Göteborgsförorten Backa – Janne Josefsson – Uppdrag Granskning, et uddrag af min. 57:70 (2011-09-14) Skyderier på Hisingen. Mord på Hisingen.

Välfärdsstaten, ömsesidigheten, och den stora bluffen

Essä av Kenneth Karlsson

Tre främmande länder har jag bott i, och då räknar jag inte in Skåne: Förenade Arabemiraten (2 år), Norge (2,5 år), och Spanien (snart 16 år). I alla dessa länder har jag varit en legal invandrare med mina papper i ordning; det har också i alla tre fall handlat om arbetskraftsinvandring.

När det gäller svenskar som flyttar ut ur Sverige så tror jag att mitt exempel är tämligen typiskt – man flyttar för att få arbete eller studera samtidigt som man är intresserad av att uppleva en ny kultur; det betyder att svenskar som flyttar utomlands relativt snabbt anpassar sig till de nya förhållandena i kraft av att man klarar sig själv och ofta har en nyfiken och öppen attityd till den nya miljön.

Svenskar flyttar inte som flyktingar, även om det finns några få kverulanter som använder det ordet också – skatteflyktingar – men de kan vi glömma i det här sammanhanget.

Tankelek

Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken, att Sverige blir utsatt för krig och förtryck, och att stora delar av befolkningen tvingas fly för att klara livhanken. Vart flyr då svensken? Troligtvis över gränsen till Norge, Finland, eller Danmark. Vissa tar sig kanske till de baltiska staterna, till Polen, eller Tyskland, medan andra kan välja att ta sig till Storbritannien, USA, eller varför inte till Spanien.

Svensken skulle med stor sannolikhet inte fly till norra Afrika, till Mellanöstern, eller till främre Asien. Inte heller till Indien eller Kina eller ens Japan. Varför inte? Den frågan kan vem som helst svara på, orsakerna är uppenbara – geografiska avstånd i kombination med helt annan kultur plus i de flesta fall dåligt fungerande samhällen vad gäller ekonomi och demokrati.

De två största etniska grupper inom flyktingskaran som Sverige tagit emot de senaste åren utgörs av irakier och somalier. Varför väljer en relativt stor del av de irakiska och somaliska flyktingarna att fly, inte till geografiskt närbelägna samhällen, utan hellre till detta avlägsna land, dessutom ett land med en för en irakier eller en somalier troligtvis helt främmande kultur, vad gäller religion, kvinnosyn och demokrati? Även den frågan kan vem som helst svara på: det handlar om pengar.

Ekonomi är den absolut starkaste drivkraften bakom varför flyktingströmmen från MENA-länderna (Mellanöstern och Norra Afrika) går till Europa, och då inte minst till Sverige. Eller som man i en välmenande offentlig utredning från 1979 kunde förutspå: ”Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål”. Med andra ord: flyktingcharter.

Ekonomiska drivkrafter

Pengar är en stark drivkraft. Vi är beredda att göra rätt mycket för pengar, som till exempel att jobba i fabrik i 45 år. I det normala arrangemanget, vad gäller pengarnas makt och drivkraft, ligger oftast ett kontrakt i botten. Gör du det och det så betalar jag dig så och så mycket – så ser till exempel mitt kontrakt ut med min arbetsgivare, och med min städerska Aida. En ömsesidighet uppstår, som i princip när som helst kan rivas itu om någon part inte håller vad den lovar. Det här är en ekonomisk grundval som alla demokratiska samhällen bygger på.

Då pengar är denna starka motiverare uppstår inte sällan situationer där människan försöker tillskansa sig pengar utan att bidra med motsvarande insats. Bankrån är ett sådant exempel. Svindleri är ett annat. Mutor ett tredje. Det här är brott mot det gemensamma samhällskontraktet, som i vår del av världen inte är accepterat och som därför kan leda till inte bara fängelsestraff utan också till social uteslutning.

Det finns dock också en gråzon, mellan det tydliga samhällskontraktet och det uppenbara brytandet av denna regel. Gråzonen kan illustreras av mannen som simulerar en ryggskada och får förtidspension vid 50 års ålder, trots att han mycket väl skulle ha kunnat fortsätta jobba i tio år till. Det här är inte okej i folks ögon, men då det inte är helt lätt att bevisa skuldbördan, lyfts sällan problematiken upp i offentligheten.

Det samhälle som tillåter en alltför stor gråzon riskerar att bli utnyttjat av en stor del av befolkningen. Att ha en så liten gråzon som möjligt torde därför vara en viktig målsättning för varje samhälle som önskar att fungera någorlunda väl.

En sådan grå, ogenomlyst zon, innehållandes en lockande mängd pengar, kan också bevisligen motivera människor från avlägsna länder att söka sig till vårt land. Det vet Domenico Lucano, borgmästare i den lilla italienska staden Riace. Han uttalar sig om de 150 palestinier som fått flyktingasyl i Italien, men som efter några år i Riace, där de inte garanteras försörjning av staten, flytt vidare till Sverige i hopp om att få ny flyktingasyl. Lucano säger att enda anledningen till att man valt Sverige är på grund av ett generöst bidragssystem som kan försörja dem livet ut.

Välfärdsstaten

Den svenska välfärdsstaten bygger till stor del på det ömsesidiga kontrakt jag skisserat i kapitlet ovan. Vill man hitta en startpunkt kan man nämna 1938 då arbetarorganisationen LO slöt ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där man i samförstånd reglerade hur man skulle agera i samhället.

Innan 1938 visade sig inte sällan klasskampen i sin nakna brutalitet. Mest var det arbetsgivarsidan som bromsade och förnekade rättvisa och bättre mänskliga förhållanden för den växande arbetarklassen. Socialdemokratin tycktes emellertid förstå hur man skulle gå tillväga, samtidigt som arbetsgivarsidan var pressad av vetskapen om kapitalismens nyligen upplevda kris. Saltsjöbadsavtalet var med andra ord en slags kompromiss, ett fredsfördrag, ett kontrakt som satte sig över eventuella motsättningar, i syfte att hitta gemensamma, mer fredliga, lösningar.

Tillsammans med socialdemokratins vision om Folkhemmet kom detta att leda fram till det vi idag kallar för Välfärdsstaten – en stat som önskar skapa bäst möjliga förutsättningar för sina medborgare och som i sin välfärd också tar hand om de svagaste; en väv av ömsesidiga beslut och relationer som tillsammans utgör vårt samhälle. Motsättningar fortsätter förvisso existera, men generellt sett hanteras dessa under fredliga och civiliserade former.

Det här sättet, att hellre försöka begränsa konfliktvågorna än att låta de löpa fritt, har bidragit till det vi idag kan igenkänna som ”Sverige”eller som ”Det typiskt svenska”; ett i stort vällyckat projekt som på många nivåer präglar våra handlingsmönster och som starkt bidragit till att lyfta ett fattigt land till att bli ett av de mest välmående.

Tittar man närmare på vad som utgör grunden i det gemensamma samhällskontraktet hittar man fyra nödvändiga fundament, fyra pelare.

Först, Arbete. Man ska arbeta, för att bygga landet, och detta arbete ska betalas skäligt. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja arbeta.

Dels handlar det om Demokrati. Demokratin är en förutsättning för välfärdsstaten. Yttrandefrihet, pressfrihet, politisk frihet; men också en kulturell demokratisk skolning som innehåller kvinnans och barnens rättigheter, sanitet, och förnuft i ekonomiska- och utbildningsfrågor. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja ha denna demokrati.

För det tredje handlar det om Fördelning. Välfärdsstaten skall utan att bryta mot äganderätten eller andra demokratiska ordningar sträva efter att i bästa förmåga fördela de vinster som arbetet genererar. På så sätt kan samhället också vettigt sörja för dem som av någon anledning inte kan delta i den direkta produktionen. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor istället för att nyttja denna fördelning enbart skulle vilja utnyttja den.

Till sist handlar det om Avgränsning. Utan den sociala konstruktion som en stabil nationsgräns är hade aldrig välfärdssamhället kunnat byggas; det gemensamma projektet blev genom landets avgränsning möjligt att genomföras. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att de styrande i Sverige en dag skulle betrakta gränser som något klandervärt.

En välfärdsstat, som vi känner den, kan inte fungera om så bara en enda av dessa pelare rasar samman. Utan arbete, finns ingenting att bygga med. Utan demokrati, så tystnar utvecklingen och det frigörande tankeutbytet. Utan fördelning, upprätthålls orättfärdiga klyftor. Utan avgränsning, rinner allt ut i sanden.

Kulturella skillnader

Måste ett samhälle vara kulturellt homogent för att fungera bra? Nej, inte om vi med kultur menar ytliga fenomen såsom vad man äter för mat, vad man berättar för historier, vilken musik man lyssnar på och så vidare. I själva verket är varje land uppbyggt runt en mängd sådana här olika kulturella signaturer; mångfalden kan vara enorm. Det finns till exempel kulturella skillnader mellan olika småbyar i Norrland, små dialektala skillnader, skillnader i sättet att tillaga vissa maträtter, till och med skillnader i temperament. Det finns förstås också ännu större sådana kulturella skillnader mellan de olika regionerna i ett land.

När jag flyttade till Skåne från Norrland, där jag är född och uppvuxen, och gifte mig med en tös från Malmö, frågade jag min svärfar, en inbiten malmöit, om jag nånsin kunde räkna med att bli en riktig skåning. Han tänkte efter i en sekund och svarade: ”Aldrig”.

Det här är ytliga kulturella skillnader som vi accepterar och odlar utan att det på något sätt känns hotfullt för det gemensamma samhällsprojektet. Vi kan som utbölingar i en annan del av landet förstås känna oss främmande, men det är mer av ett privatpsykologiskt dilemma än något annat.

Uppstår kulturella skillnader emellertid på ett djupare plan, kan följderna bli svårare, via destruktiva friktioner och splittringar i samhället. Vad kan då betraktas som djupare kulturella fenomen? Ekonomen Tino Sanandaji uttryckte det så här på ett seminarium i Almedalen sommaren 2011: ”Det jag menar…är de informella spelregler som styr samhället. Det handlar om värderingar och det handlar om normer.”

När jag flyttade till Skåne utmärkte jag mig framför allt genom min annorlunda dialekt. I övrigt, vad gällde syn på lagar och regler, demokrati och t.ex. kvinnans rättigheter, skilde jag mig inte från den gängse malmöiten.

När jag flyttade till Förenade Arabemiraten (UAE) dock, skilde jag mig avsevärt i dessa frågor från den lokala befolkningen, trots att UAE ändå måste betraktas som relativt liberalt för att vara ett muslimskt land. För att undvika konflikt var jag tvungen att anpassa mig till de regler som fanns på plats. Jag kunde äta min svenska mat, lyssna på min musik, i stort sett klä mig som jag alltid brukar, men jag kunde inte för ett ögonblick räkna med att min bakgrund och mina grundnormer skulle respekteras framför landets egna lagar och förordningar. Det kan förstås vara svårt att leva i en så pass diametral kulturell motsats, men det går om man anpassar sig, och klarar man inte av det kan man alltid resa vidare. Vilket jag gjorde efter två år.

