Anne Ramberg vill rensa ut politiskt oliktänkande

Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg, går idag ut i SVT Rapport och säger sig inte vilja ha representanter för sverigedemokraterna i Sveriges domstolsnämnder. Hon har ingenting emot systemet med politiskt tillsatta nämndemän som sådant, bara de inte är sverigedemokrater, vilka enligt Ramberg skadar tilltron till rättsväsendet.

SVT inleder sitt reportage (7 minuter in i programmet) med att nämna hur rättegången mot Södertäljenätverket måste tas om eftersom en av nämndemännen (som satt i polisnämnden i Södertälje) var jävig. Därefter säger man: ”Och det har satt fart på en debatt om det är rätt att de politiska partierna utser nämndemän till domstolarna, där till exempel representanter för sverigedemokraterna nu sitter med och dömer”. Sedan kommer intervjun med Anne Ramberg.

Resonemanget har en svag punkt. Den kritiserade nämndemannen som i de flesta medier figurerat anonymt heter Per Erik Ekman och tillhör Moderata Samlingspartiet och var alltså inte sverigedemokrat. – Av Kjell Håkonsson

Nej till muslimska böneutrop

Skriv under vår protestlista!

Allah är inte stor – varken i Botkyrka, Sverige eller Europa. Ismail Okur från moskén i Botkyrka försäkrar att de muslimska böneutropen kan jämställas med de kristna kyrkklockorna som var varit en del av svensk och europeisk kultur i tusen år.

Han vet förstås mycket väl att det inte är sant och att böneutropen är, och har alltid varit, en manifestation av muslimsk överhöghet över kristna, judar och alla andra som islam definierar som otrogna och gudsförnekare.

Han vet också att områden som accepterar denna islamiska maktdemonstration varje fredag och snart fem gånger om dagen, därmed har tillkännagivit att de har kapitulerat för islam, och att de icke-muslimska invånarna följaktligen har funnit sig i ett liv som dhimmier, det vill säga rättslösa som måste foga sig i muslimsk dominans.

Det börjar i Botkyrka, men kommer snart att sprida sig till hela Sverige och därifrån till resten av Europa och hela Västvärlden om vi inte säger nej. Allah är inte stor – inte i Botkyrka, inte i Sverige och ingen annanstans i världen.

Och vi är inte dhimmier som lägger oss platt för en ideologi som under 1400 år har ödelagt vartenda ställe på jorden, där den har fått fotfäste. Nej till muslimska böneutrop, överallt där man försöker genomtrumfa det! Om du håller med oss, så skriv under här på Dispatch International.

Se også Bat Ye’or: Allah är större i Fittja – Genombrott för islamisk överhöghet i en förort söder om Stockholm og Maria Celander: Böneutropen kan sprida sig över hela Sverige og Karin Bengtsdotter: Muslimska böneutrop är inte svensk kultur.

Af Thomas Nydahl

Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering från rättegången i Moskva mot Pussy Riot har utgivits av Norstedts förlag. Jag skrev till förlaget när jag fick veta det, men de uppgav att skriften endast skulle gå att köpa på bokmässan i Göteborg. Tack och lov hade jag en familjemedlem där och hon köpte den till mig.

Fram till igår hade jag inga personnamn på konstnärskollektivet Pussy Riot. Länge uppfattade jag dem som ett postmodernt mediespektakel och brydde mig inte särskilt mycket. Så läste jag vad min son skrev om dem, här och förstod att jag behövde fördjupa kunskapen. Mikael Nydahl skrev bland annat:

“I fredags föll domen mot tre av deltagarna i aktionen. Det tog domaren nära två timmar att läsa upp den. Under sina tre minuter i katedralen bröt Nadezjda Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj mot strafflagens paragraf om ”huliganism grundad i religiöst hat”. För det straffas de med två års fängelse vardera. Att domen är fabricerad, och beställd av den högsta politiska makten är uppenbart. Därför drabbar den inte bara tre unga kvinnor, utan själva de konstitutionella grundvalarna för den ryska staten. Den faller över det ryska rättsväsendet, som genom att alls lagföra deltagarna svek sin konstitutionella plikt att stå fri gentemot landets politiska ledning. För säga vad man vill om Pussy Riots aktion, men religiöst hat uttrycker den inte. Opposition mot nuvarande statsledning ja. Ringaktning av den officiella ortodoxin ja. Men inte hat. Därför faller den också över det sekulära samhället som sådant, vars grundval är åtskillnaden mellan kyrka och stat. För även om ”punkbönen” vore ett helgerån är helgerån inget som faller under brottsbalken i en sekulär stat. Domen uppehåller sig med grotesk sentimentalitet vid den ”moraliska skada” som aktionen påstås ha vållat enskilda anställda i katedralen. Men också om så vore är det en fråga för kyrkan, och inte för staten.”

