Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Nej, det började inte med terrordĂ„den i Norge. Starka krafter har lĂ€nge velat begrĂ€nsa allmĂ€nhetens möjligheter att komma till tals i tidningssajternas kommentarsfĂ€lt. UtĂ„t sĂ€ger sig medieföretrĂ€dare vilja ha en dialog med sina lĂ€sare. Men de hycklar. Att administrera lĂ€sarkommentarer kostar tid och pengar, och det Ă€r ingenting som medieföretagen vill betala för. Journalister gillar inte heller att utsĂ€tta sig för obehaget att fĂ„ sina artiklar sĂ„gade jĂ€mns med fotknölarna av arga lĂ€sare. De krafter som vill begrĂ€nsa yttrandefriheten vĂ€ntade bara pĂ„ ett tillfĂ€lle. Anders Behring Breiviks terrordĂ„d i Norge den 22 juli kom som pĂ„ bestĂ€llning. Massmorden gav dem exakt det alibi de behövde. Under parollen âBort med nĂ€thatetâ har medias marionettregissörer skridit till verket och ytterligare inskrĂ€nkt allmĂ€nhetens möjligheter att komma till tals i offentliga fora.
VĂ€rmlands Folkblad var först i Sverige med att stĂ€nga kommentarsfĂ€lten, fyra dagar efter terrordĂ„den i Norge. âDyngspridarna pĂ„ nĂ€tet göder hat och frĂ€mlingsfientlighetâ anser VF:s chefredaktör Peter Franke.
Sedan har Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen meddelat kraftiga begrÀnsningar i möjligheterna att kommentera pÄ deras nÀtsajter, framför allt genom minskade möjligheter att skriva anonymt.
Det Ă€r slutet pĂ„ en smekmĂ„nad mellan media och lĂ€sarna som blev ganska kort. NĂ€r internet i början av 2000-talet gav möjligheter att kommentera tidningsartiklar sĂ„g i synnerhet medias chefer utvecklingen genom nyputsade vinstglasögon och var lyriska. âLĂ€sarmedverkanâ och âdialogâ lĂ€t sĂ„ bra. För en dagspress som kĂ€mpar mot sjunkande upplagor och vill slippa förvandlas till döende dinosaurier framstod lĂ€sarinflytande som en vĂ€lkommen rĂ€ddningsplanka. I tidningshusen hoppades man att det skulle âstĂ€rka tidningarnas varumĂ€rkenâ och âskapa lojalitetsbandâ mellan lĂ€sarna och den egna tidningen. Riktigt sĂ„ blev det inte. Internet och bloggvĂ€rlden har fortsatt att sopa golvet med dagstidningarna, och upplagorna fortsĂ€tter att sjunka. Och journalisterna visade sig vara totalt oförberedda pĂ„ att de snart skulle vada omkring i en störtflod av arga lĂ€sarkommentarer.
Journalister har aldrig blivit emotsagda
Journalister Àr en yrkesgrupp som aldrig tidigare har blivit emotsagd av sina avnÀmare. Det enda veto mediekonsumenterna har haft tillgÄng till har varit att sÀga upp tidningsprenumerationen och tv-licensen, i övrigt har man fÄtt gapa och svÀlja. Sedan evighetens begynnelse har makten över ordet varit förbehÄllen en liten klick som har haft privilegiet att fritt formulera sig offentligt. Med sjÀlvklar rÀtt har de lagt beslag pÄ tolkningsföretrÀdet och slagit fast för oss andra vilka Äsikter som Àr de rÀtta.
Denna elit har haft obegrÀnsad tillgÄng till medias kanaler och oinskrÀnkta möjligheter att trumpeta ut sina budskap. Om de nÄgon gÄng stött pÄ motstÄnd har det pÄ sin höjd rört sig om lite noga utvalt och betydelselöst glÀfs frÄn i förvÀg godkÀnda proffstyckare pÄ tidningarnas debattsidor. Och möjligen nÄgon vÀlregisserad debatt i form av föga trovÀrdigt spel för galleriet i riksdagens kammare, dÀr annars förkrossande enighet har rÄtt om det mesta. I den hÀndelse makteliten har haft en rudimentÀr susning om att deras agenda och ÄtgÀrder kan vÀcka kÀnslor och reaktioner hos vanligt folk har den i varje fall sluppit att möta dem öppet. DÀrigenom har den ostört kunnat fortsÀtta leva i villfarelsen att dess egna Äsikter Àr de enda som existerar. HÀr finns grundorsaken till en förbluffande tondövhet inför reaktionerna frÄn allmÀnheten.
