Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Nej, det började inte med terrordåden i Norge. Starka krafter har länge velat begränsa allmänhetens möjligheter att komma till tals i tidningssajternas kommentarsfält. Utåt säger sig medieföreträdare vilja ha en dialog med sina läsare. Men de hycklar. Att administrera läsarkommentarer kostar tid och pengar, och det är ingenting som medieföretagen vill betala för. Journalister gillar inte heller att utsätta sig för obehaget att få sina artiklar sågade jämns med fotknölarna av arga läsare. De krafter som vill begränsa yttrandefriheten väntade bara på ett tillfälle. Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge den 22 juli kom som på beställning. Massmorden gav dem exakt det alibi de behövde. Under parollen ”Bort med näthatet” har medias marionettregissörer skridit till verket och ytterligare inskränkt allmänhetens möjligheter att komma till tals i offentliga fora.
Värmlands Folkblad var först i Sverige med att stänga kommentarsfälten, fyra dagar efter terrordåden i Norge. ”Dyngspridarna på nätet göder hat och främlingsfientlighet” anser VF:s chefredaktör Peter Franke.
Sedan har Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen meddelat kraftiga begränsningar i möjligheterna att kommentera på deras nätsajter, framför allt genom minskade möjligheter att skriva anonymt.
Det är slutet på en smekmånad mellan media och läsarna som blev ganska kort. När internet i början av 2000-talet gav möjligheter att kommentera tidningsartiklar såg i synnerhet medias chefer utvecklingen genom nyputsade vinstglasögon och var lyriska. ”Läsarmedverkan” och ”dialog” lät så bra. För en dagspress som kämpar mot sjunkande upplagor och vill slippa förvandlas till döende dinosaurier framstod läsarinflytande som en välkommen räddningsplanka. I tidningshusen hoppades man att det skulle ”stärka tidningarnas varumärken” och ”skapa lojalitetsband” mellan läsarna och den egna tidningen. Riktigt så blev det inte. Internet och bloggvärlden har fortsatt att sopa golvet med dagstidningarna, och upplagorna fortsätter att sjunka. Och journalisterna visade sig vara totalt oförberedda på att de snart skulle vada omkring i en störtflod av arga läsarkommentarer.
Journalister har aldrig blivit emotsagda
Journalister är en yrkesgrupp som aldrig tidigare har blivit emotsagd av sina avnämare. Det enda veto mediekonsumenterna har haft tillgång till har varit att säga upp tidningsprenumerationen och tv-licensen, i övrigt har man fått gapa och svälja. Sedan evighetens begynnelse har makten över ordet varit förbehållen en liten klick som har haft privilegiet att fritt formulera sig offentligt. Med självklar rätt har de lagt beslag på tolkningsföreträdet och slagit fast för oss andra vilka åsikter som är de rätta.
Denna elit har haft obegränsad tillgång till medias kanaler och oinskränkta möjligheter att trumpeta ut sina budskap. Om de någon gång stött på motstånd har det på sin höjd rört sig om lite noga utvalt och betydelselöst gläfs från i förväg godkända proffstyckare på tidningarnas debattsidor. Och möjligen någon välregisserad debatt i form av föga trovärdigt spel för galleriet i riksdagens kammare, där annars förkrossande enighet har rått om det mesta. I den händelse makteliten har haft en rudimentär susning om att deras agenda och åtgärder kan väcka känslor och reaktioner hos vanligt folk har den i varje fall sluppit att möta dem öppet. Därigenom har den ostört kunnat fortsätta leva i villfarelsen att dess egna åsikter är de enda som existerar. Här finns grundorsaken till en förbluffande tondövhet inför reaktionerna från allmänheten.
Internet har förändrat allting
Internet har vänt upp och ner på allting och ställer journalisterna inför något historiskt nytt – en opposition. Där vanliga människor tidigare har varit tvingade till tystnad har internet gett dem röst. Inte nog med det: folk använder sig av de möjligheter som nätet ger dem. För journalister och andra i den politiskt korrekta makteliten är det chockartat.
