Fortsæt med at læse “Kareem Amer, en bloggers ukuelighed”

Så fandt jeg Tom Hollands forsøg på at finde islams historiske rødder, der har indbragt ham så mange trusler. Var det det arabiske imperium, der var ophav til islam og ikke omvendt? Hvorfor nævnes Muhammed ikke én gang i næsten 100 år efter, at han skulle have levet, og efter de første ‘muslimers’ erobringer af blandt andet Jerusalem? Nogenlunde det samme spørgsmål Robert Spencer stiller i sin seneste bog Did Muhammed Exist? Historievidenskaben og den politiske religion er på kollisionskurs her – igen. Det kan ikke være kommet helt bag på Tom Holland, hvis familie nu skal kigge sig over skulderen i London. – Seneste fra England om historikeren Tom Holland: Channel 4 cancels Tom Holland’s Islam documentary after threats, Channel 4 cancels Islam documentary screening after death threats

I USA er en lidt anderledes filmmager gået i flyverskjul: Sam Bacile udtaler over telefonen fra et ukendt sted: “Islam is a cancer and I want his film to make a political statement.” Det forlyder hans film er et diletantisk makværk, men det ser ummahen nok stort på.

Bruce Bawer: The Jagland Report, Designed To Transform Europe

Want to see just how far our lords and masters are willing to go in appeasing Islam? Take a gander at a recent report entitled Guidelines for Educators on Countering Intolerance and Discrimination against Muslims: Addressing Islamophobia through Education. A joint product of the Council of Europe, UNESCO, and something called the Office for Democratic Institutions and Human Rights of the Organization for Security and Co-operation in Europe (otherwise known as OSCE/ODIHR), this document was put together in consultation with “education experts, teachers, civil society representatives and governmental officials” around the world.

I will call it, for short, the Jagland Report, after Thorbjørn Jagland, the ambitious Norwegian politician who, as head of the Norwegian Nobel Committee, was chiefly responsible for awarding the Nobel Peace Prize to Obama, and who, in his current capacity as Secretary-General of the Council of Europe, is one of the report’s three signatories. Given that he is a classic example of the slick, phony European technocrat par excellence – like Dominique Villepin in France and Zapatero in Spain – it is perfectly appropriate to affix his name to this slick, phony masterwork of bureaucrat-speak.

The entire report is written in this kind of prose. Indeed the whole thing reads as if it were designed to be the quintessential example of everything George Orwell complained about in his landmark essay “Politics and the English Language.” As Orwell pointed out, prose like this, consisting of long series of abstractions strung together in familiar ways, is generally perpetrated by people (or committees) who are setting forth a “party line”: “Orthodoxy, of whatever color, seems to demand a lifeless, imitative style.” The problem with such prose, as Orwell stressed, is not just its lifelessness, however, but the insidious purpose that usually underlies this lifelessness – namely, a determination to avoid facing up to ugly realities. (“The great enemy of clear language,” Orwell noted, “is insincerity.”)

Reading through this mind-bogglingly Orwellian document, one finds oneself wondering continually: How can these people bring themselves to put their names to this disgraceful document? Do they fully understand where they’re taking us with this sort of thing? Do they not grasp that what they’ve produced here is a set of directives that has nothing whatsoever to do with combating intolerance but everything to do with adapting schools in the non-Muslim world to sharia norms? Indeed, virtually all of the examples of supposed intolerance that the report offers up are not examples of intolerance but, rather, of a failure on the part of non-Muslims to shift quickly enough into submissive mode when Muslims come a-complaining. The basic message of this “report” is that when it comes to Islam, the last thing non-Muslim educators should do is to educate – instead, they should replace the grim facts about Islam with pretty lies, and condemn truth-telling as Islamophobia while training students to be craven dhimmis.In short, a mischievous, mendacious piece of work – yet another thing for the reprehensible Thorbjørn Jagland to be ashamed of, were he capable of shame. World Community Takes On ‘Islamophobia’

Op til konferencen havde integrationsministeren gjort det klart at hun ikke ville deltage, hvis imamen skulle med. Jakob Scharf, chefen for PET valgte også at melde afbud. Han sendte i stedet Jakob Illum fra PET. Alligevel går Anna Mee Allerslev i pausen, efter at alle paneldeltagere med ul-Qadri som den sidste havde talt. Hun vælger derved ikke at deltage i den efterfølgende debat. Publikum kunne altså ikke engang stille spørgsmål til en inkluderende borgmester. Jaleh Tavakoli: Publikum klappede, da imam krævede dødsstraf for blasfemi

Først meldte Karen Hækkerup fra. Hendes klare begrundelse var, at hun ikke ønskede at sidde sammen med en mand med ul-Quadris synspunkter i en fælles kamp mod radikalisme. Så meldte PET-chefen Jakob Scharf afbud begrundet i andre gøremål. Anna Mee Allerslev mødte ganske vist frem og holdt en tale. Men derefter nærmest spænede hun ud af lokalet. Vi tillader os at antage, at Jakob Scharfs afbud reelt bundede i, at han havde fået kolde fødder ved arrangementet. PET-chefens ejendommelige adfærd i forhold til berygtet islamist

(På videoen taler Karen Jespersen, Karen West og Jalah Tavakoli.) Man tror, at de der er givet embede, også er givet visdom, eller har et minimum af tjek på tingene. Men åbenbart har hverken borgmester Allerslev, PET chef Scharf eller minister Hækkerup en sekretær, der kan Google og undersøge hvem chefen sendes til møde med. Sekretæren behøver ikke engang Infomedia, for at orientere sig. Det tager f.eks. to klik at finde ud af, hvor Ul Qadri stod inder Muhammedkrisen. Og vi har altså stadig folk i betroede stillinger, der overraskes over at en pakistansk imam går ind for sharia. Sensationen ville have været, hvis han ikke gjorde. Tahir ul Qadris show i København blev alletiders klumpedumpe forestilling for alle involverede, de ragede rundt i manegen som en punchdrunk boksere.

