Som forventet blev forslaget om nummerplader med Dannebrog nedstemt. Kun Dansk Folkeparti og Liberal Alliance stemte for. Venstre, Socialdemokratiet, De Radikale, SF og De Konservative stemte imod, skriver Mikkel Dencker.

Det er jo de store ting, de har tilbage at beslutte i Folketinget, så det er vel af reverens over for de virkelige magthavere, at Tinget skrotter verdens ældste nationalflag (som stadig bruges) for EU’s stjerner, som også meget passende findes i en variant med fire halvmåner og fem gange hammer og segl. Det blir det næste de pseudoborgerlige konservative og venstrefolk sætter på jeres nummerplader. Godt man er cyklist, bilisterne kan købe et Dannebrogskøleskab, kan de.

Jeg opgiver at forklare svenske ‘intellektuelle’, at man i Danmark kan være tempereret national uden at være ‘nationalist’ endsige ‘chauvin’. De kommer aldrig til at begribe det. Få har så neurotisk et forhold til deres land som dem. Ikke engang tyskerne mere, og de havde dog en vis grund. Se her:

“Nordmænd løber langrend og er neofascister”

og så går de i neofascistiske folkedragter ligesom Jimmie Åkesson. Danskere står ikke på ski, men er også fascister, og mon ikke vi er nazier efter næste valg, hvis DF og V kan danne regering alene? Henrik Arnstad, der ikke er historiker, er gået ind i den svenske medieelites underholdningsbranche. Meget forurening af den offentlige samtale har svenske pseudoakademikere leveret, men dette er på top ti. Møder Arnstad en rigtig fascist en dag – og det kan ikke udelukkes – vil han ikke kunne kende ham efter så lang tid i en mental boble. Desperation i den herskende klasse – Fra anmeldelse i Expressen:

Eller kanske en så obemärkt dag som den då Grönlandsfararen Fridtjof Nansen uteslöts som hedersmedlem i Svenska skidfrämjandet. Varför? Jo, han hade kallades in för att lära kronprins Olav skidåkning! Om detta med norrmän och skidor verkar som en naturlig koppling, som inget har med politik – och fascism! – att göra, så tänker man annorlunda när man läst Henrik Arnstads “Älskade fascism”. Det är en bok som tvingar läsaren att bli vaksam på sina egna vardagliga tankar med fascistoida rötter

Denna nya kulturbiologi är alltså en form av smygande fascism som inte längre vare sig smyger eller marscherar utan i bästa finskor tar sin demokratiskt rättmätiga plats i de västerländska parlamenten; I Frankrike, Österrike, Italien och Holland. I Danmark, i Norge och i Sverige.

Hos vårt broderfolk (redan detta ett uttryck som med sin maskulina och nationella släktskapsbetoning mycket väl passar in i fascismens grundläggande språkbruk) hade ultranationalismen år 2009 blivit en massrörelse, där hela 22,9 procent röstade på Fremskrittspartiet. Efter Breiviks terrordåd 2011 sjönk väljarstödet tillfälligt, men är nu enligt opinionsmätningar tillbaka på sin forna mycket höga nivå. Detta trots att Norge ligger lågt i flyktingmottagande jämfört med andra länder. Och är ett av världens rikaste länder!

Ändå är Norge ett anmärkningsvärt nationalistiskt land, även vid globala jämförelser. Det är alltså inte yttre faktorer utan medveten ideologi som bidragit till att just Norge drabbats av en av samtidens värsta fascistiska terrorbrott. Och den ideologiskt genomtänkte gärningsmannen kallades genast för galning. Vad vi ser är moderna ultranationalistiska partier som tar sig fram genom parlamentariska val. Ett renat folk

De slår sig på maven af grin i Norge: Svensk forfatter kobler norsk langrenn til fascisme. Spør om Fridtjof Nansen kan ha vært starten på bevegelsen. Kobler norsk langrenn til fascisme, modsat i Sverige hvor Arnstad er en ping i journalisternes TV-sofaer.

Hallo, svenske kvinder!

Indian engineers invent ‘anti-rape’ underwear which gives attackers electric shocks and automatically texts police for help. The clothing sends a text message to police with GPS location . Pressure sensors sewn into bust area designed to detect unwanted force .The garment is capable of delivering up to 82 electric shocks. Indian engineers invent ‘anti-rape’ underwear which gives attackers electric shocks and automatically texts police for help

