Dette er vel ikke spor overraskende. Almindelig logik ville tilsige at holde tilbagestående og voldshærgede lande på sikker afstand, men den suicidale drift hos den europæiske elite er uudslukkelig, og vanviddet stopper først den dag vore lande kollapser (LFPC).
In light of the uprisings in the Arab world the Union for the Mediterranean project, launched in 2008 in Paris, is needed more than ever. The statement was made by the new French foreign minister, Alain Juppe’, who already yesterday insisted on the need to revive this ambitious project.
During a speech to the Paris National Assembly Juppe’ stated that ”The Med Union is an idea that is needed more than ever before”, and added that ”Our common interest is to ensure that the development of the two shores will allow citizens of the south to live at home, on their land, in their countries, and to find there their rightful peace, freedom, work and prosperity. […] UPRISINGS: JUPPE’, MEDITERRANEAN UNION NEEDED MORE THAN EVER
“A Supermarket in Småland”
Jeg ved ikke, hvorfor jeg kom i tanker om Allen Ginsbergs digt, trøst antagelig, jeg afskyr supermarkeder, jo større desto mere lammende livslede. Måske uro over at være tilbage på gerningsstedet efter syv lange år. Jeg børster mit i mellemtiden noget rustne svenske af, men føler mig mere uhjælpelig dansk, end jeg på forhånd troede jeg ville. Men der er andre billeder, jernaldergravfeltet (480-1050 e.kr.) ved Hamneda på hver side af Lagan. 170 høje op til 12 meter i diameter.”…Detta minnesmärke efter Sven, sin fader,” står der på en af runestene, som nu befinder sig i kirken ved siden af.
Og alle dyrene der er tidligt ude, selvom tjälen endnu er i jorden. Nogle gensyn er lettere end andre, men det er trods alt godt at se det medieufiltrerede Sverige, at slippe for alle disse idiotiske, selvoppustelige meningsmaskiner og tale med venlige, fordringsløse indfødte i glesbygden igen. På gamle, tilgroede stier, hvor alt er det samme og alt alligevel er helt forandret.
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
För regeringen och miljöpartiet räcker det inte att Sverige har världens mest extrema invandringspolitik. Den ska bli ännu mer extrem. De här fem partierna kan inte få nog av mångkultur. Genom regeringens nya uppgörelse med miljöpartiet om invandringspolitiken blir det i praktiken fritt fram för oreglerad invandring. Sverige har redan en tätposition som dragplåster för kriminella människosmugglare. Nu kommer landet att bli ett ännu oemotståndligare resmål för människor som saknar asylskäl men gärna vill bli försörjda av svenska skattebetalare.
Det kommer knappast att finnas någon motivation för dem som försöker bete sig lagligt när de som uppehåller sig här illegalt får rättigheter till sociala förmåner som vård och skola. Släpphäntheten i asylprövning och anhöriginvandring – som redan är katastrofal – kommer att öka ännu mer. Regeringen frångår den utlänningslag som den själv har varit med och stiftat. Migrationsverket kan läggas ner. Det behövs inte när dörrarna till Sverige nu ställs på vid gavel. Vem som betalar notan? Givetvis de svenska skattebetalarna, detta hårdexploaterade, utsugna folk som stillatigande ser på medan deras land slås i spillror.
Khadaffisyndromet
Om man ställer en psykiatrisk diagnos på Sveriges regering behöver man numera inte gå längre än till TV-rutan för att hitta jämförelsematerial. Så här ser Khadaffisyndromet ut. En bunt självrättfärdiga stollar, besatta av makt, som bygger sin verklighetsuppfattning inte utifrån verkligheten, utan utifrån en förvriden föreställningsvärld. Psykotiska människor tror fullt och fast på syn- och hörselhallucinationer som bekräftar den värld de själva har skapat. Enskilda personer som uppvisar en lika bristfällig verklighetsuppfattning som regeringen Reinfeldt brukar anses intagningsmässiga enligt lagen om sluten psykiatrisk vård.
Vi ser och hör den libyske diktatorn Muammar Khadaffi hävda att folket älskar honom medan antalet dödsoffer för hans blodsregim ständigt ökar. Det är uppenbart att han inte lever i den verkliga världen. Khadaffi lider av storhetsvansinne med uttalade paranoida drag. Regeringen Reinfeldt uppvisar också en störd verklighetsuppfattning, om än inte i lika uttalad form. Till sjukdomsbilden hör besattheten av den egna makten, den absoluta övertygelsen om att man har rätt i allt man tänker och gör samt väljarföraktet och hatet mot och förföljelsen av alla som inte tycker lika som man själv.
Reinfeldt har en hang up på Sverigedemokraterna
Fredrik Reinfeldt har en personlig hang up på Sverigedemokraterna. Han formligen avskyr dem. Att hans borgerliga allians inte fick egen majoritet och att SD kom in i riksdagen i senaste valet är en smälek som han inte tål. Smäleken är så stor att han glömmer att de kom in på grund av det vi brukar kalla demokrati, det vill säga som ett uttryck för folkviljan. Han gör vad som helst för att hindra SD från att få det inflytande som 5,7 procent av väljarna har gett dem. Allra helst vill han radera bort dem ur sin åsyn. För Fredrik Reinfeldt är det följaktligen ett mål som är överordnat alla andra politiska mål att tvåla till Sverigedemokraterna. Det är mycket viktigare än att låta sin politik styras av sunt förnuft och omtanke om Sveriges befolkning. Det är mot den bakgrunden man ska se regeringens överenskommelse med de totalt ansvarsbefriade invandringsextremisterna i miljöpartiet.
Uppgörelsen luktar ”Härtill är jag nödd och tvungen”, men regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt försöker desperat övertyga sig själva om att de räddar sitt eget skinn och – viktigast av allt – ”stänger dörren för främlingsfientliga krafter”. Vad regeringen i praktiken gör är att stänga dörren för sig själv. Beslutet är ett av de praktfullare självmål som har skådats. En mer ansvarslös regering än den nuvarande har Sverige inte haft sedan början av 1990-talet. Då verkställde en borgerlig trepartiregering med Carl Bildt (m) som statsminister och med Bengt Westerberg (fp) som socialminister och vice statsminister och Birgit Friggebo (fp) som invandringsminister en veritabel katastrof genom att öppna Sveriges gränser på vid gavel och släppa in halva Balkan. Detta samtidigt som Sverige upplevde sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet. Parallellerna finns där: Carl Bildt var tvungen att gå med på folkpartiets krav på en ”generös” invandringspolitik, annars skulle regeringen spricka. Nu har vi en regering som klänger sig fast vid makten genom att förhandla med de vänstermilitanta och verklighetsfrånvända invandringsfundamentalisterna i mp.
Regeringen har gått för långt i väljarförakt
Det handlar inte längre om politik – om det någonsin gjort det. Regeringen Reinfeldt har fastnat i sandlådan. Drivkrafterna är på en treårings nivå. Vad den här överenskommelsen framför allt innebär är att den nuvarande regeringen kommer att få svårigheter att hålla sig kvar vid makten mandatperioden ut. Samarbetet med mp är en skymf mot svenska folket. Fredrik Reinfeldts ministär ber om folkets vrede, och vreden i det svenska folkdjupet närmar sig kokpunkten. En regering som så blankt struntar i att lyssna på väljarna gräver sin egen grav med raska spadtag.
Statsminister Fredrik Reinfeldt kallar överenskommelsen ”historisk”. Den kan bli historisk på ett sätt som han inte vill tänka sig. Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna, de har anledning att skratta hela vägen till jobbet i riksdagen. Efter en rad katastrofbeslut, bland annat om den nya grundlagen hösten 2010, har regeringen med den här uppgörelsen gått för långt i väljarförakt.
”M kommer att hållas ansvarigt”
Till och med moderaternas husorgan Svenska Dagbladet kommer med skarp kritik på ledarplats – och då har det gått väldigt långt. Ledaren har rubriken ”Hur högt blir priset för snällismen?”
”Uppenbarligen är många människor redan missnöjda med migrationspolitiken. Frågan om vård och undervisning till personer som av svensk lag bedömts vara oberättigade har drivits av de borgerliga småpartierna men de har få rörliga väljare kvar att förlora. Det är M som har givit efter i syftet att attrahera de gröna, och det är M som kommer att hållas ansvarigt.
Till sist sade statsministern på presskonferensen igår att alliansregeringen och Miljöpartiet ”stängt dörren” för främlingsfientliga krafter. Och sakpolitiskt är det ju så. Migrationspolitiken tar den riktning som Sverigedemokraterna inte vill. Men i den allmänna debatten har regeringen serverat sina motståndare ett argument som blir besvärligt att bemöta” skriver Svenska Dagbladet.