Hvad kan vi konkludere? Pakistaneren med den sjove hat løj så stærkt en hest kan rende og stod med rumpen bar i dansk offentlighed. Det har vi prøvet før, bare tænk på da Naser Khader afslørede lystløgneren Abu Laban. Vores repræsentanter i stat, kommune og PET er skræmmende overfladiske og uden retning. Politikerne er bare business as usual, men med PET bliver man rigtig bekymret, og 2) Ny-Dansk Ungdomsråd er muslimer, der ikke ganske overraskende går ind ‘hele pakken’ inklusiv sharia. PET ved formentlig også fra undersøgelser i England og Tyskland, at knap halvdelen af muslimer gør. Vi ikke kan have en stat, der bruger vores penge til at støtte alternative statsindretninger, og derfor bør Ungdomsrådet ikke have del i tipsmidlerne.

Svensk P 1 forhører Lars Vilks om New York mødet

Et ganske mærkeligt interview. Vilks har gjort redefor, at han er tilstede som undersøgende kunstner. Journalisten er tilsted som journalist. Legitimerer SR’s tilstedeværelse også udtalelser, som nogle vil opfatte som ‘kontroversielle’? Hjemme i Sverige fik Aftonbladet hele fire føl på tværs: Vilks fick aktivisterna att skratta, Lars Vilks lierar sig med anti-muslimska krafter i Amerika, Lars Vilks – nu spårar han ur, Ensamma provokatörer sätter världen i brand. Vilks er unægtelig klemt mellem to hidsige propagandister, der elsker at hade hinanden: Pamela Geller og Aftonbladet. Men Vilks er robust og han er overbærende. – Robert Spencer, Lars Vilks og Lars Hedegaard i NY i går.

af Kjell Håkansson

I senaste numret (#4 aug 2012) av tidningen Amos, beskrivs en ”ickevåldsmässa”, där ett antal kristna aktivister demonstrerade utanför SAAB Microwaves fabriksgrind, och sedan bröt sig in på fabriksområdet för att plantera vinbärsplantor. Enligt siten Plogbillsaktioner ägde händelsen rum den 27 maj, men arrangörerna planerar även för framtida upprepningar. Aktionerna föranleds av att företaget producerar radarsystem som kan upptäcka fienden och därmed användas i krig. Jag citerar från Amos:

”Vad?
Gudstjänst som protest mot krigsmaterialproducerande företag. Tanken är att bygga upp den ickevåldsbetonade mässan som tradition kopplad till kyrkoåret och kyrkans liturgi. Att försöka ta sig över stängslet är frivilligt.

Var?
Denna gång utanför SAAB Microwaves område i Mölndal, med arrangörernas förhoppning om att det blir fler gånger.”
Därefter kommer ett antal rutor, varav fyra är förbockade:

[ ] Lugnande, [x] Spännande [ ] Otäckt, [x] Andligt, [x] Inspirerande, [ ] Svårt, [ ] Våldsamt, [x ] Udda.

Det är skönt att veta att aktionerna varken är otäcka eller våldsamma men ändå spännande, och för den som hyser betänkligheter mot att begå lagbrott måste det kännas som en lättnad att prästerskapet inte tvingar någon att begå olagligheter.

Arrangörerna kommer, enligt artikeln, från Svenska Kyrkan, kyrkosamfundet Gemensam Framtid och Kristna Freds smeder. Tidningen Amos sägs vara fristående men betalas av Svenska Kyrkan på de orter där den distribueras i brevlådan. Ansvarig utgivare är Anders Ahlberg, också chefredaktör för Kyrkans tidning.

Jag inleds ännu en gång i frestelsen att säga upp mitt medlemskap i Svenska Kyrkan, men väljer ändå att stanna kvar. Till skillnad från kyrkans mångkulturförespråkande ledning tror jag på en helig allmännelig kyrka.

New helicopter footage from NYPD of World Trade Center attack released (Natural sound) Al Qaeda er svækket, Bin Ladin er død, men fanatismen er metastaseret. Militant islam er på fremmarch over hele linjen. Demokrati i Mellemøsten (Det Arabiske Forår) betød islamisering, kristenforfølgelse, vold og død, og her den 11 september 2012 står vi efter alt at dømme nær overfor en storkonflikt med Iran. 2001 indvarslede en ny tid, der er ung endnu. Elleve år efter. Pajamas TV:The Changing Face of Foreign Policy: Eleven Years After 9/11 Are We Any Safer? The pain that never dies.

Mindedagen for islamisk terror

Af Britta mogensen, antropolog

I dag den 11. september er en mindedag. Den dag, hvor vi tænker tilbage på de tæt ved 3.000 mennesker, der ved et islamisk terrorangreb blev slået ihjel for 11 år siden. Og ikke ”bare” slået ihjel, men som var i kløerne på bestier, som gav de rædselsslagne mennesker god tid til at tage alt håb om overlevelse fra dem.

Det var ofrene for dette rædselsscenarium, som kan ramme os alle, vi skulle mindes i dag. Men med sædvanlig dansk mangel på empati, skal vi i stedet mindes disse ofre for islamisk terror ved at tillade, at en islamist inviteres inden for vores døre. Det er en hån uden lige mod de døde og deres pårørende.

