Av Thomas Nydahl – recension i Dispatch International, Foto: ”Fjordman någonstans i Danmark 2013” av Snaphanen

Simen Sætre: Fjordman. Portrett av en antiislamist (Cappelen Damm, Oslo 2013).

Det var nättidningen Realisten som i en farlig tradition av ryktesspridning trumpetade ut den falska uppgiften som snabbt spreds i medierna: Gärningsmannen på Utøya den 22 juli 2011 är identisk med Fjordman – bloggaren som ingår i ett globalt anti-jihadistiskt nätverk.

På Realisten visste man om att Anders Behring Breivik var gärningsmannen och de påstod att det var han som skrev under namnet Fjordman ”på de antimuslimska och sionistiska bloggarna Gates of Vienna och Jihad Watch”. Stickordet ”sionistiska” borde ha räckt för att man skulle ha blivit misstänksam, och det måste ha varit en chock för mannen bakom pseudonymen. Han heter Peder Nøstvold Jensen och hade inget som helst med massmördaren att göra, varken med honom som person eller med hans gärningar.

Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift.

Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade. Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna.[1] Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.

Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.

Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.

Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.

Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.

Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).

Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat.

Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation. Han håller den också ansvariga för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”.[2] Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.

”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,

skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:

”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”[3]

Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”! Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.

*

Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han:

”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”

Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”. ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,

”det är någon som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”

Fortsæt med at læse “Bogen om Fjordman – introduktion til ukendt land”

Av Mikael Jalving

”Rasistpartiet” Dansk Folkeparti sitter med trumf på hand efter stora framgångar. Väljarraset fortsätter obönhörligen för den sittande danska regeringen. I den senaste opinionsmätningen som publicerades i tidningen Politiken, får de tre regeringspartierna (Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Det Radikale Venstre) inte ens ihop 30 procent av väljarna. Det är ett nytt danskt rekord.

Det största partiet, Socialdemokraterna, har under en längre period nu sjunkit till en historisk bottennotering på under 18 procent, samtidigt som Socialistisk Folkeparti närmar sig spärrgränsen på 2 procent till folketinget – ett parti som under många år har varit det nya, smarta partiet för de unga och de offentliganställda. Och de Radikale, stadselitens och akademikernas favoritparti, har sjunkit till cirka 7 procent. Det ser ut som ett totalt sammanbrott för regeringen, som kom till makten med allehanda sociala, ekonomiska och klimatvänliga löften.[..]

Men det finns en joker i leken: Dansk Folkeparti – ”rasistpartiet”, som det brukar benämnas i svenska gammelmedier. DF har lugnt och stilla gått om Socialdemokraterna och framstår i dag som det naturliga valet för en ny borgerlig regering ledd av rekordstora Venstre, som trots namnet ligger till höger om mitten. Naturligt eftersom förre statsministern Lars Løkke Rasmussen från Venstre förmodligen inte har något annat val. Det beror dels på att hans tidigare samarbetspartner, De Konservativa, närmast har utraderat sig själva och kämpar för att hålla sig över folketingsspärren. Men också på att Liberal Alliance, som ligger till höger om Venstre i ekonomiska frågor, är minst sagt ambivalenta i värderings- och invandrarfrågor, och inte tycks växa mer. Med sina 5 procent ligger de på samma resultat som i senaste valet 2011.

Dansk Folkeparti sitter alltså i en guldsits. Med detta viktiga tillägg: På grund av att partiet utan att sväva på målet håller fast vid sin invandringskritiska linje, som bland annat fokuserar på vad invandringen från icke-västliga länder kostar och kommer att fortsätta kosta – såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Det är troligen först och främst denna politik som slagit igenom i dansk politik. Trots otaliga brandtal, uttalanden och artiklar i den politiskt korrekta pressen om att invandringsfrågan är död och begraven, visar det sig – igen – att frågan är den största identifikationsfaktorn i dansk politik och att den nu fått ny kraft. (Dispatch International, hvor den også findes på dansk.)

