Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Nej, det började inte med terrordåden i Norge. Starka krafter har länge velat begränsa allmänhetens möjligheter att komma till tals i tidningssajternas kommentarsfält. Utåt säger sig medieföreträdare vilja ha en dialog med sina läsare. Men de hycklar. Att administrera läsarkommentarer kostar tid och pengar, och det är ingenting som medieföretagen vill betala för. Journalister gillar inte heller att utsätta sig för obehaget att få sina artiklar sågade jämns med fotknölarna av arga läsare. De krafter som vill begränsa yttrandefriheten väntade bara på ett tillfälle. Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge den 22 juli kom som på beställning. Massmorden gav dem exakt det alibi de behövde. Under parollen ”Bort med näthatet” har medias marionettregissörer skridit till verket och ytterligare inskränkt allmänhetens möjligheter att komma till tals i offentliga fora.

Värmlands Folkblad var först i Sverige med att stänga kommentarsfälten, fyra dagar efter terrordåden i Norge. ”Dyngspridarna på nätet göder hat och främlingsfientlighet” anser VF:s chefredaktör Peter Franke.

Sedan har Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen meddelat kraftiga begränsningar i möjligheterna att kommentera på deras nätsajter, framför allt genom minskade möjligheter att skriva anonymt.

Det är slutet på en smekmånad mellan media och läsarna som blev ganska kort. När internet i början av 2000-talet gav möjligheter att kommentera tidningsartiklar såg i synnerhet medias chefer utvecklingen genom nyputsade vinstglasögon och var lyriska. ”Läsarmedverkan” och ”dialog” lät så bra. För en dagspress som kämpar mot sjunkande upplagor och vill slippa förvandlas till döende dinosaurier framstod läsarinflytande som en välkommen räddningsplanka. I tidningshusen hoppades man att det skulle ”stärka tidningarnas varumärken” och ”skapa lojalitetsband” mellan läsarna och den egna tidningen. Riktigt så blev det inte. Internet och bloggvärlden har fortsatt att sopa golvet med dagstidningarna, och upplagorna fortsätter att sjunka. Och journalisterna visade sig vara totalt oförberedda på att de snart skulle vada omkring i en störtflod av arga läsarkommentarer.

Journalister har aldrig blivit emotsagda

Journalister är en yrkesgrupp som aldrig tidigare har blivit emotsagd av sina avnämare. Det enda veto mediekonsumenterna har haft tillgång till har varit att säga upp tidningsprenumerationen och tv-licensen, i övrigt har man fått gapa och svälja. Sedan evighetens begynnelse har makten över ordet varit förbehållen en liten klick som har haft privilegiet att fritt formulera sig offentligt. Med självklar rätt har de lagt beslag på tolkningsföreträdet och slagit fast för oss andra vilka åsikter som är de rätta.

Denna elit har haft obegränsad tillgång till medias kanaler och oinskränkta möjligheter att trumpeta ut sina budskap. Om de någon gång stött på motstånd har det på sin höjd rört sig om lite noga utvalt och betydelselöst gläfs från i förväg godkända proffstyckare på tidningarnas debattsidor. Och möjligen någon välregisserad debatt i form av föga trovärdigt spel för galleriet i riksdagens kammare, där annars förkrossande enighet har rått om det mesta. I den händelse makteliten har haft en rudimentär susning om att deras agenda och åtgärder kan väcka känslor och reaktioner hos vanligt folk har den i varje fall sluppit att möta dem öppet. Därigenom har den ostört kunnat fortsätta leva i villfarelsen att dess egna åsikter är de enda som existerar. Här finns grundorsaken till en förbluffande tondövhet inför reaktionerna från allmänheten.

Internet har förändrat allting

Internet har vänt upp och ner på allting och ställer journalisterna inför något historiskt nytt – en opposition. Där vanliga människor tidigare har varit tvingade till tystnad har internet gett dem röst. Inte nog med det: folk använder sig av de möjligheter som nätet ger dem. För journalister och andra i den politiskt korrekta makteliten är det chockartat.

