbyggere ville se ud.Egyptens befolkning forøges nådeløst med halvanden million om året. Offentlige investeringer må gå til at bygge nye skoler, klinikker og hospitaler. Der er ikke midler til at forbedre de jammerlige tilstande i de eksisterende.
TUNESIEN HAR som nævnt nogenlunde gjort det af med kvindeundertrykkelsen. Det har Egypten ikke. Halvdelen af Egyptens kvinder er analfabeter, et flertal af piger omskæres stadigvæk, og kvindedeltagelsen på arbejdsmarkedet er minimal. Det er umuligt at forestille sig tilstrækkelig fremgang i et moderne samfund uden brug af halvdelen af dets menneskelige ressourcer.Egyptens plager. Nu skal landet have styr på en række afgørende problemer (ikke online) (Sven Burmester.Tidligere vicedirektør i Verdensbanken.)

Det er ikke faktorer der er lovende for et kommende demokrati. Naquib Mahfouz, Nobelpristager i litteratur 1988, var også skeptisk i et interview med The New Yorker i 1990:

“Maybe my generation of intellectuals was the last one that really believed in democracy. I was proud of our 1919 revolution and proud to be a Wafdist. But the top priority of the revolution was not democracy; it was to get rid of foreign rule…. Democracy is not deeply rooted in our culture. Egyptians would make sacrifices for independence, but they did not value democracy, and so, step by step, our system fell apart. The generation that came after mine blamed democracy for the corruption of the monarchy and the privileges of the rich…. Most Egyptians had concluded by the start of the Second World War that democracy offered nothing—not social justice, not freedom, not even full independence. They laughed at democracy.”

Hvad mener hr. Reinfeldt om Merkel; Cameron og Sarkozy og Mångfalden ? Hvad siiger han ? I al fald en interessant måde at træde vande og sige “hold kæft” på.

Dømt for at kalde Muhammed pædofil

Frikendt og dømt: Første runde af retssagen mod østrigske Elisabeth Sabaditsch-Wolff (ESW), der har været tiltalt for at ”opildne til had” i forbindelse med en seminarrække om de politiske aspekter af islam, blev afsluttet tirsdag d. 15. februar af dommer Bettina Neubauer med kendelsen: Frikendt for tiltalen om at opildne til had. Dømt for at nedgøre en anerkendt religions belæringer. Straf: 120 dagbøder á 4 euro. Det er en dom, der fortjener nærmere analyse…. [..]

Dommen blev af forsvaret appelleret på stedet, og derfor er der lagt op til en ny runde høringer, der formodentlig vil gennemgå mindre flatterende sider af Muhammeds liv, samt spørgsmålet om, hvorvidt hans liv og eksempel kan betragtes som religiøse belæringer. Henrik Ræder Clausen: Dømt for at kalde Muhammed pædofil.

Næh, Muhammed var såmænd ikke pædofil, han kneppede bare en ni-årig

Henrik Ræder Clausens grundige artikel på Sappho som vi linker til er rystende og afskyvækkende i dens blotlægning af den helt særlige beskyttelse som østrigsk jura yder for afskyvækkende praksis med oprindelse i en og kun en religion. Men ligesom med Hedegaardsagen herhjemme er juridiske skueprocesser i sidste ende kontraproduktive: Der kan afsættes betydelige statslige ressourcer på at holde den beskidte sandhed beskyttet mod misbilligelse, men hverken Østrig eller Danmark kommer én millimeter nærmere det multikulturelle fata morgana – der hvor man som bekendt fører dialog på dialogbænke og køber spændende nye krydderier i bazaren.

Ikke nok så megen drakonisk jura kan gøre det afskyelige elsket, og enhver skueproces bringer bare snavset yderligere frem i lyset. Hvor mange danskere vidste således for bare syv år siden at Muhammed var p-æ-d-o-f-i-l (dette sagt fuldt forsætligt af LFPC i propagandistisk øjemed med henblik på udbredelse til et større publikum)? Termodynamikkens anden lov gælder åbenbart også for skueprocesser, og den beskidte sandhed (at Muhammed kneppede mindreårige) er således juraens entropi. Glem ikke denne i og for sig komiske kendsgerning når debatten drukner i sofisteri om definitionen på pædofili eller ét manglende forbehold ved brug af “de”. Juraens maskineri arbejder for sandhedens udbredelse (LFPC).

Politiken: Muhammed-sluser og opsigelser
Fobi eller angst ?