Men sådan ser Det Radikale Venstre og Minhaj ul-Quran ikke på det. De har et fælles projekt, nemlig at fjerne demokratiet og dermed ændre Danmark totalt. Ganske vist er endemålet forskelligt, henholdsvis udslettelse af nationalstaten og udslettelse af den demokratiske styreform, men det tager de to demokratiafviklingsbevægelser bare lige en rundbordssamtale om.

Det Radikale Venstre ønsker en hurtig befolkningsudskiftning via ukontrollabel indvandring, fortsat afmontering af kirken, monarkiet, og nationalstaten, og så er tiden kommet til at aflevere de pjuskede laser af landet kvit og frit til det udemokratiske EU-monster. Og helt i EU’s ånd skal det ske ved udemokratiske metoder: ”Gør som vi siger, eller vi vælter regeringen.” Det kan få enhver taburetklæber til at klappe hælene sammen og munden i.

Minhaj ul-Quran derimod ønsker at kaste den vestlige verden tilbage til 600-tallets mørke og elendighed, hvor mange muslimske lande befinder sig den dag i dag, og arbejde for en stadig underminering af demokratiet, indtil dets endelige afskaffelse. Så er der frit slag for indførelse af sharia. Sharias officerer er allerede på plads i form af veluddannede islamister m/k, tilknyttet diverse ”moderate” organisationer, og hvor indhyllede kvinder indtil videre er flagskibene. Det får naive danskere til at tro, at sharia har noget at gøre med kønnenes ligestilling. Enhver bevægelse har udover høvdingene brug for indianere: pøblen, og også de er kørt i stilling: de langskæggede, kjoleklædte salafister, de hujende, forbryderiske bander og de teltklædte fundamentalister. Alle tre grupper kendetegnet ved et absolut ønske om at bo i deres eget forjættede land, plantet solidt i vores del af verden.

Således forbundet, starter rundbordssamtalen mellem demokratiafvikleren Anne Mee Allerslev og shariaforkæmperen Tahir-ul-Qadri lige netop i dag den 11. september 2012. Man græmmes.

Er Anne Mee Allerslev bare en dum gås, eller arbejder hun ud fra en bevidst Radikal strategi? Hun hævder arrogant (i TV2 News), at det er at ”blande æbler og pærer” at kritisere en mand, der er shariaforkæmper, for på den anden side har han jo også udstedt en fatwa mod terrorisme og vil bekæmpe radikalisering. Halleluja – så er alt jo i orden. Lalleglad leger hun med, hvad hun tror, er en tigerunge, og som hun ikke forestiller sig en dag bliver en 300 kg tung fuldvoksen sibirisk tiger. Hun undskylder sig med, at den britiske statsminister Cameron jo lader sig rådgive af ul-Qadri. Skulle det blåstemple imamen? Hvornår har vi siden Winston Churchill oplevet en politiker, der havde det fornødne mod til at kæmpe for sit land? Dagens politikere lægger sig fladt ned på maven i håb om, at den dag, de stilles for en shariadommer, vil de blive husket for deres facilitering af islam.

Allerslev ved (heller) ikke, at tiden, hvor Allahs hære kunne angribe og overvinde land efter land med våben, er passé. Hun er derfor ude af stand til at fatte den ændrede strategi, hvorefter sharia, hvis uvæsenet overhovedet skal have mulighed for at få fodfæste i noget land, må ske ved infiltrering af samtlige institutioner ved tilsyneladende demokratiske metoder, således at modstanden bliver mindst mulig, indtil det er for sent. Når så en islamist kommer til byen og højtråbende erklærer sin modstand mod terrorisme, så tror hun, vi er uden for fare. Vi forventes at være beroliget. Vi forventes trygt at sove videre.På sin blog i JP skriver Allerslev:

Fortsæt med at læse “Den ellevte 9/11”

Ligestillingen rulles tilbage med vold og trusler, men ikke af dem verdensfjerne feminister tror. I Palma de Mallorca flytter islam teltpælene frem. Det muslimske samfund siger, at ‘islam højagter kvinden’ og at det kun er ‘fordi de bedende er for fattige til at betale parkeringsafgiften på 5 kr. pr. halvtime’, men man bør tage islam på gerningerne, ikke på ordene.

“It is unacceptable that in a free and democratic society, women are prevented from doing their job because they are women.” — Maite Silva, Spokesperson, UGT Labor Union

Muslim immigrants in Palma de Mallorca, the capital of the Balearic Islands in Spain, have succeeded in forcing the expulsion of all female parking meter enforcement officers from a city neighborhood that is home to a growing Muslim population. The move reflects the increasing assertiveness of Spain’s Muslim community, which in recent years, has sought to impose its will over Spanish society on a variety of issues deemed offensive to Islam.

Female parking enforcement officers patrolling the streets near a mosque situated on the Plaza de Pere Garau in downtown Palma have been subjected to a systematic campaign of harassment and humiliation by Muslims who insist that only male officers should be allowed to work in the area. In recent weeks the tensions have escalated to the point where female parking officers have been verbally abused and spit upon by Muslim immigrants seeking to force the women out of the neighborhood. Amid a growing concern for their physical safety, female employees have now been withdrawn from the area and replaced with an exclusively male workforce. Spain: Muslim War on Meter Maids

Channel 4 sløjfer visning af Tom Holland-dokumentar efter trusler

A screening of a controversial documentary on the history of Islam has been cancelled on security advice after its presenter was threatened. Historian Tom Holland’s Channel 4 film Islam: The Untold Story sparked more than 1,000 complaints when it was broadcast. Holland was threatened online with a torrent of abusive messages on Twitter.

