av Peder Jensen alias Fjordman

Bård Larsen og Morten Kinander i en ellers god kronikk om partiet Rødt, som støtter en kommunistisk ideologi som har tatt livet av anslagsvis 100 millioner mennesker og vært en total fiasko i flere verdensdeler, hevder at fiendebildet deres ikke er “så veldig mye mindre konspiratorisk enn Fjordmanns”.

De antyder sannsynligvis med dette at jeg tror det finnes en hemmelig muslimsk konspirasjon for å kolonisere og dominere Europa og at vestlige myndigheter delvis støtter islamske organisasjoner i å nå sine mål. Det er ikke riktig. Jeg har aldri sagt at dette er hemmelig.

Det er slett ikke hemmelig at store og mektige organisasjoner som Det muslimske brorskapet ønsker å kolonisere Europa og at islam skal dominere verden, noe som faktisk bare er vanlig islamsk teologi. Flere av Brorskapets ledere, blant annet deres sjefsideolog Yusuf al-Qaradawi som er blitt besøkt av en delegasjon støttet av regjeringen Stoltenberg, skryter åpenlyst av at muslimer skal kolonisere Europa. Deres godt utbygde nettverk blant moskeer i mange land, også i Vesten, viser at dette ikke er en tom trussel.

Samtidig støtter nå EU, NATO og vestlige ledere helt opp til president Obama at Det muslimske brorskapet kommer til makten i viktige land som Egypt. Dette skjer rett foran øynene på oss. Det vil nok vise seg at denne støtten til grupper som sprer sharialover på internasjonal basis har vært en strategisk kjempebommert. Vestlige land vil da angre bittert på at de ikke lyttet mer til oss islamofober.

Frankrigs ‘prioriterede sikkerhedszoner’

I første omgang vil præsident Hollande i september sætte ‘riot police’, kriminal – og efterretningsagenter ind for at generobre kontrollen i de 15 værste Territoires perdus de la République. Senere i op til 40 mere. Opstanden i Amiens, som nordiske medier knapt værdigede et ord, var dråben. Allerede nu klager blandt andre Nice og St Etienne over ikke at være på listen. Der er problemer, der kan løses, problemer der kan holdes i skak, og problemer der ikke kan løses.

Politikerne – ikke bare i Frankrig, men også i Odense og Malmø – foregiver over for befolkningen, at de er i færd med at løse de (politikerskabte) problemer, selv tror de vel de kan holde dem i ave, men de eskalerer facto for hvert år der går. Endda hjulpet på vej af nogle af de selv samme politikere, som vi pt. ser det i Danmark. Skulle nogen tvivle på det, så se fra i dag: 98 procent af indvandringen er ufaglært arbejdskraft, Danmark hænger på kriminelle asylansøgere. – ‘Sikkerhed’ og ‘tryghed’ bliver meget populære ord, når der skal vindes valgkampe i Europa i de kommende årtier. Vi kommer til at opleve de Radikale og Enhedslisten som lov og orden partier, men det bliver afmagtens skingre retorik. Forleden hørte vi den igen: “Hvis de vil ud os slås med køller, så er der andre steder i verden, hvor man kan slås med køller.” “Never start a war, you can’t win.”

The French government has announced a plan to boost policing in 15 of the most crime-ridden parts of France in an effort to reassert state control over the country’s so-called “no-go” zones: Muslim-dominated neighborhoods that are largely off limits to non-Muslims. These crime-infested districts, which the French Interior Ministry has officially designated “Priority Security Zones” (zones de sécurité prioritaires, or ZSP), include heavily Muslim parts of Paris, Marseilles, Strasbourg, Lille and Amiens, where Muslim youths recently went on a two-day arson rampage that caused extensive property damage and injured more than a dozen police officers.

The crackdown on lawlessness in the no-go zones is set to begin in September, when French Interior Minister Manuel Valls plans to deploy riot police, detectives and intelligence agents into the selected areas. The hope is that a “North American-style” war on crime can prevent France’s impoverished suburbs from descending into turmoil. As of now, 15 initial Priority Security Zones have been designated. If the new policy results in a drop in crime, Valls is expected to name up to 40 more Priority Security Zones before the summer of 2013. France’s ‘No-Go’ Zones: Where Non-Muslims Dare Not Tread, France Seeks to Reclaim ‘No-Go’ Zones

Der er på papiret vældig gang i Hollande. Forleden var han lige ved at erklære Syrien krig, og han har også: How to crush a gypsy camp French-style: It took us 10 years to clear Dale Farm but France’s ruling have smashed six Roma camps in as many weeks. Guess where the gypsies want to come next. – Hollande skal ikke føre krig i udlandet, når situationen er sådan her i Frankrig: En øjenvidneberetning fra et byrådmedlem i Mulhouse ved den schweiziske grænse, der ikke er en af de 15 sikkerhedszoner, giver indtrykket af et borgerkrigslignende had:

There is not a week without car burnings; attacks on the police patrols or firemen are organised regularly, inhabitants of the districts are subjected to the law of the gangs on a daily basis. These offences and crimes perpetrated in the districts Bourtzwiller, Wolf-Wagner, Drouot and Coteaux are done by “Français de papiers” [ID card French], French people of foreign origin whose names are never published! In Mulhouse, these events have been going on for 20 years and get continuously worse and have spread to almost the entire city and the surrounding districts. The phenomenon of delinquency shifts along with certain populations!
I am on the ground every day and I have even experienced directly the events of an entire night by following the police and the firemen on the ground. I’ve seen up close the HATRED these people have for the forces of order, the firemen… in fact everything that represents France. Often very young, I have been able to see how much they hate our culture. The many graffiti tags on dozens of buildings in the districts convey their thoughts, their refusal to integrate, their rejection of our decadent model of society which the supposed elites of the UMPS propose to them.

The many graffiti tags found in the district prove the HATE these individuals have with regard to France, the institutions,…. : “It’s war” – “Fuck the CRS” [riot police] – “Fuck the Fascists” – “Death to the pigs” – “We’ll kill you dirty cops” – “Death to informer” – “Fuck Sarko, Vive Hollande” – “Fuck France bunch of bitches” – “Fuck the Bac, Fuck France”…… “I’ve Seen Up Close the Hatred These People Have for Everything that Represents France”

Forsvaret innfører religiøse markører til uniform

Af NINA HJERPSET-ØSTLIE

Forsvarsdepartementet har godkjent bruken av religiøse markører som hijab, turban og kalotter i det norske forsvaret.Bruken av religiøse symboler på forsvarets uniformer er klarert fra 1. juli i år:

Blant symbolene som er tillatt i bruk er turban for soldater som er sikher. For soldater tilhørende det mosaiske trossamfunn, det vil si jøder, er det blitt tillatt å bære en kalott eller en mindre, rund lue på hodet. Denne kan også bæres under den vanlige uniformsluen.

Kvinnelige soldater som er muslimer kan fra nå av bruke hijab som hodeplagg om de ønsker det. Det forutsettes at kvinner som bærer hijab har knyttet denne stramt rundt hodet. Hodeplagget skal ikke henge og slenge fritt omkring den enkelte, sier major Olberg i feltprestkorpset.