Internet har förÀndrat allting
Internet har vĂ€nt upp och ner pĂ„ allting och stĂ€ller journalisterna inför nĂ„got historiskt nytt – en opposition. DĂ€r vanliga mĂ€nniskor tidigare har varit tvingade till tystnad har internet gett dem röst. Inte nog med det: folk anvĂ€nder sig av de möjligheter som nĂ€tet ger dem. För journalister och andra i den politiskt korrekta makteliten Ă€r det chockartat.
âLĂ€sarkommentarerna har i mĂ„nga Ă„r varit heta potatisar internt och reportrar har ifrĂ„gasatt varför de ska behöva finna sig i att de sjĂ€lva, och personer som de intervjuat, angrips med rĂ„a tillmĂ€len direkt under artiklarna. Andra har menat att journalisterna har sig sjĂ€lva att skylla, eftersom de sĂ„ sĂ€llan sjĂ€lva gĂ„tt in och diskuterat med lĂ€sarna och dĂ€rmed inte bidragit till att höja nivĂ„nâ
skriver Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihet som specialomrĂ„de, i en debattartikel med rubriken âĂven det stötande förtjĂ€nar skyddâ pĂ„ Svenska Dagbladet BrĂ€nnpunkt.
âNĂ€thatetâ en berĂ€ttigad reaktion
Det Ă€r nu inte sĂ„ enkelt som att det bara handlar om att journalisterna inte gĂ„r in och diskuterar med lĂ€sarna. Det som kallas ânĂ€thatâ Ă€r till stor del allmĂ€nhetens berĂ€ttigade reaktion mot Ă„rtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklĂ€dd till journalistik, mot ett inavlat debattklimat och enkelriktade maktstrukturer som mĂ„nga mĂ€nniskor i dag kĂ€nner sig totalt överkörda av. Allt fler genomskĂ„dar medias mörklĂ€ggning och lögner, allt fler har helt enkelt fĂ„tt nog av att dagligen manipuleras och fĂ„ politiskt korrekta bluffuttalanden serverade rakt upp i ansiktet. En nĂ€tkommentar av signaturen Johannes Brahe pĂ„ bloggen Politiskt Inkorrekt uttrycker vad det handlar om:
âDe som pĂ„ allvar vill pĂ„stĂ„ nĂ„got sĂ„dant infantilt som att bara sverigedemokrater stĂ„r för de politiskt inkorrekta inlĂ€ggen i debattfĂ€lten ska inte glömma att den decennielĂ„nga opinionsbildning, vĂ€nster- och invandringspropaganda som media, inkl SVT, hittills har fĂ„tt köra oemotsagda har varit lĂ„ngt ifrĂ„n folkligt förankrad och representativ. Det Ă€r verkligen inget konstigt att allmĂ€nheten reagerar pĂ„ vad den matas med i media. Allt fler mĂ€nniskor genomskĂ„dar det politiskt korrekta svamlet, vilseledandet, lögnerna.â
BehÀndiga slaskdiagnoser som befriar frÄn ansvar
Ordval Ă€r intressanta. NĂ€r journalisterna konfronteras med folklig vrede kallas det ânĂ€thatâ. Ordet Ă€r liksom âislamofobiâ behĂ€ndiga slaskdiagnoser och etiketter som gör det möjligt för journalisterna att distansera sig frĂ„n de underliggande problemen genom att göra systemkritiker och andra med âfelâ Ă„sikter till en sĂ€rskild sorts hatiska och föraktliga mĂ€nniskor. SĂ„dana begrepp har dessutom fördelen att de befriar journalisterna frĂ„n ansvar. De slipper reflektera över orsakerna till att ânĂ€thatarnaâ Ă€r förbannade och behöver aldrig drabbas av den besvĂ€rande insikten att lĂ€sarnas/lyssnarnas/tittarnas vrede Ă€r en adekvat reaktion pĂ„ vad de sjĂ€lva ger ifrĂ„n sig.