Norway Keeps a Lid on the Truth

Last night we published a translation by The Observer of an article from Rights.no about the violence and intimidation experienced every day by young native Norwegians in the culturally enriched Groruddalen district in Oslo. Between then and now — in less than twenty-four hours — Rights.no was pressured by the original publisher to take the article down. Fjordman sends this brief account of what happened today in Norway.

Norway Keeps a Lid on the Truth
by Fjordman

Rights.no says that they were ordered by Finansavisen to remove the text of the Groruddalen story (in English here), despite having originally received a permission to post it. They published a follow-up entry, stating that they had received an enormous popular response to the previous article that was nearly unheard of by the standards of tiny Norway.

It spread like wildfire via alternative media on the Internet, including Twitter and many thousands of references on Facebook.

Norway faces national parliamentary elections this fall, and the left-wing coalition government is now trailing in the polls. Most of the political elites and the mass media do not want to talk about the problems mentioned in the article, especially not in an election year. People might get the wrong — or rather the right — ideas.

Human Rights Service, which republished this article online from the paper edition of business newspaper Finansavisen, is an excellent organization. However, they are vulnerable to political pressure because they receive public funding. Attempts have been made by left-wingers to slash their funding, but the right-wing Progress Party (Fremskrittspartiet) has lobbied to protect the state support for them.

I believe they did lose some of their funding by the left-wing government after Breivik, since they were branded “Islamophobes” who had spread “hatred,” but I’ve heard that some of this was later restored. I’m not familiar with all the details.

Of course, the many Muslim and left-wing “anti-racist” organizations hardly ever have their state funding questioned. Only the very rare organizations that criticize Multiculturalism, such as HRS, ever experience these kinds of threats.

The problems the article described — the harassment and violence directed at the natives in their own capital city — are very real, and rarely talked about as explicitly as in the Finansavisen piece. Many influential people want to keep a lid on any open and honest discussion of these problems, which are caused by the immigration policies promoted by the establishment mass media and the ruling political elites. GoV

(Venlige nordmænd har siden midnat sendt mig artiklen fra Finansavisen, som jeg indtil videre overvejer, hvad jeg skal stille op med. En skriver: “Den er nå tatt ned med begrunnelse at Finansavisen er en kommersiell avis og vil du lese må du betale. Sannsynligvis er dette en falsk begrunnelse, det er nok snakk om politisk press på Finansavisen.” Man kan endnu læse artiklen på GoV på engelsk, tag hellere en kopi.)

Krönika:Tystnadens rike
Av:Morten Uhrskov Jensen

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har just gett ut en av de viktigaste svenska böckerna på många år, Invandring och mörkläggning: En saklig rapport från en förryckt tid. Med hjälp av en imponerande mängd data, såväl kvantitativa i form av statistik som kvalitativa i form av uttalanden från politiker, mediefolk och forskare, har det lyckats författarna att teckna en mycket övertygande bild av den katastrof Sverige är på väg mot.

Hur har då reaktionen blivit i Sverige på en sådan viktig och genomarbetad bok? Tystnad, total tystnad i de traditionella medierna. Bortsett från Dispatch International har boken inte recenserats utanför internet. Kan man inte göra något annat så kan man alltid tiga ihjäl den, verkar mottot vara. På sätt och vis kan man kanske förstå att boken inte har recenserats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter med flera. Uppseendeväckande ting skulle då se dagens ljus i den press som samarbetar med politikerna för att förhindra att Sverige lägger om kursen, bort från avgrundens rand. [..]

Allt detta och mycket mera kunde de svenska tidningsläsarna ha fått inblick i om de svenska journalisterna hade börjat göra sitt arbete och recenserat denna mycket viktiga bok. I stället har pressen valt att fortsätta den tystnadens kultur som gäller i Sverige på detta område. En dag kommer de att vakna upp till verkligheten. Om det fortfarande finns något viktigt kvar i Sverige att bevara då, återstår att se. Man kan bara hoppas. Dispatch International, log in.

Via Pettersons. ”Og vi vil gerne give statsborgerskab til en potentiel terrorist,” siger The Enemy Within, Zenia Stampe. Se også The New York Times Erases Islam from Existence.