Fortsæt med at læse “Reell islamisering”

Fortsæt med at læse “Det levede liv”

Uwe Max Jensen på besøg i Jens Jørgen Thorsens forladte hus uden for Örkelljunga i Skåne. (Alle fotos © Snaphanen)

Af Uwe Max Jensen

Jens Jørgen Thorsens og min fælles historie går langt tilbage. I december 1984 malede Jens Jørgen Thorsen et murmaleri af Jesus med stiv pik på facaden af Cafe Graffiti i Aalborg . Motivet var en gentagelse af den Jesus-figur, som Thorsen tidligere samme år havde præsenteret på en mur på Birkerød Station. Et maleri, der vakte voldsom opstandelse og fik trafikminister Arne Melchior til at gå ind i sagen og kræve maleriet fjernet til trods for, at DSB selv havde stillet stationsvæggen til rådighed for den lokale kunstforening, der havde inviteret Jens Jørgen Thorsen. Selvom Thorsens maleri i Aalborg formelt set var en kopi, blev det alligevel en skandalesucces, hvor establishmentet reagerede akkurat så rigidt som i Birkerød.

Jeg var i 1984 en dreng, boede i Nørresundby (600 meter fra Aalborg på den anden side af Limfjorden), og som mange andre nordjyder var jeg en tur omkring C.W. Obels Plads for at se Thorsens værk. Få uger senere blev jeg inddraget mere direkte i begivenhederne vedrørende Jens Jørgen Thorsens Jesus.

I Aalborg haglede kritikken ned over Thorsens “svineri”. Min far, der ikke var synderligt kunstinteresseret, skrev i et læserbrev i den lokale avis Aalborg Stiftstidende (den nuværende Nordjyske, red.), at Thorsen havde sin kunstneriske frihed og sin ytringsfrihed uagtet, hvad andre måtte mene om kunstnerens brug af disse. Det faldt ikke i god jord. Vi modtog i dagene efter læserbrevets offentliggørelse en række anonyme telefonopkald, og episoden kulminerede, da vores postkasse blev sprængt i luften med en fyrværkeribombe.

Den ødelagte postkasse blev indgangen til en livslang interesse for Thorsen. I 2008 skrev jeg hovedopgave på Danmarks Journalisthøjskole om Jens Jørgen Thorsens Jesus-maleri i Aalborg, og tidligere samme år havde jeg i forbindelse med en anden større opgave opsporet Jens Jørgen Thorsens næsten glemte, ødelagte maleri af Muhammed og Salman Rushdie. I forbindelse med dette arbejde fik jeg en voldsom lyst til at besøge Thorsens forladte hus i Floalt i Sverige – den sagnomspundne sølvpapirshytte. Benævnt således fordi Thorsens hus angiveligt var beklædt med sølvpapir indvendigt.

I 2010 besøgte jeg Drakabygget og Lis Zwick – havfruemorderen Jørgen Nash ‘s enke. Herefter var det planen at tage videre til Floalt og Sølvpapirshytten. Det viste sig ikke at være så nemt som først antaget at nå frem til Jens Jørgen Thorsens hus. Vi kunne ikke finde Floalt, og rejsens klimaks udeblev. Sommeren 2012 var vi igen i Sverige. Efter et besøg hos den svenske kunstner Lars Vilks var Floalt og Sølvpapirshytten igen på rejseprogrammet. Det var ikke nemt at finde, men efter forespørgsler hos en landhandel, og det, der mest mindede om en skånsk udgave af amerikanske hillbillies, nåede rejseholdet frem til Floalt og Thorsens hus.

Huset har stået tomt siden Thorsens død i 2000. Jens Jørgen Thorsen eksekverede i skattesnyd, og huset var også en del af dette cirkus. Efter kunstnerens død kom det frem, at huset ikke var ejet af Thorsen, men af en (fikitiv) fond, som den dag i dag ejer huset, og en bitter arvestrid i kølvandet på kunstnerens død betød, at Thorsens unge enke Hanne Lykke Christensen måtte fraflytte sit og Thorsens fælles hjem. Som en udløber af arvestriden blev huset aflåst og har stået tomt siden.

I dag er Sølvpapirshytten overgivet til naturen, som langsomt men sikkert æder sig ind på det tidligere kunstnerhjem. Bierne i husets vægge er flyttet ind i huset, hvor de sværmer forvirrede rundt, indtil de falder døde om, fordi der ikke er noget at spise. Det var det syn, der mødte en mindre delegation fra Danmark, da vi fik adgang til Jens Jørgen Thorsens forladte hus.

Sølvpapirshytten viste sig hurtigt slet ikke at være en sølvpapirshytte. For væggene er ikke beklædt med sølvpapir, men med den sølvagtige indmad fra Tetra-kartoner. I Thorsens arbejdsværelse lå kunstkataloger side om side med originalmanuskripter til Stille dage i Clichy og Jesus vender tilbage. På et bord lå Thorsens leopardbukser (model: Bonnén) og kunstnerens karakteristiske kasket og kedeldragt.

Snaphanen tog nogle billeder for at dokumentere dette stykke kulturarv, der langsomt men sikkert nedbrydes på den anden side af Sundet.

Fortsæt med at læse “Sølvpapirhytten”

Af Julia Caesar

Sveriges Radios nyhetsmagasin Studio Ett stänger möjligheten för lyssnarna att kommentera programmet. Enligt Ekochefen Anne Lagercrantz behövs ”en trist men nödvändig paus till och med 1 november för en rejäl redaktionell diskussion” om kommentarsfunktionen på Studio Etts hemsida.

”Vid flera tillfällen har kommentarerna haft en hatisk och osaklig ton. Medarbetare och medverkande har utsatts för grova personangrepp och kränkts” säger hon.

”Det är flera som har hört av sig till mig och sagt att de inte känner sig välkomna. Diskussionen har kidnappats av dem som inte klarar att hålla en anständig ton.”

Beslutet kommer inte oväntat. Vid flera tillfällen under sommaren har samtliga kommentarer på Studio Etts hemsida raderats. Det gäller framför allt kommentarer till inslag om så kallade ”kontroversiella” ämnen, som mångkultur och invandringspolitik. Redaktionen har vidareutvecklat taktiken att presentera kontroversiella nyheter som om de vore helt okontroversiella, med obligatorisk närvaro av regeringsmakten i form av integrationsminister Erik Ullenhag (fp). Någon problematisering eller kritik förekommer inte, vare sig från programledarna eller någon inbjuden gäst. Alltså en klar avvikelse från avtalet med staten om att programutbudet ska präglas av saklighet och opartiskhet. Reaktionerna har inte uteblivit.

Samtliga kommentarer raderades

Den 18 juli sände Studio Ett ett uppseendeväckande ensidigt inslag om somalisk anhöriginvandring. Inslaget innehöll ett hårdvinklat reportage av Lotten Collin och tillrättaläggande åsiktsdiktat från integrationsministern samt ytterligare en partsinlaga från Abdulkadir Sharif, flyktingssekreterare i somaliska riskförbundet. Ingen med avvikande åsikter fick komma till tals. Inslaget var ett pinsamt bottennapp som skulle ha platsat perfekt i Radio DDR.

När närmare 100 kommentarer på Studio Etts hemsida kritiserar ensidigheten säger programledaren Helena Groll att ”det rasar in främlingsfientliga kommentarer”. Sedan raderas samtliga kommentarer från hemsidan.

