France Bans Muslim Street Prayers, September 16 2011. Toulouse : 2000 personnes prient tous les vendredis Place Edouard Bouillère, 28 juli 2012.

57.811 opholdtilladelser første halvår 2012

Beviljade uppehållstillstånd och registrerade uppehållsrätter innevarande år, första och andra instans De 20.329 er direkte relateret til asylindustrien. Dertil kommer de, der har fået afslag, men ‘vælger at blive i Sverige’. De er ikke kommet til det Sverige, som myten og flygtningesmuglerne fortæller om ude i verden:

Fattigdomen i Malmö breder ut sig. Antalet familjer som får ekonomiskt stöd av kommunen har den senaste tiden ökat dramatiskt. Siffrorna är tydliga: inte på över tio år har så många som nu levt på socialbidrag i Malmö.Socialkontoret vid Möllevången har bara varit öppet i några timmar när siffran 805 plingar till med röda streck.[..]

I Husie stadsdel ligger ökningen på 42,6 procent jämfört med förra året.– Tillströmningen började öka i början av 2011 och har hållit i sig sen dess, säger Carina Opasiak, individ- och familjeomsorgschef i Husie. Den stora ökningen i Husie tror hon beror på att stadsdelen haft en stor befolkningsökning. – Sen har vi ett försämrat försäkringssystem i hela Sverige, många har blivit utförsäkrade, det är också en av orsakerna, säger hon. I Malmö stadshus ser man oroligt på medan utbetalningarna stegrar och gör stora hål i budgeten.Fattigdomen breder ut sig

“Ett älskat land som arbetar på sin egen undergång”

Nasrin Mosavi Sjögren i Sveriges Kristeligt Dagblad, Världen Idag. Hun er efter at have stiftet bekendtskab med svensk feminisme version Gudrun Schyman – ex-feminist. Hun er opvokset i en muslimsk familie, om hun også er ex muslim, har man kun lov at gætte. Men da hun således hører til de godkendte ædle vilde ofre for den ‘fede, hvide, midaldrende mand’, må hun sige ting offentligt, der ville være ødelæggende for en – øh, tør man sige ‘etnisk svensker’? – at sige. Det er nok bedst at bruge de i landet lige lovlig populære citationstegn. Distance er en kardinaldyd. Altså: “etnisk svensker”. Tag mig på alt, undtagen på ordet. Der skulle egentlig også have været citationstegn udenom.

Sverige känns alltmer som ett misshandlat barn, som desperat försöker skylla sina blåmärken och sår på vilda lekar. Allt för att slippa erkänna att hemmet är dysfunktionellt och otryggt att vistas i. Vi invandrare ses ständigt som ömkansvärda välgörenhetsprojekt att förbarma sig över. Som första generationens invandrare har dessa frågor varit mitt naturliga fokus. [..]

För ett par dagar sedan gick polisen ut med en efterlysning på Twitter, där de uppgav att offret beskrev att rånaren hade romskt utseende. Genast började det absurda drevet, som slutade med att poliserna fick göra avbön i rikstäckande media för att de hade oförskämdheten att prioritera yrkesheder och brottsoffer framför den påbjudna vanföreställningen om att det varken finns nationaliteter eller etniciteter.

Fortsæt med at læse “En parkeringsplads er ikke en gade”

Shostakovich – Jazz Suite No. 2: VI. Vals har mange lag indbygget i den sørgmodige, slaviske jazz, blandt andet det makabre som man ikke mindst kan takke Stalin for. Den skal være opført første gang i Vesten så sent som i 1988. Jeg tror dog mange kender den, uden at kende den – altså kende komponisten og omstændighederne. Det er ‘statsjazz’ lavet efter at Stalin i 1936 forbød musik, der ikke hyldede partiets idealer. Shostakovich tog udfordringen op og byggede den ind i valsen. En lumsk ørehænger med mange allusioner, ironi, sorg, militær sejrrigt, cirkus, Berlinekabaret og tilbageblik til Johans Strauss – og tilføj selv, hvad I kan høre. Centralkomitteen må have siddet og gynget glad med. “Rigtig kommunistmusik.”

Det er ikke så underligt at geniet Stanley Kubrick forelskede sig i den til sin allesidste film, “Eyes Wide Shut”, der bygger på Arthur Schnitzlers Traumnovelle fra 1926. Schnitzler er en af skønlitteraturens utroligt mange, fortjenstfulde læger i en række der går tilbage til antikken. “Eyes Wide Shut” har flere lag end man kan overskue på den tid, det tager at lave en gennemsnitlig dansk film. Kubrick døde yderst tilfreds med sin film.