A Channel 4 spokeswoman said: “Having taken security advice, we have reluctantly cancelled a planned screening of the programme Islam: The Untold Story. We remain extremely proud of the film which is still available to view on 4oD.” The private screening was due to take place at the broadcaster’s London headquarters on Thursday before an audience of historians and “opinion formers”. The documentary is due to be repeated late on Thursday night and can be viewed online.Channel 4 cancels Islam documentary screening after presenter threatened. Channel 4 cancels controversial screening of Islam: The Untold Story documentary after presenter Tom Holland is threatened.

Man kan se den engelske UMMAH channels reaktion på dokumentaren, hvis man har en time og fyrre minutter. Dokumentaren selv synes desværre ikke at være online.

Islamisk lærd og grundlægger af Minhaj-ul-Quran International, Muhammad Tahir ul-Qadri, er på besøg i Danmark, fordi han tirsdag skal tale på en konference om religiøs og politisk radikalisme arrangeret af Ny-Dansk Ungdomsråd.Han har under sit besøg udtalt, at han ikke støtter udførelsen af blasfemiloven i Pakistan – en lov, som for nylig er gået ud over en 11-årig kristen pige, der beskyldes for blasfemi og risikerer dødsstraf. Tahir ul-Qadri påstår, at loven kun omfatter muslimer og ikke minoriteter, og at han kæmper for ligestilling og religionsfrihed i sit land.

Men i en video fra 2010, der er dukket op på Youtube, fortæller han omvendt, hvor meget han har kæmpet for netop blasfemiloven.I videoen fortæller han blandt andet, at blasfemiloven blev til ved hans hjælp, og at den, der ikke udviser respekt for Profeten, hvad enten vedkommende er muslim, jøde, kristen eller ikke-troende, mand som kvinde, »bør modtage dødsstraffen nøjagtigt som en hund«. Muslimsk leder afsløret i at prale af blasfemilov

Når en historie breder sig nedefra til MSM, synes man jo nok de kunne kreditere de kilder, der har gjort arbejdet, i dette tilfælde Helle Merete Brix i Den Korte Avis og JP bloggeren Jaleh Tavakoli, men det er nok at være for fordringsfuld. Røde kilder som Modkraft har nemmere ved at blive krediteret, men der er da også rødt flertal på Berlingskes redaktion. Jeg har selv bragt snesevis af emner i MSM, er aldrig blevet krediteret, men er ligeglad på egne vegne. Det er tak nok, at være bedre end MSM med visse, jævne mellemrum.

Ny-dansk ungdomsråd kommer med en tungen ud af vinduet replik: “Demokrati er retten til forskellighed. Formålet med at have ham her har ikke været andet end at tale om radikalisering blandt unge nydanskere, svarer Christian Kriznjak, som ikke ønsker at tage stilling til Tahir ul-Qadris holdning til blasfemi.” Vi har altså besøg af en ekstremist, der skal give PET og politikere råd imod radikalisering af danske unge. Det skurrer heller ikke i borgmester Allerslevs ører. Hun var også kun 17 år gammel, da hendes parti i 2001 sidst blev fedtet ind i Minhajs’ ekstremister, og det er jo næsten i forrige århundrede. Goddag, fru økseskaft og god og frugtbar ‘dialog’ i dag. Jeg håber meget, der er nogen der videofilmer teaterforestillingen:

Omvendt må der selvfølgelig ikke være nogen tvivl om, at hvis Tahir-ul-Qadri mener, hvad han bliver citeret for disse dage, tager jeg selvfølgelig stærkt afstand fra hans holdninger. Og jeg er også parat til at tage konfrontationen med ham, hvis det bliver aktuelt. Men vi skal huske, at konferencens formål ikke er at gå i dialog med Tahir-ul-Qadri. Formålet er anti-radikalisering og bekæmpelse af ekstremisme. Også selvom vi måske har glemt det i kampens hede.

Kristeligt Dagblad har også opdaget historien i hele tre artikler: ”Jeg kan ikke gå imod Moses, Jesus og Muhammed”, ”Imamen taler med to tunger”, Professor Jørgen S. Nielsen: En-af-de-mest-moderate-muslimske-ledere. (alle log in) En dansk islamist har ikke rigtig forstået noget af det hele: Islamist meldt til politiet for dødstrusler mod Muhammad Tahir ul-Qadri, men i de kredse sidder dødstruslerne løst.

Demonstration: Der vil være en protestaktion mod konferencen i aften klokken 18. Sted: Overfor CBS, Ovnhallen, Porcelænshaven 24B – 2000 FRB (Indgang fra Søndre Fasanvej) Det Radikale Venstre side om side med berygtet islamist

European Peace Conference 2012 – Denmark, at the Tivoli Congress Center
Holdt i går den 10 september. Centret ligger ikke i Tivoli, men på Kalvebod Brygge. Det foregår på en blanding af urdu og engelsk, men man får et glimrende indtryk af den vrede og agressivitet, der udstråler fra ham.

Under overskriften ”När blir jag dansk nog?” jamrer den 24-årige iranske kurder Fadel Juanmiry sig, fordi myndighederne i Danmark ikke vil overtræde loven og give ham statsborgerskab, før alle andre udlændinge kan opnå det. Besynderligt nok klynker han ikke til en dansk avis, men til den skånske Sydsvenskan, måske fordi man dér ikke ulejliger sig med at kontrollere faktuelle fejl (for ikke at bruge et grovere udtryk). Eller måske håber han, at man i Sverige tilbyder ham statsborgerskab. Fint for mig. Vi har importeret rigeligt med klynkere og evigt krænkede til landet i forvejen.

I den svenske avis skriver Juanmiry:

”Reglerna säger att man ska ha bott tio år i landet för att få ansöka om danskt medborgarskap.” I loven om statsborgerskab står imidlertid: ”Hvis du er statsløs eller har flygtningestatus i Danmark, skal du kun have opholdt dig uafbrudt i Danmark i 8 år fra første opholdstilladelse.” (Ellers er det 9 år).

