Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin).

Af Thomas Nydahl

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig?

Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Fortsæt med at læse “Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser”

Birgitta Ohlsson (Folkpartist – dvs. svarende til danske Venstre, Gud hjælpe mig) skrev for en del år siden den berygtede artikel “Avskaffa Sverige”. Den opgave er nu langt fremskreden at den kører af egen kraft og fase 2 går i gang: At afskaffe sådan nogle som mig og DF, der minder hende om Hamas og al-Shabaab, ‘fordi vi bruger sociale medier og holder jul for enlige mødre.’ ‘Demokratiministeren’ skal granske og ‘kortlægge’ mig. OK: Jeg bruger ikke Facebook og Twitters kaskader af ævl, og jeg laver noget helt andet med ‘fattige enlige mødre’, end at holde jul, men nu ved man, hvem der ligger bag, når frie blogs må flage ud til USA for at slippe for denne verdens formyndere og åndelige svenskere. EU betaler hende for at afskaffe mig, man skulle ellers tro Bryssel havde hænderne fulde med at undgå at afskaffe sig selv i øjeblikket, men det må være en Hitlersk Götterdämmerung- sortie, EU har i tankerne. We Will All Go Together When We Go, bare man dog ikke skulles følges med enfoldige typer som verdensforbedreren Birgitta Ohlsson. Historikeren Herman Lindqvist lancerer i dag udtrykket “sadonationalister” om sine landsmænd m/k, og tak for det.

Högerextremismen i Europa ska nu bekämpas under svensk ledning. Under två år ska den kartläggas och konkreta förslag på åtgärder presenteras. Svenska demokratiministern, Birgitta Ohlsson, som ska leda projektet, säger att högerextremisten blivit mer sofistikerad och jämför den med Hamas. – “De anordnar julfirande för fattiga ensamstående mammor på samma sätt arbetar Hamas i Gaza eller al-Shabaab i Somalia säger hon. Vi ser att båda parlamentariska och icke-parlamentariska grupper blir starkare i Europa, säger” Birgitta Ohlsson, som är demokratiminister, till DN. Länderna som ska studeras är förutom Sverige: Norge, Danmark, Finland, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Polen, Ungern och Slovakien. Ohlsson ska granska högerextremismen. Högerextrema ska kartläggas

Gendercide: “To fight for women’s rights is to risk your own life”

“At least five women in Turkey are killed every day,” Gülbahar said. These murders are often called “honor killings.” Girls and women are killed for bringing dishonor to their family – having a boyfriend or an extramarital affair, or even just wearing clothes deemed too immodest by their more conservative male relatives. The lawyer leans forward, setting her cup down with such force that the sweet black tea spills onto the table, narrowly missing a pile of files. “It’s gendercide, like genocide, that’s what it is!”

More than a third of women in Turkey have experienced sexual and physical violence at some point. An anti-violence law introduced in March was watered down by Prime Minister Erdogan. Activists fear an erosion of rights. Domestic violence in Turkey rife despite new law

Uwe Max Jensen er nøgensolidarisk med Julia Timosjenko

Ukraines tidligere premierminister Julia Timosjenko blev sidste år kendt skyldig i magtmisbrug og sendt syv år i fængsel. Ifølge lokale kilder er hun blevet mishandlet i fængslet. Da Ukraines tidligere premierminister Julia Timosjenko, der er mest kendt i vesten for sin karakteristiske fletning, i april blev overført fra et fængsel i Ukraines næststørste by Kharkiv til et hospital for at blive undersøgt for rygsmerter, blev hun ifølge en parlamentarisk ombudsmand i hovedstaden Kijev udsat for mishandling. Kunstner er nøgensolidarisk med Julia Timosjenko (Se også: Uwe Max Jensen er nøgensolidarisk med Den Lille Havfrue.)

Algeriets självständighet och massinvandringen till Frankrike
Af Kjell Håkansson

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg i Snaphanen som handlade om Algeriets självständighet. I samband med detta läste jag en text på internet av den franska historikern Guy Pervillé som skrevs 1999 med lades ut på nätet 2006. Texten är läsvärd och jag har efter bästa förmåga översatt delar av den till svenska. Det är inte fråga om någon partsinlaga: texten är objektiv och utan känsloladdad retorik och tar bland annat upp den massinvandring av algerier till Frankrike som följde på självständigheten. Texten innehåller några citat av Charles de Gaulle, som var okända av hans samtid men som publicerades 1994 av Alain Peyrefitte (informationsminister 1962-66).

De Gaulles synpunkter är synnerligen politiskt inkorrekta och visar att LePen inte var den första franska politiker som insåg faran av en alltför stor invandring från bland annat Algeriet. I det infantila debattklimat som råder i Sverige skulle de Gaulles åsikter klassas som nazistiska eller på något sätt associeras med brun färg. Men då skall man komma ihåg att det här var en man som vägrade ge upp när alla andra kapitulerade inför nazism och flydde till London, för att emot alla odds organisera motståndet mot den tyska ockupationen! Under samma tid satt i Stockholm en samlingsregering bestående av socialdemokrater, centerpartister, folkpartister och moderater och gjorde sitt yttersta för att inte misshaga herr Hitler. Charles de Gaulle, i sin frånvaro dömd till döden, var för övrigt en äkta politisk flykting som återvände till sitt hemland efter befrielsen.

