Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Fotos 4, 5, 6 og 9 © Snaphanen

Någon eller någonting väckte oss. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till bytte vi våra liv. Det kunde vara en bok eller några tidningsartiklar. Det kunde vara bloggar på Internet. Det kunde vara iakttagelser under många år och långsamt växande insikter – pusselbitar som plötsligt föll på plats.

Det var inte vi som bytte våra liv. I tysthet hade politikerna bytt våra liv åt oss. Utan att någon någonsin hade frågat oss om vår mening hade vi påtvingats ett samhällssystem med mångkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat någonstans i världen eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jättelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan någon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle känna oss berikade. Annars var vi rasister.
När vi tog in invandringspolitikens hela innebörd var uppvaknandet som en smäll i ansiktet. Någonting som vi länge och förgäves hade sökt information om klarnade. Vi sökte kunskap. Nu jävlar tänkte vi inte låta oss vilseledas en minut till! Vi läste på. Vi grep efter information som törstande efter vatten.

Det var en vanlig dag. Vi hörde oss själva säga till våra bästa vänner att när man har läst den här boken blir livet aldrig detsamma mer. Det var som om orden kom djupt inifrån någon som vi inte kände. Men vi förstod att de var sanna. Så småningom skulle vi komma att inse att det inte var vi som valde våra uppdrag. Det var uppdraget som valde oss, och vi hade ingenting att sätta emot.

Vi sparkade emot. Vi försökte slippa undan. Vi levde bra liv, varför skulle vi välja något sämre, obekvämare, otacksammare? Vi hade till exempel kunnat brodera. Vi hade kunnat snickra, meka med bilar, odla rosor eller måla på porslin. Vi såg att våra vänner levde ett liv som var möjligt att leva. Men vi kunde inte. Vi hade alltid varit motvalls, uppkäftiga ungar som till våra föräldrars fasa hävt upp våra röster och sagt saker som man inte fick säga. Så långt som vi kunde minnas tillbaka hade vi känt igen och avskytt lögnen och bedrägeriet. På våra kylskåpsdörrar satt en lapp med ett ledord: “Bara den som simmar mot strömmen når källorna”.

Vi kunde inte stillatigande åse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som låg över invandringspolitiken och sprida fakta som få kände till och ingen talade om. Allmänheten hade rätt att få veta vad som pågick i deras land.

Vi var ärrade veteraner. Några av oss var redan döda och hade till skillnad från många andra människor dött med äran och sin mänskliga värdighet i behåll.

Vi var yrvakna, chockat nyinformerade. Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det själva. Men hade vi egentligen något val?
Vi var våra egna arbetsgivare. Ingen bestämde över vårt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det där måste vi stryka, det är för kontroversiellt.

Vi arbetade nästan jämt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. När andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi våra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli färdiga någon gång. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli färdiga. Uppgiften skulle överleva oss.

Det var våra motståndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i ända upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar på twitter från sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade någonting som de inte hade: sanningen.

Det var sanningen som höll oss igång. Vi visste att ingen människa och inget politiskt system som bygger sin existens på lögner varar för evigt.

Vi visste att sanningen alltid segrar till slut.
Vi visste att sanningen kan tränga igenom snabbt.
Vi visste att sanningen kan ta lång tid på sig och att den ibland bryter fram med våld.
Vi visste att sanningen brukar ersättas av nya lögnsystem.

Vi skrev faktaspäckade böcker som omsorgsfullt tegs ihjäl i samtliga media. Vi skrev debattartiklar, blogginlägg, krönikor. Gammelmedia vägrade oftast publicera våra artiklar, utan motivering. De fakta vi presenterade punkterade hela deras mörkläggningsprojekt.

Vi gjorde ett journalistiskt pionjärarbete. Vi grävde upp sanningar som högavlönade journalister var för lata eller för fega att befatta sig med. Vi visste att många läste vad vi skrev. Men ingen enda av journalisterna eller någon annan med en samhällsposition att slå vakt om vågade låtsas om det. Vi förstod att de läste i smyg och att de stackars satarna inte vågade uttala våra namn högt för då skulle hela deras karriär ryka åt fanders. Vi existerade helt enkelt inte. Det var som om vi var bärare av ett dödligt virus. De snodde våra texter och fakta som de själva inte orkat googla fram men friserade dem så att de kunde bevara sitt eget skinn och framstå som bättre journalister än de egentligen var.

Vi skrev under pseudonym. Vi avskydde att vi tvingades till det. Om inte gammelmedias journalister hade ljugit så förbannat hade vi kunnat skriva under eget namn utan att riskera vår egen och våra barns säkerhet. Nu var vi tvungna att dölja våra identiteter.

Vi skrev under våra riktiga namn. Det verkade inte spela någon roll. Det var ämnena som var tabu. Hela journalistkåren hade fattat ett enigt beslut om att våra böcker och artiklar inte fick nämnas under några som helst omständigheter. De få gånger vi nämndes mobbades vi ut och brännmärktes och blev föremål för hatfyllda spyor skrivna av välkända och hyllade journalister. Vi hade överskridit en tabugräns och från och med nu fanns vi inte.

