af Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Har vi en samizdatkultur i Sverige – det vill säga ett debattklimat som tvingar alternativ och icke önskvärd information till en underjordisk källartillvaro? Vi är många som tveklöst svarar ja på den frågan. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ställer den och ger själv en del av svaret genom att skriva om saken – inte i den tidning där han är anställd, utan på sin privata blogg.
Per Gudmundson är en mycket kunnig journalist, utrustad med större mod och integritet än flertalet av sina kolleger. Han balanserar på slak lina med vad som är möjligt att publicera i traditionella media. Myten om att vi har yttrandefrihet i Sverige är ungefär lika trovärdig som sagan om Rödluvan och vargen. Men den alternativa informationen i bloggvärlden erövrar ständigt ny mark på bekostnad av de sanningsfientliga krafterna i traditionella media.
Utan yttrandefrihet ingen demokrati. Formellt har vi yttrandefrihet i Sverige. Den finns stadgad i grundlagen:
”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.” (Regeringsformen Kap. 2. paragraf 1.)
Här ska alla kunna andas yttrandefrihetens friska luft. Men hur ser det ut i verkligheten? Fråga till exempel den flerfaldigt mordhotade konstnären Lars Vilks vad han anser om yttrandefriheten. Fråga den danske tecknaren Kurt Westergaard som varit utsatt för upprepade mordförsök. Fråga alla dem för vilka bloggvärlden är den enda möjligheten att publicera fakta och åsikter som avviker från de officiellt sanktionerade.
De hängivna lakejerna gör jobbet
Visst, det är inte staten i egen hög person som hindrar människor från att uttrycka det de vill. Metoderna är mer raffinerade än så. Det är de hängivna och sanningsfientliga lakejerna, strategiskt utplacerade i media, förlagsbranschen, universitet, högskolor och myndigheter som gör renhållningsjobbet i sann PK-anda. Den som i dagens Sverige yppar sanningar eller åsikter som inte stämmer med mainstreamparadigmet sätts inte i fängelse på vatten och bröd. Så primitiva är vi inte. Istället hotas de av marginalisering, mobbing, förföljelse, misshandel, omplacering på jobbet, isolering, en krossad karriär, disciplinpåföljd, uthängning i media, att få sparken från jobbet och bli socialt utfrusen och stigmatiserad. Mer än en sådan utstötningsprocess har slutat med självmord. Att stigmatiseringsmekanismerna förnekas offentligt är bara ett av tecknen på att Sverige är insvept i en kollektiv lögn där dimmorna sveps allt tätare kring befolkningen.
Grunden för en samizdatkultur är bristande yttrandefrihet, att vissa sanningar inte får finnas. För individen har det ingen som helst betydelse om det är staten eller andra maktcentra som kväver det fria ordet. Ett tecken på en sönderfrätt demokrati med strypt yttrandefrihet är att samtliga media går i den politiska maktens ledband och effektivt stänger ute det som avviker från den verklighetsbild man har bestämt ska gälla. Utan de här förutsättningarna skulle ingen samizdatkultur uppstå, för den skulle inte behövas. De alternativa media som utgörs av sajter och bloggar på Internet har uppstått ur en bristsituation, det tomrum som bildas när traditionella media utelämnar, friserar, mörklägger och ljuger om icke önskvärda delar av verkligheten. I decennier har vi varit utlämnade till medias verklighetsbeskrivning och inte haft något alternativ. I dag kan människor välja att informera sig från oberoende informationskällor på Internet. Medan sanningsfobikerna i gammelmedia ägnar sig åt att skjuta brevduvor och stena budbärare upptäcker allt fler människor hur de vilseleds och manipuleras av traditionella media.
”Det var vi i etablissemanget som gjorde det”
Det är i detta klimat av desinformation, censur och självcensur, rädsla och politisk korrekthet som Per Gudmundsons fråga är intressant. Lever vi i en samizdatkultur? Han går längre än så. Han tar på sig en del av ansvaret för att den information som inte är önskvärd i traditionella media förpassas till en underjordisk källartillvaro: ”Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdatkulturen.” Han tar också upp varför Sverigedemokraterna gick framåt så mycket i valet. ”Det var vi i etablissemanget som gjorde det.”
Det är ett trendbrott, ett första ras i den mediala Berlinmuren. För första gången gör en yrkesverksam journalist i gammelmedia ett ärligt försök att problematisera det informationsmonopol som han själv är en del av och erkänner sig dessutom som medansvarig för att allt mer information tvingas söka sig till en parallell informationsförmedling på Internet.