Att bo i Norge hade också sina kulturella utmaningar, men enbart på det ytliga planet.

Spanien och Costa del Sol, där jag nu bor, är egentligen samma sak som Norge, fast med några intressanta skillnader. Den lilla spanska landremsan som sträcker sig från Nerja ner till Gibraltar är för Europa ett unikt multikulturellt ”experiment” (möjligtvis kan Monaco, Mallorca och Kanarieöarna också nämnas i sammanhanget), som uppstått på grund av ett jämnt och bra klimat, bra flygförbindelser, och ett överskott av pengar i de nordeuropeiska och östeuropeiska länderna. Här trängs finländare, danskar, norrmän, svenskar, engelsmän, irländare, holländare, tyskar, ryssar, med den inhemska spanska befolkningen. Och i stort sett sker detta friktionsfritt.

Hur kan det komma sig? Jo de ytliga kulturella uttrycken tillåts hållas intakta, men på det djupare planet råder ömsesidighet och konsensus; ”de informella spelregler som styr samhället” är alltså intakta; ingen förnekar eller utmanar de fyra pelarna – Arbete, Demokrati, Fördelning, och Avgränsning.

Att fly och få skydd

Det är naturligt för oss människor att ge skydd till den som är hotad till livet. Skydd, ett mål mat, och en säng att vila i. Inga motprestationer krävs. Det omedelbara skyddet är det viktiga. Sträcker sig emellertid skyddsbehovet över en längre tid, veckor, månader, år, uppstår naturligt en annan situation, där den som erbjuder skyddet, maten och sovplatsen, börjar ställa vissa förväntningar på den som är jagad. Denne bör i alla fall tvätta sängkläderna själv, kanske också hjälpa till att bereda maten och delta i andra dagliga göromål som ett hushåll kräver. Efterhand som tiden går, och flyktingen förhoppningsvis bidrar med sitt strå till stacken, kan denne successivt till och med bli en naturlig del av gemenskapen, och bli erbjuden att stanna trots att hotet är borta och det finns möjlighet att återvända till den egna boplatsen.

Men vad händer med relationen om denna förväntade ömsesidighet uteblir? Jag återkommer strax till den frågan, först lite historik.

De som sökt sig till oss

Fortsæt med at læse “Hisings Backa: “Hur kunne det gå så här långt?””

8.483 stemmer skilte de røde og blå – Regeringen holder ikke fire år, DF får comeback.

Problemerne for “de vindende” er skitseret i posten nedenfor, også i JP´s leder “Tabernes Sejr” Den såkaldte sejr var med den snævrest mulige margin, endda hjulpet på vej af de nordatlantiske mandater. Venstre gik frem og er stadig Danmarks største parti, Dansk Folkeparti gik marginalt tilbage til trods for at et nyt borgerligt parti lagde beslag på 6 % af stemmerne. Valgets store tabere er SF og de Konservative, og dernæst socialdemokraterne, der ikke kan rejse sig fra det historiske lavpunkt i 2007.

Jeg sad til valgmiddag i aftes. Jeg sagde: “Hvis vinkelskriveren Barfoed havde det mindste format, havde han sagt i sin tale: “Kære venner, Jeg annoncerer i dag, at K slår sig sammen med R, så ved I i al fremtid hvor I har borgerlige, apolitiske nydeligheder samlet. Skal vi ikke kalde partiet for “Peter Norsks Radikal-Konservative Koalition?” Den underholdning måtte vi undvære, der er grænser for, hvor underholdende underholdningen skal være. Barfoed, der har kastet smuds på DF, der i ti år har holdt ham ved magten. Barfoed, der ville træde ind i Euroen netop som den er ved at kollapse. Fri os helt for et “konservativt” parti, tak, en forsamling der så længe min hukommelse strækker sig, forgæves har forsøgt at begå selvmord. Udfri dem dog ud af deres pinsler, det er synd for dem.

Kjærsgaard holdt en tale, der viste hendes politiske tæft og hendes format. Hun har helt gennemskuet hvilken situation, Helle Thornings parti har bragt sig selv ud i. Ingen af Thorning og Søvndals tilhørere har det. Kjærsgaard er den snedigste hjemmehjælper, dette land endnu har set. Hendes formidable fysiske form, sikrer hende ti år i endnu i dansk politik, og hendes største øjeblikke kan hun sagtens have tilgode.

Unge mennesker, hovedsageligt kvinder med blanke øjne, til hvem man bare havde lyst til at sige som Løkke: “I har bare nøglerne til låns en kort tid.” Eller som Søren Ulrik Thomsen: “Blanke øjne skal man have i kirken. Politik skal være kedelig.” Og tilføje: “Kære veninder: Når I er 50, lever I i et Europa i krig. Jeres egne partier har sendt jer og jeres til den tid 20 årige børn ud i krig med politisk islam. I tror, jeg ser spøgelser, men I har ikke studeret hverken islam eller historien, og den skole I har gået i, har været absolut værdiløs. Jeg har undersøgt det. Man kan selvfølgelig ikke advare jer imod noget som helst, men man kunne måske bede jer studere, hvordan det hidtil er gået for sig, nu I skal ud i livet og have en skæbne:

“ Why the Peaceful Majority is Irrelevant. Er der bare 5% politisk islam, der vil i krig med jer, kommer I i krig. Nyd jeres illusioner mens I er unge, og mens I endnu kan køre på fribillet.” Det samme må man sige til Thorning, hvis parti der har gjort hele dette mareridtsscenarie muligt via deres uvidenhed. Man kan ganske vist ikke beskytte jer imod jer selv, man kan kun sætte det på skrift, så ingen senere kan påstå, at I ikke var advarede.

Svensk politik er pop i endnu højere grad end dansk. Det er pop, fordi de virkelige interessenter gerne vil have de virkelige beslutninger for sig selv, uanset at deres dannelsesniveau aldrig har kunnet leve op til deres oppustede billede af egen betydning. Deres hidtidige uforholdsmæssigt store betydning lå i magten over informationerne, og den er brudt med nettets fremkomst. Sverige er et teaterdemokrati. I aftes så jeg dansk TV, og det var også kvalmende teater. Man manglede bare reklamebokkene.

Det er et nummer i Sverige, om statslederen er kvinde eller ej. Det er uden betydning. Der er ingen tyskere, der skænker det en tanke, om Merkel er kvinde eller mand.Tyskerne synker ikke til så fjantede dybder. Jeg sad til valgaften med tre af mine mest informerede, mest skattede kvindelige venner, og der er ingen af dem, jeg ikke hellere ville se som statsminister, end Helle Thorning. De er belæste, kloge, erfarne gennem årtier og nødvendig nyorientering, og de har alt det Thorning mangler. De har ikke bare læst bøger, de har skrevet dem selv.

Vi finder givetvis tilbage i Danmark igen, med eller uden socialdemokraterne. Fantaster i R, SF og Enhl. bliver udrangerede, de er en lille generende pukkel på en lang, folkelig erkendelse, der strækker sig over årtier. I den sammenhæng, var dagens valg antagelig fuldstændigt ubetydeligt. Søren Krarup har sagt, at introduktionen af islam i Europa, er en hundredeårig bevægelse. Dette valg bliver en øjenåbner, også de borgelige havde brug for efter ti år. De er kun ved begyndelsen. Alt det andet er midlertidig signalstøj, de der har TV , tror er noget stort, for vi er sat på en skæbne, der kværner videre helt uanfægtet. Den mest rammende bogtitel gennem de sidste 10 år, er Bruce Bawers “While Europe Slept.” Danmark småsover, men kun i episoderne mellem den egentlige REM-søvn. Deri ligger vores håb om en fremtid i fred og velstand. Vores venner tolker måske den øjeblikkelige stemning: Ave Margrethe, morituri te salutant…, men jeg tror på den pludselige genopstandelse, der kommer før man aner den.

Paris: Slut med gadebønnerne, her kommer moskéen

Muslim community leaders reached an agreement with police on Wednesday to open a mosque in the north of Paris, aimed at bringing to an end prayers in the street in the Goutte d’Or quarter of the city.

The agreement was reached just before an official ban on prayers in the street is implemented across the country.

In an interview with Le Figaro, interior minister Claude Guéant confirmed the agreement had been signed on Wednesday evening and said he would remain “vigilant without fail” about ending street prayers.

“Praying in the street is not dignified as a religious practice,” he said. “It contravenes our principle of secularism.”

He said the new mosque would provide “an area of 2,000 square metres” and would be “rented for €30,000 a year.”

A former fire station will be used for the mosque, which can receive up to 2,700 people. […]

“There may not be armoured vehicles or soldiers, but it’s an occupation all the same and it’s hard for the locals,” she said in December 2010.
The national ban on prayers in the street comes into force on Friday. French Interior Minister Bans Street Prayers in France

Update: Paris’ muslimer vender rumpetten til forbudet:

Today a ban on street prayers officially came into force in France. But the Muslims seem to have other ideas.

[These photos were all taken this afternoon in the area mentioned in the news report below.]

This afternoon around 200 Muslims prayed in the street in the Paris district of Goutte-d’Or, despite the ban which the Interior Minister Claude Guéant committed himself to ensured was respected. Shortly after 2 pm, around 200 believers set themselves up on the pavements and road in the rue Polonceau (XVIIIth arrondissement).

Source: Le Figaro Photos: Bivouac ID

Le Figaro also reports other Muslim street prayers were seen today in Nice and Gennevilliers.

The Muslims are clearly using the street prayers as a form of extortion. In Paris, because of public concern about the street prayers, they were given an old fire station to use at a low rent. In Marseilles, they were given some premises for free. In Nice, they are clearly still trying to extort a bit more. […] Muslims Defy French Ban on Street Prayers 

Fra sociologiens frontlinje: Plyndringer udspringer af mærkevarepression

As violent scenes of rioting and looting rocked the nation last month, new research may have revealed the reason why some children as young as ten took part.

Youngsters are going to great lengths to wear branded clothes with trendy logos as they are feeling the pressure of celebrity culture and keeping up with their peers.

And when parents refuse to give in to pester power, the children then find themselves isolated in the playground, according to the study by sociologists. […] Children took part in looting and riots because they ‘feel pressured to wear designer clothes’

Hur skiljer sig Sverige från Danmark vad gäller antal utrikes födda, och hur har det förändrats de senaste tio åren? Hur hade Sveriges staplar sett ut om vi hade haft en ”dansk” politik? Affes Statistik-blogg

Vi så i forgårs, at Sverige har fået 397.411 “udenrigsfødte” ind i landet på permanent ophold de sidste ti år. Men en dansk fremmedpolitik, ville det tal have “kun” været 259.224. (Se også, hvordan Danmark ville havet set ud med svensk fremmedpolitik)

Som ventet er svenske aviser svært eksalterede over at de intellektuelle og de bidragsafhængige står til at vinde valget i dag. Den socialdemokratiske propagandatabloid Aftonbladet, der valgmorgenen i 2007 skrev under et foto af Kjærsgaard “Idag forlorar hon makten,” er lidt mere mådeholdne idag “Dansk Folkeparti går mot ett katastrofval”, hvor de så har det fra. “Katastrofen”, pyrrhussejren, tilhører helt Socialdemokraterne, SF og De Konservative. Ingen svenske medier går særlig højt op i, at 80 % af befolkningen og 80 % af partierne går ind for den forhadte danske fremmedpolitik, der ikke er så stram, at det gør noget. Jeg stemmer som jeg plejer. Det vil sige ikke på de partier, der har udelukket sig selv ved at så bag udlændingeloven af 1983, det største attentat på dansk velfærd siden 1945.¨Mangen en efterløn er røget ned i den sorte sæk. DF og Ny Alliance fandtes ikke i 1983, det forenkler valget betydeligt.

