40.000 mennesker møtte opp på Youngstorget for å synge “Barn av regnbuen” sammen med Lillebjørn Nilsen. Det er en fin sang, det er hyggelig å synge sammen, og det har ganske sikkert terapeutisk effekt for endel i disse vonde dagene å stå samlet i fordømmelsen av volden.

Kanskje burde man derfor avstå fra å kommentere begivenheten, men det er vanskelig å la være. For når den likevel avføder et visst ubehag, skyldes det minst to ting.

Det ene er premisset for opptrinnet: en protest mot Breiviks omtale av sangen. Man mener altså at det er nødvendig å ta til motmæle mot det en mentalt syk massemorder sier. Det er en forfremmelse av ham til offentlig debattant, hvilket han ikke har fortjent. Egnet er han heller ikke. Det er riktignok ikke like ille som de til dels mislykkede forsøkene på å rive ham ned som tenker etter først å ha gjort ham til en, men det er likevel å danse etter hans pipe — om enn med motsatt fortegn.

Det andre er de sterke dragene av irrasjonell nyreligiøsitet ved det hele. Man samles til en slags kjempemessig sekulær messe i bønn om at Norge liksom må forbli et ubesmittet sted der alle lever som søsken, sågar med etterfølgende prosesjon.

Det er noe krampaktig over det. Nåde den som ødelegger den norske idyllen, synes å være et underliggende budskap her. Og det gjør nok ingen, men mange ville likevel betakke seg for å delta i kosen. De ville rett og slett finne den litt klam. Er det noe nordmennene trenger å lære snarest, er det hvordan man håndterer uenighet og et uomtvistelig foreliggende fravær av harmoni, uten å gå av skaftet. Kollektive, nasjonalt synkroniserte og kringkastede seremonier er neppe den beste starten. Document.no

Sangen, der lyder som om den er af af Kjeld Heick, Birgit Kjær eller et svensk ‘dansband-nummer’, er en norsk 1973 version af Pete Seeger nummeret “My Rainbow Race”.

Egyptisk forårsnyt: Nekrofili og pædofili

Det må være det, vores udenrigsminister kaldte ‘sharia light’. Hvordan en kvinde skal bære sig ad med at have sex med sin døde mand, overstiger i nogen grad min fantasi. Hvordan manden skal med sin døde kone i virkeligheden også. Det er ligesom med Breivik, det er ganske trøsterigt, at der er nogen eller noget, man ikke kan leve sig ind i.

Egyptian husbands will soon be legally allowed to have sex with their dead wives – for up to six hours after their death. The controversial new law is part of a raft of measures being introduced by the Islamist-dominated parliament. It will also see the minimum age of marriage lowered to 14 and the ridding of women’s rights of getting education and employment.[..]

The subject of a husband having sex with his dead wife arose in May 2011 when Moroccan cleric Zamzami Abdul Bari said marriage remains valid even after death. He also said that women have the right to have sex with her dead husband, alarabiya.net reported. It seems the topic, which has sparked outrage, has now been picked up on by Egypt’s politicians. Outrage as Egypt plans ‘farewell intercourse law’ so husbands can have sex with DEAD wives up to six hours after their death – Egypt’s women urge MPs not to pass early marriage, sex-after-death laws.

Mere mellemøstligt barbari her, hvis nogen har appetit efter dette: Syrian rebel ‘buried alive’ at gunpoint in most horrific video yet to emerge from brutal civil war.

George Galloway konverterede til islam for ti år siden

Galloway benægter det efterfølgende højlydt, men det ser ikke troværdigt ud i New Statesman. Bladet introducerer udtrykket ‘to out-muslim somebody’: “Galloway may have successfully out-Muslimed Labour’s Muslim British-Pakistani candidate, Imran Hussain.”

In a wide-ranging interview in this week’s issue of the New Statesman, George Galloway MP talks about his spectacular by-election victory, Ed Miliband’s fortunes, Middle East dictators and mass unemployment. Interviewer Jemima Khan also exclusively reveals the background to Galloway’s conversion to Islam:

George Galloway, MP for Bradford West, is a Muslim. He converted more than ten years ago in a ceremony at a hotel in Kilburn, north-west London, attended by members of the Muslim Association of Great Britain. Those close to him know this. The rest of the world, including his Muslim constituents, does not.

Update, 14.30: George Galloway has released a statement about the interview. The New Statesman responds:

“It is notable that Galloway does not deny being a Muslim convert – and he did not deny it when it was put to him at the time of the interview, which is on tape. Contrary to his press release, nor did he deny that the ceremony took place when it was put to him during the interview. This is also on tape. Furthermore, he failed to clarify how, by his own admission, he had a ‘nikah’ (a Muslim marriage ceremony), despite the fact that a non-Muslim man cannot marry a Muslim woman under Islamic law Exclusive: George Galloway’s conversion to Islam (George Galloway’s Muslim conversion: why the big secret?)

Filmen havde premiere på ti-års dagen i 2011, og man har ikke set alle 9/11 videos, hvis man ikke har set denne. På kun ni timer evakuerede private bådejere, kaptajner på havnefærger og bugserbåde mv. næsten 500.000 mennesker fra Manhattan ad søvejen, 200.000 flere end briterne evakuerede fra Dunkerque på fem dage i maj-juni 1940. En film der løfter en.