I de tre andra storstadstidningarna är de devota applåderna förutsägbara och helt i enlighet med medias egen politiska agenda, som stämmer så förunderligt väl överens med riksdagens sju vänsterpartier. Var och en som har sett bilderna från presskonferensen har sannolikt fått intrycket av att det är en begravning vi bevittnar. Samtliga fem partiledare har minen hos de närmast sörjande efter en tragisk bortgång. Vem var den avlidne? Tja, vad sägs om Omsorgen om landets bästa, Respekten för väljarna och Ett socialt och ekonomiskt ansvar?
”Det var en påtagligt stolt sextett som i går bjöd in medierna för att berätta om regeringens överenskommelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Statsministern kallade uppgörelsen ”historisk” och de övriga tre partiledarna från alliansen log brett. Det gjorde också Miljöpartiets representanter på podiet: Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrand.
Uppgörelsen är sannerligen historisk. Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst Miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt. Trots allt var det 94,3 procent av väljarna i riksdagsvalet som röstade på ett politiskt parti som INTE är invandrarfientligt.”
”Men i går fattades ett beslut som är rätt, som ökar solidariteten i Sverige en liten aning. Att i den vevan argumentera för att barn ska nekas vård med spelteoretiska resonemang är empatistört. Det reducerar ¬politiken till ett gyckelspel, och människan till en liten lort. Och det, mina vänner, är hon faktiskt inte.”
”Men visst är det en fjäder i hatten för Moder Svea att ett främlingfientligt partis inträde i parlamentet inte har lett till hårdare migrationspolitik. Så har varit fallet i många andra länder. Så blir det inte här. Tack och lov för det.”
Endast svenska media kan utbrista i tacksägelser över att folkets åsikter och vilja inte tillåts prägla landets politik. Endast svenska media tillåter sig så till den grad tillbedjan av den politiska makt de är satta att granska.
Illegala ska bygga ”nybyggarlandet”
Illegala invandrare – som alltså inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige – ska enligt överenskommelsen få rätt att starta företag. Om det ekonomiska utfallet av att jobba svart i kusin Ahmeds pizzeria blir för magert kan man alltid starta eget i exempelvis de betydligt mer lukrativa narkotika- eller människosmugglarbranscherna. Eller varför inte en liten äktenskapsförmedling med fruimport av garanterade oskulder från Mellanöstern? Sverige ska med invandrarnas benägna medverkan bli ett ”nybyggarland” enligt Maud Olofssons (c) önskan. Där är de illegala ett oumbärligt tillskott. Signalerna kommer att fungera som en magnet för de kriminella smugglarligor som tjänar grova pengar på att frakta människor som saknar asylskäl till Sverige.
Framför allt är det män från muslimska länder som har råd att betala smugglarna hundratusentals kronor för att ta sig till det svenska förmånsparadiset. Och muslimska män är överrepresenterade i alla sorters våldsbrottslighet, i synnerhet våldtäkter. I regeringen Reinfeldts kalkyl för en närmast oreglerad invandring ingår att den grova våldsbrottsligheten kommer att öka ytterligare från redan mycket höga nivåer. Regeringen vet det. Fredrik Reinfeldt vet det.
Efter fyra decennier av massinvandring har regering, riksdag och myndigheter mer än tillräckliga fakta för att kunna analysera och dra slutsatser. Det man inte tänkte, visste eller förstod 1975, när en enig riksdag beslutade att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle – det har regeringen full kunskap om i dag. Det går inte längre att komma undan med aningslöshet och naivitet. Regeringen och miljöpartiet väljer medvetet att utsätta sin egen befolkning för ökad våldsbrottslighet och annan grov brottslighet. Man spelar rysk roulette med landets egna medborgare som insats. Även våldtäkter och misshandel bidrar ju till en ökad bruttonationalprodukt, BNP. Bakom en sådan politik ligger ett totalt människoförakt och en maktberusning som närmar sig deliriska nivåer.
Muslimsk invandring ökar antalet våldtäkter
Sverige toppar listan över antalet anmälda våldtäkter i Europa. Det är inte tillräckligt för den här regeringen. Den iscensätter medvetet att ännu fler unga flickor och kvinnor ska traumatiseras och få sina liv förstörda av sexuella övergrepp. Det är en av de direkt förutsägbara konsekvenserna av den här överenskommelsen som jag ska gå in närmare på. Sedan Sveriges riksdag 1975 beslutade att avskaffa Sverige som ett etniskt och kulturellt homogent land har antalet anmälda våldtäkter ökat med 673 procent. Ändå finns enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) ett mycket stort mörkertal, det vill säga våldtäkter som aldrig anmäls.
I alla länder dit män från muslimska länder invandrar ökar antalet våldtäkter dramatiskt. Sverige är efter 40 års massinvandringspolitik ett tydligt exempel på det. Illegala invandrare, som oftast är ensamstående unga män, är en högriskgrupp som förövare av sexualbrott. Sexuell terror har ända sedan profeten Muhammeds dagar varit en del av islamiska jihad. När muslimer i dag utvandrar från sina underutvecklade hemländer till Europa för att få ett bättre liv fullföljer de i många fall traditionen från Muhammeds dagar och våldtar värdlandets kvinnor. Med sig från födseln har de en uråldrig primitiv klankultur och ideologi som säger att kvinnor bara är mindervärdiga andrahandsvarelser som man kan behandla hur som helst. Kvinnor existerar enbart för att tillfredsställa mannens behov och för att föda nya muslimer, helst pojkar.
“I used to worry about the National Front,” a middle-aged writer told me when we met in France in February. “Suddenly I’m beginning to wonder if I’m not further to the right than they are.” [..]
The elder Le Pen had only two oratorical registers—indignation and buffoonery. Marine Le Pen can give a moving speech. The one she gave at Tours on the day she was elected party leader was hailed as a triumph. What is more, she has a platform that a lot of French voters like and no other party will touch: Ms. Le Pen considers globalization a mistake, lock, stock, and barrel.
Just as Nazism and communism were the totalitarianisms of the twentieth century, Islamism and globalism are the totalitarianisms of the twenty-first, Ms. Le Pen believes. France needs to reexamine its membership in the European Union (which has robbed great nations of their sovereignty and saddled them with an unworkable currency) and in NATO (which has subordinated the country’s foreign policy interests to those of the United States), and it should not make a dogma of free trade. “This identity-killing globalization,” she said at Tours, “has turned into an economic horror, a social tsunami, a moral Chernobyl.” Then she led into more familiar FN themes—the International Monetary Fund, the “demographic submersion” of France, self-appointed elites, and the need for French citizens to “pick up the flag.” Ms. Le Pen is a candidate in next year’s presidential election, and a poll released in October showed her hovering at a stunning 19 percent in the polls, which put her just a couple of points behind Sarkozy and Socialist hopeful Martine Aubry, the mayor of Lille. (Dominique Strauss-Kahn, president of the IMF and a former Socialist finance minister, was at 30 percent, but he has not yet decided whether to run.) French newspapers warn that a repeat of 2002 is possible, with the FN knocking one of the major parties out of the running. What went wrong with Sarkozy? Le Pen Is Mightier: BY CHRISTOPHER CALDWELL (FRANCE: MARINE LE PEN LEADS FIRST ROUND OF ELECTIONS)
ÅRETS PRESSEFOTO 2011
Lars Løkke Rasmussen på besøg i Askerød, en af de bebyggelser, han har sat på ghettolisten. I Askerød synes de, det er urimeligt. De mener, at han og hans regering skader dem. Under besøget taler de blandt andet om, at det er umuligt at leve uden at snyde med SU ´en. – “Bare lige for, at vi ikke taler forbi hinanden. Det er ikke os inde på Christiansborg, der har siddet og besluttet, at I skulle begå kriminalitet,” lyder det så fra Lars Løkke. Årets Pressefoto
USA: Allah ikke beskyttet mod krænkelse
Den amerikanske debat om ytringsfrihedens grænser og uhøvisk tale er selvfølgelig med et helt andet udgangspunkt end den danske. Den første forfatningstilføjelse yder endnu en beskyttelse af det frie ord som vi her i Europa formentlig vil opleve at ønske os bittert i de kommende år. En anden konflikt som herhjemme er helt ukendt er de rødgardistiske ‘speech codes’ som mange private universiteter i USA har indført. Selv på baggrund af disse forskelligheder kan man opleve interessante paralleller med konflikten over ytringsfriheden her. En absurd historie om en sag hvor forhånelse af Hamas’ og Hizbollahs flag endte ved forbundsdomstolen. Fornuften sejrede denne gang (LFPC).
[…] An excellent example of how campus censors use “civility” requirements to silence dissent can be found in the former speech code of San Francisco State University (SFSU). In 2006, during the course of an anti-terrorism protest on campus, the SFSU College Republicans stomped on handmade replicas of the flags of the terrorist groups Hamas and Hezbollah. Other students complained about this behavior on the grounds that the word “Allah” was on the flags, and that by stepping on these flags, the College Republicans were, in the words of one SFSU official, “desecrating the name of Allah.” As it happened, not being Arabic readers, the College Republicans had simply copied pictures of the flags straight from the Internet, and did not know the Arabic word “Allah” was on them.