Vi har ikke skrevet meget om det valg, man kan slippe for det værste, ved ikke at have TV, hvor der skal have været overkill. Når politikerne alligevel har deponeret halvdelen af min stemme hos ikke-landsmænd i EU, så er valgets aktører kun halvt så interessante for mig, og så skulle da pokker lade sig fodre med dem dobbelt så meget.

Hvis Thorning bliver statsminister, så er der ingen ende på de problemer hun kan få, og det er bare dem, der kan forudsiges. Administrering af den økonomiske krise. EU´s krise. Forrykte krav fra R og en sæk hel- og hvalvkommunistiske lopper i SF og Enhls. bagland står bare først i køen. De problemer der ikke kan forudsiges, kan gøre Thorning gråhåret overnight. Endnu en krig i Mellemøsten og omfattende optøjer i danske gader igen, er i den blideste ende af, hvad der kan tænkes..

At spå en rød regering en temmelig kort levetid, er ikke noget langt skud. I årevis havde vi slet ingen opposition i Danmark, og det skal man jo have. Den vi har set de seneste år, har så mange indbyggede modsætninger, at den ikke er langtidsholdbar. Maksimalt fire år inden alle bukserne sprænger. Det hele bliver lidt mindre kedeligt, end det har været, og er det skidt for landet, er det godt for kommentatorerne ved ringside, strikkekonerne ved guillotinen. De har overlevet så mange andre forhåbningsfulde, der for en stund følte sig udvalgte. – (En exit poll kl 15:30 giver det tættest mulige opløb: 89-86 i mandater til oppositionen.) Vælgere, der arbejder, er endnu ikke med i den.

Og gadebålene og den infantile karnevalsstemning starter om 4, 3, 2, 1 …..

Nej, selvfølgelig ved jeg ikke hvordan et eventuelt skifte fra såkaldt “blå” til rød blok vil arte sig, men i og med at der i de sidste 10 år er opbygget et frådende had til Dansk Folkeparti med klare ‘lynch mob’-overtoner, er det svært at forestille sig at den fløj der lægger så stor, så stor vægt på fremvisning af egne rene følelser ikke vil få en infantiliseret kartarsisoplevelse når de røde tager over. Fakkeltogs-genet vil instinktmæssigt anspore til en kollektiv manifestation på den ene eller den anden måde.

Som Steen har jeg droppet tv, og betragter mainstreammediernes valgcirkus med overbærenhed og foragt, men først og fremmest med ligegyldighed, når nu en stor del af hverdagen går med at læse om de store bevægelser i verden som ingen andedamspolitik af den ene eller den anden blok kan stille noget op over for. Det måske allermest magtpåliggende for denne blogger er at undgå at blive et spejlbillede af venstrefløjens og Politiken-segmentets monomane hadkampagne mod den siddende regering. Mere uværdigt kan det ikke blive, så sporene skræmmer.

Af samme grund vægrer jeg mig også ved at fortælle om min egen stemmeafgivelse, for jeg, en arme synder drevet af urene motiver om egen sikkerhed på bekostning af den verden der banker på døren, er slet ikke betydningsfuld. Når jeg nævner at jeg stemte DF, efter at have overvejet at stemme blankt ud fra de samme overvejelser som Morten Uhrskov har gjort sig, er det kun for at pege på at signalværdien af anti-elitære partier i Europa er en kendsgerning, og noget der pisser samme menings-elite af langt ud over hvad der er rationelt belæg for. Som illustration henvises der til historien vi bragte i går om Der Spiegels groteske smædeartikel.

En Thorning-regering vil her og nu fjerne DF-stenen i skoen og give anledning til en stakket glæde hos de pæne og de anstændige. Til gengæld venter der jo et uafviseligt reality check, både mht. realiteterne i omverdenen, som mht. regeringens embedsførelse (LFPC)

Bin Laden’s Spy In America

Lidt at “slappe af” fra valget med. Fra 2006 men hyperaktuel. Man tror simpelthen ikke det er muligt, at amerikanerne har kunnet være så blinde, sløsede og naive. Hvert minut i denne film begår de en fatal fejl. Spørgsmålet er, hvor mange liv skal de koste fremover? Det samme kunne man spørge det Folketing, Danmark vælger i dag. Man må håbe, at FE og PET har nogenlunde snøre i de farligste af dem, befolkningen sætter i førersædet. En højst seværdig dokumentar.

Find out how a master spy for Egyptian Islamic Jihad and al Qaeda, Ali Mohamed, managed to “triple cross” U.S. intelligence for more than 14 years, aiding the growth of al Qaeda into a worldwide terrorist organization.

Frygt og bæven på Brussels’ bonede gange

Med så mange bolde i luften er det umuligt for os der har levet i den måske mest velstående og stabile periode nogensinde at gætte på hvad der er at foretrække: Et dødsstød til EUs semi-totalitære ambitioner og en pris i form af fattigdom og usikkerhed, eller fortsat stabilitet samtidig med at vores frihed tages langsomt fra os i det som Fjordman har betegnet EUs “statskup i slow motion“. Vi ved bare at ingen valgløfter fra Helle Thorning-Schmidt eller Lars Løkke Rasmussen vil ændre udfaldet af gældskrisen i Sydeuropa en millimeter.

Interessant observation som Richard Fernandez gør her: Den amerikanske Tea Party-bevægelse udspringer af ærkeamerikanske traditioner, i modsætning til de anti-elitære partier her i Europa. Som vi har gjort opmærksom på før, er der på mange måder nogle oplagte paralleller mellem partier som DF eller hollandske PVV, og The Tea Party, og i høj grad også på den tilsvining begge parter mødes med af meningseliten. Måske har den amerikanske bevægelse alligevel lettere ved at få fodfæste, netop fordi den altid har eksisteret og ikke kan slås i hartkorn med totalitære perioder i landets historie? (LFPC)

[…] But even the BBC now admits that “fear is coursing through the corridors of Brussels.” It is a fear, the BBC says, which has been there for some time, like a nightmare lurking in the background, like the dim awareness that the bill from the credit card company is in the mail. And now the envelope has arrived, bearing the shiny bright logo of the finance company. And it’s all they can do to slit the envelope open and turn the page quiveringly to the page which says “amount due.” […]

The old system is visibly sinking and its captains are visibly confused, milling around on deck, now running here, now running there. The problem they face is that there is now no policy action consistent with the survival of their power. They have to let go to live but are too greedy to relinquish the perquisites of sham power without more urgency.

The giant state hasn’t got the money to pay for its continuation, but it cannot bring itself to abandon is most cherished dreams of “progress.” The socialist catalog of “gains” has ultimately proved to be an itemized list of debts. “Pay before.” Merkel herself has said that when the end comes, it will be swift: “a domino effect” was how she put it. The question is not now “if,” but “when” the dominoes fall.

Perhaps the only advantage America has over Europe is not that Obama is a better leader than Merkel, but that U.S. political tradition has given rise to a popular movement determined to amend things, without resort to fascism or dictatorships. The Tea Party may not provide an end point, but it certainly serves as a starting line. […] Richard Fernandez: ‘Fear Is Coursing through the Corridors of Brussels’ 

Man skal ikke tage fejl. 18.000 medlemmer af Journalistförbundet stiller op i det danske valg i morgen. Det er bluff, når de siger, at de “fuldkommen skider på Danmarks racister,” som hr. Nujen så poetisk udtrykker det. De tænker ikke på andet, og det gør de ikke på grund af det meget, meget større svenske “nazi”-potentiale, de får betalt for at lukke munden på og holde stangen. Claes Malmberg, Viggo Cavling och Özz Nujen i SVT Nyhetsbyrån. Jeg tror jeg stemmer på Dagens Nyheter, hovedorganet for de svenske anstændiges tvangsmæssige taqiyya, bare for at få lidt ekstra rav i gaden.

“Vi er ikke primært aktører på markedet, men demokratiske borgere”

Hvis man gør økonomien til det vigtigste, risikerer man imidlertid ikke kun at undergrave den forpligtelse, som demokratiet bygger på. Det ligger også nær, at man må tilslutte sig den marxistiske tro på, at den politiske udvikling kun er en overbygning på den økonomiske. Men denne tro holder ikke. Vi forstår ikke udviklingen af vor demokratiske orden, hvis vi tror, at det er den økonomiske udvikling, som har medført, at vi har fået ideerne om borgernes politiske ligeværdighed og om, at lovgivningen i samfundet skal være menneskeskabt, ind i den almindelige befolknings hoveder [..]

Bevarer vi opslutningen om den demokratiske forpligtelse, er der al mulig grund til at tro, at vi vil komme igennem den økonomiske krise. Men undergraver vi opslutningen om den demokratiske forpligtelse – fx ved at tro, at det økonomiske spørgsmål er det vigtigste – så er det svært at se, hvorledes vi skal rejse os igen. Det vigtigste spørgsmål Af Kai Sørlander, filosof

Mona Thwany, wife of Stockholm suicide bomber arrested in UK

Vi havde vores anelser om hendes bedyrede uskyld i december og januar. Hendes solointerview til islamisten Yvonne Ridley afkræftede dem ikke just.

The wife of the suicide bomber who targeted Christmas shoppers in Stockholm has been arrested by police in Britain. When asked if Mona Thwany, the 28-year-old wife of Taimour Abdulwahab, had been arrested, police read a statement confirming that a 28-year-old woman had been detained. Abdulwahab, an Iraqi-born Swede who studied at a British university, killed himself and injured two others when he detonated explosives in a crowded shopping street in December.London police said officers detained the woman at her home in Luton—a small city close to London—and searched two properties.Police said she was arrested early Tuesday on suspicion of carrying out preparatory acts for a terrorist attack.She was released on police bail until November. Widow of suicide bomber is arrested by terror squad on suspicion of helping husband plan attack on Christmas shoppers.

Der Spiegels Blitzkrieg mod Danmark: “Det journalistiske initiativ Redox”

Selv for Der Spiegel er dette smæderi ualmindeligt svinsk. Historien er et skoleeksempel på manipulation af en fis i en hornlygte til noget meget, meget dystert, og det mest skræmmende her er nok det indblik det giver i mainstreammediernes aktive ‘italesættelse’ af løgnen om onde, fremmedfjendske Danmark, for danskere med nøgternt kendskab til sagens elementer (LFPC).