Nå, natten till idag läste jag så Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering (i översättning av Johan Öberg, och den gjorde starkt intryck på mig. Det finns en oerhörd begåvning i hennes argumentation och hon citerar fritt och ledigt både Montaigne och Solsjenitzyn. Men hon lutar sig inte mot tunga föregångare. Hon argumenterar utifrån dagens ryska situation.

“Det statiska och sökandet efter sanningen står alltid emot varandra. Och under den här processen kan vi urskilja både människor som söker sanningen och sådana som försöker knäcka dem som vill finna sanningen. Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är ofullkomlig. Hon söker visdomen men kan aldrig äga den. Just därför föddes filosofin.”

Och:
Fortsæt med at læse “Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering”

Vi er den generation af dem, der dør af et blik til siden, en nægtet cigaret eller en attitude, der generer nogen. Vi er de etniske skels generation, sameksistensens totale fallit, den pålagte ‘mangfoldigheds’ generation.

Vi er den generation som er offer for maj 68, der ville frigøre os fra traditionens vægt, fra viden og autoritet i skolen, men som i stedet blev frigjort fra sit eget ansvar. Vi har lukket vores historiebøger for at finde vores hukommelse. Vi holdt op med at tro, at planeten er en landsby og hele menneskeheden er vores familie. Vi opdagede, at vi har rødder, forfædre, og derfor en fremtid. Vores eneste arv er vores land, vores blod, vores identitet.

Vi slukkede tv’et for at gå på gaden. Vi malede vores slogans på murene og råbte ungdommen til magten i vores megafoner. Vi vil ikke vil bakke, vil vi ikke give op. Vi er trætte af jeres fejghed.

Du er SOS Racisme og “mangfoldighed”, seksuel frihed, en pose af ris fra Bernard Kouchner. Vi er 25% arbejdsløshed, social gæld, det multikulturelle samfunds eksplosion af anti-hvid racisme, brudte familier, og en ung fransk soldat, der døde i Afghanistan. Du behøver ikke se nedladende på os. Vi har ikke brug for din ungdomspolitik. Ungdommen er vores politik. Misforstå os ikke: denne tekst er ikke kun et manifest, det er en krigserklæring. Vi er i morgen, du er i går. (Snaphanens oversættelse – video, fransk, utekstet. Update: Der er dukket en fuldstændig, engelsk oversættelse op her.)

Man kan forestille sig mange scenarier for fremtidens multikulturelle Europa. Dets ingeniører tænker givetvis, at når de gamle, nationalt sindede idioter dør ud, vil en harmonisk, globaliseret morgendag gro frem. Måske, men alt for meget peger i en andre retninger. Når jeg ser, at der i svenske skolevalg kan være mellem 20 og 40 procent af eleverne, der stemmer Sverigedemokratisk, – fire til otte gange flere end voksne ved riksdagsvalg – er jeg klar over at der også er andre scenarier. Måske skal Sverige prise sig lykkelig over, at eleverne overhovedet vil stemme på et parti indenfor det demokratiske spektrum.

EXPO kalder det jeg skriver for hadretorik, de ved slet ikke hvad had er. De beskæftiger sig ikke med politisk debat, ikke med virkeligheden, kun med moral og opinionsdannelse, og helst kun med deres egen. Jeg oplever unge med et had til ‘multikulturen’, så personligt og bittert at det det skræmmer mig. Det er unge, der hverken skriver eller læser kronikker, og det er de unge, som jeg frygter overhaler den såkaldte højrefløj og demokratiet højre om, og hvis det virkelig er et muligt scenarie, så vil multikulturen have lagt en bombe under selve demokratiet, og dens arkitekter vil være sikre på at gå over i historien. Ingen ved det, vi er overladt til det fromme håb. Det er derfor jeg har tilladt mig at kalde det hasardsspil med vores fremtid.

At allerede det er ‘udemokratisk og hadefuldt’ i teaterdemokratiet Sverige, taler glimrende for sig selv. Som den eksildrevne Maurijio Rojas brilliant beskriver her og her, er svensk demokrati i virkeligheden dårligt egnet til at administrere større uenigheder, derfor ser offentligheden ud som den gør. EXPO er bare et trivielt symptom på det.

En glohed fejde: ‘Ørkenen vokser – Frankrig bøjer sig for islam’

After Hitler and Stalin, France bows to Islam. A new literary case easily explains what’s going on in Paris. What eminent, now villified author Richard Millet has to say about it, talking to Giulio Meotti.

The new French leftist government approved the mega project of the Islamic Emirate of Qatar to finance the disadvantaged suburbs, which are home to a significant number of France’s estimated 4-6 million Muslims.

Is Paris on sale to the Gulf monarchies, which support – anywhere in the world – radical Islam and jihad? Qatar’s $ 65 million objective is to peddle religious hatred and separation among Muslims in France and other parts of Europe.