Vi sökte nytt arbete. Vi hade de allra bästa meriter och kvalifikationer. Vi fick inte jobbet. Det var inte våra meriter och kvalifikationer det var fel på. Felet var att vi hade skrivit artiklar i olämpliga ämnen.

Vi tänkte på att budbärare som kom med dåliga nyheter hade stenats ända sedan människan uppstod som art. Shakespeare hade formulerat det: “The nature of bad news infects the teller”.

Vi gick i inre exil. Vi sa upp våra tidningsprenumerationer. Vi slutade lyssna på radio och se på tv. Länge försökte vi åtminstone höra och se nyhetsprogrammen. Men till slut orkade vi inte. Vi stod inte ut med att höra lögnerna. Det blev allt tydligare att journalisternas främsta ambition inte var att förmedla sanningen utan att dölja den.

Vad vi framför allt inte orkade med var att se och höra journalisternas förnedring. Hur de förnedrade sig själva genom att skriva och säga saker som de visste var lögn. Hur de vägrade skaffa sig kunskaper, reflektera över sig själva och fråga sig vad de höll på med.

Vi såg rakt igenom dem. Vi genomskådade deras dubbelmoral och deras hyckleri. De vände själva ryggen åt den mångkultur och massinvandring som de prisade så högt och bosatte sig i garanterat etniskt vita områden. Den oerhörda cynismen i deras budskap var att mångkulturen inte skulle dyvlas på dem själva utan på De Andra; de fattiga, de svaga, de sjuka som inte orkade flytta eller inte hade pengar nog för att kunna köpa sig in i ett invandrarfritt område.

Vi undrade hur journalisterna hanterade sitt självförakt. Tills vi förstod att de inte hade något.

Våra föräldrar gav oss sitt tysta stöd men oroade sig för oss och sa att vi borde ta det lite lugnt och inte arbeta så hårt. För i deras ögon blev vi aldrig något annat än barn. Våra föräldrar dog, och ingen oroade sig för oss längre. Vi stod ensamma i frontlinjen. Det blev kallt och ödsligt omkring oss.

På sitt 85-årskalas knackade vår moster i glaset och sa till den församlade släkten att ni kan sluta tjata på mig att jag ska sluta röka, för det kommer jag aldrig att göra. Om ni däremot vill glädja mig ska ni rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.

Vi hörde mumlet från våra förfäder där de låg i sina gravar. De uppmanade oss att fortsätta. De kunde inte tåla skändningen av allt som de med hårt slit och umbäranden hade byggt upp under sina liv.

Våra vänner tröttnade på att vi alltid jobbade och alltid tackade nej till inbjudningar. De förstod inte vad vi höll på med och varför det var så viktigt.

Våra vänner stöttade oss. De gick igenom samma desillusioneringsprocess som vi. Utan de goda uppriktiga samtalen med dem hade vi inte orkat fortsätta.

Våra vänner slutade plötsligt svara på mail.

Våra vänner sa att de inte förstod hur vi kunde vara kritiska mot FLYKTINGAR, och när vi invände att det inte var flyktingarna utan invandringspolitiken vi kritiserade och att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd är flyktingar ville de inte lyssna. De tog inte reda på vilka åsikter vi hade men sa att våra åsikter var vedervärdiga. De bröt kontakten med oss och fortsatte leva sina dockskåpsliv.

Våra vänner sa att det är väl inte så farligt, allting kommer säkert att ordna sig.

Våra vänner sa att de inte var intresserade av vad vi höll på med.

Våra vänner kallade oss pessimister, och vi såg dollartecknen i deras ögon när de i minnet sökte efter tillfällen då vi sagt något rasistiskt. Men de hittade ingenting.

Våra vänner sa att det är väl bra att somalierna kommer hit och får lära sig läsa och skriva. Lustigt nog var det samma vänner som snålade med varje krona och skällde ut personalen i matbutiken om de inte tagit hem varenda extraprisvara just den veckan.

Samtalen tunnades ut. Vi visste inte längre vad vi skulle prata med våra vänner om. Såg de vad som höll på att hända med vårt land, med Europa? Ingenting tydde på det. De sa i varje fall ingenting om det. Vi fortsatte att tala om alldagliga saker. Men det kändes som teater, och när vi åkte hem från våra vänners middagar var vi bara lättade över att komma hem och vara i fred med våra egna tankar.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vi bytte våra liv”

En af mine yndligssange. Hvad handler den om? Teksten er med på videoen, døm selv. Der er fortolkninger, men måske er det ikke så vigtigt. Dylan siger selv i et sjældent interview, at det var magi, det poetiske udtrykspres han havde som ung, og som ikke kan gentages. “Jeg kan noget andet nu, men det der kan jeg ikke længere.” Rolling Stone ranked the song as number 187 in their 500 Greatest Songs of All Time.