The College Republicans were then charged and investigated for months for, among other things, “actions of incivility.” It’s true that stomping on a terrorist flag is arguably uncivil. After all, if any Hamas or Hezbollah members or supporters were around, stomping on their flags might well have been, to quote the dictionary, “lacking in courtesy” or “not conducive to civil harmony or welfare.” With (hopefully) no such people around, however, the only remaining “uncivil” action had to have been the fact that the College Republicans were “desecrating” a religious figure’s name that they didn’t even know was on the flag. Yet punishing a person for not knowing a foreign language is totally pointless. How would that advance civility?
The answer, of course, is that it wouldn’t. A federal magistrate judge later struck down the speech code, complete with its “civility” requirement. Like many other terms used in university speech codes, those in power at SFSU used “civility” as a catchall term to mean speech or behavior that they didn’t like. Such a result is unavoidable, as people will inevitably disagree on what behavior is rude or what policies are best for civil harmony or welfare. Someone has to make the call on what is civil, and that person will always be whoever wields the political power at the time. And the people in power at the time never believe that opposing them can be quite as civil as supporting them. […] Robert Shibley: In Defense of Uncivil Speech
UK: Statssponsoreret drag show i landets fængsler
Det er noget af en gåde hvorfor verdens mindste minoritet også er den mest forkælede. Man skulle tro at opmærksomhed på den vold transseksuelle risikerer at blive udsat for skulle være en stats eneste opgave i denne forbindelse. Men nej, milde gaver regner ned over den uglesete mikrominoritet. Måske er forklaringen på denne bizarre historie at 1) vi taler om Storbritannien, og så er der dømt ekstrem og selektiv opmærksomhed på rettigheder og diskrimination, og så at 2) netop i mødet mellem transseksuelle og straffefanger har vi en double whammy af særligt rettighedskrævende mindretalsgrupper? (LFPC)
Prisoners having sex changes will be allowed to wear padded bras and make-up to cover stubble growth, according to Government guidelines.
Libyen – uppror eller inbördeskrig? Af Thomas Nydahl
När revolten var som intensivast i Egypten ställde jag mig själv frågan om det var ett folkligt uppror eller en statskupp som visades i direktsändning. Vi vet hur det gick, men vi vet inte ett dugg om hur det slutar. Störtandet av Mubarak är ju, för att använda Maos terminologi, en tebjudning jämfört med framtiden. Vad ska komma, vem ska regera, hur ska parlamentsvalen genomföras, vilken roll spelar de olika politiska och/eller religiösa krafterna?
I Libyen trodde vi alla att scenariot från Egypten skulle upprepas. Många, också jag själv, inbillade sig att Kaddafis dagar var räknade. Hans fall skulle komma samma dag som vi talade om honom. Så blev det inte. Istället förvandlade han revolten till något som alltmer liknar ett inbördeskrig. I svenska medier har islamologer som Jan Hjärpe orerat om den moderna, unga människan i Libyen. Hjärpe gick så långt att han avfärdade klanernas betydelse. Det kommer han att få ångra. Ingenting har varit tydligare i Libyen än klanernas makt. De klaner som dominerar i östra Libyen, med storstaden Benghazi som centrum, har i många år motsatt sig Kaddafis styre.
Er det racistisk at kalde en flok danskere for ‘blegnæb’ – hvis man selv er et? Det spørgsmål rejser to samfundsdebattører, den i Aarhus bosiddende blogger Dan Ritto og den iranskfødte kunstner Firoozee Bazarafkan, nu ved at anmelde Thomas Blachman, jazzmusiker og dommer i talentshowet X Factor, til politiet for overtrædelse af racismeparagraffen, 266b
»Det er et mediestunt for at vise, hvor latterlig racismeparagraffen er. Vi håner rent faktisk racismeparagraffen ved at vise, at den ikke gælder for alle«, udtalte Firoozee Bazarafkan i den forbindelse til sitet kpn.dk. Blachman meldt til politiet for racisme.
(klik foto f. helstørrelse. Verdensborgeren ligner grangiveligt racisme-Hansen, ret mig hvis jeg tager fejl.) – Fotografiet er fra pressekonferencen på Københavns Rådhus i torsdags for milliardæren og spekulanten George Soros´rapport, der efter de 20 minutter jeg hørte, konkludere at muslimer på Nørrebro var godt integrerede med sig selv. Tilstede var blandt andre Mee Allerslev (R), politidirektør Reiman og Zubair Butt Hussain, der mest talte om hvor fornærmet han var over Lars Hedegaard. Han burde være glad over, at der findes en lov, der er designet til hans specifikke fornærmelse, og ikke til andres. Det blev min sidemand, borgerrepræsentanten Finn Rudaitsky for meget, så han rejste sig og gik. Det gjorde jeg også kort efter at have tænkt, hvad holdes dette møde overhovedet for, hvis der er så få problemer, og dem der er, skyldes indfødte kartofler ? Kartofler kan man jo bare dømme til mos. (Pol: Muslimer har det godt på Nørrebro) Revolution, romantik og realisme
To væsentlige artikler om Mellemøsten i disse dage. Romantikerne er de fleste, skeptikerne der måske har oplevet de fleste omvæltninger, de færreste. Italien kan i år fejre sin 150 års fødselsdag som en ikke ret vellykket nationalstat. I syden er det som om intet er ændret siden de dage i 1860 erne. Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev det, som nogle kalder det 20 århundredes bedste politiske roman, Leoparden – der er andre – med den kuldslåede morale for revolutionære: “De vil nu påtvinge os en republik. Hvis vi ønsker at tingene forbliver som de var, må vi ændre dem.” Change ! Og Syditalien forblev stort set som det var, et klansamfund i den nye republik. Øjeblikkets begejstrede kan ikke lide at høre sådan noget. At fratage dem håbet på revolutionære livsrystelser, er at fratage dem det livsmod det kræver, at gå på TV og radio og forhåndsjuble. Der er så mange tomme kanaler, at der er god plads til højtuddannede jubilanter. Andre glædes over forandringer til det bedre, men foruddiskonterer dem ikke. Kasper Støvring:
De vestlige revolutionsromantikere er naive, idealister og universalister: De tror, at liberalt demokrati roligt vil vokse frem; de er forblændede af solidariteten med de undertrykte masser; og de mener, at alle mennesker på kloden deler samme værdier.
Det er vigtigt at forstå, at det er kulturen, der afgør de muslimske landes fremtid. Og når jeg forbeholder mig retten til at være, om ikke pessimistisk, så dog skeptisk, er det fordi muslimsk kultur hæmmer et stærkt demokratisk civilsamfund. Et demokrati kræver, at fremmede mennesker er loyale over for hinanden, og at mennesker ikke kun har tillid til familien, stammen eller klanen. Muslimske lande er notoriske lavtillidssamfund. I Tyrkiet, der går for at være et af de mest vellykkede muslimske lande, har kun 10 procent af befolkningen tillid til fremmede.
Der findes af samme grund ingen frie muslimske lande. Det er ikke racisme at påpege det. Det er en historisk erfaring, der underbygges af det internationale Democracy Index. Et liberalt demokrati er nemlig afhængigt af en national loyalitet, som ikke bygger på religionen eller slægten, men på et fælles hjemland og civile traditioner.
Dilemmaet er, at hvis man indfører demokrati i lande med en muslimsk kultur, så risikerer man meget vel islamisering eller valg efter princippet om én mand, én stemme, én gang. Det skete i Iran, det var ved at ske i Algeriet, og det skete i det palæstinensiske selvstyre. Tyrkiet har i de senere år også bevæget sig væk fra den sekulære Kemalisme til en mere islamistisk politik med stor opbakning i befolkningen. Også her afvises i stigende grad det ’dekadente’ Vesten, og sekularismen opretholdes i sidste instans med militærets magt. Og så er vi tilbage ved de demokratiske revolutioner i Mellemøsten. Kasper Støvring: Feberhed revolutionsromantik
Hamed Abdel-Samad, der kender Egypten rigtig godt, er i Weekendavisen lidt mere optimistisk:
– I din bog kalder du Facebook for den store »demokratiske heretiker«..
»Ja, fordi de sociale medier demokratiserer de unges adgang til viden, uanset om de er børn af ministre eller af arbejdsløse.
Alle har Facebook og kommunikerer med hinanden, også i Saudi-Arabien og Syrien. I det store perspektiv kan man sige, at de positive sider af globaliseringen – adgangen til viden – endelig er ankommet til den arabiske verden. Det har ført til, at den unge generation er blevet fuldkommen uafhængig – og samtidig intet har at tabe på grund af den økonomiske perspektivløshed. Det er præcist det afgørende for, at vi har de revolutionære tilstande.« Hamed Abdel-Samad understreger, at den arabiske verden stadig mangler en uddannelsesrevolution, en økonomisk revolution – og på længere sigt en seksuel revolution, der sikrer ligeberettigelse mellem kønnene.
