En läsare av Snaphanen publicerar här sin mammas berättelse om hennes motstånd mot den tyska ockupationen av Norge med följande motivering:
”I sommar har jag åter läst min mammas berättelse ”Om hur det var under den tyska ockupationen 1940 – 1945”. Likheterna mellan dagens Sverige och det ockuperade Norge under andra världskriget är många. Därför vill jag låta andra få ta del av hennes berättelse. Mamma arbetade 1939 -1940 på Nansenhjelpen, en flyktingorganisation för att hjälpa judiska och socialdemokratiska flyktingar undan nazisternas förföljelse.
Idag är judarna återigen på flykt, från Malmö och Antwerpen. Nu är det muslimerna som fördriver dem utan hörbara protester från den politiska vänstern. Skulle någon därifrån idag ställa upp för förföljda judar med fara för eget liv – det var dödsstraff på detta – som de norska kommunisterna gjorde under ockupationen?
Endast en procent av Norges befolkning räknades som Quislingar under kriget – 30 000 personer av totalt 3 miljoner. Ändå försörjdes nazisterna av norrmännen genom att de exproprierade allting. I Sverige ser vi idag en annan form av ockupation som bekostas av ursprungsbefolkningen. Via skatten försörjer svenskarna de stora skaror som kommer hit genom att ge dem mat och uppehälle, bostäder och semesterresor till sina hemländer. Vi tackas till stor del genom en sjunkande välfärdsstandard kantad av en stegrande våldsbrottsspiral.
2009 beviljades över 100 000 uppehållstillstånd till Sverige, inklusive anhöriginvandrare och det lilla antalet egentliga flyktingar, så kallade konventions- och kvotflyktingar. Nästan alla asylsökande – 96 procent! – hade slängt sina id-handlingar. Hur kan vi då veta vilka dessa människor är?
I dag har vi självcensur i våra medier; alla våra tidningar sjunger med samma röst. Precis som i Norge under kriget måste den som i Sverige nu vill veta vad som förtigs söka sig till andra källor, som internet eller media i våra grannländer.
Kära journalistgrannar i Danmark, Norge och Finland! Ni som alla varit ockuperade och vet vad en censurerad press innebär! Ni som alla har en nyktrare inställning till invandring! Hjälp oss! Skriv de reportage som våra räddhågade journalister inte vågar skriva!” Theodora Emerentia
Om hur det var under den tyska ockupationen 1940 – 1945.
Söndagen den 8 april 1940 delade Vidkun Quislings folk ut flygblad i Oslo med upprop att ställa sig på ockupationsmaktens sida. (Vidkun Quisling, Vidkun Quisling Wikipedia, Vidkun Quisling Den Store Danske.)
Halv ett på natten släcktes gatubelysningen som ett tecken på att landet var i krig. Invånarna började strömma ned till de två skyddsrum som fanns i huvudstaden. Förvirring rådde:
I sällskap med två tyska dödsdömda socialdemokratiska studenter sattes vår berätterska i säkerhet av Nansenhjelpens medarbetare. Samtidigt pågick motståndet för fullt. Den tyska kryssaren Blücher med 1 600 man sänktes av två kanoner från 1896 som i folkmun kallades Moses och Aron inne i Oslofjorden. På Nansenhjelpen brändes alla papper som kunde vara farliga vid razzia och flyktingpassen hämtades ut innan en grundlig nazifiering av landets administration hunnits sättas i verket:
”Många evakuerade i panik medan kolonn efter kolonn av tyska soldater marscherade förbi. Någon fiskade upp mig i en av civilförsvarets jeepar – sannolikt för att jag linkade omkring på gipsat ben…..Folk var mest aningslösa, inte rädda…”
”Jag fick i uppdrag av Odd Nansen – grundaren av Nansen-Hjelp – att dela ut pass och 50 kronor till var och en av våra flyktingar – så diskret som möjligt och med dagordern ”Vi er alle i samma båt. Ta dere till Sverige.” Detta skedde i Frognerparken medan kolonn efter kolonn av tyska soldater marscherade förbi på Kirkeveien alldeles intill. Då lärde jag första grunden i illegalt arbete…”
På grund av att aktionen samordnades kunde nästan alla flyktingar smugglas över gränsen till Sverige. Detta trots att det fanns en tysk spion i gruppen. Eftersom nazisterna ännu inte hunnit få kontroll över hela beslutshierarkin lyckades Nansenhjelpen efter någon tid också med att eftersända flyktingarnas ägodelar till Stockholm, trots rese- och transportförbud:
”Vi gladde oss ofantligt åt att kunna lura fienden för våra flyktingars räkning.”
Genom trägen korrespondens kunde hjälporganisationen få loss sparkapital som hade beslagtagits från några flyktingars konton. Vissa flyktingöden slutade däremot tragiskt med slutdestination på mentalsjukhus efter krigets trauman, några gick inte att spåra medan andra hamnade i tyskt fängelse i Oslo för att sedan transporteras vidare till dödslägren i Tyskland.
En fånge som berätterskan minns särskilt väl som:
”…var vettskrämd – och hade blivit hotad med att han skulle bli huvudet kortare. Han tvingades att skriva ”Ich bin ein judisches Schwein” – ”Jag är ett judiskt svin” 500 gånger. Senare fick jag reda på att han hamnat i häkte i Hamburg vilket uppgiftslämnaren – en Gestapo – ironiskt ansåg vara ”tursamt” för honom. Häktet i Hamburg ansågs vara inkörsporten till de beryktade NN-lägren (”Nacht und Nebel” = natt och dimma) som ingen kom levande ut ifrån.”
Trots terrorn fortsatte det folkliga norska motståndet i alla tänkbara former, vilket gav upphov till vandringssägner av moraliskt uppbyggligt slag:
Fortsæt med at læse “Ockupation och motstånd – 70 år efteråt”



Vi har skrevet et par gange, at kun fantasien sætter grænser for de tricks, der vil blive anvendt mod Sverigedemokraterna i valgkampen. Det kommer til at passe. Når nogen så meget som gør mine til at rykke ved Riksdagens firmament, er den politiske adel uden hæmninger. For næsten to år siden pudsede Sveriges Radio tre spioner på partiet, “wallrafning” kaldte SR det med en tyk eufemisme, for SR har aldrig brugt den metode på partier og institutioner, der virkelig har magt og indflydelse, som Walraff ville have gjort. Det vi så, var ynkelige lakajer, der poserede som en af vor tids store journalister, men som gjorde i bukserne af angst over ingenting. SR´s 