Muhammed trumfer genus

Der er ikke meget i Sverige, der trumfer statsfeminismen, men islam gør, hvis nogen skulle være i tvivl. Min tipper skrev: “Sverige er absurd. Staten kunne lige så godt udlevere cyanid-tabletter til indfødte svenskere. Overgangsprocessen er umenneskelig.” Islam betyder underkastelse, så meget har de fundet ud af:

En praktikant, anvisad av Folkuniversitetet, erbjöds en praktikplats inom integrationsenheten. Han kom på besök för att se arbetsplatsen och hälsa på de anställda. Men besöket utvecklades inte som det var tänkt. När den kvinnliga arbetsledaren skulle hälsa praktikanten välkommen vägrade han att ta henne i hand. Han hänvisade till sin religiösa övertygelse som förbjuder honom att ta kvinnor i hand utan att efteråt behöva tvätta sig.

Den kvinnliga arbetsledaren meddelade då praktikanten att han, för att kunna jobba på den arbetsplatsen, måste kunna ta alla människor i hand. Möjlighet till efterföljande handtvätt finns, så det borde inte vara något problem, menade hon. Praktikanten kunde inte acceptera det beskedet och Diskrimineringsombudsmannen kopplades in. Men innan en anmälan hann upprättas betalade Trollhättans stad ut 30 000 kronor i skadestånd. Den kvinnliga arbetsledaren tilldelades en skriftlig varning för att ha brutit mot Trollhättans stads mångfaldsplan. Vägrade ta kvinnlig chef i hand

«Hvem vil du helst ikke ha som nabo?», 5 insights on the racial tolerance and ethnicity maps, from an ethnic conflict professor. I Europa skiller Frankrig sig ud, men ellers resultatet nogenlunde forventet. De lande vores politikere elsker at importere folk fra, er langt de mest intolerante. Konflikt skulle således være garanteret.

Apropos islam, der er ikke én bundrekord de ikke slår dagligt. Her er dagens, ret godt skuldret af under 10 % af befolkningen:

5000 inmates in Belgian prisons are Muslim. That represents 45% of the prison population. A situation which impose constraints on the prison organisation. In Forest, the decision has been made to simply no longer serve pork in the meals. 80% of the inmates are Muslim and refuse to eat pork. It has become simpler to no longer provide it on the menu at all rather than create different dishes. 45% of Belgian Prison Inmates Are Muslim

UK: Hver 10. under 25 er muslim

A new analysis of the 2011 census shows that a decade of mass immigration helped mask the scale of decline in Christian affiliation among the British-born population – while driving a dramatic increase in Islam, particularly among the young. It suggests that only a minority of people will describe themselves as Christians within the next decade, for first time.Meanwhile almost one in 10 under 25s in Britain is now a Muslim. Christianity declining 50pc faster than thought – as one in 10 under-25s is a Muslim, Half of UK’s migrants arrived in just one decade, says census, Immigrants now make up 13% of the British population as it’s revealed more Europeans arrived in the UK in the past decade than in the previous 50 years

From time to time I suggest that this country will, sooner or later become a Muslim nation, having given up Christianity and so left a space waiting to be filled, which secularism simply cannot do. This suggestion is generally met with incredulity at best, and derision at worst. I don’t say this is an immediate prospect, but I do think it is a long-term one. Well, those who think the idea absurd might do well to study the latest analysis of the 2011 census.

It has always amused me in a bitter sort of way that militant secularists seem pleased by the decline of Christianity. I doubt very much that they will like it if I turn out to be right, and the removal of Christianity as the national religion simply creates a space into which Islam can move. Can they really be sure that this will not happen here? We are, as I often say, due for a religious revival as material growth fails and fizzles. Why shouldn’t it benefit Islam, simple, confident, youthful and unembarrassed? Peter Hitchens: If Christianity dies, who benefits?

Extrema muslimer bakom de flesta hot

Sandheden har svære vilkår i Sverige, men ingen løgn holder i længden. Spørgsmålet er herefter, hvor ekstrem eller rettroende en muslim skal man være for at forfølge jøder?

Föreståndaren för Malmö stads dialogforum har i tidningsintervjuer förklarat situationen med att ”det finns spänningar och etniska och religiösa motsättningar mellan olika grupper”. Det är en falsk bild. Det finns inga sådana ”spänningar” och ”motsättningar” mellan Malmös judar och muslimer. Ingen muslim har någonsin behövt känna sig hotad av den allt mer åldrande och krympande judiska befolknings- gruppen i staden – medan den överväldigande delen av antijudiska hot de senaste åren kommit från muslimskt håll.

De ansvariga för Malmö stads dialogforum vet naturligtvis varifrån hotet och hatet kommer, men de väljer att fantisera fram en politiskt korrekt symmetri där judar och muslimer är lika goda kålsupare och där båda grupperna blir offer för den andra sidans hat.Att inte låtsas om verkligheten gagnar inte det arbete som dialogforum i Malmö förväntas bedriva. Att bekämpa antisemitismen förutsätter nämligen att man vågar tala uppriktigt om varifrån den kommer – inte bara när den kommer från höger-extremistiskt håll.