»Det er en kulturkamp mellem de gamle, idéløse eliter – og den unge generation. I første omgang er det en revolution imod autoritetstroen. Den unge generation har nu vundet den første etape i slaget. Har tilbagelagt ti procent af vejen. Man har skaffet sig af med diktatoren, men 90 procent af kroppen står stadig,« vurderer han. Weekendavisen: Ich bin ein Araber (Ikke online)
Mona Thwany: Et brev til min rumænske familie
Taimour Abdelwahabs kone, om hvis uskyld der kunne rejses begrundet tvivl, (se Ritzau og Mona Thwanys uskyld.) føler trang til at skrive til sin famlie, som hun som det fremgår ikke er på helt god fod med. Til gengæld er hun forståeligt nok helt tilfreds med Yvonne Ridley (PRESS TV, Teheran). Brevet stammer fra hendes egen blog i dag. Den indeholder også et lidt tidligere indlæg: Taimour Abdulwahabs Begravning.
By Mona Thwany
I was approached by a Romanian journalist to take part in an interview about my Romanian origins and background. Frankly, at first, I wanted nothing more to do with the press and I think I have said enough about my late husband, Taimour Abdulwahab’s case in my nearly fifty minutes long interview with British journalist and author Yvonne Ridley.
However, I would welcome the opportunity to put the record straight after all the lies that have been said about me in the press, especially in the Romanian press. I wanted to say it in my own words, no interviews, no selections and no misinterpretations, just MY own words. I have much I would like to say to my Romanian family and to Romanians in general.
All that I would ask of you is: please read what I have to say first before you make your own judgment. Allah is my only Judge
Vel ankommet til Sverige, og stadig baksende med en internetopkobling, hørte jeg i det første TV jeg har set i årevis, at statsministeren mener at stoppe Sverigedemokraternes vækst, ved at åbne yderligere for sluserne til Sverige: “Give me your tired, your poor, Your huddled masses yearning to breathe free, The wretched refuse of your teeming shore. Send these, the homeless, tempest-tost to me.” Forslaget betyder i realiteten fri indvandring til Sverige, så snart smuglerbanderne opdager det, vil deres forretningsvirksomhed boome. Det bliver i sandhed “historisk”, som Reinfeldt kalder det. Jeg ser endnu ikke en svensk journalist her til morgen, der ikke klapper i sine små, lydige hænder. Update: SvD ser at dette vil jage tusinder i armene på Sverigedemokraterne.
Den såkaldt borgerlige Alliance har gjort op med det stærkt venstreorienterede Miljøparti, der går ind for helt fri indvandring og værdipolitisk ligger langt til venstre for SF i Danmark. Det skal nu blive lettere at kædeindvandre til Sverige. Man kan risikere at blive DNA testet af særlig nidkære fremmedfjendtlige kræfter i bureaukratiet. Afviste asylanter, der insisterer på at ville være svenskere, kan nu få lægehjælp, skolegang for børn helt op i gymnasiet og ret til at starte virksomhed. “Infantil apaticus suedicus”, eller hvordan det nu bøjes en tidlig morgenstund, er stadig en knæsat diagnose i Miljøpartiet, – måske kender de den fra sig selv, der er noget dopet og demineraliseret over Wetterstrand. Og Centerlederen mener stadig Sverige skal være et nybyggerland. Her er da også god plads til mindst 80 mio til, og heldigvis står de første 150.000 nye svenskere allerede parat i Nordafrika.Jimmie Åkesson dukkede frem på skærmen og mente dette ville fordoble SD. Det mente jeg også. Logikken i det hele lød forskruet og perverteret, jeg tænkte jeg måtte være overanstrengt af rejsen og gik i seng. I dag vil jeg se det rigtige Sverige, ikke karikaturen i TV. Det bliver et vemodigt gensyn med et land, stærke kræfter vil lade forsvinde. – Hele overenskommelsen er her: Ramöverenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna om migrationspolitik.
Centerledaren Maud Olofsson poängterar vikten av att kombinera migrations- och arbetsmarknadspolitik och hänvisar till den utredning om cirkulär migration som leds av Mikaela Valtersson. I dag är det att vara anställd som gäller, men oavsett om man är anställd eller startar ett företag ska man ha möjlighet att komma till Sverige och bidra.Se de här personerna som en hjälp för att bygga Sverige. Sverige ska vara ett nybyggarland, säger Centerledaren Maud Olofsson och hänvisar till att det framöver kommer att vara möjligt att inte bara arbeta och studera i Sverige utan också att komma hit för att starta nya företag. Det är länder som har en generös arbetskraftsinvandring som också lyckas bäst med integrationen, påpekar hon.
Apatiska barn: En punkt i överenskommelsen som Miljöpartiet lyfter fram är utredningen kring begreppet “synnerligen ömmande omständigheter”.Lagstiftningen säger i dag att människor med synnerligen ömmande omständigheter får stanna. Det vill vi ska ändras till “särskilt”. För lagstiftningen har lett till att många färre än vad man avsåg har fått stanna. Det handlar om människor med livshotande sjukdomar och apatiska flyktingbarn, säger Mikaela Valtersson (MP). Regeringen och MP överens om migrationspolitiken, MP: Vi drar politiken bort från SD.Vinst att SD stängs ute, ”Ett bakslag för Sverigedemokraterna.”Migrationspolitiken -Studio Ett min. 18:29.
“Idioter. Dumme dumme Schweden!”
“Min tanke är att Sverige nu med mycket stora steg närmar sig fri invandring.”
Jag tycker numer bara att det här nästan är roligt. Syftet skulle alltså vara att ”stänga ute de främlingsfientliga” genom att säga att ”äh, den som inte har tillstånd får vara här ändå, fri skola och fri sjukvård och bilda företag också och jobba svart”.Sverigedemokraterna är nu garanterade en plats i riksdagen 2014, oavsett hur många olämpliga twitter eller asfulla riksdagsledamöter som än pryder löpsedlarna. Sverigedemokraterna kan nu sitta i riksdagen och asflabba åt denna mandatperiods självmål numero uno. Fattar dessa dumskallar till borgerliga politiker inte att budskapet uppfattas som följande: ”Glöm vår kostsamma asylprocedur och vårt arbetsspår, för den som vill kan stanna få ändå”. Alltså kan vi lika gärna lägga ner det hela. Idioter. Dumme dumme Schweden. Spontan reaktion från en migga
Fredrik Reinfeldts blick skyms av denna totala fokusering på att aldrig “ge efter för mörka krafter” och att “visa att Sverige är ett öppet samhälle” och andra vackra fraser vilkas faktiska mening och djupa innebörd inte verkar vara helt genomtänkt. Migrationsöverenskommelsen är förödande för rättsstaten, menar MERIT WAGER, tidigare flyktingombud. – “Den svenska regeringen väljer att gå på tvärs emot trenden i Europa. I stället för att anpassa politiken till Sverigedemokraterna gör regeringen upp med Miljöpartiet om en mer generös invandringspolitik. Orkan Kösemen på den tyska tankesmedjan Bertelsmannstiftung har hittills aldrig hört talas om att någon regering gjort som den svenska och vridit politiken i motsatt riktning när ett invandringsfientligt parti kommit in i riksdagen.” Reinfeldt offrar Sveriges intressen för att vinna kortsiktiga segrar mot SD.
Jyllands Postens hævn?
En læserservice. Jeg har ikke tid til at kommentere DN om Jalving, og selvom jeg havde, var det ikke sikkert jeg havde gjort det. Bloggen holder halvvejs fri på grund af rejse.
Det kan låta förutsägbart och tröttsamt, men är både intressantare och värre än så. Mikael Jalving är journalist och historiker och gjorde sin resa på uppdrag av Jyllands-Posten (den konservativa tidningen med Muhammedkarikatyrerna). Orsaken var Lena Sundström, den svenska journalist som 2009 skrev en reportagebok om Danmark, ”Världens lyckligaste folk”, där hon undrade hur det kom sig att de nyss så hyggliga danskarna numera knappt kan öppna munnen utan att säga något nedsättande om invandrare. Det togs inte väl upp, och här är Jyllands-Postens hämnd. Skulle svenskarna vara bättre? Ett folk som i skinande övertygelse om sin mission i världen är på väg att avskaffa sig självt genom massiv invandring? [..]
Men han glömmer dem snabbt eftersom det bara är en sak han vill höra: en riktigt hätsk debatt om invandring och muslimer. Den enda fråga han riktigt bryr sig om, Sverige är på väg att försvinna bakom slöjorna, Malmö svartnar och imamerna väntar på första tillfälle att få införa sharia. Och i det perspektivet kan ju alla hitom Sverigedemokraterna te sig kuvade och politiskt korrekta. Mikael Jalving: ”Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rige” (Kristeligt Dagblad anmelder Jalving – inkl. “lystløgneren Jan Guillou”: Noget er råddent i Sverige.)
