Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Julen pågick för fullt i Svea rike. Snöflingor föllo mjukt och reglementsenligt på taken till såväl höghus som små röda stugor, adventsstjärnorna spredo sitt varma sken i alla fönster som inte voro blockerade av parabolantenner, och förväntningarna hos såväl barn som vuxna hade stått i högan sky inför den dag då de alla skulle bänka sig i gemenskap kring den årliga dyrkan av en tecknad anka.
Och det hände sig vid den tiden att det från den samlade överheten utgick ett påbud att alla med julen förbundna traditioner skulle avskaffas. Det var den första rejäla traditionsutrotningen i modern tid, och den hölls när alliansregeringen styrde Svea rike och Svea rike i sin tur var lydrike under EU.
Hade icke de specialutbildade näsorna från statliga Halal-Tjänst i Kiruna redan i veckor sprungit trappa upp och trappa ned i husen för att med sina känsliga luktorgan sniffa efter otillbörligt skink- och griljeringsos? Jo sannerligen, och resultatet hade icke låtit vänta på sig. Illegalt innehav av julskinka hade avslöjats i ett flertal fall, trots statliga dekret om att allt som härstammade från gris, såsom grisfötter, korv och den traditionella syltan, var att betrakta som främlingsfientligt och muslimkränkande barbari och således strängeligen förbjudet.
“Vi ska ha tålamod med demokratin” sa Överstemogulen
Skenet av det julfyrverkeri som sprakade loss när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften i centrala Stockholm strax före jul 2010 hade som genom ett trollslag falnat sedan Överstemogulen efter 19 timmars tankfull tystnad fällde de numera legendariska orden:
”Det som hänt är oönskat och oacceptabelt. Det är oacceptabelt därför att Sverige är ett öppet samhälle. Ett öppet samhälle som har markerat en vilja att människor ska kunna ha olika bakgrund och tro på eller inte tro på några gudar alls. Kunna leva sida vid sida i vårt öppna samhälle. Vår demokrati är välfungerande. Den som känner frustration och ilska har utrymme att uttrycka det på ett sätt som inte leder till våldsamheter. Vi ska värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin” sa Överstemogulen till sina undersåtar.
Det gnisslade alltmer i folkets djupa led
Folket i Svea rike hade haft tålamod med demokratin i exakt två år efter detta banbrytande uttalande, men för att blidka de kränktas arméer tarvades nu mer kraftfulla insatser. Det gnisslade alltmer högljutt i folkets djupa led över det tilltagande fjäsket och undfallenheten för invandrares medhavda religion och kultur på bekostnad av svensk kultur och traditioner. Smärtsamt medveten om situationens allvar hade Överstemogulen inkallat såväl Statstelevisionens chef Eva Hamilton som Statsradions dito, Cilla Benkö, till ett krissammanträde inför den annalkande julen.
“Julen representerar de sista resterna av vårt barbariska kristna kulturarv” hade Överstemogulen inlett med ett mer än vanligt grinigt tonfall. “Gör något! Åtgärder! Revidera programtablåerna! Erinra er att ert enda existensberättigande är som statens propagandaorgan!” röt han.
En fet smocka rakt i ansiktet på folket
Statstelevisionens chef genmälde att hon inför denna jul verkligen gjort sitt yttersta för att utplåna alla inslag som på något sätt kunde röja att julen var en gammal tradition med kristna rötter. Därmed skulle statstelevisionen uppfylla sin propagandistiska plikt och rikta en stor fet smocka rakt i ansiktet på hela svenska folket. I förorättad ton sade hon att hon verkligen inte hade sparat någon möda. Hon hade inkallat samtliga under- och under-underchefer till ett Sturm- und Drangmöte och inpräntat förhållningsorder hos dem. Personligen var hon mycket nöjd med resultatet. Jublet steg i tv-husets korridorer när den senaste traditionsdödande mångkulturella framstöten blev känd: en svart Lucia.
Endast fullblodsrasister kunde opponera mot detta verkligt radikala grepp. “Äro vi icke alla invandrare i grund och botten? Hava vi icke i likhet med Överstemogulen från begynnelsen negroida rötter?” sporde sig programledningen och besvarade sin egen fråga jakande.
