Det PK-samhälle som det ofta refereras till i politiska debatter är lite svårgripbart, det tolkas olika av olika människor beroende på den egna ståndpunkten, men om man skulle försöka förenkla kunde man kanske ändå säga att det är ett samhälle till vilket man förhåller sig ängsligt, avvaktande och rentav inställsamt. Har man de politiskt korrekta ståndpunkterna kan man räkna med att få vara ifred. Det blir lugnt alldeles oavsett vad som diskuteras.
Karl-Olov Arnstberg har skrivit boken vi behöver. Den heter kort och gott PK-samhället. Arnstberg tecknar bilden av detta samhälle, brett och övergripande men också med detaljer som är bestickande. Han nöjer sig förstås inte med det. Boken är i själva verket svar på tal. Arnstberg visar varför vi måste opponera oss, säga emot, hävda något annat. Det är en ytterst stimulerande läsning och själv blir jag på gott humör av den. Att det ska vara så svårt, tänker jag när han skildrar radikalfeminism, offermentalitet, nyspråk, kulturrelativismen och allt det andra, att det ska vara så svårt att genomskåda. Arnstberg visar nämligen att det borde vara tämligen enkelt. Att det ändå inte är det beror förmodligen på en manipulativt verkande social och politisk kraft som finns överallt, också i ett samhälle som Sverige. Man anpassar sig till massan. Man vill inte bråka eller uppfattas som bråkig. Man ansluter sig till värdegrunden utan att veta vad begreppet står för, liksom man kallar sig feminist utan att ens inför sig själv fråga vad det innebär.
Nå, vad säger då Arnstberg i sin bok?