Klynkelisten er lang:

han har ”levt i en 24 år lång identitetskris som statslös.” ”Mina självklara och okränkbara rättigheter, som är grundläggande principer i den danska grundlagen, är urholkade eller berövas mig för att jag har fel bakgrund.” ”Var finns demokratin och rättvisan…?” og skriget: ”När blir jag dansk nog?”

Jeg kender såvel irakiske, tyrkiske som iranske kurdere. Alle med (tidligere) statsborgerskab i de respektive lande. Juanmiry er den første statsløse kurder, jeg har hørt om. Men hvis han hævder, at være statsløs, står det vel til troende. Og så er hans sorger slukt, og han kan holde op med at klynke, da statsløse ved hjælp af alverdens godhedsinstitutioner har krav på statsborgerskab i Vesten, hvad enten de er uvidende, uintegrerbare, ikke-dansktalende, lever af offentlig forsørgelse, promoverer sharia, har en kriminel løbebane eller i det hele taget tilhører den gruppe af personer, uendeligt få danskere ønsker som medborgere.

Når små børn klynker, kan det til tider være svært at hitte rede i den tårevædede ordflom. Således også her: ”jeg har fel bakgrund”. Hvad betyder det? At han kommer udefra? Det plejer folk, der søger dansk statsborgerskab, jo at være.

Juanmiry er gået ind i politik (Det Radikale Venstre), men har stadig ingen anelse om, hvad demokrati er. Han står fuldstændigt uforstående overfor, at loven er, som den er, fordi et flertal i Folketinget har vedtaget den. Vidste han noget om demokrati, ville han næppe føle sig krænket i sine ”självklara och ukränkbare rättigheder”. Han mener altså at have nogle rettigheder, der går på tværs af danskernes rettigheder, og derfor skal loven bøjes og overtrædes til (sær)fordel for ham. Tja, hvorfor ikke?

Og så skal jeg ellers love for, at han sætter trumf på: ”Orättvisa och orimlighet frodas inte bara i Irak och Jordanien, utan rent ut sagt även i Danmark.” Jeg tror, Sydsvenskan har slikket sig om munden ved den bemærkning. Må jeg foreslå en tilbagerejse til et af de lande? Når landene er lige uretfærdige, kan det da synes mærkeligt, at han ønsker at slå sig ned her efter kun 6 år i landet, når han har boet i de andre lande i alt i 18 år. Tilmed ville han i Irak og Jordan være tættere på sin egen kultur.

Eller en anden mulighed står ham åben. Han kan kaste sig grædende om halsen på Zenia Stampe og Anne Mee Allerslev, så skal han nok få en særlov. Det er danmarksafviklingspartiet ekspert i.

Bemærk i øvrigt forskellen i retorikken i de to links. I de Radikales blad en tilsyneladende tilfreds indvandrer. I den svenske avis en indvandrer, der føler sine (sær)rettigheder krænket i Danmark. Tvetunget? Hvorfor mon jeg kommer til at tænke på imam Tahir ul Qadri?

Først synger Muhammed Tahir Ul Qadri fra Minhaj al Quran en sang fra de varme lande for dansk TV 2, derefter synger han i en helt anden toneart for sit pakistanske hjemmepublikum fra minut 2:55. Da de er modsatte, kan begge sange ikke være sande. Man kan ikke på samme tid være ophavsmand til Pakistans blasfemilove og ikke, og der kan ikke være dødstraf for blasfemi og frafald og ikke. På urdu vil Tahir Ul Qadri slå enhver ihjel “som en hund”, der fornærmer eller forlader hans profet.

Norske kristne og jøder lyttede med på hele hans lange sang på Hotel Marriott forleden.(Tahir-ul-Qadri tror tilsyneladende, han har afluret hvordan et vestligt publikum skal tiltales, men enhver kan høre, at han smører så tykt på, at tilhørerne må undertrykke latteren. Han har bestemt ikke Tariq Ramadans gehør for at smøre naivisters øregange.)

Nordmændene så forpinte ud, de lignede det de var: gidsler. Og i morgen synger han den samme sang for Anna Mee Allerslev, Jakob Scharf og Rene Karpantschof den 11 september, et givetvis høfligt publikum, der højst vil rotere lidt uroligt på stolen. Will the real Tahir Ul Qadri please step forward ? Nå, ikke? (Da en kendt islamist kom til byen, Politikens journalist ved ikke hvad journalistisk hæderlighed er.) (HRS.NO: Løgner og henrettelser.)

Fortsæt med at læse “Taqiyya i København”

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den mentala järnridån faller allt snabbare över Sverige. Utrymmet för en ärlig debatt i den offentliga sfären krymper hörbart för varje dag. En efter en tystnar de intressanta, levande rösterna. Istället får vi en ljudmatta av politiskt korrekt och fullständigt ointressant babbel. Precis som i diktaturer har propagandamegafonerna och ett gapigt C- och D-lag tagit över det offentliga samtalet. De som har till uppgift att värna yttrandefriheten har smält ihop med den politiska makten och blivit de ivrigaste ridåhalarna. Drevet går mot människor som djärvs ha åsikter som inte är officiellt sanktionerade. Priset för ett förfluget ord eller en av etablissemanget icke godkänd åsikt kan bli mycket högt: att få sitt liv förstört. Hur länge ska rädslan få styra? ”Skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas” skriver Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan.