För den som tycker att de Gaulles ord var hårda vill jag påminna om att Frankrike vid den här tiden tog emot och assimilerade cirka en miljon fransktalande ”svartfötter” som flydde undan förföljelse i Algeriet, ett flyktingproblem av i stort sett samma storleksordning som det palestinska. Inget arabland ville dock ta emot palestinierna utan talade hellre om att ”kasta judarna i havet”.

Alla algerier blev franska medborgare 1946 men tvingades i samband med självständigheten 1962 välja mellan franskt eller algeriskt medborgarskap. ”Harkis” är benämningen på muslimska algerier som slogs på fransmännens sida under det algeriska befrielsekriget. Här följer Guy Pervillés text, mina kommentarer eller luckor står inom spetsiga parenteser:

”Antirasism, avkolonialisering och algerisk invandring till Frankrike”

< …>Rätt till självständighet och rätt till invandring

Den kosmopolitiska vänstern betraktar dagens invandrare som gårdagens kolonialiserade, offer för både exploatering och rasism. De ser därför inte någon som helst motsättning mellan Algeriets uppnådda självständighet och algeriernas rätt att fortsätta att invandra till Frankrike, därför att de anser att alla människor har rätt att bosätta sig var de vill och där åtnjuta samma rättigheter som de infödda. Denna ståndpunkt är konsistent såtillvida att de bortser från de rättigheter som tillfaller staterna, vilka för sin existens är beroende av att kunna kontrollera invandring och självständigt bestämma villkoren för att uppnå medborgarskap. Denna universalistiska syn delades dock inte av alla som ville se ett slut på kriget i Algeriet genom att acceptera landets självständighet. Att stödja Algeriets självständighet innebar inte nödvändigtvis en positiv syn på invandring och invandrare, tvärtemot.

Enligt opinionsundersökningar < …> ville en absolut majoritet av fransmännen i Frankrike alltsedan 1959 få ett slut på kriget genom att förhandla fram självständighet åt Algeriet med FLN. < … > Av alla undersökningar fram till Evian-överenskommelsen den 18 mars 1962 < …> kunde man förutse ett ja hos 90% av de i Frankrike boende väljarna. Nu har alla opinionsmätningar sedan 1960-talet visat att åtminstone två tredjedelar av fransmännen har en mycket negativ inställning till algerier, nordafrikaner och araber, mycket mera negativ än mot svarta afrikaner och östasiater. En slutsats tränger sig på; majoriteten av de som röstade för Evian-överenskommelsen gjorde det utan sympatier för algerierna och antagligen i hopp om att bli av med dem och att folken därefter skulle leva och vara herrar i sina egna respektive länder.

Sådana var i alla fall general de Gaulles starka, om än inofficiella bevekelsegrunder för att inte genomdriva en integrering av Frankrike och Algeriet. Åtminstone att döma av de förtroliga yttranden han gjorde inför Alain Peyrefitte den 5 mars 1959 :

“Om vi drev igenom en integrering, om alla Algeriets araber och berber blev betraktade som fransmän, hur skulle vi då hindra dem från att slå sig ner i Frankrike där levnadsstandarden är så mycket högre? Min hemby skulle inte längre heta Colombey-les-Deux-Églises, utan Colombey-les-Deux-Mosquées.”

Samma sak framgår också av hans upprepade inofficiella eller offentliga hot att skicka tillbaks alla algerier som inte ville förbli franska medborgare till Algeriet om självständigheten utropades utan något avtal mellan Frankrike och FLN. Dessa hot började förverkligas i september-november 1961, när polisprefekten i Seine, Maurice Papon, började utvisa ett allt större antal misstänkta algerier, vilket innebar att algeriernas rättigheter att leva i Frankrike inte längre erkändes (trots att de fortfarande officiellt benämndes “franska muslimer”).

Evian-överenskommelsen, baserad på ömsesidig respekt för den franska minoritetens rättigheter i Algeriet och den algeriska minoritetens rättigheter i Frankrike satte stopp för denna politik. Men mot bakgrund av åsidosättandet av fransmännens rättigheter och säkerhet i Algeriet, och ett nytt uppsving av algerisk invandring till Frankrike, beslöt general de Gaulle att säga ifrån: “Invandring. Få ett snabbt slut på den, trots Évian-överenskommelsen, nu räcker det.” Vi flera tillfällen uttryckte han sin besatthet av att stoppa algerisk invandring (utan att särskilja det speciella fallet med harkis):

“Man kan inte bara låta algeriska arbetare komma hit utan vidare! De är inte i ett land som de erövrat! […] Vi bör inte låta oss invaderas av algerisk arbetskraft, vare sig de påstår att de är harkis eller inte. Om vi inte ser upp, kommer alla algerier slå sig ned i Frankrike”.

kungjorde han den 3 januari 1963. Han upprepade samma sak för Algeriets president Ben Bella under dennes besök i Champs-sur-Marne i mars 1964:
Fortsæt med at læse “Charles de Gaulle och algerisk massinvandring”

af Mikael Jalving

Helle Frimann blev kontaktet af kommunedirektøren, fordi hun havde tilladt sig at kritisere forholdene for kristne konvertitter på det lokale asylcenter.

