Kvasi-nazi filmen røg i papirkurven til fordel for noget mere udødeligt tysk: Furtwängler og Edwin Fischer fra mit fødeår, den mest beåndede indspilning jeg kender ad Kejserkoncertens adagio. Hvis man hører godt efter, kan man høre Furtwängler ånde på Philharmonia Orkestret. I årtier har jeg hørt den indspilning, og jeg kan næsten ikke vride mine ører til andre. (Første og tredje sats.) Vil du have mere musik, så sendte DR for en uge siden en pragt- dokumentar om Chopin med Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Bobby McFerrin, Charles Rosen, Martha Argerich.

Dansk politi sender illegale videre til Sverige og Norge

EU’s ydre grænser er hullede som en si. I Kastrup har politiet givet op overfor transittrafikken. De illegale har betalt mange penge, de kender sociallovgivningen og ved, hvor de lettest kan få opholdstilladelse og få mest i bistandshjælp. Langt større strømme venter, end dem der rejser igennem i dag, store menneskemængder venter i det sydlige Tyrkiet. Politikerne vil få kniven for struben, ikke mindst de svenske, der i partilederdebatten i går kollektivt shamede og affærdigede Jimmie Åkesson med argumenter som “Ni står inte för medmänsklighet, ni står för omänsklighet, ni vill stänga dörrar för folk som flytt från förtryck, i längden så säkrar det våra välfärdsambitioner.” Der var ikke et menneskesmuglerøje tørt. Jeg har sjældent set så meget dumhed og pligtforsømmelse samlet på ét sted som i Agenda’s TV studie, selvom grænsedragningen mellem forbrydelse og dumhed kan komme til diskussion. Mails fra Sverige antyder at den svenske asyleri-facades sammenbrud kan være nært forestående:

Hver dag lander anslået mellem 10 og 70 illegale migranter i Københavns Lufthavn. Ingen ved helt, hvor mange. Det er et rent mørketal, som sagtens kan være højere.De er fløjet til Danmark, især fra Milano, Amsterdam og Geneve. Og selv om politiet i lufthavnen udmærket er klar over, at der på disse ruter er stor risiko for at møde personer med falske papirer, som opholder sig ulovligt i Europa, bliver de ikke stoppet. Politiet er nemlig blevet bedt om at vende det blinde øje til på ankomsterne. Sagsbehandlingen og ressourcerne i politi og anklagemyndighed kan nemlig ikke følge med.

– Vi er sådan set blevet det svage led i kæden, som bare skubber problemerne videre til Sydsverige og Norge, fortæller flere ansatte i Københavns Politi, som ønsker at være anonyme.- Som jeg har hørt det, så får politifolkene derude ballade, når de anholder for mange, fortæller en anden. – Vi har ikke nok ressourcer i politiet. Derfor kommer ledelsen i klemme på de områder, hvor man risikerer at bruge mange politi-timer. Når de prioriterer, får de hug, derfor foregår prioriteringen i det skjulte, uddyber han.

Generelt er holdningen blandt de politifolk, DANSK POLITI har været i kontakt med, at man inden for Schengen ofte skubber problemerne mellem landene, fremfor at gå sammen om at styrke de ydre grænser. – Hvis vi lukker af i Københavns Lufthavn, så finder de jo bare et andet sted, som en fastslår. Dansk Politi: FOR DYRT AT ANHOLDE ILLEGALE.

Hjemme i Danmark anslår man ifølge det Nationale Udlændinge Center hos Rigspolitiet, at størstedelen af de illegale migranter, som kommer til Danmark og det øvrige Skandinavien, er kommet via den græsk-tyrkiske grænse.I Danmark beskæftiger kun tre personer sig decideret med menneskesmugling, til trods for, at det er dokumenteret af Europol, at menneskesmugling udgør den måske største enkeltdel af de organiserede banders indtjening. Så overblikket er måske derefter. Sidste år søgte omkring 30.000 personer asyl i Sverige. En stor af dem er kommet til landet via Danmark. Med andre ord smugles der sandsynligvis dagligt adskillige mennesker gennem Danmark, uden at vi aner det. Dertil kommer et betragteligt antal fra især Somalia, som lander i Københavns Lufthavn uden at blive tjekket.

De folk, som kommer over grænsen, kommer ikke for at tage til Grækenland eller Sydeuropa. De vil mod nord. De har betalt mange penge for at komme langt. De har et klart mål om Norge, Sverige, Danmark eller Tyskland. De kender endda alt til forskellene på lovgivning, og hvor man har de bedste chancer for at få socialhjælp og opholdstilladelse, fortæller han.Dansk Politi: STILHED FØR MENNESKESTORM (Dansk Folkeparti vil have justitsminister Morten Bødskov til bremse illegale passagerer i Københavns Lufthavn.)