I Marseille trumfer burkaen politiet

Marseille er 40 % muslimsk nogenlunde som Malmø. Foragt fransk lov, overfald politiet, og de slipper dig løs samme aften som en ‘appeasement gestus i Ramadanen,’ i det frankmændene meget passende kalder ‘landets Kalashnikov-hovedstad.’ ‘Det er ekstremt bekymrende’, siger formanden for politiets fagforening, men så kom maskingeværerne i det mindste ikke i brug i den anledning. Staten kan ikke appease islam, kun skubbe en konflikt portionsvis foran sig et stykke ud i fremtiden ad gangen. Det ved betjenten på gaden godt. Op ad i systemet regerer drømmerne, tøsedrengene og de snedige, der har ‘kuffertten pakket og klar:

In the restive port city of Marseille, police fear that the release of four people arrested for allegedly attacking officers during an ID check on a woman wearing an Islamic veil will undermine their fight against violent crime in the city.

Marseille police say three of its officers were injured in the early hours of July 25 when a mob of some 50 people tried to prevent them from checking the identity of a woman who was wearing a full Islamic veil.

According to the police, the woman was stopped just after midnight near a city mosque and refused to cooperate with the officers. The woman refused, saying: “I don’t obey the laws of the French Republic” and allegedly bit one of the officers. Scuffles then broke out with around 50 people present including the woman’s partner. Three officers were lightly injured. A man accompanying her as well as a large group of bystanders came to her aid and three officers were “lightly injured” in a scuffle. After police reinforcements arrived, four people, including the 18-year-old woman named only as “Louise-Marie”, were arrested for allegedly assaulting the officers – but were promptly released with a warning on the orders of the city prosecutor. According to an AFP source, the decision was “a gesture of appeasement during the holy [Islamic] month of Ramadan.” Mob ‘attacks’ police during Islamic veil ID check, French police injured in row over burka, La Burka plus forte que la Police ! Marseille Juillet 2012 – SUN Video on Muslims not obeying the French burka ban.

Hon designar den nya polisslöjan- se SVT video. Riksdagen tillod dette fra 2006, og nu er de første kvindelige, muslimske poliser på vej ud på gaden, derfor SVT s lille modeshow. Det er jo bare som danske og svenske kvinders tørklæde som min oldemor gik med, når det skal sidde på statens repræsentanter. Men når vi ikke vil se det på en dansk dommer, så er det pludselig ‘min religion, der kræver det.” Kan de lige bestemme sig?

Den sækulære stats krav trumfer i Danmark heldigvis religioner endnu. I Sverige afskaffer de med den ene hånd kirkens tilknytning til staten, mens islam får en fribillet til at indtage dens plads. I Danmark er religiøse beklædninger bandlyst på politibetjente. “Do Not Go Gentle Into that Rosengård Night”, formanede Mark Steyn os og Sverige i sin tale i Bryssel for nogle uger siden (der desværre ikke kan publiceres som video.) For en svensker at blive standset på gaden af et muslimsk tørklæde, vil komme til at virke på ham som et håndgribeligt symbol, på den magtoverdragelse svenske politikere har bedrevet i 40 år. Om familien Aldebe, som Iman Aldebe i indslaget tilhører, skriver Julia Caesar i sin bog Världsmästarna – När Sverige blev mångkulturellt:

“En av de krafter i Sverige som verkar mot integration och för segregation bland annat i form av sharialagar – separat lagstiftning och särskilda samhällsinstitutioner för muslimer skilda från resten av Sveriges befolkning – heter Mahmoud Aldebe.

Han är född i Jordanien 1954, är ordförande i Sveriges muslimska förbund, SMF, och verksam i Södermalmsmoskén i Stockholm (finansierad med bidrag från Förenade Arabemiraten). Till mångas lättnad drog han i november 2009 tillbaka sin riksdagskandidatur för centerpartiet – och tog tillfället i akt att framställa sig som ett offer. Mahmoud Aldebe ser ”islamofobi” överallt. Det finns ”islamofobi” både i centerpartiet och andra partier, påstod han, och han ”skulle aldrig känna sig välkommen i riksdagen”.

Aldebe, som sagt sig vilja driva frågor om ”jämställdhet, mångfald, demokrati och människorättigheter” har gjort sig känd för att gång på gång agera i rakt motsatt och extrem riktning. Trots att han har bott i Sverige i 30 år har han svårt att göra sig förstådd på svenska. Hans förslag kantas av motgångar. 2003 bad han i ett brev till justitieministern om resning för de två farbröder som dömts för mordet på Pela Atroshi 1999. Han ansåg att domen var resultatet av ”politiska, polisiära och massmediala konspirationer”. Dessutom hävdade han att ett syfte med domen var att uppmuntra invandrarflickor att revoltera mot familjens traditioner och religiösa värderingar.

Inför valet 2006 skrev Aldebe ett brev på sju tättskrivna sidor på knackig svenska med rubriken ”Det glömda minoriteten” till samtliga partiledare. I brevet krävde han särlagstiftning på flera områden för svenska muslimer. Svensk familjerätt som omfattar bland annat äktenskap, skilsmässa och vård av barn behöver anpassas till islam, ansåg Aldebe.

Vidare ville han att alla muslimer ska ha rätt till betald ledighet vid muslimska högtider och två timmar varje fredag för fredagsbönen (”ett nödvändighet för att skydda de svenska muslimernas muslimska identitet”).

