DEBATT OM HUVUDDUK: Med en huvudduk visar läraren att hon stöder sharia-lagen. Det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver om andlig frihet och rationalitet och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för.Av Kai Sörlander

Karen Jespersen (s) har föreslagit att det inte bör vara tillåtet för lärare i folkskolan att bära muslimsk huvudduk. Det är enligt Jens Ole Christensens mening (Kristeligt Dagblad den 7 november [2003]) ett okristligt och odanskt förslag. Därför uppmanar han alla danska kristna om att stå samlade kring att bekämpa Karen Jespersens uppfattning. Bör vi följa den uppmaningen och sluta upp under Jens Ole Christensens fana?
Först bör vi noggrant undersöka vad han bygger sin sak på. Det finns två avgörande byggstenar. Den ena är den kristna. Han hänvisar själv till budet om att »allt vad Ni vill att människorna ska göra er ska Ni göra mot dem« (Matt.7,12). Den andra är den danska traditionen av andlig frihet, som också har en rot i kristendomen och som innebär att man möter sin motståndare med argument och med dialog och inte med förbud. Frågan är då om denna grundval kan bära upp fördömandet av Karen Jespersen.
Låt oss undersöka de två byggstenarna i ordningsföljd, först kristendomen och så den danska traditionen av andlig frihet. Om jag utgår ut att det som jag vill att andra ska göra mot mig ska jag själv göra mot andra, ska jag då gå emot Karen Jespersens förslag? Spontant måste jag säga att jag vill att min religion först och främst ska ge utslag i en strävan på att hjälpa andra i nöd. Därför vill jag inte heller visa min religion genom en viss klädsel som jag ska vara skyldig att visa upp mot andra, också när den mellanmänskliga situationen kräver neutralitet. Det sistnämnda skulle för mig vara ett uttryck för både själviskhet och falskhet.
Därför bekämpar jag varje önskan om att andra ska böja sig för mig i det hänseendet. Och därför följer det inte heller av Matt. 7.12 att jag inte kan acceptera Karen Jespersens förbud. Min kristendom påbjuder mig att hjälpa min nästa i nöd. Och med nöd menar jag nöd. Den påbjuder mig inte att jag ska böja mig för min nästas själviska önskan om att demonstrera sin egen religiositet. Verkligen inte när denna demonstration också är en demonstration av kvinnoförtryck; men det återkommer vi till. Ställer saken sig då annorlunda om vi följer det argument som utgår från den danska traditionen av andlig frihet?
– Denna tradition kräver att vi ska vara villiga att delta i en öppen och ärlig diskussion som också ger andra plats att komma till orda med sina synpunkter. Detta krav accepterar jag fullt ut. Men följer det av detta att jag måste fördöma Karen Jespersens hållning till huvuddukklädda lärare? Här finns det i alla fall två punkter som är relevanta. Å ena sidan handlar lärargärningen inte bara om en vanlig och symmetrisk dialog. Däremot om en uppgift med sina särskilda förpliktelser.
— Till dessa förpliktelser hör också att man ska medverka till att föra in eleverna i den danska traditionen av andlig frihet och i det demokratiska kravet på rationalitet. Å andra sidan är huvudduken inte bara en isolerad symbol för en personlig religiös förpliktelse. Kravet på att kvinnor ska bära en sådan klädsel ingår som ett led i en omfattande religiös lagstiftning – sharia – som gäller alla aspekter av samhällslivet. Det är en lag som inte kan diskuteras av icke-muslimer. Den omfattar straff som piskning och handavhuggning, och den gör kvinnor sekundära i förhållande till män. – Den fördömer tanken att den enskilda människan skulle ha frihet att själv förhålla sig till hur lagarna i samhället ska vara. Varje tal om andlig frihet ligger den fjärran. Med sin huvudduk visar läraren att hon stöder denna lag. Hon kan inte hävda att endast huvudduken är viktig för henne och inte allt det andra, för enligt lagen själv är huvudduken sekundär i förhållande till det mesta av det andra. Så det enda sättet som hon trovärdigt kan visa att hon inte stöder en auktoritär människosyn är genom att acceptera att inte ikläda sig dess symbol.
Om vi sammanväger de två sidorna så är det uppenbart att det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver, och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för. Hållningarna går på tvärs mot varandra. Hur bör vi då reagera? Räcker det här att möta med samtal och andlig frihet? Detta förhållningssätt ska självfallet bevaras i det allmänna demokratiska åsiktsutbytet. Men måste vi inte i lärargärningen kunna kräva en viss seriös konsistens: att man inte som lärare kräver att få gå klädd på ett sätt som signalerar attityder som är direkt motstridande mot de ideal om andlig frihet och rationalitet som uppgiften bygger på?
Som jag ser det är Jens Ole Christensens förhållningssätt till denna fråga ytlig. Han förlöjligar både kristendom och sharialag. Både kristendomens bud om att hjälpa sin nästa i nöd och sharialagens bud om att bestämma kvinnors klädsel och strafflagens innehåll. Här har Karen Jespersen en mycket klarare blick för verklighetens motsättningar. Och i varje fall inte mindre kristen.