Breivik var et ødelagt menneske

Af Christian Skaug

Da VG i sin tid lekket den første psykiaterrapporten om massemorderen og terroristen Anders Behring Breivik, merket man seg at en del detaljer var fjernet av personvernhensyn. Men i debatten og pressedekningen som fulgte var det som om det ikke fantes noe vesentlig i de utelatte tingene. Ingen av dem som satt på opplysningene om barndommen, fant det opportunt å offentliggjøre disse før saken var avsluttet.

Nå som saken er unnagjort kommer mange av puslespillets utelatte brikker til syne, og det på en nokså eiendommelig måte: En forfatter skriver en bok, og Telegraph offentliggjør sjokkerende detaljer fra boken som, dersom de var blitt kjent tidligere, ville ha gitt helt andre premisser for den offentlige debatten — som etter alt å dømme påvirket sakens gang, da en nærmest utelot barndommen i retten og dømte i tråd med en allmenn oppfatning som var blitt grundig villedet.

Det er ikke vanskelig å forstå at man ville skåne moren for det som kommer frem, men hvordan rimer det med samfunnets behov for å belyse saken best mulig? Eller at hver stein skulle snus?

By the time he was four years old, she “sexualised” the young Breivik, hit him, and frequently told him that she wished that he were dead.

“The mother and Anders sleep in the same bed at night with very close bodily contact,” psychologists from Norway’s centre for child and youth psychiatry (SSBU), reported after Breivik and his mother spent several weeks there in 1983.

The family’s neighbours at the time became worried about her inappropriate sexual behaviour.

Fortsæt med at læse “De Odödliga”

I aften kl 21 genudsender DR K dokumentaren LEE MILLER, THE MIRROR CROSSING om den helt usædvanlige fotograf. Hun var ikke typisk foto-reporter eller krigsfotograf, som Robert Capa, men i virkeligheden stadig surrealist nu fotograferende i en surreel verden. Man kan se den her i seks dele på You Tube, selvom billedkvaliteten ikke er så god.

Hun begynder som model for Vogue, bliver Man Rays assistent i Paris i 1929, bliver derefter fotograf for Vogue, er i London og dokumenterer blitzen og følger med allierede tropper efter landingen på D-dag. Ovenfor et af det 20 århundredes mest berømte fotos, LIFE fotografen David E. Schermans billede af Lee Miller i badekarret i Hitlers privatlejlighed på Prinzregentenplatz 16 i München. Et symbolsk bad og en mangetydig sejrsgestus. På gulvet står hendes støvler stadig med mudderet på fra besøget i Dachau og Buchenwald. Efter krigen led hun af posttratumatisk stress, svær depression og alkoholisme, men klarede at leve helt til 1977. Lee Miller, Wikipedia. Klik fotos f.helskærm.

Fortsæt med at læse “Lee Miller”

“At være tolerant over for radikal Islam, er som at være tolerant over for nazismen.” Richard Prasquier, formand for rådet for jødiske institutioner i Frankrig (CRIF) drog i dag en parallel mellem radikal islamisme og nazisme i en erklæring fra Elysee Palæets trappe efter et møde med François Hollande. “Det er en monstrøs had-ideologi,” sagde Prasquier idet han bebrejdede den hidtidige ligegyldighed og overbærenhed over for radikal islam. “Hele den franske nation må forsvare sig og sine værdier imod de værdier, som ikke er republikkens”.

Joel Mergui, formand for det jødiske råd, der var blandt lederne Hollande modtog, sagde at præsidenten havde lovet “en nådesløs krig mod franske islamister.” Jødernes sikkerhed vil blive forbedret i de kommende dage, sagde præsident Hollande efter gårdsdagens anti-terroraktioner, der resulterede i en død og elleve anholdte. Lørdag aften blev der affyret adskillige blanke skud mod synagogen i Paris forstaden Argenteuil. Gudstjenesten måtte afbrydes. Un responsable juif compare islamisme radical et nazisme (Snaphanens oversættelse), France boosting security at Jewish sites after blanks fired at synagogue in Paris suburb. (Video: fransk, utekstet)

Oh hvor mange nazier er der så ?

Thats the question….den seneste M-krise har øget spørgelysten i den store verden, og det er jo glimrende. David Wood fører en samtale med profeten. “Tell him to bite his fathers penis….(!)”

Ligestilling, social retfærdighed, tryghed og alt, der kendetegner og er godt ved de skandinaviske velfærdssamfund, risikerer at blive museumsgenstande. Ja, hvis man da ikke sætter en stopper for Nordens mest ekstreme parti, Miljøpartiet. Miljøpartiet i Sverige har indledt en kampagne for at fremme en indvandringspolitik, som vil reducere Sverige til en magnet for menneskesmuglerne.