[…] Messerschmidt speaks quickly, as if he wants to forestall any objections. […]

Thursday’s vote will be the first indicator of the national standing of a right-wing populist party in Europe since the massacre in Norway . In July, Anders Behring Breivik murdered 77 people in Oslo and on the island of Utøya. It will also be a test of one of Europe’s most influential right-wing populist parties. In the manifesto he wrote before embarking on his murder spree, Breivik even referenced the anti-immigrant Danish nationalists. “He also had contact to Socialists,” Messerschmidt retorts, unblinking. […]

Its members are fond of fomenting fears of “Eastern European criminal gangs” and refer to the Muslim religion as a scourge, saying, “Islam is a fascist ideology.” The party flatly rejects the European Union and has called for a “strengthening of Danishness.” One party strategist recently demanded that proof of “blood ties” to Denmark should be a prerequisite for Danish citizenship. The statement was quickly retracted. […]

The “secret lodge” with the name ORG, has formed the “backbone of the extreme right in Denmark” for more than 20 years, the journalists’ initiative Redox concluded, reporting that the group was linked to racist associations, extremist football fans and neo-Nazis. […]

A number of founding members and leading representatives were previously members of the Danish People’s Party. Their names have been listed in a 109-page document compiled by Redox. Meanwhile, the Danish government’s secret service, PET, has confirmed that it is aware of the lodge. […] Right-Wing Populists Face Test in Denmark 

Socialdemokraten og feministen a la Sverige, Hanne Vibeke Holst og Mona Sahlin i SVT: “Jeg tænkte om Sahlin, hej, nu har vi endelig en chance for at få en kvindelig, socialdemokratisk statsminister,” (“hvis altså ikke det dybt patriarkalske Sverige var faldet hende i ryggen utallige gange.” *) Jamen, det er da helt rigtigt set af Holst og Danmarks Radio.”Hanne-Vibeke Holst er måske ikke lige den mest anerkendte forfatter i landet,” skriver litteratursiden, men det er hun i Sverige og så er hun lurmærket kaffeklubs- sosse. Der er serveret i aften prime time kl. 20:00 på DR.

I kapløb med en snigende demens og racistiske terrortrusler kæmper den socialdemokratiske formand Elizabeth Meyer for at bringe partiet tilbage til regeringsmagten og køre kronprinsessen Charlotte i stilling som statsminister.

I ‘Dronningeofret’ følger vi igen Charlotte Damgaard, som vi lærte at kende i ‘Kronprinsessen’, da hun blev headhuntet fra stillingen som leder af organisationen Naturens Venner til en post som miljøminister. Undervejs er hun kommet i opposition med Socialdemokraterne, den gamle formand er blevet skiftet ud, og da den nye roman åbner, er partiet under fhv. udenrigsminister Elizabeth Meyers ledelse og med Charlotte som politisk ordfører ved at ruste sig til et opgør med regeringen. Kvinderne har taget magten hos Socialdemokraterne, og de to hovedpersoner kører nu parløb mod magtens top i det forestående folketingsvalg. “Dronningeofret” af Hanne-Vibeke Holst, DR 1 Dronningeofret (2:3) i aften kl 20:00.

* H.H.H.´s analyse af Sahlin er behæftet med mangler. Den korte version: Svensk socialdemokrati var i forvejen inde i en over ti år lang nedgangsperiode, fra at have fået mellem 40 og 50 % af stemmerne. Sahlin, der aldrig havde haft et rigtigt job, og var kendt som sløset, doven og intrigant, skønt en glimrende demagog, kunne ikke vinde et valg. Knivene lå parat, sparet op gennem mange, mange år. Desuden var hun for meget homo-bi-trans-miljø-sosse for manden på gulvet. SAP ville satse på en Børsting type, så Håkon Juholt med den patriarkalske moustache greb chancen for revanche. Det er Sahlin for ikke-troende ikke-fiktionalister i telegramversionen. Hvis Holst var bedre inde i de notoriske intriger i SAP, ville hendes romaner utvivlsomt være mere interessante. Tilsætter man dertil en rigtig kunstner, så har man en Graham Greene.

Dødelig, multiresistent tuberkulose spreder sig i Europa med indvandringen

Der var måske andre, der så WHO´s advarsel igår, og manglede lidt supplerende oplysninger. Vi fandt dem her:

This increase is partly due to higher numbers of immigrants coming in from India, South-East Asia and Africa where the disease is widespread.The majority of cases were not born in the UK (73%); most were from South Asia (57%) and Sub Saharan Africa (27%). Only 23% of non-UK-born cases were diagnosed with TB within two years of entering the UK, about half of these presenting with pulmonary disease. Drug-resistant ‘super TB’ cases double in a decade.. and experts believe many more are not reported

There can be no spring in cultures with one season

Egyptens selvskabte plager også snart Europas?

Forsøg på debunking af det demografiske skræmmebillede for islams udbredelse handler oftest om enten den nuværende beskedne andel af muslimer i Europa, eller den faldende fertilitet i dele af Mellemøsten. Underforstået ‘de gennemgår den samme udvikling som os, så det hele skal såmænd nok gå’. Til det første er at sige at hvis et beskedent antal af muslimer kan afstedkomme så mange problemer i Europa, hvordan vil dette kontinent så se ud når vi taler om 10-20%? Til fertilitetskortet må man sige at optimismen er mere end letsindig, al den stund at f. eks. Egypten på nuværende tidspunkt rummer uhyggeligt mange mennesker (82.000.000, median-alder 24 år). Mange børn eller ej, niveauet er på nuværende højere end for Europas vedkommende, og demografisk optimisme skulle således også tage højde for et stort antal fattige egyptiske migranter på europæisk jord – og at disses faldende fertilitet vil få tilvandrede segmenter til at skrumpe relativt til den skrumpende europæiske befolkning.

A new demographic and health survey (DHS) from Egypt shows that the number of children per woman has declined, from 3.5 in 2000 to about 3.0 in 2008. Fertility fell faster in rural areas, narrowing the gap between urban and rural women. In 2008, the average number of children per woman was 2.7 in urban areas and 3.2 in rural areas.

Most of Egypt’s decline occurred before 2005. The 2008 numbers are just slightly below those measured in 2003 and 2005 surveys. This raises the question: Will Egypt’s fertility fall much further or are couples now having the number of children they want? The answer is important because it will determine the future size of the Middle East and North Africa. Egypt is by far the most populous country in that region. Current population projections for Egypt assume that fertility will fall to about 2.3 by 2025, well below the current rate. […] Egypt’s Fertility Decline Slows

Man kan også sige det på den måde at hvis Spenglers prognoser for Egypten er bare tilnærmelsesvist sande, findes der så nogle kendte mekanismer der vil få sultne egyptere til ikke at begive sig mod Europa i synkende plimsollere? Og med et Sydeuropa i økonomisk kaos, hvor vil de fattige nytilkomne så blive sendt hen? (LFPC)

[…] The misnamed “Arab Spring,” really a convulsion of a dying society, began with food shortages. Egypt imports half its caloric consumption, 45% of its people are illiterate, its university graduates are unemployable, its $10 billion a year tourism industry is shuttered for the duration, and its foreign exchange reserves are gradually disappearing. In August, the central bank’s reported reserves fell below what the bank calls the “danger level” of six months’ import coverage, or $25 billion, from $36 billion in February, although I suspect that even this number is bloated by $5 to $10 billion of Algerian and Saudi loans and trade credits. […]

Western economists can concoct all the economic recovery plans in the world, but a country that can’t teach half its people to read, and can’t produce employable university graduates, and can’t feed itself, is going to go down the drain. Nasser, Sadat and Mubarak kept Egypt under control by keeping most of its people poor, ignorant, and on the farm, and by warehousing its youth in state-run diploma mills. After sixty years of such abuse, Egypt simply can’t get there from here.

The result, I predict, will be a humanitarian catastrophe that makes Somalia look like a picnic. […] David P. Goldman (Spengler): Endgame for Egypt (Spengler har udsøgte kommentatorer, vi nappede rubrikken fra kommentar nr.13)

“An Islamic regime must be serious in every field,” “There are no jokes in Islam.There is no humour in Islam.There is no fun in Islam.”

Ayatollah Khomeini: Ten Quotes by the Father of the Islamic Republic of Iran. Hvis man har svært ved at forstå hvad den forargede kvinde siger til penisattrappen, kan man læse dialogen her. Geronto-Ayathollaen var åbenbart fuldstændigt besat af sex, der var noget mere avanceret end en tøjpenisattrap, en veritabel muslimsk Dr.Strangelove. Her er et par fortryllende citater, der måske kaster lys over, hvorfor fanatikere på Nørrebro hele tiden ævler om dyresex, og hvorfor antallet seksuelle overgreb på børn er formeligt eksploderet i Sverige i “nybyggerårene”:

A man can have sex with animals such as sheeps, cows, camels and so on. However, he should kill the animal after he has his orgasm. He should not sell the meat to the people in his own village; however, selling the meat to the next door village should be fine.

“A man can marry a girl younger than nine years of age, even if the girl is still a baby being breastfed. A man, however is prohibited from having intercourse with a girl younger than nine, other sexual act such as forplay, rubbing, kissing and sodomy is allowed.”

Egne erfaringer med et dansk sharia-område

Af Dan Ritto, tidligere kandidat til regionsrådet og byrådet for De Radikale i Århus

Men som sagt blev jeg på et eller andet tidspunkt aktiv som næstformand i Multikulturel Forening [ i Gellerup]……..Jeg lærte også om hvad det egentlig var de mente med multikultur. Nemlig at muslimerne skal leve og dømmes efter sharia, og vi andre efter VORE love. Men at vore love dog aldrig må modsige sharia. Dette var for øvrigt grunden til at jeg løb skrigende bort fra denne forening, for DET kunne jeg ikke være med til! På et tidspunkt i forløbet udviklede jeg en mistanke om, at der var en direkte forbindelse mellem imamerne (eller i hvert fald nogle af dem!) og de grupper af unge, som medierne og politiet kalder for bander. Jeg hverken kunne eller kan føre bevis for dette, men hæfter mig ved at Ekstra-Bladet i sin artikel konstaterer en forbindelse mellem de forskellige shariadomstoles retshåndhævelse og kulturforeningernes og moskéernes ungdomsgrupper. Den intelligente læser opfordres til selv at forbinde prikkerne! [..]

I dag er retstilstanden inden for det sociale område her i byen dén, at kvinder fra indvandrerfamilier er STORT overrepræsenterede blandt tildelingerne af førtidspension, både i forhold til nye førtidspensionister i øvrigt og indvandrerkvinder i resten af landet. Og at indvandrerknægte fra ‘området’ kun sjældent eller aldrig sendes i aktivering i forbindelse med tildeling af kontanthjælp. Det vil være et eklatant brud på injurielovgivningen hvis jeg påstår at der er en sammenhæng med Wammens forhandlinger med imamerne, så det påstår jeg ikke. Jeg nøjes med at undre mig! [..]