Anders R Olsson i Svenska Dagbladet igen:
âDet hĂ€tska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast pĂ„ frustration: över att ingen bryr sig om vad man sĂ€ger, över att det aldrig blir nĂ„gon dialog.â
Att fÄ nÀtspyor över sig
Vad man kan och inte kan skriva pÄ nÀtet Àr ingen okomplicerad frÄga. Varje gÄng nÄgon formulerar sig vÀcker det kÀnslor och reaktioner hos nÄgon annan. Det Àr ett existentiellt grundvillkor, ingenting som bara gÀller pÄ internet. Det finns en grupp riktigt hÀtska kommentatorer med nolltolerans mot alla andra Äsikter Àn sina egna och med frÀmsta mÄl att krÀnka och utropa andra till idioter. SjÀlv har jag, förutom de obligatoriska tillmÀlena rasist och frÀmlingsfientlig, blivit kallad högerextrem, populist,
Ku Klux Klan, hagga, jude, sionist, sodomitkramare och nekrofil. Jag har fÄtt veta att allt jag skriver Àr skit och blivit beskylld för att vilja utrota varenda mÀnniska pÄ jorden. Bland annat. Det Àr inte roligt att bli nedkletad med invektiv, det vet alla som nÄgon gÄng har fÄtt nÀtspyor över sig. Men invektivspridarna Àr ingalunda i majoritet bland nÀtkommentatorerna, och nÄgonstans har vi ett val: att slÄ vakt om yttrandefriheten, till priset av att stÄ ut med en del okvÀdingsord. Eller att börja tumma pÄ den, och dÀrmed pÄ demokratin. Ingen kan sÀga att nÄgon annans kÀnslor eller Äsikter Àr fel. Men var och en har ett ansvar för hur man uttrycker sig.
Anonymitet kan vara skillnaden mellan liv och död
Journalisters uttalanden kan vara oerhört avslöjande. I SVT Debatt den 1 september yttrade Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson följande minnesvÀrda ord:
âOm man har sĂ„ svĂ„rt att stĂ„ för sina Ă„sikter med namn kanske man ska övervĂ€ga att skaffa sig en annan Ă„sikt.â
Den som sjĂ€lv aldrig tar nĂ„gra risker genom att avvika frĂ„n mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons vĂ€rld verkar Ă„sikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handvĂ€ska â inte nĂ„got som vĂ€xer fram ur en lĂ„ngvarig process av tankar och erfarenheter. De som blankt avfĂ€rdar behovet av och rĂ€tten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet pĂ„ grĂ€nsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebĂ€ra skillnaden mellan att dö eller att fĂ„ fortsĂ€tta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok âSatansversernaâ redan fallit i glömska?
Statsministern sanktionerar vÄld mot oliktÀnkande
Sverige Ă€r redan ett samhĂ€lle dĂ€r mycket otĂ€cka saker hĂ€nder mĂ€nniskor som inte bekĂ€nner sig till de ârĂ€ttaâ Ă„sikterna: misshandel, hot, att fĂ„ fönstren krossade och vĂ€ggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller fĂ„ sparken frĂ„n jobbet, fĂ„ yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nĂ€tverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar vĂ„ld och trakasserier mot oliktĂ€nkande.
âJag vill gĂ€rna pĂ„peka att de som lever pĂ„ att driva upp ett vi- och dom-tĂ€nkande och ett i grunden hatfullt sĂ€tt att se pĂ„ relationer mellan mĂ€nniskor inte ska bli förvĂ„nade om sĂ„dant hĂ€nder.â (Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kommenterar vĂ„ldsdĂ„d mot Sverigedemokrater vid ett framtrĂ€dande i Malmö den 14 september 2010.)
Mer av debatten kommer att ske anonymt
Kim Möller, bloggaren bakom Uriasposten,förutser i en artikel i Jyllands-Posten (ej pÄ nÀtet, scroll lidt) att debatten i ökande utstrÀckning kommer att ske anonymt:
âJeg lever pĂ„ en hemmelig adresse og kender til presset, men hvis konsekvensen af at ytre sig i debatten er, at man uforvarende kan blive kĂŠdet sammen med en massemorder, er det betydeligt lettere at diskutere anonymtâ siger Kim MĂžller .