Efter at den langelandske sognepræst Helle Frimann Hansen i Sappho offentliggjorde sit åbne brev om muslimers behandling af kristne konvertitter på et lokalt asylcenter, forsøger kommunen at få hende til at klappe i. Samtidig får de fire konvertitter at vide, at de skal undgå at tiltrække sig opmærksomhed på asylcenter Holmegaard. Rådet kommer fra centerets daglige leder – på en hemmelig lydoptagelse. Læs videre på Sappho.dk. (fotos © Snaphanen, klik. f. helskærm.)

“Hvordan kan jeg forkynde om søndagen, at vi skal tage vare på hinanden, og så vende ryggen til om mandagen?”

Fader Zakaria Botross: “Islam er en cancer”
Interviewet med den koptiske præst udkommer naturligvis ikke uden at gedigen, svensk journalistisk brugsanvisning klistret i enden:

I veckan besöktes Sverige av en kontroversiell kändis i den arabiska världen. Det är den koptiske prästen och TV stjärnan Fader Zakaria Botross som kommit hit inbjuden av den kristna TV stationen Mediamission. De svenska värdarna menar att besöket syftar till att sprida kunskap om islam, men kritiker menar att Fader Zakarias retorik är islamfientlig och att den ökar polariseringen mellan kristna och muslimer, inte minst i Egypten. Reportage av Åsa Furuhagen med Fader Zakaria och Daniel Makar, koptisk bloggare som studerat arabiska TV kanaler. “Jag älskar muslimer men hatar islam”, SR min. 7:25

Så steg Cecilia Malmstrøms blodtryk igen

European Union nations in a landmark move Thursday agreed to enable countries to temporarily restore border checks in the visa-free Schengen area in the case of a surge of illegal migrants.Shrugging off opposition from Brussels and triggering fury in the European parliament, home affairs ministers unanimously agreed to dust off the border posts should there be excessive pressure from would-be migrants.

The EU’s Frontex agency in charge of manning borders said in a report that registered illegal crossings on the outer borders of the Schengen area shot up by 35 percent in 2011. Numbers rose from 104,000 in 2010 to 141,000 the following year, largely due to flows across the Mediterranean from the Arab Spring upheavals……”Disappointed by lack of European ambition among member states”, said the EU’s home affairs commissioner Cecilia Malmstroem, who opposed the move.She repeatedly argued that Schengen was never designed to control migration but to ease freedom of movement. EU ready to restore border checks to keep migrants out

Morten Messerschmidt skriver om, hvad Schengen har betydet for den almindelige dansker:

Siden Danmark trådte ind i det grænseløse Schengen-samarbejde for 11 år siden, er antallet af indbrud steget med 46 procent, trick-, taske- og lommetyverier med 140 procent, og tyverier på byggepladser, af benzin, biler og cykler er eksploderet. Sidste år satte danske forsikringsselskaber rekord med 2,3 mia. kroner i erstatning. 2007 blev der truffet afgørelse mod 3.269 østeuropæiske EU-borgere; sidste år var tallet 7.677.

Og mens vi har hørt kriminologer og sociologer fortælle, at østbanderne kun eksisterer i vores fantasi, så peger 10 af landets 12 politikredse i bladet “Dansk Politi” uden tøven på: Rumænere, lithauere og polakker. Og om rumænere: 589 blev sigtet i 2005. Fem år efter var tallet 2.524. Men for tiden lader lithauere til at tage têten.

Se også: Udlændinge fylder danske fængsler. Hver fjerde indsatte i de danske fængsler er udlænding. Der er ingen ende på EU’s problemer i øjeblikket, og heller ikke på den danske regerings, der må slå alle hidtidige rekorder i regeringsuduelighed. Den har allerede været dødsdømt i nogen tid, men Thorning vil utvivlsomt klynge sig til magten med neglespidserne, så længe det lader sig gøre. Klarer de den tre måneder til så ministerpensionen er hjemme? Nye, pinlige ulykker hver eneste dag, jeg følger underholdningen og mærker ikke den ringeste medfølelse. Ikke så underligt at svenske medier ikke indeholder ét eneste ord om den røde, danske klovneforestilling.

Af Thomas Nydahl

I den här boken av Theodore Dalrymple finns det en essä som heter Multiculturalism starts losing its lustre. I den argumenterar han emot den statligt påbjudna ideologin multikultur och visar på falskheten i dess skimrande och av godhet mättade resonemang:

“For the salad to be delicious, no ingredient should predominate and impose its flavour on the others. Even as culinary metaphor, this view is wrong: every cook knows that not every ingredient blends with every other. But the spread and influence of an idea is by no means necessaraly proportional to its intrinsic worth, including (perhaps especially) among those who gain their living playing with ideas, the intelligentia.”