Integrationsminister Erik Ullenhag, som i många sammanhang uttalat sig mot antisemitismen i Sverige, valde också att inte tala klarspråk när han i höstas framträdde på Wallenbergs torg i Stockholm under en manifestation mot judehatet i Malmö. Hans enda exempel på antisemitiska angrepp var en händelse i Vellinge i oktober 2010 då ett gäng svenska ungdomar kastade ägg och ropade anti-semitiska slagord utanför den judiska kursgården i Höllviken. Inte ett ord om de hot som uttalas av unga arabisktalande män på Malmös gator. Jackie Jakubowski i VLT.

Det var ikke noget tilfælde, at Kohl og Mitterand mødtes ved Verdun i 1984. Verdunia, romerrigests nordlige grænse. På mindepladen ved Ossuaire de Douaumont, den monumentale grav over en million døde står der: “Vi har syndet.” Intet sted i Europa er så mange døde på så få kvadratkilometer, som på bakkedragene lige øst for Verdun. Ingen jord er blodigere.

Krigsbevistheden lå dybt i min far, som var født samme år, 1916. Som dreng i slutningen af 1950′ erne, skulle vi forbi Verdun når vi rejste sydpå. Jeg har været der flere gange siden, selv i dag er landskabet koparret og indtil 1960 erne kunne intet gro. Nu er der unge træer, men man kan stadig ikke forlade vejen for ueksploderede granater. Det er snart hundrede år siden 1916.

Jeg har været i Fort Doumont, Fort Souville i Tranchée des Baionnettes, Le Mort Homme. Hvorfor er det andagt mere end Omaha Beach, Auschwitz eller Gestapos hovedkvarter i Berlin? Jeg ved det ikke rigtigt. Hvorfor er jeg så beklemt, hvorfor hviler det så tungt, hvorfor er Verdun værre end alt andet, jeg kender? “Dette slutter ikke før den sidste overlevende franskmand og tysker står op fra skyttegraven, og går løs på hinanden med en bajonet,” står der i Hornes bog. Nordahl Grieg skrev “De unge Døde” om digterne fra skyttegravene, Brooke, Sorley og Owen. Selv Verdun havde sine digtere.

Er det koncentratet af krigens banalitet mere end Auschwitz, som trods alt er en undtagelse hvor krig er regelen? At krigen altid er en mulighed, især for dem der tror den er primitiv fortid? Den der glemmer krigen, påkalder sig den. Hver gang forsøger jeg at få min forstand til at begribe det, når jeg står der på markerne uden for byen, og alt jeg kan gøre er at tage fotografier. Senere vil jeg forstå, tænker jeg. Jeg kan tage dem frem, når jeg er blevet klogere. Petain: “Ils ne passeront pas! Bogen om det hedder Alistair Horne: Verdun 1916. På dansk ved Mogens Boisen efter »The Price of Glory, Verdun 1916«

Amer-Indian speaks to immigration and Islam, ‘Whats yours shall be taken from you unless you fight’

“Multikulturen” med dens egne ord

hVOR ER DET FEDT AT VI PERKER KOMMER OG ÆDER AF JERES PENGE OG TAR DEM NED TIL VORES LANDER OG BYGGER SLOTTE FOR DEM … OG JER DANSKE GRISE HUSK PÅ VI ER MUSLIMER OG VIL DØ FOR ISLAM OG VI VIL SLAGTE JER I FUCKING VANTRO BØSSER !!!!

Sig hvad i vil om islam men 1 ting er sikkert og det er I BRÆNDER OP I HELVED OG VI HAR ALLAH ( GUD ) MED OS … JØDER OG KRISTNE ER VORES FJENDER OG FOR AT LIGE FORTALLE JER FATSVAGE SJÆLE AT ISLAM VOKSER DAG FOR DAG … I ER EN FLOK VANTRO RØDE GRISE !!!

Kommentarer på Uriasposten.net. Første kommentator kalder sig “Muslim Manden Fuck-dansker@live.dk.” Jeg skal skåne jer for hans IP adresse. Hvis du er bemymret for dine børns fremtid, henvend dig til Nyrup, Jelved, Holger K Nielsen og Gammeltoft Hansen. Har de påført dine børn og børnebørn krig ? Naturligvis har de det. Lader I dem dø i fred med ridderkors og i den Blå Bog? Naturligvis gør I det, I er anstændige mennesker. Man skal ikke tage sorgerne på forskud, lad efterkommerene om dem. “Au reste, après nous, le Déluge”. Dette kan man skrive på en blog indtil EU forbyder det. Efter det er der ikke noget navn, for den krig I befinder jer i. De skyldige vil være beskyttet af døden og EU, hvad der er den mest effektive beskyttelse, kan diskuteres.

EU redo anta gemensam asylpolitik

Religions are like travelling agencies, that promises you a safe trip to the beyond, but nobody ever came back from heaven to tell you, it was worth the trip. Kierkegaard had been a reluctant christian, his doubt, you can feel it all over his writing until the end. Thats the great difference between christianity and islam. Christianity always include a dimension of doubt of god, judaism also, where as for the moment islam is one block of faith, which no one can challenge.