Det ska finnas moskéer i alla svenska kommuner, och de ska finansieras med räntefria lån eller borgen från kommunerna. Aldebe hävdade att det är ett led i den muslimska integrationen. Imamutbildning vid svenska universitet och högskolor är ett krav från landets muslimer, påstod Mahmoud Aldebe. I svenska grundskolor ska barnen undervisas i etniskt och religiöst homogena grupper på sitt hemspråk och i föräldrarnas religion. Skolbarnen ska ha könssegregerade badtider, för på blandade tider får bara pojkarna bada, och då lär sig inte de muslimska flickorna att simma. Även för vuxna ska det finnas könssegregerade badtider i Aldebes muslimska Ideal-Sverige.

Efter att ha malt sig igenom sju sidor med en lång rad krav på särbehandling av muslimer avslutar Aldebe med en praktfull logisk vurpa:

”Muslimerna kräver att samhället ska behandla dem på samma sätt som man behandlar infödda svenskar och muslimerna vill leva under samma förhållande som sina svenska grannar.”

Kraven möttes av högljudda protester, inte minst från svenska muslimer. Samtidigt förespråkade Mahmoud Aldebes hustru Ebtisam Aldebe, som är centerpartistisk ersättare i riksdagen, att särskild arvsrätt bör gälla för muslimer i Sverige (inom islam ärver kvinnor som huvudregel hälften av männen).

I nummer 34/2008 avslöjade tidskriften Dagens Medicin att Mahmoud Aldebe planerade att starta etniskt/religiöst inriktade vårdcentraler inom ramarna för Vårdval Stockholm. Aldebe kallar sig ”koordinatör för den muslimska andliga vården inom sjukvården” och finns i bakgrunden bakom ”Favos Familjevård och Skyddsnät”, en förening som driver frågan för att nå de invandrarkvinnor som inte vill komma till sjukvården för att de vägrar bli undersökta av manliga läkare. Aldebe arbetar alltså för könsseparerad vård för muslimer. Familjerådgivning enligt islam är en annan av hans specialiteter.”

Når Mahmoud Aldebe er i 70 erne, er der en million muslimer i Sverige. Så kommer hans ‘bøn til Sveriges politikere’ op af skuffen igen og med en helt ny vægt. Så vil han pludselig være en central figur at skulle forhandle kompromis og fredproces med for enhver svensk efterfølger. De nuværende vil sidde på Barbados og puste lettet ud over kølig en long drink.

RAMAVANVID

af Henrik Jensen

20.juli blev årets muslimske faste skudt i gang akkompagneret af beretninger om indvandrere, der med sult og tørst som redskab mener at fremme deres status over for deres muslimske gud.

I P1 Morgen den 20. juli 2012 kunne en taxachauffør fortælle om glæden ved at stå igennem dagens afsavn for så endelig at kunne spise og drikke, når solen er gået ned. Og med vanlig journalistisk overfladiskhed undlod reporteren at spørge til chaufførens arbejdsduelighed i de over 16 timer, hvor han ikke måtte drikke en dråbe. Og det på¨trods af at en anden interviewet, Amina Tønnesen, havde givet et vink i den retning. Hun mente nemlig, at fasten ikke burde overholdes af alle og nævnte som eksempel, at hun nødigt ville opereres af en kirurg, der havde tørstet en hel sommerdag.

Det kan altså selv for nogle muslimer lade sig gøre, at have en kritisk tilgang til religiøse dogmer. Men for journalister ved Danmarks Radio kniber det gevaldigt.

For ca 10 år siden, da den muslimske faste varede fra november til december, kørte jeg under ramadanen en heldags sightseeingtur til Nordsjælland med en fastende og tørstende chauffør, som, for at vise sin store åndskraft og viljestyrke, demonstrativt undlod at spise og drikke i den dertil indlagte frokostpause undervejs. Men på hele hjemturen fablede han om det måltid, som konen ventede med, når solen var gået ned.

Og dengang varede fasten endda kun fra ca. 7,30 til 16, altså under 9 timer. Men da den muslimske verden stadig hænger fast i månekalenderen, rykker fasten for hvert år 11 dage baglæns og er altså nu nået til at starte 20.juli og at vare over 16 timer. Den pågældene chauffør har jeg ikke set siden og jeg ville da også meget nødig her om sommeren køre rundt med en chauffør, som ikke har indtaget vædske siden før kl.5 om morgenen. Hvordan vil han være i stand til at køre forsvarligt, hvis han under en hedebølge ikke har drukket en dråbe i op til 16 timer? Han vil ikke kun være til fare for passagererne, men i sin 20 tons tunge bus også være til stor fare for de andre trafikanter.

I BT 27.7. skriver Naser Khader, at “undersøgelser har vist, at under ramadanen er der flere trafikuheld, nabostridigheder og skilsmisser” og en anden kommentator, der er opvokset i et muslimsk land, Jaleh Tavkoli, opfordrer i sin blog på JP, danske journalister til at stille kritiske spørgsmål til ramadanen.