Det blev för verkligt för Studio Ett

Samma sak hände i torsdags när Studio Ett sände Katarina Gunnarssons reportage om somalisk invandring i Katrineholm, en av alla de svenska kommuner där kommunpolitikerna nu slår larm om att de inte klarar att ta emot anstormningen av flera hundra somaliska anhöriga på kort tid. Katarina Gunnarsson belönades med Publicistklubbens stora pris tidigare i år.  Hon gör vad nästan ingen annan reporter gör, hon går ut i verkligheten och pratar med vanliga människor. I det här reportaget pratade hon med föräldrar och skolansvariga i Katrineholm om att svenska föräldrar nu flyttar sina barn till privatskolor. Hon intervjuade också en kvinna som vill sälja sin villa strax intill det invandrartäta området Nävertorp – men till sin förtvivlan har fått veta att hon inte får tillbaka de pengar hon och hennes man har investerat. Läget drar ned värdet på huset.

Det blev antagligen för verkligt för Studio Ettredaktionen. Alla kommentarer till inslaget raderades. Och ändå hade Katarina Gunnarsson försökt neutralisera de kritiska synpunkter som kom fram genom att prata med en mångkulturellt sinnad pappa, vars son leker med en somalisk kompis. ”Barn som barn” sa pappan.

En katastrofal försämring av programkvaliteten

”En låg nivå föder en låg nivå” sa Anne Lagercrantz och menade nivån i kommentarsfälten. Hon har mer rätt än hon själv inser. Det handlar om den fullkomligt katastrofala försämring av programkvaliteten som Studio Ett har uppvisat de senaste månaderna. I tid sammanfaller försämringen med att programledaren Anders Holmberg slutade och gick över till SVT Aktuellt i våras. ”Det är ett otroligt spännande erbjudande som jag inte kan säga nej till” sa Anders Holmberg då.

Kan en enda persons frånvaro betyda så mycket för programkvaliteten? Ja faktiskt. Personkemin betyder oerhört mycket för arbetsklimatet på en redaktion. Anders Holmberg hade arbetat tillsammans med parhästen Monica Saarinen i många år. Ett rutinerat och professionellt team. Nu är bara Saarinen kvar.

Kvinnliga vikarier – ren katastrof

Under sommaren har Studio Ett så gott som uteslutande gjorts av kvinnliga journalister och – sorry to say – men det har varit katastrof. Sommarvikarierna Katherine Zimmerman och Pia Fridén och diverse inkallade kulturmedarbetare har varit bedrövliga att lyssna på. Okunniga, enkelspåriga, naiva, beskäftiga. Inte minsta försök att dölja de personliga vänstersympatierna. Den ständige inhopparen John Chrispinssons omdöme ”några enstaka knäppgökar” om Counterjihadrörelsens möte i Stockholm den 4 augusti (fra min.14:28) är bara ett av övertrampen.

”Anders Holmberg kom tillbaka!” skrev en lyssnare i nöd på Studio Etts hemsida när det var som värst. Jag vet inte om den kommentaren också raderades, men antagligen gjorde den det.

Självklart finns det ett samband mellan kvalitetssänkningen av Studio Ett och att kommentarsfunktionen har ”spårat ur”. Självklart blir lyssnarna frustrerade och förbannade när de serveras halvsanningar och lögner. Journalister i etablerade media vill ogärna inse att andra villkor råder nu än för bara några år sedan. Internet ger obegränsade möjligheter för läsare och lyssnare att korrigera den snedvridna världsbild som gammelmedias journalister prackar på oss. Den vrede som bolmar fram när lyssnarna inser hur lurade de har blivit är inte att leka med. Hur många kommentarsfält som än stängs kommer journalisterna aldrig undan sina läsares/lyssnares reaktion. Prenumerationer och licenser kan sägas upp, avstängningsknappar kan användas till det de är avsedda för. Varför inte pröva att undgå lyssnarnas vrede genom att börja producera politiskt ovinklad kvalitetsjournalistik?

Klik f. helskærm.

Massermorderen og kulturgeografien

Reuters har idag en længere analyse af Breivik og dommen, som Document.no kommenterer. Den læner sig tungt op ad RUC professor Kirsten Simonsens indlæg i artiklen Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway i fagtidsskriftet Journal of Environment and Planning, Society and Space. Kulturgeografi er den del af geografien, som behandler menneskers forhold til jorden, og professor Simonsens specialer er Byens sociale liv, krop og by rum og sted. Geografi, Geologi, Topografi, Geografiens videnskabsteori Rum og sted. Man kan spørge sig, hvad der særligt kvalificerer det fag til at beskæftige sig med politisk ekstremisme og terror, men der er tilsyneladende ikke nogen humanistisk akademisk disciplin, der ikke kan bruges til at politisere under videnskabeligt dække. Jeg fandt Bloodlands, hvis strømlinede titel vel er lånt fra Timothy Snyder’s bogen om Hitler og Stalin, læste den og blev vel lidt klogere på kulturgeografien. Her er nogle udpluk af professor Simonsens bedtragtninger (mine kursiveringer)

European right-wing populism shares many of the same paradoxes [as Breivik] in different combinations. They appear in iconic figures, such as Geert Wilders, and in a number of European parties, such as the Danish People’s Party and the Norwegian Progress Party. Similar to Breivik, they employ the contradictory trick of justifying xenophobia by way of representing it as forbidden. They perform their resentment, which has long become mainstream, as a taboo breach revolt against `political correctness’ (Charim, 2011).

This paradox shows in the reaction to Breivik’s attacks by right-wing commentators in several countries, concurring that “we have to condemn his murderous actions, but at the same time we must not forget that they originate from legitimate worries about genuine problems in our society.’ Multiculturalism and creeping Islam- isation, in this view, undermine the European societies, and only a few `heroes’ are doing anything about it.

Such politics always involves manipulation of emotions and construction of a political field that can work as a meeting point for the multitude of anxieties that circulates in the population. An illustrative example is the way in which anti-immigrant politics became mainstream. After honourably having rejected undisguised popular racism as unacceptable, governments support `decent’ racist precautions as, for example, in what in Denmark has been represented as a `firm and fair’ politics of immigration. The best way to avoid violent hostility towards immigrants, the implicit argument goes, is to carry through `reasonable’ precautions against immigration.Kirsten Simonsen et al. : Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway (Sidste artikel i PDF en)

Altså: Den kulturgeografiske videnskab fastslår at Wilders, FrP og DF har adskilligt til fælles med Breivik, at danske vælgere er følelsesmæssigt manipulerede af en konstrueret virkelighed, og at danske politikere har implementeret en anstændig, racistisk politik under det falske påskud, at den skal forebygge etniske konflikter. Hvad siger kulturgeografien om det faktum, at multikultur i hundredetusindvis aldrig blev forelagt vælgerbefolkningen fordi der var et kendt flertal imod den politik, og hvad siger krop, by, rum og sted-specialet om, at FrP og Højre i dag måles til et absolut flertal i Norge? Er over halvdelen af nordmændende emotionelt manipulerede? Jeg bør nok holde mig til den geografi, der beskæftiger sig med den fysiske jord uden hensyn til dem, der går ovenpå den.