Dalrymples argument har förstås inte det minsta med hudfärg att göra. I vårt nya Europa, där multikulturen är högsta påbjudna ideologi, måste vi konfrontera den sortens missförstånd. Dalrymple skriver klargörande i ämnet:

“Britishness has been a cultural, not a racial or biological, concept with the tradition of tolerance, compromise, civility, gentlemanly reserve, respect for privacy, individuality (evident as far back as Chaucer´s time), a ready acceptance of and even affection for eccentricity, a belief in the rule of law, a profound sense of irony and a desire for fair play: in short, the common decensy that Orwell wrote of so eloquently.”

Fortsæt med at læse “Sallad med Dalrymple”

Halshugningen vises ikke i Michael Coren videoen. Right Side News opregner 11 eksempler her i bla. Pakistan, Nigeria, Afghanistan, Somalia og det sydlige Thailand: Are Guillotines Next? 11 Examples That Show That Beheading Is On The Rise All Over The World. Hege Storhaug skriver om det tunesiske tilfælde her. Ezra Levant kommenterer det også her. Barbariet er også importeret til Vesten, senest i Tyskland forleden. De få kristne de er tilbage i Mellemøsten er i farezonen, mest akut i Syrien. I Danmark synes det meste af Folkekirken leve i inderlig ubekymrethed om kristnes skæbne udenfor Europa.

Can Left-Wing Journalists Really Be Fair?
by Fjordman

During the Nordic Media Festival in Bergen, Norway, in May 2012, the largest media conference in the Nordic region with 1600 delegates, Professor Frank Aarebrot voiced his deep concern over the fact that an increasing number of Scandinavians prefer websites that are not edited by proper, decent journalists. He considers this trend “disturbing,” since it leaves a confused audience to search for information on their own. The flock might presumably be led astray without qualified shepherds to guide their path.
Research done by him and others in Scandinavia proves that journalists have political sympathies that are far to the left of the general population, and have had so for decades. Yet Professor Aarebrot is quick to reassure us that this has absolutely no impact on the political profile of their journalistic work, none whatsoever.
As a matter of fact, if you believe that journalists with far-Left political sympathies might slant the way the mainstream media report issues, you’re just as crazy as those who believe that Elvis Presley is still alive or that little green men from outer space walk among us and built the pyramids in ancient Egypt. Yes, that was the exact comparison Aarebrot drew in court in his expert testimony during the trial against Anders Behring Breivik. This comes from an oft-quoted and respected professor of political science in his native country. But if journalists have some special ability or gene that makes them immune to the weakness of personal bias that affects that rest of mankind, why can’t neo-Nazis make excellent journalists? That would be the logical conclusion if we truly believe that the personal views of journalists have no impact on their reporting. se videre på Frontpage Magazine.

Omtrent samtidigt med at professor Aarebrot, der er et aktivt medlem af Arbeiderpartiet, fremkom med sine bekymrede tanker om ikke autoriserede medier, udkom der i Norge sjovt nok resultatet af en opinionsundersøgelse blandt Forskerforbundets medlemmer, der viste at forskere er næsten lige så meget rødere end gennemsitsbefolkningen, som journalister er. Det var da rart nok at få det på tryk, så uautoriserede medier ikke skal påstå det ud af det blå og uden autoritet: Forskerne vil kaste ut Frp. Tre partier ville hatt vanskeligheter med å få plass på Stortinget om forskerne fikk bestemme.

Grædekonen og dobbeltsnakkeren Tariq Ramadan

Har en fast udsendelse på Teherans statskanal Press TV, regimets propagandasender, hvad der i sig selv burde være nok til ikke at tage ham alvorligt. Dette er sendt den 31.05.2012. Men den er interesant af andre grunde. Man kan høre hvor nyttig Amnestys nylige rapport om diskrimination af muslimer i Europa, men også svenskeren Thomas Hammarberg passer som hånd i handske ind i Ramadans falsificerede offerfortælling.

Så introducerer han sin gæst, ‘aktivisten’ Azad Ali fra THE MUSLIM SAFETY FORUM i Tower Hamlets, et foretagende med tætte bånd til det fundamentalistiske Islamic Forum of Europe (IFE). Azad Ali måtte træde tilbage fra sin formandspost i foreningen og som ‘mediator’ med det engelske politi, da det kom frem at han gik ind for en shariastat, støttede Bin Ladin og opmuntrede til mord på engelske tropper. (SE Police Muslim forum headed by Islamic extremist, Police ‘covered up’ violent campaign to turn London area ‘Islamic’, Sir Ian Blair’s deal with Islamic radical. ‘Kill British’ blog man fails in MoS libel bid, ‘Kill soldiers’ Muslim blogger is back in job as Treasury civil servant.) Men Aziz listede altså tilbage som formand. Desværre er der ikke mange, der gider kradse i overfladen, og det kommer til at svie slemt til os.