Sveriges indvandringspolitik påvirker i vid udstrækning Danmark og Norge og det øvrige Norden, fordi der stort set ikke eksisterer grænser mellem landene. Stramninger i Danmark eller Norge kan overhovedet ikke have effekt, hvis det svenske parti får mulighed for at gennemføre sin politik. Her er Nordens mest ekstreme parti

1 300 nya asylsökande till Sverige Varje vecka

Ökningen av antalet asylsökande i Sverige är nästan 50 procent under årets nio första månader mot samma tid i fjol och syrier har blivit största grupp. Migrationsverket söker nu boendeplatser med ljus och lykta. I år har hittills 29 713 personer sökt asyl i Sverige. Det är en ökning med 48 procent mot de nio första månaderna i fjol. Och ökningstakten bara fortsätter att öka. Under årets första åtta månader var den ungefär 44 procent. Bostäder krävs för fler asylsökande

“Som vil reducere Sverige til en magnet for menneskesmuglerne,” skriver Mishra. Det har det været i 20 år. Jeg vil tidsfæste magneten til 1992, men det kan selvfølgelig altid blive værre end det er i øjeblikket, hvor det i forvejen er blevet værre og værre. Det eneste andet der er sket på området er, at SD kom i RD i 2010 med 5 %. Nu har de 7 %. “Folkehjem” er en anelse ironi og mismod. I praksis er hjemmet allerede murerne der står tilbage af et delvist udbombet hus. Svenskerne stemte ikke for det, de glemte at protestere. Modellen vil chrash-lande, hvis ikke af andre grunde, så når RD når bunden af Svenssons pengepung. Eller måske mere aktuelt, når der ikke er flere boliger. Sverige er en cliffhanger. – 89.210 Beviljade uppehållstillstånd och registrerade uppehållsrätter innevarande år. Der er pt. 40. 142 indskrevne i asylsystemet, som venter på afgørelse.

Antallet er elefanten i det svenske rum

I den komplet dysfuntionelle svenske samtale om asyltilvandringen, er en begrænsning af antallet det helt store tabu. Det må nedbringes, men i stedet øger det for hvert år. Ældre danskere kan huske, at det var den klamme hånd snævre interesser lagde over den danske debat mens de forærede landet væk i hovedparten af halvfemserne. De kan endda huske, at selveste Ritt Bjerrregaard i år 2000 sagde, at antallet ikke var noget problem. Det sagde hun!

Anna Dahlberg remser den fortvivlede situation op, at antallet må begrænses formulerer hun forsigtigt: “Förmodligen behöver man ompröva såväl storleken på flyktingmottagandet som hur integrationen ska fås att fungera bättre.” Hun vil gerne beholde sit job. Mens der lurepasses og kastes med aber, forsvinder det kendte Sverige for altid ned i historiens arkiver. Mens Ullenhag uafladelig taler om at tage ansvar, er tingenes tilstand i virkeligheden affødt af, at netop ingen tager noget ansvar. Det fatalistiske Sverige har ingen politik på området, fordi alle stikker hovedet i sandet.

Sverige står inför en kraftig ökning av antalet nyanlända flyktingar de kommande åren. Men det verkar inte finnas någon plan för hur dessa människor ska tas om hand.

Men lyssnar man på den politiska debatten är verkligheten en helt annan. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) retar sig på kommunpolitiker som enligt honom har fel attityd när de uttalar sig uppgivet om situationen. Om de bara börjar tänka mer positivt så kommer problemen alltså att lösa sig. Det är provocerande. Här har vi att göra med ett antal kommuner – Södertälje, Borlänge, Växjö med flera – som har tagit ett mycket stort ansvar för det svenska flyktingmottagandet medan rikare kommuner har duckat.

Men i stället för tacksamhet möts de av förmaningar av integrationsministern.I alliansens idévärld är arbetslinjen svaret på alla problem. Bara flyktingarna placeras närmare arbetsmarknaden så kommer jobben automatiskt. Socialdemokraterna står ännu mer tomhänta. Partiet har trollat bort integrationsfrågorna genom att sluta prata om dem och strunta i att utse en talesperson. ANNA DAHLBERG: Gör upp om flyktingpolitiken

Anne Ramberg vill rensa ut politiskt oliktänkande

Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg, går idag ut i SVT Rapport och säger sig inte vilja ha representanter för sverigedemokraterna i Sveriges domstolsnämnder. Hon har ingenting emot systemet med politiskt tillsatta nämndemän som sådant, bara de inte är sverigedemokrater, vilka enligt Ramberg skadar tilltron till rättsväsendet.

SVT inleder sitt reportage (7 minuter in i programmet) med att nämna hur rättegången mot Södertäljenätverket måste tas om eftersom en av nämndemännen (som satt i polisnämnden i Södertälje) var jävig. Därefter säger man: ”Och det har satt fart på en debatt om det är rätt att de politiska partierna utser nämndemän till domstolarna, där till exempel representanter för sverigedemokraterna nu sitter med och dömer”. Sedan kommer intervjun med Anne Ramberg.

Resonemanget har en svag punkt. Den kritiserade nämndemannen som i de flesta medier figurerat anonymt heter Per Erik Ekman och tillhör Moderata Samlingspartiet och var alltså inte sverigedemokrat. – Av Kjell Håkonsson

Nej till muslimska böneutrop

Skriv under vår protestlista!