”Läsarkommentarerna har i många år varit heta potatisar internt och reportrar har ifrågasatt varför de ska behöva finna sig i att de själva, och personer som de intervjuat, angrips med råa tillmälen direkt under artiklarna. Andra har menat att journalisterna har sig själva att skylla, eftersom de så sällan själva gått in och diskuterat med läsarna och därmed inte bidragit till att höja nivån”
skriver Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihet som specialområde, i en debattartikel med rubriken ”Även det stötande förtjänar skydd” på Svenska Dagbladet Brännpunkt.
”Näthatet” en berättigad reaktion
Det är nu inte så enkelt som att det bara handlar om att journalisterna inte går in och diskuterar med läsarna. Det som kallas ”näthat” är till stor del allmänhetens berättigade reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik, mot ett inavlat debattklimat och enkelriktade maktstrukturer som många människor i dag känner sig totalt överkörda av. Allt fler genomskådar medias mörkläggning och lögner, allt fler har helt enkelt fått nog av att dagligen manipuleras och få politiskt korrekta bluffuttalanden serverade rakt upp i ansiktet. En nätkommentar av signaturen Johannes Brahe på bloggen Politiskt Inkorrekt uttrycker vad det handlar om:
”De som på allvar vill påstå något sådant infantilt som att bara sverigedemokrater står för de politiskt inkorrekta inläggen i debattfälten ska inte glömma att den decennielånga opinionsbildning, vänster- och invandringspropaganda som media, inkl SVT, hittills har fått köra oemotsagda har varit långt ifrån folkligt förankrad och representativ. Det är verkligen inget konstigt att allmänheten reagerar på vad den matas med i media. Allt fler människor genomskådar det politiskt korrekta svamlet, vilseledandet, lögnerna.”
Behändiga slaskdiagnoser som befriar från ansvar
Ordval är intressanta. När journalisterna konfronteras med folklig vrede kallas det ”näthat”. Ordet är liksom ”islamofobi” behändiga slaskdiagnoser och etiketter som gör det möjligt för journalisterna att distansera sig från de underliggande problemen genom att göra systemkritiker och andra med ”fel” åsikter till en särskild sorts hatiska och föraktliga människor. Sådana begrepp har dessutom fördelen att de befriar journalisterna från ansvar. De slipper reflektera över orsakerna till att ”näthatarna” är förbannade och behöver aldrig drabbas av den besvärande insikten att läsarnas/lyssnarnas/tittarnas vrede är en adekvat reaktion på vad de själva ger ifrån sig.
Anders R Olsson i Svenska Dagbladet igen:
”Det hätska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast på frustration: över att ingen bryr sig om vad man säger, över att det aldrig blir någon dialog.”
Att få nätspyor över sig
Vad man kan och inte kan skriva på nätet är ingen okomplicerad fråga. Varje gång någon formulerar sig väcker det känslor och reaktioner hos någon annan. Det är ett existentiellt grundvillkor, ingenting som bara gäller på internet. Det finns en grupp riktigt hätska kommentatorer med nolltolerans mot alla andra åsikter än sina egna och med främsta mål att kränka och utropa andra till idioter. Själv har jag, förutom de obligatoriska tillmälena rasist och främlingsfientlig, blivit kallad högerextrem, populist,
Ku Klux Klan, hagga, jude, sionist, sodomitkramare och nekrofil. Jag har fått veta att allt jag skriver är skit och blivit beskylld för att vilja utrota varenda människa på jorden. Bland annat. Det är inte roligt att bli nedkletad med invektiv, det vet alla som någon gång har fått nätspyor över sig. Men invektivspridarna är ingalunda i majoritet bland nätkommentatorerna, och någonstans har vi ett val: att slå vakt om yttrandefriheten, till priset av att stå ut med en del okvädingsord. Eller att börja tumma på den, och därmed på demokratin. Ingen kan säga att någon annans känslor eller åsikter är fel. Men var och en har ett ansvar för hur man uttrycker sig.
Anonymitet kan vara skillnaden mellan liv och död
Journalisters uttalanden kan vara oerhört avslöjande. I SVT Debatt den 1 september yttrade Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson följande minnesvärda ord:
”Om man har så svårt att stå för sina åsikter med namn kanske man ska överväga att skaffa sig en annan åsikt.”
Den som själv aldrig tar några risker genom att avvika från mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons värld verkar åsikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handväska – inte något som växer fram ur en långvarig process av tankar och erfarenheter. De som blankt avfärdar behovet av och rätten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet på gränsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebära skillnaden mellan att dö eller att få fortsätta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok ”Satansverserna” redan fallit i glömska?
