Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Jan Berglindius tar en tugga av frukostbageln och läppjar vällustigt på kaffet ur den handdrejade blå keramikmuggen från Kaolin. Latte så här på morgonen, för magens skull. Han har en känslig mage, med tendenser till magkatarr.
Åren mellan 40 och 50 rusar iväg snabbare än han tänkt sig, men han är i toppform, slank och vältränad som ett ensamkommande barn i kroppen. Som en av alla dessa friska, välbyggda män som tack vare sina framgångsrika karriärer inom media befolkar de nyrika och trendiga, före detta fattiga arbetarekvarteren på Södermalm anser han sig utan tvekan tillhöra en visserligen numerärt blygsam men betydelsefull elit av Sveriges befolkning. En av de utvalda.
Han känner sig nästan oanständigt nöjd med sig själv och sitt liv. Ett förnöjt, smått retsamt självbelåtet leende spelar kring hans vackra mun med de känsliga läpparna, ännu förvånansvärt barnsliga i konturerna. Från uppväxten i Norrland med föräldrar som slet hårt för att han skulle få utbilda sig och få ett bättre liv än de själva, via första jobbet på Sundsvalls Tidning till den han är i dag, en framgångsrik politisk reporter med en eftertraktad tjänst på Tidningen. Om inte hans blygsamhet förbjöd honom skulle han kalla det raketkarriär.
Många avundas honom, det vet han. När han vid vissa sällsynta tillfällen tänker efter kan han egentligen inte fatta hur allting har kunnat gå någon med hans enkla bakgrund så väl i händer. Varje morgon träder han ur nattens tomma, drömlösa intet liksom över en bro av svävande och nyvaken häpenhet till fullt medvetande om sina egna framgångar i livet. Det går faktiskt inte en dag utan att han har svårt att värja sig mot insikten att han är en fullkomligt lyckad människa.
***
Som journalist måste han dagligen fatta beslut om människors väl och ve. Inte direkt naturligtvis, det försöker han och hans kolleger fortfarande låtsas är politikernas jobb. Men mellan skål och vägg kan han inte förneka sin makt att styra indirekt utifrån hur han väljer att beskriva världen eller åtminstone Sverige för sina läsare, och hur han väljer att lyfta somliga politiska förslag och sänka andra. Inte sällan gäller hans arbete oerhört svåra utmaningar med alla miljoner nödlidande människor ute i världen och deras odiskutabla rätt att bo i Sverige, kontra de av ödet gynnade som bara råkar ha haft svinturen att födas just i Sverige och osmakligt nog därför gör anspråk på att kallas svenskar och besitta något slags särskild rätt till sitt land.
En sådan rasism och ojämlikhet kommer han aldrig att acceptera. Han anser att alla människor har rätt till allt som svenskar har. Allt annat är orättvisa och diskriminering. I hans ställning är man lite som Gud. Med hjälp av journalistik avgör man människoöden, och man gör det utifrån en självklar känsla av moralisk renhet och överhöghet som bland annat tar sig uttryck i hans och kollegernas hängivna uppslutning kring värdegrunden om alla människors lika värde.
En gruppvåldtäktsman har precis samma värde som ett våldtäktsoffer, så är det bara. En mördare är självklart lika mycket värd som sina offer, även om de är fler än han. Börjar man tulla på människovärdet är man snart ute på ett sluttande plan, det är hans orubbliga åsikt.
***
Bostadsrätten på Bastugatan kostade sina modiga miljoner, men det är han värd. Cattis och barnen också. Hans perfekta hustru och två perfekta barn. De har rätt till crème de la crème. Utsikten över Riddarfjärden och Stockholms stadshus är betagande, och han är tryggt övertygad om att han kommer att fortsätta klättra uppåt i karriären på Tidningen och därmed kunna utkvittera ständiga lönehöjningar som finansierar den attraktiva fyrarummaren med breda golvtiljor, stuckaturer och gamla kakelugnar.
Han låter blicken vila på Cattis där hon sitter mittemot honom vid det rustika matbordet i patinerad furu. Trots sina 43 år är hon en riktig läckerbit, välgymmad och fräsch. Brösten avtecknar sig fortfarande fasta och toppiga under den åtsittande trikåtoppen. Inte ett hekto tillåts pysa ut under okontrollerade former. Huden är fortfarande solbrun efter semestern i Tofta, håret lätt solblekt, ögonbrynen noppade till smala svarta streck. Ibland ger de ansiktet ett hårt uttryck.
Han vet vad det kostar henne att hålla sitt yttre i topptrim; minst tre löpningspass i veckan runt Långholmen och Söder Mälarstrand plus lika många träningspass på gymmet Rosa Skrot på Torkel Knutssonsgatan. Han uppskattar att hon inte låter sig svälla på det där motbjudande viset som automatiskt tycks drabba kvinnor som närmar sig klimakteriet. Cattis tar sin träning och viktkontroll på lika stort, nästan religiöst allvar som en shoppingrunda i Sturegallerian. Han tycker om att tänka att hon gör de här uppoffringarna för hans skull.
Hon klär sig enkelt, men med en förfinad stil som röjer prislappar med mer än tre siffror. Hon skulle aldrig skämma ut honom genom att flaxa omkring i de där brokiga kläderna från Gudrun Sjödén som deras feministiska vänner spökar ut sig i och vars grälla färger skär sig alldeles förfärligt mot deras åldrande hy.
Han vet att han kan lita på henne. Hela deras äktenskap vilar på en pakt av ömsesidigt förtroende. Efter nästan 15 års äktenskap vet de var de har varandra, i köket, i sängen och på banken. Han har faktiskt bara åtta eller möjligen nio obetydliga snedsprång i äktenskapet att förebrå sig. Kurs- och konferensligg med övernattning, och så Politikerveckan i Almedalen i Visby förstås då rosévinet flödar och byxorna lätt ramlar av efter en våt kväll på Donners Brasserie eller DJ Battle på Kallbadhuset.
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: En kvinnas doft”
by Fjordman