Allah är inte stor – varken i Botkyrka, Sverige eller Europa. Ismail Okur från moskén i Botkyrka försäkrar att de muslimska böneutropen kan jämställas med de kristna kyrkklockorna som var varit en del av svensk och europeisk kultur i tusen år.

Han vet förstås mycket väl att det inte är sant och att böneutropen är, och har alltid varit, en manifestation av muslimsk överhöghet över kristna, judar och alla andra som islam definierar som otrogna och gudsförnekare.

Han vet också att områden som accepterar denna islamiska maktdemonstration varje fredag och snart fem gånger om dagen, därmed har tillkännagivit att de har kapitulerat för islam, och att de icke-muslimska invånarna följaktligen har funnit sig i ett liv som dhimmier, det vill säga rättslösa som måste foga sig i muslimsk dominans.

Det börjar i Botkyrka, men kommer snart att sprida sig till hela Sverige och därifrån till resten av Europa och hela Västvärlden om vi inte säger nej. Allah är inte stor – inte i Botkyrka, inte i Sverige och ingen annanstans i världen.

Och vi är inte dhimmier som lägger oss platt för en ideologi som under 1400 år har ödelagt vartenda ställe på jorden, där den har fått fotfäste. Nej till muslimska böneutrop, överallt där man försöker genomtrumfa det! Om du håller med oss, så skriv under här på Dispatch International.

Se også Bat Ye’or: Allah är större i Fittja – Genombrott för islamisk överhöghet i en förort söder om Stockholm og Maria Celander: Böneutropen kan sprida sig över hela Sverige og Karin Bengtsdotter: Muslimska böneutrop är inte svensk kultur.

Af Thomas Nydahl

Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering från rättegången i Moskva mot Pussy Riot har utgivits av Norstedts förlag. Jag skrev till förlaget när jag fick veta det, men de uppgav att skriften endast skulle gå att köpa på bokmässan i Göteborg. Tack och lov hade jag en familjemedlem där och hon köpte den till mig.

Fram till igår hade jag inga personnamn på konstnärskollektivet Pussy Riot. Länge uppfattade jag dem som ett postmodernt mediespektakel och brydde mig inte särskilt mycket. Så läste jag vad min son skrev om dem, här och förstod att jag behövde fördjupa kunskapen. Mikael Nydahl skrev bland annat:

“I fredags föll domen mot tre av deltagarna i aktionen. Det tog domaren nära två timmar att läsa upp den. Under sina tre minuter i katedralen bröt Nadezjda Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj mot strafflagens paragraf om ”huliganism grundad i religiöst hat”. För det straffas de med två års fängelse vardera. Att domen är fabricerad, och beställd av den högsta politiska makten är uppenbart. Därför drabbar den inte bara tre unga kvinnor, utan själva de konstitutionella grundvalarna för den ryska staten. Den faller över det ryska rättsväsendet, som genom att alls lagföra deltagarna svek sin konstitutionella plikt att stå fri gentemot landets politiska ledning. För säga vad man vill om Pussy Riots aktion, men religiöst hat uttrycker den inte. Opposition mot nuvarande statsledning ja. Ringaktning av den officiella ortodoxin ja. Men inte hat. Därför faller den också över det sekulära samhället som sådant, vars grundval är åtskillnaden mellan kyrka och stat. För även om ”punkbönen” vore ett helgerån är helgerån inget som faller under brottsbalken i en sekulär stat. Domen uppehåller sig med grotesk sentimentalitet vid den ”moraliska skada” som aktionen påstås ha vållat enskilda anställda i katedralen. Men också om så vore är det en fråga för kyrkan, och inte för staten.”

Nå, natten till idag läste jag så Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering (i översättning av Johan Öberg, och den gjorde starkt intryck på mig. Det finns en oerhörd begåvning i hennes argumentation och hon citerar fritt och ledigt både Montaigne och Solsjenitzyn. Men hon lutar sig inte mot tunga föregångare. Hon argumenterar utifrån dagens ryska situation.

“Det statiska och sökandet efter sanningen står alltid emot varandra. Och under den här processen kan vi urskilja både människor som söker sanningen och sådana som försöker knäcka dem som vill finna sanningen. Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är ofullkomlig. Hon söker visdomen men kan aldrig äga den. Just därför föddes filosofin.”

Och:
Fortsæt med at læse “Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering”

Vi er den generation af dem, der dør af et blik til siden, en nægtet cigaret eller en attitude, der generer nogen. Vi er de etniske skels generation, sameksistensens totale fallit, den pålagte ‘mangfoldigheds’ generation.

Vi er den generation som er offer for maj 68, der ville frigøre os fra traditionens vægt, fra viden og autoritet i skolen, men som i stedet blev frigjort fra sit eget ansvar. Vi har lukket vores historiebøger for at finde vores hukommelse. Vi holdt op med at tro, at planeten er en landsby og hele menneskeheden er vores familie. Vi opdagede, at vi har rødder, forfædre, og derfor en fremtid. Vores eneste arv er vores land, vores blod, vores identitet.