Det er altså disse to radikale Taqiya-snakkere, man kan more sig med at sidde og høre, hvis da ikke man skal en tur på en dansk højskole som Krogerup eller til et møde på Politiken, der gerne lader sine sagesløse besøgende besnakke af Tariq Ramadan. Han er også en populær gæst i Sverige, hvor næsten igen journalister tør kradse i islams overflade. Know Your Enemy ! De to herrer og Hizb ut Tahrir kommer fra samme høstak, det er kun lyden, der er forskellig. Desværre gider kun få myndigheder, journalister og politikere rykke skabet lidt, så skeletterne falder ud.

Ramadan blev fyret fra Rotterdam Universitet for sin kommentatorrolle på Teheran-diktaturets Press TV, men han er nu professor i Oxford på His Highness Hamad Bin Khalifa Al-Thani Chair in Contemporary Islamic Studies. Det er Qatar Foundation for Education, Science and Community Development der financierer hans landsskadelige propagandavirksomhed, men dem der betaler musikken, bestemmer hvad der skal spilles.

Et helt vidunderligt interview fra 2009 med en 88-årige Bradbury. “Thank God I was too poor to go to college”. Bradbury blev avissælger og derefter bibliotekar for at være med de bøger han havde elsket siden han var tre år. Man lærer at skrive ved at læse gode bøger, siger Bradbury i et andet interview, og man får noget at skrive om ved at leve. 451 grader Fahrenheit (232.77 Celsius) er den temperatur papir brænder ved:

“If we listened to our intellect, we’d never have a love affair. We’d never have a friendship. We’d never go into business. But we got to jump off cliffs all the time and build our wings on the way down.”

First of all, I don’t write science fiction. I’ve only done one science fiction book and that’s Fahrenheit 451, based on reality. It was named so to represent the temperature at which paper ignites. Science fiction is a depiction of the real. Fantasy is a depiction of the unreal. So Martian Chronicles is not science fiction, it’s fantasy. It couldn’t happen, you see? That’s the reason it’s going to be around a long time—because it’s a Greek myth, and myths have staying power.

In writing the short novel Fahrenheit 451 I thought I was describing a world that might evolve in four or five decades. But only a few weeks ago, in Beverly Hills one night, a husband and wife passed me, walking their dog. I stood staring after them, absolutely stunned. The woman held in one hand a small cigarette-package-sized radio, its antenna quivering. From this sprang tiny copper wires which ended in a dainty cone plugged into her right ear. There she was, oblivious to man and dog, listening to far winds and whispers and soap-opera cries, sleep-walking, helped up and down curbs by a husband who might just as well not have been there. This was not fiction, Fahrenheit 451.Ray Bradbury, Author of Fahrenheit 451, Dies Aged 91.

.

Sverige: 11.554 familiesammenføringer på årets første fem måneder

Det svarer til hvad Danmark havde på et helt år, da det var værst i 2001. Det vil blive 27.310 for hele 2012 hvis tendensen fortsætter. Fra januar til maj er der givet 44.425 opholdstilladelser og indkommet 13.249 asylansøgninger. Man hører så tit, en “stram og retfærdig asylpolitik” og “selvfølgelig skal vi overholde konventionerne og give beskyttelse til enhver der bla. bla.” Jeg er helt uenig. Ingen konvention der 1) ødelægger ens land og 2) giver det bort i store så mængder til udlændinge, at det en dag vil være forsvundet, skal overholdes. De skal negligeres og opsiges undtagen måske når det – som i Sveriges tilfælde – må anses for sent at redde landet demografisk. Når 26 % af befolkningen er radikalt ændret på kun en generation, kan man lige så godt fortsætte. Beviljade uppehållstillstånd och registrerade uppehållsrätter innevarande år, första och andra instans.Kronprins Daniel skønmalede koloniseringen af Sverige på følgende måde i går: “Vi er jo alle mennesker”:

Om jag bott i Sverige i fyra eller sex år så är jag ändå en människa precis som alla andra. Egentligen borde jag bara behöva ett enda pass för att resa och bo i hela världen. – Att vara svensk, det är att dela ett språk, det är dela en plats på jorden, och det är att dela en gemenskap, sade han.

“You’ve got no place here. This land belongs to the Muslims”

While doing an election campaign walkabout in Sartrouville (in the outskirts of Paris) accompanied by the area’s deputy mayor, Jacques Myard, a member of the French parliament who represents the mainstream conservative UMP, was aggressively accosted by a djellaba-wearing Muslim on a scooter.

You’ve got no place here. This is Arab land. This land belongs to the Muslims. It’s not French soil. You are racists, Zionists. You need to leave!