Av Thomas Nydahl

I svensk diskussion om nationalistiska partier och grupperingar finns det ofta en tendens att generalisera och därmed förlora blicken för de väsentliga skillnader i ideologi och politisk praktik som annars vore uppenbara. Om man säger att ungerska Jobbik (med ideologiska rötter i den antisemitiska Pilkorsrörelsen) och Dansk Folkeparti tillhör samma politiska krets har man inte bara missförstått, man bidrar dessutom till en begreppsförvirring. På samma sätt bidrar Henrik Arnstad till förvirringen när han säger att Sverigedemokraterna är ”ett neofascistiskt parti” (DN 15/11-2012). Kan man inte se skillnad på fascismens grundläggande karaktäristika och den numera tämligen pragmatiska, sverigedemokratiska politiken, som bland annat lett till många uteslutningar av partiaktivister som har alltför intima relationer med andra länders nationalistkretsar, är jag rädd att något haltar i analysen. Även nyanser och skiljande ideologiska särdrag är viktiga att notera när man vill förstå den pågående radikaliseringen av nationalistiska krafter, såväl inrikespolitiskt i Sverige som i ett större, europeiskt perspektiv.

I Grekland går nu ett nationalistiskt parti starkt framåt. Men det är inte vilken nationalism som helst de står för. Gyllene gryning kallar sig själva för nationalsocialister. Och när jag synar partiets ideologiska grund och dess politiska praktik ser jag att de skiljer sig radikalt från alla andra nationella rörelser i Europa. Inte ens med det extrema Jobbik i Ungern eller med partier som BNP i England och NPD i Tyskland tycks de ha särskilt mycket mer gemensamt än rötterna i nationalsocialism och antisemitism.

Vem är det då som skapat och arbetat för ett nazistiskt parti i Grekland? Det sägs att hela den mänskliga kraften för partiet fanns hos övervintrande extremister ur polisens och militärens led från Juntatiden (1967-1974). Partiet grundades redan 1985 av Nikolas Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen (som var en gammal juntapolitikers parti). 1993 registrerades partiet hos valmyndigheten och efter framgångar i lokalval, bland annat i Aten, fick Gyllene gryning sitt stora genombrott i riksdagsvalet 2012, med 7% av rösterna och 18 riksdagsplatser. I senare opinionsmätningar växer partiet ytterligare, till mellan 12 och 14%.

Inför valet 2012 rapporterades det flitigt också i svensk press. Partiaktivisterna i högkvarteret beskrevs som stora, kraftiga män med rakade huvuden. I Svenska Dagbladet citerades en av dem för att ha sagt: ”Vårt jobb är att rensa upp.” Det var med sådana klara och tydliga besked som partiet profilerade sig, och det kunde säkert inte missförstås av någon. De gick till val på frågor som hade med invandring, kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet att göra. Självklart kom den ekonomiska kollapsen i centrum.

Men Gyllene gryning är inte bara ett politiskt parti. Det är också och framför allt ett omfattande socialt nätverk i partiets händer. De arrangerar bland annat:

#Mat- och klädesutdelning över hela landet.
#Medicinsk hjälp för greker som är för fattiga för att själva kunna köpa medicinen.
#Blodbank för greker, för att ”det är vår plikt att skydda den grekiska rasen.”
#Sjukhushjälp i Saloniki. Partiet bistår greker från hela landet om det behöver fri sjukhusvård.
#Juridisk hjälp ger man till behövande greker.
#Arbetslöshetshjälp. Varje arbetssökande grek kan komma till partiet, så förmedlar de kontakt med arbetsgivare som “söker en grekisk själ och vill bidra till räddningen av fosterlandet.”
#Egen milis. Den bildades för att ”skydda grekerna. Deras uppgift är att patrullera kvarter som polisen negligerar”. Den här punkten är svårtolkad men handlar förmodligen om socialt problemfyllda kvarter dit polisen ogärna åker.
#Vit kvinnofront. Syftar till att förena ”de starka grekiska kvinnorna”. Arbetar med allt ifrån föreläsningar och seminarier om bröstcancer, ”kvinnans plikter och plats i samhället”, samt ”gratis självförsvarskurser”.
# Egen miljörörelse. “Vårt land är det heligaste som skänkts oss av våra förfäder”. ”Gröna avdelningen” deltar i allt från frivilligt brandkårsarbete till arbete ”mot allt som hotar Greklands skönhet”.
# Arbetsfront. Arbetsfrontens uppgift är att “ställa till rätta alla problem som uppkommer i vardagen.” Partiet riktar här främst kritik mot privatiseringarna och utförsäljningen av allmän egendom.

I stora drag är det så här partiets verksamhetsgrenar ser ut. Jag citerar ganska utförligt eftersom jag tror att de kan vara den verkliga nyckeln till partiets popularitet. Och jag tänker tillbaka på hur Hamas anseende växte i palestiniernas ögon för att denna islamistiska rörelse också ägnade mycket kraft åt socialt arbete, både handgripligt med mat- och klädhjälp och ideologiskt med att knyta människor samman. Extremismen hölls i bakgrunden fram till maktövertagandet då det blev uppenbart också för omvärlden vad Hamas stod och står för. Jag kan tänka mig att Gyllene grynings agerande har en liknande bakgrund. Man får i sammanhanget inte glömma bort att alla de sociala aktiviteterna endast är till för etniska greker. Minoriteter i landet, liksom alla slags invandrare – oavsett vilka de är – kan inte begagna sig av partiets praktiska hjälpverksamheter.

