Av Arturo Pérez-Reverte, – Los godos del emperador Valente. Översättning: Stig Carlsson
Låt oss på en gång slå fast: den här striderna, det här kriget går inte att vinna. Den dåliga nyheten är att vi bromsat in för sent
År 376 e. Kr. uppenbarade sig på gränsen till Donau en enorm folkmassa av män, kvinnor och barn. De var gotiska flyktingar som sökte skydd, pressade av framryckningen av Atilas horder. Av olika orsaker – bl. a. att Rom inte längre var det som det hade varit – tilläts de att tränga in på imperiets område. Till skillnad från tidigare vågor av folkvandringar blev de inte, som var brukligt, utplånade, förslavade eller undertryckta De följande månaderna fick de här flyktingarna erfara, att det romerska imperiet inte var något paradis, att dess styresmän var kraftlösa och korrupta, att det inte fanns rikedom och mat för alla, och att orättvisor och girighet var vanligt förekommande. (Foto: “Den sidste romer” Valens, Flavius Julius Valens Augustus, 328 – 378 e.kr.)
Två år efter att de gått över Donau mördade de här goterna kejsar Valente och förstörde hans armé. 98 år senare störtade deras barnbarn Rómulo Augústolo, den sista kejsaren, och utplånade det som fanns kvar av det romerska imperiet.
Allting upprepar sig. Det är en annan sak, att vi har glömt det, och att oansvariga ledare berövar oss möjligheten att förstå. Sedan urminnes tider har olika folkslag invaderat andra på grund av hunger, maktlystnad eller därför att även de själva misshandlats och fördrivits av andra. Tills helt nyligen försvarade de sig och alla överlevde på samma sätt: de högg ner inkräktarna, tog deras kvinnor och förslavade deras barn. På så vis levde de vidare tills Historien utraderade dem och lämnade utrymme för andra imperier, som i sin tur kollapsade och mötte samma öde.