Det er en tiltrængt opfordring, thi for mange danske journalister består “dialog” og “respekt” i andægtigt at holde mikrofonen, mens en eller anden muslim uimodsagt propaganderer for sin ideologi.

I de kommende år vil problemet med de mange timers tørst i forbindelse med arbejde blive stadigt mere påtrængende, da fasten starter yderligere 11 dage bagud for hvert år og således de næste fem år vil komme til at strække sig hen over årets allerlængste dage.

Og da problemet naturlligvis ikke kun gælder for chauffører, men for alle faggrupper med et stort personansvar – piloter, læger osv. – burde arbejdstilsynet og faglige organisationer gå ind i sagen.

Og lovgiverne! De af dem, der ved afslutningen på ramadanen møder op til den muslimske folkesocialist Øslem Cekics propagandafest på Christiansborg, kunne jo passende starte diskussionen.

Men mon ikke venstrefløjens politikere foretrækker at posere deres multikultibrogede regnbuemangfoldighed i ugebladsfotografernes blitzlys frem for at lade ansvarligheden råde.

Tommy Robinson, Hans Janssen, Alain Wagner, Lars Hedegaard. Fra minut 24:30 hører man en af repræsentanterne fra den egyptisk-koptiske delegation på fire mand. Se Tommy Robinsons tale, hvis du er gået glip af den: Tommy Robinson in Brussels. og følg evt. retssagen mod de seks muslimer, der er anklaget for at ville forrette en massakre på en EDL demonstration. – International Civil Liberties Alliance

Hvem er de intolerante?

Jvf. historierne fra Kasper Støvrings artikel nedenfor, der bare dækker en enkelt uge i Danmark. Hvem overfalder homoseksuelle? (Berliner- homoseksuelle synes at have opdaget det i et åbent brev til politikerne:“Islam Is a Homophobic Religion”.) Hvem overfalder jøder i Danmark nu? Hvem voldtager med en astronomisk overrepræsentation? Hvem jager folk ud af ‘deres territorier’? Hvem må ikke blive for danske eller lege med danske børn? Hvilke politikere sætter deres børn i privatskole, mens de docerer solidaritet for de lavere klasser? Det spurgte Venstre også, da de så dette Radikale forslag. Partiet er ikke af denne verden, og det har det aldrig været.

Først påfører de kupagtigt Danmark en multikultur eller arabisk monokultur, der aldrig var noget folkeligt flertal for, og så kommer de og siger, vi ikke tager det pænt nok. Når noget går rigtig galt, siger de “nu må vi stå samen.” Vær venlig at stå samen med jer selv og det mindretal, der har et politisk medejerskab til ‘mangfoldigheden.’ Sofie Carsten Nielsen mener det var et tydeligt tegn på fordomme, når en undersøgelse viser, at 60 % af danskerne forbinder Mellemøsten med religiøs fanatisme. Det kan nok diskuteres om det er fordom eller bagdom. Hvorfor ikke skåne børnene. De voksne kan jo altid skrive sig ind på det nye ‘Center for Studier af Lighed og Multikulturalisme’. Dagens politiske menu er sikkert den samme.

Der skal gøres en ekstra indsats i folkeskolen for at bekæmpe intolerance, mener de Radikale. Unødvendigt, mener S og V. En blåstempling af det multikulturelle samfund, mener DF. Fra de små klasser skal danske skolebørn oplæres i at være tolerante væsener med respekt for minoriteter. Når de gennem skolegangen lærer om indvandrere, transseksuelle og kønsligestilling, vil de være langt mere tolerante senere i livet, lyder det fra regeringspartiet de Radikale i et nyt politisk udspil, skriver Berlingske. – Jo mere viden man får om folk, der er anderledes end én selv, desto mere tolerant bliver man, siger ligestillingsordfører Sofie Carsten Nielsen (R).

Hun forestiller sig, at tolerance og mangfoldighed inddrages i dansk- og samfundsfagstimerne i både de små og de store klasser. Ændringen kan passende ske, når folkeskoleloven skal revideres efter sommerferien. Folkeskolelærerne skal gå ganske banalt frem, mener den radikale ordfører.Radikale: Børn skal undervises i tolerance

“Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.”

Af Thomas Nydahl

I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys 2011, medan upploppen fortfarande pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.

Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver:

”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor) eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:

”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver:

Fortsæt med at læse “ICLA panel discussion at the European Parliament”

RITS studerende Sofie Peeters har lavet sit speciale om sexisme i Bryssels gader. Dokumentaren viser hvordan hun bliver chikaneret hovedsageligt af indvandrere. Dette er traileren til hendes dokumentarfilm “Femme de la rue”. I aften sendes hele dokumentaren Femme de la rue på belgisk TV. Jeg håber at kunne bringe den hele med undertekster i løbet af et par dage.