Partiet säger att de står för “den verkliga socialismen”. Den heter nationalsocialism och sägs passa de grekiska arbetarna bättre än vänstern, som de betraktar som både nationens och arbetarklassens förrädare. Förräderiet består, säger de, i att man låtit Greklands arbetsplatser ”invaderas av främlingar” vilket endast tjänar kapitalisterna. Den ekonomiska kollapsen innebar att ”den internationalistiska myten smälte samman”.

Men för att distansera sig från vänsterns retorik säger de ”Fienden är inte en klassfiende, han är en nationell fiende.” Vänstern kommer aldrig att ”förstå hur det känns för en grekisk arbetare att förlora sitt jobb och se sin familj svälta”. Och så kommer förstås den kläm man egentligen bara väntat på:

”Det är den nationalsocialistiska rörelsen som har öppnat sina armar för att skydda arbetarna från den antinationella och antiarbetarklass- politik som förs av zionisterna.”

Fortsæt med at læse “Gyllene Gryning”

Og velfærdssamfundet, ikke mindst. På kun 12 minutter trækker Tino Sanandaji luften ud af svenske socialister og liberalisters luftige fantasier om fri indvandring. Bifaldet fra salen er tempereret. Engelsbergs herrgård, mars 2013.Immigration and the challenge to the welfare state, video min. 12:35

»Fuck jeres moral«

Parisfarere kender Den Store Moske i Paris i Rue Georges- Desplas, 5 arondissement, om ikke andet for dens gode tyrkiske bad. Jeg hører at TV 2 netop samtidigt har en udsendelse om Femen, men den kan vi TV-fri jo ikke se.( Bruger bare bryster til protest.) Kvindefrigørelsen under islam bliver ikke noget te-selskab. Tøserne mod gerontofascisterne – jeg holder med tøserne. De får brug for al den hjælp udefra, de kan få. Det er ellers først i morgen, torsdag, det er Topløs Jihad dag.

Tunisian FEMEN activist Meriam burned a salafist flag in front of the Grande Mosquée de Paris today at 4PM as a symbol of women’s fight against wild religious extremism. The Arab sextremist gave a sign of women’s stand-off to those who kill and rape in the name of Allah. The recent call of Tunisian salafists to stone Tunisian activist Amina was the last step before a big women riot.

As bright as the fire of the salafist flag that was burning, the Women’s revolution against wild traditions of Islamism will start. Women of Morocco, Algeria, Tunisia, Libya, Egypt, Iran, Iraq, Syria, Jordan, Saudi Arabia, Oman, Bahrain, EMENA, Afghanistan, Turkey, Pakistan and Indonesia, you will change the planet with your courage! The one who was oppressed will become free, the one who was weak will become strong. Our bodies belong to us only! Islamism is strong in front of the oppressed but islamism is weak in front of the rebellion of our free bodies! Our breasts are more dangerous then their stones! Are these the bravest human beings alive?

Fortsæt med at læse “»Folkhemmet er et nationalt projekt«”

Stærkt forsinket formaning

I länder med en sedan länge etablerad multikulturell verklighet, handlar diskussionen i mindre grad om multikulturalismens förträfflighet, utan mer om att skapa en situation som fungerar någorlunda trots de multikulturella problemen. En fråga är därför om en klok preventiv åtgärd är att söka undvika att multikulturalism uppstår. I många sammanhang förespråkas försiktighetsprincipen; man bör undvika att skapa situationer med svårhanterliga problem, då de finns en hög risk att de inte kommer att kunna lösas. I den multikulturella diskussionen är det argumentet sällsynt. Jan Tullberg, Att leva med det mångkulturella, Leder i Smålandsposten

“I dag er hun bange for mænd med udenlandsk udseende”

Det feminine samfunds bitre høst. Ved overhovedet at tillade denne forbryder at blive i Norge, opsiger staten kontrakten med dem, der har brug for dens beskyttelse. Det er ellers en helsvensk specialitet:

Irakeren (35) kom til Norge i 2003. Nå er han dømt for overfallsvoldtekt for annen gang. Den 35 år gamle irakeren er nå dømt til fengsel i seks og et halvt år og til å betale 300.000 kroner i oppreisning etter at han ble tatt for å ha deltatt i en gjengvoldtekt i Slottsparken i oktober 2011.