”Läsarkommentarerna har i många år varit heta potatisar internt och reportrar har ifrågasatt varför de ska behöva finna sig i att de själva, och personer som de intervjuat, angrips med råa tillmälen direkt under artiklarna. Andra har menat att journalisterna har sig själva att skylla, eftersom de så sällan själva gått in och diskuterat med läsarna och därmed inte bidragit till att höja nivån”

skriver Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihet som specialområde, i en debattartikel med rubriken ”Även det stötande förtjänar skydd” på Svenska Dagbladet Brännpunkt.

”Näthatet” en berättigad reaktion

Det är nu inte så enkelt som att det bara handlar om att journalisterna inte går in och diskuterar med läsarna. Det som kallas ”näthat” är till stor del allmänhetens berättigade reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik, mot ett inavlat debattklimat och enkelriktade maktstrukturer som många människor i dag känner sig totalt överkörda av. Allt fler genomskådar medias mörkläggning och lögner, allt fler har helt enkelt fått nog av att dagligen manipuleras och få politiskt korrekta bluffuttalanden serverade rakt upp i ansiktet. En nätkommentar av signaturen Johannes Brahe på bloggen Politiskt Inkorrekt uttrycker vad det handlar om:

”De som på allvar vill påstå något sådant infantilt som att bara sverigedemokrater står för de politiskt inkorrekta inläggen i debattfälten ska inte glömma att den decennielånga opinionsbildning, vänster- och invandringspropaganda som media, inkl SVT, hittills har fått köra oemotsagda har varit långt ifrån folkligt förankrad och representativ. Det är verkligen inget konstigt att allmänheten reagerar på vad den matas med i media. Allt fler människor genomskådar det politiskt korrekta svamlet, vilseledandet, lögnerna.”

Behändiga slaskdiagnoser som befriar från ansvar

Ordval är intressanta. När journalisterna konfronteras med folklig vrede kallas det ”näthat”. Ordet är liksom ”islamofobi” behändiga slaskdiagnoser och etiketter som gör det möjligt för journalisterna att distansera sig från de underliggande problemen genom att göra systemkritiker och andra med ”fel” åsikter till en särskild sorts hatiska och föraktliga människor. Sådana begrepp har dessutom fördelen att de befriar journalisterna från ansvar. De slipper reflektera över orsakerna till att ”näthatarna” är förbannade och behöver aldrig drabbas av den besvärande insikten att läsarnas/lyssnarnas/tittarnas vrede är en adekvat reaktion på vad de själva ger ifrån sig.

Anders R Olsson i Svenska Dagbladet igen:

”Det hätska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast på frustration: över att ingen bryr sig om vad man säger, över att det aldrig blir någon dialog.”

Att få nätspyor över sig

Vad man kan och inte kan skriva på nätet är ingen okomplicerad fråga. Varje gång någon formulerar sig väcker det känslor och reaktioner hos någon annan. Det är ett existentiellt grundvillkor, ingenting som bara gäller på internet. Det finns en grupp riktigt hätska kommentatorer med nolltolerans mot alla andra åsikter än sina egna och med främsta mål att kränka och utropa andra till idioter. Själv har jag, förutom de obligatoriska tillmälena rasist och främlingsfientlig, blivit kallad högerextrem, populist,

Ku Klux Klan, hagga, jude, sionist, sodomitkramare och nekrofil. Jag har fått veta att allt jag skriver är skit och blivit beskylld för att vilja utrota varenda människa på jorden. Bland annat. Det är inte roligt att bli nedkletad med invektiv, det vet alla som någon gång har fått nätspyor över sig. Men invektivspridarna är ingalunda i majoritet bland nätkommentatorerna, och någonstans har vi ett val: att slå vakt om yttrandefriheten, till priset av att stå ut med en del okvädingsord. Eller att börja tumma på den, och därmed på demokratin. Ingen kan säga att någon annans känslor eller åsikter är fel. Men var och en har ett ansvar för hur man uttrycker sig.