The MP attempted to continue walking around, talking to the local people and shaking their hands. As he did, the Muslim addressed them:

Don’t shake his hand. He votes for laws against the Arabs. If you shake his hand, I’ll come and burn you. French MP Accosted While Campaigning: “This Land Belongs to the Muslims. You Have No Place Here”

A longer version of the story appears at Le Salon Beige. One reader remarks:

– Having lived four years in les Yvelines I can confirm this: it is no longer a French land. Whole swaths of national territory are in a similar situation. Whose fault is this? Those who would like to reconquer these lost territories for France will have to use military methods, which is repellent to the bleeding-heart ideologies responsible for this quagmire.“This land belongs to Muslims”

En optagelse fra Tage Erlanders tidligste regeringsperiode længe inden Riksdagen blev ramt af den kollektiv sindssyge, man kan datere cirka fra Olof Palme, for eftertiden “Sankt Olof”. I dag er det jo Sveriges nationaldag. Sidste år fejrede jeg den i Småland, og det var en smuk dag men opblandet med vemod, selvom jeg ikke skrev det. Jeg spår, den vil blive fyldt med ægte mening efterhånden. Ikke engang ordene for natiolnalfølelse eller fædrelandskærlighed er tilbage. ‘Nationalisme’ kalder de det, og det er ikke venligt ment, men følelsen for landet forsvinder ikke bare fordi man har tabuiseret den. Den vil trænge sig vej tilbage i dæmonisk form. ABB kan vise sig, kun at være hors d’œuvren, selvom han er så forstyrret at psykiaterne siger, de aldrig har set noget lignende. Må vi se en psykiatrisk rapport på de fire svenskere, vi nu skal have på slæb i danske fængsler i 12 år, eller falder de bare ind under, hvad man klinisk bør forvente sig? – SE også Søren Pind: Tillid og Troskab – Grundlovstale 2012.
Heksene iblandt os

Giulio Meotti journalist på Il Foglio, skriver en kronik om de kunstnere, intellektuelle og journalister, der er ofre for islams dødstrusler og for ‘antiracisterne, ‘Det 21. århundredes kommunister,’ som Alain Fienkelkraut har kaldt dem, og som deres endnu ikke ramte kolleger overhovedet ikke er solidariske med. Heriblandt journalisten Eric Zemmour, der netop er blevet fyret fra it job, Oriana Fallaci der fik en retssag på halsen, nobelpristageren Wole Soyinka, “den nigerianske Joyce” der er blevet kaldt racist, Michel Houellebecq der kom for retten for romanen “Platform”, Kurt Westergaard og Lars Vilks, der lever som flygtninge i eget land, professor Afshin Ellian, der lever under politibeskyttelse bag panserglas, og ikke mindst filosoffen Robert Redeker, der fik stjålet hele sit liv over en kronik og som nu lever ignoreret og fortrængt af den franske intelligentsia:

I recently spoke with Robert Redeker, the philosopher and columnist condemned to death for an article in Le Figaro newspaper. His piece, a response to the controversy over remarks about Islam made a week earlier by Pope Benedict XVI, was titled “What should the free world do in the face of Islamist intimidation?” Redeker was sentenced to death in a posting that, in order to facilitate a potential assassin’s task, provided his address, telephone and a photograph of his home. “I went to Austria for a conference and even there the bodyguards were always with me,” Redeker said. The police did not even allow him to announce his father’s death, because someone could have noted the surname. “I had to bury my father like a criminal,” he said. The marriage of his daughter was also attended by the police. Redeker had to sell his house and buy another one in a secret location. “I cannot go out to buy bread or newspapers or for a glass of wine. I cannot walk in the streets. I cannot take the train, bus or subway. I cannot answer the question of what I can expect from the future. This new situation has changed my perception of time…It’s as there is no future for me.”
A few days ago I received another email of threat, saying: “Dear feces eating insect, continue to scratch around the Zionist dung as it’s natural for you, the Israelis will give you thirty coins.” To quote from Walter Laqueur’s masterpiece, these really look like the last days of Europe. Europe’s Witch Hunt.

Jeg er blevet gjort opmærksom på en Twittersamtale med kunstneren Kristian Leth, der bekæfter en gammel erfaring: Kunstnere og intellektuelle er ikke bare de værste forrædere af den frihed, de lever af, de er også fejgere end mennesker er flest. Det er en af grundene til, at de kunstnere som velfærdsstaterne flyder over med, lader mig stadig mere iskold og ligeglad. Tag nu det stykke bøssekunst, som Elmgreen og Dragset netop har forurenet Helsingør Havn med. Kunsthistorien vrimler med homoseksuelle, der ikke har gjort deres os uvekommende seksualitet til hovedtema i deres kunst, i nyere tid ikke engang Andy Warhol eller Francis Bacon. Når man som det dansk-norske bøssepar er så fikseret på sin seksuelle observans, må det være fordi de ikke har andet på hjerte end at lave kitch ud af deres underlivsfornemmelser. Hvad kommer de Helsingør ved? Men den glitrende, homopolitiske Adonis, der ligner en plastiksouvenir lige ud af et skydetelt på Dyrehavsbakken, appelllererede ikke overraskende til vores såkaldte kulturminister. Figuren skuer selvsagt længselsfuldt mod den svenske kyst. Forær den til Helsingborg, de vil hvine af fryd på det ny-gotiske lagkagerådhus. Placeret foran ville de tilsammen være det perfekte mareridt over tidens åndelige vægtløshed og kunstneriske uformåen.

Det har ført til spredning af ‘främlingsfientlig, mörk och rasistisk propaganda’, meddeler SVT, og det er jo helt ekstremt og ude af proportion bare fordi man har boet et sted i 43 år. En god svensker skal ikke bare aflevere sit land, men også sin bolig og hen skal lade være med at brokke sig. Svenskar måste flytta ut till förmån för ensamkommande.

