Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin).
Af Thomas Nydahl
Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig?
Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.
Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:
”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”
I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.
Per Landin skriver:
”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”
Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:
”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”
Några stycken längre fram skriver han:
”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”
Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.
Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.
Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”
Fortsæt med at læse “Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser”