35-åringen er identisk med gjerningsmannen som sto bak en særdeles krenkende voldtekt på Rådhusplassen i november 2005.Da voldtok han en 27 år gammel kvinne bak noen paller med granittheller. Da hun gjorde motstand, klemte han en hånd over munnen og nesen hennes og sa at han skulle drepe henne. Da hadde han kommet til Norge som asylsøker for to år siden, og fikk innvilget opphold på humanitært grunnlag.

Kvinnen som ble voldtatt i Slottsparken, har forklart at hun ble voldtatt av flere menn og fryktet at hun kom til å bli drept. Hun er ikke sikker på hvor mange det var som voldtok henne, men vet at ingen av voldtektsmennene brukte kondom. Hun måtte derfor medisineres med HIV-forebyggende preparater og medisiner som avbryter svangerskap. Forlovelsen hennes ble oppløst, og hun forsøkte å begå selvmord etter overgrepet. I dag er hun redd for å møte menn med utenlandsk utseende. Seks og et halvt års fengsel for voldtektsmann

British Islamist preacher Anjem Choudary told a gathering in Helsinki last week to be proud to be considered terrorists.

Anjem Choudary led the Islamist group Islam4UK in Britain before it was proscribed under the UK’s counter terrorism laws in 2010. Choudary was in Helsinki last Thursday to speak at a secretive gathering held to mark the tenth anniversary of the jailing in Norway of Kurdish radical Islamist leader Mullah Krekar. Radical British Islamist: The flag of Islam will one day fly over the Finnish parliament, Choudary tells cronies: Be proud to call yourself terrorist

Hvis man har nerver til en hel times video fra mødet, er den her.

Replique anmelder Julia Caesars “Världsmästarna”

Replique er Konservative Studenter Foreningen af borgerlige studerende i Aarhus’ tidsskrift. Hele anmeldelsen af Johan Nord her: Svenske tilstande, PDF. Man kan også læse den her.

[..] Men når nu jeg ængstes sådan ved at betragte udviklingen på den anden side af sundet, kunne jeg så ikke blot glæde mig over, at der ikke hersker svenske tilstande i Kongeriget Danmark, hvor man faktisk har en offentlig debat om såkaldt betændte emner – eksempelvis de skadelige virkninger af masseindvandringen – og hvor store dele af befolkningen faktisk ikke har slået sig på den nationale selvmordsdiæt. Jeg kunne jo trygt og roligt koncentrere mig om den kamp, der står herhjemme og så lade Sverige være Sverige hele vejen ned af slisken.

Men der er to grunde til, at jeg simpelthen ikke kan gøre dette. For det første er jeg endnu ikke sluppet helt af med følelsen af, at jeg faktisk har et og andet tilfælles med broderfolket ovre på den anden side af Øresund, og at jeg gerne vil vedblive at have det. For det andet forholder det sig jo så-dan – og her berører vi atter én af bevæggrundene bag mine oprindelige skandinaviske sympatier – at Sverige i lighed med vort eget land er medlem af EU.

Hvad der foregår i Sverige vedkommer mig, fordi alle de, der har held til at opnå svensk statsborgerskab også har ret til at slå sig ned i mit land. Hertil kommer, at de svenske tilstande i deres funktion af et alt andet end behageligt modbillede er gode at få forstand af og umisforståeligt bringer skæbnesvangert bud om en dyster virkelighed, der også kunne blive vores. I al korthed: Det er nødvendigt at beskæftige sig med Sverige. Derfor denne anmeldelse af et svensk bidrag til afdækning og diskussion af masseindvandringens følger. [..]

“FAREN OPDAGET FOR SENT”
Som det nok allerede er fremgået er Julia Cäsar ikke optimistisk i synet på Sveriges muligheder for at håndtere de problemer, der skyllet ind over landet i forlængelse af en hasarderet indvandringspolitik. Langt snarere er hun af den opfattelse, der kommer til udtryk i ovenstående citat

Sverige såvel som de resterende europæiske befolkninger har været alt, alt for langsomme om at forstå, hvilken regning, de – og i særdeleshed deres børn – kommer til at betale for en jubeloptimistisk, oikofobisk holdning til masseindvandringen fra den muslimske verden.

Som anført ovenfor drejer det sig om en bog fra 2010, og man kan således overveje, om den tilstand, der kendetegner Sverige anno 2013 endnu er at karakterisere som i en sådan grad håbløst udvejsløs, som den var, da Cäsar skrev sin bog. Det temmelig vanskelige spørgsmål er, om det spæde gennembrud, der er blevet Sverigedemokraterna til del, på sigt vil tage til i fylde og sluttelig markere et brud med den multikulturalistiske konsensuspolitik, der indtil nu har kendetegnet det svenske selvmordsprojekt. Man skal naturligvis være varsom med at spå om fremtiden, men noget er der jo nok på færde på den anden side sundet; Sverige er måske ved at vågne? Man kan kun hå- be det. Men uanset hvor meget og hvor begrundet man måtte kunne håbe dette, forbliver Cäsars dystre forudanelse den samme; måske har ikke kun Sveriges, men det samlede Europas befolkninger opdaget faren for sent. Vi får se.