Imamernes magt i Gellerup er af en sådan karakter, at der allerede i dag eksisterer antidemokratiske tilstande i området. I modsætning til hvad Ekstra-Bladet åbenbart tror, er det ikke noget man behøver at vente 10-15 år med! Forholdene i de øvrige ghettoer som avisen nævner, kender jeg ikke til. Dog konstaterede jeg, som alle andre, at da balladen om NETTO-butikken på Nørrebro var på sit højeste, var det en danskfødt imam der beordrede områdets største kriminelle bande til at holde inde – hvorefter han selv tog sig af forhandlingerne med NETTO. Alt imens bandelederen selvfølgelig skulle sidde ved siden af og se truende ud! Set i lyset af Ekstra-Bladets oplysninger om det parallelle retsvæsens retshåndhævelse og mine egne erfaringer og mistanker fra Gellerup, er dette yderst interessant. Igen: Af hensyn til injurielovgivningen drager jeg ingen konklusion og påstår intet – jeg undrer mig bare over sammenhængen og imamens tydelige autoritet over den største bande på Nørrebro! [..]

Om et par dage skal vi så til at vælge et nyt folketing. Og her står valget meget enkelt mellem en regering afhængig af Radikale, SF og Enhedslisten. Tre partier, som alle har det til fælles at de enten ikke forstår faren fra den snigende sharia – eller, i Enhedslistens tilfælde, endda direkte støtter det. For slet ikke at tale om typer som Nicolaj Wammen!
For mig er valget enkelt. Dan Ritto: Egne erfaringer med dansk sharia-område (Eks-radikal multikulturalist: “Jeg er islamkritiker fordi jeg kender både muslimerne og islam”)

Svenske prioriteringer – business as usual

Fire sidder som bekendt fængslet i Gøteborg, anklagen lyder i dag på “forsøg på mord”, vi ved endnu ikke på hvem. Var det Lars Vilks, burde de rimeligvis tiltales efter terrorparagraffen, som Kurt Westergaards overfaldsmand blev dømt tolv år efter. Historien er gemt rigtig langt væk i svenske medier, og der får man først øje på en “nu skal vi have ondt af de anholdte” “min søn kunne aldrig finde på sådan noget” “han mår jätte dårligt”, større rubrikker får artiklerne Här avslöjas Breiviks nätverk, Expressen infiltrerar ny svensk extremistgrupp på kravallresa i London “I kväll då är det inga poliser. Då jävlar tar vi dom. “Breiviks ekstremistgruppe” er naturligvis English Defence League. Nogle gange ønsker man, man ikke var så rutineret i at se igennem svensk journalistik, som tilfældet er. Der er en politisk hensigt bag det hele, opsætningen, formuleringen, placeringen, der er generationers øvelse bag udførelsen af den, og sjældent ser man manipulationen så tyk som i dag. Fænomenet er ikke ukendt i europæisk presse, men i sverige er det i renkultur, second to none. Vil man vide noget om terroristerne fra Gøteborg, er man henvist til at læse en blog, Sveriges største og landets 15. største nyhedssite netop af de grunde, vi lige har nævnt: Terrormisstänkta begärs häktade för mordförberedelse.

Indfødte kommer i mindretal

Af Helmuth Nyborg professor emer. dr. phil. Hørning

Danmark tabte valget allerede i 1980’erne: om indvandring, IQ, uddannelse og fertilitet. Politikerne taler meget om at søge mod midten, men helst ikke om betydningen af de dramatiske demografiske ændringer, der undergraver dansk og europæisk demokrati og velfærd indefra.

Sidste år opregnede jeg nogle grunde til, at Danmark ikke burde kopiere Sveriges liberale indvandrerpolitik og dertil hørende økonomiske nedtur (1). Der kom ingen officielle reaktioner, men som forudsagt nedjusterer Finansministeriet i Stockholm nu de svenske vækstprognoser og udtrykker bekymring over den stigende arbejdsløshed. Finansministeren giver den globale afmatning skylden og taler stadig ikke om gruppen af ikke-vesterlandske lav-IQ-immigranter.

Mange får ikke en kvalificerende uddannelse, men henvises til permanent overførselsindkomst. Dette ses, hvis svenske socialudgifter deles op i ”Inrikes födda” og ”Utrikes födda og Utrikes födda med två utrikes födda föräldrar”. Udgifterne er steget voldsomt for den sidste gruppe, og i dag trækker gruppen hele 63,9 pct., 77,8 pct., 75,4 pct. og 77,8 pct. af samtlige socialudgifter til sig i henholdsvis Lund, Växjö, Malmø og Södertälje.

I Växjö bruger immigranter 21,5 gange mere socialhjælp end indfødte svenskere. Gruppen er i kraftig vækst, og forlænger man tallene fra kommuneudviklingen 1997-2009, kommer etniske svenskere i mindretal i Sverige omkring 2050( 2). I Norge venter indenrigsministeren, at indvandrerbefolkningen fordobles over de næste 20 år. I Oslo kommer norsksprogede elever i mindretal omkring 2021 (3)……Helmuth Nyborg Kronik: Indfødte kommer i mindretal, Jyllands Posten.

12.9.2011: Vilka är nybyggarna i nybyggarlandet?
Fortsæt med at læse “»There are no jokes in Islam«”

Politiet prøvede at holde islamister og English Defence League fra at myrde hinanden udenfor den amerikanske ambassade, ved at vise EDL bort. Men der blev ingen mord dennegang – næsten: Two EDL Members Stabbed by Muslims. På svensk stats-TV brugte man dagen på at have ondt af islam: Omar Mustafa – en islamist i SVT-soffan og Elfte september och sorgen, men det kunne vores snilde læsere jo nok gætte selv.

Anholdte i Gøteborg: Mohammed-koefficienten er 100

Natten mot den 11 september greps fyra män vid Göteborgs centralstation misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Samtidigt spärrade polisen av området runt Älsvborgsbrons fäste, konsthallen Röda Sten och Transportstyrelsens kontor. .
De fyra anhölls under söndagen på sannolika skäl misstänkta för förberedelse till terroristbrott. De fyra är 26-årige Abdi Mahamud, 25-årige Abdi Mohamud, 23-årige Salar Mahmood och 24-årige Mohamud Kulan. Enligt uppgifter till Expressen skall de anhållna ha kopplingar till de muslimska grupperingarna al-Shabab eller al-Qaida. Muslimer anhållna för förberedelse till terroristbrott i Göteborg, Namnen på de anhållna terrormisstänkta i Göteborg.

Oplysningerne forelå først i formiddags fra to små kilder, men siden i morges er andre kommet til og snart har verdenspressen indhentet Snaphanen. En kilde skriver: “tre från Somalia och en från Irak. Alla pekas ut som tidigare dömd för brott. En skall dessutom vara brittisk medborgare.” The Local spekulerer i, at det hele kan have noget at gøre med, at Lars Vilks for en uge siden skrev på sin blog, at han ville være tilstede i kunsthallen. Vilks kommenterer det selv idag. – Nu kl. 13.20 bekræfter Gøteborg Posten at alle er tidligere kriminelle, hvad der er grunden til, at deres identiteter offentlige for enhver. Avisen skriver: “På måndagen hävde tingsrätten sekretessen kring de fyra gripna männens identiteter,” men navngiver dem ikke selv, da svensk journalistik nødig bringer oplysninger, der kan skade de politikeres interesser, de er sat i verden for at forsvare. Man må finde dem selv.

Mens samtlige svenske medier lusker rundt om grøden, kan svenske se på lyserøde CNN: Swedish terror suspects are Somali and Iraqi, authorities say. A court named them as Kulan Mohamud Abel, Mahamud Abdi Aziz, Mahmood Salar Sami, and Mohamud Abdi Weli, Så patetisk er svensk journalistik. (foto: Kulturhuset lige ved brofæstet til den 930 meter lange hængebro. Om det er broen eller “rödvinsvänstern och pk-etablisimanget” i kulturhuset, der var målet, er uvist. I det sidste tilfælde er det naturligvis alvorligt.)

Hvis denne sag, i modsætning til de sidste terroranholdelser i Gøteborg, holder vand, så ser man at Sverige haler ind på den danske førerposition i indenlandske terrorsager. Tre svenske sager på otte måneder. Stockholm-bomberen den 11 december 2010. De svenske JP terrorister 29 december 2010, (fejlagtigt placeret i 2009 af Aftonbladet, men det ser selvfølgelig pænere ud) og nu dette. Sverige var et paradis for alverdens terrorister i 70 erne, som dokumenteret af Bent Blüdnikow i bogen “Bombeterror i København.” Det er en nærliggende tanke, at svenskere har sat sig for, at få 70 erne til at blegne af misundelse. “Vi skall vara bäst i världen.” Ro på. Det bliver I!

“Gælder ikke for Grønland, Færøerne – og Helle Thorning-Schmidt”

Soc.dem: Milionærer skal betale ekstraskat (bare ikke Helles mand), – Børn skal gå i folkeskole (bare ikke Helles børn) Danskere har ét personfradrag pr. person (bare ikke Helle, hun har 2) Folk skal betale for at køre ind i Kbh. (ikke Helle hun bor 50 meter inden for grænsen) Man skal cykle og køre i bus i Kbh. (dog ikke Helle, der tager Poloen hver dag fra Østerbro til Borgen) Man må ikke udnytte tysk moms (Helle flexleaser dog Poloen på tysk moms hos Fleggaard)

Rumsfeld’s regrets

Via Vlad Tepes og Gates of Vienna.

Det nye Egypten: Bikinier står for fald, den faraoniske arv næst?

[…] The [Muslim Brotherhood] announced recently that it wants government officials to adopt stricter regulations, mainly targeting tourists, regarding bikinis and alcohol consumption in public. In a sharia law-ruled state, which the MB hopes to introduce in Egypt, alcohol and certain women’s clothing deemed too revealing would be banned outright. The MB’s proposed alcohol and bikini restrictions probably represent the first step in making this ban a reality.

“Beach tourism must take the values and norms of our society into account,” Muhammad Saad Al-Katany, secretary-general of the Freedom and Justice Party, told Egyptian tourism officials in late August. “We must place regulations on tourists wishing to visit Egypt, which we will announce in advance.” […]

But a hardcore Egyptian Salafist group, called Dawa, really stirred fears in Egypt’s tourist industry when one of its representatives, Abd Al-Minim A-Shahhat, told a London-based Arab newspaper that the tourist-attracting treasures of Egyptian antiquity, like the sphinx, pyramids and pharaonic statues should be covered up. Comparing them to idols in Mecca in pre-Islamic times, he called them un-Islamic.

“The pharaonic culture is a rotten culture,” A-Shahhat told the paper, adding the statues’ faces “should be covered with wax, since they are religiously forbidden.” […] Stephen Brown: Goodbye Egypt, Hello Iran 

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sett uppifrån är Nordkorea nattetid en stor mörk fläck, lika svart som havet. Ett land nästan lika stort som England, försänkt i totalt mörker. I söder glittrar ljusen från Sydkorea, i norr och väster från Kina som miljoner lysande vita prickar. När mörkret faller försvinner de nordkoreanska byarna in i skymningen. Natten slukar de små låga husen. Till och med i huvudstaden Pyongyang kan man nattetid promenera i mitten av en gata utan att se husen på sidorna. Den hårda elransoneringen medger bara tillgång till elektricitet någon timme då och då. Sedan Nordkorea släcktes ned i början av 1990-talet lever 23 miljoner människor i detta svarta hål.