Det svenska debattklimatet är i dag så nära DDR man kan komma i ett land som till formen är en demokrati. Mer och mer av det offentliga samtalet förvandlas till regisserad teater som luktar damm och död. Replikerna är intresselösa och uppgjorda i förväg. Stora samhällsområden, som en huvudlös invandringspolitik, statsfeminism och islams infiltration av det svenska samhället och Svenska kyrkan är genom en tyst överenskommelse mellan politiker och journalister bannlysta från allmän diskussion. Alla går som katten kring het gröt. Alla vet vad gröten består av, men ingen låtsas om det. De Röster som släpps fram bevakar gränserna för vad som får sägas. Oliktänkande skräms systematiskt till tystnad.

Rösterna styr våra liv mer än vi vill inse

I det offentliga rummet omges vi av Röster. Rösterna styr våra liv mer än vi vill inse. Rösterna anger tonen. Det Rösterna säger blir tillåtet också för oss andra att säga. Det Rösterna inte säger ska vi förstå att vi också ska tiga med. Rösterna omkring oss blir Rösterna också inuti oss. Yttre kontroll internaliseras som inre kontroll. I avsaknad av Gud och med ihåliga pappfigurer som politiska ledare är Rösterna den norm vi har att hålla oss till.

Vilka Röster är det vi får höra i dagens Sverige? Vilka släpps fram? Vilka stoppas? Var finns de sanna, intressanta Rösterna som stimulerar till samtal och får oss att tänka? Var finns Rösterna som överraskar oss? De som har något att säga utöver vardagsbruset av plattityder verkar ha försvunnit in i konsensusgrötens gråa töcken.

Någon släpper fram, någon stänger ute

Rösterna lever sina liv i ett utrymme som har skapats av någon och som begränsas av någon. Någon, någonstans, bestämmer vad som får sägas och vad som inte får sägas. Någon rycker i trådarna. Någon släpper fram. Någon stänger ute. Ordergivningen sker effektivt, alla rättar in sig i ledet. Alla bevakar varandra hysteriskt, som hyenor. Minsta lilla felsteg så är man rökt. Straffet för ett förfluget ord är först en offentlig och förnedrande pudel, sedan avstängning eller uteslutning.

Rösterna i public service styrs av ohöljda vänstersympatier, populism och rädsla. 82 procent av journalisterna i den förmenta saklighetens och opartiskhetens högborg, Sveriges Radio, sympatiserar med vänsterpartierna (socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet). På Sveriges Television är siffran 83 procent. Självklart styr de privata politiska sympatierna programutbudet.

Kulturredaktionen vräker ut kulturmarxism

Eventuell strävan att ge lyssnare och tittare ett varierat utbud med hög kvalitet verkar ha begravts på ambitionernas kyrkogård. Hur försvarar licensfinansierade Sveriges Radio att en groteskt överdimensionerad och vänskapskorrumperad kulturredaktion år ut och år in får vräka ohöljd kulturmarxism över lyssnarna? Skandalösa 84 procent av radions kulturjournalister sympatiserar med det rödgröna blocket (socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet) enligt den senaste undersökningen av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Låt oss torrt konstatera att det märks. I kulturradion kan man till exempel få höra Radioteaterns marxistiska chef Stina Oscarson kritisera USA för att de dödade Usama bin Ladin i Pakistan i maj 2011.  USA borde ha satsat på dialog med bin Ladin och al-Qaida istället, anser hon. Stina Oscarson tror starkt på dialog.

”Min sanning” – rena DDR-listan

Den gångna veckan inledde SVT en ny säsong av en programserie med den löftesrika titeln ”Min sanning”. Under åtta tisdagskvällar ska åtta personer berika tittarnas liv genom att prata om sig själva i en hel timme. Vilka Röster ska vi få höra? Håll i er nu, den här DDR-listan är symtomatisk för Sverige:

• Jan Guillou, 68 år, gammal maoist, journalist och författare.
• Maud Olofsson, 57 år, avsutten näringsminister och före detta ledare för centerpartiet.
• Robert Aschberg, 60 år, gammal maoist, tv-profil.
• Gudrun Schyman, 64 år, kommunist, före detta ledare för vänsterpartiet, ”feminismens klarast lysande stjärna” som glatt eldar upp 100 000 kronor som stöd för lågavlönade kvinnor.
• Jan Myrdal, 85 år, den insiktslösa kommunismens arketyp, den evige gossen Ruda som aldrig erkänner ett fel.
• Jeanette Bonnier, 78 år, Bonnierkoncernens största delägare.
• Kjell-Olof Feldt, 81 år, före detta finansminister (s).
• Carin Götblad, 56 år, före detta länspolismästare i Stockholm och listans junior.

Men var i all världen är Helle Klein?

Har Sverige verkligen inget annat att bjuda än en samling avdankade kommunister och socialdemokrater samt en likaledes avdankad centerpartistisk före detta minister? Jodå. Men de Rösterna släpps inte fram. I så fall vore det ju inte DDR-tv.
Här ställer man sig oroligt frågan: VAR ÄR HELLE KLEIN?  Och Göran Greider?

Hur kan över huvud taget en programserie göras utan de här två oumbärliga Rösterna ur vänsterns vaxkabinett med klippkort till SVT:s morgonsoffor, Studio Ett och God morgon Världens paneler? Är det möjligt att något enda program i public service får vara en Klein- eller Greiderfri zon?