âHvis jeg havde vidst for 10 Ă„r siden, hvad jeg ved i dag om de mange konsekvenser af at debattere Ă„bent, ville jeg have valgt at debattere anonymt.â
Anonymiteten kan handla om att fÄ behÄlla jobbet eller att ens barn inte ska komma till skada .En intensivvÄrdslÀkare skriver under signaturen Ivadr i en kommentar pÄ Politiskt Inkorrekt om hur invandringen förÀndrar sjukvÄrden:
âJag Ă€r, som signaturen antyder, intensivvĂ„rdslĂ€kare och har sett mycket av detta. Man Ă€r som Iva-doktor auktoritĂ€r dĂ„ vi besitter kunskap som folk inte kan ta in via internet för exempel. Dock ser jag en tendens till ökning av gap- och skrikpatienter med anhöriga som gapar Ă€n mer. Krav finns, som ibland Ă€r orimliga. För dagen har vi en ganska ung invandrargeneration, men dĂ„ dessas förĂ€ldrar blir i behov av avancerad vĂ„rd kommer problemen att öka. I dagslĂ€get Ă€r en stor andel intensivvĂ„rdspatienter av yngre Ă„lder som rĂ„kat ut för akut trauma att hĂ€rleda till just invandringen. Det Ă€r skott/knivskador. Ăverfall/misshandel. Balkongfall etc. BĂ„de gĂ€rningsmĂ€n och drabbade kan relateras till nybyggare. Vi handlĂ€gger ocksĂ„ havande kvinnor med smĂ€rtlindrande epiduralbedövning och beredskap för kejsarsnitt. Inte sĂ€llan stĂ€lls det krav pĂ„ att narkoslĂ€karen ska vara kvinna och det kan ibland anta orimliga proportioner med oerhörd aggressivitet.
Alla mina kollegor vet detta och tycker sannolikt innerst inne som jag, men det skulle de aldrig visa offentligt. Om mitt landstings ledning skulle lĂ€sa detta och hĂ€rleda det till mig skulle jag sannolikt avskedas. I takt med detta slĂ€cks debattmöjligheterna pĂ„ nĂ€tet ned för dem som inte vill, eller kan skriva under med eget namn. Hade jag gjort det hade mitt hus skadats, mina bilar slagits sönder och mina barn hotats. Anonymitet Ă€r ibland ett mĂ„ste för att kunna uttrycka sig utan risk för repressalier.â
Unga kvinnor mest positiva till lÀsarkommentarer
En majoritet av lÀsarna vill kunna kommentera pÄ dagstidningarnas nÀtsajter. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet har lÄtit Sifo göra.
En majoritet av de tillfrÄgade, 51 procent, anser att lÀsarkommentarerna Àr viktiga. Mest positivt instÀllda Àr unga kvinnor i Äldern 15-29 Är. 67 procent i den gruppen tycker att lÀsarkommentarer Àr viktiga, jÀmfört med 53 procent av mÀnnen i samma Älder. Det Àr alltsÄ inte frÀmst arga skalliga unga mÀn boende i glesbygd som tycker att nÀtkommentarer Àr viktiga. PensionÀrer Àr en annan stor grupp som uppskattar kommentarsfÀlten, mer Àn medelÄlders personer. Ett intressant resultat Àr att arbetslösa, lÄgutbildade, arbetare och offentliganstÀllda tycker att lÀsarkommentarer Àr viktiga i större utstrÀckning Àn högutbildade, egenföretagare, tjÀnstemÀn och privatanstÀllda.
âEn kvalificerad gissning Ă€r att folk med högre utbildning och status i samhĂ€llet upplever att de redan har möjligheten att komma till tals. För mĂ€nniskor med lĂ€gre status blir kommentarsfĂ€lten dĂ€remot en viktig plattform för att göra sin röst hördâ sĂ€ger medieforskaren Sofia Mirjamsdotter.
Det handlar om makt