Länge höll Kina och Sovjetunionen Nordkorea under armarna och stöttade med pengar och subventionerade varor. Tre fjärdedelar av landets bränsle och två tredjedelar av livsmedelsimporten kom från Kina. Men leverantörerna tröttnade på att inte få betalt. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet försvann stödet för Demokratiska folkrepubliken Korea. Utan billig olja och subventionerade råvaror stannade fabrikerna. Ekonomi och infrastruktur i en av de sista kommunistiska diktaturerna kollapsade. Under 90-talet svalt upp till två miljoner nordkoreaner ihjäl. Nordkorea är en katastrof för sina invånare, men också för dem som har lyckats fly därifrån. Kvar finns deras anhöriga som de aldrig kommer att få se igen. Alla försök att fly är förknippade med livsfara. De som tillfångatas avrättas eller interneras i arbetsläger. Omkring 200 000 fångar hålls inspärrade i lägren.

Det finns vittnesmål om systematiska massavrättningar och att hela familjer gasas ihjäl, som en del av militära experiment. Det finns också rapporter om att den nordkoreanska militären använder handikappade barn som försökskaniner när man testar biologiska och kemiska stridsmedel. All information som läcker ut är ett nederlag för regimen som skyddar sig mot insyn bakom världens mest effektiva järnridå.

Åsiktsdiktaturens mörker

Jämsides med det reella mörkret ligger ett annat mörker tungt över Nordkorea. Det är tystnadens, rädslans och åsiktsdiktaturens mörker. Alltsedan landets ledare Kim Il Sung (1912-1994) kom till makten 1948 är landet en av de grymmaste och mest repressiva av världens diktaturer. Man kan bli avrättad för förräderi för att ha sålt utländska DVD-filmer eller skickad till arbetsläger för en struntsak. Mobila polisstyrkor har rätt att när som helst klampa in i människors hem och till exempel kontrollera att elektricitetskvoten inte överskrids genom att man använder en glödlampa som är starkare än 40 watt. Eller ifall man har nattgäster utan resetillstånd.

Landet genomsyras av spioneri och angiveri. Varje medborgare förväntas vara statens ögon och öron och rapportera misstänka företeelser. På femtio personer finns det minst en angivare. Det är betydligt fler än DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi, enligt uppgifter i Stasis öppnade arkiv. Överallt finns spioner från de olika underrättelsetjänsterna. Man pratar inte politik med någon när man bor i Nordkorea. Inte med sin bäste vän, inte med sina lärare eller föräldrar och absolut inte med sin flick- eller pojkvän. Indoktrineringen börjar tidigt med de minsta barnen. Träning i att dyrka den store ledaren pågår under de upp till fjorton timmar långa dagarna som barnen tillbringar i fabrikernas daghem. Varenda sång, film, tidningsartikel och affisch framställer härskaren som en gud. Sågklingor av misstänksamhet och rädsla skär rakt igenom och trasar sönder samhällets minsta beståndsdel, familjerna. För att uppmuntra angiveri inom familjen trycker tidningarna artiklar om hjältemodiga barn som har angett sina föräldrar. De framställs som berömvärda förebilder.

Omöjligt att arbeta som journalist i Nordkorea

Vad gör en totalitär makt med människor? Vad är yttrandefriheten värd? Medan debatten pågår om det så kallade ”näthatet” – det vill säga mediakonsumenternas reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik – läser jag ”Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea” skriven av Barbara Demick, korrespondent för Los Angeles Times i Beijing, tidigare i Sydkoreas huvudstad Seoul. Amerikansk originaltitel: “Nothing to envy. Real lives in North Korea”.

Boken belönades med BBC:s prestigefyllda reportagebokspris Samuel Johnsonpriset 2010 och nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset.

Barbara Demick är en av de journalister som har lyckats ta sig in i det slutna landet – bara för att uppleva att det är omöjligt att arbeta som västerländsk journalist där. Som journalist är man ständigt övervakad av vakter som har till uppgift att förhindra oönskade samtal och se till att besökaren håller sig till en noga utstakad resväg. Att ta kontakt med vanliga medborgare är förbjudet. Och om man trots alla hinder skulle lyckas få kontakt med en medborgare, vad skulle han eller hon säga? Nordkoreanernas tankar är ända från födseln kolonialiserade av den kommunistiska regimen. Varje ord och tanke ägs av staten.

Man får inte tänka för mycket

Barbara Demick valde en annan väg. Hon började intervjua nordkoreaner som hade hoppat av och flytt till Kina eller Sydkorea. Deras berättelser ger tydliga och skakande svar på vad som händer med människor när de underkastas en totalitär diktatur. Den totalitära makten ockuperar deras sinnen och spärrar in dem i fysisk och psykisk fångenskap. Den förvandlar invånarna till tomma skal utan egna tankar, gör dem till produktionsenheter utan själ vars enda funktion är att tjäna staten. När man inte får tänka och tala fritt reduceras man till en skugga av vad man är ämnad att vara. Angiveriet och rädslan kryper under skinnet, tar ifrån människorna deras tillit och tillförsikt och planterar istället tvivel och misstänksamhet.

I Nordkorea finns inga förutsättningar för en revolt som liknar dem som har störtat andra totalitära regimer. Här är ingen Pragvår möjlig, ingen Ungernrevolt, här faller ingen Berlinmur. Förtrycket är så hårt att det inte går att organisera något motstånd. Om en enskild nordkorean i denna konforma människomassa skulle stanna upp och fundera på de uppenbara motsägelser och lögner som han eller hon ständigt matas med i den statliga propagandan blir insikten outhärdlig: man har inget val. Befolkningen kan inte fly utan att riskera livet, inte avsätta sin ledare, säga sin mening eller protestera. De är inspärrade som råttor i ett land som tvingar dem till svält och fruktansvärda umbäranden. Hela deras liv dikteras av staten och Arbetarepartiet. Om man inte ska bli galen under sådana omständigheter måste man hindra sig själv från att tänka för mycket.

En kombination av Gud och jultomten

Antalet nordkoreaner som flyr har varit lågt fram till 2000-talet men ökar nu för varje år. Under nästan ett halvt sekel, mellan Koreakriget och slutet av 1990-talet, flydde bara 923 nordkoreaner till Sydkorea. Det är en försvinnande liten siffra jämfört med att 21 000 östtyskar flydde till Väst varje år under Berlinmurens tid. Den nordkoreanska regimen har gjort allt för att låsa in befolkningen i landet. Men svälten under 1990-talet gjorde att många nordkoreaner inte såg sig ha något annat val än att fly. Sedan 2002 riskerar varje år en jämn ström av några tusen människor livet genom att hoppa av till Sydkorea via Kina eller Mongoliet. Totalt finns det nu någonstans mellan 15 000 och 20 000 nordkoreanska avhoppare bland Sydkoreas 48 miljoner invånare.

De flyr från ett av världens sista kommunisthelveten. Landets ”store fader” Kim Il Sung ville inte bara bygga upp ett nytt land. Han ville också, i likhet med andra kommunistiska massmördare och despoter som Josef Stalin i Sovjet, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Mao Zedong i Kina, göra om den mänskliga naturen. Han ville skapa den kommunistiska idealmänniskan som inte existerar som individ utan enbart finns till för att underkasta sig kollektivets vilja. Kim Il Sungs ideologi är en hemkokt blandning av marxism och extrem nationalism. När han kom till makten stängde han kyrkorna, förbjöd Bibeln, deporterade troende ut till obygden och lade själv beslag på platsen som Gud i kombination med jultomten – landets frälsare och übermensch som krävde att bli avgudad och älskad av sina undersåtar.

Kim Il Sung fortsätter att styra som död

Han styrde landet i 46 år tills han till sina undersåtars oerhörda förvåning visade sig vara dödlig och avled 1994. Nordkorea är den enda kommunistiska diktatur där makten på monarkistiskt vis ärvs från far till son. Kim Il Sung efterträddes av sin son Kim Jong Il, som har en sviktande hälsa.Förberedelser pågår därför för att ge makten vidare till Kim Jong Ils yngste son Kim Yong Un, född 1982 eller 1983. Kim Yong Un, som är en nolla till och med i nordkoreanska ögon, lever i sin farfars skugga – Nordkorea är antagligen det enda land i världen där en död person kan fortsätta styra landet. Genom ett konstitutionstillägg från 1998 är Kim Il Sung utnämnd till republikens evige president. Från sitt klimatkontrollerade mausoleum under Det Eviga Livets torn styr hans ande fortfarande landet. Som centra för den exempellösa personkulten fungerar de 34 000 statyer av honom som enligt uppgift finns i landet. I samband med hans död ändrades kalendern så att tiden i fortsättningen skulle räknas från Kim Il Sungs födelseår 1912 istället för från Kristi födelse.

Statligt anbefallda gråtorgier

Kim Il Sungs död försatte landet i chock. Många nordkoreaner hade på fullt allvar trott att han var odödlig. Om ”den store marskalken” kunde dö, då kunde vad som helst hända. Under tio dagar i juli 1994 tvingas invånarna att manifestera veritabla orgier i statligt anbefalld sorg. Sörjandet blev en patriotisk plikt, en tävling i vem som kunde gråta högst och mest. Några av gråtorgierna kan ses på den här filmen.

Utan tvekan sörjde många på riktigt, och chocken fick antalet dödsfall i stroke och hjärtinfarkt att öka markant. Andra tog sina egna liv i förtvivlan. För alla medborgare var det uppenbart att deras väl och ve hängde på förmågan att pressa fram trovärdiga tårar.

Mönstermedborgaren fru Song

I varje nordkoreanskt hem är invånarna skyldiga att ha porträtt av Kim Il Sung och Kim Jong Il på väggen. Arbetarepartiet har delat ut bilderna gratis tillsammans med en tygbit som ska förvaras i en ask under dem. Tygbiten får bara användas till att rengöra porträtten. Ungefär en gång i månaden kommer inspektörer från polisens kontrollenhet och undersöker om porträtten är rena. Som den sanna troende hon är dammar fru Song porträtten av Kim Il Sung och Kim Jong Il noggrant varje morgon innan hon går till jobbet. Fru Song, eller Song Hee Suk som hon hette när hon föddes 1945, är en verklig mönstermedborgare i Demokratiska folkrepubliken Korea. Hon är den perfekta produkten av Kim Il Sungs lära och den statliga indoktrinering som har format henne sedan födseln. Hennes tro på kommunismen och Arbetarepartiet är orubblig, hennes kärlek till landets ledare och store fader hängiven och brinnande. Fru Song anfäktas aldrig av tvivel. Hon tar Kim Il Sungs slagord i munnen som vore de de läckraste godsaker.

Fru Song är själva urbilden av en nordkoreansk kvinna, precis den typ som rollbesättarna i propagandafilmerna brukar välja. Hennes ansikte är runt som ett degknyte, vilket får henne att se välnärd ut även när hon inte är det. Hennes lilla rosenknoppsmun får henne att se glad ut även när hon är ledsen. Hon har en okuvlig energi och en aldrig sviktande vilja att tjäna sitt land och Kim Il Sung – ja hon skulle kunna dö för den älskade ledaren.