Terrorister med og uden medietække

Dommen mod de fire svenske JP-Politiken-terrorister fik ikke nogen fremtrædende dækning i Sverige, og den raslede hurtigere end lynet ned af mediernes nyhedssites. Breivik sagen, der har været i gang siden 16 april og ikke involverer andre svenskere end islamofobiforskeren og anarkisten Mattias Gardell, får derimod stadig fede typer hver eneste dag. Det er ingen overdrivelse at sige, at verdenspressen udenfor Sverige, har gjort mere ud af sagen. Det var så påfaldende, at Medievärlden har spurgt fem udgivere, hvad der foregår: Terrormål i medieskugga? De svarer lidt buh og bæh, men lad mig oversætte: “Sverige er nu mere propfyldt af voldparate, fanatiske muslimer end i 70’erne, hvor arabiske mordere hvilede ud her mellem slagene. Vi kan tids nok få politiske og menneskelige sorger, lad os dog nyde vores lånte idyl lidt endnu. Ingen kom til skade og i øvrigt skulle det jo bare gå ud over en nabo, der ikke har lidt anden skade end de millioner, sagen har kostet.” Mats Skogkär uddyber i Sydsvenskan svenske mediers prioritering af forskellige terrorister, der følger et velkendt mønster:

Rättegången har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, som svenske terrorismforskaren Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan påpekade igår. Det kunde ha blivit ett spektakulärt massmord, helt i nivå med Anders Behring Breiviks våldsorgie i Oslo och på Utøya. Att den danska rättegången kunnat genomföras under sådan relativ tystnad beror dels på konkurrensen från rättegången i Oslo mot Breivik, dels på att de dömda lyckligtvis aldrig kunde sätta sina planer i verket. Men skillnaden beror nog också på vilka de misstänkta var.

Breivik motsvarar för många debattörer idealbilden av terroristen. En del uttryckte öppet sin lättnad när den skyldige snabbt visade sig vara ”blond, blåögd och kristen” och därmed kunde sägas vara en del av majoritetssamhället. Dessutom visade han sig ideologiskt vara något av en fascistisk urtyp. De dömda i Danmark har rötter i bland annat Nordafrika och Mellanöstern, de är muslimer och dådet som planerades var religiöst motiverat. Fallet är med andra ord ett politiskt minfält…..Att förlägga hotet till höger är på så sätt mycket tryggare. Men den lyxen kan inte polisen unna sig.Obehagligt hot.

Tyskland: Fem indvandremord på fem dage

Orhan S’. mord på sin kone var det femte indvandrermord på fem dage. Den 2012/05/31 i Bonn: Kemal S. (26) blev af sin svoger Murat T. (21, navnet ændret), stukket ned og dødeligt såret for angiveligt at have tævet sin kone, søster til gerningsmanden. 2012/06/01 i Hannover: Vural T. (36) skyder S. Sunay (32) foran et diskotek. 2012/03/06 i Wiesbaden: Efter et mindre parkeringsuheld, kom fem mænd kom i klammeri, der eskalerede helt. Jernrør, knive og andre slagvåben blev brugt. Resultat, flere alvorligt sårede og en, der døde i løbet af natten på hospitalet, en 58-årig ​​tysk-libaneser.. 2012/06/02 Schwäbisch Gmünd: Hamdi B. (31) skærer halsen over på sin ex-kone Nejla (28). Fünf Morde an Immigranten innerhalb fünf Tage. (Snaphanens oversættelse)

Svendborg Landevej

Fortsæt med at læse “Svenskere sættes ud – ‘flygtningebørn’ ind”

Interview af Jette Plesner Dali og Snaphanen

Over hundrede venstreorienterede overværer arabisk mishandling af jøde uden at gribe ind.

(Foto: Det lille israelske flag F. bar i reversen i Fælledparken)

Det er 1. maj i Fælledparken. Fra talerstolen har Villy Søvndal prædiket om, at “solidaritet betyder, at vi kerer os om hinanden,” da de kommer ud af det blå – lynhurtigt, beslutsomt og aggressivt. Gruppen af seks-otte unge arabere. Mens to af dem holder den 25-årige jødes veninde fast, går resten løs på ham med slag og spark. “Hvis ikke jeg havde pareret nogle slag, kunne det være gået meget værre,” siger han.

Mens de råbte “jødesvin” og “død over Israel”, smadrede de hans solbriller, flåede hans bluse i stykker, slog og sparkede. Trods chokket fik han spurgt dem: “Hva’ har I gang i, hvor er tolerancen?”

Bagefter forsvandt overfaldsmændene lige så hurtigt, som de var kommet efterladende den unge jøde med et flækket øjenbryn, hjernerystelse og blødende ud af næsen. Ingen af de 100-150 personer, der overværede overfaldet, kom ham til undsætning. Flere filmede optrinnet.