Kai Sörlander är filosof och författar Lagt på nätet den 15 november 2003http://www.kristeligt-dagblad.dk/förside/artikel:aid=54362

 www.berlingske.dk den 3. maj 2001 kl. 20:04.

Krönika, översatt av Räknenissen

Det danska samhället verkar påfallande passivt och synes närmast lamslaget i konfrontationen med den förhistoriska klankodex, som praktiseras av vissa invandrare.

Av Torben. S. Hansen, Historiker, extern lektor Köpenhamns Universitet, Amager

När barn och unga fiskar från stranden vid Kronborg, trakasseras de ofta av andre barn, som trampar på fångsten. Om det kommer till handgemäng, tillkallas ett uppbåd av storebröder, som driver bort fritidsfiskarna. Om vintern, när en damm i ett grönområde fryser till, roar ungarna sig med att åka skridskor, tills de ovan nämnda fiskmosarna dyker upp. Dessa pojkar har varken skridskor eller vinterstövlar, utan är iförda spetsiga lågskor. Deras ärende är att irritera skridskoåkarna genom att kasta ut sten och pinnar på isen.En del av provokatörerna har för vana att delta i Espergærde Idrottsförenings »haldiskotek«. Här försöker de komma i slagsmål, även om de måste undvara uppbådets uppbackning, då »storebröderna« inte önskar närkontakt med den utposterade polisen. I övrigt fördriver både små och stora bröder tiden med att röva pengar och mobiltelefoner från andra unga.
– I Karlebo Kommun har handbollsflickorna i över ett år trakasserats av en flock pojkar från ett boendeområde i Kokkedal. Banden dyker upp när det är träning, onanerar öppet, dricker öl och slänger burkarna efter flickorna. Vid handbollstävlingar begår banden skadegörelse på de parkerade bilarna.

Liknande tillstånd är vardagsmat i t ex Bispehaven i Århus, Höje Taastrup eller Vollsmose vid Odense. På universitetet i samma stad blev en sociolog omringad och hotad av en grupp unga, som finner misshag i inlägg som han har sänt till pressen. Från andra sidan av Öresund berättas om en skola där ett gäng pojkar alltid går förbi i kön, när det serveras skolmat. Andra elever, som vill stoppa dem, blir slagna.I spektrets allvarligaste del figurerar inspärrning eller bortförande av unga flickor – och i ett par fall mord. Som framgår av talrika rapporter i pressen, utövas dessa övergrepp inte på grund av materiell nöd eller efter intagande av rusmedel. De företas överlagt i enlighet med en kodex.

Utövarna av detta våld tillhör en underklass, som huvudsakligen har invandrat från Pakistan, Libanon, Syrien och Turkiet. I landsbygdsdistrikten i dessa länder är den partilineära klanen den förhärskande organisationsformen. Klanorganiseringen är en biologisk betingad relation, som ofta efterliknas och överförs till större sammanhang. På många ställen har klaner kompletterats med broderskapsliknande sammanslutningar, och de skapar ett mönster inom ekonomi och politik, exempelvis på Korsika, Kreta och i Kaukasus. I Nordens historia igenkänns klanernas barbari från Njals saga, som berättar om blodsfejder på Island. Men senare blev staten den dominerande organiseringsformen i Europa och omkring år 1700 underkastades även de skotska klanerna under en aristokratisk-borgerlig ordning.Klanliknande organisationsformer har fortsatt idag makten i Afrika och delar av Asien. Algeriet, Egypten, Syrien, Irak och Pakistan behärskas således av officersklickar, som inte är politiska partier i europeisk mening, utan direktioner i snyltarekonomier och gigantiska förtrycksapparater. De bekämpas av andra klaner och konspirationer, som försöker gripa makten genom att använda etniska eller religiösa budskap som legitimering.