Jeg anbefaler Julia Cäsars bog til den, der ønsker at kundgøre sig udi vort broderfolks selvafskaffelse, og glæder mig over faktisk at kunne lade herværende tekst offentliggøre i eget navn. Noget sådant er – har jeg nu lært – ikke en selvfølgelighed hos alle vore naboer i Nord. Købes her: Julia Cäsar: Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt.

´Trygghet´ er en stor ting i svensk bevidsthed, lige så stor som ´rättvisa´. Man skulle jo ikke tro det, når man scanner dagspressen for de ulykker, der selvom de er pænt pakket ind ramler ned over menige svenskere. Jeg har spået flere gange, at det vil blive et helvede at være svensk politiker. Det er det allerede, tænk engang. Der sidder 349 i Riksdagen, det bliver en god dag for alle parter, når der kun er råd til 174.5 – cirka som i Danmark og Norge,. – så kan overskudsmængden også føle sig tryggere.

I december släppte BRÅ sin rapport om hotbilden mot riks-regional- och kommunpolitikerna. Högst andel utsatta har Sverigedemokraterna, där nästan hälften uppger att de någon gång under 2011 utsatts för hot, våld eller trakasserier. Ahmed hotade SD-politiker: “Jag ska ta dina svennepengar, jag ska ta dina svenska döttrar”, Politikernas trygghetsundersökning 2012 (Se også Uppseendeväckande neddragningar inom svensk äldreomsorg)

Våldtäkter begågna av “barn” har blivit åtta gånger fler på 13 år

Lennart Strinäs, chefsrådman vid Malmö tingsrätt, hade sina första ungdomsmål i början av 1990-talet.– Situationen när jag började går över huvud taget inte att jämföra med läget i dag. De ungdomar som ställdes inför rätta då hade ofta begått relativt ordinära brott. I dag möter vi förhållandevis ofta ungdomar som begått allvarlig brottslighet. Framför allt handlar det om gaturån med allt grövre våldsinslag, säger han.

Samtidigt som ungdomar som grupp blivit mer skötsam finns en trend att kriminella tonåringar begår allt grövre brott. Perioden 1998–2011 har det totala antalet brott med 15–17-åringar som misstänkta gärningsmän ökat ytterst blygsamt. Samtidigt har antalet rån som misstänks ha utförts av unga mer än fördubblats, brott mot narkotikalagen nästan femfaldigats och antalet våldtäkter mer än åttafaldigats.

– De som begår brott som är ett led i en kriminell karriär har övergått från inbrott och bilstölder – som blivit svårare att genomföra – till grövre brott som rån, utpressning och kanske narkotikabrott, säger Sven Granath, forskare vid Brottsförebyggande rådet (Brå).Grövre brottslighet bland unga SR: Fler unga misstänks för grova brott

En dag slår de til mod os – så vågner vi

Det er som nævnt, ikke fordi de ikke prøver, men det er ikke nok. En hel del skal dø først.

‘Canadians’ identified in Algerian terror drama.

Det er næsten det dobbelte af, hvad Danmark har på et helt år. Det er dyrt at have et rygte som suicidal snart forhenværende nation ude i verden. Mens de giver landet væk for fulde gardiner, pludrer de om hvorvidt minister Billström er racist: Meningsterror for fuld udblæsning i Sverige. Journalistkorpsets Quislinge hælder til, at han er.

Importing Islamic Nightmares While Denying Them

By Fjordman

A report prepared by groups in the various Nordic countries has proposed instituting a legal ban on anti-Feminist “hatred,” comparing this to “racism.” Representing the left-wing coalition government in Norway, Ahmad Ghanizadeh from the Socialist Left Party (SV), the State Secretary in the Ministry of Children, Equality and Social Inclusion, was positive towards the proposal, and promised that the government would look into it.

My initial thought upon hearing this is that Leftism is now officially a religion, and that its proponents desire a “blasphemy statute” to ban any serious discussion of left-wing doctrines and their consequences as “hate speech.” (foto: Jenny fra Gøteborg, gruppevoldtaget og racistisk mishandlet af somaliere, løjet om i socialdemokratiske Aftonbladet. En af somalierne voldtog senere en 84-årig svensk kvinde. Jenny Lemon Metapedia.)

