Göteborgsförorten Backa – Janne Josefsson – Uppdrag Granskning, et uddrag af min. 57:70 (2011-09-14) Skyderier på Hisingen. Mord på Hisingen.
Välfärdsstaten, ömsesidigheten, och den stora bluffen
Essä av Kenneth Karlsson
Tre främmande länder har jag bott i, och då räknar jag inte in Skåne: Förenade Arabemiraten (2 år), Norge (2,5 år), och Spanien (snart 16 år). I alla dessa länder har jag varit en legal invandrare med mina papper i ordning; det har också i alla tre fall handlat om arbetskraftsinvandring.
När det gäller svenskar som flyttar ut ur Sverige så tror jag att mitt exempel är tämligen typiskt – man flyttar för att få arbete eller studera samtidigt som man är intresserad av att uppleva en ny kultur; det betyder att svenskar som flyttar utomlands relativt snabbt anpassar sig till de nya förhållandena i kraft av att man klarar sig själv och ofta har en nyfiken och öppen attityd till den nya miljön.
Svenskar flyttar inte som flyktingar, även om det finns några få kverulanter som använder det ordet också – skatteflyktingar – men de kan vi glömma i det här sammanhanget.
Tankelek
Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken, att Sverige blir utsatt för krig och förtryck, och att stora delar av befolkningen tvingas fly för att klara livhanken. Vart flyr då svensken? Troligtvis över gränsen till Norge, Finland, eller Danmark. Vissa tar sig kanske till de baltiska staterna, till Polen, eller Tyskland, medan andra kan välja att ta sig till Storbritannien, USA, eller varför inte till Spanien.
Svensken skulle med stor sannolikhet inte fly till norra Afrika, till Mellanöstern, eller till främre Asien. Inte heller till Indien eller Kina eller ens Japan. Varför inte? Den frågan kan vem som helst svara på, orsakerna är uppenbara – geografiska avstånd i kombination med helt annan kultur plus i de flesta fall dåligt fungerande samhällen vad gäller ekonomi och demokrati.
De två största etniska grupper inom flyktingskaran som Sverige tagit emot de senaste åren utgörs av irakier och somalier. Varför väljer en relativt stor del av de irakiska och somaliska flyktingarna att fly, inte till geografiskt närbelägna samhällen, utan hellre till detta avlägsna land, dessutom ett land med en för en irakier eller en somalier troligtvis helt främmande kultur, vad gäller religion, kvinnosyn och demokrati? Även den frågan kan vem som helst svara på: det handlar om pengar.
Ekonomi är den absolut starkaste drivkraften bakom varför flyktingströmmen från MENA-länderna (Mellanöstern och Norra Afrika) går till Europa, och då inte minst till Sverige. Eller som man i en välmenande offentlig utredning från 1979 kunde förutspå: ”Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål”. Med andra ord: flyktingcharter.
Ekonomiska drivkrafter
Pengar är en stark drivkraft. Vi är beredda att göra rätt mycket för pengar, som till exempel att jobba i fabrik i 45 år. I det normala arrangemanget, vad gäller pengarnas makt och drivkraft, ligger oftast ett kontrakt i botten. Gör du det och det så betalar jag dig så och så mycket – så ser till exempel mitt kontrakt ut med min arbetsgivare, och med min städerska Aida. En ömsesidighet uppstår, som i princip när som helst kan rivas itu om någon part inte håller vad den lovar. Det här är en ekonomisk grundval som alla demokratiska samhällen bygger på.
Då pengar är denna starka motiverare uppstår inte sällan situationer där människan försöker tillskansa sig pengar utan att bidra med motsvarande insats. Bankrån är ett sådant exempel. Svindleri är ett annat. Mutor ett tredje. Det här är brott mot det gemensamma samhällskontraktet, som i vår del av världen inte är accepterat och som därför kan leda till inte bara fängelsestraff utan också till social uteslutning.
Det finns dock också en gråzon, mellan det tydliga samhällskontraktet och det uppenbara brytandet av denna regel. Gråzonen kan illustreras av mannen som simulerar en ryggskada och får förtidspension vid 50 års ålder, trots att han mycket väl skulle ha kunnat fortsätta jobba i tio år till. Det här är inte okej i folks ögon, men då det inte är helt lätt att bevisa skuldbördan, lyfts sällan problematiken upp i offentligheten.
Det samhälle som tillåter en alltför stor gråzon riskerar att bli utnyttjat av en stor del av befolkningen. Att ha en så liten gråzon som möjligt torde därför vara en viktig målsättning för varje samhälle som önskar att fungera någorlunda väl.