The intellectual polemicist of Jewish origin, Eric Zemmour, rightly said that Qatar’s plan is like the Spanish and British nations financing Catholic and Protestants in France during the XVI century religious wars. Zemmour declares: “For Qatar, France is undoubtedly the land of Islam”.[…]

A new literary case easily explains what’s going on in Paris.

Fortsæt med at læse “»Identitet«”

Antifascistisk demonstration i München den 3 oktober: “Deutschland ist Scheiße, wir sind die Beweise” (Tyskland er lort, vi er beviset) Det er ikke nemt at være ung, derfor er det synd, at så mange er det i så lang tid. Men ærlighed er et godt sted at begynde en lindring. På bannerne står der: “Vi elsker folkedød/mord for noget bedre end nationen,” og “Vi elsker landsforrædderi.”

Vilks i TV gav svenske medier røvkatar

‘Røvkatar’ er ikke en diagnose i Medicinsk Kompendium, det er et meget brugt af en ven af mig, der dækkker en psykologisk tilstand, et mere malerisk ord for ‘frustration/forargelse’, kunne man sige. Var det ikke nemmere bare at ignorere ham så? No can do ! Sådan fungerer journalist-psykologien ikke. Den har brug for jævnlige, moralske pirringer, for at føle sig i form, dvs. en uforholdsmæssig grundig og hyppig dækning af fænomener, den egentlig afskyr men også føler sig skamfuldt tiltrukket af.

Man kunne også kalde det ‘dens negative kæpheste’. Blandt danske eksempler er f.eks. gengangererne: Christiania, narkotia- og prostitutionspolitik, Pia Kjærsgaard, alkoholpolitik, værtshusliv, syndige røde pølser, Ekstra Bladets side 9 pige, den genus-u-modificerede offentlighed, og nu er Vilks altså medlem af denne u-svenske klub. Altsammen noget der vækker en uforholdsmæssig stor interesse i svenske medier og tjener til at vedlige holde røvkataren på et passende niveau.

Nu har journalistikken det så godt med sig selv igen i en uges tid. Her den katarfremmende katharsis, ni artikler på et døgn og jeg ved ikke hvor mange tusinde ord: Plötsligt viker sig Vilks ryggrad, Uppdrag Granskning: Vilks glider undan, Exakt så här mjuk är Lars Vilks ryggrad, Nu är jag med i Lars Vilks konstverk, Svenska muslimer aldrig synliga i Vilks medieteater, Lars Vilks hyckleri, Ridå, Vilks Packat & klart på Manhattan, “Vilks är beviset på att islam måste bekrigas”. Kunstværket er selvkørende. Skal jeg være helt ærlig, så har jeg kun læst én af artiklerne. – I mellemtiden har SVT midlerttidigt fjernet dokumentaren for at klippe noget ud, den er oppe igen, så vidt jeg kan se halvandet minut kortere. Det er svært at se, hvad der er ændret.
Kasper Støvring: En tur i ghettoen

Af og til bliver jeg inviteret ud i alle mulige afkroge af Danmark for at holde foredrag om sammenhængskraft……… Men det hænder også, at jeg holder foredrag i virkelig belastede områder. I denne uge var jeg således i Tingbjerg for at holde foredrag i den lokale kirke. Bydelen efterlod mig nedtrykt. Tingbjerg-ghettoen giver et uhyggeligt indtryk i al sin trøstesløshed og nærmest bundløse morads. Grå betonboliger, vandaliserede facader, butikker uden liv, støjende biler der kører vildt omkring, børn der driver omkring sent om aftenen, tilråb på gaderne osv.

Netop kirken i Tingbjerg måtte for få år siden have politibeskyttelse, fordi den var genstand for massivt hærværk. Også præsten måtte gå under jorden efter længere tids chikane. Der kunne altså i en periode ikke drives kristent missionsarbejde i denne bydel i det engang kernedanske kristne samfund. Opholder man sig i dag i Tingbjerg, er man på mange måder i Mellemøsten.

Denne aften i Tingbjerg kunne jeg lytte til beboernes rædselsesfulde erfaringer. De få etniske danskere, der endnu var tilbage, levede i frygt, udsat for trusler, overfald og røverier. En af de ældre beboere var således blevet antastet hele to gange den forgangne uge. Og politiet synes ikke at hjælpe. De lader bare bydelen forfalde, som en af kirkens folk betroede mig. Vi andre hører ikke meget om problemerne. Kun når der er skyderi på åben gade, som for et par uger siden.

Jeg anser de sidste 30 års masseindvandring af mennesker fra især Mellemøsten og Afrika som den største katastrofe i nyere dansk politik. Økonomiske kriser, som den vi oplever nu, er umiddelbart presserende, men også forbigående. De kan løses. Det er straks meget vanskeligere at løse længerevarende kriser som dem, der er knyttet til demografi og indvandring. Altså med befolkningsudskiftning i hele områder.

