Av Arturo Perez-Reverte. -“Es la guerra santa, idiotas.” Översättning: Stig Carlsson
Öl och grillspett. I skuggan av den forntida muren i Melilla sitter min vän – trettio år av obrottslig vänskap – och han lutar sig bakåt i stolen och ler, bittert. “De förstår ingenting, de där idioterna,” säger han. “Det är krig. Vi befinner oss mitt inne i det. Det är tredje världskriget och de märker ingenting.” Min vän vet vad han talar om, för sedan länge är han soldat i det här kriget. En anonym soldat. Utan uniform. En av dem som ibland har varit tvungen att sova med en pistol under kudden. “Det är ett krig,” – hävdar han envist och tar en klunk öl, en del av skummet fastnar i mustaschen – “Vi är på väg att förlora det på grund av vår naivitet. Vi stryker fienden medhårs.”
Medan jag lyssnar tänker jag på fienden. Och jag behöver inte anstränga mig, för en del av mitt liv bodde jag i det här området. Vanor, metoder, sättet att utöva våldet. Allt är bekant för mig. Allt upprepar sig, liksom Historien upprepar sig allt sedan turkarnas tid, Konstantinopel och korstågen. Alltsedan Termópilas. Liksom den upprepade sig i Iran, där de lättlurade och enfaldiga applåderade shahens fall och välkomnade befriaren Khomeini och hans ayatollor. Liksom den upprepar sig i det okritiska dreglandet inför de olika arabiska vårarna, som slutligen – till de professionella idioternas förvåning – blev förspelet till mycket mörka vintrar. Å andra sidan vintrar som vi kan förvänta oss, när vi i vår okunnighet tror, att vi helt oförberett kan exportera västerländska begrepp som frihet och demokrati.






