Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Valet 2010 kom att radikalt förĂ€ndra Sveriges politiska karta och röra om i konsensusgrytan. För första gĂ„ngen pĂ„ mĂ„nga Ă„r valdes ett nytt parti in i riksdagen. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av vĂ€ljarnas röster. För den svenska journalistkĂ„ren var valresultatet ett gigantiskt nederlag. I Ă„ratal och med stigande intensitet hade journalisterna gjort sitt yttersta för att tiga ihjĂ€l, alternativt demonisera partiet som âfrĂ€mlingsfientligtâ, âodemokratisktâ och ârasistisktâ och dĂ€rmed försöka förhindra det frĂ„n att komma in i riksdagen. Svenska journalister avskyr Sverigedemokraterna. Och det Ă€r ingenting som de försöker dölja. TvĂ€rtom uppfattar de det som en viktig del av sitt demokratiska uppdrag att motarbeta SD.
Alla som med nÄgotsÄnÀr vakna sinnen genomled medias bevakning av valrörelsen 2010 kunde notera journalisternas uppenbart problematiska förhÄllande till Sverigedemokraterna. Inför valet 2006 hade mediestrategin varit att tiga ihjÀl partiet. SD placerades i medieskugga. IstÀllet Àgnades FI, Feministiskt Initiativ, ett medieintresse som var helt oproportionerligt mot partiets storlek. FI:s program stÀmde med journalisternas egna politiska Äsikter. SD gjorde det inte.
Brutalt uppvaknande med SD:s braksegrar i SkÄne
Uppvaknandet pĂ„ valnatten 2006 blev brutalt. Yrvakna journalister kunde konstatera att SD helt utanför medias radar hade fĂ„tt nĂ€ra 3 procent av rösterna i riksdagsvalet och vunnit braksegrar i till exempel Landskrona med 22 procent och Svalöv med 15 procent. FrĂ„n att ha varit representerade i 15 kommunfullmĂ€ktige fick SD plats i 32 av 33 skĂ„nska fullmĂ€ktige. SkĂ„nes största tidning Sydsvenska Dagbladet försökte tiga ihjĂ€l partiet och skrev inte alls om SD under valrörelsen 2006. âMan undervĂ€rderade stödet för dem helt enkeltâ sĂ€ger Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius, numera pĂ„ Expressen.
Invandringspolitiken mörkades genom tyst överenskommelse
Att försöka tiga ihjĂ€l SD var alltsĂ„ ingen lyckad idĂ©. Inför valet 2010 gĂ€llde det att kavla upp de mediala Ă€rmarna och ta nya grepp. Genom en tyst överenskommelse mellan de sju gammelpartierna tog politikerna över huvud taget inte upp frĂ„gor om invandringspolitiken i valrörelsen â sjĂ€lvklart eftersom alla i sjuklövern vet att de pĂ„ förhand Ă€r dömda att förlora den debatten. Att det skulle âgynna SDâ att diskutera invandringen var en helt korrekt bedömning.
Politikernas mörkande var bekvÀmt för journalisterna. De slapp göra sig obekvÀma och ta upp frÄgor som varken de sjÀlva eller politikerna hade nÄgon lust att diskutera. Hellre lyssna till husbondens röst och lÀgga locket pÄ. Det var givetvis fritt fram för vilken ambitiös journalist som helst att ta ett eget initiativ och bedriva grÀvande journalistik till exempel i frÄgan vad invandringen kostar skattebetalarna. Eller hur vÀrldens mest extrema invandringspolitik pÄverkar mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Men det gjorde ingen. FrÄgan ansÄgs inte intressant, och resultaten skulle varken bli politiskt eller medialt önskvÀrda.
SĂ€rbehandling av SD utan historisk motsvarighet
Inför valet 2010 utsatte journalisterna SD för sĂ€rbehandling med metoder och i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utstrĂ€ckning frĂ„ga om ren mobbing pĂ„ sandlĂ„denivĂ„ – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgör mot journalistkollektivets traditionella vĂ€rdegemenskap. SD fick mer uppmĂ€rksamhet Ă€n inför valet 2006 men utsattes för utprĂ€glat negativ sĂ€rbehandling. HĂ€r Ă€r nĂ„gra exempel:
âą TV4 stoppade SD:s valfilm om vilka befolkningsgrupper som konkurrerar om skattebetalarnas pengar.
âą De stora morgontidningarna valde att ha en ârestriktiv rapporteringâ om SD för att âpubliciteten inte ska underblĂ„sa nĂ„gonting som inte sker av sig sjĂ€lvâ (Dagens Nyheters motivering).
âą Annonser och debattartiklar togs inte in.