– Exempel är det konglomerat av mördarband som kallas »Islamiska Räddningsfronten« i Algeriet, och de kurdiska upprorsrörelserna som skapats av de rivaliserande klanerna Talebani och Barzani.På botten i Främre Orientens hackordning finns bönderna. Deras föraktliga status blev belyst under Gulfkriget 1991, när Saddam Hussein lovade de irakier som ville odla upp jord och producera livsmedel befrielse från värnplikt. Att bo i en by på landet anses som ett förödmjukande företag och mängder av bönder strömmar varje år till storstädernas slumkvarter. Andra utvandrar till Danmark, där offentliga myndigheter betalar dem för att inte arbeta. I Främre Orienten betraktas denna inaktivitet som en prestigegivande lyx för överklassen. Från vissa byar pågår således en trafik, där den äldre generationen fastställer vilka kusiner som ska giftas bort med vilka kusiner, varpå brudparet skickas till försörjning i en dansk förortskommun.Här gör pengaströmmen från staten det lättare för landsbygdsklanerna att upprätthålla den arbetsfria tillvaron och reproducera den medförda kulturen.Underklassghettona upprätthålls av ett samhälle, vars stabilitet och välstånd beror på protestantismens arbetsmoral och den rättsstat som romarna uppfann för över 2000 år sedan. Men för Främre Orientens bönder förblir denna värld höljd i dunkel, och när sjuksköterskan frågar en kvinna från denna miljö, om hon vill ha rågbröd eller franskbröd behöver kvinnan tolk, trots att hon för sjätte gången ska föda på Hvidovre sjukhus. När barnen växer upp uppfostras de efter ett beteendemönster, som är utbrett i Främre Orientens byar.

Här kännetecknas ungängesformerna av flitig våldsanvändning, och den som går invandrare och flyktingar från denna del av världen inpå livet hör en ström av berättelser i stil med Olaf Hergels beskrivning av den misshandel som en ung kvinna av albansk härkomst blev utsatt för (Berlingske Tidende 22.4. [2001]).De här nämnda problemen är bakgrunden för initiativ som t ex. »Bron«, som hjälper unga invandrare, som pressas till äktenskap. Likaledes försöker »pappagrupper« och andra att ta hand om en del av gatugängen. Men de etniska danskarnas civila samhälle och offentliga myndigheter verkar påfallande passiva och tycks närmast lamslagna i konfrontationen med den förhistoriska klankodexen.Tidigare präglade det dagliga våldet även den västerländska kulturen, men på 1600-talet började det höviska uppförandet att bre ut sig från maktens centrum i Europas enväldiga stater till aristokratin och därifrån till borgerskapet. På 1900-talet blev även byborna civiliserade, och i Danmark skedde det på1960-talet en kulturrevolution, när landsbygdproletariatet försvann och när de våldsamma skollärarna avlägsnades eller tvingades att ge avkall på sin dittillsvarande pedagogik.

Den civiliserade umgängesformen kan spåras tillbaka till tiden för det europeiska enväldet. Den vann framsteg under senmedeltiden i delar av aristokratin och prästerskapet, och ett av dess kännetecken var männens ändrade syn på kvinnorna i riktning mot respekt. Dåtidens konstgenrer – exempelvis Dantes och Petrarcas poesi – uttrycker ett nytt mönster i könsrollerna, som var inspirerat av den muslimska överklassens livsstil i Spanien, som å sin sida hade importerat de höviska normerna från Persien, vilket än i dag kan höras i flamenco-musiken.

Beröringen mellan klasserna och mellan stad och land var starkare i det kristna Västeuropa än i länder där regeringsmakten utövades av muslimer. Detta medverkade till att Väst blev dominerande i vetenskapligt, ekonomiskt och militärt hänseende.Däremot förföll Främre Orienten från omkring år 1600. Fördumning och fanatism avlöste en tidigare epoks kulturprestationer och landsbygdsbyarnas klanorganisation blev aldrig upplöst. Därför uppfostrar underklassen fortfarande barnen på ett sätt som danska socialrådgivare och politiker har svårt att begripa.För flickornas del rör det sig om detaljstyrning av livet i hemmet med förbud och påbud. För hankönet gäller däremot att aktiviteterna äger rum utanför huset. Ynglingarna drar omkring för att testa omgivningen, dvs. registrera om en handling utlöser fysisk bestraffning, utövad av främmande vuxna.I kärnan av klankulturen verkar två arabiska identitets- och hedersbegrepp, sharaf och erz. Den första är den prestige som klanens män förvärvar och som kan ökas eller minskas. Den andra är kvinnans anseende, som är statiskt och bara kan förloras. Om det senare är fallet riskerar hon att bli mördad.

