Kampen om indvandringen går som serie på DR 2 i øjeblikket, og det er som at se et superkoncentrat af Morten Uhrskovs 612 siders historiske standardværk “Et delt folk”. DR begynder i 1960’erne, fører historien henover skandalen, Udlændingeloven af 1983, “verdens mest liberale udlændingelov”, der blev vedtaget imod et folkeflertal og mødte modstand fra første færd. Derefter til de første folkelige oprør ved Søren Krarup, Ole Hasselbalch og Mogens Glistrup midt i firserne, vestegnsborgmestrenes protester mod partilinjen, – Ishøjs Per Madsen kalder det “det osmanniske riges genopståen i Danmark”, – der druknede da Svend Auken blev formand for partiet i 1987, Tamilsagen da justitsminister Ninn Hansen tog helt fejl af stemningen i socialdemokratiet (han fylder 90 i dag så den evindelige Krause Kjær lige kan nå at sparke en sidste gang til ham), og er nået til 1992 hvor Poul Nyrup tager over og fortsætter den katastrofale fremmedpolitik presset af De Radikale og deres lobbyister og solidt cementerer de problemer, vi nu står i idag og som få tør tænke 20-30 år ud i fremtiden så hidsigt som de røde lamper allerede blinker. Enhver ved, at vi kun står ved den spæde begyndelse af en lang udvikling, som ingen har begreb om, hvor fører hen. Hvad vi ved er, at den har kostet utalte milliarder og ikke så få menneskeliv.

Serien er en hændervridende at overvære, en skamstøtte over et folkestyre, der ikke bare kørte over vælgerflertallet, men også viste sig beslutningsudygtigt stillet overfor eskalerende problemer, indtil demokratiet endelig fik sin chance igen i 2001 – iøvrigt ikke helt med Anders Foghs gode vilje. Han dæmpede ufrivilligt galskaben, ved de kort tilfældet spillede ham i hænde. Få af de optrædende politikere fra dengang, havde det fjerneste overblik over, hvad de havde indladt sig selv og Danmark på. – Jeg konkluderer som Uhrskov: Socialdemokratiet står med den største skyld, ikke fordi de var værst, men fordi de havde magten til at forhindre det der skete og undlod at gøre det. På en halv generation ændrede de Danmark for altid. Man må ønske for alle udenfor Danmark, at hele dette lærestykke af serie kommer online. Første afsnit kan ses fra DR her, afsnit 2 her, afsnit 3 her – muligvis kun i Danmark. Det bør komme på You Tube og tekstes på udenlandsk.

Nægter at vidne i Cirkus Breivik

Stein Lillevolden er gammel aktivist i det venstreekstreme Blitz-miljø, der besatte huse i Oslo i starten af 80’erne. Han blev i 1987 dømt efter den sjældent brugte “opviglerparagraf.” Lillevolden bor i dag i København, hvor han kan blive afhentet hvis Loven om nordisk vidnepligt også gælder i Norge. Spørgsmålet er dog, om han ikke er for perifer til besværet. Hvad kunne han tilføre sagen udover sin egen ungdoms indsigt i venstreekstremisme, og hvad kommer den overhovedet Breivik-sagen ved?

Jeg nekter å bli slept rundt i manesjen som en annen pauseklovn i gjerningsmannens bisarre vrangforestillinger.Tiltalte forsøker å tilegne seg initiativet og kontrollen i denne rettssaken med sin vitneliste av hummer og kanari, gjennom å bruke «kjendisvitner» som springbrett for medieoppmerksomhet med fortsatt hatmobilisering og selviscenesettelse som korsridder for en «god sak». Jeg anerkjenner ikke at han skal ha en slik arena, og nekter å bli slept rundt i manesjen som en annen pauseklovn i hans bisarre vrangforestillinger.[…]

Som en Raskolnikov påstår seg å ha nødvergerett til å drepe, og derfor ikke kan dømmes av noe så banalt som Oslo tingrett. Til tross for at han benekter dette systemets rett til å dømme ham, er han påfallende hurtig til å påberope seg det samme lovverks nødvergebetraktninger.[…]

På bakgrunn av den politiserte rettssak nekter jeg å bli avhørt som «vitne», rett og slett fordi ethvert vitnemål somikke passer den tiltalte, vil brukes som propagandabevis på at han har rett i sitt menneskefiendtlige prosjekt, ut fra at hans syn ikke er blitt hørt og tatt hensyn til i samfunnet. Rettssaken skal være en arena for hans egen perverterte selvoppfatning og undertrykkelsesideologi som påstår at massedrap på uskyldige barn og unge skal frigjøre Europa. Jeg nekter å vitne (Lillevolden møter forståelse for vitnenekt.)