Retorik fra et sidespor

Egholm Feldt udstiller sit pseudovidenskabelige delirium

Af Torben Snarup Hansen (historiker, lektor emeritus).

Var Martin Krasniks “interview” med Lars Hedegaard i DR’s “deadline” et gennembrud for videnskabelighed? Det mener Jakob Egholm Feldt, lektor på RUC (Information, d. 27.03.13):

“Krasnik stillede de reelt kritiske spørgsmål [ … ] : Hvad er kilderne kilder til?”

Faktisk stillede Krasnik ingen kritiske spørgsmål til kilderne – i dette tilfælde bogen “I krigens hus” (fra 2003). Han begyndte med at benægte eksistensen af en erklæring fra et islamisk topmøde i Mekka. Enhver kan med et klik hente denne tekst frem på skærmen, men Krasnik ønskede at tale om den serbiske islamforsker Srdj Trifkovic, som blev beskyldt for at være krigsforbryder.

Lektor emeritus Knud Bjarne Gjesing har dokumenteret, at Krasnik lyver (Krasniks påståede ”krigsforbryder”, Sappho, 26.03.13), og hverken Krasnik eller Feldt har taget til genmæle mod denne “debunking”.

Feldt holder sig langt fra enhver dokumentation. Han skriver endda “islam” og “islamkritik” i citationstegn, hvilket betyder, at islam ikke findes i virkeligheden, og at islamkritikere er skøre og / eller “ekstreme”. Den islamkritiske historiker Kim Møller affærdiger han således med en ubegrundet nedgøring, og hans specialeopgave (fra 2006) kaldes “dilettantisk”.

Et universitetsspeciale undfanges, når opgavens problemformulering godkendes. Efterfølgende kontrollerer vejlederen skriveprocessen. Sådan foregår det principielt.

I Møllers tilfælde satte læreren en fælde ved først at acceptere problemformuleringen og derpå lade ham skrive opgaven i overensstemmelse med den. Dens paradigme var hentet fra de sidste 150 års islamkritik – den historisk-lingvistiske. Denne procedure i behandling af kilderne har været standard fra Ignaz Goldzieher til Johannes Pedersen og Jes Asmussen, men Møllers vejleder ville ikke finde sig i, at islamapologeten Jørgen Bæk Simonsen (Københavns Universitet) blev set efter i sømmene. Derfor fik specialeopgaven en ussel karakter.

Bedømmelsen skyldtes, at Møller fastholdt forskningstraditionen i stedet for at foretage en indfølende antropologisk undersøgelse af individuelle muslimer og dermed levere bagatellisering af islamiseringens voldelige konsekvenser fra Marseilles til Malmø – på gader og stræder, i skoler og hospitaler. Den slags skaber nemlig “falske modsætninger” mellem “os og dem”. Dette nye paradigme prøver Feldt at skjule med snak om “kilder” og henvisninger til universitetsansattes “autorisering” og “anerkendelse”.

Imidlertid er ansættelse ikke i sig selv nok til at få anerkendelse. Både Feldt og professor Mehdi Mozaffari (Aarhus Universitet) er autoriserede, men i modsætning til førstnævnte har den sidste – en franskuddannet perser – forsynet offentligheden med velskrevne analyser af den aktuelle islamisering. Derfor er han anerkendt. Det samme gælder Farhad Khosrokhavar – ligeledes franskuddannet perser. Dertil kommer en stribe af andre islameksperter, der med et solidt kildegrundlag dokumenterer den aggressive radikalisering blandt tilvandrede muslimer i Vesten og blandt Orientens ritualmordere.

Feldt hører ikke til denne gruppe forskere. Han kan ikke modsige dem, og han tør heller ikke afvise dokumentationen i bogen “I krigens hus” (det har ingen hidtil gjort). Som Krasnik vil han hellere snakke om global opvarmning eller sagen om, hvorvidt præsident Obamas har fremvist et ægte fødselscertifikat.