Vold og trusler betaler sig

Det vidste vi allerede udmærket. Eneste mulige fattige kompensation er at få det dokumenteret og sagt højt. Når det selv med det ligger tungt, er det spot til skade:

Politiken og Berlingske har siden Muhammed-tegningerne i en række tilfælde helt afvist eller redigeret tegninger, fordi de havde referencer til sagen. »Det må man beklage i demokratiets navn,« siger Claus Seidel, formand for danske bladtegnere [..]
En af de tegninger, Politiken har bortredigeret, er fra sommeren 2010, hvor avisen ville omtale Flemming Roses bog om hele Muhammed-sagen. Politikens tegner Mette Dreyer illustrerede Flemming Rose med en tro kopi af den turban med bombe i, som er den mest omtalte af Muhammed-tegningerne. Men da tegningen er afleveret og klar til tryk, får hun besked på, at tegningen ikke kommer i avisen.

»Det havde været oppe at vende på højeste sted. Jeg var godt sur over det, da det skete, men jeg mener ikke, at der er noget vitalt, som ikke er kommet i avisen,« siger Mette Dreyer til Journalisten. Journalisten: Politiken og Berlingske bremsede bladtegninger

Alt i alt er der mindst fem eksempler på, at bladtegnerne på de to ovennævnte aviser har fået bortredigeret tegninger, der refererede til den oprindelige Muhammed-sag. Min personlige holdning er, at det på den ene side er godt, hvis dansk presse er ramt af en efterrefleksion, hvor retten til at ytre sig går hånd i hånd med retten til at tænke sig om – vi behøver ikke håne andre kulturer for at demonstrere, at vi selv bestemmer, hvordan vi ytrer os. Retten til at redigere er en del af ytringsfriheden.

Men på den anden side, så viser eksemplerne også, at der har sneget sig en usynlig hånd ind, hvor der redigereres anderledes, end vi udadtil bryster os af. Vi forstiller os. En journalistisk overdommer forkaster i dag illustrationer, som tidligere ville glide lige igennem sekretariatet. Dermed skal tegnerne illustrere op imod en anden moral – som ikke er formuleret åbent – end de skulle tidligere. ….Flere af de konkrete tegninger er eksempler på, at tegnerne – som altid i dansk bladtradition – tolker en situation og viser deres subjektive og ofte ganske spontane bud. Når disse bud udelukkes, tilmed uden at vi har taget en åben diskussion om det, så er udgangspunktet for bladtegningen forrykket. Stregen har flyttet sig; vi ytrer mindre frit. Journalisten: Den usynlige hånd i redigeringen

SVT dokumentar: Malmøpolisen 1/6

En overraskende ærlig dokumentar om Malmøs forslumring og fald ned i anarki. Ikke mindst de rene krigsscener fra Rosengaard er voldsomt skræmmende. Mange lokale vil bare væk, fortæller en turistguide mig, som kommer der jævnligt og taler med den menige Malmøbo ‘off the record.’ Anbefales også til danske politifolk. Kan ses online fra Danmark. Den er i modsætning til filmen ovenfor alt andet end opmuntrende, og så er det endda kun afsnit 1 af 6. Her ser man TV holdet blive overfaldet. – Malmöpolisen, min 58:35.

Af Thomas Nydahl

Ännu ett utdrag ur boken under arbete, och liksom i tidigare utdrag handlar det om Gina Khan och hennes tankar om situationen i Birmingham:

Gina Khans mest uppmärksamma text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren. Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna, sikher, hiduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön.

Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker, därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser, jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats.

Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer. Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”

”Jag lämnade området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen att göra.”

”Ingen annan religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena, och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans med, några av dem som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av rasism i sig.”

Ghan menar att denna radikala förändring kan lastas en särskild muslims inriktning, densamma som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.

”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi, den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en kuffar. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”

På tisdagen meddelades det att polisen gripit fem män i Luton, misstänkta för förberedelse till terrorbrott. De fem har sin bakgrund i Bangladesh.

En mere end almindelig klarhovedet sudanesisk forfatter. Jeg har søgt på, hvor han bor, – han kan næppe bo i Sudan – men uden held.

Our own experience shows that these people use democracy as a ladder. They climb this ladder and then throw it away, so that no on else can climb it. They will reshape all the state institutions – the media, the education – and they will even monitor the souls and conscience of people. You will never get the opportunity to vote against them in future elections.