En sådan grå, ogenomlyst zon, innehållandes en lockande mängd pengar, kan också bevisligen motivera människor från avlägsna länder att söka sig till vårt land. Det vet Domenico Lucano, borgmästare i den lilla italienska staden Riace. Han uttalar sig om de 150 palestinier som fått flyktingasyl i Italien, men som efter några år i Riace, där de inte garanteras försörjning av staten, flytt vidare till Sverige i hopp om att få ny flyktingasyl. Lucano säger att enda anledningen till att man valt Sverige är på grund av ett generöst bidragssystem som kan försörja dem livet ut.
Välfärdsstaten
Den svenska välfärdsstaten bygger till stor del på det ömsesidiga kontrakt jag skisserat i kapitlet ovan. Vill man hitta en startpunkt kan man nämna 1938 då arbetarorganisationen LO slöt ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där man i samförstånd reglerade hur man skulle agera i samhället.
Innan 1938 visade sig inte sällan klasskampen i sin nakna brutalitet. Mest var det arbetsgivarsidan som bromsade och förnekade rättvisa och bättre mänskliga förhållanden för den växande arbetarklassen. Socialdemokratin tycktes emellertid förstå hur man skulle gå tillväga, samtidigt som arbetsgivarsidan var pressad av vetskapen om kapitalismens nyligen upplevda kris. Saltsjöbadsavtalet var med andra ord en slags kompromiss, ett fredsfördrag, ett kontrakt som satte sig över eventuella motsättningar, i syfte att hitta gemensamma, mer fredliga, lösningar.
Tillsammans med socialdemokratins vision om Folkhemmet kom detta att leda fram till det vi idag kallar för Välfärdsstaten – en stat som önskar skapa bäst möjliga förutsättningar för sina medborgare och som i sin välfärd också tar hand om de svagaste; en väv av ömsesidiga beslut och relationer som tillsammans utgör vårt samhälle. Motsättningar fortsätter förvisso existera, men generellt sett hanteras dessa under fredliga och civiliserade former.
Det här sättet, att hellre försöka begränsa konfliktvågorna än att låta de löpa fritt, har bidragit till det vi idag kan igenkänna som ”Sverige”eller som ”Det typiskt svenska”; ett i stort vällyckat projekt som på många nivåer präglar våra handlingsmönster och som starkt bidragit till att lyfta ett fattigt land till att bli ett av de mest välmående.
Tittar man närmare på vad som utgör grunden i det gemensamma samhällskontraktet hittar man fyra nödvändiga fundament, fyra pelare.
Först, Arbete. Man ska arbeta, för att bygga landet, och detta arbete ska betalas skäligt. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja arbeta.
Dels handlar det om Demokrati. Demokratin är en förutsättning för välfärdsstaten. Yttrandefrihet, pressfrihet, politisk frihet; men också en kulturell demokratisk skolning som innehåller kvinnans och barnens rättigheter, sanitet, och förnuft i ekonomiska- och utbildningsfrågor. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja ha denna demokrati.
För det tredje handlar det om Fördelning. Välfärdsstaten skall utan att bryta mot äganderätten eller andra demokratiska ordningar sträva efter att i bästa förmåga fördela de vinster som arbetet genererar. På så sätt kan samhället också vettigt sörja för dem som av någon anledning inte kan delta i den direkta produktionen. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor istället för att nyttja denna fördelning enbart skulle vilja utnyttja den.
Till sist handlar det om Avgränsning. Utan den sociala konstruktion som en stabil nationsgräns är hade aldrig välfärdssamhället kunnat byggas; det gemensamma projektet blev genom landets avgränsning möjligt att genomföras. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att de styrande i Sverige en dag skulle betrakta gränser som något klandervärt.
En välfärdsstat, som vi känner den, kan inte fungera om så bara en enda av dessa pelare rasar samman. Utan arbete, finns ingenting att bygga med. Utan demokrati, så tystnar utvecklingen och det frigörande tankeutbytet. Utan fördelning, upprätthålls orättfärdiga klyftor. Utan avgränsning, rinner allt ut i sanden.
Kulturella skillnader
Måste ett samhälle vara kulturellt homogent för att fungera bra? Nej, inte om vi med kultur menar ytliga fenomen såsom vad man äter för mat, vad man berättar för historier, vilken musik man lyssnar på och så vidare. I själva verket är varje land uppbyggt runt en mängd sådana här olika kulturella signaturer; mångfalden kan vara enorm. Det finns till exempel kulturella skillnader mellan olika småbyar i Norrland, små dialektala skillnader, skillnader i sättet att tillaga vissa maträtter, till och med skillnader i temperament. Det finns förstås också ännu större sådana kulturella skillnader mellan de olika regionerna i ett land.