Vi slukkede tv’et for at gå på gaden. Vi malede vores slogans på murene og råbte ungdommen til magten i vores megafoner. Vi vil ikke vil bakke, vil vi ikke give op. Vi er trætte af jeres fejghed.

Du er SOS Racisme og “mangfoldighed”, seksuel frihed, en pose af ris fra Bernard Kouchner. Vi er 25% arbejdsløshed, social gæld, det multikulturelle samfunds eksplosion af anti-hvid racisme, brudte familier, og en ung fransk soldat, der døde i Afghanistan. Du behøver ikke se nedladende på os. Vi har ikke brug for din ungdomspolitik. Ungdommen er vores politik. Misforstå os ikke: denne tekst er ikke kun et manifest, det er en krigserklæring. Vi er i morgen, du er i går. (Snaphanens oversættelse – video, fransk, utekstet. Update: Der er dukket en fuldstændig, engelsk oversættelse op her.)

Man kan forestille sig mange scenarier for fremtidens multikulturelle Europa. Dets ingeniører tænker givetvis, at når de gamle, nationalt sindede idioter dør ud, vil en harmonisk, globaliseret morgendag gro frem. Måske, men alt for meget peger i en andre retninger. Når jeg ser, at der i svenske skolevalg kan være mellem 20 og 40 procent af eleverne, der stemmer Sverigedemokratisk, – fire til otte gange flere end voksne ved riksdagsvalg – er jeg klar over at der også er andre scenarier. Måske skal Sverige prise sig lykkelig over, at eleverne overhovedet vil stemme på et parti indenfor det demokratiske spektrum.

EXPO kalder det jeg skriver for hadretorik, de ved slet ikke hvad had er. De beskæftiger sig ikke med politisk debat, ikke med virkeligheden, kun med moral og opinionsdannelse, og helst kun med deres egen. Jeg oplever unge med et had til ‘multikulturen’, så personligt og bittert at det det skræmmer mig. Det er unge, der hverken skriver eller læser kronikker, og det er de unge, som jeg frygter overhaler den såkaldte højrefløj og demokratiet højre om, og hvis det virkelig er et muligt scenarie, så vil multikulturen have lagt en bombe under selve demokratiet, og dens arkitekter vil være sikre på at gå over i historien. Ingen ved det, vi er overladt til det fromme håb. Det er derfor jeg har tilladt mig at kalde det hasardsspil med vores fremtid.

At allerede det er ‘udemokratisk og hadefuldt’ i teaterdemokratiet Sverige, taler glimrende for sig selv. Som den eksildrevne Maurijio Rojas brilliant beskriver her og her, er svensk demokrati i virkeligheden dårligt egnet til at administrere større uenigheder, derfor ser offentligheden ud som den gør. EXPO er bare et trivielt symptom på det.

En glohed fejde: ‘Ørkenen vokser – Frankrig bøjer sig for islam’

After Hitler and Stalin, France bows to Islam. A new literary case easily explains what’s going on in Paris. What eminent, now villified author Richard Millet has to say about it, talking to Giulio Meotti.

The new French leftist government approved the mega project of the Islamic Emirate of Qatar to finance the disadvantaged suburbs, which are home to a significant number of France’s estimated 4-6 million Muslims.

Is Paris on sale to the Gulf monarchies, which support – anywhere in the world – radical Islam and jihad? Qatar’s $ 65 million objective is to peddle religious hatred and separation among Muslims in France and other parts of Europe.

The intellectual polemicist of Jewish origin, Eric Zemmour, rightly said that Qatar’s plan is like the Spanish and British nations financing Catholic and Protestants in France during the XVI century religious wars. Zemmour declares: “For Qatar, France is undoubtedly the land of Islam”.[…]

A new literary case easily explains what’s going on in Paris.

Fortsæt med at læse “»Identitet«”

Antifascistisk demonstration i München den 3 oktober: “Deutschland ist Scheiße, wir sind die Beweise” (Tyskland er lort, vi er beviset) Det er ikke nemt at være ung, derfor er det synd, at så mange er det i så lang tid. Men ærlighed er et godt sted at begynde en lindring. På bannerne står der: “Vi elsker folkedød/mord for noget bedre end nationen,” og “Vi elsker landsforrædderi.”

Vilks i TV gav svenske medier røvkatar

‘Røvkatar’ er ikke en diagnose i Medicinsk Kompendium, det er et meget brugt af en ven af mig, der dækkker en psykologisk tilstand, et mere malerisk ord for ‘frustration/forargelse’, kunne man sige. Var det ikke nemmere bare at ignorere ham så? No can do ! Sådan fungerer journalist-psykologien ikke. Den har brug for jævnlige, moralske pirringer, for at føle sig i form, dvs. en uforholdsmæssig grundig og hyppig dækning af fænomener, den egentlig afskyr men også føler sig skamfuldt tiltrukket af.