Sudanese Writer Al-Hajj Warraq Warns Egypt about the Danger of the Rise of Islamists: “Arab Spring Countries Are Heading towards a Harsh Winter”, April 3, 2012

Landskrona: “Og nu er hun altså død”

Sverige ville trods rigelige advarsler ikke beskytte den 19-årige kurder Maria Baro’s liv. Der sker 1-3 kendte æresdrab i Sverige om året, men mørketallet er stort, kurdiske muslimer er overrepræsenteret. Man kan sige, at langt over 100 unge i Sverige er blevet ofre bare gennem de sidste 20 år. På lige så mange år, er man kommet frem til, at det antagelig ikke er racistisk at arbejde med betegnelsen “æresdrab, som er religiøst-kulturelt betingede,” hvor mange liv det så har sparet. Dette mente som bekendt kommunisten og den posthume millionærforfatter Stieg Larsen, hvis enestående rædselsfulde film netop har kørt på dansk TV. Alt dette i elitefeminismens elysium Sverige. Hvis det ikke var så tragisk, ville det være komisk. Nu må vi se, hvor langt svenske domstole er kommet i erkendelsen af disse forbrydelser. Når en 16-årig lillebror myrder sin søster efter lang tids familietrusler, ved enhver at hele familien er skyldig, skal fængsles og bør udvises, hvis man ønsker nogen kriminalprævention på dette område, og hvis Sverige mener noget som helst alvorligt og virkelighedsforbundet med den univesitære madammesnak, der lever i en tidslomme i 1940’erne tilsat nogle modefænomener fra 1970’erne. Det er der ingen der mistænker, de gør.

SE det hele på Hedersmordet på Maria – stärkt misstanke mot lillebror

An abbreviated version of the following essay was published by FrontPage Magazine.

The first week of the trial against the confessed mass murderer Anders Behring Breivik has been completed in Oslo. The way it has been carried out has intrigued visiting foreign journalists in both positive and negative ways. A representative of the television news channel CNN was impressed that Norwegians take “pride in the fact they are a society who will respect Breivik’s human rights, even when he showed no respect for the lives of others.”

Many are shocked to find out, though, that the maximum penalty one can get in Norway for any crime is 21 years in prison. That’s in total, not per murder, although there are admittedly mechanisms in place for keeping a person locked up indefinitely if he still poses a threat to society.

If Breivik is judged to be sane he will thus get just a few months in a comfortable jail for each of the 77 murders he committed. Is that a sign of a society that values human life, or is it a sign of a society putting the rights of criminals above those of their victims?

Friday April 20th was the worst day so far. That day the terrorist described in horrifying detail and with shocking indifference the dozens of individual murders he committed during his shooting spree on the island of Utøya outside Oslo. Yet he had cried publicly only a couple of days earlier when the court showed his own rather silly and unprofessional propaganda movie.

The political commentator John Olav Egeland said that Geir Lippestad and the other defense lawyers worked hard in court to make Breivik appear as rational as possible. The purpose of this was to have him declared sane, as well as “to spread the responsibility for the actions Breivik has done.”

I finished reading his manifesto a week before the trial began. I was struck by how much he has quoted the free online encyclopedia Wikipedia, and how little focus on this has been appeared in the mass media — as opposed to the fact that he cites some Islam-critical writers.

Calling Breivik “the Wikipedia terrorist” is perhaps an exaggeration, but he certainly uses this source very extensively, from discussing weapons and body armor, to the nuclear reactors he fantasizes about blowing up. He admitted during the trial that the English language version of Wikipedia has been his main source of education. It has probably shaped his strange and imprecise political vocabulary, too. For example, he employs the term “national anarchists,” which is not commonly used in major publications.

Breivik in his long statement in court, Breivik quoted in a slightly modified version the American President John F. Kennedy: “Those who make peaceful revolution impossible will make violent revolution inevitable.” This was also highlighted in his 1518 page so-called manifesto, in which he quoted another former US President, Thomas Jefferson, that “The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants.” These quotes are more militant than anything ever written by Robert Spencer, Bat Ye’or, Andrew Bostom, Melanie Phillips, or myself.

On page 1120, ABB cites the American Declaration of Independence from 1776 in favor of his views. This document was written primarily by Thomas Jefferson. He mentions the Second Amendment to the United States Constitution, the right to bear arms, and thereafter refers to Mahatma Gandhi and the quote “Disobedience of the law of an evil state is therefore a duty.”

The Western mass media have widely portrayed those quoted in Breivik’s manifesto — against their will — as dangerous right-wing extremists. Do these alarming extremists include Thomas Jefferson and Gandhi?

On page 1164 Breivik quotes the Marxist leader Fidel Castro, who ruled Cuba for half a century, as stating that “I began the revolution with 82 men. If I had to do it again, I would do it with 10 or 15 individuals with absolute faith. It does not matter how small you are if you have faith and a plan of action.” Mr. Castro represents a totalitarian ideology, and although he is revolutionary Socialist, he has not been blamed for inspiring Breivik.

Much has been written about Breivik’s alleged ties to the English Defence League. The truth is that the EDL are quite marginal in Breivik’s manifesto. In the single longest mention he makes of them, on page 1436, he specifically denounces them as being a bunch of useless, non-violent sissies. He has repeated this view in court, but many notoriously dishonest journalists couldn’t care less about the facts and keep repeating these false allegations.

On page 1111, the author in his manifesto stresses the importance of finding “a nationalistic oriented (patriotic) lawyer,” not a person representing the ruling regime. If so, why did Breivik himself choose defense lawyer Geir Lippestad, who is an active member of the ruling Labor Party and was initially reluctant to take the case?

On page 1263 he writes that “Currently, 99,9% of individuals involved in the European resistance movements have never done anything illegal and will and should continue to operate within the law.” So how does he expect to win sympathy from these people, which he hopes he will get, by committing such hideous atrocities?