Det er problemer, der vil forandre vores land, som vi hidtil har kendt det. Det vil sige som et land med høj tillid mellem borgere, med national samhørighed og kulturel homogenitet – kort sagt som præget af sammenhængskraft….Berlingske.

Jeg har levet under 12 amerikanske præsidenter, så mit blodtryk stiger ikke voldsomt over en amerikansk valgkamp, cirka det samme som et langstrakt forkvindevalg i SF, nemlig: Får vi et nyt VS som i 1966-67 eller ej? Jeg så ikke debatten i går og jeg har ikke læst om den før jeg blev interesseret efter her korte sammendrag ovenfor og her. Selv CNN og svenske medier dømmer hans indsats ude. Uden 50 mio indvandrede latinoer, der for så vidt de stemmer, stemmer demokratisk, ville han ikke have en Kenya-mands chance for genvalg, og at dømme efter dette, ville USA heller ikke være tjent med ‘four more years’ til ham. 67.2 million people watched first Obama-Romney debate, Obama fans are shocked by Mitt Romney’s dominance in debate. Obama fans beyond unimpressed – game turner like Kennedy-Nixon, og det siger demokrater. DR’s radioavis havde ikke opdaget nogle af dem, og citerede Time Mag. for, ‘ at begge kandidater løj lige meget.’

‘Respekt for profeter’, glem det, I skal selv bruge den

I Vesten er det intet andet en kongevej for muslimer til at gøre sig forhadte at insistere på, og langsigtet endda farlig for en minoritet. Islam insisterer på at udfordre, og det er uklogt, når man er henvist til at majoritets velvilje i al fremtid. Det er uklogt at forveksle konfliktsky europæiske politikeres udtalelser med de europæiske befolkningers tanker. Det er uklogt at forveksle tålmodighed og tolerance med mangel på vilje og principper. Desværre er europæiske muslimer ikke repræsenteret af klogskab. Det ender i konflikt, og islam har alt at tabe, intet at vinde.

I New York blev det for meget for senator i New York, Tony Avella, han rejste sig op og forlod tribunen da en jihadi krævede en international lov “der kriminaliserer blasfemi og beskytter vores elskede profet” og en engelsk-muslimsk kvinde rappede mod USA og “de zionistiske nazister” og glorificerede selvmorsbombere. Exil Avella. I USA bliver det svært for muslimsk dominansadfærd, i EU glider det mere i smør. Her elsker vi fred mere end frihed, som Kim Møller sagde forleden, idet vi helt overser, at vi ikke kan have fred uden frihed, samt at bevarelse af frihed kan kræve en perioder af ufred. (NY State Senator walks off stage at Muslim Day Parade after Muslim speakers call for free speech restrictions, make antisemitic remarks. – Scottish Politicians Love the Prophet. )

I det nederste indslag kan man høre den professionelle indvandrer, Bashy Quraishy komme med forblommede trusler om ‘fare for verdensfreden’, hvis profetfornærmelserne ikke hører op. Jeg er ikke bekendt med, at ‘integrationskonsulenten’ Bashy Quraishy gennem årtier her i landet nogensinde har udført én dags nyttigt arbejde, selvom han sikkert selv tror, at fornærmelse gavner Danmarks BNP. Man hører ikke meget til ham mere efter hans forliste POEM, senest var i 2008 da “Bashy Quraishy opfordrerer muslimske lande til at lave boykot af Danmark for at presse DF fra magten”. men det er klart Muhammedkriser er hans egentlige element, så vågner han lidt op igen. SE mere på : OSCE Warsaw: Bashing Islamophobia.

Fortsæt med at læse “Obama uden teleprompter: Kejseren uden klæder”

Av Kjell Håkansson

Så fick jag äntligen läst Björn Hägers bok ”Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010”. I boken, som utkom för några månader sedan får 26 namngivna journalister komma till tals och beskriva sitt uppdrag i intervjuer som gjordes före valet 2010. Det är två saker som genomgående förvånar mig när jag läser boken. Den första är journalisternas uppriktighet när det gäller den partiskhet som präglar deras rapportering, och den andra är deras villrådighet, som ju också framgår av bokens undertitel.