Røde, blå og sorte
Poul Aarøe Pedersen kommenterer i Politiken 26.2., at »De sorte skriver, de røde sover«. Her nævnes jeg som en af de »sorte, brune og blå« debattører, som har sat sit præg på debatten. Mit svar til Pedersen er, at jeg ikke opfatter mit bidrag som værende hverken fascistisk, nazistisk eller specielt borgerligt – hvilket de tre farver hentyder til. Som islamkritiker er man vel først og fremmest ræverød, hvis ellers vi skal holde os til den politiske farveskala. Religionskritik, forsvar for kvinders rettigheder og kampen for den almindelige mands ytringsfrihed var alle mærkesager for venstrefløjen i forrige århundrede. Det samme gælder forventningen om, at alle borgere opfører sig solidarisk over for fællesskabet ved at yde, hvad de kan – hvilket indebærer, at man lærer vores sprog og anerkender vores værdier, hvis man kommer fra andre lande. Som jeg ser det, er hverken Karen Jespersen, Lars Hedegaard, Michael Jalving, undertegnede eller mange af de andre gamle røde rykket til højre. Det er de politiske fløje, der har byttet plads i værdidebatten. – Nicolai Sennels , forfatter til ‘ Blandt kriminelle muslimer. En psykologs erfaringer fra Københavns Kommune’, (Politiken, ikke online)
Main-stream agitprop anno 2011: Det kan godt være lidt svært ikke at beundre folk, der tør gøre sig fuldstændigt til grin, selvom de får det pænt betalt. Det er stærke personer med en selvtillid som et urfjeld, de er ikke intellektuelle for disse er tvivlere, nej, dagens rødgardister er stålsatte tegneserielæsere. Idag har Daniel Poohl (Expo, afløser for kommunisten Stieg Larsson, der nu er posthum femi-krimiforfatter.) opdaget, at racisterne er farlige fordi: “Det kan vara svårt att diskutera med personer som har den här typen av idéer då de ofta är väldigt pålästa. Det viktiga i början är inte att vinna diskussionen utan att markera. Därefter skaffa sig argument för att ta debatten.” De næste dele af Expressens “kend dine racister i familien” – serie: Rasism del 2 av 4, Rasism del 3 av 4 (Del 1 var her) – Vil du i Sverige frem, så Poohl !
Gatechrash Sverige og start en virksomhed
“Papperslös” er svensk og betyder “afvist asylant der har valgt at blive i Sverige.” Hvis ikke også de kan få socialhjælp, så hører alting op.
.
Efter år av hård internationell kritik och interna strider är regeringen enig om papperslösa invandrare. C, FP och KD har fått statsminister Fredrik Reinfeldt att gå med på att de ska få rätt till sjuk- och hälsovård, skolgång och att starta företag.
Ännu återstår många frågor att lösa, men partiledarna i C, FP och KD räknar med att riksdagen ska kunna rösta om ett regeringsförslag någon gång efter årsskiftet. Bland annat är det ännu inte klart hur kommuner och landsting ska kompenseras för ökade kostnader eller om rätten att gå i skola också ska omfatta förskolan och gymnasieskolan. Regeringen enig om papperslösa
Øresund en Berlinmur
Hvad skyldes forskellen på Danmark og Sverige? Hvorfor var Danmark det første land til at tage diskussionen om masseindvandringens konsekvenser, mens Sverige er det sidste? Mikael Jalvings rejsebog ridser forskellene op:
I Sverige kan dissidenterne stadig, trods det seneste valg, se frem til diskrete, men effektive udelukkelses-midler – Jalving har selv fået en smagsprøve på det – i en sådan grad, at kompetente kommentatorer og pressefolk, der sagtens kan se, hvor galt det står til, foretrækker tavshed fremfor tale.
”Du må forstå, at der er en vældig stærk medial stigmatisering i Sverige”, som en svensk pressemand skrev til mig som begrundelse for ikke at deltage i Trykkefrihedsselskabet debataften om den manglende svenske debat. Og bekræftede dermed problemet. Katrine Winkel Holm – se kommentarerne.
Mer bro än Berlinmur i Sundet
Är Öresund en mental Berlinmur? Ja, det anser den danske författaren Mikael Jalving som nu utkommer med en bok, “Absolut Sverige” där han ger sin syn på “ett tyst samhälle delat mellan korrekthet och det extrema”. [..]
En orsak till det mentala avståndet mellan svenskt och danskt är att politikerna i de två länderna mer tar avstånd från varandra än visar entusiasm för samarbete. Man verkar helt enkelt inte gilla varandra, oavsett partifärg. När det råder oenighet spetsar man gärna till uttalandena. Göran Persson gick till och med så långt att han kritiserades statsminister Anders Fogh Rasmussen för hur denne skött krisen kring Muhammed-teckningarna. Fogh Rasmussen svarade med att säga att Perssons kritik var ett bevis på att han handlat riktigt. Man får gå tillbaka till 50-talet för att tala om något som liknade hjärtliga förbindelser mellan de två ländernas ledare.
Det är trist att de två ländernas bilder av varandra är så onyanserade eller enögda. Det råder inte konsensus kring allt i Sverige som danskarna tycks tro. Och Danmark har många förespråkare för en öppen flyktingpolitik även om vi inte ser det i Sverige. HD.SE
Det er helt rart at kunne læse noget i Helsingborg Dagblad, man kan være enig i. Danske og svenske udenfor de medie-politiske klasser, har det bedre sammen end nogensinde. Den kursiverede sætning er til gengæld usand. Af danskere er det kun Carsten Jensen segmentet, der kan skrive i svenske aviser. Selv Bertel Haarder havde problemer med et genmæle i Expressen i 2002. Måtte svenskerne også en dag stifte bekendtskab med de højt kvalificerede danske debattører, der ikke lige flugter redaktionernes politiske linje. Eksempel: Hvor er Jespersen og Pittelkows internationalt berømmede bøger anmeldt eller overhovedet omtalt i Sverige ? Lad Søren Krarup, Bent Blüdnikow, Sørine Godtfredsen, Morten Uhrskov og Kai Sørlander skrive på DN Debatt, så begynder det at lige en fair præsentation af bredden i dansk debat. Nå ja, eller mig.
DR 2 Deadline. – Vi gengiver uddrag af et kapitel fra Jalvings bog, som Altinget.dk publicerede idag (Hæsblæsende tur gennem fjendeland.) I det taler Jalving med Aje Carlbom og Jonathan Friedman, samt besøger moskeerne i Malmø og Stockholm. Afsnittet stammer fra kapitlet “Det sidste Sverige”.
[..] Ifølge Friedman var noget tilsvarende sket i andre europæiske lande, men Sverige var det mest radikale eksempel, fordi det lykkedes en politisk og kulturel elite at styre debatten og tage afstand fra nationalstaten og alle dens reminiscenser. For Friedman er den svenske stats tiltagende opløsning ikke alene et resultat af indvandring, men hænger snævert sammen med udbredelsen af den multikulturelle doktrin. Hans dom er hård:
“Fra at have været et af verdens rigeste lande er Sverige havnet i velstandsligaens nedre halvdel. En særdeles solidarisk indstilling har på kort tid forvandlet sig til (…) social polarisering. Og fra etnisk homogenitet er Sverige blevet forvandlet til et indvandrerland, som i procenttal ligner USA – fra social homogenitet er man havnet iekstrem segregation.”
Disse ord messer i mit hoved, mens jeg sidder i linje 35 på vej mod Rosengård. Jeg kan ikke få pengene til at passe. Lægger sammen og trækker fra, men lige meget hjælper det. Sverige havde jo taget imod indvandrere i relativt stort tal lige siden Anden Verdenskrig. Først kom balterne, polakkerne, finnerne, italienerne og siden grækerne og jugoslaverne. Med dem gik det godt. Langt de fleste fandt arbejde og blev assimileret, og som historikeren Göran Hägg skriver i sin Sverigeshistorie om årene med velfærd, var etniske modsætninger et så godt som ukendt fænomen før 1970.
Det gik fremad. I takt hermed fulgte urbaniseringen, de voksende børnetal, forstadsbyggeri og tårnhøje velfærdsambitioner. Svenskerne byggede boliger som besatte, folkehjemmet var under konstant konstruktion, og på vejene kørte Volvo’erne og Saab’erne rundt som arbejdsbier. Politikerne og bygherrerne fandt, at funktion og funktionalismevar smukt. Kritikere kaldte det for “betonsocialisme”, da én million boliger blev opført fra midten af 60’erne til midten af 70’erne. Fittja, Hallunda, Brandbergen, Tensta og Rinkeby omkring Stockholm skød i vejret sammen med Hammarkullen i Gøteborg og Rosengård i Malmø som symboler på den seneste, nyeste sociale ingeniørkunst.
Frem til midten af 70’erne havde Sverige knap nok en indvandrerpolitik. Der var i hvert fald ingen overordnet politik, skønt assimilering var den intuitive forventning til, hvordan nytilkomne skulle opføre sig i Sverige. Samtidig var de indenlandske minoriteter små, fortrinsvis samer og finner. Antallet af flygtninge og indvandrerne tog dog til. I 1950 var der ifølge Jonathan Friedmans bog knap 200.000 mennesker født udenlands, i 1960 300.000 og i 1970 godt 500.000.