Peder Jensen (Fjordman) skrev i forgårs en kommentar, der ligger i forlængelse af tankegangen i det ovenstående:

That’s what this is really about: Making the entire world talk about Breivik. The manifesto itself is just an excuse for his narcissism, and the terror attacks a vehicle to achieve fame and notoriety. He wants to become known and attract attention, and committed an act so spectacular and shocking as to ensure that goal. Breivik is a rebel without a cause, or perhaps we could say a rebel searching for a cause to hide behind. Yet the cause he champions is mainly himself, his vanity and his grossly inflated ego; everything else is secondary.

Welner sensibly points out that if Breivik had actually cared about ideology, he wouldn’t have committed an act so horrible as to scare off and alienate people who might otherwise be interested in certain aspects of an ideology. This is not about saving Europe, it’s all about promoting himself and his ego. That makes Breivik an extremely selfish individual.

He hurts not only the victims of his terror attacks and their families, but also all of those individuals who one way or the other are mentioned in his manifesto and therefore get dragged into this horrible case against their will. Having finished reading through the manifesto in full — which I finally did on April 9 2012 — it seems likely that this result could be deliberate on Breivik’s part. Whether he is insane or not is hard for a layman to determine, but he clearly betrays a powerful sadistic element of his personality.

The very last page of his manifesto contains a photo of Breivik together with what appears to be his mother and sister, whom he had accused previously in the same text of having venereal diseases because they’re “sluts”. One can only imagine how Breivik’s family must feel because of this. The same goes for his friends, who apparently had no idea of what he was up to regarding terrorism. Breivik himself indicates that they have been kind to him personally, but he nevertheless doesn’t hesitate to drag their names through the mud.

The fact that he shows such cruelty or indifference even to his closest friends and family strongly indicates that he may have wanted to deliberately hurt those individuals whose texts he cited in his manifesto, myself included. Author Daniel Pipes, who is mentioned in the manifesto several times, suggested this possibility just a few days after the terror attacks had taken place. This hypothesis is greatly strengthened by a highly revealing quote on page 1399 of Breivik’s manifesto, where he states openly that his brief and quite limited association with the Progress Party in Oslo may now hurt that party in the public opinion. He derives great satisfaction from this thought.Breivik the Narcissist – ( Breivik varsler show i retten, Breivik skal ha fått flere drapstrusler, Det norske folk er lei av medienes terrordekning)

Også i Danmark overrasker bildene. Den danske tabloid-avisen BT har intervjuet advokat Bjørn Elmquist, som sier dette:- Disse bildene er uvanlige og i og for seg usmakelige. Jeg har aldri vært ute for noe lignende. Kanskje man kan finne på noe slikt i USA, men jeg kan simpelthen ikke finne noe legitimt formål med slike bilder. Rett nok skriver BT at det er snakk om PR-bilder, men det er det altså ikke. Også avisen Berlingske plukket opp saken, og prioriterte den som hovedoppslag på sin nettutgave onsdag morgen.Kritiserer Breiviks forsvarerteam for å stille opp som fotomodeller. Defending Breivik: Get ready for Scandinavia’s newest crime drama starring mass killer’s deadly serious legal team

Læs mere »

“I den tyske bananrepublik, der tillader denne blog at angribe vores profet.” Den store tyske blog PI, har været nede i nogle døgn. Her følger den charmerende forklaring ovenfor. Går man ind på PI, skal man have et opdateret virusprogram, der spærrer den trojaner, siden er inficeret med.

Hadi – flykting från Iran – kallas ‘rasist’ för hans sanning om islam

HADI, 21, har flyktingstatus och har uppehållstillstånd. Han flydde från Iran när han var 15 år. Har nu bott i Sverige cirka fyra år. Hans far är imam, verkar för Hamas och Hizbollah och har en högt uppsatt tjänst i regimen.

Sedan 5 års ålder fick Hadi undervisning i islam. Meningen var att han skulle gå i pappas fotspår. Men så blev det inte.”Väldigt tidigt började jag tveka om det jag va tvungen till att utöva.” Han var för ung för att gå på en vanlig islamskola som “Hoze Elmye Qum” och då fick han träffa dessa lärare som i övrigt var goda vänner till hans pappa och en av dem var just den berömde imamen Naser Makarem Shirazi som jag träffade i både Teheran och Qum.

“Ja, det blev inte så som pappa och mamma (Koranlärarinna) hade tänkt sig. Jag började opponera och till slut konverterade jag till kristendomen (dock utan att bli döpt; av säkerhetsskäl görs inte det för en som konverterar i Iran).