Många journalister säger sig sakna en policy på sin arbetsplats för hur SD skall bevakas, samtidigt som de flesta vet vad som gäller på deras arbetsplats eftersom frågan diskuterats på redaktionerna. Här blir jag själv lite förvirrad, men det kanske bottnar i att olika journalister gett olika svar i den här frågan. Endast 25% av de tillfrågade säger att de hade en policy, medan 41% säger att de saknade en. Public service företagen Sveriges Radio och Sveriges Television, där man faktiskt hade en dokumenterad policy att ta avstånd från sverigedemokraternas politik var de som paradoxalt nog var minst partiska i sin rapportering enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Flera av de svenska nyhetsmediernas företrädare tycker att en särbehandling är motiverad eftersom de anser att sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett undantag utgör TV4Nyheterna Malmö där Annika Anjou bjöd in statsvetaren Anders Sanderstedt, som efter att ha läst partiprogrammet ansåg att SD var ett demokratiskt parti. På redaktionen bestämde man då att partiet inte längre skulle särbehandlas utan bevakas som andra partier. Frågan som man i det här sammanhanget måste ställa är om journalisternas bedömning av vad som är demokratiskt och odemokratiskt sammanfaller med gängse normer. Publicistklubben hade åren 2000-2004 en fd KGB informatör (Jan Guillou) som ordförande och i dagarna tilldelade publicistklubben sitt yttrande- och tryckfrihetspris till en tidigare redaktör för tidskriften Rebell (Martin Schibbye), som vill införa proletariatets diktatur och avskaffa våra demokratiska fri- och rättigheter.

Mediernas rapportering

Få journalister anstränger sig för att hitta ett värdeneutralt sätt att beskriva SD enligt Björn Häger, och ett genomgående tema är om man skall tiga ihjäl partiet eller smutskasta det. Medierna står här inför ett dilemma: man vill inte sprida sverigedemokraternas åsikter vidare, men vill å andra sidan visa läsarna att sverigedemokraternas företrädare har just dessa åsikter. Risken för att detta resulterar i en felprognos är uppenbar; journalisternas åsikter och värderingar har ju visats sig avvika markant från folkflertalet och det som journalisterna anser skulle gynna eller missgynna ett bestämt politiskt parti eller rörelse kan i många fall ha motsatt effekt.

Inför valet 2006 valde medierna att försöka tiga ihjäl partiet, men tvingades se hur partiets andel av rösterna i riksdagsvalet steg till 2.9%, och kvalificerade till statligt partistöd. Inför valet 2010 satsade man istället på en negativt vinklad rapportering, där representanter för partiet sällan själva fick komma till tals och den här gången fick partiet 5.7% av rösterna i riksdagsvalet. En av förklaringarna enligt boken är att SD inte är så beroende av tidningar och TV, utan har andra kanaler att nå ut till väljarna med, såsom flygbladsutdelning (valet 2006) och internet (valet 2010). SD kan i själva verket ha vunnit röster på sitt martyrskap menar flera av journalisterna. Frustrationen över att ingen av strategierna biter på sverigedemokraternas framgångar är påtaglig hos de intervjuade personerna.

Det handlar alltså om två överväganden; 1) om man skall skriva om partiet, och 2) hur (i praktiken hur negativt vinklat) man skriver. Beröringsskräcken påverkar också själva arbetsmetoderna: enligt Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet läses varje text som handlar om sverigedemokrater av 10 personer istället för en. Dessa avväganden är heller inte begränsade till själva debatten eller till hur företrädare för partiet agerar, utan berör också rapporteringen om fysiska angrepp på sverigedemokrater (vilket i Malmö sker på i stort sett vartenda torgmöte partiet håller). Flera journalister uppger för Björn Häger att man måste berätta om när sverigedemokrater blir misshandlade – även om det tar emot. ”Det är ovanligt att se snyftreportage om sverigedemokrater som blivit utsatta för politiskt våld medan du kan se det direkt med andra företrädare” uppger tex Jan A Johansson på Skånska Dagbladet (sid 114 i boken). Han medger samtidigt att man ibland väljer att inte skriva om denna typ av händelser: ”Vi har haft exempel på torgmöten eller manifestationer som vi avstått från att bevaka” (sid 137).

Debattartikeln i Aftonbladet

Ett kapitel i boken ägnas åt en debattartikel som Jimmie Åkesson 2009 inbjöds att skriva i Aftonbladet efter att tidningen – i likhet med många andra tidningar – vägrat ta emot annonser från sverigedemokraterna. Artikeln hade titeln ”Sveriges makthavare blundar för farorna för islam”, vilket Aftonbladets redaktion ändrade till ”Muslimer är vårt största utländska hot” i syfte att få Jimmie Åkesson att framstå som extra militant och kompromisslös. Dessutom la tidningen ner en hel del möda på att kritisera och bemöta artikeln, samt räkna upp ”fel” i den, fast man i efterhand erkänner att ”felen” inte var så fel ändå. Artikeln fick motsatt effekt och resulterade i en uppgång för SD i opinionsmätningarna. De flesta av de journalister som Björn Häger intervjuat tyckte att det var fel att publicera artikeln med motiveringen att den gynnade Sverigedemokraterna. Flera ledande chefredaktörer uppger att deras tidningar aldrig skull ha publicerat artikeln, och Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) skulle själv inte ha publicerat artikeln en månad före valet, i rädsla för att gynna SD.