Feldt stylter sig op som repræsentant for universitetets klassiske paradigme. Han kommer ikke fra Wilhelm von Humboldts universitet, men tilhører afdelingen med nihilisten Foucault og svindleren Edward Said.

Fortsæt med at læse ““Fra Shanghai og til kahyt””

So-called Muslim patrols are again active in London – with vigilantes trying to impose Islamic ideals on the local population. And while arrests may have tempered the activists’ zeal, they continue to promote their views – some of which are quite radical. But moderate Muslim leaders fear their actions could discredit the whole community, as RT’s Sara Firth reports. RT, Sharia Scare Shakes UK: ‘Law of the land go to hell’

Fifth of Luton’s infant deaths linked to kin marriage

About one fifth of infant deaths in Luton are caused by hereditary genetic conditions, council figures show.About 18 children under the age of one die each year, and about four of these are due to conditions linked to cousin marriage, Luton Borough Council said. Statistics also show infant mortality in the town is above the national average.

It has set up a review group to look at the relevant health risks, to see if losses can be reduced. Data from 2010-2012 shows that for every 1,000 live births, an average of 5.2 babies between 0-12 months die in Luton, compared to a national figure of 4.4. BBC.

Svenske kommuner skal tvinges til at modtage flygtningebørn

På seks år er antallet øget fra 400 til 4000. De fleste er afghanere, og flere har begået alvorlige forbrydelser i Sverige, bla. den værste seksualforbrydelse i svensk retshistorie, gruppevoldtægten i Mariannelund. Flere var kommet som mindreårige. I Danmark ligger tallet mellem 4 og 500, halvdelen afvises men nægter at rejse hjem.

AB: Vi borde ta emot fler ensamma flyktingbarn

RTL reportagen Extra mandag aften kl. 22:15 afslørede forfærdende tilstande: Alene in Berlin- Neukölln har én ud af tre muslimer flere koner. I interviews give de udtryk for, at dette er helt normalt, da det er tilladt i Koranen at en mand kan have fire koner, og det må naturligt også gælde i Tyskland også. Polygamien financieres for det meste af andre skatteyderes arbejde. Fra bistandskontorerne får kvinderne, der er registreret som enlige, penge til husleje mad og underhold. Video: Umfangreiche Moslem-Vielweiberei in Deutschland, finanziert durch Hartz IV Video, min. 20:20, tysk utekstet.

Se også Snaphanen: Polygami i tyske indvandrer- og parallelsamfund, oktober 2012 hvor kriminologen Joachim Wagner også medvirker. Til at begynde med, er det socialbedrageri…

“Mit navn er Tom. Her er Groruddalen”

Verdensrekord i Norge? Norske gutter i Det Nye Norge. 13000 FB-delinger. Rights.no – Human Rights Service rights.no/2013/04/norske…

Man kan i Danmark se video af hele skandalen her. Den har givet genlyd i svenske og norske medier. Det lyder som det fløjtekor ‘antifascister’ saboterer SD møder med. Mon ikke en dansk venstrefløj, der er i opløsning af indre kævl, skammer sig over sine egne tilhængere?

Britain’s Thin Red Line

Udtrykket stammer fra slaget ved Balaclava 1854 og Argyll and Sutherland Highlanders. ‘Det nye England’ går en skrøbelig balancegang på randen af etnisk-religiøs vold. Attentatforsøget på EDL var ‘a close shave’ ikke mindst for rådvilde, afmægtige engelske politikere, men “If there must be trouble, let it be in my day, that my child may have peace.” At det er kommet dertil, at fanatikeres tilfældige inkompetence kan definere et lands fremtid, ligner mere og mere en forbrydelse og den første blandt ligemænd, der falder mig ind er The Wonderful World of Tony Blair.

Islamic terrorists could target right wing fanatics to spark a race war in Britain it was feared last night. Violent extremists may focus atrocities on anti-Islamic groups to not only cause death and carnage but fuel religious hatred, experts said. The warning came as six al-Qaeda inspired terrorists admitted plotting to attack an English Defence League rally with homemade bombs, guns and knives. The outrage was only narrowly averted by sheer luck and the Birmingham gang’s own incompetence, even though one of the men was under watch by MI5 and the police.