Suzanne Brøgger bestyrtet over Danmark – nu i oversættelse

Der er en del videnskabmænd og kunstnere der laver deres mest originale og banebrydende arbejde inden de 30 år, og det var jo i 1974 for Brøggers vedkommende, men hun er jo enormt ‘poppis’ i den pludrende svenske klasser endnu, og det er næppe kun fordi hun altid er god for en dansk nedrakning. Der er virkelig ingen der har prøvet at lukke munden på Brøgger, det er en flæbende, patetisk påstand.

– Det kändes som att det inte riktigt fanns yttrandefrihet i Danmark trots att det var ett land som kämpade för det. Även de så kallade intellektuella började tiga. Fru Z förfasas över allt från barnuppfostran till litteraturens förfall, främlingsfientlighet och finanskrisen.Brögger förfasas över Danmark

Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien
(Norstedts, översättning av Urban Andersson)
Af Thomas Nydahl

Suzanne Brøggers nya, till svenska översatta bok, skulle kunna karaktäriseras som en blandning av dagboksgnäll, mediaskvaller och politiskt naiv samtidsanalys. Den fiktiva formen gör att hon inte själv står som avsändare av breven till prinsen i det sovande landet Mogadonien (som har sömnmedlets namn), som förstås är hennes eget Danmark, utan ska tillskrivas fru Z. Denna Z. har Brøgger använt sig av tidigare, men då har det varit uppenbart att det är efternamnet som hon och maken bär, Zeruneith. Så: hur skulle man kunna tänka bort att det är Brøggers idévärld som avspeglas i breven? Jag gör det inte.

Bokens brev pendlar så kraftigt mellan fiktion och faktiska, verifierbara uppgifter att själva formen blir problematisk. Även om Suzanne Brøgger som vanligt doppat sin penna i giftigt bläck tycks hennes satiriska förmågor här gå på tomgång. För tomgång är det när man rapar upp sådant som redan sagts i tjugo år och låtsas att det är nyheter.

Som alltid skriver hon om invandringen, religionen och sexualiteten. När det gäller invandring verkar hon sitta fast i just den sorts fördomar som danska liberaler och socialister sprider om sitt eget land. Brøgger skriver på fullt allvar att invandrare i Sverige talar utan brytning (!), att konstnärer och invandrare “behandlas med respekt” här – men att de i Danmark närmast jagas av offentlighetens ”rasism”, och väl just därför “bryter”.

Fortsæt med at læse “Høst inden solnedgang”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”Vi har fått nog. Vansinnet måste få ett slut. Vi klarar inte längre att ta hand om och försörja alla invandrare och flyktingar som regering och riksdag dyvlar på oss. Vi kräver att regeringen omedelbart stoppar nuvarande invandringspolitik. Vi säger stopp NU.
Vi har varit solidariska, precis som vi har blivit tillsagda. Gudarna ska veta att vi har ansträngt oss blå för att visa vårt ädelmod, vår godhet och vår inpiskade ”solidaritet”. Vi ville så väl. Framför allt ville vi oss själva väl. Vi ville behålla makten. Utan makt är vi ingenting. Vi vet ju att om man inte ställer upp på mångkultur och massinvandring så är man utslängd ur alla sammanhang på mindre än fem röda sekunder. Karriär finito och placering i den sociala frysboxen.

”Till slut trodde vi på vår egen godhet”

Till slut trodde vi på vår egen godhet. Vi började definiera oss själva som ”De Goda”. Det var en otrolig kick för självförtroendet. Vi mådde så bra! Vi tyckte dessutom att vi var smarta när vi såg en chans att få de tomma lägenheterna i allmännyttan uthyrda. Folk som folk, liksom. Utfyllnadsmaterial. Självklart hoppades vi att våra partikamrater på riksnivå skulle se och imponeras av vår lojalitet och ha oss i åtanke ifall någon plats i partitoppen skulle bli ledig.
Med chock och förfäran ser vi hur det blev. Mångmiljonunderskotten skenar i våra kommunbudgetar. Hyrorna för de nya hyresgästerna betalas via socialbudgeten, det vill säga skötsamma kommuninvånare får betala dem med sina skatter. Vi har inga bostäder kvar till kommunens egna ungdomar. De utlovade pensionsräddarna arbetar inte. Allt tyder på att många aldrig någonsin kommer att arbeta. De måste försörjas av andra livet ut.

”De anklagar oss för att ha förstört deras hembygd”

Nu står vi här med en oöverblickbar katastrof. Våra kommuner splittras och faller sönder framför våra ögon. Motsättningar och konflikter växer i takt med att invånarna upplever de fulla konsekvenserna av mångkulturen i form av nedbrända skolor och bilar, överfallsvåldtäkter, rån, misshandel, skottlossningar och mord. Vi får våra egna väljare emot oss. Invånarna är otrygga och rädda. Vi förstår dem, vi är också rädda. Vi vågar knappt gå och handla på Konsum eller Ica längre utan att riskera att stöta ihop med glödförbannade kommuninvånare som anklagar oss för att ha förstört deras hembygd för all framtid. Och de har ju rätt! Det är just det vi har gjort. Vi kommer aldrig att förlåta oss själva.

Inte nog med att vi har blivit blåsta – vi har blåst oss själva”

Vi har motvilligt börjat förstå att vi har gått på den största blåsningen i modern tid. Och inte nog med det – vi har blåst oss själva. Våra egna partikamrater har förrått oss, och vi har med änglalika leenden på våra hycklande anleten låtit oss bedras. Nu drabbar eftertankens kranka blekhet oss med full kraft. I framtidens historieböcker kommer vi att framställas som svikare och idioter. Nu får det vara nog! Vi tänker inte medverka till förstörelsen av vårt land längre. Vi kan inte sova på nätterna. Vi ser med fasa fram emot valet 2014. Vi kommer att falla handlöst – från makten, pengarna, privilegierna – ja allt som vi tog för givet. Vi brottas dagligen med vårt självförakt. Vi kan inte längre se våra egna barn i ögonen. Vi vågar inte tänka på vilket slags framtid vi lämnar över till dem.”

Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop

Nej, en sådan bekännelse kommer vi aldrig att få se från de styrande i Sveriges 290 kommuner. Så mycket ärlighet ska vi inte vänta oss. Men nu sprider sig paniken över en alltmer ohållbar situation i allt fler kommuner. Situationen håller på att gå över styr. Asylsökande och anhöriginvandrare väller in över landets gränser i en extrem omfattning som Sverige – trots ordinarie massinvandring – inte har upplevt sedan Balkankrigen i början av 1990-talet. För närvarande kommer cirka ettusen asylsökande varje vecka mot normalt hälften så många.

Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop. Det har i princip tre orsaker. Den ena är migrationsverkets beslut att automatiskt ge tillfälligt uppehållstillstånd i tre år till alla som kommer från Syrien eller säger sig komma från Syrien. Därifrån kommer nu mer än 200 asylsökande i veckan. Den andra är att dammluckorna har öppnats för somalisk anhöriginvandring efter en överenskommelse mellan alliansregeringen och miljöpartiet och en prejudicerande dom i migrationsöverdomstolen i januari om att DNA-test kan godtas istället för giltiga ID-handlingar. Somaliska föräldrar som har övergett sina barn och satt sig själva i säkerhet i Sverige kan därför ta hit sina åtta, tio eller fjorton barn och andra anhöriga som de har flytt ifrån. Minst 27 000 somalier väntas till Sverige, de flesta analfabeter.