Konsekvensneutralitet skiljer nyhetsrapportering från propaganda

Ett annat av bokens kapitel handlar om konsekvensneutralitet. Ordet propaganda lyser här i sin frånvaro, men är det i själva verket inte det som det handlar om? I det ögonblick man överger principen om konsekvensneutralitet och låter överväganden som hur rapporteringen kommer att påverka läsarna styra vad som skrivs och hur det framställs är det – enligt min mening – inte längre nyhetsrapportering utan propaganda. I boken beskrivs tex hur en artikel i Landskrona Posten (”Vi har våldet i blodet”) väckte stort rabalder eftersom man lät invandrarbrottslingar komma till tals och berätta om sig själva, vilket av många uppfattades som rasistiskt. Jan A Johansson på Skånska Dagbladet säger att han inte utan vidare vill skriva om invandrarbrottslighet eftersom ”det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen” (sid 204). Flera – men inte alla – journalister uttalar sitt stöd för principen om konsekvensneutralitet, men det framgår samtidigt av deras egna uttalanden att de ändå inte lever som de lär i det hänseendet. Hur kan man förresten förutse konsekvenserna av en rapportering? Den offerroll som medierna via sin vinklade rapportering gett sverigedemokraterna anses av många ha gynnat partiet.

Björn Häger försöker heller inte dölja den ideologiska partiskhet som präglar journalistkåren: ”Journalisterna gillar varken SD eller de frågor partiet har på sin agenda. Och det gör att det behandlas annorlunda och mera kritiskt än andra partier.” I boken beskrivs sverigedemokraterna genomgående som avvikande och aparta. Här är det tydligt att Björn Häger har Sverige som referensram. Sett ur ett internationellt perspektiv är kanske sverigedemokraternas raison d’être, dvs Sveriges invandrar- och flyktingpolitik, lika avvikande och apart.

Björn Hägers Problempartiet ges ut av förlaget Mediestudier, säljs av bland andra Adlibris och finns på Malmö Stadsbibliotek.

Bogen er også omtalt i Söndagskrönika: Rösterna omkring oss, Söndagskrönika: Blåsningen, Söndagskrönika: I demokratins tjänst.

Will God do something to someone who mocks the Prophet, or not? Children: He will. Saad Arafat: What will He do to him? Children: He will kill him. Saad Arafat: He will torment him. Children: Right.

(Transkription: Egyptian Cleric Arafat to Children: We Don’t Need to Burn Embassies, God Will Torment Offenders). Her er et af disse børn, efter yderligere nogle års kærlig hjernevask: Child Preacher Calls for Jihad and Quotes: Jerusalem Is Held Captive by the Brothers of Apes and Pigs Jeg vil tro, der var større chancer for at komme gennem Det 3 Riges skole med forstanden i behold, end denne. En tidligere Hitler Jugend officer har sagt: ‘You must learn from Nazi Germany to grasp the true danger of Islam today.’ — , Former Hitler Youth Officer Alfons Heck. Man kan høre ham fortælle på film her. Den egyptiske blogger Kareem Amer nedenfor, er et utroligt eksempel på, at man faktisk kan komme intakt igennem det. – Således opdraget kommer “vores EU udenrigsminsters” opfordring her som sendt fra himlen til den rare egyptiske ‘lærde’:

Lady Pooh Bah: “Det er vigtigt at respektere alle profeter”

Ja, for ellers kommer der en to-årig jihadist med ble, og river struben ud på én. Samtidigt med at baronesse Ashton kalder de profetrespektløse for “ekstremister”. Det er en pressemeddelelse, der i høj grad kan opmuntre OIC og Den Arabiske Liga til at forsætte deres forsøg på at knægte det frie ord, som Jakob Mchangama i dag skriver i Wall Street Journal: The Folly of Appeasement. Det ender med, man ligefrem skal til at respektere Catherine Margaret Ashton. Bevar mig vel!

As representatives of four regional organizations, we want to send a message today of peace and tolerance. We share a profound respect for all religions. We are united in our belief in the fundamental importance of religious freedom and tolerance. We condemn any advocacy of religious hatred that constitutes incitement to hostility and violence. While fully recognizing freedom of expression, we believe in the importance of respecting all prophets, regardless of which religion they belong to.

