Av Julia Caesar
Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vilken chock! Jag är fruktansvärt upprörd över valresultatet. Vad är det för människor som röstar på ett parti med ett så vidrigt förflutet? Vilken människosyn har de egentligen? Mina vänner känner precis likadant. Alla är lika upprörda som jag. På Facebook uppmanar vi alla som röstade på det här partiet att defrienda oss. Vi är inte deras vänner längre. Vi är 94,3 procent som inte röstade på detta avskyvärda parti. Vi är i majoritet, det är vi som bestämmer. Vi kommer aldrig att ta i partiet ens med tång. Vi är beredda att gå i högljudda manifestationer mot valresultatet! Vi ska skrika, skramla, tuta i vuvuzelor och bröla i saxofon!
Sverige är i chock. Krisbearbetning pågår. Vänsterpartiet fick, chockerande nog, 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet. 5,7 procent till kommunisterna! Partiledaren Jonas Sjöstedt har visserligen snygga gångkläder, kan äta med kniv och gaffel, har en fru som arbetar på UD och bor ståndsmässigt på Östermalm – en uppgift som inte återfanns på vänsterpartiets valsedlar.

Men trots ett mångårigt förflutet i Kommunistisk Ungdom (KU) har han aldrig kallat sig kommunist, utom en gång när han rökte hasch. “Men en gång är ju ingen gång” skriver journalisten och Östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson när han porträtterar Jonas Sjöstedt i boken “Låt mig få städa klart” om den svenska kommunismen.
“Vänsterpartiet har förlorat sitt politiska raison d’être”
Oavsett vad partimedlemmarna kallar sig representerar de en politik som genom hela historien har byggt sin maktutövning på tvång och förtryck mot oliktänkande, som har totalitär diktatur som metod och mål, som byggde Berlinmuren och Gulag, avskaffade yttrandefriheten och har begått historiens största och blodigaste massmord på minst 100 miljoner människor – vissa forskare säger 150 miljoner.
Kjell Albin Abrahamson skriver:
“Att så många inom vänsterpartiet fortfarande kallar sig för kommunister är i ett europeiskt perspektiv en stor skam för Sverige. Med alla sina små och stora lögner har vänsterpartiet förlorat sitt politiska raison d’ être. Vänsterpartiet har gjort upp med sin historia i samma omfattning som Moskva har gjort sig av med Leninstatyer. När jag bodde i Moskva på den sovjetiska tiden fanns där 70 Leninstatyer. I dag finns det 68. Vänstern är sedan länge oförmögen att formulera en vision, och därför har partiet reducerat sig själv till professionella nejsägare.”
Vilket vi har sett prov på i vänsterpartiets paroller i valrörelsen om “Nej till vinster i välfärden”.
De erkänner aldrig offentligt att de har gjort fel
Supernarcissisten gjorde redan på valnatten som han länge planerat, tog sin hatt, rock och 341 833 förlorade röster och avgick, saknad av ingen. Det var inte roligt att leka kejsare längre när alla såg att han är naken. Var tredje ny SD-väljare kom från moderaterna, 16 procent kom från socialdemokraterna. Nästan hälften, 45 procent av SD:s väljare, har alltså vänt ryggen åt de två största partierna, s och m. Fredrik Reinfeldt tillämpade den modell som den berömde brittiske torypolitikern Enoch Powell (1912-1998) förutspådde 1977 när han blev tillfrågad om framtiden efter hans Rivers of Blood-tal 1968:
Politiker erkänner aldrig offentligt att de har gjort något fel. För att slippa ta en obekväm fajt låter de bara allting få pågå – trots att de vet att det kommer att sluta i katastrof. När kraschen kommer är de antingen döda eller har smitit iväg någonstans utom skotthåll och slipper få skulden för vad de ställt till med. (Hvordan tænker politikerne egentlig?)