De bjuds in för att de låter käften gå

Liksom Rösterna i ”Min sanning” bjuds de här två Rösterna in av en enda orsak: de låter käften gå. Med någon av dem i studion riskerar man inte det som är alla producenters fasa – en tyst sekund. Man riskerar å andra sidan inte att något substantiellt blir sagt, men det är ju heller inte meningen. På Helle Kleins meritlista står att hon har varit ledarskribent på Aftonbladet, är prästvigd, har fått sparken från Kyrkans Tidning och driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Hon har fått rasism på hjärnan. Prognosen ser inte ljus ut. Det måste vara tungt att gå omkring och bära på övertygelsen att alla svenskar är rasister. Men det är sådana Röster som släpps fram och tillåts överrösta alla andra i det av skuldkänslor svårt tyngda Sverige. Helle Kleins aggressiva stil kan ses i en diskussion om ”vardagsrasism” i SVT:s morgonsoffa här. I Panelen i senaste P1 God morgon Världen är hon i sitt esse och skriker och överröstar Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski och Carl Rudbeck, krönikor på Sydsvenska Dagbladet.

”Allt tröttare paneler med allt mindre att säga – den här panelformen måste väl ändå vara så urvriden den kan vara vid det här laget?” skriver Annina Rabe i en tv-krönika i Svenska Dagbladet.

Hon plockar ur det elitskikt hon känt sedan barnsben

I det första ”Min sanning” fick vi se Jan Guillou med förtjusning tala om sig själv och hur hemskt det var att bli beskylld för att vara KGB-agent.  Programledare är Cecilia Bodström, dotter till före detta TCO-ordföranden och utrikesministern, senare utbildningsministern Lennart Bodström (s)  och syster till förre justitieministern Thomas Bodström (s).

När vi vet det förstår vi möjligen valet av Röster bättre. Hon plockar ur det elitskikt hon har känt sedan barnsben. Cecilia Bodström koketterar, snurrar i stolen, lägger huvudet på sned och ser ut att vara fullt kapabel att sluta Guillou i sin famn och trösta honom för Svenska Dagbladets sågning av hans senaste bok.  Inga besvärliga frågor ställs.

Rösterna behöver en skampåle – piska mig mer!

I det masochistiska Sverige har Rösterna ett ständigt och desperat behov av en skampåle. Där ska folket nitas fast tills det skäms: Piska mig mer! Jag förtjänar det. Jag är en så usel människa. Det är mitt fel, mina fördomars fel, att massinvandringen inte är den succé som politikerna har förespeglat oss. Antagligen är jag rasist.

I drygt ett år har Anders Behring Breivik tjänstgjort som skampåle. När han fick sin dom i augusti kastades Sverige in i ett skampålelöst tillstånd. Fullkomligt oacceptabelt. Medias dramaturgi kräver omedelbart en ny skampåle. Det blev Forserum, den lilla orten i Nässjö kommun där somalier påstår sig ha blivit trakasserade av den rasistiska ortsbefolkningen. När Forserum sjönk ihop som en punkterad sufflé blev skampålen en 15-årig afghansk flykting som inte vill utvisas tillbaka till Italien, som han ska enligt Dublinkonventionen.

Fallet fyllde sin mediala funktion i två hela dagar. Fullt pådrag, drevet går tills journalisterna får som de vill. Who´s next? Vilken blir nästa skampåle? De förbrukas allt snabbare. Skrupelfri utpressning är en av journalisternas metoder för att utöva makt över invandringspolitiken och annan politik. Skampålen, anklagelsen mot alla som inte gör som journalisterna vill, är givetvis en projektion av den egna ondskan som Rösterna inte vill kännas vid hos sig själva.

Public service håller på att dö sotdöden

Med Mats Svegfors som radiochef har Rösterna gått in i rädslans paradigm. Sveriges Radio förfaller inför våra öron. Detsamma gäller Sveriges Television under ledning av Eva Hamilton. Public service håller hörbart på att dö sotdöden. Ängslan och politisk korrekthet tar stryptag på kreativiteten. Till skillnad från pressen (de tidningar som inte uppbär statligt presstöd) behöver public service aldrig ta några marknadsmässiga hänsyn. De kan göra hur usla program som helst och ändå sitta tryggt på sina stolar medan licenspengarna rasslar in.

När public service presenterar en nyhet är närvaro av Maktens Röster, det vill säga regeringsmakten, numera obligatorisk, oavsett ämnet. I SR Ekot, P1 Morgon, God morgon Världen och Studio Ett, liksom i SVT Rapport, Aktuellt och Agenda intervjuar medieetablissemanget politikeretablissemanget. Av outgrundliga skäl ses inte regeringen som en part med egna intressen utan på något förunderligt sätt som objektiva ”experter” som ska förklara för det fåvitska folket hur allting ligger till. För regeringsledamöter, generaldirektörer och en mängd andra institutioner ligger röda mattan ständigt utrullad till SR:s och SVT:s studios och de stora tidningarnas debattsidor.

”Expo hjälper gärna till”

Vi lyssnare/tittare ska vara små snälla barn och lyssna andäktigt till tant/farbror ministerns Röst när hon/han förklarar för oss vad som gäller. En yttring av samma tendens är att anlita Röster som har uppenbara partsintressen i olika frågor men framställs som objektiviteten personifierad. Stiftelsen Expo har klippkort till radio- och tv-studios. En generalorder om Expomedverkan verkar ha utgått till landets nyhetsredaktioner. I ett förslag till riktlinjer på Helsingborgs Dagblad efter valet 2006 fanns den här rekommendationen till tidningens journalister:

”Skriv aldrig om SD:s pressmeddelanden, motioner eller andra utspel utan kritiska frågor. Ifrågasätt siffror, fakta och påståenden. Ta reda på vad som gäller innan du gör intervjun. Läs på! Quick response och Expo hjälper gärna till.” (Ur Björn Hägers bok ”Problempartiet”.)

Det stannade vid att vara ett förslag. Tidningen kom häpnadsväckande nog fram till att den ska vara kritiskt granskande mot alla partier.