The anguish of Muslims at the production of the film insulting Islam, posting of its trailer on the internet and other similar acts, is shared by all individuals and communities who refuse to allow religion to be used to fuel provocation, confrontation and extremism. We condemn any message of hatred and intolerance….The international community cannot be held hostage to the acts of extremists on either side. Joint Statement: by the European Union High Representative for Foreign Affairs and Security Policy, OIC Secretary General, Arab League Secretary General, and Chairperson of the Commission of the African Union, Brussels, 20 September 2012

Den 11 september i år deltog Lars Vilks på den antimuslimska konferensen Sion i New York. En konferens där muslimer bland annat jämfördes med råttor. Men trots den uppenbart rasistiska attityden ångrar inte Lars Vilks sitt deltagande. – Alltså jag har ju ingen emot att de framträder, säger Vilks till Uppdrag gransknings Janne Josefsson som följde med på resan. Vilks ångrar inte talet på antimuslimsk konferens Hele programmet kan ses her nu.

Lars Vilks skriver i dag selv bland andet:

När jag hade sett kvällens upplaga av Uppdrag granskning tycker jag att Josefsson klarade det bra. Han nyanserar bilden, lägger då och då lite press på mig. Lika lite som någon annan kan man hämta något särskilt från min inriktning. Den har jag klargjort många gånger och något annat finns inte att hämta. Däremot kan man spekulera och vända och vrida på formuleringar. Josefsson menar att jag har mer än jag säger. Han skriver i chatten efter programmet:

”Men också är han mer involverad i islamfrågan än han vill göra gällande. ’Tar inte någon ställning’ Det stämmer ju inte.” På sätt och vis är det riktigt, jag har blivit indragen i hela diskussionen och de ställningstaganden jag har gjort handlar om vad jag anser vara ”rimlig kritik”. En stor affär har det blivit angående mitt uttalande om probleisering. Å andra sidan är det svårt att finna någon som hävdar att Islam huvudsakligen är en moderniserad religion. Jag har också sagt att resurserna är otillräckliga för att hantera de problem som finns med invandringen. Det borde inte vara någon större överraskning. I varje fall är jag nöjd med Josefsson program och dess form Roadmovie. Och bildmaterialet var utomordentligt, signerat Henrik Hjort.met med Islams modernisering. Jag anser att det fortfarande är ett stort problem även om det finns många muslimer som är för en modern

Update, lørdag: SVT plockar bort Uppdrag granskning om Lars Vilks från SVT Play

Skov-jihad

Al-Qaeda has been blamed for a recent series of forest fires across Europe, as the head of Russia’s Federal Security Service claimed they were set by arsonists as part of the group’s low-cost attack strategy.

“One should note that setting fires to forests in the countries of the European Union is a new tendency in al-Qaeda’s strategy of a ‘thousand cuts’,” Alexander Bortnikov said, according to state news agency RIA Novosti, at a meeting of heads of security agencies.”This method allows (al-Qaeda) to inflict significant economic and moral damage without serious preliminary preparations, technical equipment or significant expenses.” Al-Qaeda blamed for Europe-wide forest fires

Weekendavisen interviewer Karem Ameer, der sad fire år i fængsel. Han var (er) kæreste med Aliaa Magda Elmahdy, den nøgne blogger jeg skrev om for et års tid siden. Også hun er nu jaget ud af landet:

»Majoriteten af egyptere ønsker, at der skal være plads til folk med forskellige meninger. Det var, hvad revolutionen handlede om. De tænker ikke som Det Muslimske Broderskab. De ønsker frihed. Men nu er det modsatte sket, og det er sket i demokratiets navn.«

Amer genoptog sine aktiviteter som blogger under revolutionen. Man kan mærke, at det for denne avantgarde af unge sekulære egyptere blev en winter of love, nogle vilde måneders hippiefrihed og beruset ungdomsoprør, som kulminerer, da Amers nye kæreste, Aliaa Magda Elmahdy, født 1991, poserer på sin Facebook-side kun iført strømpebånd, røde sko og en rød sløjfe i håret.

»Den nøgne blogger« er hun herefter blevet kaldt. Det siger sig selv, at den happening, som med Elmahdys ord var et »skrig mod et samfund af vold, racisme, sexisme, seksuel chikane og hykleri«, ikke blev modtaget lige godt i alle dele af det egyptiske samfund. Snart indløb dødstruslerne blandt de to millioner hits, hendes foto afstedkom. I dag bor hun i Sverige, hvor hun søger asyl.

Kareem Amer fastholder, at han ikke tilhører en mikroskopisk sekulær gruppe – mange egyptere tænker som ham. Men den nuværende situation er »rædselsfuld«, siger han. Amer bor ikke længere i sit fødeland, dødstruslerne fra salafistgrupper tikkede også hastigt ind hos ham. »Jeg er ikke optimist. Det Muslimske Broderskab ønsker, at Egypten bliver en islamisk stat. I 80 år har bevægelsen drømt om det her.« Broderskabet har ifølge Amer overtaget Mubaraks praksis med at lukke kritiske medier og forfølge opponenter. – “Broderskabets diskrete charme”, Weekendavisen 28.09.2012 (ikke online, få fat i avisen)