LOVE FAITH CHOICE – Siri Hustvedt, Pascal Bruckner, René Redzepi og Paul Holdengräber søndag 5. maj 2013 Kierkegaard i tre internationale samtaler. Se også Kierkegaard: Altid spadserende, aldrig stueren.

Malmös judiska liv tynar bort

Nu er visse ubehagelige sandheder nået helt frem til Dagens Nyheter, og så er det så godt som officielt sandt:

När en svensk hör ordet antisemitism dyker ofta bilder av nazistiska skinnskallar upp i huvudet. Om man är äldre och politiskt intresserad går kanske tankarna till fascistledaren Per Engdahl. Han ville särskilja judar från andra svenskar, stoppa ”blandäktenskap” och förbjuda judar att ha ledande poster i samhället.

Det gamla, äktsvenska judehatet existerar. Men om man vill förstå den nutida antisemitismen i Malmö så leder bilden av den nazistiske skinnskallen fel. I Malmö är det ofta unga män med familjebakgrund i Mellanöstern som står för trakasserierna mot judar. Förra året intervjuade jag Henryk Grynfeld, en lärare som flera gånger mött hat från sina ele-ver på Örtagårdsskolan i Malmö. Niklas Orrenius i DN

Håller den danska kulturdebatten högre kvalitet än den svenska?

Som dansker synes man nok, at Ane Kirkegaard romantiserer P 1, som er styrtdykket i kvalitet de sidste 25 år, dengang var den nok rød, men den var kvalificeret. P 1 var i ordets bedste mening et kulturprogram. Jeg hører det ikke mere. Jeg hører til gengæld svensk P 2, som er langt bedre end dansk klassisk radio. Musik man ikke har hørt før, og ingen Lotte Heise hej på dig snakkeri om hvad hun lissom føler. SVT var også godt før i tiden, Kurosawa, Bergman, Fellini og Kubrick-kavalkader, allerede da alt for højpandet til DR’s formodede seere, hvoraf jeg længe ikke har været en.

Men hvad angår avisdebatten har Ane Kirkegaard fuldstændig ret. Hvem gider læse de store svenske avisers intellektuelt indavlede debat? Ikke jeg. Det er selvbekræfternes parade, kættere er udelukket, det er provins, ultima Thule. Ikke at der ikke findes svenske, frie intellektuelle, de er bare bandlyst fra medierne. Journalistkorpset er blevet det filter, der skal skærme magten for uønskede tanker, og hvad pokker, betalingen er god. Det ligner en verdensorden med begrænset holdbarhed. Er jeg uretfærdig ? Lidt måske, men ikke meget. Jeg forlader mig derfor helt på velvillige tippere, når der 5-10 gange om året forekommer noget af særlig interesse ud over de eksotiske synspunkter, den svenske elite diverterer hinanden med.

Det anser freds- och utvecklingsforskare Ane Kirkegaard, som i dag får avsluta vår serie om svensk kulturdebatt. Kirkegaard tycker bland annat att de svenska public service-kanalerna ägnar sig för lite åt skarpsinnig analys och intellektuella utmaningar. Danska P1 satsar till exempel på den utbildade lyssnaren, medan svenska P1 friar till en större, mer lönsam publik. Dansk debatt överlägsen svensk?

Kanske är det ett tecken i tiden att media, även Public Service, monterar ner kvaliteten, för att i stället satsa på kvantitet? Kanske finns det inga chefer med kompetens nog att behålla högkvalitativt innehåll. Så småningom finns det kanske inte heller någon publik som vet att uppskatta skarpa, intellektuella iakttagelser och debatter? Man behöver bara ta tåget över Öresund för att känna skillnaden.

Det första jag, och kanske framförallt mina utländska kollegor gör när vi anländer i Köpenhamn, är att gå in i en kiosk och köpa en tidning. Vilken som helst! Det numerära utbudet av tidningar är inte mycket större än det svenska, men innehållsmässigt befinner man sig plötsligt nästan på kontinenten; Politiken, Information, Berlingske Tidende, Weekend Avisen. Tabloidformatet med sitt fokus på bild och reklam lämnas åt de oseriösa—BT, Extrabladet, Metro.

Skillnaden är slående, även vad det gäller public service. Dansk radios P1 satsar på den utbildade lyssnaren, till och med när man bjuder in lyssnarna till debatt. Ring P1 är en sorglig jämförelse med Ordet er dit, som går på danska P1 på samma tid, och Orientering är bredare och djupare i sin granskning av dagsaktuella händelser, än vad Studio Ett lyckas vara.

I danska P1 friar man till den lilla intellektuella skaran lyssnare som inte anses ekonomiskt lönsam, medan svenska P1 friar till en stor, allmän och lönsam publik—som i övrigt servas utmärkt av alla övriga kanaler och tidningar. En sorglig illustration kan väl vara frågan jag fick under vårens teoridiskussioner med våra studenter: varför måste man läsa en kurs i freds- och konfliktvetenskaplig teori för att få något som helst grepp om det som sker i Syrien? Varför är analyserna i media så ytliga?Ane Kirkegaard: Felet med att tänka rätt

Vilks siger også:”Allting är en fördel.” Man bliver tit klogere og altid i bedre humør i Vilks’ selskab. Ens pessimisme trænger til at blive udfordret, den lever ikke godt i isolation og hvem vil ikke gerne holde den sundt i live? Lars Vilks i København d. 16 maj 2013. Stuvende fuldt til arrangement om politisk kunst. Klik fotos f. helskærm.