Ett genomgående drag är att den manliga äran kan förstärkas genom att förödmjuka och plundra främlingar och våldtäkt på andra klaners kvinnor verkar prestigehöjande för angriparen. Detta kom klart till uttryck i de krig som muslimer och kristna förde mot varandra på Iberiska Halvön under medeltiden.Ynglingar från icke-integrerade invandrarfamiljer betraktar Danmark som en mycket välbärgad, men räddhågad klan. De följer sina våldsamma impulser, eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, eftersom de har fått inympat i sig att icke-muslimer är orena väsen, som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, och eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället, däribland även bland de många invandrare, som har använt chansen att frigöra sig från klantyranniet.

Hur skulle medierna och politikerna reagera om etniska danskar dagligen chikanerade och överföll muslimska invandrare? Varför intresserar så få sociologer och politiker sig för det faktum att det just är denna grupps underklass, som skapar problem, och inte t ex kineser? Var ligger rimligheten i att staten betalar för att ta emot immigranter som öppet förklarar att de inte vill integreras och t ex påstår att deras religion förbjuder kvinnor att simma?

Varför har den politiska vänsterflygeln och kvinnosaksförekämparna inte för länge sedan gått massivt in i ett energiskt solidaritetsarbete med »Bron« och liknande initiativ, som dagligen för en svår kamp mod klankulturens våld och förödmjukelser?

LUM – ArkivetLUM – Lunds universitet meddelar – nr 1 2000

Förr reste antropologerna ut i världen för att på plats studera olika folkstammar. Aje Carlbom behövde bara resa två mil.

Hans forskningsmål var inte mindre exotiskt än Papua och Trobrianderna -men svårare att prata om, åtminstone inom forskarvärlden.I tre år bodde Aje Carlbom och hans familj i ett hyreshus på Hårds väg,på “flyktingsidan” av Rosengård i Malmö. Han och hustrun Sara Johnsdotter, ocksåantropolog, gjorde fältstudier här för sina doktorsavhandlingar. Båda deltar iden nya seminarieserien “Känsliga ämnen” på sociologiska institutionen.Aje Carlbom studerade svenskar och flyktingar, främst muslimer, och relationerna mellan dem. Han förmedlar en dyster bild:

– Klyftan växer mellan det ideala mångkulturella samhälle somofficiellt omhuldas och den vardag som flyktingarna och många svenskar på Rosengård upplever. Aje Carlbom ser två underklasser växa fram: en med muslimskaarabiska och somaliska flyktingar, isolerade från det svenska majoritetssamhället, och en med fattiga, arbetslösa,bidragsberoende svenskar, djupt besvikna på samhället och politikerna. Koncentrationen av muslimska flyktingar har ökat extremt i Rosengård de senaste tio åren av skäl som flyktingarna själva inte råder över. Bristen på jobb och en plats i majoritetssamhället, har drivit dem samman i det “ghetto för annorlundahet” som Rosengård blivit, menar Aje Carlbom.

Rosengård alternativ

Flyktingfamiljerna bodde från början utspridda. Men arbetslösheten gjorde att dörren till ett normalt liv var stängd.Familjerna blev allt mer socialt isolerade, de riskerade att splittras.Föräldrar oroade sig för att förlora sina barn in i något som de själva inte hade tillgång till.- I det läget framstod Rosengård och de många muslimska flyktingar som redan bodde där som ett alternativ. Islam erbjöd ett skydd. I religionen kunde de känna en stolthet och en styrka. Samtidigt hade den en social funktion. Med sina regler för hur man kan leva, hålla ihop sig själv och familjen blev den ett sätt att organisera en utsatt tillvaro.

I Rosengård kan flyktingar leva nästan helt utan kontakt medsvenskar och t ex svenska medier. Det finns arabiska tidningar, parabolerna tar in arabisk teve etc. Här kan de känna sig “normala” – ingen höjer på ögonbrynen när en kvinna bär slöja. Samtidigt har många gett upp hoppet om att bli delaktiga i det svenska samhället. De har inga jobb, deras barn lär sig inte ens svenska. Framtidshoppet har släckts och många känner en djup förtvivlan och desperation, menar Aje Carlbom.

– Detta är känslor som också delas av många svenskar i Rosengård. Flertalet är arbetslösa, bidragsberoende. De känner sig liksom flyktingarna bortglömda, utestängda. Ingen för deras talan. De är glödande nationalister och vänder sin vrede bl a mot invandringspolitiken. Motsättningarna kommer inte att gå över av sig själva tror Aje Carlbom.