Brigaden för upprätthållande av social ordning

Tidigt har hon överlämnat sig i Arbetarepartiets famn – partiet som organiserar alla medborgares liv och fördelar allt, såväl bostäder och arbeten som matransoner i enlighet med klassregistret i en centralt beslutad rangordning. En mycket pinsam händelse i fru Songs partilojala liv inträffar en morgon när hon har haft extra bråttom på väg till en av sina 15-timmarsdagar på arbetet vid Chosunklädfabriken i Chongjin, som tillverkar arbetaruniformer av det hårda, glansiga syntettyget vinalon.

Till Kim Il Sungs sextionde födelsedag 1972 delade Arbetarepartiet ut partinålar med Kim Il Sung på. Alla i hela landet var tvungna att bära dem på vänster sida av bröstet. Denna ödesdigra morgon glömmer fru Song i brådskan sitt märke och stoppas av en tonåring, försedd med en armbindel som visar att han tillhör Brigaden för upprätthållande av den sociala ordningen. Eftersom fru Song är en så oklanderlig medborgare och partimedlem slipper hon undan med skammen och en varning.

Journalisterna har statens uppdrag att ljuga

Självklart gifter hon sig med en partimedlem, något annat är otänkbart. Fru Songs make Chang Bo är journalist. Han arbetar på norra Hamyongprovinsens radiobolag, där han och hans kolleger kan höra ocensurerade nyheter från utländska medier. Deras uppgift är att frisera de utländska nyheterna så att de kan passera genom det centralstyrda kommunistiska filtret och passa den inhemska publiken. Alla positiva nyheter från kapitalistiska länder tonas ned. Strejker, katastrofer, upplopp och mord utomlands ges generöst utrymme. Nordkorea framställs som det mest lyckade landet i världen.

Som företagsreporter åker Chang Bo runt och besöker kollektivjordbruk och fabriker. Sina artiklar – som alltid handlar om hur ekonomin blomstrar – skriver han med reservoarpenna. Några skrivmaskiner finns inte. Han rundar alltid av siffrorna uppåt. Men när hans artiklar har redigerats av hans överordnade i Pyongyang är varje litet uns av sanning borttvättat. Chang Bo vet att den nordkoreanska ekonomins fantastiska framgångar är påhittade. Men han har statens uppdrag att ljuga. Som bonus får han och andra journalister gratis sprit och tobak.

I flerbostadshusen är varje lägenhet utrustad med högtalare för utsändningar av statliga meddelanden till de boende. För att få ha en tv-apparat gäller särskilda villkor. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet för att få köpa en. Enligt nordkoreansk lag måste alla apparater registreras hos Inspektionsbyrån för elektriska vågor. Alla radio- och tv-apparater är förinställda så att de bara kan ta in de statliga kanalerna. Chang Bo har fått sin tv som belöning för att hans far hade varit underrättelseofficer och infiltrerat Syd under Koreakriget. Fru Song och hennes man är stolta över sin tv, de är nästan ensamma i huset om att ha en.

Ett förfluget ord ger tre dagars förhör

En kväll sitter de tillsammans med några grannar och ser ett reportage om en skofabrik som tillverkar gummistövlar.  Berättaren talar hänfört om stövlarnas utmärkta kvalitet och rabblar upp den imponerande produktionsstatistiken. Innan Chang Bo hinner tänka sig för slipper det ur honom:

”Ha! Om det finns så många stövlar, hur kan det då komma sig att mina barn aldrig har fått några?”

Fru Song kan aldrig lista ut vem av grannarna som angav hennes man. Chang Bos kommentar rapporteras direkt till ordföranden för grannskapets vakthundar, som i sin tur rapporterar till Ministeriet för statens säkerhet, i praktiken Nordkoreas politiska polis. Chang Bo förhörs i tre dagar. Enbart tack vare sitt partimedlemskap och sin oklanderliga klassbakgrund släpps han utan åtal. Efter incidenten med gummistövlarna blir Chang Bo mer försiktig med vad han säger. Men inom honom har tvivlet börjat växa. Han börjar inse att landet styrs av en samling lögnare och skurkar. Fru Song däremot blundar hårt med båda ögonen och fortsätter att göra sig blind för alla tecken på att systemet grovt har svikit både henne och alla andra nordkoreaner.
´
Hellre kärnvapen än mat åt folket

Folk som är tekniskt smarta har kommit på hur man kan kringgå systemet med de plomberade radio- och tv-apparaterna. Med radioapparater är det lätt. En tv-apparat kräver lite mer expertis. Jun Sang, student vid Pyongyangs toppuniversitet, lyckas ratta in det han vill se: sydkoreansk tv. Han kan bara titta i smyg sent på kvällarna och med lägsta ljudvolym, när snarkningarna från värdparet som han hyr ett rum av signalerar att de har somnat. Jun Sang är alltid spänd – Inspektionsbyrån för elektriska vågor är känd för att göra oväntade hembesök på konstiga tider. Som elitstudent har han privilegier som den övriga befolkningen saknar. Han har tillräckligt med mat och tillgång till elektricitet de flesta kvällar. På universitetsbiblioteket finns till och med ett litet urval av västerländska böcker som är tillåtna för studenterna men förbjudna för allmänheten. Jun Sangs favorit är ”Borta med vinden”. Men så fort han lämnar den akademiska kokongen slår den obarmhärtiga verkligheten till som en käftsmäll.

Genom de sydkoreanska tv-programmen får Jun Sang veta hårresande saker. Han får veta att USA har skickat hundratusentals ton ris i humanitärt bistånd. Att USA:s president har erbjudit Nordkorea olja och energibistånd men att landets ledning föredrar att satsa på kärnvapen och missiler. Under parollen ”Militären först!” har Nordkorea skaffat sig ett groteskt överdimensionerat försvar. Istället för att se till att befolkningen slipper svälta, renovera utslitna fabriker och en sviktande infrastruktur lägger Nordkorea hellre sina pengar på dyra, hemliga vapenprogram under förevändning att kärnvapen behövs för att avskräcka ett amerikanskt angrepp. Det lilla landet håller sig med miljontals väpnade soldater och utgör den fjärde största militärmakten i världen. Försvarsbudgeten slukar en fjärdedel av hela bruttonationalprodukten, BNP.

Humanitärt bistånd säljs på svarta marknaden

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Pipet från riskokaren”

Det korte svar på overskriftens reference til Admiral Yamamotos formentlig apokryfe ord efter Pearl Harbor “I fear all we have done is to awaken a sleeping giant and fill him with a terrible resolve”, kan der næppe herske tvivl om: Nej, 9/11 blev på ingen måde et ‘wake-up call’ i klasse med Pearl Harbor. (Foto tv. “the cell phone jumper”, han taler i sin mobil på vej mod sin død. Han er uden skjorte på grund af varmen.)

Alene i forestillingen om “terrible resolve” går det galt, både hvad angår den amerikanske befolkning, såvel som hos de skiftende regeringer og præsidenter i det forløbne årti. Der er ingen “resolve” hos en befolkning der er kløvet lige så radikalt som den danske, hvor betydelige segmenter er mere optaget af angivelige krigsforbrydelser begået af egen side i en “ulovlig” krig, end af deres eget lands sikkerhed. Og under begge præsidenter Bush og Obama har der hersket absolut tabu imod at sætte navn på fjenden. Bush brugte ved en enkelt lejlighed udtrykket “Islamofascism”, men sprang så forskrækket op på køkkenstolen da reaktionen kom. Henvisning til oplagt islamisk teologi som ‘jihad’ blev direkte forbudt i regeringskredse allerede under Bush, og selv begrebet terrorisme er blevet set refereret til som “menneskeskabte katastrofer”:

Homeland Security Secretary Janet Napolitano has an explanation about why she never mentioned the word “terrorism” during her first testimony on Capitol Hill.

Napolitano tells the German news site Spiegel Online that while she presumes there is always a threat from terrorism: “I referred to “man-caused” disasters. That is perhaps only a nuance, but it demonstrates that we want to move away from the politics of fear toward a policy of being prepared for all risks that can occur.” […] Terrorism Is a ‘Man-Caused’ Disaster?

Den obligatoriske indvending mod denne illusionsløse fremstilling handler om de mange kirurgiske droneangreb under især Obama, dvs. meget synlige, specialpræventive indgreb mod de enkelte aktører i de sydasiatiske bjergområder. Men hvor disse muligvis kan forebygge spektakulære angreb i Al-Qaedas eller andre terrornetværks regi, kan de ikke udrydde den ideologi der driver værket. Og den ideologi er altså udtrykkeligt dømt off limits.

Skal slumrende befolkninger vækkes til skrækkelig beslutsomhed og vælge politikere uden fløjlshandsker, skal der måske enten endnu større og direkte samfundsødelæggende angreb til, som f. eks. iransk atomterror, eller der skal være en uophørlig række af mindre angreb i stil med dem der i perioder har gjort israelernes dagligdag usikker. Dette er selvfølgelig ren spekulation, men et faktum er det at moderne vesterlændinge til det sidste vil fortrænge nødvendigheden af blod, sved og tårer. 9/11 faldt måske netop imellem de yderligheder jeg her nævnte: Stort og spektakulært, men ikke noget der for alvor truede samfundets videreførsel, og på den anden side heller ikke noget der havde karakter af at kunne ramme den enkelte på gaden, hvor som helst og når som helst (LFPC). Newly Published Audio Provides Real-Time View of 9/11 Attacks.

‘It’s horrible to see wounds pouring from your own country’: American astronaut’s haunting images of burning Twin Towers taken from space 220 miles above the Earth.

Danmarks Radio kalder i aften 9/11 2001 for “Dagen der ændrede verden” , “Verden bliver aldrig den samme igen” osv. Det er ren pop. Amerikas abdikation som supermagt, kommer til at ændre verden langt dybere og mere varigt. 9/11 var da spektakulært, men hvem fik egentlig deres liv revolutioneret andre end vestlige sikkerhedstjenester, flypassagerer og de, der blev viklet ind i to håbløst naive besættelser af Afghanistan og Irak?

Der var mange mindre sideffekter af den reklame islam gjorde for sig selv i dag for ti år siden. I Danmark fik Nyrup Jelved regeringen uden tvivl det sidste skub ud over kanten ved valget en måned senere, en del vesterlændinge fik øjnene op for den politiske religion islam, men deres uvidende politikere fortsatte uanfægtet med at hælde mere islam ind over Europa. Blair og Brown holdt ikke op med at pøse islam ind over England, selv efter London og Madrid, Sverige, Tyskland og Frankrig fortsatte, selv idag har mange danske politikere ikke indset den fare, de sender deres efterkommere ud i. Radikale og Enhedslistefolk overhovedet ikke, end ikke en håndfuld kvalificerede muslimske terrorforsøg i Danmark på lige så mange år, synes at have gjort det fjerneste indtryk på dem.