Politiken sagde undskyld til hele den arabiske verden og lagde på lederplads afstand til Jyllands-Postens Muhammed-tegninger. Alligevel frygter Politiken-ansatte, at de kommer til at betale prisen for et terrorangreb mod Jyllands-Posten, som de deler adresse med i København.Politikens ledelse bekræfter over for B.dk, at flere af avisens ansatte inden for kort tid har opsagt deres stillinger, fordi de frygter at blive ramt af terror. Koncerndirektør Stig Kirk Ørskov vil ikke oplyse det præcise antal. Men B.dk erfarer, at der er tale om fire.- Jeg har også hørt tallet fire, siger avisens journalistiske tillidsmand Pernille Mac Dalland.[..]
Muhammed-sluser: En af de mest synlige sikkerhedstiltag er de skudsikre enkeltmandssluser, ansatte og besøgende skal igennem for at komme ind i huset – populært kaldet Muhammed-sluser. De to aviser deler indgang, og Politikens redaktion er det første man møder, når man kommer ind i huset. Politiken-ansatte siger op af frygt for terror. (al-Qaida hotar med terrordåd i Sverige.)

Jews still struggle to feel at home in Malmö, Sweden

A year after claims about an exodus of Jews from Malmö made global headlines, many Jewish residents still don’t feel safe in southern Sweden, The Local’s Karen Holst discovers. The past couple of years have been turbulent for Malmö’s Jewish community. A spike in anti-Semitic attacks in 2009 prompted a number of Jews to leave the city altogether, concluding they would never feel accepted there. Controversial comments by the town’s long-serving Social Democratic mayor Ilmar Reepalu also put Malmö in the spotlight, drawing criticism from within his own party, as well as from influential Jewish organisations aboard. And in December 2010, the US-based Simon Wiesenthal Center issued a warning urging Jews to exercise “extreme caution” when traveling in southern Sweden.

“I can understand that Jewish people feel threatened in Malmö,” hate crimes specialist Gosenius explains. “We have a huge population from the Middle East, West Bank and Gaza and most (Jewish) victims describe their perpetrators as young Muslim men. The Local

Den 21 marts er det FNs antiracismedag og Københavns Kommune lancerer en kampagne mod religiøs intolerance. Zubair Butt Hussain og Niels Erik Hansen lægger røgslør ud, så man skal at at alle er lige gode om chikanen, man skulle jo nødig stigmatisere småterrorister og formørkede jødehadere. Søren Espersen siger ligeud hvem “racisterne” er og hvad det hele kan koges ind til:

Jeg går ind for dialog mellem to ligeberettigede parter, men jøder kan ikke få lov at gå i København, siger Søren Espersen og tilføjer:På Carolineskolen skal de små jødedrenge tage deres kippa af, inden de går hjem. I synagogen får de gamle mennesker besked på at tage kippaen af på vej derhen. Det er ikke den anden vej rundt, hvor lumske jøder overfalder muslimer på vej i moskéen, siger han.Søren Espersen efterlyser, at imamer opfordrer muslimer til at opføre sig ordentligt. I Egypten er problemet ikke, at kristne afbrænder en moské, men at muslimer afbrænder en koptisk kirke. I Malmø lukker den jødiske synagoge, mener Søren Espersen.

Gå iøvrigt ikke glip af David Lexners prægtige “Længe leve folkeretten, hr. Warming!” i dag.

“You can’t blame a whole group of people for not doing this or that, but you can blame the politicians for not dealing with the problems, not turning them into subjects that can be criticized and debated, which is exactly what they are trying to do now,” Jalving told RT.

Der er ikke mange kanaler, der ikke får baghjul af Russia Today i øjeblikket. Jalvings Sveriges-bog kommer til at være anmeldt i aviserne fra den 24 februar, og uden at sige for meget tør jeg nok love, at det ikke på nogen måde bliver en pendent til Lena Sundströms Danmarks-bog.

Politiken røg lige på limpinden, men det har vi glemt..

og chefredaktøren med den psykologiske brist, at han ikke kunne indrømme en fejl, men glemslens nåde har sænket sig over Rådhuspladsen og chefredaktøren er død. Frederik Stjernfeldt:

Nu faldt så Mubarak under forståelig jubel i store dele af den arabiske og vestlige verden. Også den danske verdenspresse deltager i fejringen af tyrannens fald, tilsat et drys bekymring over, hvad der nu vil komme. Én ting kalder dog på undren. Med de spaltelysår af tekst, som dansk presse har brugt på at angribe, tiljuble og kommentere Muhammedtegningerne da er det ejendommeligt, at ikke én eneste artikel nu nævner, at med Mubarak falder også lederen af den regering, der piskede Muhammedkrisen op. Det var Mubaraks udenrigsminister, Ahmed Aboul Gheit, og hans danske ambassadør, Mona Omar, der over måneders koncentreret indsats i efteråret 2005 kørte krisen op. Det var Mubaraks ambassadør Omar, der skrev det berømte brev til Anders Fogh, det var hende, der fik de andre ambassadører med på spøgen og det var hende, der formulerede brevet på en måde, så Fogh blev presset til ikke at gå ind på mødet. Det var netop Omars hensigt, at Fogh skulle afslå mødet, således at hans arrogance kunne bruges som påskud for yderligere eskalering sådan som hun længe efter fremhævede i et interview, hvor hun fortalte om, hvor nervøs hun var for, at Fogh faktisk skulle sige ja til mødet. For så kunne det være, at eskaleringen af krisen ikke kunne fortsætte.[..]