Statsministern sanktionerar våld mot oliktänkande
Sverige är redan ett samhälle där mycket otäcka saker händer människor som inte bekänner sig till de ”rätta” åsikterna: misshandel, hot, att få fönstren krossade och väggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller få sparken från jobbet, få yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nätverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar våld och trakasserier mot oliktänkande.
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” (Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kommenterar våldsdåd mot Sverigedemokrater vid ett framträdande i Malmö den 14 september 2010.)
Mer av debatten kommer att ske anonymt
Kim Möller, bloggaren bakom Uriasposten,förutser i en artikel i Jyllands-Posten (ej på nätet, scroll lidt) att debatten i ökande utsträckning kommer att ske anonymt:
”Jeg lever på en hemmelig adresse og kender til presset, men hvis konsekvensen af at ytre sig i debatten er, at man uforvarende kan blive kædet sammen med en massemorder, er det betydeligt lettere at diskutere anonymt” siger Kim Møller .
”Hvis jeg havde vidst for 10 år siden, hvad jeg ved i dag om de mange konsekvenser af at debattere åbent, ville jeg have valgt at debattere anonymt.”
Anonymiteten kan handla om att få behålla jobbet eller att ens barn inte ska komma till skada .En intensivvårdsläkare skriver under signaturen Ivadr i en kommentar på Politiskt Inkorrekt om hur invandringen förändrar sjukvården:
”Jag är, som signaturen antyder, intensivvårdsläkare och har sett mycket av detta. Man är som Iva-doktor auktoritär då vi besitter kunskap som folk inte kan ta in via internet för exempel. Dock ser jag en tendens till ökning av gap- och skrikpatienter med anhöriga som gapar än mer. Krav finns, som ibland är orimliga. För dagen har vi en ganska ung invandrargeneration, men då dessas föräldrar blir i behov av avancerad vård kommer problemen att öka. I dagsläget är en stor andel intensivvårdspatienter av yngre ålder som råkat ut för akut trauma att härleda till just invandringen. Det är skott/knivskador. Överfall/misshandel. Balkongfall etc. Både gärningsmän och drabbade kan relateras till nybyggare. Vi handlägger också havande kvinnor med smärtlindrande epiduralbedövning och beredskap för kejsarsnitt. Inte sällan ställs det krav på att narkosläkaren ska vara kvinna och det kan ibland anta orimliga proportioner med oerhörd aggressivitet.
Alla mina kollegor vet detta och tycker sannolikt innerst inne som jag, men det skulle de aldrig visa offentligt. Om mitt landstings ledning skulle läsa detta och härleda det till mig skulle jag sannolikt avskedas. I takt med detta släcks debattmöjligheterna på nätet ned för dem som inte vill, eller kan skriva under med eget namn. Hade jag gjort det hade mitt hus skadats, mina bilar slagits sönder och mina barn hotats. Anonymitet är ibland ett måste för att kunna uttrycka sig utan risk för repressalier.”
Unga kvinnor mest positiva till läsarkommentarer
En majoritet av läsarna vill kunna kommentera på dagstidningarnas nätsajter. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet har låtit Sifo göra.
En majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att läsarkommentarerna är viktiga. Mest positivt inställda är unga kvinnor i åldern 15-29 år. 67 procent i den gruppen tycker att läsarkommentarer är viktiga, jämfört med 53 procent av männen i samma ålder. Det är alltså inte främst arga skalliga unga män boende i glesbygd som tycker att nätkommentarer är viktiga. Pensionärer är en annan stor grupp som uppskattar kommentarsfälten, mer än medelålders personer. Ett intressant resultat är att arbetslösa, lågutbildade, arbetare och offentliganställda tycker att läsarkommentarer är viktiga i större utsträckning än högutbildade, egenföretagare, tjänstemän och privatanställda.
”En kvalificerad gissning är att folk med högre utbildning och status i samhället upplever att de redan har möjligheten att komma till tals. För människor med lägre status blir kommentarsfälten däremot en viktig plattform för att göra sin röst hörd” säger medieforskaren Sofia Mirjamsdotter.
Det handlar om makt
Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Locket på tryckkokaren”