Støvring: En uge i multikulti-land

Her snart 30 år efter den fatale liberalisering af udlændingeloven i 1983 – anført af Hans Gammeltoft-Hansen og bakket op af stort set et enigt folketing – døjer vi i den grad med integrationsproblemer. Intet nyt dér. Lad os bare tage et udpluk af omtalen i den seneste uge: En enlig mor kaldes luderso og trues af bander.

På oplysningerne om, at hver anden voldtægsdømt er udlænding forklarer en ekspert, i dette tilfælde Karin Helweg-Larsen, at pigerne selv er ud om det. De må lære at tilpasse sig en arabisk kultur. Og dommerne er i øvrigt racistiske, antydes det, derfor dømmes der flere udlændinge. Eksperten kan jo også være ligeglad, hun er selv bosiddende på Strandvejen i Klampenborg og i øvrigt politisk aktiv i Enhedslisten. Så meget for endnu en af de ”upartiske” eksperter i integration og multikulturalisme. – En anonym borger fordrives med trusler fra Nørrebro, fordi han befinder sig på indvandrernes ”territorium”. – En sygeplejerske får psykologiske traumer efter at være blevet truet, da hun udførte sit hjælpearbejde på Riget.

Og så er der den sædvanlige afstumpede vold. Dog er der endnu ikke indtrådt svenske tilstande. I Sverige blev der forleden anmeldt 21 voldtægter på tre døgn. Det er tragisk. Men det mest tragiske er, at det faktisk er under gennemsnittet. Der blev sidste år anmeldt 6532 voldtægter; det er altså 18 om dagen. I et sådant klima fyrer Jyllands Posten deres skarpe kritikere af multikulturalismen, som Hans Hauge, og får i stedet bloggere tilknyttet, der er fortalere for endnu mere indvandring. Berlingske Tidende: En uge i multikulti-land

Ett år efter upploppen

Af Thomas Nydahl

Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset.

De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.”

Fortsæt med at læse ““Luder” – sexchikane på Bryssels gader”

The evidence is mounting that Syria has become a magnet for Sunni extremists, including those operating under the banner of Al Qaeda. An important border crossing with Turkey that fell into Syrian rebels’ hands last week, Bab al-Hawa, has quickly become a jihadist congregating point. It is the sort of image that has become a staple of the Syrian revolution, a video of masked men calling themselves the Free Syrian Army and brandishing AK-47s — with one unsettling difference. In the background hang two flags of Al Qaeda, white Arabic writing on a black field.

One Qaeda operative spoke to an Iraqi reporter for The New York Times. “Our big hope is to form a Syrian-Iraqi Islamic state for all Muslims, and then announce our war against Iran and Israel, and free Palestine.”

The video, posted on YouTube, is one more bit of evidence that Al Qaeda and other Islamic extremists are doing their best to hijack the Syrian revolution, with a growing although still limited success that has American intelligence officials publicly concerned, and Iraqi officials next door openly alarmed.Al Qaeda Taking Deadly New Role in Syria Conflict. German intelligence: al-Qaeda all over Syria. Terrible violence in Syria: a terror message from Al-Qaeda to Assad.

Ramadan i Bryssel: Trusler, skyderier og vold

Threats, clashes and gatherings of “jeunes” are shaking day-to-day life in certain districts, especially those in Brussels.The period of Ramadan is bringing its share of tensions and incidents in the streets of Brussels. It has only been six days since the month characterised by the Muslim fast has begun. However, the local police in Moelenbeek has already received threats in relation to this period – indirect, it is true – of attacks against public buildings. “These threats involved the possibility of grenades being launched at a police station in Moelenbeek or any other public building such as the town hall or community centre.” Threats which were taken very seriously. Suddenly, at the end of last week and this weekend, the western police zone raised its state of alert and reinforced its security regime. “We were all on guard. Police numbers were reinforced on the ground as well as technical resources, like cameras, to observe any excesses.“Belgium Shaken By Ramadan Crime Wave: Threats of Grenade Attacks on Public Buildings, La tension monte lors du ramadan

“Terrorens teater har ikke ændret Norge”

Det er utroligt, hvor hurtigt vi glemmer. Det ser ud til, at hvis der kom valg i Norge, ville Høyre og Fremskrittspartiet vinde stort. Utøya-begivenheden har ikke styrket Arbeiderpartiet eller venstrefløjen. Det politiske liv viser sig at være upåvirket.Sidste år forventede man i al fald på venstrefløjen, at der ville ske noget. Mogens S. Mogensen forudså, at det ville være sværere at være ”højrenationalist” i fremtiden. Deri tog han fejl. Han antog, at Anders Behring Breivik havde gjort, hvad han gjorde, fordi han var højrenationalist og dermed en, der lignede folk, der stemmer på Dansk Folkeparti. Med andre ord blev Utøya-massakren med det samme brugt indenrigspolitisk.