Diabetessjuk man och åtta barn

På tidningsredaktionerna landet runt står glädjen högt i tak över de somaliska nytillskotten. I Norrköping berättar tidningen Folkbladet glädjestrålande om 46-åriga Sahra Haij från Somalia som för fyra år sedan reste ifrån man och åtta barn i Mogadishu men nu har fått dem till Norrköping. Hon har till och med varit och hälsat på dem i det land som hon flydde ifrån. Dessa anmärkningsvärda uppgifter föranleder inga besvärande frågor från Folkbladets reporter. Två av de åtta barnen är gravt synskadade, och Sahra Haijs make Hussein Mohammed, 52, har diabetes.

”Det som oroar makarna allra mest är hur det ska bli med bostad. Den lilla tvårumslägenheten i Åby, där Sahra har bott ensam i väntan på familjen, är alldeles för trång för tio personer. Till och med i flyktinglägret i Addis Abeba hade familjen tre rum” skriver Folkbladet.

Ytterligare 500 somaliska barn och 100 vuxna väntas till Norrköping.

I Uddevalla väntar Mohammad på fru och sju barn

I Uddevalla väntar 33-årige Mohammad Ibrahim på fru och sju barn. Äldsta dottern är 13 år och den yngsta är ett och ett halvt år. De har inte träffats på två år. Inför Bohusläningens storögda reporter drar Muhammad Ibrahim sin inövade berättelse:

”Stamkriget hade trappats upp under flera år och en dag slutade familjens liv i Somalia i tragedi. Min pappa, min syster och bror dödades. Jag bara sprang” säger han.

Det yngsta barnet är ett och ett halvt år. Muhammads fru var alltså gravid när han ”bara sprang” och lämnade henne och de sex barnen. Han betalade ”en man” (läs: människosmugglare) för att komma till Sverige. ”Nu är en fyrarumslägenhet bokad för familjen” skriver Bohusläningen.

Det är bara att gratulera Norrköping och Uddevalla till de nya kostbara invånarna. Är det någon som tror att de här sju- och åttabarnsfamiljerna kommer att försörja sig själva inom överskådlig tid? Och hur ”bokar” en svensk familj en fyrarumslägenhet?

Ingen vet hur många som kommer

Utöver det stadigt växande inflödet av somaliska anhöriginvandrare ökar flyktingströmmarna från Syrien kraftigt, med benäget bistånd från kriminella människosmugglare. Att alla får tillfälligt uppehållstillstånd i tre år är ett svårslaget dragplåster. Migrationsverket har kapacitet för 30 000 asylsökande. Just nu finns mer än 37 000. Ingen vet hur många som kommer.

”Det är svårt att prognostisera, vi vet inte” säger Tolle Furugård som är enhetschef på migrationsverket i Örebro, till Sveriges Radio Ekot.

”Det är brist på resurser och boende, och det har blivit vardag att kommuner inte vill ta emot asylsökande” säger han.

I min förra krönika, ”Syriens sak är inte vår”, skrev jag att migrationsverket nu är febrilt sysselsatt med att handla upp allt vad Sverige har av stug- och campingbyar, konferensanläggningar och hotell för att härbärgera människosmugglarnas kunder från Syrien, Somalia och Afghanistan. Det handlar om formlig dammsugning på förläggningsplatser. Alltsammans på svenska skattebetalares bekostnad. I sista hand återstår att resa tältförläggningar.

”Vi är inte välkomna som hyresgäster”

”På ansökningsenheterna framförallt i Stockholm, Malmö och Göteborg kan det vara fullkomligt kaotiskt. Det kan ligga folk på madrasser i källare och andra liknande lösningar på natten, sedan måste de vidare på dagen för då kommer nya asylsökande, det måste vara ruljangs. Det är inte ovanligt att vi sätter personer som kommit på bussar på någon camping innan vi ens hunnit registrera dem för att veta vilka de är” säger Tolle Furugård på migrationsverket i Örebro.

Ute i kommunerna ökar motståndet och motviljan. Allt färre kommuner vill ta emot asylsökande. Insikterna om konsekvenserna börjar sjunka in hos ansvariga kommunpolitiker. De ser sina egna maktpositioner men också sina kommuner hotade av ekonomiskt, socialt och kulturellt sönderfall.

”Jag känner en tilltagande oro ute i kommunerna, att vi inte är välkomna som hyresgäster, då det sätter press på deras service, för barnen måste gå i skolan och landstingen måste ordna sjukvård” säger Tolle Furugård.

Den politiskt korrekta fernissan måste värnas in i det sista

Tolle Furugård känner alldeles rätt. Under våren och sommaren har nödropen från kommunerna ljudit allt högre. De skulle aldrig formulera sig som i inledningen av den här krönikan. Givetvis inte. Den politiskt korrekta fernissan måste hållas blank in i det sista. Ritualen är att som trogna sektmedlemmar i bästa hallelujaanda bekänna sig till tron på mångkulturen – och omedelbart därefter betacka sig för dess konsekvenser.

Så här låter det till exempel i ett nödrop från kommunstyrelseordförandena i tolv hårt drabbade kommuner, publicerat på Dagens Nyheters debattsida:

”Sverige har en politiskt stabilt förankrad och väl utvecklad flyktingpolitik som är viktig för många människor som drabbas av krig och förtryck av olika slag. Våra kommuner har tagit ett mycket stort ansvar för flyktingmottagandet genom åren. Vi välkomnar de nya möjligheterna till återförening som nu öppnats. Familjeåterförening utgör en viktig grund för en lyckad och långsiktig etablering i Sverige.”

Bilden av en hotande kommunal kollaps

Sedan övergår de politiskt korrekta lovorden i en lång lista över de svårigheter som massinvandringen innebär för kommunerna. Bilden av en hotande kollaps tornar upp sig:

• Pengarna räcker inte.
• Systemet med det statliga etableringsstödet på två år är förödande.
• Det kan ta upp till tio år för kortutbildade och analfabeter att bli självförsörjande, om de någonsin blir det, och hela vägen fram till detta osäkra mål är kommunernas ansvar.
• Arbetslinjen har misslyckats eftersom invandrarna får bosätta sig var de vill och inte där jobben finns.
• De nya reglerna om familjeåterförening innebär att det på kort tid kommer flera hundra somaliska anhöriga till var och en av de kommuner som har tagit emot många flyktingar från Somalia.

”Vi vill inte ställa grupp mot grupp”

”Kommunerna kan tvingas till skattehöjningar, nedskärningar eller omprioriteringar och därmed ställa verksamheter emot varandra när pengarna inte räcker till allt. Vi vill inte att resursbehövande grupper i våra kommuner inom vården, skolan och omsorgen ska kunna spelas ut mot flyktinginvandrarna” skriver de tolv kommunpolitikerna.

Hm – ”ställa verksamheter emot varandra”? Låter det inte bekant på något sätt? Det var innebörden i Sverigedemokraternas valfilm inför valet 2010. Den som tv4 vägrade visa för att den ”ställde grupp mot grupp”. Två år tog det för verkligheten att hinna ifatt.