Først fra midten af 1970’erne blev de nye begreber introduceret. Det multikulturelle samfund. Kulturpluralisme. Internationalisering af Sverige. I 1975 fremsatte regeringen et forslag til en ny indvandrerpolitik, hvor den fortsatte indvandring til landet ikke blot accepteredes, men blev hilst velkommen. Indvandrere skulle kunne bosætte sig i Sverige samtidig med, at de skulle opmuntres til at bibeholde deres kulturelle særkende. Endvidere skulle nye borgere omfattes af nøjagtigt de samme regler og rettigheder som gammelsvenskerne. Ingen gruppe skulle behandles anderledes. Hvis overførselsøkonomien var generøs for de etniske svenskere, skulle den også være det for de nytilkomne. Der skulle ikke være forskel på Fatima og Kristina. Der skulle herske solidaritet, ligesom majoritetsbefolkningen skulle øge deres forståelse for mennesker med et andet ophav end svensk. Selv massemedierne blev nævnt i regeringsforslaget, idet samfundet havde en interesse i, at informationen om indvandring og indvandrere var “så objektiv, korrekt og positivt attitudeskabende som muligt.”
Det var i 1975. Jonathan Friedmans bog udkom 25 år senere. Jeg mailer Friedman, der nu underviser i San Diego og Paris og spørger, hvorvidt han nu ti år senere mener at have ret eller uret i sin gamle dom over den svenske indvandrerpolitik. Han svarer en time senere fra Paris:
“Jeg mener, det er temmelig oplagt, at bogen beskrev en udvikling,der er fortsat, hvis ikke ligefrem accelereret. Forskellen er, at offentligheden – selv visse eliter – er mere bevidst om, at udviklingen er svanger med konflikter, der vokser sig stadig større. Situationen er specifik i Europa i forhold til såvel USA, Canada og Australien, idet den stærkeste kulturelt-politiske aktør i Europa er repræsenteret af islam, som bliver stedse mere aggressiv og direkte. Malmø er etglimrende eksempel herpå.”
Med andre ord: Udviklingen fortsætter ufortrødent. Det samme gør andelen af nysvenskere. Skal man tro den uafhængige blogger Affes Statistik-blogg, der har indhentet tal fra de 25 største kommuner i Sverige, var der i flere kommuner – som f.eks. Botkyrka, Södertalje, Stockholm, Gøteborg og Malmø – allerede i 1997 store befolkningsmindretal på omkring 20 pct. med udenlandsk baggrund, dvs. enten født uden for Sverige eller af forældre, der begge var født uden for Sverige. I 2009, blot 12 år senere, udgjorde nysvenskerne i samme kommuner henholdsvis 52 pct., 44 pct., 28 pct., 29 pct. og 40 pct. af befolkningen. Under forudsætning af, at udviklingen vil fortsætte med samme hast de næste 40 år, fortæller prognosen os, at andelen af borgere med udenlandsk baggrund i 2050 vil være følgende. Södertalje: 89 pct. Botkyka: 83 pct. Malmø: 80 pct. Huddinge: 59 pct. Gøteborg: 52 pct. Stockholm: 51 pct. Helsingborg: 51 pct. Den “mest svenske” af de 25 kommuner vil til den tid være Umeå med 28 pct. med udenlandsk baggrund.
Prognoser er altid usikre, og prognoser over så mange år er naturligvis ekstra usikre, men tallene flugter helt og aldeles med den observation, Affes Statistik-blogg citerede Mona Sahlin for at have gjort i Sveriges Radio P1 Morgon den 17. maj 2001, nemlig at “svenskerne må integreres i det nye Sverige”. Med den lakoniske fortsættelse:
“Det gamle Sverige kommer ikke tilbage”. Gammelsvenskerne måtte se at finde ud af at leve i det nye Sverige. Så meget var sikkert, allerede i 2001. Ingen ville kunne give gammelsvenskerne det gamle Sverige tilbage. Næsten ti år senere synes diagnosen kun endnu mere præcis. Men hvad Mona Sahlin bifaldt, blev mødt med skepsis fra Kriminologisches Forschungsinstitut Niedersachsen, der i den mellemliggende periode offentliggjorde en tysk undersøgelse af sammenhængen mellem kriminalitet og religion.Undersøgelsen viste, at unge muslimer er mere kriminelle, jo mere rettroende de er. Normalt, ikke mindst i Sverige, hævdes det, at der ikke er nogen forbindelse mellem islam og kriminalitet, men resultaterne fra Tyskland, hvis asyl- og udlændingepolitik i lange perioder mindede om den svenske, pegede på det modsatte. Undersøgelsen, der var forestået af kriminologen Christian Pfeiffer for det tyske indenrigsministerium, understregede samtidig, at der for tilhængere af andre trosretninger netop ikke var en sammenhæng mellem deres religion og kriminalitet. Islam var med andre ord noget særligt, når det gjaldt kriminel adfærd. Det samme er sandsynligvis tilfældet, når man ser på antallet af antisemitiske overfald i Skåne, hvor der statistisk set bor og lever mange tilhængere af islam, og hvor der ifølge det svenske kriminalpræventive råd, Brottsförebyggande rådet (Brå), i 2009 blev anmeldt 250 tilfælde, hvilket var en forøgelse på knap 60 pct. i forhold til året før. [..] Hæsblæsende tur gennem fjendeland.
Nu bider Gadaffi London School of Economics i rumpen
De er blandt den akademiske verdens øverste kaste, og the London School of Economics blandt verdens mest prestigefyldte. Godt nok med en betændt historie af sammenrend med antisemitter af den værste slags. Det er gået rimeligt gnidningsfrit i årevis, og institutionens glamourøse ‘rockstjerner’ som Anthony Giddens har haft deres gang på regeringens og tænketankes bonede gulve. Vi taler om cremen af den akademiske verden. Dybt intelligente mennesker, og samtidig meget dumme.
Det er jo alt sammen set før under den Kolde Krigs sværmeriske dårskab, hvor ufatteligt naive sympatier skulle komme til at forfølge marxister og terrorsympatisører i årevis efter at illusionerne krakelerede. Man kan slå en ond latter op over det der nu skaber så meget pinlig opmærksomhed, men det er stadig ikke helt den forløsende ketchupeffekt nogle af os drømmer om – dette drejer sig først og fremmest om alliancer med og penge fra et slyngelregime der helt åbenlyst har været noget ingen burde indlade sig med. Rigtigt skred kommer der først den dag hvor det ikke handler om brutale og excentriske regimer i den tilbagestående verden, men om de multikulturelle illusioner og fedtede petrodollars brugt på akademiske Mellemøstinstitutters pludren om ikke-essens og ‘utrolig kompleksitet’. Dette gennembrud har vi endnu til gode, men hvis det kommer vil det blive en tsunami af ødelagte karrierer og måske også fængselsstraffe til de mest korrupte og forræderiske.
her bare nogle uddrag af en dybt fascinerende artikel. Bemærk også det lille bonus vi får i kategorien “what’s in a name?”. Meget ville være vundet hvis man gjorde det til rutine at stille spørgsmål om betydningen af fremtrædende muslimers navne. Gadaffis slyngelsøn hedder Saif, sværd. Hvad er det for et sværd? Hvorfor opkalder man en dreng efter et våben? Hvem skal dette våben bruges imod, hvorfor anses påføring af dræbende sår med et skarpt instrument for noget forbilledligt? (LFPC)
[…] Saif hadn’t yet been cavorting with Peter Mandelson or Nat Rothschild on billionaire Russian oligarch Oleg Deripaska’s yacht at that time — all this was to follow. But it was obvious to everyone that the oil-rich dictator’s son was the heir apparent.
Some see the LSE’s Professor David Held as among the biggest fools, if you like, in this unsavoury saga. For four years, as Saif did his thesis, the international politics specialist was his adviser. He was also put on the board of the LSE’s North African research programme, a charity set up and funded by Saif Gaddafi. Professor Held introduced Saif to the audience when the dictator’s son — astonishingly, you may think — delivered the Ralph Miliband Memorial lecture, an annual occasion dedicated to Labour leader Ed Miliband’s Communist father who taught at the LSE and remains one of its most revered figures.
‘I’ve come to know Saif as someone who looks to democracy, civil society and deep liberal values as the core of his inspiration,’ boomed Professor Held. ‘I look forward to how he will apply these.’ Hmm…
The ‘wise’ professor has since admitted he seems to have got Saif wrong. At the LSE, there seems to have been hardly anyone — other than Fred Halliday — who didn’t.
Just the other week, Professor Held and LSE colleagues Dr Alia Brahimi and Dr Kristian Coates Ulrichsen jointly published an article about the revolutions in Egypt and Tunisia, which completely failed to see an uprising occurring in Libya.
They talked of ‘the failures of corrupt and repressive autocratic regimes’, but found that Libya was less likely to undergo any revolution. ‘In Libya,’ they wrote, ‘more pronounced tribalism has drawn larger circles of people into the regime’s orbit and given them a stake in society.’