Fortsæt med at læse “‘Alvor er de enfoldiges skjold’”

Samme dag lavede NDR reportagen: Schweden: Hetze gegen Juden in Malmö | WELTBILDER | NDR tysk , utekstet.

Sameksistens ?

The day after the attack on Father Grégoire, Monsignor Cattenoz has spoken out strongly and denounces “people of the Muslim faith taking control of the district”. The facts are taking on a political/religious dimension…

On Monday at around 8 pm, Father Grégoire from the parish of Saint-Jean was attacked by an individual. Struck on the face, the priest was unconscious on the ground until two other members of the parish arrived. This Tuesday morning at around 11 am, Monsignor Cattenoz, Archbishop of Avignon, denounced growing insecurity in the district of Saint-Ruf (while the local authority official in charge of public safety claims instead that there has been a decrease in crime in this sector), as well as the proliferation of thefts and threats towards members of the parish.

The leader of the Catholics in Vaucluse went even further: “People of the Muslim faith have progressively taken control of this district”… before proposing to create a committee bringing together representatives of the main religions, in order to calm the situation. Interfaith outreach in France: Muslim attacks priest, monsignor denounces “people of the Muslim faith taking control of the district“

Sameksistens ?

There is an enormous irony contained in the Boston Marathon bombing. When the jihadi Tsarnaev brothers car jacked a Mercedes, it had a Coexist bumper sticker. The Coexist bumper sticker is the religious symbol of the multicultural crowd — you know — all religions are the same. Well, the leading symbol of those who want to Coexist is the star and crescent Islam. And exactly how well has Islam coexisted with all of the others? What kind of neighbor has Islam been over history? [..]

There is only one way to coexist with Islam over time. Islam must submit to Kafir civilization and we must never submit to Islam, not even in the smallest detail. This means we must all know the smallest details of Islam and that begins with the knowledge of Mohammed and his wars against all Kafirs. Islam Coexists?

Daniel Pipes hos Coren: Chaos and killing in Syria

Fortsæt med at læse “Anti Israel Demonstration i Malmö”

Episode 2 takes an exclusive look inside Egypt and exposes the truth about Muslim Brotherhood’s terrifying campaign to persecute and destroy an entire faith. Get first-hand accounts from brave men and women inside Egypt who risk their own safety to shed light on the brutal persecution of Christians. Women kidnapped and raped, children taken from their parents. Forced religious conversions and marriages. For the Record. 8.5 2013. – Se også Interview mit einem irakischen Christen in München über den Islam

Perversion eller krigshandling?

Der har været meget multikulti-cover up i England efter de seneste af mange overgreb på engelske småpiger. Dette er ikke almindeligt pædofile, de jager i grupper og holder pigerne som slaver tatoveret med den muslimske herres navn. Det engelske establisment skal nyde den tid de har tilbage, hvor de stadig kan definere tingene. Fra det sekund englænderne selv opfatter overgrebene som krigsførsel, er løbet kørt for dem, der hidtil har defineret virkeligheden. Derfor går de selvsagt til yderligheder for at opretholde status quo.

Jeg har ikke lagt skjul på, at jeg mener europæerne er blevet sendt i borgerkrig af deres ledere, og at England er et godt bud på, hvor den begynder. Jeg antager også, at europæerne vil gå fysisk løs på deres ledere, de skal flytte meget langt væk for at undgå det. Bryssel vil være det helt forkerte sted.

Jeg ville hellere end gerne tage fejl, men betingelserne er lagt tilrette, som den svenske officer skrev, nu venter vi bare på modningen. Den kan tage fem år, den kan tage halvtreds år. Det tænkelige scenarie for Englands vedkommende er udførligt beskrevet allerede. Our Muslim Troubles, Why Conflict is Inevitable, 59 sider.. Forfatteren er højt uddannet og kvalificeret. Det er skrevet med én hånd, han har mistet den anden i en bilulykke.

a year 7 child in luton town has been gang raped by moslems whilst at school in the toilets, the authorities have been desperatley trying to keep it secret for fear of massive unrest by lutonians and the EDL well its too late, the luton town media have participated in the conspireracy of silence along with the police and council so as not to upset the islamic community OUTFUKINRAGEOUS! hold on to your hat luton! 7th grade girl raped in school bathroom in Luton by gang of muslims

‘Imams promote grooming rings’, Muslim leader claims. The Oxford grooming ring was promoted by imams who encourage followers to think white women deserve to be “punished”, an Islamic leader has claimed. Telegraph

But apart from its sheer depravity, what also depresses me about this case is the widespread refusal to face up to its hard realities. The fact is that the vicious activities of the Oxford ring are bound up with religion and race: religion, because all the perpetrators, though they had different nationalities, were Muslim; and race, because they deliberately targeted vulnerable white girls, whom they appeared to regard as ‘easy meat’, to use one of their revealing, racist phrases. The Oxford sex ring and the preachers who teach young Muslim men that white girls are cheap

I feministlandet Sverige kan de som bekendt også. De krigsførendes navne findes her De blev frikendt. Herregud, en kvinde voldtaget med bla. en flaske af etnikkere, hvad er det for en Drude Dahlerup?