Kommunalråden har anledning att vara oroliga

Kommunerna vill ha full kostnadstäckning för sina utgifter. ”Staten måste ta sitt ansvar och kompensera de kommuner som genom ett stort flyktingmottagande tar ansvar för nationellt fattade beslut” skriver de tolv kommunstyrelseordförandena i Alvesta, Borlänge, Falköping, Flen, Katrineholm, Köping, Lindesberg, Ludvika, Nässjö, Trollhättan, Växjö och Örebro. Siffror från de här tolv kommunerna visar vad det handlar om. Kommunalråden har all anledning att vara oroliga.

Affes statistikblogg har utifrån de senaste uppgifterna från SCB (Statistiska centralbyrån) räknat ut hur kostnaderna för försörjningsstöd fördelar sig mellan svenskfödda kommuninvånare respektive utrikes födda 2005 – 2010.

De tolv kommunerna har tillsammans 524 823 invånare. Genomsnittet utrikes födda är 13,9 procent. Under de fem åren 2005 – 2010 har dessa 13,9 procent erhållit 67 procent av de totala kostnaderna för försörjningsstöd. Det är en överrepresentation med 12,6. På bara fem år och enbart i de här tolv kommunerna har utrikes födda fått nästan 3 miljarder kronor, (2 709 072 000 kronor). Under samma tid fick den svenskfödda befolkningsmajoriteten drygt häften, cirka 1,4 miljarder. Bara under 2010 kostade försörjningsstödet för utrikes födda i de tolv kommunerna cirka 576 miljoner kronor.

”Gå med i någon förening eller politiskt parti”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Blåsningen”

En frygtelig følelse af deja-vu

Karen Jespersen: Efter optøjerne i Vollsmose holdt tre af regeringens ministre møde – og pressemøde – med Odenseborgmester Anker Boje.Her blev der talt om at gå på to ben i indsatsen over for indvandrere. Vi er ikke kommet videre siden 90erne.[..]

Forskere som Magnus Randstorp, Aje Carlbom og Maria Bäckman har hver for sig givet nedslående indblik i svenske parallelsamfund. I Tyskland har forskere fra Niedersachsen lavet en meget omfattende undersøgelse af voldelig adfærd i forskellige grupper. Seran Ates og andre med indvandrerbaggrund har givet beskrivelser af miljøet set indefra. De er alle sammen grundigt omtalt i Islams magt, som jeg har skrevet sammen med Ralf Pittelkow.
Den omfattende dokumentation for sammenhæng mellem kultur og adfærd havde dog mildt sagt ikke sat sit præg på pressemødet i går.
Pressemødet blev tværtimod en gentagelse af de afmægtige floskler, som jeg kun kender alt for godt. Denne gang blot i en endnu mere grel udgave. Det sidste hænger sammen med, at regeringen ikke har nogen penge til at finansiere nye projekter. Det har i og for sig den fordel, at man ikke smider skatteydernes penge ud på noget, som stort set er virkningsløst, men bare skal se ud af noget. På den anden side betyder det, at politikernes rådvildhed bliver endnu mere ubarmhjertigt tydeligt. Pressemødets politikere havde reelt intet nyt at byde på. Det er ikke tilfældigt, at den mest anvendte vending var, at »det skal vi have kigget på«. En vending der reelt betyder, at man ikke har noget konkret men nødig vil indrømme det.
Men politikerne slap nådigt fra pressemødet. De blev ikke konfronteret med virkeligheden i Vollsmose. For det første holdt de sig langt væk fra området. For det andet konfronterede ingen dem med den opfattelse af situationen der ude, som er kommet fra besindige velintegrerede indvandrere.Det gælder eksempelvis udtalelser fra Mohammed Mansour, socialdemokratisk medlem af Odense Byråd, der har boet i Vollsmose i 25 år: »Når det gik så galt, så skyldes det, at vi trods masser af projekter ikke har haft held med at integrere de unge« (jp.dk). Bag de dramatiske begivenheder i Odense ligger de bredere problemer med indvandringen. Jo større indvandring af folk, der er vanskelige at integrere i det danske samfund, jo sværere bliver den slags problemer at håndtere. Regeringen har nu åbnet for øget tilstrømning fra ikke-vestlige lande, så der er udsigt til flere problemer, som den skal »kigge på« i fremtiden. Karen Jespersen

Fransk politi beskudt med skarpt igen

FRANCE has suffered a fresh outbreak of urban unrest, with three police officers wounded in an attack by a crowd firing shotguns and lobbing petrol bombs.Two of the officers were wounded by shotgun pellets and the third by a firework used as a rocket in the incident that began late on Friday in the Grigny suburb of Paris, police said.The unrest began after a police unit broke up a fight between around 20 people. The officers were set upon as they returned to their vehicles by a crowd, some of whom fired shotguns and threw petrol bombs. Riot police were rushed to the area and used tear gas to disperse the crowd. French police shot in urban violence. Video fransk, utekstet.

Av Filippa von Platen

Solen sken när den sjätte kippapromenaden genomfördes förra lördagen i Malmö. Beväpnad med glatt humör och en davidsstjärna på ryggväskan anslöt jag mig till övriga medvandrare. En kippapromenad är en ny företeelse I Sverige och betyder helt enkelt en tur på stan med synliga judiska symboler. Säg inte annat än att mångkultur berikar vårt språk med neologismer! Tidigare promenader har lockat trettiotalet deltagare, lördagens promenad lockade till min glädje mer än tio gånger fler, kanske pga. att själva demokratiministern Birgitta Ohlsson med fler politiker var med oss. Vi har aldrig blivit angripna men så har promenaderna varit korta och hållit sig inom absoluta centrum. (Det värsta jag sett under de fyra promenader jag varit med om var en slöjbärande kvinna som när hon fick syn på oss såg ut som hon plötsligt blev kraftigt illamående. Reflexmässigt for armarna upp beskyddande runt sina barn och hon föste dem snabbt förbi.) Den här gången när 400 personer promenerade Södra Förstadsgatan upp mot Möllevångstorget märkte jag inte av någon sådan reaktion från de många araber vi mötte. Däremot verkade en del synbart besvärade. Det kändes tryggt men tråkigt med de poliser som gick med oss.

Möllevångstorget är stort och är det mångkulturella Malmös centrum. Runt om ligger resebyråer med destination Mellanöstern; affärer som säljer baklavakonfekt trängs med butiker med halalslaktat kött och restauranger med alla specialiteter. Här finns frisörsalonger med neddragna persienner mot gatan som utan att väcka Diskrimineringsombudsmannens vrede lugnt kan fortsätta med att bojkotta män. (Hit går kvinnor som inte vill visa sitt hår ens under tiden det blir klippt.) Här är det heller inte ovanligt att du finner någon folder om ramadan eller Al-Aqsa Spannmåls Kommitté på din cykel om du ställt den i närheten för t.ex. torghandel. På lördagar är handeln särskilt intensiv. Majoriteten av försäljarna och kanske även dess kunder kommer från Mellanöstern och vill man förbättra sin arabiska är det ett utmärkt ställe att bege sig för att trängas med beslöjade kvinnor, matkassar och barnvagnar.

