af Julia Caesar ©
”Allas lika värde” låter bra. Verkligt ädelt och solidariskt. Tanken att alla människor är likadana, lika mycket värda och har samma rättigheter omfamnas i dag lika hett av borgerliga partier som av vänsterinriktade. Det är en utopi lika vacker som de flesta andra, men likafullt – en utopi. Mot bättre vetande och i strid med all historisk erfarenhet tävlar de sju riksdagspartierna om att driva Sverige vidare på en sviktande genomrutten botten av tomma ord. Men luftpastejer har aldrig varit någon hållbar grund för samhällsbyggen. Floskler som talet om ”allas lika värde” har lett landet in i en utdragen självmordsprocess. Sveriges och befolkningens bästa offras för en uppenbar lögn som eroderar landet inifrån.
Dogmen om ”allas lika värde” är en konstruktion sprungen ur kommunistiska diktaturer. I Stalins Sovjet, Maos Kina och östtyska DDR trodde man sig kunna skapa ”Den nya människan”, liktydig med hjärntvättade och lydiga kommunister som blint lydde staten. Barn sågs som en råvara tillhörig Staten och Partiet. Mjuka som vax skulle de formas för att tjäna kommunismen. Med totalitära diktaturers utbud av maktmedel som skräck, tortyr och våld försökte man utplåna den mänskliga naturen och betvinga universella mänskliga drivkrafter som självbevarelsedrift, överlevnadsinstinkt, egoism, ägandebegär och strävan efter individuell lycka och framgång. Men inget av de politiska experimenten har någonstans eller någonsin i världshistorien ens med hjälp av massmord och totalitärt tvång lyckats ändra människans natur eller utifrån sina utopier bygga jämställda och demokratiska samhällen.
Vi föds varken lika eller med lika värde
Vi föds inte alls lika. Det har Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard University, visat i sin mycket uppmärksammade bok ”Ett oskrivet blad: och andra myter om människans natur” (The Blank Slate).
Redan från befruktningen är vi utrustade med olika genpaket som programmerar vår begåvning och våra olika karaktärer, och alltifrån födseln formas vi av den familj, det samhälle och den kultur där vi växer upp och lever våra liv.
Vi föds inte heller med samma värde. I majoriteten av jordens länder, framför allt muslimska men även i det sekulära Kina, är flickor och kvinnor värda långt mindre än pojkar och män. Miljoner flickfoster aborteras, och nyfödda flickebarn dödas. Kvinnans värde är i vissa kulturer inte mycket större än värdet av boskap. Det är enbart som hushållerska, sexslav och avelsdjur att fritt förfoga över som hon har ett existensberättigande. Sjuka och handikappade värderas lägre än friska och välskapta i de flesta kulturer.
Om vi utgår ifrån att barn föds med ”lika värde” i jämlikhetens förlovade land Sverige så sätter devalveringen igång omedelbart efter födseln, både genom individens egen försorg och hans/hennes familj. En flicka som föds i en muslimsk familj i Sverige har – trots alla politiska jämlikhetsintentioner – med kulturellt betingad automatik en avgjort mer begränsad framtid än en pojke som föds i samma familj.
Vad är en storljugande politiker värd?
Innan vi oreflekterat säger ja och amen till dogmen om ”allas lika värde” kan vi ställa oss några frågor:
• Är en pedofil som har våldfört sig på småbarn lika mycket värd som den som uppfann penicillinet?
• Är en massmördare lika värdefull som en läkare som räddar liv?
• Är en storljugande politiker värd lika mycket som en hederlig dagisfröken?
• Är en människa som uteslutande begår onda gärningar lika mycket värd som någon som försöker göra gott och undviker att medvetet skada någon?
Talet om “allas lika värde” är en fet lögn som saknar historisk relevans och enbart tjänar syftet att dämpa våra politiska företrädares högst berättigade ångest över det samhälle de har skapat.
Inga kelgrisar och inga styvbarn
I Sverige tog den socialdemokratiska varianten av ”allas lika värde” form när statsminister Per Albin Hansson och hans regering från 1932 och framåt byggde Folkhemmet. I ett berömt tal i riksdagens remissdebatt 1928 uttryckte Per Albin Hansson sin vision så här:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”
Inga kelgrisar och inga styvbarn. Alla är jämlika. Det var ett tag sedan. Under ett långt socialdemokratiskt styre har vi fått se hur tesen om ”allas lika värde” har vänts till sin motsats. Vissa är mer jämlika än andra. I synnerhet socialdemokratiska partitoppar, EU-politruker och fackföreningspampar är definitivt kolossalt mycket mer jämlika än andra.
Trots alla historiska socialistiska fiaskon har de borgerliga partierna glatt tagit trossatsen om ”allas lika värde” till sitt hjärta. Om det är någonting som kan få politiker av alla kulörer att gå upp i falsett och få röda indignationsfläckar på halsen är det den så kallade ”värdegrunden”. Ett bra exempel är den här debatten i SVT:s ”Gomorron Sverige” mellan näringslivsminister Maud Olofsson (c) och Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson, där Olofsson med flammande kinder försvarar tesen om ”alla människors lika rätt och värde”.