Men loppet är ändå inte kört, som han säger.- Jag tror att det går att göra något bra av det här och verkligen åstadkomma en integration. Men då måste samhället erkänna problemen, och det sker inte i dag, varken inom politiken eller vetenskapen.
Bland islam-forskare verkar finnas en överenskommelse om att den form av islam som finns i Sverige är försvenskad, normaliserad, hävdar Aje Carlbom. De flesta vill inte befatta sig, säger han, med påståenden om att det t ex skulle finnas en muslimsk fundamentalism i Sverige, dvs människor för vilka islam är ett politiskt projekt.-

Jag har stött på sådan fundamentalism – segregationen bär ansvar för att den har en grogrund och växer. Men ämnet är känsligt, och först under senare tid har samtalet öppnats upp och det har blivit möjligt att diskutera detta – i media vill säga. Forskarsamhället är fortfarande avvisande.

Argument i infekterad debatt

Aje Carlbom kan förstå oviljan att avhandla dessa frågor i vetenskapens relativa offentlighet. Det finns risker: man kan som forskare bli stämplad som rasist och – vilket är allvarligare – forskningsresultaten kan ryckta ur sitt sammanhang bli argument i en infekterad debatt och kanske leda till konflikter mellan grupper.- Men om offentlighet och öppen diskussion är enda chansen att hitta en riktig lösning, då är det en risk vi måste ta!Vetenskapsmännen måste gå in och säga vad som händer i stället för att moralisera, menar Aje Carlbom

I dag försöker både politiker och akademiker hålla ihop en hoppfull bild av det mångkulturella samhället, medan verkligheten är på väg att krackelera. Segregationen, som i sig, menar han, inte bottnar i etniska utan snarare sociala och ekonomiska klyftor, underblåser motsättningar. Den driver fram också en annan fundamentalism – nämligen svensk nationali

– En gruppindelad underklass där grupperna slår mot varandra – det är en grogrund för rasism. Delat samhälle Aje Carlbom beskriver ett delat samhälle. Men är hans bild av “vi och dom” korrekt? Finns inte en risk att överdrivet fokus på “kulturer” leder till att skillnader mellan människor betonas på bekostnad av likheter? Underskattar han inte de processer som helatiden förändrar kulturer, relationer, grupptillhörig

Visst kan det vara så, medger Aje Carlbom.- Samtidigt är den allvarligaste klyftan inte den mellan flyktingarna och de fattiga svenskarna, utan mellan samhällseliten – dit forskarna räknas – och underklassen. Konflikterna inom underklassen späs hela tiden på av att eliten inte vill erkänna att det finns en hotbild. Och mina studier visar också på likheter, begripliga försvarsmönster, hos både flyktingar och svenskar.
Flyttade hem

Precis som de muslimska flyktingarna när de levde utspridda var rädda att utplånas, förlora sina barn in i en för dem otillgänglig svensk “kultur”, så känner sig svenskarna i Rosengård som invandrare, en minoritet rädd att skymmas av denmångkulturella majoriteten, menar Aje Carlbom. Detta är känslor som han delvis förstår. För drygt ett år sedan flyttade han och familjen från Rosengård, tillbaka till det akademiska Lund.
– Ett skäl var att vårt äldsta barn skulle börja skolan. Vi ville atthan skulle ha en bra skolmiljö. Det hade han inte fått i Rosengård, inte språkligt sett. Som förälder kändes det otillfredsställande – vi ville ge barnen så bra förutsättningar som möjligt.
Trivdes bra

Hur trivdes annars han och hans familj i Rosengård? Mycket bra, blir svaret. Den kriminalitet som bl a massmedia beskriver mötte han inget av:- Inom Rosengård råder lag och ordning. De allt mer hårdföra bostadsbolagen bidrar på sitt sätt. Det är förbjudet att sälja frukt och grönsaker på gatorna och att hänga tvätt på balkongerna. Tvättstugorna är som operationssalar! Men ordningen är ytlig. Bakom finns ett utanförskap, en hopplöshet och en psykisk misär.
Arbete enda chansen

De pengar som skyfflas in i området förändrar inte detta. De är ett slags konstgjord andning, som upprätthåller segregationen, istället för att bryta den, menar han.Det enda som i grunden kan förändra situationen på Rosengård är arbete – det är Aje Carlboms övertygelse:- Istället för att pumpa in pengar i olika projekt som aldrig kan ge den trygghet och kontinuitet som behövs för ett normalt vardagsliv – borde man skapa jobb åt människor, svenskar som invandrare. Det är nödvändigt att sätta in åtgärder för hela denhär underklassen.