Mr Robinson warned a successful UK terror attack would result in “a defining moment” and produce a reaction. – “God forbid it happening,” he said. “But I think we have our fingers on the pulse and if something like 7/7 happens this whole country is going to go up.” Race war fear after Islamic terrorists target EDL (English Defence League urges nationalist parties to ‘stand aside’ for Ukip, How plot to slaughter English Defence League supporters failed as radical Islamists’ gang turned up late for rally.)

Første maj: Rondellhunden luftes

Fotografen beskriver indehaveren som en stor, “bad motherfucker” og det kræver den nok også.

Set til 1. maj i Kildeparken i Aalborg.Tatovering med den svenske kunstner Lars Vilks ‘ tegning af religionsstifteren Muhammed som en rondellhund (rundkørselhund) som motiv. Tatovering med Kurt Westergaard ‘s Muhammed-tegning som motiv. På Westergaards tegning står den islamiske trosbekendelse skrevet henover Muhammeds turban. På tatoveringen er trosbekendelsen udskiftet med et billede af en lyserød gris.Muhammed tatovering og rondellhund tatovering.

Fortsæt med at læse “Pøblens internationale hyledag”

Britain is on course to become one of the most diverse countries in the world. The projections come in a report by the Migration Observatory at Oxford University, where Prof Coleman is professor of demography.

‘Migration has become the primary driver of demographic change in most high-income countries and may remain so,’ he said. According to the data, around a fifth of people in the UK are non-white or non-British. But this is expected to rise to a quarter by 2025, a third by 2040 and reach up to 38 per cent by 2050. The increase from 2010 to 2050 in the UK – by 22 percentage points – is the highest of the main western countries analysed in the study. Over the same period, the proportion of non-whites and migrants in Denmark will rise from 10 per cent to 14 per cent. Changing face of Britain: How UK could overtake the United States as the West’s most ethnically diverse nation by 2050 – 2050: Britain will be most ethnically diverse nation — 2066: White Britons will be in the minority in UK. – Immigration, Population and Ethnicity: The UK in International Perspective.

Sverige er desværre ikke med i The Mail, men man kan se i rapporten at det starter fra et højere udgangspunkt end England Holland og Tyskland i “Foreign born or parent born abroad 2009”. Tidligere oplysninger indikerer da også, at 2050 er omkring det tidspunkt hvor oprindelige svenskere er i mindretal i Sverige. Sverige er idag mere ‘mangfoldig’ en Danmark vil være i 2050, der har været drøn på utopien! Når de mon færgen? “Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”.

I årtierne op imod år 2100 vil man kunne sige, at svenskerne har afskaffet sig selv ved en omtrentlig demokratisk beslutning – så godt som demokratisk, altså. Det er trist at begå selvmord, men det er ikke strafbart i Europa. Havde man bare kunnet sige som ved dødfald, at “du er nu på et andet og bedre sted,” men det er allerede med dagens viden umuligt.

Det går vel på én eller anden måde, Insha’Allah. Fatalismen er de afmægtiges livsanskuelse og man kan ikke være swedolog uden at blive fatalist. Men hold øje med hvornår rotterne forlader skuden, Svensson!
Fortsæt med at læse “England mere ‘mangfoldig’ end USA i 2050”

The World’s Muslims: Religion, Politics and Society, full report april 30 2013, pdf. Fire års arbejde, en tyk sag på 216 sider. Noter at nogle lande ikke er undersøgt primært af sikkerhedsgrunde. Selvom resultaterne varierer meget fra land til land, er det overgribende indtryk ‘distressing’, som de siger i den korte videointroduktion.

The percentage of Muslims who say they want sharia to be “the official law of the land” varies widely around the world, from fewer than one-in-ten in Azerbaijan (8%) to near unanimity in Afghanistan (99%). But solid majorities in most of the countries surveyed across the Middle East and North Africa, sub-Saharan Africa, South Asia and Southeast Asia favor the establishment of sharia, including 71% of Muslims in Nigeria, 72% in Indonesia, 74% in Egypt and 89% in the Palestinian territories.