”Ett ständigt återkommande tema i den svenska politiska debatten – och i mediebevakningen – är skillnader. (…) På något sätt antas det vara självklart att alla som bor i Sverige vill, kan och borde leva samma typ av liv. Vi vill visserligen själva välja hur vi vill ha det, men totalt sett måste det ändå vara likadant. För alla, överallt. Vid alla tidpunkter. Det svenska samhället är besatt av likhet” skriver Markus Uvell i boken ”Folkhemspopulismen”.
Lika mycket lördagsgodis åt alla?
Vi, de ”lika värda”, matas dagligen med ”värdegrunden” så till den grad att vi glömmer att fundera på vad den egentligen betyder. Den har blivit ett av de diffusa politiska begrepp som har evakuerats på verklig innebörd. Med karamellsött tal ska vi fås att tro att vi lever i den bästa av världar och att Pappa Staten ger oss alla exakt lika mycket veckopeng och lördagsgodis.
Vi ska ta en titt i några av Pappa Statens godispåsar och se vad som döljer sig där. Jag har packat upp några av dem och visar innehållet separat här nedanför. Exemplen handlar om försörjningsstöd (socialhjälp), introduktionsersättning för invandrare och äldreförsörjningsstöd, ÄFS, kontra garantipension (så kallad ”fattigpension”). De som skriker med den högsta röstvolymen om ”allas lika värde och rättigheter”, de svenska politikerna oberoende av partifärg, särbehandlar i själva verket olika grupper av invånare högst påtagligt. Invandrare särbehandlas på många områden positivt, och den svenska ursprungsbefolkningen i motsvarande grad negativt. Här råder en stor och förlamande politisk konsensus. Ingen vågar ifrågasätta en helig dogm av rädsla för att bli insorterad i rasistfacket eller stämplad som ”odemokratisk” eller ”främlingsfientlig”. Men när en stor och växande andel av svenskar OCH invandrare upplever systemet som djupt orättvist, då är det någonting som är allvarligt fel.
För vissa kommer kanske avslöjandena som en chock. Grattis till uppvaknandet i så fall! Bättre sent än aldrig. Om sex veckor är det riksdagsval i Sverige. Kunskaper om hur verkligheten ser ut är alltid en bra utgångspunkt när man väljer vilka politiker man vill ska styra landet. Det kan vara bra att ta sig en funderare på om man vill fortsätta stödja en politik där staten stadigt konfiskerar så stor del av ens inkomster för att finansiera en världsunik och totalt omdömeslös invandringspolitik. En politik som sannerligen inte är någon illustration till tesen om ”allas lika värde” utan en statsledd plundring av den krympande, hårt arbetande befolkningen för att kunna fortsätta ösa miljarder över ett växande importerat bidragsproletariat.
Invandringspolitiken är helig
Ekvationen går inte ihop. Hur kan det komma sig att vi, samtidigt som vi betalar bland de högsta skatterna i världen, ständigt drabbas av kraftiga nedskärningar i alla slags samhällelig verksamhet; sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg, barnomsorg, skola, kultur? Nu ska pensionerna sänkas igen – för andra gången i år. För de flesta är det pengar som har arbetats in under ett långt arbetsliv. Vart tar pengarna vägen? Varför finner sig svenska folket i att få en större del av lönen än i de flesta andra välfärdsländer konfiskerad av staten? Var är revolutionen?
Det finns en budgetpost som aldrig drabbas av några nedskärningar, och det är allt som rör invandringspolitiken. Den är helig, får ej vidröras. Kostnaderna stiger med gigantiska summor varje år men mörkläggs effektivt av varenda regering. Att enbart ställa frågan om invandringens kostnader har lett till ett brutalt slut på karriären för mer än en politiker.
Ett mönster är tydligt: bland alla ”lika värda” invånare i Sverige är svenskarna värda minst. Det är vi och alla välintegrerade invandrare som arbetar och bidrar till samhället som betalar priset för en uppblåst lögn. Myten om ”allas lika värde” är en villfarelse som allt tydligare segregerar invånarna i vitt skilda förmånskategorier. Den har kommit en god bit på väg med att utplåna Sverige som välfärdsnation.
Alla har rätt att bli försörjda
1975 fattade en enig riksdag beslut om att Sverige skulle göras om till ett mångkulturellt samhälle. Ett av de tre delmål som skulle förvandla landet till ett mångkulturellt paradis var Jämlikhetsmålet, Beslutet fattades på en totalitär grund:
Alla människor är lika, men för säkerhets skull ska vi stöpa dem i samma form. Svenskarna ska betala högre skatt för att invandrarnas levnadsstandard ska vara likadan som deras egen.
Sambandet mellan arbete och inkomst avskaffades. Alla som kommer till Sverige har samma rättigheter som de som har arbetat ihop till välfärden och finansierar den med sina skatter. Det är innebörden i Jämlikhetsmålet. Invandrarna har i princip obegränsade rättigheter att så fort de har fått uppehållstillstånd bli försörjda av de svenska skattebetalarna.
Fem år senare följdes målet upp i Socialtjänstlagen (1980:620), vars portalparagraf tillförsäkrar alla rätt till en ”skälig levnadsnivå”. Det innebär betalda kostnader för bostad, livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien, dagstidning, telefon och TV-avgift.
Samhället har inga instrument att kräva av människor att de arbetar och försörjer sig själva. Alla ska ha lika rättigheter. Alla är garanterade att ta del av den sociala välfärden, oavsett om de bidrar till den eller inte. Alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet, oavsett om de själva eller andra betalar.
”Mohammed ska ha jobbet”
Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Allas olika värde”