Nästa Lucia ska vara ett svart hen
Dock hade redan kraftfulla protester influtit från landets alla genuscertifierade universitet i det att de funno den svarta Lucian besvärande konventionell och könsstereotypisk. Nomineringen vid landets radikala lärosäten inför nästa års Lucia var redan i full gång med den givna målsättningen att det skulle vara en svart man med så otydliga könskaraktäristika att han kunde passera som ett ur genusperspektiv godtagbart “hen”. Protester hade även influtit mot att ekorrarna Piff och Puff är bruna samt mot det faktum att Kalle Anka år efter år tillåts gå omkring utan byxor samtidigt som han har ensam vårdnad om sina tre brorsöner. Enligt opponerande påtryckningsgrupper föreligger här klar pedofilvarning.
En rappare på bruten förortssvenska
Endast verkligt främlingsfientliga element med hemvist i de så kallade “järnrörssajterna” kunde tänkas ta illa vid sig av vad som sedan följde i den mäktiga tv-utsändningen från Luciafirandet i ärevördiga Uppsala domkyrka. När chocken över den svarta Lucian hjälpligt lagt sig steg i kyrkans kor fram en ung man med invandrarbakgrund och rappade med inlevelse sin hyllning till det mångkulturella samhället på bruten förortssvenska.
“Där fick dom så dom teg” fnittrade tv-chefen förtjust. “Korkade traditionsbundna svenskar, det är på tiden att de vänjer sig vid mångfalden. Vi lever i en ny tid. De som inte anpassar sig får problem.”
Kränkt pepparkaksgubbe gråter ut i P1
Radiochefen Cilla Benkö hade å sin sida med motsvarande förtjusning noterat Martin Wicklins innovativa inslag om Lucia i P1 “Medierna”. Med darr på stämman hade han informerat lyssnarna om hur det var när han gick på lekis i slutet av 1970-talet:
“Det var aldrig något snack om vem som skulle vara pepparkaksgubbe i Luciatåget. Det skulle Kristian och jag vara, för vi var ju så bruna och fina, som fröken sa.”
Det var då, i slutet av 1970-talet, som Martin Wicklins internationella påbrå hade förvandlats till ett trauma som fortfarande skaver mer än trettio år senare. Men istället för att bearbeta kränktheten hos en psykoterapeut ringer Martin Wicklin med gråtfärdigt darr på stämman upp Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och frågar om han är rädd för att det inte ska vara tillräckligt med julpynt på gatorna. Sedan säger han “God jul, Jimmie”, och då är sammanbrottet nära.
Alltihop är Sverigedemokraternas fel
Det är med andra ord Sverigedemokraternas fel att Martin Wicklin fick vara pepparkaksgubbe för mer än trettio år sedan, trots att Sverigedemokraterna inte fanns då. En vinkling som radioledningen känner ligger helt rätt i tiden. Som förebild har Cilla Benkö sneglat på Helsingborgs Dagblads krönikör Patrik Lundberg, som delar pepparkakstraumat med Martin Wicklin och i en krönika utropar:
“Jag är redo för ugnen. Värm upp ugnen till 200 grader. Peta in en invandrare i brasan. Jag är redo igen.”
Med smärta minns Patrik Lundberg ett luciatåg på mellanstadiet.
“Klassen fick rösta fram tärnor, stalledrängar och så vidare. Själv blev jag framröstad som en av tre pepparkaksgubbar. Den andre var från Ungern och den tredje kom från Libanon. De tre enda i klassen med svart hår och olivfärgad hy fick spela ugnsbakade marionetter.”
Mångkulturpropaganda hela annandag jul
Sedan förvånade radiolyssnare på fjolårets juldagsmorgon istället för en kristen morgonandakt på kristendomens heligaste dag fått höra imamen Abd al Haqq Kielan breda ut sig om islam beslöt programledningen att annandag jul detta år skulle bli den verkliga propagandahöjdpunkten i framförandet av den statliga mångkulturella agendan.
Några utdrag ur programtablån annandag jul i radions P1:
Fortsæt med at læse “Evangelium i en ond tid”