Writer and fellow online dissident Takuan Seiyo commented that not even George Orwell could have come up with anything that tops this scenario. Yes, there is a serious proposal afoot in Norway to ban “anti-Feminist hatred”. Yes, the ministry really has the Orwellian name of Ministry of Children, Equality and Social Inclusion. And yes, this State Secretary in Norway really is called Ahmad Ghanizadeh, originally from Iran.

In 2013, Norway’s Minister of Culture is Hadia Tajik, whose Muslim family came from Pakistan. One must assume that Prime Minister Jens Stoltenberg of the Labour Party appointed her partly to remind the native population that they no longer have a culture, only “Multiculture,” but mainly in order to appeal to the Muslim and other Third World immigrant voters whose support his left-wing coalition depends upon in order to stay in power.

PM Stoltenberg in his prestigious New Year’s Speech for 2013 promised that his government would seek to ban “hateful utterances” on the Internet. The year before, Stoltenberg used his New Year’s Speech, always broadcasted on prime-time national TV and watched by a large proportion of his countrymen, to launch a frontal attack on alleged “totalitarian seducers” who use the Internet to spread unfounded “hatred.”

I was shortly afterwards contacted by the journalist Ragnhild Sleire Øyen from the state broadcaster NRK, the local equivalent of the BBC, who considered it obvious that the Prime Minister was referring to me personally. I’m sure many other citizens got the same message, and that may well have been intentional.

The PM didn’t mention any names explicitly, but then he didn’t have to, since so many others had done that dirty job for him. His right-hand man in Labour, Party Secretary Raymond Johansen, has singled me out for public attack by name several times, both before and after the Prime Minister gave this speech, as one of the individuals spreading irrational “hate” against Islam and therefore holding me partly responsible for the mental climate that allegedly created Anders Behring Breivik. I wasn’t the only name on that short list, but I usually topped it.

Norway is a small country, but I still find it unhealthy that a sitting political head of state uses his most prestigious annual speech addressing the nation to launch a thinly veiled attack on individual citizens who have done nothing criminal. An analogy for Americans would be if the President of the United States used his State of the Union speech to launch a thinly veiled attack on writers who use the Internet to publish ideas he dislikes, for instance the conservative author Michelle Malkin, or Glenn Reynolds with his major blog Instapundit. Even Obama hasn’t gone that far, at least not yet. The Social Democratic Prime Minister of Norway has.

Who gets to define “hate,” and do negative feelings always come out of nowhere? What if public anger, assuming it exists, actually has a cause that needs to be addressed? For example, being displaced in one’s own country by often hostile tribes? Should we simply ban any real discussions of this problem instead of dealing with the actual cause of public frustration? If so, what will be the long-term results of such a policy?

Elisabeth Skarsbø Moen is the debate editor and a regular columnist in VG, one of Norway’s two largest newspapers, and the largest one with a truly national readership. She writes in positive terms about Feminism, while at the same time championing the continued mass immigration of people from cultures that are extremely hostile to women. Like most other Western Feminists of her ilk, she sees no contradiction in this.

In October 2012, Skarsbø Moen wrote a deeply emotional column in VG entitled “Our children”, where she lamented that her society sometimes makes a distinction between “our” children and “other” children, that is, people born in other countries. She chastised her own country for not treating all children born anywhere on the entire planet as equally ours. The occasion concerned two young male Muslim asylum seekers from Afghanistan. læs videre på Frontpage Magazine (Se også Våldtäkter begågna av “barn” (under 18 år) har blivit åtta gånger fler på 13 år.)

Henrik Arnstad: Älskade fascism (Norstedt)

Av Thomas Nydahl

När jag läser Henrik Arnstads bok om fascismen sätter jag både frågetecken och utropstecken i kanterna. När han berättar om utdikningen av italienska malariaträsk kallar han det typiskt fascism. Det indikerar att han inte förstått varför det var en stor, mänsklig vinst när det moderna samhället lyckades utrota många av dessa europeiska helveten. Arnstads tes är att det är typisk fascism därför att denna ideologi alltid först vill förstöra innan den bygger upp. Då får man väl hälsa och tacka för förstörelsen av träskmarkerna.Så här skriver han:

“Att bekämpa träsken som uttryck för degenerering, förfall och sjukdom var ingen tom symbolhandling för fascismen. Det var ideologins hjärta. Nedkämpning och pånyttfödelse som en enda enhet.”

Men om det nu helt enkelt var en handling ägnad att sätta stopp för just livsfarliga sjukdomar? Fascism? Jag har sett samma politik praktiskt tillämpad i Albanien och Israel. Skulle det i det albanska fallet vara ett uttryck för stalinism och i det israeliska för sionism?