âą KvĂ€llstidningarna Aftonbladet och Expressen markerade genomgĂ„ende tydligt SD-fientliga attityder och övergick i valrörelsens slutskede till ren kampanjjournalistik med syfte att skrĂ€mma vĂ€ljarna och förhindra att SD skulle komma in i riksdagen. I nyhetsartiklar (som ska vara objektiva) fick gammelpartiernas partiledare hĂ„lla upp den förstasida i Expressen som slog alla dittillsvarande snuskrekord Ă€ven för kampanjjournalistik â förstasidan dĂ€r SD:s valsedel ligger smutsig och ihopskrynklad, kastad i rĂ€nnstenen med ett stort NEJ över. Det var maktsprĂ„k och skrĂ€mselpropaganda med fascistiska undertoner frĂ„n dem som har till uppgift att granska makten men istĂ€llet gosade in sig ordentligt i maktens knĂ€.
âą SD fick inte uttala sig i artiklar som handlade om dem sjĂ€lva. NĂ€r vĂ€nsterpartiets ledare Lars Ohly pĂ„ valkvĂ€llen vĂ€grade dela SVT:s sminkloge med SD-ledaren Jimmie Ă
kesson fick bara den ene, Ohly, uttala sig i Expressen. Den andra parten, Ă
kesson uteslöts.
âą Expressen valde ocksĂ„ bort SD i tidningens egna direktsĂ€nda web-tv-utfrĂ„gningar. Chefredaktören Thomas Mattsson âville inte slĂ€ppa upp dem pĂ„ sin egen scenâ.
⹠Sveriges Television, TV4 och Sveriges radio vÀgrade lÄta SD delta i utfrÄgningar och debatter inför valet, Àven den slutliga partiledardebatten, trots att flera opinionsundersökningar tydde pÄ att partiet skulle komma in i riksdagen.
Ny regel enbart för exkludering av SD
Argumentet var att bara de partier som redan satt i riksdagen fick delta. Det var en helt ny regel, tillkommen enbart för att exkludera SD. I flera tidigare val hade partier som sÄg ut att kunna ta plats i riksdagen fÄtt delta i debatterna inför valet:
⹠Miljöpartiet 1988.
âą Ny demokrati 1991.
⹠Miljöpartiet 1994 nÀr partiet Äterkom efter en mandatperiod utanför riksdagen.
â2010 Ă„rs val var unikt i den meningen att ett parti kom in i riksdagen som inte varit med i nĂ„gon av tv:s valdebatter eller utfrĂ„gningar.â
Det skriver journalisten och medieforskaren Björn HĂ€ger i sin nya bok âProblempartietâ, om medias förhĂ„llande till SD kring valet 2010. I sina doktorandstudier i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet har han intervjuat 26 mediechefer och politiska reportrar i Stockholms- och SkĂ„nemedia om hur de ser pĂ„ bevakningen av SD. Samtliga intervjuer gjordes före valet 2010.
âDet vore skönt att slippa demâ
Björn HĂ€gers bok bekrĂ€ftar den bild av journalisternas instĂ€llning till SD som vanliga mediekonsumenter har kunnat iaktta under mĂ„nga Ă„r. SD Ă€r ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Journalister och Sverigedemokrater stĂ„r sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n varandra i vĂ€rderingar som tvĂ„ grupper kan göra. Att stĂ€lla frĂ„gan âFinns det nĂ„gra Sverigedemokrater pĂ„ redaktionen?â Ă€r ungefĂ€r lika utsiktslöst som att frĂ„ga âFinns det liv pĂ„ mĂ„nens baksida?â eller âFinns det nĂ„gra homosexuella i Iran?â
âSverigedemokraterna har inget som helst stöd pĂ„ min redaktion. De Ă„sikter som de har Ă€r det nog ingen som delarâ sĂ€ger Per LĂ€rka, redaktionschef pĂ„ SVT Sydnytt.
Pontus Mattsson, politisk reporter pĂ„ SR:s Ekoredaktion som ocksĂ„ har skrivit boken âSverigedemokraterna inpĂ„ bara skinnetâ (2009), sĂ€ger:
âJag tror att mĂ„nga skulle tycka att det var skönt om de gjorde ett dĂ„ligt valresultat och hamnade pĂ„ tvĂ„ procent, dĂ„ slapp man ha med dem att göra.â
SD â ett problemparti för journalisterna
Samtliga tillfrÄgade journalister avskyr SD och upplever det som ett problemparti. Partiet stjÀlper alla beprövade förhÄllningssÀtt över Ànda.
âJournalisterna Ă€r partiska till förmĂ„n för rĂ„dande normer och vĂ€rderingar â och ett parti som driver frĂ„gor som befinner sig i avvikelsesfĂ€ren kommer dĂ€rför att fĂ„ medierna emot sigâ skriver Björn HĂ€ger.
Journalisterna anser genomgĂ„ende att SD Ă€r ett frĂ€mlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. MĂ„nga journalister menar att detta stĂ„r i konflikt med mediernas uppdrag. NĂ€r journalisterna i Björn HĂ€gers undersökning ska beskriva SD staplas de avstĂ„ndstagande adjektiven pĂ„ hög; ânationalistisktâ, âpopulistisktâ, âodemokratisktâ, âinvandringsfientligtâ, âfrĂ€mlingsfientligtâ, ânationalromantisktâ.