Se også: Når friheden er vigtigst, Kareem Amer, en bloggers ukuelighed

Simon Emil – den næstsidste skal blive den første

De allersidste er naturligvis hans gamle parti, R. Jeg kan huske for ti år siden, hvor jeg og ligesindede debatterede med den dengang Radikale Simon Emil Ammitzbøll om indvandring på Politiken debat. Det var inden den blev lukket for stueurenhed og vi måtte oprette blogs. Det var inden London, Madrid og M-krisen. Man kunne dynge ham til med økonomi og demografi i Malmø og Sverige, der kunne tjene som advarsel, og det prellede af ham som vand på en gås. Han var entreprenant, arrogant og ideologisk, som vårharer er, og virkeligheden kunne ikke være ham mere ligegyldig for så vidt som han kendte til den. At andre gjorde, imponerede ham ikke, han var medlem af en den rigtige klub. Det gælder endnu gælder for dem han efterlod i Det Radikale Venstre, Danmarks egentlige ånds-avantgarde af varm luft.

Simon Emil skred fra klubben, alle de pæne piger med de honette ambitioner blev i den, og de er der endnu. Der er to lag i de Radikale: Det højere eller aspirerende middelklasselag, skolelærer- og præstedøtresegmentet, samt de ‘humanistiske’, fuldstændige landsbysinker, – vore dages husmænd- og kvinder – og den underholdende kollision imellem dem, kan man studere løbende på Radikale.net. Die Berge so hoch, das Tal so tief.

Så dannede han selv et parti, hvis hovedformål var at sætte Dansk Folkeparti uden for indflydelse, og som selvsagt fik en gevaldig eksponering i svenske medier af samme grund. Så gik der fem år igen, og nu siger han sandelig det samme, som Søren Krarup sagde for 30 år siden: Flygtningekonventionen må opsiges eller genforhandles. Hvis han fortsætter sådan, ender han med at have retableringen af Kalmarunionen på programmet. Nu får Simon Emil ingen dækning i Sverige. Ros til Liberal Alliance, som Uhrskov skriver, men hvorfor skal det tage et årti for avantgarden, bare at indhente den virkelighed, der gjaldt for 15 år siden?

De sidste skal blive de første og de første skal blive de sidste. Når historien skal skrives, bliver vi der var først dengang stadig de sidste, fordi kreditten for nye sandheder først indkasseres af dem, der lancerer dem når alle og enhver kan se, at de er indlysende. Det er på den måde, at derrière-garden går hen og bliver avantgarden i historiens øjne. Simon Emil er en vindbøjtel, han har sans for timing og vindretninger, men han er ikke dum, kun lidt sent udviklet. Jeg er ligeglad med kreditten, bare Simon Emil endelig kan se at komme til vaflerne.

Vi andre har ikke ladet tankerne hvile siden 2002: Vi tænker på, hvordan vores efterkommere skal overleve det etniske morads Simon Emil og hans forhenværende meningsfæller installerede, uden at det skal komme til en borgerkrig. Hvordan skal vores efterkommere slippe af med de 100.000 værste af deres import? De kommer til at forpeste mine efterkommeres liv og koste dem ufattelige milliardbeløb, døds- og voldsofre og gated communities. Dertil ankommer Simon Emil om ti-tyve år, da er han stadig kun midaldrende. Vi venter på ham, når han ankommer. Ammitzbøll er interviewet i Weekendavisen via Norge:

DK: Liberal Alliance til angrep på internasjonale asyl- og flyktningekonvensjoner

Fortsæt med at læse ““Situationen i Egypten er rædselsfuld””

Fra konferencen i Odd Fellow Palæet i lørdags: Kan internettet forblive frit? der gav fire forskellige vinkler på emnet. Mulighederne for censur er nærmest uendelige, og EU har næsten kronisk et forslag på bedding. Lige i øjeblikket hedder det Clean IT*.

Historiker og redaktør af Uriasposten, Danmarks største, indvandrings-medie- og islamkritiske blog gennem snart ti år med over 10 millioner hits, fortæller om sit eget forhindringsløb. Jeg kender historierne, men de vil være virkelig interessante for alle, der ikke kender dem, ikke mindst skribenter og bloggere i Norden (der kan århusiansk). Vi kommer rundt om den svenske ‘bloggerlicens’ og nydelighedsmedierne og den norske ex-terrorist Lars Gule, der gerne vil skælde ud på Møller, men ikke argumentere. Han taler over tiden – 49 minutter. Filmet af undertegnede, se i 1080 p HD. Indledende baggrundsstøj forsvinder efter et minut. Benspænd. En islamkritisk bloggers hverdag. (* EU proposal to stop terrorist sites even more ridiculous than it sounds.)

fortsætes
Fortsæt med at læse “Ytringsfrihed på nettet: Kim Møller og Uriasposten”