Började bli mer aktiv och missionerade. Till slut blev jag fängslad (tre gånger – den sista under sju månader) och torterad. Flydde landet med hjälp av några hjälporganisationer. För några år sen valde jag att tro på vetenskapen i stället för snurriga osynliga figurer såsom Gud och blev ateist.”

Inför en dokumentär på UR/SVT (se 20:50-23:51: Hadi’s sång om flyktingpolitik, ensamhet, frihet) intervjuades Hadi av Göteborgs-Posten. Hadi konstaterar att GP:s intervjuare inte skrev någonting alls om det som är en av Hadis hjärtefrågor, nämligen att ge den sanna bilden av islam vilket han berättade för GP.

“Jag har inte så mycket att förlora. Det som ska komma fram är “en sann bild av Islam” då ganska få i Sverige är bekanta med den sanna bilden. Går islamiseringen för långt har vi alla förlorat öppenheten i det svenska samhället. Många tar inte detta på allvar men jag som kommer från ett samhälle med islam djupt inrotad i precis alla sammanhang känner en stor fara,” uppger Hadi i samtal med MXp.

 Ett sätt att sprida den sanna bilden av islam är att dela med sej genom sin nystartade blogg Allahuasghar. (‘Allahu asghar’ =Allah är inte större än människor). Bloggens första artiklar handlar om islam och kvinnornas plats. Gå gärna till bloggen och kolla Hadi’s islamiska insikter. Och observera att Hadi fått mångårig undervisning av ayatollan Naser Makarem Shirazi.

Læs mere »

Dansk demokrat eller Teherans opvigler på stedet?

Kampagnejournalistik eller uvidenhed?: Da sagen i maj 2011 kom op om den danske statsborger Abdulhadi Alkhawaja, der er fængslet og dømt i Bahrain, satte Uriasposten og undertegnede os for at efterforske, hvad der egentlig er sagt og skrevet om ham: Abdulhadi Al-Khawaja uden mediernes røgslør: Shiitisk fundamentalist der støttede Khomeini, “Dansk menneskerettighedsaktivist fængslet”

Det stod ret hurtigt klart, at der er mere end ét billede af ham, hvis man ofrer nogle timers læsning og få hundrede klik, og det stod lige så hurtigt klart, at der ikke var nogen ude i det danske mediehav, der interesserede sig et klap for at nuancere billedet af ham. Her var en snehvid dansk statsborger, der er vores pligt at redde fra barbari. Der var billedet den sande demokrat, som Enhedslisten vil at dronning Margrethe skal intervenere for, som de sammen med SF vil give en “ytringspris”, og som hans datter propagerer, og der var billedet af medlemmet af underafdelingen for Islamic Front for the Liberation of Bahrain, Bahrain Centre for Human Rights en shiitisk fundamentalist og aktør i Teherans almindelige destabilisering af sine naboer, som vi kender så godt øst, vest og nord for Iran.

Det er svært at gøre fra Danmark, – skønt Thorning, SF og Enhedslisten ikke synes at have det fjerneste besvær, – hvilket der passer, men det interessante fra en dansk synsvinkel er: hvorfor får vi kun det ene billede fra danske journalistik ? At Villy Søvndal må erklæres blank på emnet, er business as usual, men hvorfor har dansk presse intet ikke gjort for at fylde hullerne ? Når himmel og hav er i bevægelse i over en uge, skulle man da tro det æggede en nysgerrig journalist, når nu ambassadør Kønigsfeldt skal rette sig efter de vinde, der blæser derhjemme og ellers holde sin mund, hvad diplomati stort set drejer sig om.

Enhver kan med få klik på Mullahernes Press TV se Teherans massive interesse i den danske demokrat, for ikke at tale om styrets gesandter i moskeen på Vibevej i København. Én ting synes givet: I en tid hvor sunni og shia står skarpere overfor hinanden end længe – Syrien, Teherans A – våben – er det mere end almindeligt naiv at tro, at det strategisk beliggende Bahrain med den amerikanske 5 flåde, skulle være interesseret i at række Teheran så meget som en lillefinger i form af Alkhawaja, så danske journalister og SF’ere og Enhedslistemedlemmer, kan nok glemme alt om at redde ham ud af det fængsel, han er dømt til.