Hur har ett någorlunda fritt och öppet land som Sverige kunnat förvandlas till en rädslans diktatur, det ofria ordets land? Sverige är i särklass men långtifrån unikt. Utvecklingen mot tystnad och rädsla sker i hela Västvärlden. I diktaturer och muslimska länder existerar ingen yttrandefrihet över huvud taget. En orsak är islam, den ideologi som bygger på förtryck och underkastelse, som berövar kvinnor och homosexuella deras människovärde och legitimerar våld för att nå sina mål. Det är de islamistiska fundamentalisterna som marscherar och begränsar yttrandefriheten genom att skrämma livet ur författare, journalister och konstnärer. Tusentals människor har fått sätta livet till när de har utövat sin åsikts- och yttrandefrihet. Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie, författare till romanen ”Satansverserna” lever fortfarande med den fatwa, dödsdom, som Irans islamistiske diktator, ayatollah Ruhollah Khomeini utslungade 1989:
”Avrätta dem snabbt varhelst de påträffas”
”Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt varhelst de påträffas, på det att ingen annan ska våga kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är den som blir dödad på detta uppdrag en martyr” förkunnade ayatollahn.
Fatwan mot Salman Rushdie var början till en våg av våld och hot mot publicister i Väst i islams namn. När Jyllands-Posten i september 2005 publicerade Muhammedteckningar av bland andra Kurt Westergaard blev det början till blodiga upplopp i Mellanöstern och Afrika som skulle komma att kosta minst 300 människoliv. Hoten från islamisterna hänger som stora svarta moln över vår västerländska yttrandefrihet. Och media anpassar sig. Det är inte konstigt om dödshot får journalister och författare att tystna och väga sina ord på guldvåg. När allt kommer omkring vill de flesta hellre leva än dö.
Ändå vågar jag påstå att det inte främst är dödsrädsla som får svenska journalister att glömma sitt professionella uppdrag och bete sig sanningsfientligt. Nej, det är andra värden som står på spel; karriären, pengarna och den sociala tryggheten. Rädsla för att göra sig obekväm på jobbet och inte få fortsatt anställning eller vikariat. Rädsla för att bli utfrusen ur den sociala gemenskapen. Den högst befogade oron för att telefonen slutar ringa om fler frilansuppdrag. Rädsla för att förlora sin försörjning och rädsla för att det ska hända ens barn något. Kort sagt: om inte fysisk så yrkesmässig och social död.
Vi ska inte heller glömma att stora delar av den svenska journalistkåren faktiskt tror på utopin om det mångkulturella samhället, som om de vore religiösa. Fakta som skulle riskera att få dem att vackla i tron är inte önskvärda. Märkligt nog handlar de dock inte i enlighet med sin tro när de väljer var de ska bosätta sig. Säkert som amen i kyrkan återfinner vi dem i segregerade monokulturella områden uteslutande bebodda av etniska svenskar.
De räddaste tystnar
Resultatet av medias mörkläggning och tystnad när det gäller bland annat obehagliga fakta om massinvandringens konsekvenser är det värsta som kan hända i ett land som fortfarande gör anspråk på att kallas demokrati. Tilltron till och tillhörigheten i samhällsbygget raseras. När den officiella bilden avviker starkt från vad människor upplever i sina egna liv uppstår ett svårhanterligt vacuum, en ovisshet och osäkerhet. Människor hamnar i ett glapp och vet inte om de kan lita på sina sinnen. De räddaste tystnar, vänder sig inåt och behåller sina tankar och tvivel inom sig.
Det gäller till exempel många människor som i sin krafts dagar var med och byggde det svenska Folkhemmet och som nu är gamla. De känner inte längre igen sig i det mångkulturella Sverige. De försöker orientera sig i en tillvaro där det är svårt att förstå hemtjänstpersonalens brutna svenska och där de gamla välkända hållpunkterna inte längre existerar. Andra vågar tro på vad de själva upplever och börjar alltmer ifrågasätta den officiella verklighetsbilden. När förfalskningen rämnar är den demokratiska krisen ett faktum. Maktelitens svåraste fråga blir om det över huvud taget går att bygga upp medborgarnas förlorade tillit igen.
”Hela vårt sätt att leva står inför rätta”
”Hela vårt västerländska sätt att leva står inför rätta, och ändå är det förfärande tyst i svenska massmedia” skriver Ingrid Carlqvist om rättegången mot Geert Wilders i tidningen Kristdemokraten.
”Den som vill veta något om hur det går är hänvisad till bloggar och utländska medier. Om Wilders fälls kan yttrandefriheten vara under avveckling, inte bara i Nederländerna utan i hela Västvärlden. En fällande dom kan leda till ökad självcensur och ännu våldsammare aktioner mot Lars Vilks och de få andra som vågar ifrågasätta islam och islamisterna. Hur har vi hamnat här? Hur kan det komma sig att svenska medier är betydligt mer förfärade över att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen än att islamister försöker tysta oss? Tar vi vår livsstil och våra rättigheter så för givna att vi tror att de aldrig kan tas ifrån oss?”
Att det skulle vara illa ställt med den svenska yttrandefriheten förnekas givetvis hätskt i PK-journalisternas bastioner. I Expressen spottar, fräser och förfasar sig Ann-Charlotte Marteus över att ”Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson tycker synd om Sveriges förtryckta kulturrasister. De är liksom vår tids Solzjenitsyn.”
Testa yttrandefriheten!
Fortsæt med at læse “Søndagskronik: De sanningsfientliga”