Af Thomas Nydahl
Nu har essän Langue fantôme, suivi de Éloge littéraire d’Anders Breivik nått fram till läsarna av Times Literary Supplement. I förra veckans nummer skriver man om Richard Millets 128-sidiga essä, utifrån en kvällstidningsliknande rubrik: “A shocking pamphlet”. Det som chockat fransmännen är två saker: För det första undrar man hur en redaktör på anrika Gallimard kan uttrycka sådana tankar som finns i essän. För det andra chockeras man av Millets tankegång som sådan, nämligen att massmördaren och terroristen Breivik är ett slags svar på den förda multikulturpolitiken i Norge. Så här skriver Robert Zaretsky i TLS:
He blames multiculturalism and immigration and lashes out at “the restocking of Europe by populations whose culture is alien to our own” – while the relationship between literature and immigration may not seem obvious, “it is in fact central and undermines our sense of identity”. Millet’s chain of logic leads him to conclude that our “identity is the great stake of literature”. He is most aware of this invasion, he confides, when he rides the Paris Métro and finds that he is the only white passenger in the carriage. Millet describes Breivik as a “writer by default” whose murderous acts reached a “formal perfection”. This young Norwegian artist, Millet continues, was not just the “child of a broken family [but] of the ideological and racial fracture that non-European immigration has created in Europe”.
Millet har förstås fördömts både av ledarskribenter och intellektuella. Mest omtalad är väl Annie Ernaux som i sin artikel om essän, som hon kallar “fascistisk”:
comparing his literary effort to the work of Brasillach and Céline, Ernaux, who is celebrated for the taut prose and brutal candour of her novels about coming of age in post-war France, asked her readers not to remain silent over “a text pregnant with threats to our social cohesion”.
Hon har fått medhåll av bland andra J. M. G. Le Clézio och 200 andra författare som har det gemensamt att de alla utkommer på Gallimard.
Frågan jag ställer mig är om inte Millet närmar sig något som kan beskrivas som själva kärnan, nämligen det faktum att Breivik är en produkt av en social och politisk utveckling som ifrågasätts, kritiseras och diskuteras av allt fler runt om i Europa. Är det för att Millet drar så radikala slutsatser, som han fördöms som en pestsmittad? Jag misstänker det. Och undrar om det inte vore bättre att diskutera problematiken, vilket naturligtvis inte är möjligt om man vill ha braskande rubriker och löpsedlar. Essän är ett ypperligt instrument eftersom den tillåter både resonemang och frågor.
Mafia metastaserer i Sverige
Vi ved allesammen udmærket, hvem det er, men selv politiet må ikke sige det højt for dydighedspressen. Samfund skal gå under med anstand:
Aftonbladet har kartlagt den grova organiserade brottsligheten i Sverige och fram träder en delvis ny bild: I takt med att de kriminella organisationerna bekämpas i storstäderna dyker de i stället upp på mindre orter. Samtidigt försvagas banden till de gamla gängen – och nya nätverk bildas. Här har gängen etablerat sig – ort för ort, Så sprider sig gängen över landet, Sveriges maffiakarta ritas om, Organized crime spreads to small Swedish towns
“Er det glædeligt at blive fortrængt fra sin egen hovedstad?”
skriver tipperen til denne artikel om Oslos yngrebyrde, et ord jeg lige opfandt:
Oslo vokser i rasende fart, og det er særlig barn og unge det blir flere av. Dette skaper hodebry for byrådet, som i dag la frem sitt budsjettforslag for 2013. Tidligere har det vært snakk om at Oslo må bygge ett klasserom i uken for å møte elevtallsveksten. De kommende fire årene bygger vi to klasserom i uken, sier finansbyråd Kristin Vinje (H).Yngrebølge gir Oslo pengeproblemer
Innvandringen setter Oslo i bunnløs gjeld
I dag la Oslo kommune frem sitt budsjettforslag for 2013. Budsjettet viser at Oslo fremover er nødt til å investere et titalls milliarder bare på elevplasser. Totalt i 2013 vil Oslo få en totalgjeld på nærmere 29 milliarder kroner. Samtidig må Oslo kutte kraftig i driftsbudsjettet, noe som ikke minst vil gå utover barnehager, barnvern og sykehjem. Oslo kommunes utfordring er dermed ikke eldrebølgen, som HRS har påpekt før, men en ”yngrebølge” som er et direkte resultat av innvandringen. Og mens det satses på de unge, får de eldre færre og færre tilbud. HRS.NO