Anonymitet kan vara skillnaden mellan liv och död

Journalisters uttalanden kan vara oerhört avslöjande. I SVT Debatt den 1 september yttrade Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson följande minnesvärda ord:

”Om man har så svårt att stå för sina åsikter med namn kanske man ska överväga att skaffa sig en annan åsikt.”

Den som själv aldrig tar några risker genom att avvika från mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons värld verkar åsikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handväska – inte något som växer fram ur en långvarig process av tankar och erfarenheter. De som blankt avfärdar behovet av och rätten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet på gränsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebära skillnaden mellan att dö eller att få fortsätta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok ”Satansverserna” redan fallit i glömska?

Statsministern sanktionerar våld mot oliktänkande

Sverige är redan ett samhälle där mycket otäcka saker händer människor som inte bekänner sig till de ”rätta” åsikterna: misshandel, hot, att få fönstren krossade och väggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller få sparken från jobbet, få yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nätverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar våld och trakasserier mot oliktänkande.

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” (Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kommenterar våldsdåd mot Sverigedemokrater vid ett framträdande i Malmö den 14 september 2010.)

Mer av debatten kommer att ske anonymt

Kim Möller, bloggaren bakom Uriasposten,förutser i en artikel i Jyllands-Posten (ej på nätet, scroll lidt) att debatten i ökande utsträckning kommer att ske anonymt:

”Jeg lever på en hemmelig adresse og kender til presset, men hvis konsekvensen af at ytre sig i debatten er, at man uforvarende kan blive kædet sammen med en massemorder, er det betydeligt lettere at diskutere anonymt” siger Kim Møller .
”Hvis jeg havde vidst for 10 år siden, hvad jeg ved i dag om de mange konsekvenser af at debattere åbent, ville jeg have valgt at debattere anonymt.”

Anonymiteten kan handla om att få behålla jobbet eller att ens barn inte ska komma till skada .En intensivvårdsläkare skriver under signaturen Ivadr i en kommentar på Politiskt Inkorrekt om hur invandringen förändrar sjukvården:

”Jag är, som signaturen antyder, intensivvårdsläkare och har sett mycket av detta. Man är som Iva-doktor auktoritär då vi besitter kunskap som folk inte kan ta in via internet för exempel. Dock ser jag en tendens till ökning av gap- och skrikpatienter med anhöriga som gapar än mer. Krav finns, som ibland är orimliga. För dagen har vi en ganska ung invandrargeneration, men då dessas föräldrar blir i behov av avancerad vård kommer problemen att öka. I dagsläget är en stor andel intensivvårdspatienter av yngre ålder som råkat ut för akut trauma att härleda till just invandringen. Det är skott/knivskador. Överfall/misshandel. Balkongfall etc. Både gärningsmän och drabbade kan relateras till nybyggare. Vi handlägger också havande kvinnor med smärtlindrande epiduralbedövning och beredskap för kejsarsnitt. Inte sällan ställs det krav på att narkosläkaren ska vara kvinna och det kan ibland anta orimliga proportioner med oerhörd aggressivitet.

Alla mina kollegor vet detta och tycker sannolikt innerst inne som jag, men det skulle de aldrig visa offentligt. Om mitt landstings ledning skulle läsa detta och härleda det till mig skulle jag sannolikt avskedas. I takt med detta släcks debattmöjligheterna på nätet ned för dem som inte vill, eller kan skriva under med eget namn. Hade jag gjort det hade mitt hus skadats, mina bilar slagits sönder och mina barn hotats. Anonymitet är ibland ett måste för att kunna uttrycka sig utan risk för repressalier.”

Unga kvinnor mest positiva till läsarkommentarer

En majoritet av läsarna vill kunna kommentera på dagstidningarnas nätsajter. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet har låtit Sifo göra.

En majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att läsarkommentarerna är viktiga. Mest positivt inställda är unga kvinnor i åldern 15-29 år. 67 procent i den gruppen tycker att läsarkommentarer är viktiga, jämfört med 53 procent av männen i samma ålder. Det är alltså inte främst arga skalliga unga män boende i glesbygd som tycker att nätkommentarer är viktiga. Pensionärer är en annan stor grupp som uppskattar kommentarsfälten, mer än medelålders personer. Ett intressant resultat är att arbetslösa, lågutbildade, arbetare och offentliganställda tycker att läsarkommentarer är viktiga i större utsträckning än högutbildade, egenföretagare, tjänstemän och privatanställda.

”En kvalificerad gissning är att folk med högre utbildning och status i samhället upplever att de redan har möjligheten att komma till tals. För människor med lägre status blir kommentarsfälten däremot en viktig plattform för att göra sin röst hörd” säger medieforskaren Sofia Mirjamsdotter.

Det handlar om makt

Læs mere »

Det schweiziske kors i flaget bør afskaffes. Det kræver indvandrerforeningen Secondos Pluss. “Det schweiziske flag repræsenterer ikke længere dagens multikulturelle Schweiz.”
“Korset har en kristen baggrund. Schweiz´ kristne oprindelse skal respekteres, men vi må også kræve at religion og stat holdes adskilt,” siger formanden for Secondo Plus. “Vi har i dag en stor religiøs og kulturel mangfoldighed i Schweiz, der behøver nye symboler som alle kan identificere sig med, også ikke-kristne.” Immigranten-Verein fordert Abschaffung des Schweizer Kreuzes, Weg mit dem Kreuz: Secondos für neue Schweizer Fahne (Snaphanens oversættelse)

Det schweizinske flag kan spores tilbage til 1200-tallet, og er næsten lige så gammelt som det danske. Foreningen kræver også en ny nationalhymne:

En pebret situation for Tyrkiets ambitioner

Det er en interessant observation at “liberals” (og venstrefløj, kunne man tilføje) generelt ikke anerkender eksistensen af uløselige problemer. Så sent som under den netop afsluttede valgkamp havde Enhedslisten et slogan der lød “der er råd til velfærd”, dvs. skamløst infantil ønsketænkning og virkelighedsflugt som man nok må antage at dette partis vælgere ikke kan rokkes væk fra før deres egen økonomi når nulpunktet. Uden for dette sælsomme reservat på den yderste venstrefløj er mainstreammedierne dog nu dagligt svangre med økonomiske dommedagsprofetier, og man mangler efterhånden kun at det begynder at regne med frøer, og at månen bliver rød som blod.

Man kunne anskue dette positivt for så vidt som at det jo er en murbrækker der vil noget med hensyn til den virkelighedsresistens vi her i blogverdenen gerne jamrer over: Ingen i mainstreammedierne har nogensinde beskæftiget sig med enkle og højst relevante spørgsmål som “hvor mange tilvandrere fra den tredje verden kan vi egentlig optage før pengekassen løber tør, og samfundet fragmenterer?”. Økonomisk fin-de-siècle-journalistik anno 2011 kan måske fremrykke dette uomgængelige reality check før virkeligheden selv gør det uafviseligt. Læs også Spenglers artikel her for dejligt varmende dystopi hvad angår den tyrkistanske imperiedrøm (LFPC).

[…] It doesn’t occur to liberals that there are problems for which solutions might not exist; the notion that cultures and countries may suffer from tragic flaws does not enter into consideration, because if that were true, there would be no need for liberals. That is why Friedman, the bellwether of liberal opinion, sounds stupider than anyone else when he describes Israel as “alone and adrift at sea.” If only Netanyahu had offered his own peace plan, complains Friedman…to Hamas? A news analysis in the Times meanwhile reports the Obama administration’s consternation that every pillar of its foreign policy is crumbling at once.