In a striking number of cases Breivik doesn’t make logical sense even when read on his own terms. In general, he comes off as logically incoherent, exceptionally self-centered and seemingly devoid of any conscience.

Anders Behring Breivik repeatedly stresses that he is against “racism,” yet later in the manifesto he suddenly decides that race does matter after all. This is just one of the many and sometimes large logical inconsistencies to be found throughout this puzzling text. His writings must therefore be taken with a grain of salt. Breivik is an uneducated poseur with a God complex, not a serious or complex thinker, and he should be treated accordingly.

Jan Oskar Engene, an Associate Professor in Comparative Politics at the University of Bergen specializing in terrorism, cautions against attempts made by commentators to reconstruct an elaborate ideology behind the terrorist’s acts. It’s not evident that Breivik the high-school dropout espouses any coherent political ideology.

Breivik is the anti-Nazi who admires neo-Nazis, the anti-Marxist who admires Marxist revolutionaries, the anti-Islamist who openly admires and emulates Islamic Jihadist terrorists, the non-religious person who thinks he will be canonized as a saint by the Catholic Church for murdering unarmed teenagers, a “perfect knight” who calls his sister a slut, and a modest man who believes that his candy-eating habits are of geopolitical importance.

Breivik is consistently inconsistent, or very nearly so. He contradicts himself so frequently that it’s hard to keep track of his basic ideas, if he has any at all apart from glorifying his own person through murder. One of the few ideas he is consistent about is that he admires the mentality and methods of Islamic Jihadist terrorists, from potential suicide attacks to their propaganda and the idea of posting videos of beheadings on the Internet.

ABB has stressed multiple times in very clear words that he wants to emulate the Islamic terror network al-Qaida, which he sees as a successful revolutionary organization and a blueprint for a similar, European version. On page 1367, the manifesto cites Mohammed that “War is deceit.” He discusses the practice of taqiyya (sacred lying) and notes that Muslims are “masters of deception.”

Breivik admires these Islamic traits, as well as the Marxist talent for organization. He drew on methods similar to the taqiyya practices of lies and dissimulation employed by Jihadist terrorists such as Mohammed Atta in order to remain undetected while planning his terror attacks.

He has learned a great deal from Muslims on how to stage deadly attacks in order to attract media attention. Breivik doesn’t hide this inspiration, either. On pages 1074-1075 of his manifesto/compendium, he explicitly writes about “Learning from the Muslims,” especially when it comes to “martyrs” and the treatment of these.

This connection is not at all marginal but has been repeatedly emphasized by Breivik himself, in his manifesto as well as during police interrogation and talks with psychiatrists. Muslim Holy Warriors and so-called martyrs derive their inspiration from the Koran, the hadith and other Islamic texts describing the Sunna or personal example of Mohammed and his early companions. Given that Breivik betrays great admiration for Muslim militants, and partly models himself after their behavior, this implies that one of his most important indirect inspirations is actually the Koran and other Islamic texts. Yet few mainstream journalists have highlighted this connection.

Fortsæt med at læse “Fjordman: The Breivik Trial – Week One”

Professor Jørgen S. Nielsen deltog i ‘det videnskabelige’ symposium ISLAM IN EUROPE – POSITION AND PERSPECTIVE moskeen i Zagreb i Kroatien. Man kan ikke sætte fingeren direkte på, at moskeen er Teherans forlængede arm, men enhver søgning peger den vej, f.eks. mod AhlulBayt World Assembly, den iranske præsident Mohammad Khatami på besøg i moskéen, konferencen sponseret af Ibn Sina insituttet i Sarajevo, B. Mohammad Soleimani med tætte bånd til Teheran. Sarajevo er kendt som operationscentrum for iranske agenter på Balkan. Alt i alt et møde med mange ret uvidenskabelige undertoner.

“Dialog mellem kristne og muslimer er legitim,” siger professor Nielsen, og jeg skal ellers love for der kommer drøn på dialogen fra min. 2:05 i videoen, hvor Hassan rahimpour Azghadi, medlem af Iran’s Supreme Council of the Cultural Revolution får ordet. Han er tidligere citeret for dette: In a speech which aired on Iranian TV on September 25, 2009 Azghadi alleged that Zionists are responsible for many of the problems in the world and called for the destruction of Israel, stating that:

“Today, underlying all the worldwide trends of alcohol consumption, prostitution, Hollywood sex and porn, banking, usury, and sex slavery there are Zionist tendencies. This is true in the U.S., in Europe, and everywhere. There is documented data to back this up. Surprisingly, even in the days of the Prophet of Islam, they fulfilled this same role. This is true of some of them, whom the Prophet confronted for precisely these reasons. One of the allegations leveled against them in Christian Europe of the last centuries was that they are experts in controlling the markets, culture, and the media, and in seizing control of large populations by means of small groups…Zionism will not disappear through talks. The Zionist Israeli state must be annihilated.”

