Innan genustrams och politisk korrekthet förgiftade Sverige. Kaffekalas för tre generationer hos min mormorsmor och mormorsfar i Järvsö sommaren 1932.
Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen
Två scener från Sverige.
Han är en liten pojke som åker tåg med sin mamma. Han är arg och förtvivlad: ”Mamma, jag vill inte! Jag V-I-L-L inte!”
Han vet att man inte får föra oljud i en tågkupé, men han står inte ut längre. Han lider och protesterar mot det hans mamma utsätter honom för. Mamman försöker irriterat få kontroll över situationen.
”Vi var överens, sa att det var bra och att vi skulle prova – eller hur? Du får byta om när vi kommer fram, men inget mer gnäll nu, ok?”.
Den lille pojken är klädd i klänning. Den är mintgrön med turkosrandig bröstficka. På benen har han färgglada strumpbyxor. Han är sin mammas försökskanin i ett genusexperiment som utgår ifrån att kön egentligen inte existerar utan bara är en social konstruktion. Trots att hon själv har blivit gravid och fött barn tack vare att hon är kvinna förnekar hon existensen av biologiska kön och använder sitt barn som försöksmaterial.
Scen nummer 2 – dagisfröknarna korrigerar varandra
När personalen på Eriksgårdens förskola i Bollebygd (av någon outgrundlig anledning är de kvinnor) råkar säga något som stämmer med allmänt vedertagna normer, till exempel ”legogubbe”, korrigerar de genast varandra. Plastbiten kan ju vara en legogumma! Alltså ska legobitarna kallas för det könsneutrala ”legofigur”. ”Hen” är också tänkbart.
Utlösande för korrigeringsåtgärder bland dagispersonalen kan också vara att förutsätta att det är en man som kör grävmaskinen, vilket ju som alla vet är ytterst ovanligt. Det var med fasa som de anställda dagisfröknarna Annika Jonshede och Weronica Carlsson upptäckte det här naturliga beteendet hos sig själva. Att uttrycka sig i enlighet med normer och regler som omfattas av majoriteten av befolkningen anser de är oacceptabelt. Fröknarna ville bryta sina mönster av ”normativt tänkande”. De är fullkomligt eniga om att det naturliga ska tabubeläggas, usch och fy!
Efter djupgående tankearbete kom de på idén att hjälpas åt att synliggöra misstagen för varandra genom att använda ett kodord som signal. Kodordet blev ”blomma”. Varje gång någon råkade säga något normalt och någon annan märkte det sa den andra “blomma”.
Kodat språk över barnens huvuden
Anledningen till användandet av kodord var att barnen inte skulle förstå vad det handlade om. I förskolan, en kommunal verksamhet, tar sig personalen alltså rätten att i barnens närvaro, ovanför deras huvuden, uttrycka sig med kodat språk. De vuxna använder barnen som försökskaniner i ett experiment som går ut på att utplåna etablerade sätt att uttrycka sig och istället införa ett tvärtom-språk.
Weronica Carlsson vittnar nyfrälst om att “man upptäcker normer hela tiden, var man än är någonstans, på ett helt annat sätt än tidigare”.
”Det fanns dagar man sa “i dag blommade jag mycket”, och det var ett bevis för att vi hade använt ordet. Och vi hade använt fel kategoriseringar, säger Annika Jonshede. Det är Sveriges radio som anser det väsentligt att på sin hemsida uppmärksamma den epokgörande nyordningen på Eriksgårdens förskola.
Men barn är inte dumma. Försökskaninerna började fråga varför personalen sa “blomma” hela tiden. Fick det personalen att reflektera över sitt beteende och sluta med genustramset? Nej, de bytte bara kodord.
Barnmisshandel i den politiska korrekthetens namn
En liten pojke som av sin mamma tvingas gå klädd som flicka – det är ren och skär barnmisshandel. Den här pojken hindras och snedvrids i sin normala psykosexuella utveckling av en mamma som har förläst sig på bluffläran genusteori och anser sig ha rätt att använda sitt barn som försökskanin. Mamman borde fråntas vårdnaden om sitt barn eftersom hon uppenbart inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det är Jessica Stegrud som berättar om den lille pojken i klänning på Fredrik Antonssons blogg ”I otakt”.
Daghemspersonal som uttrycker sig i kodord med dold betydelse ovanför barnens huvuden – det är också barnmisshandel. Om jag hade barn på Eriksgårdens förskola skulle jag omedelbart ta dem därifrån. Personal med vanföreställningar ska inte ha hand om barn.