Man kunne også kalde det ‘dens negative kæpheste’. Blandt danske eksempler er f.eks. gengangererne: Christiania, narkotia- og prostitutionspolitik, Pia Kjærsgaard, alkoholpolitik, værtshusliv, syndige røde pølser, Ekstra Bladets side 9 pige, den genus-u-modificerede offentlighed, og nu er Vilks altså medlem af denne u-svenske klub. Altsammen noget der vækker en uforholdsmæssig stor interesse i svenske medier og tjener til at vedlige holde røvkataren på et passende niveau.

Nu har journalistikken det så godt med sig selv igen i en uges tid. Her den katarfremmende katharsis, ni artikler på et døgn og jeg ved ikke hvor mange tusinde ord: Plötsligt viker sig Vilks ryggrad, Uppdrag Granskning: Vilks glider undan, Exakt så här mjuk är Lars Vilks ryggrad, Nu är jag med i Lars Vilks konstverk, Svenska muslimer aldrig synliga i Vilks medieteater, Lars Vilks hyckleri, Ridå, Vilks Packat & klart på Manhattan, “Vilks är beviset på att islam måste bekrigas”. Kunstværket er selvkørende. Skal jeg være helt ærlig, så har jeg kun læst én af artiklerne. – I mellemtiden har SVT midlerttidigt fjernet dokumentaren for at klippe noget ud, den er oppe igen, så vidt jeg kan se halvandet minut kortere. Det er svært at se, hvad der er ændret.
Kasper Støvring: En tur i ghettoen

Af og til bliver jeg inviteret ud i alle mulige afkroge af Danmark for at holde foredrag om sammenhængskraft……… Men det hænder også, at jeg holder foredrag i virkelig belastede områder. I denne uge var jeg således i Tingbjerg for at holde foredrag i den lokale kirke. Bydelen efterlod mig nedtrykt. Tingbjerg-ghettoen giver et uhyggeligt indtryk i al sin trøstesløshed og nærmest bundløse morads. Grå betonboliger, vandaliserede facader, butikker uden liv, støjende biler der kører vildt omkring, børn der driver omkring sent om aftenen, tilråb på gaderne osv.

Netop kirken i Tingbjerg måtte for få år siden have politibeskyttelse, fordi den var genstand for massivt hærværk. Også præsten måtte gå under jorden efter længere tids chikane. Der kunne altså i en periode ikke drives kristent missionsarbejde i denne bydel i det engang kernedanske kristne samfund. Opholder man sig i dag i Tingbjerg, er man på mange måder i Mellemøsten.

Denne aften i Tingbjerg kunne jeg lytte til beboernes rædselsesfulde erfaringer. De få etniske danskere, der endnu var tilbage, levede i frygt, udsat for trusler, overfald og røverier. En af de ældre beboere var således blevet antastet hele to gange den forgangne uge. Og politiet synes ikke at hjælpe. De lader bare bydelen forfalde, som en af kirkens folk betroede mig. Vi andre hører ikke meget om problemerne. Kun når der er skyderi på åben gade, som for et par uger siden.

Jeg anser de sidste 30 års masseindvandring af mennesker fra især Mellemøsten og Afrika som den største katastrofe i nyere dansk politik. Økonomiske kriser, som den vi oplever nu, er umiddelbart presserende, men også forbigående. De kan løses. Det er straks meget vanskeligere at løse længerevarende kriser som dem, der er knyttet til demografi og indvandring. Altså med befolkningsudskiftning i hele områder.

Det er problemer, der vil forandre vores land, som vi hidtil har kendt det. Det vil sige som et land med høj tillid mellem borgere, med national samhørighed og kulturel homogenitet – kort sagt som præget af sammenhængskraft….Berlingske.

Jeg har levet under 12 amerikanske præsidenter, så mit blodtryk stiger ikke voldsomt over en amerikansk valgkamp, cirka det samme som et langstrakt forkvindevalg i SF, nemlig: Får vi et nyt VS som i 1966-67 eller ej? Jeg så ikke debatten i går og jeg har ikke læst om den før jeg blev interesseret efter her korte sammendrag ovenfor og her. Selv CNN og svenske medier dømmer hans indsats ude. Uden 50 mio indvandrede latinoer, der for så vidt de stemmer, stemmer demokratisk, ville han ikke have en Kenya-mands chance for genvalg, og at dømme efter dette, ville USA heller ikke være tjent med ‘four more years’ til ham. 67.2 million people watched first Obama-Romney debate, Obama fans are shocked by Mitt Romney’s dominance in debate. Obama fans beyond unimpressed – game turner like Kennedy-Nixon, og det siger demokrater. DR’s radioavis havde ikke opdaget nogle af dem, og citerede Time Mag. for, ‘ at begge kandidater løj lige meget.’

‘Respekt for profeter’, glem det, I skal selv bruge den

I Vesten er det intet andet en kongevej for muslimer til at gøre sig forhadte at insistere på, og langsigtet endda farlig for en minoritet. Islam insisterer på at udfordre, og det er uklogt, når man er henvist til at majoritets velvilje i al fremtid. Det er uklogt at forveksle konfliktsky europæiske politikeres udtalelser med de europæiske befolkningers tanker. Det er uklogt at forveksle tålmodighed og tolerance med mangel på vilje og principper. Desværre er europæiske muslimer ikke repræsenteret af klogskab. Det ender i konflikt, og islam har alt at tabe, intet at vinde.