Och om Guantanamo skriver han att det är “ett koncentrationsläger”. Nog blir man fundersam. Det hjälper inte att Guantanamo är en motbjudande företeelse – det yttersta tecknet på rättslöshet inför kriget mot terrorismen – men något koncentrationsläger är det inte. Det finns rätt många saker i hans bok som glider ner i något som pendlar mellan vagheter och dumheter. De få recensioner jag läst pekar på liknande saker.

En liten men viktig sak noterade jag redan på omslagsfliken. Arnstad har presenterat sig som historiker men kritiserats för det. Nu blir presentationen en annan, vilket tyder på att förlaget tagit till sig kritiken. Där står det nämligen att han “är historievetenskaplig skribent”. Det borde väl räcka?

Bokens sista ord har jag stött på tidigare, men visste inte att det var André Malraux som yttrat dem. Jag finner själva tankegången motbjudande och vägrar tro på den. Så här lyder orden:

“En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.”

Själv aktiv pessimist – eller som vi brukar säga här, kämpande pessimist – värjer jag mig mot påståendet. Helt enkelt därför att det är oriktigt. Men på något besynnerligt vis passar det in i Arnstads världsbild och historiesyn.

Här skriver Olle Svenning i DN, och här finns Svenskans recension.

“Bokens sista ord har jag stött på tidigare, men visste inte att det var André Malraux som yttrat dem. Jag finner själva tankegången motbjudande och vägrar tro på den. Så här lyder orden: “En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.” Själv aktiv pessimist – eller som vi brukar säga här, kämpande pessimist – värjer jag mig mot påståendet. Helt enkelt därför att det är oriktigt. Men på något besynnerligt vis passar det in i Arnstads världsbild och historiesyn.”

En av mina läsare, som råkar vara översättare från just franska har sänt mig en korrigering som ytterligare underminerar Arnstads trovärdighet. Jag kan inte se annat än att han antingen slarvar eller medvetet förvränger Malraux.

Så här skriver min läsare:

“‘En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.’ Detta citat är helt felaktigt, Malraux har aldrig yttrat något sådant. Följande står i hans roman L’Espoir från 1937 (på svenska Förtvivla ej!): ‘Tout homme sera fasciste, sauf s’il a une fidélité derrière lui.’ Det är något helt annat!!!”

Vidare:

“Malraux säger att en till sin läggning aktiv man (en som inte nöjer sig med att tänka utan vill ingripa och forma sin tid) och som samtidigt är pessimist när det gäller mänsklighetens framtid, blir fascist, med mindre han har en stark bindning, en trohet, en förankring bakåt. Det är det han säger, och det är i sanning något helt annat än det som HELT FELAKTIGT (eller förfalskat) citeras på svenska.”

Jag utgår ifrån att fler av mina läsare har tankar och synpunkter, eller tidigare sett den citerade meningen. Alla bidrag är välkomna. Det här fick mig nämligen att tänka ännu en runda kring boken jag läst med ytterst motstridiga känslor. Det finns ett slags luckor i den, en fluffighet som ibland ter sig mer spekulativ än saklig. Men den är svår att sätta fingret på.

Sexuella övergrepp vid fronten. De syriska rebellerna tar sig tunisiska flickor att förlusta sig med

Av Thomas Nydahl

Det kommer mycket oroväckande rapporter från Tunisien, Syrien och Jordanien. En fatwa har utfärdats i av en saudisk “lärd” i religionsfrågor, Mohamed al-Arifi, som innebär att de stridande rebellerna i Syrien får rätt att ingå så kallade “Jihad-äktenskap”. Dessa kan, förstås och som exemplet Iran tidigare har lärt oss, vara i allt från femton minuter till flera år. Poängen är att det naturligtvis inte handlar om några äktenskap, utan om en religiöst hycklande variant av våldtäkt.

“The fatwa purportedly allows the jihadis, who abandoned their wives to fight against Assad’s regime, to marry girls for a few hours to satisfy their sexual needs. But even if there never were such a fatwa, as the Saudi scholar says, what is evident is that Tunisian girls are being sexually exploited by the jihadis in Syria.

Tunisian Minister for Religious Affairs, Noor Eddin al-Khadimi, said that Tunisians should not abide by the fatwa. Salma al-Raqiq, a Tunisian opposition figure, said that the “jihad marriages” were a disgrace for the Tunisians.
She also called on the authorities to start dealing with the increasing phenomenon of Tunisian jihadis heading to Syria to join radical Islamist groups.”

I samma artikel nämner man att unga tunistiska kvinnor kidnappats och försvunnit.

“The sexual exploitation of girls was revealed after several Tunisian families reported that their teenage daughters had gone missing in recent months. It later transpired that the girls had been dispatched to serve to Syria on “jihad marriages.” In other words, the girls had been sent to Syria to satisfy the sexual needs of the anti-Assad jihadis.”