Man tog fejl, når man betragter Anders Behring Breivik som højrenationalist eller som kristen. Det sidste ord er også blevet brugt om ham og ikke uden en vis skadefryd. Mange var lettede over, at det ikke endnu en gang var en muslim. Fejlen består i, at man betragter hans Manifest 2083 som begrundelse af eller forklaring på hans handlinger. Manifestet er en science fiction-tekst eller en utopi. Problemet er, at teksten er blevet taget alt for alvorlig. Den er ikke forfattet af Breivik; den er et internetprodukt og som sådan noget nyt…….Hvad vil jeg med det? Vise, at Breivik i høj grad er et produkt af norsk samfund og historie og ikke af en eller anden global højrenational anti-islamisk bevægelse.

Breivik er også en ener og som sådan enestående. Han er ikke med i et netværk, sådan som han selv påstår, og sådan som mange mener. Han er efter alt at dømme udtryk for noget helt nyt, der har et eller andet med den omfattende verden af voldelige computerspil at gøre. Alle spil, selv for toårige, handler om at slå ihjel. Man skal være medieforsker for at påstå, at det ikke påvirker børn.Men Breivik er ikke norsk nationalist. Han henviser ikke til norsk historie eller litteratur; han henviser ikke til salmer og bibelsteder. Han skrev ikke på norsk, men på engelsk. Og man kunne fortsætte. Med andre ord: Hans tekst er ikke et udtryk for hans intentioner og ingen nøgle til hans indre….Han har som sagt ikke forandret det politiske liv, men han er blevet en del af mediekulturen og begivenhedskulturen, ganske som han selv er et produkt af de samme kulturer.Lektor Hans Hauge: Breivik har ikke for alvor ændret noget i Norge

SE også her, noget jeg selv kunne have sagt, hvis jeg ikke allerede har gjort det: Fri mig for et livssyn, for slet ikke at tale om ‘et menneskesyn’. Hvis mit syn skal undersøges, går jeg til øjenlægen.

“Hænger ud”? – Det er jo skrækkeligt. De risikerer af blive fanget og få et kortvarigt hotelophold. Livsstilsbladet Expressen kalder tyvene, der er fotografet in flagranti, for ‘mistænkte’, og pixellerer billederne tungt, så de flittige tyves integritet ikke bliver krænket. Ja, Breivik er også ‘sigtet og mistænkt’, indtil han bliver dømt den 24 august. Fordi svensk presse konsekvent befinder sig på forbrydernes side, går talrige grove volds- og voldtægtsmænd i dag rundt som frie, uantastede mennesker i Sverige, som i mindre forskruede samfund bliver, efterlyst, fanget og straffet. Svenske journalister burde sigtes for meddelagtighed, og politiet burde sige det som det er: Pressen holder vores opklaringsprocent nede. Avpixlad skriver fuldt berettiget: Expressen/KvP skyddar inbrottstjuvar.(Foto fra Skånepolisen)

‘The West is asleep on the issue of Islamist extremism’

sagde Tony Blair i forgårs i et interview til The Telegraph, hvori han siger andre bemærkelseværdige ting. “Jeg har altid været mere interesseret i religion end i politik.” “Koranen er en utrolig progressiv bog for sin tid,” og “vi sover overfor muslimsk ekstremisme.” Gør vi virkelig ? I Labours regeringstid indvandrede 5.5 mio ikke-europæere til England på kun 13 år, en meget stor del er muslimer. Og nu advarer Blair i mod islam. Her er et udpluk af kommentarer til Blair-interviewet, der er velfortjente til denne sleske opportunist af en jet-set millionær og parodi på en arbejderpolitiker. Blair sover ikke, han har set at hans eftermæle risikerer at blive et andet, end han havde tænkt sig. (Benyt eventuelt lejligheden til at se Channel Four Dispatches: The Wonderful World of Tony Blair (2011). Her er nogle ikke alt for venlige af de i alt 1472 kommentarer til interviewet på The Telegraph:

♦ What bitter irony! He warns us against islamic extremism, him of all people. His immigration policies and human rights legislation,more than anything else,have reduced and undermined our ability to defend ourselves against islamism.
♦ A sanctimonious snake oil salesman climbing onto a populist bandwagon in an attempt to regain power and win supporters. There are some truly odious politicians out there but this creep is the absolute pits.

♦ And the number of Mohammedans in the country more than doubled during his time in office.
♦ Blair is a dangerous man. Now he speaks of the threat of Islam after he let in hundreds of thousands of them into Britain.
♦ I think Blair is just trying to prepare us for his defense when he and his other left wing social engineers are called in front of the baying crowds . How will he answer for his part in the cultural genocide of the United Kingdom?
♦ No, they are certainly not asleep. It was not they – but politically-correct ideologues like you and your wife – who supported the policies that enabled people with extreme Islamist views to settle in Britain in large enough numbers for the problem to become one of “the enemy within”. Tony Blair: ‘The West is asleep on the issue of Islamist extremism’

I Cecilia Malmströms verden

Hun siger det samme hele tiden, så man må tjekke datoen. Jo, den er fra i dag. Malmstrøm ved man, hvor man har, nemlig lukket solidt inde i sit mentale gated community i Bryssel:

EU countries are tightening their borders when, economically, politically and socially, they should be embracing immigrants, write Peter Sutherland and Cecilia Malmstrom. Europe faces an immigration predicament. Mainstream politicians, held hostage by xenophobic parties, adopt anti-immigrant rhetoric to win over fearful publics, while the foreign-born are increasingly marginalised in schools and cities, and at the workplace. Yet, despite high unemployment across much of the continent, too many employers lack the workers they need.