Den 16-åriga flickan var på en lägenhetsfest i Umeå i slutet av oktober förra året. Efter att ha dansat och umgåtts med kompisar gick hon in på ett rum tillsammans med en 18-årig man, där de började klä av sig. Kort därefter kom ytterligare två 18-åriga män in i rummet. En av dem ställde sig vid sänghuvudet och sa åt flickan att ge honom oralsex, något hon vägrade. Den tredje började filma händelseförloppet med sin mobiltelefon, men slutade efter att flickan bett honom lägga av. Efter ytterligare en stund bestämde sig den första mannen för att lämna rummet. När han kom tillbaka höll han en tom vinflaska i avsikt att köra in den i flickans underliv…Nu frias alla tre från våldtäkt. På sin blogg skriver flickan att hon känner en stark misstro till rättsväsendet.. Mannen lurade henne att inte anmäla

Se her, 58 minutter (kan ikke indlejres). Det kan journalistpartiet ikke lide, særligt ikke de førende i afskaffelsen af Sverige, Aftonbladet, men dette er kun starten på deres fald. De kommer til at falde meget dybere. Janne Josefsson vil overleve alle de politiske eftersnakkere og landsbyfilosoffer, der har kaldt sig journalister. Josefsson derimod må leve med, at det bliver brugt mod ham, at systemkritiske blogs hædrer ham. Men, You Ain’t Seen Nothing Yet, Sverige.

Det korte perspektiv er skam over Janne, det lange er at han bliver husket længe efter at alle andre er glemt. Ingen er så død, som en journalist, der døde igår, særligt ikke en svensk. De er kanonføde i historiens møllehjul – undertegnede også, selvfølgelig, men jeg er ikke betalt af nogen for at moderere mig. Jeg er kun bundet af mine egne naturlige begrænsninger og min samvittighed. Janne Josefsson derimod, han satser hele puljen hver gang. Han har evnerne til at være ikke så lidt skarpere, som f.eks. SUN.TV i Canada, men ikke i Sverige. Dér går en skarp grænse, og public service er en af grundene.

Landssvigerne på Aftonbladet er naturligvis gået til voldsomt modangreb efter udsendelsen anført af Åsa Linderborg og Oisín Cantwell. Sverige er på vej ud i et krigsligenede skænderi – ‘dem og os – pressen og befolkningen: Uppdrag granskning mynnade ut i – ingenting, Vilka värderingar har ni kring mångkultur och invandring, Uppdrag Granskning?, Fikabordet på Sveriges Television.
Islam og det pæne selskab

af Tim Pallis

:

Tim Pallis knytter an til Torben S Hansens kommentar Retorik fra et sidespor her på bloggen 2 maj.

Jacob Feldt misbruger et kendt H.C. Andersen citat i sin kronik “Han har jo ikke noget tøj på” i Information den 27. marts 2013. Han vil gerne gøre indtryk af sin store videnskabelighed, men ender som apologet for Martin Krasniks politiske revolverjournalistik. Det var et karaktermord af format, en duel der skulle vindes med en værdipolitisk tilsvining af Lars Hedegaard, som skulle fremstilles som uvederhæftig historiker.

Jacob Feldt overdriver, når han igen og igen hævder, at “den såkaldte “islamkritik”…har haft uhindret og relativt ukritisk adgang til medierne i mere end 10 år”. Hvorfor tror han egentlig, at de fleste islamkritikere blogger anonymt i stedet for at skrive i medierne? Fordi de ikke kan komme igennem i pressen og selvfølgelig ikke bryder sig om at blive beskyldt for racisme og eventuelt udsat vold fra anti-fascister og muslimer.

Islamkritik er ikke “såkaldt “islamkritik””. Det er kritik af islam – ikke kritik af muslimer. Denne kritik bygger ikke på tro, men på solid historisk viden. Det lader ikke til at historikeren Jacob Feldt har gjort sit historisk videnskabelige hjemmearbejde godt nok. Det har historikeren Lars Hedegaard derimod. Men Jacob Feldt har dog forstået noget om islamkritik, selv om han sætter “islamkritik” i anførseltegn. Det gør han nok, for at vi skal tro, at islamkritikken ikke er en reel kritik, men en religiøs tro.

JF har ganske ret i, at islamkritik betegner kritik af islam som religion, filosofi, politik og livsform. Der er også rigtigt, at disse kritikere ser islam som en fascisme, der truer demokratiet, friheden og nationen. Og endnu en rigtig iagttagelse er, at islamkritik også er et fællesskab, som udfolder sig på blogs, i Trykkefrihedsselskabet, i nationalkonservative kredse og i Dansk Folkeparti.