Fortsæt med at læse ““Jihad-äktenskap””

Over hundrede på et halvt år. – Svenske tilstande i Brøndby kommune. Det er lige den slags systematisk terror, der er med til at radikalisere klimaet i Danmark, og som det ville være godt at have en spansk lov om fratagelse af statsborgerskab “af sikkerhedsgrunde og trusler imod den offentlige orden” imod. Når man ikke slår maksimalt hårdt ind over for dette – bandemedlemmer får 2.4 års fængsel, – skal man da ikke undre sig over, at det kan radikalisere almindelige, skikkelige danskere politisk.

Kommer der større bevægelser til højre for Dansk Folkeparti, vil de være skabt af de samme tonedøve politikere, der gav anledning til at DF blev dannet og nu er Danmarks næststørste parti. Om radikaliserede nedenfor i Tysklands posten.Beboere i fare ved påsatte brande, Beboerbestyrelse: Alle er dybt rystede, 11 nye brande på Vestegnen. Albertslund: Unge kræver klubhus: “… brande og hærværk fortsætte indtil vores krav bliver opfyldt”, Facebook: Stop brandene i Albertslund

Da politiet kun vil oplyse, at der er tale om danske statsborgere, har Den Korte Avis tidligere prøvet at afdække, hvilken baggrund de mistænkte unge har. Det skyldes flere indicier: Før det første er en gruppe ældre beboere i Nordmarkshave, som ligger i området, i september sidste år blevet groft chikaneret af en gruppe unge andengenerationsindvandrere, som solgte stoffer og råbte skældsord efter dem (Albertslund Posten).

For det andet prøver Københavns Vestegns Politi at komme i kontakt med forældre, som har svært ved at tale og forstå dansk (Ekstra Bladet). Og for det tredje har det været diskuteret på et fællesmøde mellem Albertslund kommunalbestyrelse og Albertslunds integrationsråd, hvad rådet kunne gøre i forhold til gruppen af hårde unge og de mange påsatte brande (Møde 122).Selvom det skal understreges, at der kun er tale om indicier, fortsætter Den Korte Avis med at prøve at få belyst, hvilken baggrund de mistænkte unge har, ligesom vi følger udviklingen i sagen om de mange ildspåsættelser i Albertslund generelt.Dramatisk nat med 11 ny påsatte brande – ingen vil tale om gerningsmændene

Den Anden Islamkritiske Konference, Berlin 2013

Fra den første “Islamkrittiske Konference” i 2008 udgik der væsentlige impulser til den offentlige debat. I dag, fem år senere, er det på tide at genopfriske disse oplysende impulser. Det er formålet med det andet offentlige møde i den “Islamkrittiske Konference”, der finder sted fra den 10 til 12 maj i Berlin.

Under mottoet “selvbestemmelse i stedet for gruppetvang” vil Hamed Abdel-Samad, Mina Ahadi, Lale Akgun, Kelek, Hartmut Krauss, Michael Schmidt-Salomon, Arzu Toker og Ali Utlu forklare, hvorfor den nødvendige kritik af politisk islam autoritære, uliberale normer ikke skal forveksles med en fremmedfjendtlighed og anti-islamisme.

Der er sket en masse siden sidste møde. Tænk blot på “den arabiske revolution”, Sarrazin- debatten eller i Salafistbevægelses fremmarch i Tyskland. Desværre er fronterne i debatten blevet trukket hårdere op i de senere år: Mens kritikken af den politisk islams patriarkalske herrefolkskultur er taget til, er en farlig antiislamisme også. Den Islamkritiske Konference ville behandle misopfattelser og de afledte fjendebilleder. [..]

Dermed kan et Sarrazinsk ræsonnement undgås, den fordom, at demokratietunderskud udelukkende findes hos folk med indvandrerbaggrund. Ja, det underskud findes oftere blandt de muslimer, der følger ​​Koranens lære ukritisk og oplyst, men liberale muslimer er ikke en trussel, men et aktiv for det åbne samfund.

Hvor der på den første Islamkritiske Konference i 2008 i Köln især kom ikke-religiøse islamkritikere og eks-muslimer til orde, skal i 2013 også liberale muslimer finde stærkere gehør, for hvis vi skal imødegå dobbelttruslen fra politisk islam og chauvinisme, har vi brug for en bred alliance af sækulære og liberalt-religiøse kræfter. Arrangørerne af den “Anden Islamkritiske Konference” opfordrer alle interesserede parter til at deltage i denne vigtige debat om fremtiden for vores samfund. Kritische Islamkonferenz 2013, Kritische Islamkonferenz 2013. (Snaphanens oversættelse, Foto Hamed Abdel-Samad i København, nov. 2011.)