Ikke mindst Politiken fører an i fejringen af Mubaraks fald med alarmtyper på forsiden: »Diktator i 30 år: Væltet på 18 dage«. Det er ganske rigtigt værd at fejre. Men inde i bladet finder man ikke en linjes refleksion over, at netop Politiken var den største danske støtte til Mubaraks eskalering af Muhammedkrisen. Politiken gav omfattende spalteplads til Mona Omar og Aboul Gheit, der fik status af orakler, der udlagde den retfærdige islamiske vrede. Og Politiken var førende i den hvid- vaskende omtolkning af Omars brev, som man slet ikke mente krævede indgreb mod ytringsfriheden, selv om brevet lidet misforståeligt krævede, at Fogh skulle »take all those responsible to task under law of the land«. Stjernfeldt: Med Mubarak faldt også de folk, der piskede tegningekrisen op (Se BT, 12. marts 2006, Hun brugte Fogh i dobbeltspil.)

Mark Steyn om Egypten, islam, dekapitering, feminisme og sne i New York

Steyn lover mellem latteranfaldene, at han har en endnu mere apokalyptisk bog på vej, der skulle kunne deprimere enhver endnu mere end hans andre.Mark Steyn on The Dennis Miller Show (Feb 10, 2011) (Part 1/2), Mark Steyn on The Dennis Miller Show (Feb 10, 2011) (Part 2/2)

UK: “End this human rights insanity”

Godt nok kun en avisoverskrift, men begrebet menneskerettigheder er reelt blevet synonymt med at pisse på flertallets interesser og rettigheder, så det er velgørende at opleve når hælen bliver sat i. Det rumler godt nok derovre i det apatiske og autoritetstro land lige nu (LFPC).

David Cameron declared war on unelected judges yesterday after they put the human rights of paedophiles and rapists before public safety.

The Prime Minister said he was ‘appalled’ that Britain’s 50,000 sex offenders can appeal against being kept on a police register for life.

In a highly-charged intervention, Mr Cameron called for an overhaul of the ‘completely offensive’ rulings from the European Court of Human Rights which have influenced our own judges. […] End this human rights insanity: PM’s fury as judges rule paedophiles and rapists should have chance to get off sex offenders’ register

“Verdens oprindelse” og nutidens snerper

Trods utallige opfordirnger har jeg ikke Facebook. Man kunne blive opsøgt af gamle klassekammerater eller ex- koner, en skrækkelig tanke, og det eneste man hører om Facebook nu om stunder, er ballede. Senest Søren Pind. Nu er Uwe Max Jensen blevet ramt af “kusse-censur” for Gustave Courbets berømte “L’Origine du monde” (1866), der til daglig hænger på Musée d’Orsay i Paris, hvor det iøvrigt er det mest solgte postkort. Modellen Joanna Hiffernan, der også var James Whistlers muse, var rødhåret, hvordan det så hænger sammen. Nok er Courbets realisme lige på og hårdt, men det var Rembrandts også. Billedets poesi ligger selvfølgelig også i titlen. Som trøst for Uwe Max og som straf for Facebook, er hændelsen i dag kommet i Le Monde: “L’Origine du monde” de Courbet interdit de Facebook. Uwe skriver på sin blog:

Smidt af Facebook for at videreformidle fransk kulturarv

I går blev billedkunstneren Frode Steinicke smidt af Facebook for at poste et foto af Gustave Courbets maleri Verdens oprindelse. I dag skrev jeg en artikel om Frode Steinicke og Facebooks censur: Facebook indfører kusse-censur. Lørdag var der temaaften på DR2

om kussen. I den anledning postede billedkunstneren Frode Steinicke et foto af den franske maler Gustave Courbets maleri “L’Origine du monde” (verdens oprindelse, red.) fra 1866 på sin Facebook-profil. Maleriet forestiller en blottet kusse og var i mange år anset for så kontroversielt, at det hang i ejerens herreværelse, hvor kvinder ikke havde adgang, og endda var skjult bag et forhæng, så ubefæstede sjæle ikke kom for skade at se maleriet.

Læs mere »