Men pressen kan måske nå det endnu: Hvem er den virkelige Abdulhadi Alkhawaja, hvis hele billedet skal med? Efter en uge i medierne, har vi vel krav på at vide det fra andre end hans kone og hans datters mund. Søren Espersen tillod sig at spørge, men Naser Khader siger, han skal skamme sig. Back to square one. Khader kunne glide lige ind på TV-Avisen eller TV 2 Nyhederne, ingen ville mærke forskellen, og det i en tid hvor alle så gerne ‘vil gøre en forskel’ uden at kunne. Vel er Golfstaterne alt andet end demokratiske forebilleder, men man kunne måske introducere deres synspunkt på ‘danskeren’, når man nu kalder sig public service?

“He said that Mr Al Khawaja has absolutely no interest in democratic reforms and that if Mr Al Khawaja ever took over, people would look back on the days of the Al Khalifa as paradise. Dr Al Jamri said Mr Al Khawaja’s goal is to provoke the government to aggressive responses, believing that he is untouchable, because he has backing of the United States, Europeans and Western human rights groups. – “Even if you ignore Dr Al Jamri’s comments, the Denmark intervention is bang out of order – especially when you consider the serious nature of the charges Mr Al Khawaja was convicted of. But what do you expect from a country that previously granted political asylum to the man widely reported to be a member of the Iranian-backed Islamic Front for the Liberation of Bahrain – which was allegedly behind a 1981 coup attempt and other acts of sabotage? The truth about activist revealed Video: Abdulhadi al khawaja’s speech condoning violent revolt and promoting martyrdom part 1 of 2

Är nationellt självbestämmande politiskt korrekt?

Af Kjell Håkansson

När franska styrkor år 1830 tågade in i Alger var det inte ett självständigt land som kuvades, utan en provins i det ottomanska imperiet som bytte ägare och kom under franskt förmyndarskap. El Djezair var ett ökänt sjörövarnäste som länge hade plågat det kristna medelhavets sjöfart och kuststäder. Liksom dagens somaliska pirater livnärde man sig på att kräva lösen för tillfångatagna européer (bland andra Cervantes). Denna verksamhet var betydande under 15 och 1600-talet men avtog under 1700-talet och när fransmännen intog staden fanns där inte mer än dryga hundratalet fångar, jämfört med 20-25 000 två sekler dessförinnan. Den vapenteknologiska utvecklingen hade sprungit ifrån staden.

Maktövertagandet ledde till en tillflyttning av fransmän och andra européer som assimilerades med fransmännen. Fransmännen och deras ättlingar kom av någon anledning att kallas ”svartfötter”. Vid tiden för Algeriets självständighet utgjorde svartfötterna mer än 10 % av landets befolkning, men var ojämnt fördelade. I Oran, där Albert Camus ”Pesten” utspelas, var cirka hälften av befolkningen svartfötter medans Kabyliens befolkning nästan uteslutande var berbisk. Kolonialtidens multikulturella Alger har förevigats i gangsterfilmen ”Pepé le moko” med Jean Gabin i huvudrollen.

Under kolonialtiden behandlades algeriska muslimer länge som andra klassens medborgare, men samtliga algerier fick franskt medborgarskap 1946 (la loi Lamine-Gueye) . På grund av vallsystemets konstruktion med elektorer var algeriska muslimers röster i de franska valen mindre värda än svartfötternas fram till 1958, då lika rösträtt för alla infördes av femte republikens nytillträdde president Charles de Gaulle. Då hade konflikten mellan algeriska nationalister och kolonialstyret emellertid eskalerat till den grad att det inte längre fanns någon väg tillbaka. För den nationella befrielsefronten FLN var mord på civila en legitim kampmetod, samtidigt som franska militärer gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser i en sällan skådad skala. Antalet algeriska dödsoffer har av historiker uppskattas till 400 000, eller 4 % av befolkningen. Efter förhandlingar och en folkomröstning kunde en självständig diktatur utropas den 3 juli 1962.

Ett par saker är värda att notera i sammanhanget:

För det första innebar Algeriets självständighet en delning av ett mångkulturellt Frankrike-Algeriet till ett franskt Frankrike och ett arabisk-berbiskt Algeriet. Graden av den i dag så hyllade mångkulturen avtog med andra ord.

För det andra så upphörde den fria rörligheten mellan Algeriet och Frankrike. Algerier som tidigare fritt kunde invandra till Frankrike för att från dag ett bli fransmän i juridisk mening måste i och med självständigheten söka uppehållstillstånd för att bosätta sig i Frankrike och förblir då algeriska medborgare under lång tid.