In most countries surveyed, majorities of Muslim women as well as men agree that a wife is always obliged to obey her husband. Indeed, more than nine-in-ten Muslims in Iraq (92%), Morocco (92%), Tunisia (93%), Indonesia (93%), Afghanistan (94%) and Malaysia (96%) express this view. At the same time, majorities in many countries surveyed say a woman should be able to decide for herself whether to wear a veil.

Other key findings include:
Fortsæt med at læse “PEW: The World’s Muslims, 30.04.2013”

Med udgangspunkt i Ibrahims kommende bog, “Crucified Again: Exposing Islam’s New War on Christians”, diskuterer han med Spencer dages kristenforfølgelser, men meget handler om Vestens egen psykologi, om hvordan vi nægter at se islam som en agressiv, politisk kraft, og hvordan der går kuk i vores lyserøde computere, når den ene offfergruppe går løs på den anden. For eksempel kristne irakere mod muslimske i Södertälje, når muslimer angriber og endda myrder en homoseksuel i Sverige, og naturligvis: når muslimer angriber de få tilbageværende kristne i Mellemøsten. Så chrasher maskinen og der kommer volapyk ud af den.

Vi får ikke at vide, at krigen i Sudan eller Libanon var jihad imod ikke muslimer, vi får ikke at vide at kopterne er udsat for jihad og vi får slet ikke at vide at Taimour Abdulwahab, Munir Awad eller Major Hassan udførte jihad efter deres religions udtrykkelige dogmer. Medietågen har sænker sig over os, fordi disse jihadister ifølge den fortolkende venstrefløj, slet ikke selv har forstået, hvad det er de foretager sig og navnlig hvorfor. Jeg snuppede den i stedet for TV-Avisen 18.30, næppe nogen skade sket. – Video uploadet 29/04/2013. – Se også Soeren Kerns Belgium Erasing Christianity for Islam.

Norske gutter i Det Nye Norge
Denne artikel skal man koncentrere sig om, og man skal have sin whisky eller andre foretrukne sedativer indenfor rækkevidde:

Finansavisen forteller historien til to unge gutter som er oppvokst og bor i Groruddalen. Det er baksiden av medaljen om å vokse opp i et innvandrertett miljø. Den ene er 16 år, den andre 19 år. Begge er norske. Begge er sinte – og redde. Sinte på innvandrere som tilrøver seg makt i flokk. På barneskolen lærte guttene at de skulle ta hensyn til innvandrerne. Det var synd på innvandrerne. Nå drømmer guttene om hevn.

Finansavisen har i et par uker fokusert på innvandring og økonomiske konsekvenser. Flere av disse sakene har vi omtalt (se lenke under). I helga løsrev Finansavisens Kjell Erik Eilertsen, Ole Asbjørn Ness og Iván Kverme (foto) seg fra sine kalkulatorer og PC-er og møtte noen av dem som vokser opp i Det Nye Norge. De valgte seg ungdommen, norske gutter, som har sin oppvekst i den mest innvandrertette delen av Norge – i Groruddalen i Oslo. Og de lager en reportasje som neppe noen andre medier ville tillatt publisert.

Groruddalen består av de fire bydelene Stovner, Alna, Grorud og Bjerke. Alle bydeler som nærmer seg en innvandrerandel på 50 prosent, se tabell. (Søndre-Nordstrand har akkurat bikket 50 prosent).

I ”dalen” har Finansavisen fått kontakt med to unge gutter. Den ene, Marius Sørvik, står frem med navn og bilde. Den andre er anonym. Finansavisen kaller han ”Andreas”. Guttene er intervjuet henholdsvis to og tre ganger. Begge har fått to versjoner av saken til gjennomlesning og har bekreftet at de er korrekt gjengitt. I tillegg har faren til Andreas lest saken og godkjent at historien til sønnen kommer på trykk.

To verdener på 35 minutter

[…]

Frykter drap
Fortsæt med at læse “Raymond Ibrahim: ‘Crucified Again’”