Frankrig: Moskéer mobiliserede for socialisterne

Today we have to vote against Nicolas Sarkozy “to defend our dignity against Islamophobia and the stigmatisation pf members of our community”, affirmed Mohamed Salah Hamza, rector of the mosque of the 18ème arrondissement in Paris. For their part, Kamel Kabtane, rector of the Grand Mosque of Lyon, Azzedine Gaci (UOIF), of the mosque of Villeurbanne, Laid Bendidi, of Saint-Fons, ou Fawzi Hamdi, rector to Vaulx-en-Velin, also called for “The Muslims of France cannot remain with their arms crossed”. According to these imams, the Muslims of France “can no longer content themselves with being “spectators” in these elections. They must become actors of their own change. And to be heard, they must take their destiny in hand by exercising their right to vote in their soul and conscience”, they argue in giving instructions to vote for François Hollande, the premier adversary of Nicholas Sarkozy.

The latter attracts the ire of the Muslims, according to Marianne2 [left-wing magazine] which reports that a call to vote has been launched in favour of François Hollande” by the activists of the Front des Banlieues Indépendants [Front of the Independent Banlieues], which fears massive abstention in the working-class districts. “They will exhort the faithful to vote against those who, in recent months, have ceaselessly criminalised the Muslim community (…) and to make your vote count, which is to say give it to François Hollande.” Massive Mosque Mobilisation to Help Socialists in French Elections.

I avisen La Croix kan man se, at selv i det gennemsækulariserede Frankrig stemmer folk delvist efter religiøst tilhørsforhold. Såvel praktiserende som ikke praktiserende katolikker fortetrækker Sarkozy. Franske jøder også, selvom minoritetsgrupperne er ganske heterogene politisk. Den eneste gruppe der er politisk homogen, er muslimer.

Faktisk hælder kun muslimske vælgerne overvældende venstre: anden runde, Francois Hollande og vil samle 80% af de muslimske stemmer. “Der er ingen sociologisk kategori, så homogen som den,” siger politologen og historikeren Philippe Portier.L’appartenance religieuse des électeurs déterminante dans le vote

Fortsæt med at læse “Dansk dialogprofessor på Teherans Press TV”

Af Thomas Nydahl

Ett utdrag ur en kommande bok om England.

Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912–1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Talet skulle få konsekvenser för honom själv, och det har alltsedan dess funnits publicerat i många olika sammanhang. Själv såg jag första gången referenser till hans tal i några obskyra sammanhang – och i usla översättningar – på nätet, men talet i sin helhet fann jag hos Telegraph.uk. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.
Jag vill citera avgörande passager i hans tal och börjar med det allra första han säger, därför att det har visat sig ha en kanske oväntad tyngd:

”Statsmannaskapets främsta funktion är att förhindra allt ont som är möjligt att förhindra. När man försöker göra det, möter man hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Ett sådant är att tingens ordning är så beskaffad att det onda inte blir synligt förrän det redan inträffat: vid varje steg av dess ankomst finns det utrymme för tvivel och diskussion huruvida det är verkligt eller inbillat. Av samma skäl ter det sig inte särskilt anmärkningsvärt vid en jämförelse med aktuella problem, som är både odiskutabla och brådskande: därför frestas alla politiker att ägna sig åt det omedelbart näraliggande på bekostnad av det framtida.”

Det är få förunnat att kunna göra en sådan prognos och att de facto tala om ett socialt problem som för de flesta människor inte ens var synligt. Han beskriver ett problem som varken ter sig odiskutabelt eller brådskande att hantera. Han gör det med ord som visar att han själv betraktar det som just brådskande. Men det onda eller skadliga eller destruktiva, hur vi nu väljer att beskriva det, kan kanske inte förrän i ett långt framskridet skede visa sig i sin fulla kraft för en större allmänhet. Medan skeendet pågår kanske vi uttrycker tvivel men väljer att tiga och samtycka. Inte minst från ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Varje tvivel som klätts i ord har genast demoniserats och gör så än idag. Den som kritiserat invandringen i allmänna ordalag har länge stämplats som ”främlingsfientlig”, ”xenofob” eller ”rasist”. Under de senaste femton åren har dessa skällsord oftast bytts mot ”islamofob” eftersom den överväldigande majoriteten av alla som kommer till Europa är muslimer, eller härstammar från muslimska kulturer och länder. Att anklaga människor för att lida av en sjukdom (fobi) är som jag ser det ett allt för fegt och lättjefullt sätt att slippa en diskussion. Religionskritik har förvisso i alla tider av väckelse setts med oblida ögon. Men uppvuxen i ett av frireligiöst fromleri och i en tid av minst sagt offensiv kristendomskritik lärde jag mig att aldrig acceptera tystnaden som en strategi gentemot väckelsepredikanterna. Islam befinner sig idag i en väckelse som är både global och omfattande med avseende på kulturer och nationer. Att kritisera islam och islamism är i motsats till fobins ogrundade rädsla, en nödvändig sak som i själva verket kan sägas utgå ifrån en högst välgrundad rädsla och misstänksamhet.

”Och först och främst är ju människor så skapta att de blandar ihop beskrivningen av problemet med problemets orsak och till och med en önskan att vilja ha problemet: ’Om människor ändå slutade prata om det, så skulle det nog inte bli så’, älskar de att tänka.”

Just så har vi gjort. Blundat, försökt slå dövörat till när någon framfört tvivel eller kritik. Powell ställs inför väljare – medborgare i hans eget land – som uttrycker så starka tvivel om framtiden att han själv blir förvånad. Hur ska jag hantera dem? frågar han sig. Han går till statistiken när han funderar över framtiden.

