Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Det mullrar i de svenska kommunerna. Om man lägger örat till marken hörs ett dån som förebådar ett kommande skalv. I flera decennier har Sveriges invandringspolitik saknat verklighetsförankring. Någonstans kommer det att brista. Naturlagar gäller även invandringspolitik. I all perverterad utveckling finns en punkt där allting kraschar. Vi ska inte räkna med att politikerna självmant kommer att ändra kurs. De har målat in sig i ett hörn och effektivt bakbundit sina egna händer med epitet som ”rasist” och ”främlingsfientlig”. Det behövs en katalysator, en utifrån kommande kraft som får allting att brisera.
Just en sådan kraft har politikerna, utan att själva inse det, bjudit in i landet: somalierna. Med sin totala brist på anpassning till det svenska samhället och alla andra samhällen som de flyttar till är somalierna den katalysator som Sverige i sin nöd länge har ropat efter. De kommer som gudasända och är helt enkelt droppen som får bägaren att rinna över. Den försörjningsbörda som den somaliska invandringen tvingar på svenska folket skapar så stora sprickor i det svenska samhället att invandringsvansinnet inte längre går att dölja eller bortförklara. Nu återstår bara den bistra sanningen.

Nittio procent av somalierna lever på försörjningsstöd
I min förra krönika, ”Blåsningen”, beskrev jag de allt högre nödropen från kommuner som sviktar under trycket av den somaliska anhöriginvandringen. Eftersom somalier sällan kommer ut på arbetsmarknaden och kan försörja sig själva blir de en extraordinär påfrestning för de mottagande kommunerna. Nittio procent lever på försörjningsstöd.
Kostnaderna uppgår till miljardbelopp, och belastningen på skattebetalande kommuninvånare är enorm. I exempelvis Katrineholm har bara 4 procent av somalierna fått arbete. 96 procent lever på bidrag. Invandrarna utgjorde 2010 en minoritet på 13,9 procent av Katrineholms befolkning men fick 56,8 procent av försörjningsstödet. Bilden är ungefär likadan i alla de kommuner som nu skriker på hjälp, förutom några där det är ännu värre ställt, som Växjö, Nässjö, Borlänge och Söderhamn.
Avtalet med mp kommer att fälla regeringen
Innan sådana här nödrop kommer ut i offentligheten har det gnällts rejält off the record i kommunerna i flera år. Kommunpolitiker försöker i det längsta hålla masken och visa lojalitet mot partikamraterna på riksnivå. Lika stark är drivkraften att bevara en självbild av ”solidaritet” och ”godhet”. När maskerna rämnar och problemen görs offentliga har splittringen redan gått långt. Det är bara början av en smärtsam anpassning till verkligheten vi ser nu. Det kommer mer, mycket mer. Den borgerliga alliansregeringens överenskommelse med miljöpartiet om att underlätta anhöriginvandring från Somalia kommer att visa sig som det desperat ödesdigra misstag den i verkligheten är. Missnöjet pyr framför allt bland de moderata väljarna.
Överenskommelsen är den murbräcka som förr eller senare kommer att kosta alliansregeringen den makt som den så ivrigt trängtar efter att behålla. Regeringen vet det, och panikåtgärderna har redan börjat avlösa varandra. Någon väg tillbaka finns inte. Händerna är som sagt bakbundna och repen vältvinnade. Har man tagit fan i båten får man ro den i land och försöka muta kommunerna till lydnad och tystnad genom att strö ut ett lämpligt antal miljarder av skattebetalarnas pengar.
Erik Ullenhag lever i sagornas värld
I torsdags kom nyheten att kommuner som tar emot somaliska anhöriginvandrare ska få dela på 1,3 miljarder kronor i bidrag från staten. Pengarna ska delas ut under fyra år. Dessutom ska de somalier som kommer hit ha rätt till etableringsstöd, det vill säga statlig försörjning i två år och därefter full rätt att leva på kommunalt försörjningsstöd och slippa arbeta. Att de somalier som redan befinner sig i Sverige ska försörja de anhöriga de tar hit är inte ett alternativ som finns ens på papper. Kravlösheten är total.

”Flyktingpolitiken är ett NATIONELLT åtagande” betonade integrationsminister Erik Ullenhag (fp), utan att antyda att det är kommunerna som får bära bördan av åtagandet.