If the Obama administration and the New York Times are pulling their hair out over the disintegration of Arab society, consider how Tayyip Erdogan must feel. His economic boom is about to come to a crashing end, and his country is doomed demographically to split up when Kurds outnumber Turks not long from now, as I argued here recently. And his ambitions for Turkish hegemony in the Muslim world have run directly into an existential crisis that is long past solution. That would make anyone crazy. Don’t think of the Turkish leader as an outpatient who lost his meds. In the spirit of political correctness, we might call him “existentially challenged. ” […]

Whom is Erdogan going to fight? Any military provocation would lead to a further collapse of the Turkish currency, and a deep setback for the Turkish economy. David P. Goldman (Spengler): Erdogan Has Good Reason To Be Crazy 

Michael Coren med David Pryce-Jones om Tyrkiet

Brigitte Bardot dømt for “racehad” – igen

French film star Brigitte Bardot was today convicted of provoking discrimination and racial hatred for writing that Muslims are destroying France. A Paris court also handed down a €15,000 ($11,920) fine against the former screen siren turned animal rights campaigner.

Bardot had been convicted four times previously for inciting racial hatred.She was first fined in 1997 for her comments published in Le Figaro newspaper. A year later she was convicted for making a statement about the growing number of mosques in France “while our church bells fall silent”. In 1998 she was convicted for making a statement about the growing number of mosques in France. In a book she wrote in 1999, called “Le Carre de Pluton” (Pluto’s Square), she again criticised Muslim sheep slaughter and was fined 30,000 francs £3,000). In a 2001 article named, Open Letter to My Lost France, she lamented: “…my country, France, my homeland, my land is again invaded by an overpopulation of foreigners, especially Muslims.”

In her 2003 book, A Scream in the Silence, she warned of the “Islamicisation of France”, and said of Muslim immigration: “Over the last twenty years, we have given in to a subterranean, dangerous, and uncontrolled infiltration, which not only resists adjusting to our laws and customs but which will, as the years pass, attempt to impose its own.” She was fined €5,000 (then worth £2,900) Brigitte Bardot fined £12,000 for racial hatred after claiming Muslims are destroying France

Trust in British politicians down

Kendt norsk, kriminel muslim bag Westergaard-terrorplan

Norske medier har ikke navngivet ham endnu, antagelig af angst for hans uberegnelige voldelighed, men vi har pålidelige informationer fra Norge, at det drejer sig om pakistaneren Arfan Qadeer Bhatti. Bhatti har været sigtet for blandt andet mordforsøg, terror mod den amerikanske ambassade i Norge og skud mod synagogen i Oslo. Første gang han blev sigtet i Norge, var i 1997. Norske psykiatere har beskrevet ham sådan her:

Allerede i 1997 slo psykiaterne Berthold Grünfeld og Finn Magnussen fast at Bhatti er «emosjonelt umoden, ureflektert og bagatelliserende med hensyn til den alarmerende sosiale og personlighetsmessige utviklingen som har preget ham siden 1990».I siste rettsrunde slo de sakkyndige Kjell Noreik og Jofrid Alise Nygaard fast at «Bhattis prognose er svært dyster og svært vanskelig — nærmest umulig — å behandle».

PST slo full alarm da de fikk informasjon om at en kjent norsk kriminell hadde fått tak i automatvåpen og sprengstoff for å ta livet av karikaturtegneren Kurt Westergaard i Oslo.Skulle drepes med sprengstoff (Bhatti 2002: Jeg lever for islam, og hater norske verdier.)

Kreativ kitman

Man må lade den uheldigt navngivne Nadir Ahmed at hans tilgang til islam-apologi er forfriskende anderledes og ørevenlig i forhold til hvad man kender og forventer. Her er ingen skingre beskyldninger om alskens had og intolerance mod opponenten David Wood fra den kristne organisation Acts 17. Stemmelejet er så afdæmpet at man umiddelbart bemærker det, og nervøst afventer det frådende angrebs komme. I stedet får man ulden tale i usædvanlige mængder. Der er faktisk det velkendte ‘kontekst’-kort, hvor påstanden er at den famøse sura 9:29 betyder noget helt andet end kristne og andre ikkemuslimer påstår – faktisk det modsatte af hvad enhver kan læse at der står:

Sura 9 (Omvendelse) vers 29

Bekæmp dem, som ikke tror på Gud og den yderste dag, og som ikke forbyder, hvad Gud og Hans udsending forbyder; og blandt dem, der har fået Skriften, skal I bekæmpe dem, der ikke bekender sig til den sande religion, indtil de kuet er rede til at betale skat!