Gentagne overfald

Det gik også galt, da den overfaldne den 11. maj deltog i en støttedemonstration, som bl.a. Dansk Zionistforbund havde arrangeret foran Christiansborg.

“Efter demonstrationen blev jeg forfulgt over en kilometer af to araberdrenge, da vi gik ud af metroen. Når jeg stoppede op, stoppede de også op. De holdt en konstant afstand bag os. Til sidst lykkedes det os at løbe rundt om et hjørne og gemme os i en vens lejlighed.”

Han har prøvet det før. Helt præcist en halv snes gange indenfor de seneste seks-syv år. Ved et lignende overfald på Dronning Louises Bro for nogle år siden mistede han fem tænder – sikkert fordi han gik med jødisk kalot. Når han har vist sig på Nørrebro med et israelsk flag på reversen, er han adskillige gange blevet spyttet på.

Mit land

Hans veninde tør ikke længere følges med ham, hvis han bærer nogen som helst synlige tegn på, at han er jøde. “Hun er simpelthen for bange,” siger han. Trods de mange overfald nærer han stadig en vis respekt for det danske samfund, selvom den ikke omfatter venstrefløjens politikere:

“Det her er mit eget land. Jeg har alting på min side, lovgivningen, retssamfundet, alting – undtagen sikkerheden. Jeg er glad for, at jeg har så mange års erfaring i militæret, jeg er ikke bange. Jeg er blevet overfaldet siden jeg var 18. Der er jøder, der er bange, men som bliver meget glade over at se, at jeg ikke skjuler min identitet.”

Trods sin jødiske oprindelse har han gået i almindelig folkeskole, været på efterskole, sejlet med Skoleskibet Danmark og arbejdet indenfor militæret i fire år. Der blev han alvorligt skadet og pådrog sig en diskusprolaps, som han siden er opereret for flere gange. Han er sat sammen med skruer. Til tider har han svært ved at sove på grund af smerter i ryg og ben og han er nu under langvarig genoptræning.

Alligevel siger han, at det er bedre, at overfaldet i Fælledparken gik ud over ham end over en gammel dame, der ikke kan forsvare sig.

Kan en jøde være socialist?

Den 1. maj havde han medbragt et israelsk flag med, der hang over hans taske, ligesom han havde et lille jødisk emblem på blusen. “Kan man ikke være socialist, bare fordi man er jøde?” spørger han. I Fælledsparken bemærkede han andre, der bar t-shirts med påskriften “Boykot Israel” og nogle, der viftede med palæstinensiske flag.

I dagens Danmark bliver det opfattet som en provokation at gå med kippa – den lille kalot, som en del jødiske mænd bærer. Det samme gælder, hvis en jødisk kvinde bærer en davidsstjerne i en kæde om halsen. Ved den jødiske skole i København er der videoovervågning og hegn.

Åbenlyst jødehad

Hvordan reagerer det jødiske samfund på det åbenlyse og voldelige jødehad, der har vundet indpas i Danmark? Den 25-årige jøde svarer, at det jødiske samfund er delt. Nogle ønsker ikke at reagere – ikke kun fordi man er bange for det, men fordi mange straks vil opfatte kritikken som “anti-muslimsk”.

– Tror du, du bor her om 25 år?

“Det gør jeg ikke. Det tør jeg ikke. Mine børn skal ikke vokse op i et samfund, hvor de ikke kan være de mennesker de er. Danmark er på vej til at blive et farligt land for jøder. Det er det jo allerede, som I kan høre. Ekstra Bladet ville lave et interview med mig med navn og foto, men det er for farligt. Grupper som Hizb ut-Tahrir fører kartoteker over danske jøder og sympatisører. Jeg fatter ikke, at den organisation stadig er lovlig.”

Udbredt bekymring

– Du kender mange jævnaldrende jøder. Hvad taler I om, hvordan stiller de sig?

“Alle er bekymrede. Jeg kender ikke en eneste, der ikke er bekymret. Vi diskuterer allermest hvilken profil, vi skal have. Skal vi være pacifistiske og lade os kue af hadet? Vi er jo ikke interesserede i kamp her i Danmark, vi vil bare leve i fred. Jeg mener ikke, at vi skal lade os kue. Jeg kan ikke acceptere det. Jeg banker panden mod mine egne folk, fordi jeg står fast på min holdning. Jeg står hårdnakket på min ret. Nogle af dem synes, jeg er ekstremist. I Danmark har man på en måde givet op, men kampen er først ved at blive slem nu. Jeg kan kun være den, jeg er.”

– Du tænker: “Hvor er jeg sikrest om ti år”?

“Helt klart. Det land, jeg vil føle mig mest sikker i, er Israel. Der vil jeg være omgivet af mennesker, jeg kan stole på. Kan jeg stole på, at min nabo ville gemme mig af vejen, hvis vi – Gud forbyde det – skulle få et nyt Holocaust? Kan jeg stole på, at politiet ikke henter mig?”

– Har du overvejet at engagere dig politisk?

“Ja, men jeg er ikke sikker på, at jeg ville kunne styre mit temperament. Jeg er simpelthen så vred. Men hvis ikke der er andre, der gør det …”