Närmare en miljon väljare är alltså rasister
Men i Sverige handlar chocken över valresultatet inte om att ett kommunistiskt parti fick 5,7 procent av rösterna. Det valresultatet slinker ner lika lätt som en bit gåslever nedsköljd med rysk champagne. Chocken gäller heller inte att Fredrik Reinfeldt avgår och slipper undan ansvar efter att ha ägnat åtta år åt att förstöra Sverige genom massinvandring.
Den offentliga chocken är att Sverigedemokraterna fick 12,9 procent, och att partiet nu är Sveriges tredje största med 49 mandat i riksdagen. SD har vuxit på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Mer än 800 000 väljare, närmare bestämt 801 178 personer, röstade på Sverigedemokraterna. En ökning med 461 568 röster sedan förra valet. Närmare en miljon svenska väljare är alltså rasister enligt den officiella uppfattning som dunkas ut i media.
“Vi känner inte en enda Sverigedemokrat”

“Ingenting verkar bita på dem, vare sig man tar debatten eller vägrar att ta den, vare sig man attackerar dem eller ignorerar dem, vare sig man tårtar dem eller vänder ryggen åt dem. Inte ens hela den tredje statsmaktens samlade ansträngningar lyckas kväva dem.”
(Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter). Han vittnar om den sociala isolering och det utanförskap som präglar “de tredje hippaste kvarteren i världen” där han bor, kulturvänsterns och journalisternas tillhåll på Södermalm i Stockholm:
“Känner vi några sverigedemokrater? frågade femtonåringen i somras. Men det gör vi ju inte. Vi känner inte ens någon som känner en sverigedemokrat.”
I enlighet med Pythagoras’ sats står chocken över SD:s valframgång i direkt proportion till tjockleken på skygglapparna hos dem som har lyckats hålla verkligheten ifrån sig år efter år. Överraskningen är total. Medan SD-väljarna jublar pågår ett plågsamt sorgearbete bland de sju massinvandringspartiernas väljare och företrädare.
“Ett nationellt krisläge”
“Det är smärtsamt att vakna i dag” skriver kulturjournalisten Kristina Lindquist i Dagens Nyheter under rubriken “Fascismen är Sveriges tredje största parti”. Kristina Lindquists smärta gäller att Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt valresultat från valet 2010 och blev valets enda vinnare bland sju förlorarpartier.
“Valnatten är så kort nuförtiden, det rasslar till bland distrikten och siffrorna slår mot huvud och tinningar: Tretton procent, tredje största parti och möjligen vågmästare i riksdagen” klagar hon.
Ja, det är värre än så: Att 13 procent av väljarna har lagt sin röst på ett fascistiskt parti är ETT NATIONELLT KRISLÄGE.
Hur ska vi omvända SD-anhängarna?
Elise Karlsson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, har samma tröttsamma utgångspunkt; extremvänster. Hon bekymrar sig för hur man ska lyckas omvända de som nu röstade på SD. Hur man ska kunna tala dem till rätta. Eftersom de är rasister och inte förstår sitt eget bästa, det vill säga Elise Karlssons bästa. Hon skriver:
“Siffrorna har gjort att många nu frågar sig hur man ska göra för att få färre att stödja Sverigedemokraterna framöver. Det är en fin tanke. Problemet är bara att vi ju redan har haft där samtalen de senaste åren, parallellt med allt annat arbete som gjorts. Även jag. Min valdagsmorgon gick åt till att diskutera SD med två av partiets försvarare. Men jag tror att det får räcka med sådana diskussioner för mig nu.”
“Många säger att den taktik som använts hittills uppenbarligen har varit misslyckad. Att vi som inte är Sverigedemokrater därför ska sluta demonstrera vår motvilja mot dem öppet. Sätta oss ner och prata med dem. Om var och en av oss talar med en anhängare av Sverigedemokraterna till nästa val så kommer röstsiffrorna att sjunka.”