Spanarna klafsar runt i ett träsk av trivialiteter

Under många år missade jag aldrig att lyssna på ”Spanarna” i P1 på lördagsmornarna. Jag tyckte att de var spirituella.  Under ledning av Ingvar Storm spanar tre personer in i framtiden och gör förutsägelser. I spanarstallet ingår Gabriella Ahlström, Göran Everdahl, Jessika Gedin, Johan Hakelius, Jonas Hallberg, Sissela Kyle, Per Naroskin, Calle Norlén och Helena von Zweigbergk.

Jag har slutat lyssna på Spanarna. Det är inte de högt begåvade och kultiverade Rösterna det är fel på. Det är Spanarnas programkoncept som är problemet. Här får absolut ingenting sanningsenligt eller angeläget sägas. Det är inte här lyssnarna får ta del av ärliga förutsägelser om att Sverige är på väg åt helvete. Spanarna är orkestern som oberört skämtande och fnissande spelar vidare på det sjunkande Titanic. Så fort det bränns det allra minsta kastar sig Ingvar Storm in och leder samtalet tillbaka in i det meningslösa tramsandets trygga vrår. Spanarna fortsätter år efter år att klafsa runt i ett träsk av trivialiteter.

Ståuppkomik för 180 000 på Säpos personalfest

Enskilda Spanare kan också stå till tjänst med ståuppkomik mot lämpligt arvode. I juni 2011 hade Säpo en personalfest med James Bondtema för 5,3 miljoner kronor. (Varför inte ett aktuellt självmordsbombartema?)  Fakta om kostnaderna för festen avslöjades nyligen i Dagens Nyheter. På festen underhöll Spanaren och skådespelerskan Sissela Kyle Säpos personal med ståuppkomik. Arvodet var 180 000 kronor. TV4-profilen Jenny Strömstedt höll ett föredrag för 50 000 kronor. Sammanlagt kostade underhållningen en halv miljon kronor.

Svenska myndigheter dansar och ler. Skattebetalarna står för notan. Det är den miljonrullande före detta Säpochefen Anders Danielsson som nu är generaldirektör för migrationsverket och begär ytterligare 8,1 miljarder för att klara att ta emot halva Afrika och Mellanöstern.

Mångkulturpropagandan trappas upp

Samtidigt som programutbudet i public service tunnas ur är en tydligt avläsbar tendens att den mångkulturella propagandan trappas upp. Inget enda program är längre fredat från mångkulturella ambitioner. Röster som talar bruten och knagglig svenska är en daglig plåga. Antagligen står det något tjusigt formulerat i SR:s och SVT:s programpolicy om att ”programutbudet ska spegla det mångkulturella Sverige och väl tillgodose invandrade minoriteters behov och önskemål”. Nånting sånt. Men att ta upp konkurrensen med al-Jazeera i lägenheterna bakom parabolerna blir inte lätt.

Inte ens matlagningen får vara i fred. Under sommaren har SR:s matlagningsprogram ”Meny” gjorts mångkulturellt i åtta veckor på temat ”Mat i exil”. Den kurdiske journalisten och författaren Mustafa Can har tillsammans med Ozan Sunar och andra mångkulturella Röster lärt lyssnarna att laga mångkulturell mat. Hur det har fallit ut i köket hos Doris i Pajala ska vara osagt.

27 procent invandrare i ”Sommar”

”Sommar” brukar vara pålitlig radio. Eller? En undersökning av årets Sommarpratare, 59 stycken, visar följande sammansättning av Röster:

• 8 idrottsstjärnor
• 17 skådespelare/artister
• 4 politiker
• 20 journalister, författare, konstnärer, kulturpersoner
• 2 vetenskapsmän/forskare
• 8 företagare/entreprenörer

Skidåkerskan Anja Pärson kom i det första Sommar den 23 juni ut som lesbisk. Och? Det skulle liksom bära resten av sommaren. Det gjorde det inte. Idrottsstjärnor är sällan pratglada. Artister och skådespelare brukar inte heller ha mycket att säga utöver egocentriska anekdoter. Ängslan och politisk korrekthet präglade även det här urvalet av Röster.

Sexton av Sommarrösterna är invandrare eller utlänningar, lika med 27 procent. Producenterna har säkert suttit och svettats vid miniräknaren: ”Vi har väl lika stor andel invandrare som i befolkningen som helhet?” Ja, med råge. Det som ska vara ”lättlyssnat i hängmatten” har blivit ännu en public service-arena där mångkulturen ska bankas in i svenska folket. När de kontroversiella, de utmanande Rösterna väljs bort återstår bara anpasslighetens öken och ointressanta program.

Religionsprogram lobbar för islam

P1-programmet ”Människor och tro” ska enligt sin egen beskrivning finnas i ”skärningspunkten mellan religion och politik”. Inofficiellt har programmet i folkmun länge kallats ”Människor och islam”. Den påtagligt inkompetenta redaktionen (Åsa Furuhagen, Tithi Hahn och Sören Wibeck) tolkar sitt uppdrag som att med alla tillgängliga medel lobba för islam och osynliggöra eller motarbeta Sverige som ett kristet/sekulärt land. Resultatet är en kväljande soppa av naivt islamfjäsk, förljugenhet och öppet förakt för troende kristna.

”Människor och Tro i SR är ett journalistiskt misslyckande. Programförkortningen ”MOT” tycks ha blivit programmets eget motto: Att vara mot så mycket som möjligt när det handlar om religion, och särskilt kristen religion” skriver journalistveteranen Siewert Öholm på bloggen Churchmill.

”Var kyrkan verkligen rätta platsen att sörja på?”
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Rösterna omkring oss”