”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General’s Office . Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”

Powell använder sig av Wolverhampton för att konkretisera sin oro för framtiden. Det gör också Frank Sherman i sin studie av arv och kultur, som jag ska återkomma till längre fram. Jag vill citera hela det avsnitt där Powell konkret exemplifierar:

”För åtta år sedan, på en respektabel gata i Wolverhampton, såldes ett hus till en neger. Nu lever det bara en vit person där, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är en hennes berättelse. Hennes förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon gjorde om sitt sjurums-hus, hennes enda tillgång, till ett pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon kunde betala sina lån och lade undan för ålderdomen. Så flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hus efter hus tas över. Den tysta gatan blev en väsnig och förvirrad plats. Beklagligtvis flyttade hennes vita hyresgäster därifrån. Dagen då den sista lämnade väcktes hon klockan sju av två svarta som ville använda hennes telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon sa nej, så som hon skulle ha sagt nej till varje främling så tidigt på morgonen, så blev hon förolämpad och rädd att hon skulle attackeras om det inte hade varit för dörrkedjan. Invandrarfamiljer har försökt hyra rum i hennes hus men hon har alltid vägrat. När hennes sparade slantar tagit slut, och sedan hon betalt skatten, hade hon mindre än två pund per vecka. Hon ansökte om skattelättnad och togs emot av en ung flicka, som när hon hörde att kvinnan hade ett sjurumshus, föreslog att hon skulle hyra ut delar av det. Då svarade hon att de enda hon kunde få var svarta människor, och flickan reagerade med att säga att rasfördomar inte skulle hjälpa henne i det här landet. Hon återvände hem. Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa huset av henne – till priser som en framgångsrik fastighetsägare skulle kunna få in i hyror varje vecka eller åtminstone månad. Hon har blivit rädd för att gå ut. Rutor är krossade. Hon hittar avföring i brevlådan. När hon går för att handla så förföljs hon av barn, charmiga, storskrattande negerungar. De kan inte tala engelska, men ett ord har de redan lärt sig: ’Rasist’ skriker de. När den nya lagen om rasrelationer gått igenom, är den här kvinnan övertygad om att de kommer att kasta henne i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”

Längre fram till talet säger han:

“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”

Jag vill understryka att jag är väl medveten om att de uttryck som Powell använde för mer än fyrtio år sedan inte går att använda idag. Idag räcker det att använda ordet ”neger” i Sverige, för att stämpas som rasist. Jag menar dock att det i sammanhanget saknar betydelse. Så pass mycket fantasi måste man ha, att man vid läsningen förstår att texten är gammal, och att ämnet handlar om något helt annat än hudfärg. Det som är problemet kan beskrivas i termer av kultur, tradition, religion. När ett lands befolkning i så stor utsträckning som skett, byts ut mot en ny, är den kraftiga friktionen lika självklar som förutsägbar. Inga svenska förorter har heller klarat att hantera den befolkningsförändringen. Varje dag bär vittnesbörd om konsekvenserna.

Fortsæt med at læse “Enoch Powells varningar möter en yrvaken Cameron”

I mars inledde LO ett jättelikt projekt som går ut på att utbilda 150.000 av sina medlemmar i att övervaka misstänkta rasister på jobbet. De som rapporteras för invandringskritik riskerar att bli utesluta ur flera LO-anslutna fackförbund, enligt ett inslag i SVT Agenda. Den jättelika angivarorganisationen blir med sina 150 000 medarbetare betydligt större än Stasi, som vid DDR-diktaturens sammanbrott hade 100 000 angivare runt om i Östtyskland. Syftet med verksamheten är att hålla koll på människors frustration över invandringspolitiken och göra så att vanligt folk känner sig övervakade och därmed rädda för att lufta sina åsikter med sina kollegor och vänner.

– Som förtroendevald måste man ställa sig bakom den värdegrund som finns i fackförbundet, säger Kennet Bergqvist som är en av de utbildade angivarna.

Sitter någon då och ifrågasätter invandringen och säger rasistiska grejer, då måste man ingripa, så är det bara, fortsätter han. Enligt ett inslag i SVT:s Agenda får arbetare inte ens säga att det finns ”för många invandrare” i Sverige utan att riskera uteslutning ur facket. LO trener opp Stasiagenter.

Det har i årevis været rutine, at svenske fagforbund smed medlemmer ud, der åbent bekendte sig som Sverigedemokrater. Nu satser de lidt større end til chikane af enkeltpersoner med kampagnen Alla kan göra något, der med tiden skal “utbilda samtliga 150 000 förtroendevalda i konsten att säga ifrån,” som det så perfekt uldent lyder. Man kan læse om den hist og her rundt, – hos Byggnads, hos IF Metall i avisen Arbetet og hos EXPO, naturligvis, – Stop racismen på jobbet – som er hovedideologer bagved og som har top-sossen Mona Sahlin i bestyrelsen. De forskellige nuancer af rødt klør hinanden lidt på ryggen, multikultur-lobbyisterne på EXPO får penge og SAP undgår at miste stemmer til SD i 2014. Det er i al fald, hvad de tror.