Vi kommer næppe til at opleve noget, der er lige så spektakulært som 9/11, – dvs. indtil voldelig islam kan indsætte masseødelæggelsesvåben imod os, – til gengæld har voldelig jihad metastaseret sig i Vesten, så de kommende år vil byde på utallige mindre terroranslag fra herboende free-lance jihadister med pas og statsborgerskab, og det kommer også til at koste europæere livet med nogenlunde regelmæssige mellemrum. Heller ikke det skræmmer så mange, som det burde. Islam har ansvaret for 17.720 dødelige terroranslag siden 9/11 2001. Alt i alt må man sige, at enhver der har måttet sætte livet til, er død aldeles forgæves. Tysk kriminologisk forskning viste for et år siden, at islam er den eneste religion, hvis tilhængere bliver mere voldelige, jo mere troende de bliver. Før vi indser, at volden strømmer direkte ud af Koranen, sker der absolut intet, der kan beskytte vores samfund og efterkommere i de årtier der kommer.

Hvis 9/11 2001 markerede noget som helst andet end genkomsten af den civillisatoriske undergangsstemning, der havde været fraværende siden Murens fald, var det dagen da en vis del af Vestens befolkninger blev opmærksom på det meget langvarige opgør mellem islam og moderniteten, dvs. alle andre, der allerede havde været igang siden 1979. Det kan kan meget nemt komme til at vare i hundrede år endnu, selvom islam er en pilrådden papirtiger og “et rådnende kadaver”, som Atatürk sagde, for jeres politikere har som bekendt med stor fasthed besluttet, at den kamp også skal udspille sig i jeres byer og på jeres gader. Og sådan vil det blive, fordi sådan er det allerede. Vi skriver om det for vores samvittigheds skyld, ikke fordi vi drømmer om at kunne påvirke nogen præventivt. 9/11 er trods alt bare en dato og 3000 døde, der er mange, der af forskellige grunde gerne vil glemme sandheden om, hvad der drev terroristerne den dag for ti år siden.

Afdøde kunstner og konspirationsteoretiker Jesper Klein, de der ikke vil have stedet kaldt Ground Zero, selvom det var WTCenter security chief, Rick Rescorla, der døbte bygningerne sådan allerede efter 1993 angrebet, fordi han vidste WTC var verdens mest højprofilerede terrormål, og at der ville komme flere forsøg. Eller Enhedslistens islamist, Asmaa Abdol-Hamid som sagde: “11 september, hvad er det for en 11 september , vi taler om. Den i 1948, 1949, 1950?” Eller de, der bandlyste fotos af de over 200, der sprang i døden fremfor at blive kvalt i røg. Hvert 30 sekund sprang en ud og fløj i ti-femten sekunder mod den visse død Nogle sprang hånd i hånd. Ingen af de nævnte og mange andre, ønsker at indse den nøgne sandhed om islams had mod “kuffar”, og massemordet for ti år siden. (Steen)

9/11: The Falling Man is a 2006 documentary film about a a photograph taken by Associated Press photographer Richard Drew, of a man falling from the North Tower of the World Trade Center at 9:41:15 a.m. during the September 11 attacks in New York City.It was made by American filmmaker Henry Singer and filmed by Richard Numeroff, a New York-based director of photography. The film is loosely based on Junod’s Esquire story. It also drew its material from photographer Lyle Owerko’s pictures of falling people. It debuted on March 16, 2006, on the British television network Channel 4. It later made its North American premiere on Canada’s CBC Newsworld on September 6, 2006, and has been broadcast in over 30 countries. The U.S. premiere was September 10, 2007, on the Discovery Times Channel.The Falling Man – (Photographer Richard Drew captures 9/11.)

Fortsæt med at læse “9/11: Vågnede kæmpen så?”

Så blev også Ekstra Bladet en del af det højreekstremistiske netværk. Det er som altid en blandet oplevelse at læse historier som denne. Godt at ting der ellers kun dækkes af blogs kommer frem i mainstream, for trods publikationens skrantende oplagstal er der jo ganske mange der ser spisesedlerne landet over. Samtidig er frustrationen over den vildledende indpakning helt som forventet: Ingen forklaring på hvilket samfund “forfatter og integrationsrådgiver” Mohammad Rafiq selv står for – ville det f. eks. i et Danmark med et større mindretal af hans meningsfæller være muligt at karikere den ‘profet’ han selv er opkaldt efter? Hvordan udskiller man shariatilhængerne, og hvad kan man stille op med dem? Og allermest tabu, hvordan skal man forholde sig til den kendsgerning at den samlede gruppe af muslimer er enablers for shariatilhængerne?

Også forventeligt er rejs-hjem-kortet, kendetegnet for de løse håndleds assertivitet i mainstream anno 2011. Ikke ‘nu må vi gøre noget ved disse menneskers ophold her i landet. Jeg vil rejse sagen her-og-her, for nu må der arbejdes for at vi får frie hænder til at bestemme hvem der må være her’. Kun en håndfuld politikere ville turde sige noget lignende, og de tilhører som bekendt ikke den pæne mainstream (LFPC).

Chokmelding: Islamisk lov hersker i store dele af landet -hele bydele er antidemokratiske i løbet af 10-15 år, advarer ekspert. Demokrati på Østerbro i København og sharialovgivning på Nørrebro. Umiddelbart et vanvittigt scenarium, men ikke mere vanvittigt end, at det kan være virkelighed inden for en overskuelig fremtid. [..]

Sharialov fungerer allerede i flere bydele. På Nørrebro kører man flere steder et parallelt samfund, hvor religiøse dogmer kører ved siden af dansk lov, siger forfatter og integrationsrådgiver Mohammad Rafiq, som har besøgt flere af landets ekstremistiske boligområder. Han ser dystert på fremtiden, hvis der ikke bliver gjort noget nu:
– Vi får et fuldstændig parallelt samfund, hvor danskerne ikke vil kunne komme på Nørrebro, fordi det bliver styret af fundamentalister. – Det er ikke engang almindelige muslimer, der styrer det, det er ekstremister. Sådan vil vi have mange bydele, hvor man som dansker og demokrat ikke vil have en chance for at gøre indsigelser, siger Mohammad Rafiq. Det sker i hele landet Mohammad Rafiq har rejst land og rige rundt og set de voksende ekstremistiske områder, hvor sharialovgivning er ved slå rødder. I dag løfter han sløret for et skrækkort, der viser tikkende sharia -bomber fra København til Odense og Aarhus. Med andre ord i hele landet.
– Vi har et stort problem, fordi de forskellige fundamentalister får mulighed for at få hele magten i nogle områder, fordi systemet ikke har muligheder for at gribe ind. Danmark, som vi kender det, kan være smadret om 10-15 år, siger Mohammad Rafiq [..] – Ekstra Bladet 11.09.2011: SHARIA INVADERER, ‘Du må ikke gå til politiet’ DANSK SHARIA -DOMMER, Tre skarpe til sharia -dommeren (delvis online, men man kan købe adgang her.) Foto Ekstra Bladet, forside og løbeseddel. – Relateret fra i dag: DF: Stem radikalt og få mere sharia, SF’er: Dansk imam-uddannelse er løsningen, Hizb ut-Tahrir skræmmer muslimske vælgere

[…] Den konservative folketingskandidat fra Gladsaxe Henrik Sørensen opfordrer ligefrem de medlemmer af Hizb ut-Tahrir, der ikke vil deltage i valget og det danske demokrati i øvrigt, til at rejse hjem eller til lande som Saudi Arabien eller Iran, hvor der ikke er demokrati.”Det er utroligt, at et land som har givet asyl og tilladt ophold til medlemmer af Hizb ut-Tahrir og mange andre, der deler deres synspunkt skal opleve, at de direkte modarbejder demokratiets vigtigste begivenhed, som et folketingsvalg er,” siger Henrik Sørensen i en pressemeddelelse. […] Hizb ut-Tahrir-kampagne vækker harme 

Vi har højst et par håndfulde folketingsmedlemmer, der forstår, hvad der er ved at ske, og den SF er der i dag siger at Dansk imam-uddannelse er løsningen, han er ikke én af dem. At SF stadig tror, de kan appease radikale muslimer, er skræmmende provinsielt. De mere moderate muslimer er bange for de radikale, for de ved, at hvis de sætter sig op imod dem, ville man med koranen i hånd kunne beskylde dem for at være dårlige muslimer, og det er en livsfarlig anklage. De moderate har imidlertid ikke forstået, at de med deres hoveddukken allerede er blevet gidsler i fantatikernes spil, og at de kommer til at lide under deres hærgen under alle omstændigheder. Indtil videre har fanatikerne frit løb i Danmark, måske de moderate håber de når at dø en naturlig død, inden det danske flertal er nødt til at konfrontere grupper som Hizb ut Tahrir. Det er usandsynligt at det bliver fredeligt, som sikkert flertallet af ignoranter i Folketinget i dag synes at tro, navnlig ikke da vores politiske ledere kun ønsker at skyde et opgør med erklærede fjender af vores land så langt ud i fremtiden, som overhovedet muligt. Et kapitalt svigt af vores efterkommere.

Fire anholdt for mistanke om terror i Gøteborg

Vi kan nok som sædvanligt skaffe lidt mere, end der står i svenske aviser. Ser man på beliggenheden, kan et meget tidligt gæt være, at målet var Älvsborgsbron en 930 meter lang hængebro med fire kørebaner over havneløbet. Vi opdaterer.

Nationella insatsstyrkan i samarbete med Göteborgspolisen grep i natt fyra personer för förberedelse till terroristbrott.
Samtidigt utrymdes Röda Sten Konsthall, varpå hela området spärrades av. Tidigt på söndagsmorgonen var avspärrningarna hävda. Ärendet sköts av säkerhetspolisen, som vill säga så lite som möjligt om vad som hänt.Fyra greps i natt

De anstændige ekstremister

Det er ømt at høre Vestager og Østergaard kalde R for et midterparti. På værdipolitikken, den langsigtet vigtigste hvis vi ikke skal anlægge etniske bomber som i langt ringere fungerende demokratier som England og Sverige, er R ekstremister ligesom Enhedslisten. Det var på tide Venstre vågnede op til den kendsgerning, og han kunne samtidigt fortælle folk, hvor mange milliarder de anstændige ekstremister allerede koster os om året. Mit gæt er en efterløn, 32 milliarder om året, men vi kender jo kun det meget barberede netto-tal 16 milliarder. Foruden blod, sved og tårer, selvfølgelig.

Lars Løkke Rasmussen (V) vil kun lave udlændingepolitik med partier, der deler grundlæggende værdier med ham.Fire dage før valget forsøger statsminister Lars Løkke Rasmussen at puste nyt liv i de seneste 10 års borgerlige værdikamp.Han lancerer sin egen frihedskamp til forsvar for 24-årsreglen og retter et hårdt angreb mod oppositionen og de kulturradikale vælgere.

»Det er ufattelig let at sidde på en café på Østerbro og tale om den grænseløse kærlighed. Men der er en frihedskamp, der foregår et andet sted, og som der ikke tales nok om,« siger Lars Løkke Rasmussen.

Med en ny lovpakke vil han oprette sikrede adresser til unge på flugt, straffe religiøse forkyndere, hvis de dækker over overgreb, og skærpe straffen for at overtræde polititilhold. Han frygter et »svigt af dimensioner«, hvis magten skifter hænder, og slår fast, at han kun »vil lave udlændingepolitik med dem, som har det samme udgangspunkt som mig.« »Der er nødt til at være en bund af værdier, som ikke kan gøres relative,« siger han.Løkke angriber de kulturradikale