Jeg er også ganske enig med JF, når han tilføjer, at islamkritik er et værktøj og et våben, og at det virker som spydspids for kritik af medierne, politikerne, universiteterne, multikulturalismen, eliten og de røde. Ja, med i bagagen tænker en islamkritiker på nationen, kristendommen, kulturen og demokratiet – ikke som et kontraktligt fællesskab (et mærkeligt udtryk), men som et historisk-kulturelt fællesskab. For at meddele læserne sin holdning til et sådan fællesskab, kalder JF det for sentimentalt. Så kan vi skimte hans politiske position.

Det er ikke rigtigt, at multikultur er en del af pakken for det yderste venstre og islamkritik for det yderste højre. Multikulturalismens tilhængere rækker nemlig langt ind hos de borgerlige og i erhvervslivet, og Lars Hedegaard er stadig tilhænger af marxismens historiske materialisme. Der findes adskillelige gamle trotskister og marxister blandt islamkritikere, og Dansk Folkepartis økonomiske politik ligger til venstre for Socialdemokratiet. Hvem er det yderste højre i dagens politik? Værdipolitikken er ikke venstre- eller højre orienteret.

Det lader til, at JF har en rigtig god forståelse af islamkritikken. Den “indbefatter alternative medier, uddannelsesinstitutioner og alternative netværk. Denne moduddannelse varetages i dag af blogs, bøger, interviews og netværk som f.eks. Trykkefrihedsselskabet. Det skyldes, at de store medier, uddannelsesinstitutioner og netværk er “dhimmificerede” (ikke-muslimer, der underkaster sig Islams overherredømme, red.), “islamificerede” eller underlagt en relativistisk multikulti-holdningstvang….Derfor kan institutionerne ikke stoles på, og islamkritikerne må derfor stole på den viden, som fremlægges i egne cirkler”. Det er nemlig helt rigtigt.

Men så tilføjer JF den uhyrlige værdipolitiske påstand, at denne viden ikke kan verificeres eller gives epistemologisk effekt af anerkendte institutioner eller forskere. Professor Jørgen Bæk Simonsen ved Københavns Universitets Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier vil sikkert give ham ret. Og det vil John L. Esposito sikkert også. Han er professor i religion og internationale anliggender og islamiske studier ved Georgetown University. Han er også grundlæggende direktør af den saudiske prins Al-Waleed Bin Talal Center for Muslim-Christian Understanding i Walsh School of Foreign Service. De saudiske oliepenge skal sikkert anvendes politisk korrekt og ikke- islamofobisk.

Jacob Feldts viden om moderne islamforskning og nyere koranforskning må være minimal og helt igennem politisk korrekt. Her er et citat fra Torben Mark Pedersen og Lone Nørgaards artikel: Svar til Krasnik: Islamkritikkens substantielle sammenbrud i Ræson 04.05.2013

“For en sådan udlægning af jihad-doktrinen henvises til Rudolph Peters autoritative Jihad i klassisk og moderne islam (2004), til Bernard Lewis’ The Crisis of Islam (2003) og til Majid Khadduris War and Peace in the Law of Islam (1955). Det hævdes ofte, at islams tekster ikke er mere krigeriske end kristendommens. Det er forkert. Tina Magaard, ph.d. i tekstanalyse og interkulturel kommunikation, har sammenlignet 10 religioners grundtekster, og hendes konklusion er, at “Islams tekster opfordrer i langt højere grad end andre religioners grundtekster til terror og kamp”. Og: ”Teksterne i islam adskiller sig klart fra de øvrige religioners tekster ved i højere grad at opfordre til vold og aggression over for anderledes troende. Der findes også direkte opfordringer til terror.” Det samme dokumenterer Raymond Ibrahim i Are Judaism and Christianity as Violent as Islam?.”

Der er mange andre kendte historikere og islamforskere, som var og er islamkritiske f.eks. Frants Buhl, Johannes Pedersen, Jes Asmussen, Mehdi Mozaffari, Farhad Khoshokhavar, Kim Møller, Bat Ye’or, Robert Spencer, Patricia Crone, Ignaz Goldzifer, Ibn Warraq, Hans Jansen, Günter Lüling, Christoph Luxenberg, Ali Sina, Sam Solomon, Andrew Bostom, Daniel Pipes, Wafa Sultan, Mark Steyn, Robert Redeker, Patrick Sookhdeo, Melanie Phillips, Douglas Murray, Bruce Bawer, Amir Taheri, Henryk Broder, Hege Storhaug, Hans Rustad, Thilo Sarazzin og mange andre, som alle både kan verificere og give epistemologisk dokumentation for islams indbyggede aggression mod anderledes tænkende samt en mission om at dominere verden religiøst og politisk.

Islam er netop en aggressiv politisk-religiøs ideologi, som forsøger at overtage ikke kun Vesten, men resten af verden. Hvorfor kender Jacob Feldt og Martin Krasnik ikke disse forskeres arbejder, når de udtrykker sig i medierne? Fordi de blot vil promovere sig selv i et værdipolitiske opgør.

Fortsæt med at læse “Uppdrag Granskning synar mediekollegorna”