For hele bullshitsnakken om LO’s “värdegrund” dækker, som enhver allerede har gættet, selvfølgelig over at svenske socialdemokrater fik dårlige nerver da de så valgresultatet i 2010, og så at SD i nogle fagforbund havde en betydelig tilslutning blandt de menige medlemmer. LO ved også udmærket, hvor socialdemokratiske medlemmer er sevet hen i andre europæiske lande. Ergo griber de til det eneste middel en svensk socialdemokrat kender, pædagogik, alternativt centralt styret propaganda og indoktrinering. Det bliver som at pisse i bukserne for at holde varmen, og det eneste de kommer til at opnå er at bidrage til det betydelige hykleri, som den offentlige svenske samtale allerede er lammet af: Ingen svensk arbejder vil fremover sige et ord om indvandringen offentligt, og vil da slet ikke erklære sig som Sverigedemokrat – selvom han er det. Hans eget A-kassekontingent vil gå til at betale disse politiserende farisæere, der oven i købet har den frækhed at kalde sig demokrater. Det er ikke beskidte tricks i politik, man overraskes af, det er den åbne selvfølgeligehed, de udføres med i Sverige. – Hvor dumme er svenske arbejdere? Det ved vi ikke med sikkerhed, men vi ved cirka hvor dumme, LO mener de er.

(En engelsksproget ven så videoen ovenfor: “Hvorfor siger de “fuck it” hele tiden, når det handler om ‘antiracisme’ og fagforeninger?” Jeg måtte fortælle ham, de siger “facket”( = fagforeneningen, i Danmark også kaldet ‘fagforretningen’ af de mere bramfri arbejdsgivere.) Det løftede mit humør noget, og han lærte lidt svensk.)

Formyndere og hyklere

Nu vi er ved dem, så passerede min nye telefons kamera Ekstra Bladets forside. En S, SF og en Enhedslisteryger. Jeg tør vædde med, at der ikke er én eneste ryger i Det Radikale Nydelighedsparti. En lillebitte skabsryger? “Vi har en særlig forpligtelse til at hjælpe de unge med at træffe sunde valg,” siger disse rygere. Vælger folk forkert, koster det 5000 kroner, som herefter stiger til 10.000 og 20.000 kroner. Røg-hyklere: Politikerne pulser videre. Ny rygelov på plads.

Kirker ud – moskéer ind

Paradigmeskifte. Københavns Stiftsråd anbefaler lukning af 16 kirker. Til gengæld er der to moskéer på vej i hovedstaden.

Historisk set bliver magttomrum før eller siden fyldt ud. Det sker naturligt nok også, når magttomrummet knytter sig til tro. Københavns etnisk danske indbyggere er i stigende grad ateistisk orienterede, og Københavns Stiftsråd anbefaler derfor lukning af 16 – muligvis 17 – kirker i hovedstaden.

Mens der er omfattende kirkelukninger på programmet, bliver der inden for kort tid bygget to nye moskéer i København. På Vibevej opfører Foreningen Ahlul Bait i Danmark en shiamuslimsk moské, og på Nørrebro – på hjørnet af Rovsingsgade og Vingelodden – står Dansk Islamisk Råd bag byggeriet af en sunnimuslimsk moské. Ifølge bygherrerne bliver der tale om en diskret bygning. Hvordan moskéen kommer til at fremstå diskret, når den er forsynet med en kuppel og en 20 meter høj minaret, skal man sandsynligvis være arkitekt i Københavns Kommune for at forstå. Arkitekt Jens Jacob Bierring, Center for Bydesign ved Københavns Kommune, udtaler:

“Bygningens (moskéens, red.) formål og dens udseende kan godt rummes i den lokalplan, der allerede ligger for området (Nørrebro, red.), men tårnet (moskéens minaret, red.) kræver dispensation fra lokalplanen.”

“Det er en bygning, der har moderne nordisk stil i sig, så den er ikke helt islamisk, og jeg mener, at den falder fint ind.”

Kirkelukninger.Følgende kirker i følgende provstier skal efter Københavns Stiftsråds anbefaling lukkes:….Den Fri.

Af Thomas Nydahl
Här följer ännu to utdrag ur min bok om Black Country. Just Wolverhampton ska jag återbesöka i maj för att få fram fler uppgifter om staden.

Frank Sharman publicerade för några år sedan Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.

” Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.

Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare. ”

1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:

”Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…)

Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass.

Arbetarklassinvandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s, närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar.”

På grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning, som kommer inom kort, men klart är att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.

Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldetsländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.

Gina Khan om situationen i Birmingham

Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:

“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”

En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.

För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
Fortsæt med at læse “Om Wolverhampton och arbetarklassinvandringen”

IT’S OFFICIAL: Sarkozy Comes In Second To Hollande, Le Pen Gets Massive 20% Of French Vote, Marine Le Pen scores stunning result in French presidential election, «Le FN a montré qu’il pouvait résister à Nicolas Sarkozy» I mange enkeltområder i Frankrig har Marine Le Pen fået over 31 % af stemmerne. 80 % af franskmændene stemte.