I New York blev det for meget for senator i New York, Tony Avella, han rejste sig op og forlod tribunen da en jihadi krævede en international lov “der kriminaliserer blasfemi og beskytter vores elskede profet” og en engelsk-muslimsk kvinde rappede mod USA og “de zionistiske nazister” og glorificerede selvmorsbombere. Exil Avella. I USA bliver det svært for muslimsk dominansadfærd, i EU glider det mere i smør. Her elsker vi fred mere end frihed, som Kim Møller sagde forleden, idet vi helt overser, at vi ikke kan have fred uden frihed, samt at bevarelse af frihed kan kræve en perioder af ufred. (NY State Senator walks off stage at Muslim Day Parade after Muslim speakers call for free speech restrictions, make antisemitic remarks. – Scottish Politicians Love the Prophet. )

I det nederste indslag kan man høre den professionelle indvandrer, Bashy Quraishy komme med forblommede trusler om ‘fare for verdensfreden’, hvis profetfornærmelserne ikke hører op. Jeg er ikke bekendt med, at ‘integrationskonsulenten’ Bashy Quraishy gennem årtier her i landet nogensinde har udført én dags nyttigt arbejde, selvom han sikkert selv tror, at fornærmelse gavner Danmarks BNP. Man hører ikke meget til ham mere efter hans forliste POEM, senest var i 2008 da “Bashy Quraishy opfordrerer muslimske lande til at lave boykot af Danmark for at presse DF fra magten”. men det er klart Muhammedkriser er hans egentlige element, så vågner han lidt op igen. SE mere på : OSCE Warsaw: Bashing Islamophobia.

Fortsæt med at læse “Obama uden teleprompter: Kejseren uden klæder”

Av Kjell Håkansson

Så fick jag äntligen läst Björn Hägers bok ”Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010”. I boken, som utkom för några månader sedan får 26 namngivna journalister komma till tals och beskriva sitt uppdrag i intervjuer som gjordes före valet 2010. Det är två saker som genomgående förvånar mig när jag läser boken. Den första är journalisternas uppriktighet när det gäller den partiskhet som präglar deras rapportering, och den andra är deras villrådighet, som ju också framgår av bokens undertitel.

Många journalister säger sig sakna en policy på sin arbetsplats för hur SD skall bevakas, samtidigt som de flesta vet vad som gäller på deras arbetsplats eftersom frågan diskuterats på redaktionerna. Här blir jag själv lite förvirrad, men det kanske bottnar i att olika journalister gett olika svar i den här frågan. Endast 25% av de tillfrågade säger att de hade en policy, medan 41% säger att de saknade en. Public service företagen Sveriges Radio och Sveriges Television, där man faktiskt hade en dokumenterad policy att ta avstånd från sverigedemokraternas politik var de som paradoxalt nog var minst partiska i sin rapportering enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Flera av de svenska nyhetsmediernas företrädare tycker att en särbehandling är motiverad eftersom de anser att sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett undantag utgör TV4Nyheterna Malmö där Annika Anjou bjöd in statsvetaren Anders Sanderstedt, som efter att ha läst partiprogrammet ansåg att SD var ett demokratiskt parti. På redaktionen bestämde man då att partiet inte längre skulle särbehandlas utan bevakas som andra partier. Frågan som man i det här sammanhanget måste ställa är om journalisternas bedömning av vad som är demokratiskt och odemokratiskt sammanfaller med gängse normer. Publicistklubben hade åren 2000-2004 en fd KGB informatör (Jan Guillou) som ordförande och i dagarna tilldelade publicistklubben sitt yttrande- och tryckfrihetspris till en tidigare redaktör för tidskriften Rebell (Martin Schibbye), som vill införa proletariatets diktatur och avskaffa våra demokratiska fri- och rättigheter.

Mediernas rapportering

Få journalister anstränger sig för att hitta ett värdeneutralt sätt att beskriva SD enligt Björn Häger, och ett genomgående tema är om man skall tiga ihjäl partiet eller smutskasta det. Medierna står här inför ett dilemma: man vill inte sprida sverigedemokraternas åsikter vidare, men vill å andra sidan visa läsarna att sverigedemokraternas företrädare har just dessa åsikter. Risken för att detta resulterar i en felprognos är uppenbar; journalisternas åsikter och värderingar har ju visats sig avvika markant från folkflertalet och det som journalisterna anser skulle gynna eller missgynna ett bestämt politiskt parti eller rörelse kan i många fall ha motsatt effekt.