The prevailing scepticism about immigration is not wholly unfounded. Many communities are genuinely polarised, which makes Europeans understandably anxious. But to place the blame for this on immigrants is wrong, and exacerbates the problem. We are all at fault. European countries must finally and honestly acknowledge that, like the US, Canada, and Australia, they are lands of immigrants.

Consider Sweden, which has transformed its immigration policy by allowing employers to identify the immigrant workers they need (the policy has built-in safeguards to give preference to Swedish and EU citizens). In more rational times, these reforms would be the envy of Europe, especially given the relative resilience of Sweden’s economy.

Equally important is international co-operation on migration. Last year, during the Arab revolutions, the EU missed a historic opportunity to begin weaving together the two sides of the Mediterranean. It failed to open its doors to young students, entrepreneurs, and other North Africans. Today, the EU is making a more serious effort to engage its southern neighbourhood.EU needs to recognise value of immigrants

Morten Uhrskov: Indvandringens pris

Cordua & Steno interview, 19. juli 2012. Spol frem til minut 31:55.

Indvandringen har voldsomme omkostninger, der med tiden truer de vestlige samfunds selvstændighed. Dette mener i hvert fald Morten Uhrskov Jensen, der er bogaktuel med Indvandringens pris – På vej mod et fattigere Danmark, hvori han beskriver de faktiske omkostninger ved den massive ikke-vestlige indvandring, Danmark og andre vestlige stater har været udsat for. Uhrskov skriver her en kronik om indvandringens pris – og kommer med sit eget bud på løsningen på problemet.Eliternes svigt, Kronik af Morten Uhrskov Jensen

A Back Door into the Olympics

Snaphanen i Politikens fantasiunivers

Politiken havde i går en lang artikel, der er mikrofonholderi for norske Lars Gule, der i modsætning til mange andre gerne ville indtage scenen som vidne i Breivik sagen. Gæt engang hvorfor. I den skriver journalist Claus Blok Thomsen fra Oslo. Der er gået et år siden Politiken skrev en insinuerende artikel om danske blogs bygget på samme lamme, uvidende kilder – Terroristens holdninger kom fra netværk stiftet i København – og nu er vi efter 12 måneder tilbage ved Ground Zero på Rådhuspladsen 37 igen. Thomsen har ikke haft tid til at undersøge noget, – det er jo sommerferie – så han bruger sin egen avis som kilde og sandhedsvidne, og det skal man ikke gøre. Men da avisen nødigt vil gå glip af ét eneste politisk point her på Breivik-sagens faldereb, så går Thomsens taster frisk og improviserende afsted. Ordene om denne blog er journalisten Blok Thomsens, ikke Lars Gules:

Forud for sine terrorangreb havde Breivik beskrevet sin politiske ideologi i et såkaldt manifest. Breivik har forklaret, at et af hans store ideologiske forbilleder er den norske blogger Fjordman, som bl. a.har skrevet på den danske hjemmeside Snaphanen, der ligesom Fjordman selv agiterer mod muslimsk indvandring. Breivik har sagt, at han også er stærkt inspireret af et internationalt netværk, som han selv kalder Viennaskolen, hvis tese er, at Europa befinder sig i en borgerkrig mellem den traditionelle vestlige kultur og en politisk korrekt og multikulturel marxisme. Omkring dette netværk er der flere danskere – heriblandt Steen Wieks, blogger på Snaphanen, og Anders Gravers, leder af organisationen Stop Islamiseringen af Danmark. – Breivik kunne lige så godt have været svensker eller dansker, Politiken 22.07.2012 – ikke online

1) Jeg hedder ikke ‘Steen Wieks’, det navn er opfundet af den primitive, Radikale konspirationsteoretiker og dyslektiker Margrethe Monika S. Hansen.. Hun interesserer sig langt mere for at snage i personer end for politik, og dette var, hvad hun kunne komme op med. Hvis hun havde evnerne, ville hun bruge tiden på at lave et arkiv over dem, hun ikke kan lide. Det har hun ikke. Derimod har Kim Møller kortlagt hendes netchikane ned i mindste detalje. Med sådanne venner behøver Politiken og den værdipolitiske venstrefløj ingen fjender.

2) Der findes ikke noget der hedder ‘Viennaskolen’ andet end i Breiviks fantasi (og i musikken) og jeg har aldrig anvendt udtrykket ‘multikulturel marxisme.’ Jeg aner ikke, hvad det er.