Omskæring af småpiger i England: 6.800 DKK

Medics in the UK have been uncovered allegedly offering to perform female genital mutilation (FGM) on girls as young as ten, it has been claimed. The Sunday Times claims to have filmed a dentist, GP and alternative medicine practitioner who were all willing to perform circumcisions or arrange for the operation to be carried out.Carrying out FGM or arranging it is illegal and carries a maximum prison sentence of 14 years.The Sunday Times filmed a GP referring an undercover reporter to a dentist who said he would be willing to perform FGM upon girls aged ten and 13.Journalists also spoke to an alternative medicine practitioner who was willing to circumcise a ten-year-old girl for £750. All three deny any wrongdoing. According to the Sunday Times there could be 100,000 women in the UK who have undergone FGM while 22,000 girls in Britain could be at risk of the procedure, including 6,000 in London.UK medics ‘filmed offering to perform female genital mutilation’

100,000 women undergo brutal genital mutilation illegally in Britain. Sunday Times er log in, og jeg har ikke kunnet finde videoen, men der arbejdes på at skaffe den. Til gengæld kan man se hvad det går ud på på denne.

Kædereaktion: 654 blev til 1.985 somaliere på ét år

Somaliske asylsøkere henter flest familiemedlemmer fra hjemlandet. I 2011 familieinnvandret 1331 etter søknad fra 654 somaliere bosatt i Norge. Kommunesektorens organisasjon (KS) sier kommunene sliter med få å bosatt alle.

Året før var det 685 personer som ble gjenforent med 443 somaliere i Norge. De aller fleste som hentes hit fra Somalia er barn, resten er ektefeller eller samboere. Det viser tall som Utlendingsdirektoratet (UDI) har hentet ut for Aftenposten. Thailand og Filippinene er nummer to og tre på denne listen, men de trenger ikke bosetting i kommunene fordi de som oftest er gift med en norsk borger eller kommer som au pair. De fleste somaliere får innvilget gjenforening med ett familiemedlem. Men en god del søker om å få hit langt flere. For eksempel hentet 34 somaliere i Norge åtte familiemedlemmer hver, tilsammen 170 personer. Fire somaliere hentet ni slektninger, mens én somalier i Norge ble gjenforent med 11 familiemedlemmer.

Somaliske asylsøkere får oftere avslag på søknad om gjenforening enn andre grupper. 51 prosent av søknadene blir innvilget, mot gjennomsnittet på 73 prosent. Årsaken er iflg UDI at flere somaliere ikke fyller kravene om høy nok inntekt, men også tvil som identitet og tvil om familietilhørighet. Aftenposten: Somaliere henter mest familie til Norge

Bremanger kommune sa ja til å bosette 15 somaliske og eritreiske flyktninger i bygda Svelgen (1.198 innbyggere), men på grunn av familiegjenforeninger kan tallet øke til 52 før sommeren. Nå ber NAV kommunestyret om å si nei til å bosette flere flyktninger enn den lille kommunen kan ta seg av, skriver Firdaposten. 654 somaliere hentet 1331 familieinnvandrere i 2011

Sandheden er værre end døden

Globens närpolis flyttar på den inspektör som i informationsblad pekat ut chilenare, litauer och afrikaner som misstänka tjuvar. Den petade Jerry Nicklasson svarar nu med ett nytt utskick. Tidningen Årsta/Enskede har tidigare skrivit om Globenpolisens informationsblad som varnat för ”fyra mörkhyade från Indien eller Rumänien” och ”unga kriminella från Afrika”. Trots att polisledningen upprepade gånger påtalat att sådan information är ”irrelevant och saknar syfte” har utskicken upprepats. JO har också slagit fast att liknande formuleringar är ”generaliserande och svepande” och att de ger ett ”fördomsfullt intryck” [..]

I ett nytt brevutskick till kontaktpersonerna inom grannsamverkansarbetet kritiserar Jerry Nicklasson polisledningen för att vara feg.– Cheferna är rädda för ett mediedrev. Samtidigt vet de att vi inte kan jobba utan sådana här signalementsuppgifter, säger Jerry Nicklasson. Han skrev brevet från en privat epostadress då hans polismejl tagits bort.Petad polis fortsätter provocera

Altså: Den afsatte polis ‘provokerer’ fordi han insisterer på at give et nogenlunde brugbart signalement af forbrydere. Det er en kendt sag, at svensk presse aldrig giver et signalement når det drejer sig om udvalgte offergruppers overordentligt udbredte kriminalitet. Opklaringen af forbrydelser er underordnet den politiske facade. Ofrene for dem er underordnet det af politikerne vedtagne verdensbillede. Dette gælder selv for de allergroveste forbrydelser, voldtægt og mord. Svensk politi kan simplethen ikke apellere til offentligheden om assistance ved hjælp af signalementer. Opklaringsprocenten for mord er i Sverige er blandt andet derfor en del lavere end i Danmark. For voldtægt er den helt katastrofal lav, og her har offeret dog været tættere på forbryderen end i mange andre tilfælde. Hykleriet er så flommetykt, at det er til at skære igennem. Det drejer sig ganske enkelt om den mediepolitiske klasses selvbeskyttelse på bekostning af myrdede, voldtagne, mishandlede og røvede svenskere. Jeg ville også blive ‘provokeret’, hvis jeg var polis. Jeg ville slet ikke arbejde som deres skraldemand på de vilkår.