Dr Brahimi, 30, who is of Algerian-American background and was educated at Stowe and Oxford, met Saif on a number of occasions and believed she had got to know and understand him.
Perhaps not surprisingly, it was the glamorous Dr Brahimi whom the university authorities chose to fly to Crete for a meeting with Saif in order to obtain his ‘objectives and expectations’ on how his £1.5million donation should be spent. They also met in London, most recently just before Christmas.
‘I’ve got nothing to apologise for,’ she said last night. ‘Saif told me he was keen that democratic reform should happen soon in Libya.
[…] The silence of the West about the expulsion of Serbs, Romanies and other non-Albanians from Kosovo, the terrorizing of the remaining Serbs, and the destruction and desecration of literally hundreds of churches, monasteries, cemeteries and other Christian landmarks, some of which are medieval treasures, is a tribute to the West’s allowing some of the worst vandalism and repression of the Christian faith in modern times.
There are more churches, monasteries and other Christian landmarks per square kilometer in Kosovo than anywhere else on earth. Kosovo is to Serbian Orthodox Christians what Canterbury is to Anglicans and the Vatican to Roman Catholics. But Christian Orthodox populations are expendable in the political maneuvering of Western politicians.
The latest bombshell is the Council of Europe’s recently adopted report from Dick Marty that Kosovo leaders, including Prime Minister Hashim Thaci, are complicit in crime, including organ trafficking. There is now a strenuous effort to sweep the body parts issue under the rug lest it torpedo efforts to legitimize the illegally mandated separation of Kosovo from Serbia. The data are horrific: Serbian captive youths were selected on the basis of genetic compatibility for killing in order to harvest saleable body parts.
The Marty report confirms allegations by prosecutor Carla del Ponte, of the Hague International War Crimes Tribunal, first published in 2008 (some say even earlier, in 2003). Human Rights Watch has called on the European Union Rule of Law Mission in Kosovo to appoint a special prosecutor based outside Kosovo to investigate Marty’s findings. But there is an insuperable obstacle to effective judicial proceedings: Kosovo is tiny, and it is almost impossible to shelter witnesses, should they come forward. Testifying would mean signing a death warrant against oneself and one’s entire family.
Few in America recognize that in the Balkans we are reaping the whirlwind of recent policy errors. In Samuel Huntington’s words, we are indeed witnessing the clash of civilizations. But our adversary is not an identifiable state enemy. The strategy is to insinuate a minority Islamist population into a culture and allege discrimination while practicing it. Once they gain status or power they turn on their hosts
In America today one cannot even begin to discuss the issues. On April 25, 2008, at the Association for the Study of the Middle East and Africa, Bernard Lewis, professor emeritus of Near Eastern Studies at Princeton University, warned that there is:
a degree of thought control and limitations of freedom of expression without parallel in the Western world since the 18th century … Islam and Islamic values now have a level of immunity from comment and criticism in the Western world that Christianity has lost and Judaism has never had. Samuel Mikolaski, retired theology professor: The United Caliphate States of Europe.
Caroline Glick: Lara Logan and the media rules
Sammenfiltringen af multikulturel og mediemæssig selektiv blindhed, antisemitisme og venstreekstremisme er velkendt og alligevel et morads at finde hoved og hale på. Lige i øjeblikket er brændpunktet uroen i den arabiske verden, med nye eksempler på den stålsatte vilje til ikke at forstå, ikke at være nysgerrig, ikke at reflektere og ikke have integritet til følge (LFPC).
[…] According to a 1999 report from the World Health Organization, 97 percent of Egyptian women and girls have undergone the barbaric practice of genital mutilation. […]
So far the only culprit the US media have managed to find for the sexual assault perpetrated against Lara Logan by a mob of Egyptian men has been a radical leftist reporter named Nir Rosen.
On Tuesday, Rosen wrote defamatory attacks against Logan on his Twitter account. He mocked her suffering and bemoaned the fame the attack would win her.
Rosen’s statements on Twitter set off a feeding frenzy of reporters and commentators who raced to condemn him. New York University’s Center for Law and Security, where Rosen served as a fellow, hastened to demand his resignation.
The onslaught against Rosen for his anti-Logan statements is extremely revealing about the nature of the international media. Rosen’s writings reveal him as an anti-Semite and an anti- American. Rosen has written prolifically about his hope to see Israel destroyed. His war reporting from Afghanistan and Iraq unfailingly takes the side of America’s enemies. He was an embedded reporter with the Taliban and is an outspoken champion of Hezbollah, Hamas and the Taliban.
Rosen’s hateful politics have brought him book contracts, prestigious fellowships, interviews on influential television shows and even a request to give testimony before the US Senate. His work has been published in elite magazines and newspapers.
No one batted a lash when he called for Israel to be destroyed or supported the Taliban – whose treatment of women and girls is among the most brutal in history. But for attacking Logan, he was excommunicated from polite society.
In the hopes of rehabilitating himself, Rosen gave a groveling interview to CNN’s Anderson Cooper on Wednesday night in which he called himself “a jerk.” But it is too late. He broke the rules. […] Caroline Glick: Lara Logan and the media rules
Af Thomas Nydahl
Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.
Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.
Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:
”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”
I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.
Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”
Så ser de ut, liven.
Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.
Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.
Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.
”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning. Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.
Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:
Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)
I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That’s it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)
Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)
I sista brevet till Sverige, 1959, är Karl Oskar Nelson språkrör för det elände som ofta drabbade barnen i det fattiga Småland på 1800-talet. Svårast fann han det vara att höra berättelserna om spädbarnen som mödrarna inte förmådde nära vid sina bröst. ”En stor del av de barn som kom till världen i Smålands socknar under nödåren fick strax lämna den. Mödrar som mist sina små kom efteråt som ammor till rika hem, där de fick tillräckligt att äta. Mjölken kom tillbaka i deras bröst, och de kunde ge di åt herrskapsbarnen. I Sverige var kvinnor som hade fött oäkta barn fördömda av kyrkan, men mycket eftersökta av herrskapen om de gav tillräcklig di. Men de var tvungna att vänja av sina egna barn först, innan de gav sina bröst åt andras.”
Om detta hade Ulrika i Västergöhl berättat för Karl Oskar. Ulrika genomgår i Amerika en formlig metamorfos, från föraktad sockenhora till en fri och självständig kvinna och aktad hustru till en präst. Hon symboliserar förtrycket i det gamla landet och friheten i det nya som ger henne möjligheter att förvandlas. I sista brevet till Sverige heter det:
”När hon fick sin första oäkting blev hon anmodad att komma till Kråkesjö säteri och amma löjtnantens nyfödde son, för hans fru var klen och nervsvag och tålde inte att ge di. Hon var bjuden en riksdaler kontant i månaden för sin modersmjölk, och därjämte skulle hon få äta fem mål mat om dagen och sätta i sig så mycket hon tyade. För allt vad amman åt kom ju herrskapets nyfödde son till godo. Men Ulrika visade tillbaka löjtnantens anbud: Hon ville spara sin modersmjölk till sin egen unge. När barnet inte hade någon far så skulle det åtminstone få behålla sin mor hel och hållen och vara ensamt om hennes bröst. Men hon kunde inte ge ungen tillräcklig di, därför att hon själv inte hade nog att äta, och han dog, fyra månader gammal.”
I början på 1980-talet bodde jag under ett år på Drottninggatan i Stockholm och ägnade då några veckor åt arkivstudier för att sätta mig in i ammornas och fosterbarnens situation. Jag hade hört berättelser om hur föräldralösa barn som utackorderats som fosterbarn mot en viss ersättning, för det mesta till landsorten, ofta fick fara illa som grovt utnyttjad arbetskraft. Detta ämne var sopat under mattan och tabubelagt. Allmänna Barnhusets arkiv låg på Runebergsgatan 11. Där fann jag ett fotografi som talade till mig lika starkt som sockenhoran Ulrikas berättelse. Bilden föreställer en så kallad spädbarnssal på dåvarande barnhuset vid Norrtullsgatan. Den är tagen något decennium före förra sekelskiftet. De kvinnor som där fotograferats med sina spädbarn ser med tomma blickar rakt ut i luften. Det stränga reglementet och såplukten slår mot betraktaren. Kvinnorna på bilden tjänstgör som ammor på Allmänna Barnhuset. De har fött barn utanför äktenskapet och varit oförmögna att själva sörja för sina barn. Möjligheten för en ogift, fattig barnaföderska att göra detta var små i storstaden, dit hon ofta sökte sig från landsbygden på vinst och förlust för att föda sitt barn när graviditeten inte längre gick att dölja. För att få in sitt barn på Allmänna Barnhuset kunde kvinnan själv ”amma in” det tillsammans med ett främmande barn under åtta månader. Men efter avslutad tjänst måste hon lämna sitt barn – kvinnorna på bilden vet vad som väntar dem och det är inte egendomligt att de tittar med så tomma blickar.