För det tredje är migrationsströmmen enkelriktad. Tidigare flyttade folk i båda riktningar, men i samband med självständigheten flydde nästan alla svartfötter undan de våldshandlingar gentemot den franskspråkiga gruppen som följde på självständigheten. Paradoxalt nog har den algeriska migrationsströmmen mot Frankrike däremot ökat efter självständigheten. Denna enkelriktning av migrationsströmmarna präglar också resten av Västeuropa och tredje världen. I Sverige talar en del politiker gärna om att man vill se fler ”nybyggare” komma till Sverige (termen är löjeväckande eftersom Sverige är redan är industrialiserat och uppodlat). Det är däremot svårt att föreställa sig en ansvarig politiker föreslå europeisk bosättning i tredje världen, till exempel Algeriet. Det skulle väcka minnen från kolonialtiden och idéerna om den vite mannens överhöghet till liv.

För det fjärde anses det i dag högerextremt att hävda det egna folkets rätt till självbestämmande, men i det här fallet leddes den nya staten av socialisten Ben Bella som fick stöd av stora delar av den europeiska vänstern. FLNs rimliga krav på självständighet har för övrigt ingenting att göra med dagens jihadister, nyligen exemplifierad av Mohammed Merah i Toulouse. Jihadisternas mål är inte ett självständigt Palestina utan ett nytt kalifat där ett kuvat Europa skall ingå, alltså en ”omvänd kolonialisering”.

Den femte aspekten är synen på utveckling. Vid tiden för Algeriets självständighet sågs tredje världen som något som skulle utvecklas. Förkortningen ”U-land” bytte i Sverige betydelse från ”underutvecklat land” till ”utvecklingsland”. ”Brain drain” var fram till 1990-talet något mycket fult, ett sätt att beröva utvecklingsländerna en del av deras resurser. Idag ser svenska politiker det som något positivt att ”vinstmaskiner” flyttar från sina fattiga hemländer till Sverige.

Sverige har som mål att ge en procent av BNP till ulandsbistånd men hjälpen är slentrianmässig och något brinnande intresse för den kan man knappast spåra hos Sveriges politiker. För många svenska debattörer är det värsta öde som någonsin kan drabba en människa att han eller hon inte får bo i Sverige. Man verkar anse att fattigdomen i tredje världen enklast löses genom att invånarna där flyttar till Sverige eller något annat europeiskt land, och inte genom utveckling. Då inställer sig frågan vad avkolonialiseringen egentligen var bra för.

Kjell Håkansson

Progredierende polarisering

Ligesom man så at Sverigemokraterne blev det 4. største parti i de parallele skolevalg, som Sverige afholdt i 2010, – nogle steder det største med over 40 % – ser man i Frankrig at Le Pen og Front National er det største parti blandt de unge 18-24-årige med 26 %. Marine Le Pen pourrait arriver en tête chez les jeunes Dette betyder selvfølgelig ikke at hun bliver præsident eller bare kommer videre til anden runde. Det betyder at fremtiden er svanger med forandringer, man havde gjort klogt i at kalkulere med i tide.

Filmen kommer ikke her fordi jeg vil diskutere dødsstraf for ekstraordinære forbrydelser, – Breivik ville være det oplagte eksempel, hvis nogen ville, men det vil nogen ikke, – for det er ikke sådanne forbrydere, den handler om. Disse ofre og forbrydere er dagligdagens små mennesker, som skæbnen har spillet terninger med, og de har allesammen tabt.

Den kommer fordi Herzog er en stor kunstner, der stiller spørgsmål og vil trænge ind i et voldsomt emne, der er større end nogen af dets aktører. Herzog er ikke film-aktivist eller debattør. Han har ikke en sag, han skal have langet over disken, han sigter et helt andet sted hen og han ender med lige så mange nænsomme og direkte spørgsmål til en virkeligheden, som da han begyndte. Men hvert eneste af hans spørgsmål er stillet med en kunstners absolutte gehør, og han finder glimt af poesi i de medvirkende jo dybere han trænger ned, netop som man tror, man ligger ned og ikke kan rejse sig igen. Et klinisk blik, men mere end undersøgende – åbent og forstående. Filmen kredser ligesom Truman Capotes “In Cold Blood” om én enkelt mordsag fra Texas. “In Cold Blood” åd Capote op, hvad Herzog tog med, ved jeg ikke.

Herzog taler om de store ting i et dagligsprog renset for klicheer, og han kalder sine medvirkende til live med sit sprog, selv den unge Michael James Perry, der skal henrettes mandagen efter. Det er en oplevelse, det er reportage som ingen journalist laver det, for de ejer hverken Herzogs sprog ellers hans enestående tilgang. Werner Herzog: Into the Abyss, – A Tale of Death, A Tale of Life, 2011.(Werner Herzog: fearless odysseys into the abyss, Werner Herzog: Ned i afgrunden. Filmen havde biografpremiere i Danmark den 4 april 2012.)