Dessa oxytocinstinna kvinnliga kulturskribenter
Elise Karlsson har verkligen försökt, framgår det. Men det är som förgjort. SD-anhängare lyssnar inte på henne, de tror inte på etablerade medier, politiker, vetenskap eller statistik. Eller på Elise Karlsson. Nu ser hon bara en utväg: INTE att diskutera invandringen – det vore att gå alldeles för långt – utan lösa problemet genom att “arbeta emot den oro som finns i grunden”.
Å dessa oxytocinstinna unga kvinnliga kulturskribenter längst ute på vänsterkanten! Saliga är de i sin tro, sin skuldmarinerade moraliserande upperclass-attityd och sin tillbedjan av trossatser für die Ûbermenschen. Här handlar det om ceremoniella besvärjelser och religiös liturgi, ett mässande för syndiga församlingar över vilka moralens självutnämnda gudinnor svänger fördömelsens rökelsekar. Det är faktiskt ett under att de inte spricker av sin egen godhet.
Öppna era hjärtan och tugga i er verkligheten!
Kristina Lindquist, Elise Karlsson och alla andra som brutalt har fått skygglapparna avslitna har det svårt nu. Det är naturligtvis särskilt traumatiskt för kulturvänstern att så oväntat konfronteras med verkligheten. Här har de gjort allt för att avskärma sig från den i sina isolat på Södermalm, i Vasastan och Gamla Stan. Och ändå tränger den sig obönhörligt på.
Jag har bara ett råd att ge: Öppna era hjärtan och tugga i er verkligheten! Ju förr desto bättre. Ni har inte en chans att undkomma, så ett tidigt accepterande är att rekommendera. Vad gjorde ni medan människorna utanför era reservat följde samhällsutvecklingen, tänkte, reflekterade, diskuterade och drog slutsatser av att varken de själva eller deras åsikter räknades? Av att ses som rasister utan existensberättigande?
“Med självgoda hånskratt har ni använt all er makt”
Roger Sahlström skriver i Dispatch International, med raseri riktat mot journalistkåren. Den har inte bara svikit landsbygden utan hela svenska folket, skriver Sahlström – “eftersom ni inte har skött ert jobb, nämligen att granska makten. I stället har ni gått hand i hand med makten, och skapat er en maktposition i samhället som ni brutalt utnyttjar. I dag är det ni i medierna som bestämmer vilka som ska hängas ut och göras non grata i samhället.”
“Det stora misstaget ni gör är att ni tror att alla andra har det precis som ni. (…) Utan insikt har ni i många år pratat om de hemska Sverigedemokraterna. Ni har smutskastat och påstått att deras väljare är lågutbildade, lallande dårar som bara inbillar sig saker. Ni har dissat och faktiskt pissat på alla de människor ute i landet som drabbats av nerdragningar och konkurser. Samhällen som fått sin sociala välfärd nedmonterad, små byar ni inte kan namnen på, här ute finns det vanliga folket som har drabbats av invandringspolitiken. Ni har helt ignorerat dem. Med självgoda hånskratt som stinker surdeg har ni använt all er makt för att jaga och dumförklara dem.”
“Från era privilegierade skrivbord pekar ni ut människor som inte delar era idéer. Ni tar ifrån dem deras sociala liv, inkomster och möjligheter att verka i samhället och debatten. Till er hjälp har ni använt starkt vänsterorienterade grupper som likt Stasi och SS ringar in och registrerar människors privatliv. Det är inte inbillning, jag är en av dem som drabbats.”
“Vi försökte häckla ihjäl dem”
“Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent. Medan vi över en ekokaffe försökte hitta tecken på strukturell rasism hos varandra växte en folkrörelse fram”
skriver Bengt Ohlssons kollega Jonas Thente i Dagens Nyheter.
“Vi försökte häckla ihjäl dem, prata över huvudet på dem, skuldbelägga dem, jämföra dem med slavägare och rabbla akademiska lånord. Det fungerade bevisligen inte.”
69 procent röstade inte på socialdemokraterna
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Tugga i sig verkligheten”