Det är en djävulsk situation de befinner sig i och när jag studerar bilden känner jag kalla kårar längs ryggraden. Kvinnorna vet att de måste lämna sina barn. Jag har vid ett par tillfällen hört älgkor rusa runt i skogen medan de letat efter sina skjutna kalvar och tror mig förstå något av vad moderskänslor innebär både hos djur och människor. Allmänna Barnhusets uppgift var ända sedan starten 1638 att ta hand om föräldralösa barn och senare också om barn vars föräldrar inte klarade den uppgiften. Så snart det var möjligt utackorderades de små som fosterbarn. Mellan 1880 och 1922, då de sista barnen och ammorna lämnade barnhuset, skrevs ungefär 20 000 barn in där.
Elin börjar förstå att det finns invandrarfientliga personer i hennes närhet. Daniel Poohl: Bra att Elin tar diskussionen med honom (Poohl er fra venstreradikale og statsfinancierede Expo.) Ikke enhver Svensson har det rette syn på øvrighedens beslutninger, så griber man i posen af gamle, prøvede kneb: “Simons åsikt bygger på att han har förutbestämda idéer.” Jamen, det er jo klart at Simon er en upoleret perle, der bare mangler lidt god, gammeldags, antiracistisk skolegang. “Fordomme” var en af marxisternes yndlingsforklaringer på politisk uenighed i 70 erne. Stakkevis af bøger om fordomme udkom, uden at de rykkede nogen politisk modstander afgørende. Elin, der måske selv trænger til lidt viden om iranere, låser sig inde på badeværelset af fornærmelse – typisk kvindeligt (min fordom). Hvad sker der nu i de næste tre afsnit af scener fra et nysvensk ægteskab, toilet-forsoning eller skilsmisse ? Svensson tager allerede gas på Express-pædagogerne, se flere i kommentarerne. Den serie bliver en klassikker, den kommer på DVD ligesom “Laserturken”:
Davidsstjerner som våben i den libyske ‘frihedskamp’
Problemet i dækningen uroen i den arabiske verden er vel mere overordnet at det er umuligt for mainstreammedierne at vinkle en historie andet end som en kamp mellem gode og onde. At det reelt er udskiftning af en gruppe af slyngler med en anden er alt for kompliceret en fortælling, og man kan sige ‘Teheran’ til man er blå i hovedet, synet af menneskemasser med budskaber der på overfladen ringer nogle sentimentale klokker. Ønsketænkning sælger, den trøstesløse virkelighed gør ikke. At vinkle en historie ud fra vores sikkerhedsinteresser, så arabisk frihed i egen opfattelse måske er på tværs af vores interesser, er fuldstændigt utænkeligt (LFPC).
The virtual entirety of the western media and all western governments appear to be united in their condemnation of Libyan leader Muammar al-Gaddafi and their open or tacit support of the forces seeking to topple his regime. It should be noted that this “opposition to Gaddafi,” as it is typically described in the media accounts, is clearly not now a non-violent opposition — whether it ever was one — but has taken the form rather of an armed rebellion.
Little attention, however, has been paid to the nature and motives of the Libyan “opposition.” Indeed, there is even evidence of the American media editing out aspects that might trouble the simple and reassuring picture of the oppressed masses protesting against tyranny. […] Democracy or Jew-Hatred? The Libyan Edition
Jalving: “Lokummet brænder”
»Sverige er på vej ud ad en tangent, hvor medier, politikere og akademikere i rungende tavshed arbejder sammen om, hvad der er ondt og godt.« Det mener den danske forfatter Mikael Jalving der gennem et år har rejst og researchet i Sverige, hvor han ifølge sin nye bog, ‘Absolut Sverige’, mest af alt fandt en ekstrem politisk tavshed – især i forhold til problemer med indvandrere og islamister. Ifølge Mikael Jalving dæmoniseres svenskere med forkerte meninger, uenigheder er tabu, og folkehjemmets fælleskab er nedlagt til fordel for en politisk korrekt falden på halen for alt, hvad der lugter af noget udenlandsk.
»Når man betragter Sverige i dag, er det ingen overdrivelse at sige, at såvel lokummet som entreen står i flammer,« lyder det fra Mikael Jalving, der selv har svenske aner samt familiesommerhus i Sverige, men som alligevel finder det nødvendigt at advare mod svenske tilstande i Danmark.
»Det er problemer i forhold til indvandring, islamister og terror. Det er de svenske tilstande, der opstår, når toneangivende gør selvcensur i forhold til radikale islamister til noget positivt. Også selv om politiet oplyser, at der er mindst 300 radikale islamister i Sverige, som ønsker at slå os ihjel. Det er, når Sverige på grund af rungende tavshed omkring sine problemer og ekstreme konflikter bliver et samfund, hvor stadigt færre har noget til fælles.« 24.DK: Der er flammer i det svenske das.
RT: Æresforbrydelser i Sverige
Der mangler noget præcision som der altid gør i TV. Når socialarbejderen taler om 160 piger, der sidste år skulle have skjult identitet, menes der enten i Gøteborgsområdet eller i Västra Götaland, ikke hele Sverige. Programmet oplyser der er 300.000 muslimer i Sverige. Så lavt et tal er ikke hørt i 15 år. Det plejer at hedde 400 eller 500.000 og selv det er formentlig for lavt sat.
Stockholm: Grove sexovergreb på børn mediemørklagt
Følgende indtræffer i Husbybadet i Stockholm den 20 februar 2011, et sted der tidligere har været scene for voldtægter begået af tilvandrede fra Mellemøsten. Svenske medier har indtil nu (mandag morgen d.28) intet haft om sagen, kendskabet er udelukkende kommet via to mødre til de 11-årige piger og spredt via blogs, hvoraf en del også i udlandet giver historien mere drama, end der er belæg for. For de traumatiserede børn har det været slemt nok, som det var. Det er da muligt at svenske medier har villet skåne børnene, men man må konstatere at nogle forældre ikke er tilfredse med den løsning.
Alene tanken at tage unge mænd, lige ankommet fra Somalia, Marokko og Afghanistan med til et bad, hvor der findes 11-årige piger i bikini, tyder på et fuldstændigt fravær af realitetssans og evne til at se dette syn med de unge mænds øjne. Uvidenheden om verden udenfor Europa i Sverige synes stadig efter årtier uden grænser, og det gør hele det følgende optrin tragisk i dobbelt forstand. Multikulturalismens provinsialisme er komplet. Ødelæggelsen af Sverige er nok en forbrydelse, men allermest er den et resultat af en insisterende dumhed og uvidenhed som de fleste ulykker i denne verden.
Barnkalas: En pappa anordnade ett kalas för sitt 12-åriga barn på Husbybadet. Med på kalaset fanns bland annat två elvaåriga killar och fyra 11-åriga flickor från samma klass. Barnen hade roligt som sig bör – tills det anlände nya badgäster. Det blev starten på en mardröm för flickorna och de två killarna. Tillsammans med en ledsagare ankom nämligen drygt 20 st ensamkommande s k ”flyktingbarn”, i de övre tonåren och möjligen äldre än så.
Enligt den närstående har dennes dotter berättat att hon och de tre tjejkompisarna snabbt blev utsatta för gängets trakasserier och fula kommentarer. Flickorna blev då förmodligen rädda och tillsammans med de två elvåriga pojkarna drog man sig undan till en badgrotta för att få vara i fred. Men majoriteten av de ensamkommande följde efter. Väl inne i badgrottan slet man av de 11-åriga flickorna deras badkläder och tog på dem på ett mycket osmakligt sätt. När de två elvaåriga killarna försökte skydda sina tjejkompisar blev dessa utsatta för misshandel. En av tjejerna lyckades ta sig därifrån och tillkallade genast vakten på badhuset. Denna fick stopp på det som närmast kan kallas för försök barnvåldtäkt och tillkallade omedelbart polisen. Under tiden låstes de 20 ensamkommande in i ett stort omklädesrum tillsammans med sin ledsagare dvs personal från deras asylboende. Polisen var snabbt på plats och förhörde de ensamkommande om det skedda. De gjorde medgivanden och ledsagaren förklarade att de ensamkommande innan besöket på badhuset t o m gått igenom svenska seder och bruk, att man inte får våldsföra sig på flickor även om de är lättklädda. Ensamkommande sexbrottsanmälda – ofredade badande flickor.
Stemningen er meget ophidset på svensk net, men én ting synes klart: Der er efter alt at dømme ikke tale om egentlig voldtægt, som mange skriver, “kun” om meget grov seksuel chikane, afrivning af badedragter og befamling af pigernes kønsorganer med mere, hvad der har været chokerende nok for børnene. Dertil vold imod de drenge, der ville hjælpe dem. Før vi adresserer medie-mørklægningen, lader vi mødrene komme til orde. Den ene skriver på Flashback bla.:
Jag kan tänka mig att denna händelse kan ha blivit droppen för många. För min man blev det så , han är så oerhört arg just nu. Min dotters pappa som är strikt vänsterpolitisk är även han galen av ilska.