Det kan till exempel lÄta sÄ hÀr:
âEtt enfrĂ„geparti som frĂ€mst inriktar sig pĂ„ invandringen. De skiljer pĂ„ folk och folk, anser inte att alla mĂ€nniskor har samma rĂ€ttigheter i Sverige, tycker att invandrares rĂ€ttigheter ska begrĂ€nsas.â
âEtt nationalistiskt parti som har en överromantisk dröm att Sverige ska se ut som pĂ„ 1940-talet, det ska inte finnas nĂ„gra svarta i samhĂ€llet utan det ska vara riktiga svenskar och vi ska dansa till folkmusik och flaggor överallt. De har försökt kidnappa Astrid Lindgrenbilden av Sverige. Ett populistiskt missnöjesparti som har enkla lösningar pĂ„ allting.
TillĂ„tet att kalla SD âfrĂ€mlingsfientligaâ
Det Ă€r bara SR:s Ekoredaktion som har en officiell policy för hur man ska behandla SD. Ingenting hindrar medarbetarna i program som P1 Morgon, Studio Ett och God morgon VĂ€rlden frĂ„n att kalla SD âett frĂ€mlingsfientligt partiâ. DĂ€remot ska de inte sĂ€ga ârasistisktâ och inte heller âhögerpopulistisktâ eller âhögerextremtâ, eftersom SD inte enkelt lĂ„ter sig placeras pĂ„ en höger-vĂ€nsterskala.
Staffan Sillén, tidigare chef för SR:s Ekoredaktion, nu stabschef i SR:s programenhet, sÀger:
âEtt parti som föresprĂ„kar nĂ„gon slags homogenitet i befolkningen, det tycker jag i sig Ă€r problematiskt. Vi förutser i bevakningen att de som agerar stĂ„r för demokratiska vĂ€rden, och i de hĂ€r delarna tycker jag att man kan ifrĂ„gasĂ€tta om partiet verkligen gör det.â
âMan ligger lite lĂ„gt i bevakningen av SDâ
Hur hanterar dÄ journalisterna detta problematiska parti? Eftersom man överlag i media ser SD som ett odemokratiskt parti finns flera uttalade och Ànnu fler outtalade regler för hur man ska handskas med partiet. En strategi som media fortfarande tillÀmpar Àr att försöka lÄtsas som om partiet inte finns, till exempel genom att underlÄta att redovisa opinionsundersökningar dÀr SD fÄr höga siffror men konsekvent redovisa nÀr SD fÄr lÄga siffror. Alla sorters utelÀmnanden Àr satta i system, om Àn inte lika frekvent som före valet 2010.
Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan göra att de âhĂ„ller tillbakaâ i bevakningen, att man âligger lite lĂ„gtâ.
âNu fĂ„r ju folk aldrig prata pĂ„ i Sydnytt i nĂ„gon större utstrĂ€ckning i alla fall, men det Ă€r klart att man kanske inte lĂ„ter dem utveckla sina resonemang alltför lĂ„ngt. Det knepiga Ă€r att de har Ă„sikter som man inte delar. Och som man tycker Ă€r direkt korkadeâ sĂ€ger Lisa Ovesen, reporter pĂ„ SVT Sydnytt.
SĂ€rskilt Ă„ngestladdat för journalisterna Ă€r all kritik mot islam. Eftersom de inte Ă€r pĂ„lĂ€sta i Ă€mnet tolkar de all islamkritik som liktydigt med att âhetsa mot muslimerâ. AlltsĂ„ mĂ„ste allmĂ€nheten, och i synnerhet muslimer, skyddas frĂ„n allt ifrĂ„gasĂ€ttande av islam.
Kadrar av pĂ„litliga SD-fientliga âexperterâ
En annan vanlig mediestrategi Ă€r att inte slĂ€ppa fram SD utan att samtidigt ha nĂ„gon som kritiserar dem. Stora kadrar av tjĂ€nstvilliga och pĂ„litligt SD-fientliga âexperterâ som bygger sina karriĂ€rer pĂ„ att driva mĂ„ngkultur och slĂ„ ned pĂ„ invandringskritik stĂ„r alltid redo att rycka in. Media behöver bara lyfta telefonluren sĂ„ kommer de som ett skott.
I skaran av âexperterâ med en garanterat vĂ€nsterextrem vĂ€rldsbild finns bland andra professorn i statskunskap Marie Demker och maken tillika statsvetaren Ulf Bjereld, professorn i socialpsykologi vid Roskilde universitet Lars Dencik, som ocksĂ„ Ă€r expertledamot i âUtredningen om ett effektivare arbete mot frĂ€mlingsfientlighet och liknande intoleransâ, Ă„siktsmannekĂ€ngen Lisa Bjurwald, journalisterna Anna-Lena Lodenius och Annika Hamrud, Ulla Ekström von Essen, forskare vid Sveriges i sĂ€rklass mest vĂ€nsterinriktade högskola, Södertörn, och givetvis personer ur Expos statsfinansierade stall av Ă„siktskommissarier, som Alexander Bengtsson och Daniel Poohl.
Ministerns Äsiktsdiktat fÄr stÄ oemotsagda
LĂŠs mere »