3) Jeg kender ikke og har ingen forbindelse til Stop Islamiseringen af Danmark eller Anders Gravers og er derfor ikke medlem af noget netværk med dem.

4) Jeg har aldrig givet udtryk for, at Europa befinder sig i en borgerkrig af den enkle grund, at jeg ikke mener det. Jeg advarer tværtimod mod at grundlægge betingelserne for en, noget jeg er klar over i sig selv betragtes som suspekt blandt multikulturalister. Blandt mange andre har en svensk officer advaret mod det at grundlægge en borgerkrig i Sverige, han mener desværre også, at betingelserne er lagt til rette. Næsten 90 % af verdens blodige konflikter, der kræver over 1000 døde om året, involverer islam, det er umuligt at ignorere. En advarsel er sund fornuft, og sandheden er ikke anstødelig på denne blog, som den åbenbart er i Politiken. Jeg publicerer andres tekster, jeg modtager med tak og finder interessante nok, deriblandt Fjordmans, og disse kan Politiken gerne kalde ‘agitation’, som avisen lyster. Det er ikke mere agitation end Dagbladet Politiken, da jeg er i det mindste ikke nødt til at gribe til løgn og tredjerangskilder.

Ja, Breivik ville efter en sandsynlighedskalkule have været svensker, så sandt som svensk demokrati er Nordens mest dysfunktionelle, ikke mindst på grund af pressen. Det er usandsynligt, han ville have været dansk, men enhver – ikke mindst PET – ved at sandsynlighedsberegninger ikke kan tage højde for psykolgisk/psykiatriske patologier i enkeltpersoner. Så langt har Politiken ret i sin rubrik, selvom den er mindre dybsindig end denne tolkning af den.

Men nu vil den endnu engang forbinde mig med Breiviks monstrøse forbrydelse på et grundlag, der ikke har nogen virkelighedsforankring. Det er så tyndt, at det tangerer injurier. Disse er blevet ‘second nature’ for min barndoms Politiken, men det siger noget om avis, der engang havde journalistisk stolthed, at den må gribe til fiktioner, for at nå sit politiske mål. Havde Politiken været at betragte som en hæderlig nyhedskilde, ville jeg have overvejet at svare på dens spørgsmål, hvis den henvendte sig, men det var allerede udelukket efter dens kampagneartikel for et år siden. Ja, man burde måske skrive til dem, og bede dem berigtige usandhederne, men det gider jeg heller ikke.

Og iøvrigt: Når jeg ikke skrev noget om Store Utøya dag i går, har det flere grunde. For det første er sorgens sprog tavshed, meditation og tårer, forsøg på at trøste de utrøstelige, at hæjlpe hinanden med at begribe det ubegribelige – ikke Thornings, Springsteens og Mikael Wiehes hule larm. (“Denna sång om det fascistiska ogräset har dessvärre inte förlorat i aktualitet. Men nu är det inte i Latinamerika utan i Europa som fascismen växer sig starkare. Och Norden håller sej väl framme: Danskt folkeparti, det norska Fremskrittspartiet och Sverige som ligger etta på den europeiska nazitoppen.”)

Så bombastisk blev der plukket lavthængende politiske points i går, og jeg var en af dem, der ikke orkede at overvære det. Thorning og Stoltenberg klapper, men det er uværdigt at lade Wiehe, en livslang programsanger for den yderste venstrefløj og hylder af totalitær kommunisme, der har kaldt danskere over en kam for ‘pølsefascister’, fremføre sådan en gang splittende, politisk propaganda på en sørgedag. Springsteen er det nærmeste man kommer til socialdemokratisk main-stream rock, jvf. Sahlin og Bjerregaard, kort sagt en politisk markering der må have været en lidelse at gennemleve for enhver pårørende til ofrene. Hvis dette er vor tids sørgemarkering, så har vi mistet sorgens sprog. Skulle der skrives noget om tragedien, skulle det gøres præcis sådan her, og til det har jeg intet at tilføje, fordi det ikke kan skrives bedre.

For det andet, er det der skulle siges, til overflod blevet sagt, nåh ja, ikke af Politiken hvis målgruppe af offenligt ansatte kvinder i 35-års alderen, åbenbart skal have bladets myter ind med ske to gange. Og for det tredje er min egen personlige historie med Norge og eftervirkningerne af Utøya endnu ikke moden til offentliggørelse. Jeg kom ved et tilfælde og uforvarent nærmere på den end de fleste danskere. Politiken kan jo kigge forbi, hvis jeg skriver om det og hvis de vil have noget mere at lyve om. – SE også Politiken atter med Lars Gule (og Shansen) som kilde – Breivik kunne lige så godt have været dansker… og Utøya: Mikael Wiehe sang om fascistisk ugræs for Helle Thorning-Schmidt – Oprindeligt skrevet mod DF.

Essays (Mellemgaard)

Av Thomas Nydahl

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:

”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ægteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”

I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Kholghi som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.

”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”

Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:

”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”

Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.