Vi kippavandrare upptog snart en fjärdedel av torget. Runt om kring oss fortsatte torghandeln och hade ett flygfoto tagits hade man kunnat notera att det inte fanns en enda slöjklädd kvinna där vi stod medan de var väl så representerade på torgets övriga tre fjärdedelar. Jag nämner detta pga. det faktum Dagens Nyheter nämnde att olika trosinriktningar fanns representerade. Det stämmer: det var betydligt fler icke-judar än judar med i tåget och flera med diskreta kors i halsen. Kanske några muslimer och hinduer gick med också, vad vet jag? Men med tanke på att islam är toleransens religion och hur väl judar alltid behandlats i muslimska länder blev jag förvånad över att det bland Malmös stora slöjbärande befolkning inte fanns en enda som gick med oss – och att ingen av dem heller var nyfiken nog att vilja lyssna på de vackra talen om tolerans och vikten av att få klä sig som man vill. Men kommunalrådet Ilmar Reepalu var ju inte heller med trots att han lovat. Han arbetar hårt för stadens bästa och har därför haft förhinder vid varje promenad.

Kärleken till vår fantastiska mångkulturella stad var ett genomgående tema när talarna avlöste varandra: ”Det spelar ingen roll varifrån man kommer och vilken religion man har. Det viktigaste är vart vi är på väg. Och på väg är vi alla malmöbor – judar, kristna, muslimer, buddister, ateister – TILLSAMMANS!” (Halleluja! tänkte jag som undrade varför det ska vara förbjudet att stanna upp och tänka till om verkligen alla Malmöbor är på väg åt samma håll? Och om tolerans betyder samma sak för alla?

Flosklerna var ju väntade men ändå blev jag ledsen när Willy Silberstein från Svenska Kommittén mot Antisemitism sade att det fanns de som försökte utnyttja situationen för Malmös judar genom att hata en annan grupp: “Men vi avskyr islamofobi lika mycket som antisemitism. De som inte inser det är inte välkomna med oss.”

Jag har varit utsatt för mycket pga. mitt ställningstagande mot antisemitism och antisionism de senaste tolv åren. Nu kändes det som om jag inte var koscher nog, och av applåderna som följde Silbersteins yttrande förstod jag att många medvandrare instämde varmt i att vi som håller yttrandefrihet och religionskritik högt och anser att islam ska och bör granskas, inte är välkomna med våra judiska symboler tillsammans med de rättänkande.

Jag hatar inte muslimer. Hat försöker jag för min egen skull inte känna mot någon, inte ens mot de politiker som skapat den här fientliga miljön eller de intellektuella som istället för att kritisera makten gått dess ärenden. Jag känner maktlöshet när jag upplever att sorgen jag känner över hur min stad förråas tas ifrån mig och misstänkliggörs.

”De vet ju inte vad de applåderar åt”, sa en äldre judisk man till mig till tröst. Det hade han nog rätt i. Det lät ju vackert, det Silberstein sa, och hans tal gör det säkert lättare att lyfta bidrag till Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Vår kippavandring fick mycket uppmärksamhet både i svenska och israeliska medier. Mest intressant var SVT:s Rapport. För att lyssnarna verkligen skulle förstå varför judar mobbas här fanns det i femtonminuterssändningen först plats för ett långt inslag från Västbanken där ett palestinskt barn skulle ha blivit illa behandlat för två år sedan. Grova anklagelser framfördes utan källa och utan att någon israelisk representant fick möjlighet att försvara sig. Söta palestinska barn och sedvanliga inzoomningar på otäcka israeliska gevär. (Hallå, råder det nyhetstorka i Mellanöstern? Bashar Assad, någon?) ”Sverige sen, till Malmö…”, avslutas inslaget med. Och det var ju tur att uppläsaren säger att vi är tillbaka i Sverige när vi talar om Malmö så att inte lyssnaren får för sig något annat. (Inslaget börjar 9:12. Därefter om vår kippavandring.)

Jag har läst mycket om vad som skrivits om antisemitismen i min stad. Men jag lämnas många gånger konfunderad: antisemitism har vi men inga antisemiter. Och finns det antisemiter så är det inte araber och muslimer. Och skulle det ändå visa sig att det är araber och muslimer som trakasserar så är det judarnas fel. Malmös judar? Nej, Israels. – ( Se også Kippavandring i antisemitismens nordiske hovedstad) Antisemitic Incidents in pictures. 2011

The Oslo court has declared that Anders Behring Breivik is sane and inspired by an evil, right-wing extremist Islamophobic ideology, which also happens to be exactly what the entire political establishment from the state broadcaster NRK and national newspaper VG to Prime Minister Jens Stoltenberg wanted the judges to say. So far, none of the involved parties have indicated that they will appeal this decision to a higher court.

In the end, Breivik received three months in jail for each of the human beings he killed in cold blood, which believe it or not is the maximum punishment possible in Norway. This is being hailed as a great victory for Norway’s glorious and humane justice system.

I admit that I have mixed feelings about this sentence. First of all, if Breivik actually is sane enough to be held accountable for his actions, sentencing him to a mere three months in jail for each of his murder victims is a sick joke that makes a mockery of the entire Norwegian justice system. It’s the symptom of a society that values the right of brutal criminals over the rights and well-being of their victims.

I have never met Breivik, but to the best of my abilities I would say that he represents a difficult case somewhere between insanity — as his very twisted worldview sometimes indicates — and the calculated cynicism he displayed during his terror attacks. He might have been declared sane in the USA, for instance.

However, it is not and should not be up to random journalists to decide this legal matter, which it sadly looks like it partially was in the Breivik case. We have to question whether we live in a democracy, a society ruled by the people, or a pressocracy, a society ruled by the press and those who control it.

The simple truth is that the outcome of this trial has been largely dictated by the mass media, who conducted an extremely aggressive campaign to overturn the first report of the court-appointed psychiatrists stating that Breivik is criminally insane. We were eventually presented two different reports with diametrically opposite conclusions, and the judges chose to simply overlook the first one of these entirely.

The official statements of the female head judge Wenche Elizabeth Arntzen and her co-judges closely mirrored what many pro-Multicultural newspaper columnists have written over the past year, parroting the line that Breivik was part of a dangerous and delusional Internet-based “right-wing extremist” subgroup and that his massacre on July 22, 2011 was basically the logical conclusion of reading Islamophobic blogs.

Today, I published at Frontpage Magazine an essay about increased surveillance of Islam-critics in Norway, which is now also seen in several other Western countries. Unfortunately, it is likely that this trend will get worse after the latest court ruling in Oslo. Siv Alsén, a senior advisor in the Norwegian Police Security Service (PST), openly admits that the security services are now closely monitoring anti-Islamic websites and groups, since they are seen as a security threat.

Til norsk presse:

Jeg gav følgende kommentar per epost til Aftenposten, men de publiserte ikke alt:

Jeg kan ikke si med sikkerhet om Breivik er utilregnelig da jeg aldri har møtt ham. Det virker sannsynlig at han utgjør et komplisert grensetilfelle. Derimot er det helt tydelig at denne konklusjonen er fremtvunget av mediepress som dommerne ikke har klart å motstå, slik advokat Morten Furuholmen korrekt har påpekt. Dette er pressens dom som de har påtvunget oss, ikke rettens dom. Etter denne dommen må vi spørre oss om vi bor i et demokrati der folket styrer eller et pressokrati, der pressen hersker og synes at den bør det.