När jag flyttade till Skåne från Norrland, där jag är född och uppvuxen, och gifte mig med en tös från Malmö, frågade jag min svärfar, en inbiten malmöit, om jag nånsin kunde räkna med att bli en riktig skåning. Han tänkte efter i en sekund och svarade: ”Aldrig”.
Det här är ytliga kulturella skillnader som vi accepterar och odlar utan att det på något sätt känns hotfullt för det gemensamma samhällsprojektet. Vi kan som utbölingar i en annan del av landet förstås känna oss främmande, men det är mer av ett privatpsykologiskt dilemma än något annat.
Uppstår kulturella skillnader emellertid på ett djupare plan, kan följderna bli svårare, via destruktiva friktioner och splittringar i samhället. Vad kan då betraktas som djupare kulturella fenomen? Ekonomen Tino Sanandaji uttryckte det så här på ett seminarium i Almedalen sommaren 2011: ”Det jag menar…är de informella spelregler som styr samhället. Det handlar om värderingar och det handlar om normer.”
När jag flyttade till Skåne utmärkte jag mig framför allt genom min annorlunda dialekt. I övrigt, vad gällde syn på lagar och regler, demokrati och t.ex. kvinnans rättigheter, skilde jag mig inte från den gängse malmöiten.
När jag flyttade till Förenade Arabemiraten (UAE) dock, skilde jag mig avsevärt i dessa frågor från den lokala befolkningen, trots att UAE ändå måste betraktas som relativt liberalt för att vara ett muslimskt land. För att undvika konflikt var jag tvungen att anpassa mig till de regler som fanns på plats. Jag kunde äta min svenska mat, lyssna på min musik, i stort sett klä mig som jag alltid brukar, men jag kunde inte för ett ögonblick räkna med att min bakgrund och mina grundnormer skulle respekteras framför landets egna lagar och förordningar. Det kan förstås vara svårt att leva i en så pass diametral kulturell motsats, men det går om man anpassar sig, och klarar man inte av det kan man alltid resa vidare. Vilket jag gjorde efter två år.
Att bo i Norge hade också sina kulturella utmaningar, men enbart på det ytliga planet.
Spanien och Costa del Sol, där jag nu bor, är egentligen samma sak som Norge, fast med några intressanta skillnader. Den lilla spanska landremsan som sträcker sig från Nerja ner till Gibraltar är för Europa ett unikt multikulturellt ”experiment” (möjligtvis kan Monaco, Mallorca och Kanarieöarna också nämnas i sammanhanget), som uppstått på grund av ett jämnt och bra klimat, bra flygförbindelser, och ett överskott av pengar i de nordeuropeiska och östeuropeiska länderna. Här trängs finländare, danskar, norrmän, svenskar, engelsmän, irländare, holländare, tyskar, ryssar, med den inhemska spanska befolkningen. Och i stort sett sker detta friktionsfritt.
Hur kan det komma sig? Jo de ytliga kulturella uttrycken tillåts hållas intakta, men på det djupare planet råder ömsesidighet och konsensus; ”de informella spelregler som styr samhället” är alltså intakta; ingen förnekar eller utmanar de fyra pelarna – Arbete, Demokrati, Fördelning, och Avgränsning.
Att fly och få skydd
Det är naturligt för oss människor att ge skydd till den som är hotad till livet. Skydd, ett mål mat, och en säng att vila i. Inga motprestationer krävs. Det omedelbara skyddet är det viktiga. Sträcker sig emellertid skyddsbehovet över en längre tid, veckor, månader, år, uppstår naturligt en annan situation, där den som erbjuder skyddet, maten och sovplatsen, börjar ställa vissa förväntningar på den som är jagad. Denne bör i alla fall tvätta sängkläderna själv, kanske också hjälpa till att bereda maten och delta i andra dagliga göromål som ett hushåll kräver. Efterhand som tiden går, och flyktingen förhoppningsvis bidrar med sitt strå till stacken, kan denne successivt till och med bli en naturlig del av gemenskapen, och bli erbjuden att stanna trots att hotet är borta och det finns möjlighet att återvända till den egna boplatsen.
Men vad händer med relationen om denna förväntade ömsesidighet uteblir? Jag återkommer strax till den frågan, först lite historik.
De som sökt sig till oss
Fortsæt med at læse “Hisings Backa: “Hur kunne det gå så här långt?””





Jämsides med det reella mörkret ligger ett annat mörker tungt över Nordkorea. Det är tystnadens, rädslans och åsiktsdiktaturens mörker. Alltsedan landets ledare 