Erik Ullenhag lever i sagornas värld. Markkontakt noll. Han har regeringens särskilda uppdrag som lögnhals och propagandaminister. Det är ingen slump att just han har valts till det uppdraget. En avgörande kvalifikation är att han i likhet med historiens övriga propagandaministrar inte besväras av innehav av något samvete. Hans inre är alldeles blankt, lika nollställt som det lilla renskrubbade gosseansiktet. På den plats där samvetet skulle ha suttit har han ett arkiv fyllt till brädden med politiskt korrekta lögner. Vid behov plockar han bara fram några floskler ur arkivet och försöker se ut som om han själv tror på det han säger. En enastående skådespelarprestation i sitt slag.
Vi ska akta oss för Erik Ullenhag
Erik Ullenhag uttalar besvärjelser. Som den här:
”Målsättningen är att människor som kommer till Sverige vill och kan arbeta och lära sig det svenska språket. Jag tror att vi ska akta oss för att hamna i en situation där vi förutsätter att exempelvis somalier inte ska kunna komma i arbete.”
Amen! ”Målsättningen är att människor kan och vill arbeta…” Målsättningen? Och om de varken kan eller vill? Det som var och en kan se med egna ögon, att somalier sällan kommer i arbete, och kanske inte ens vill arbeta – det ska vi akta oss för att förutsätta. För min del tror jag att vi ska akta oss för Erik Ullenhag. När regeringens politik faller samman blir det Ullenhag som får gå först. Men han behöver inte känna sig ensam. Han kommer att få sällskap av bland andra statsminister Fredrik Reinfeldt (m) och näringsminister Annie Lööf (c).
Södertälje: Raseri över orättvisan
Knappt hade regeringen kastat ut mutpaketet förrän sprickorna i kommunerna djupnade ännu mer. Kommunalrådet Boel Godner (s) i det svårt mångkulturberikade Södertälje rasar över orättvisan.
”Regeringens stöd för kommuner som tar emot somalier känns som en direkt provokation mot Södertälje” säger hon. ”Jag blev oerhört upprörd när jag hörde att hela stödet skulle gå till kommuner som tar emot somalier. Och att man motiverade det med att det är så svårt för dem att få jobb. Södertälje har den högsta kostnaden för försörjningsstöd i landet och hälften av stödet går till irakier som inte fått jobb.”
”Regeringen struntar i Södertälje”
Boel Godner hade hoppats och trott att Södertälje skulle kunna få del av regeringens integrationssatsning. Kommunen har tagit emot 8 000 irakier, och fortfarande kommer anhöriga till dem och bosätter sig i Södertälje. Ytterst få kommer ut på arbetsmarknaden. Kostnaden för försörjningsstöd till utrikes födda i Södertälje under 2010 var drygt 252 miljoner kronor.
”Regeringen är ju väl medveten om att detta gett oss stora extrakostnader och andra påfrestningar. Men regeringen struntar i Södertälje. Det är ju helt orimligt att Södertälje och några andra kommuner ska bestraffas för att vi tagit ett större ansvar än andra kommuner”
säger Boel Godner. Nyligen var hon ett av Södertäljes rödgröna kommunalråd som publicerade en debattartikel där de ber att få slippa ta emot fler invandrare och flyktingar.
Antalet somalier blir sexsiffrigt
1960 fanns det inte i någons föreställningsvärld att tiotusentals somalier skulle komma att bosätta sig i Sverige. Då fanns inte en enda somalier i landet, och det är bara drygt femtio år sedan.1970 var de sexton stycken. 1980 hade de ökat till etthundra. 1990 var de 1 441. År 2000 var de 13 082. 2010 var de 37 846. Hur många de kommer att bli är det ingen som vet, men antalet kommer med säkerhet att bli sexsiffrigt inom en nära framtid. Sverige tar nämligen emot flest somalier i Europa, och somaliska kvinnor föder i genomsnitt 6,3 barn.
Medan antalet asylsökande somalier i övriga Europa sjunker, stiger det lavinartat i Sverige. Tiotusentals somaliska anhöriga väntas få uppehållstillstånd i Sverige i år och nästa år, men ingen vet egentligen hur många som kommer.
Det svenska klimatet gör dem sjuka
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Katalysatorerna”