Denne saken har rettet et kritisk søkelys mot rettspsykiatere, bloggere, politi, politikere og andre. Det er greit, men kanskje er det på tide også å rette søkelyset mot massemediene selv. Vi trenger en strukturell opprydning i pressen like mye som vi gjør det i politiet.

Hva enkeltpersoner som ikke har undersøkt Breivik måtte mene om tilregnelighet er uinteressant, poenget er som advokat Morten Furuholmen påpeker at det foreligger tvil, og da tilsier etablert rettspraksis at man skal ansees som utilregnelig. Dommerne har i dette tilfellet satt til side all vanlig rettspraksis i kjølvannet av massivt mediepress og har i stedet fulgt rådet til tungt politiserte vitner som Øyvind Strømmen, Lars Gule og Mattias Gardell. Dette svekker tilliten til rettens konklusjoner ganske kraftig.

Til Ole Asbjørn Ness fra Finansavisen har jeg skrevet følgende:

Det er godt kjent at massemediene omtaler seg selv som “den fjerde statsmakt” og ikke rent sjelden oppfører seg som om de er eller burde være den første, som dirigerer ikke bare regjeringen og Stortinget men i dette tilfellet også domstolene. Det er udiskutabelt at voldsomt mediepress etter den første rettspsykiatriske erklæringen delvis medførte at Breivik til slutt ble erklært tilregnelig, som var det resultatet pressen ønsket. Hva som er korrekt er ett spørsmål her, men et annet er om dette er noe journalister skal bestemme.

Rett før denne dommen gikk dusinvis av muslimske innvandrere fra bydelen Vollsmose i Odense, Danmark, til regelrett angrep på den lokale legevakten. I Malmø i Sverige, som snart vil bli Nordens første by med muslimsk flertall, er det jevnlig bomber. Dette skjer rett ved vår dørstokk, i tillegg til alle problemene Norge selv har på grunn av innvandring. Det er ikke “dystopisk” å si sannheten.

Det jeg har skrevet om islam, masseinnvandring og EU er korrekt, så jeg ser ingen grunn til å slutte med å si sannheten. Mange av dem som støtter dagens feilslåtte politikk er kanskje naive mer enn noe annet og skal ikke ensidig demoniseres, men det hadde vært veldig hyggelig om de samme gruppene til gjengjeld kunne la være med å demonisere kritikerne av det multikulturelle eksperimentet.

Previous posts about the trial of Anders Behring Breivik:

Norsk advokat ønsker debat om dødsstraf

Jeg skrev for et år siden, at debatten måtte komme. Den er kommet. Vi lever i en tid med wannabe massemordere og når vi har set nok af dem, vil de aktualisere dødstraffen på vore breddegrader. Ikke politikerne, naturligvis, de tilrettelægger bare betingelserne. Humanistisk politik går ud på at tilvejebringe alt det, de humanisterne ønsker mindst: Dødsstraf, overvågning, politistat, antisemitisme, totalitær religiøsitet, mafia, forfølgelse af homoseksuelle og tyranni af kvinder. Den multikulturelle, klasseløse velfærdsstat vil fremkalde sin egen antitese, og erkendelsen af det er kun ved at begynde at dæmre. Når det er en realitet, fejer det os allesammen til side, ‘de gode’ som ‘de onde’.

Bistandsadvokat Carl Bore vil efter fredagens dom i Breivik-sagen have en debat om muligheden for at indføre dødsstraf og livstidsdom i Norge. Han mener, at en sådan ordning skulle gælde i tilfælde af massakrer eller massedrab i fremtiden. – Handlingerne her er så grusomme, at jeg mener, at vi bør have en debat og livstids- og dødsstraf. Jeg har ikke selv taget noget standpunkt i spørgsmålet om dødsstraf i Norge, siger Bore.Bistandsadvokaten trækker paralleller til den norske nazist og landsforræder Vidkun Quisling og måden, han blev dømt til døden og henrettet på efter Anden Verdenskrig.Quisling fik dødsstraf, uden at dette mig bekendt har været særligt omdiskuteret i Norge. Når der er ligheder mellem disse handlinger, så kan det være grundlag for en debat om dødsstraf i helt specielle sager. Debatten skal gælde fremtidige massakrer og massedrab. JP.DK.

Dette indlæg er skrevet på baggrund af denne artiklel: Balladen i Vollsmose i mandags

Jeg vil først fortælle at jeg selv er dansker og bor i Vollsmose, hvilket jeg har gjort i mange år.Med afsæt i den ovenstående hændelse, bliver jeg både forarget, føler mig magtesløs og vedmodig, for, hvor er MIT Danmark? Det Danmark, som de fleste af os elsker, er slet ikke sådan som det åbenbart ser ud i dag. Lad mig fortælle om min oplevelse af Vollsmose.

Vollsmose er et område hvor både politiet og politikerne har givet op. De tror problemet løses ved at bevillige flere penge til lokalsamfundet, de tror kriminaliteten forsvinder hvis man bruger millioner og atter millioner på byfornyelse, f.eks på at plante hække. (Ja du læste rigtigt, hække!). Politikerne sidder og kigger i deres fine undersøgelser, som viser at kriminaliteten er faldet i Vollsmose. De fryder sig og er virkelig selvtilfredse. Men sandheden er bare ikke sådan.

I alle de år jeg har boet her, har der aldrig været mere ballade og kriminalitet end der er i dag. Størstedelen hører offentligheden bare ikke om, for INGEN tør at anmelde nogen i Vollsmose, ingen tør at vidne. Så alle statistiker og undersøgelser viser et totalt skævt billede af Vollsmose.

Den historie som politikerne ALDRIG fortæller, er at de SELV har skabt Vollsmose. I 1981 sad der 21 DYBT kriminelle familier i en flygtningelejr i Libyen (Tror jeg det var), der var ingen steder at sende dem hen, da ingen lande og kommuner turde tage ansvaret for dem. Danmark blev foreslået men regeringen turde ikke tage ansvar for dem, men mente at hvis en dansk kommune ville tage ansvaret, så måtte de gerne komme til Danmark. Der var en lille gulerod med, for hvis en kommune meldte sig på banen, ville de få xx antal millioner ekstra i støtte, som skulle bruges til at yde en ekstraordinær indsats sådan disse 21 familier ikke forsatte deres kriminelle livsstil i Danmark. Odense kommune, slog til, som den eneste kommune i Danmark i øvrigt. Gæt selv hvor de 21 familier blev indlogeret? Og hvor langt de fleste af disse familier bor i dag? Vollsmose.[..]

Når der sker noget kriminelt i Vollsmose, så drejer folk hovedet og går den modsatte vej, “Jeg har ikke set noget”. Man er bange, for vidner du, hjælper du ofret, eller sladrer du til politiet, så skal du skynde dig at flytte. For du vil være jaget vildt. Jeg har selv overværet to somaliere overfalde en ældre mand. Jeg vendte om og gik. Hvorfor? Havde jeg hjulpet den ældre mand, havde jeg fået tæsk, havde jeg ringet efter politiet, ville de jagte mig indtil jeg flyttede, for de så mig godt. De fleste beboere i Vollsmose holder sig for sig selv og vil ikke blandes ind i noget, med MEGET god grund. Alle er bange. Eller rettere, alle som ikke er en del af det kriminelle miljø herude, er bange. Hvor er mit Danmark? ( Beboere i Vollsmose tør ikke sladre.)