Inför valet 2006 valde medierna att försöka tiga ihjäl partiet, men tvingades se hur partiets andel av rösterna i riksdagsvalet steg till 2.9%, och kvalificerade till statligt partistöd. Inför valet 2010 satsade man istället på en negativt vinklad rapportering, där representanter för partiet sällan själva fick komma till tals och den här gången fick partiet 5.7% av rösterna i riksdagsvalet. En av förklaringarna enligt boken är att SD inte är så beroende av tidningar och TV, utan har andra kanaler att nå ut till väljarna med, såsom flygbladsutdelning (valet 2006) och internet (valet 2010). SD kan i själva verket ha vunnit röster på sitt martyrskap menar flera av journalisterna. Frustrationen över att ingen av strategierna biter på sverigedemokraternas framgångar är påtaglig hos de intervjuade personerna.

Det handlar alltså om två överväganden; 1) om man skall skriva om partiet, och 2) hur (i praktiken hur negativt vinklat) man skriver. Beröringsskräcken påverkar också själva arbetsmetoderna: enligt Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet läses varje text som handlar om sverigedemokrater av 10 personer istället för en. Dessa avväganden är heller inte begränsade till själva debatten eller till hur företrädare för partiet agerar, utan berör också rapporteringen om fysiska angrepp på sverigedemokrater (vilket i Malmö sker på i stort sett vartenda torgmöte partiet håller). Flera journalister uppger för Björn Häger att man måste berätta om när sverigedemokrater blir misshandlade – även om det tar emot. ”Det är ovanligt att se snyftreportage om sverigedemokrater som blivit utsatta för politiskt våld medan du kan se det direkt med andra företrädare” uppger tex Jan A Johansson på Skånska Dagbladet (sid 114 i boken). Han medger samtidigt att man ibland väljer att inte skriva om denna typ av händelser: ”Vi har haft exempel på torgmöten eller manifestationer som vi avstått från att bevaka” (sid 137).

Debattartikeln i Aftonbladet

Ett kapitel i boken ägnas åt en debattartikel som Jimmie Åkesson 2009 inbjöds att skriva i Aftonbladet efter att tidningen – i likhet med många andra tidningar – vägrat ta emot annonser från sverigedemokraterna. Artikeln hade titeln ”Sveriges makthavare blundar för farorna för islam”, vilket Aftonbladets redaktion ändrade till ”Muslimer är vårt största utländska hot” i syfte att få Jimmie Åkesson att framstå som extra militant och kompromisslös. Dessutom la tidningen ner en hel del möda på att kritisera och bemöta artikeln, samt räkna upp ”fel” i den, fast man i efterhand erkänner att ”felen” inte var så fel ändå. Artikeln fick motsatt effekt och resulterade i en uppgång för SD i opinionsmätningarna. De flesta av de journalister som Björn Häger intervjuat tyckte att det var fel att publicera artikeln med motiveringen att den gynnade Sverigedemokraterna. Flera ledande chefredaktörer uppger att deras tidningar aldrig skull ha publicerat artikeln, och Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) skulle själv inte ha publicerat artikeln en månad före valet, i rädsla för att gynna SD.

Konsekvensneutralitet skiljer nyhetsrapportering från propaganda

Ett annat av bokens kapitel handlar om konsekvensneutralitet. Ordet propaganda lyser här i sin frånvaro, men är det i själva verket inte det som det handlar om? I det ögonblick man överger principen om konsekvensneutralitet och låter överväganden som hur rapporteringen kommer att påverka läsarna styra vad som skrivs och hur det framställs är det – enligt min mening – inte längre nyhetsrapportering utan propaganda. I boken beskrivs tex hur en artikel i Landskrona Posten (”Vi har våldet i blodet”) väckte stort rabalder eftersom man lät invandrarbrottslingar komma till tals och berätta om sig själva, vilket av många uppfattades som rasistiskt. Jan A Johansson på Skånska Dagbladet säger att han inte utan vidare vill skriva om invandrarbrottslighet eftersom ”det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen” (sid 204). Flera – men inte alla – journalister uttalar sitt stöd för principen om konsekvensneutralitet, men det framgår samtidigt av deras egna uttalanden att de ändå inte lever som de lär i det hänseendet. Hur kan man förresten förutse konsekvenserna av en rapportering? Den offerroll som medierna via sin vinklade rapportering gett sverigedemokraterna anses av många ha gynnat partiet.

Björn Häger försöker heller inte dölja den ideologiska partiskhet som präglar journalistkåren: ”Journalisterna gillar varken SD eller de frågor partiet har på sin agenda. Och det gör att det behandlas annorlunda och mera kritiskt än andra partier.” I boken beskrivs sverigedemokraterna genomgående som avvikande och aparta. Här är det tydligt att Björn Häger har Sverige som referensram. Sett ur ett internationellt perspektiv är kanske sverigedemokraternas raison d’être, dvs Sveriges invandrar- och flyktingpolitik, lika avvikande och apart.

Björn Hägers Problempartiet ges ut av förlaget Mediestudier, säljs av bland andra Adlibris och finns på Malmö Stadsbibliotek.

Bogen er også omtalt i Söndagskrönika: Rösterna omkring oss, Söndagskrönika: Blåsningen, Söndagskrönika: I demokratins tjänst.