Hvad Ahmed ikke oplyser er at islamiske lærde den dag i dag læser verset som det står skrevet, dvs. som almengyldigt, og ikke som den udstrakte hånd til kristne i 600-tallet han prøver at udlægge det som. Han fortæller heller ikke at budskabet bekræftes i talløse andre islamiske helligtekster. Klippet her er noget af en ørkenvandring indtil den altid klare og vittige David Wood kommer på banen, men værd at se for en tilgang til apologi der måske har bedre chancer for at ringe klokker hos pæne vestlige mennesker end man er forvænt med (LFPC).

Thorning reddet af Ørum og 198 færøske stemmer

Et af de mest besynderlige valg i lange tider. Morten Uhrskov kommenterer det detaljeret her: Nogen noget forpjuskede vindere. I min egen valgkreds fik SF, R og Enhl. alene et flertal på 51.5 af stemmerne, men her bor også kun “bureaukrater, bøsser og operasangere,” som min ven, der er fra en jordbunden midjysk provinsby, siger det. Og så er der mig. Jeg holdt hånden under DF, så de fik hele 4 % af stemmerne…… Man ser på kortet nedenfor, at operasangerne er flokdyr og bor ret koncentreret i små enklaver. Et operahus i Nakskov og Svendborg må være det næste, vores nye kultusminister “islamofobi-Jensen” får bygget. Der må være arkitekter, der kan bygge dem sammen med en stormoské. To templer for de progressive under ét og samme tag, en forbrødring af jødehaderne Wagner og Muhammed. Valgdeltagelsen var hele 87.70, den højeste i 27 år, og det kimser demokrater jo ikke af. Det må være det bedste nederlag, DF og V nogensinde har lidt.

Sølle 396 stemmer skilte Socialdemokratiet og det borgerlige parti Folkeflokken og sikrede dermed rød blok 1 mandat til Socialdemokratiet på Færøerne, hvor stemmeprocenten kun nåede 59%. Hvis 198 af Socialdemokratiets stemmer dermed i stedet var gået til Folkeflokken, så havde de røde mistet dette mandat. De nordatlantiske mandater ville således være blevet fordelt med 2 til hver blok.Hvis Ørum derudover ikke havde lavet stemmespild med 28.000 stemmer havde kristendemokraterne fået 2 mandater, som dermed var gået fra rød til blå blok. Dermed ville stillingen have været 89/90 i stedet for 92/87 til rød blok. 180 grader

Göteborgsförorten Backa – Janne Josefsson – Uppdrag Granskning, et uddrag af min. 57:70 (2011-09-14) Skyderier på Hisingen. Mord på Hisingen.

Välfärdsstaten, ömsesidigheten, och den stora bluffen

Essä av Kenneth Karlsson

Tre främmande länder har jag bott i, och då räknar jag inte in Skåne: Förenade Arabemiraten (2 år), Norge (2,5 år), och Spanien (snart 16 år). I alla dessa länder har jag varit en legal invandrare med mina papper i ordning; det har också i alla tre fall handlat om arbetskraftsinvandring.

När det gäller svenskar som flyttar ut ur Sverige så tror jag att mitt exempel är tämligen typiskt – man flyttar för att få arbete eller studera samtidigt som man är intresserad av att uppleva en ny kultur; det betyder att svenskar som flyttar utomlands relativt snabbt anpassar sig till de nya förhållandena i kraft av att man klarar sig själv och ofta har en nyfiken och öppen attityd till den nya miljön.

Svenskar flyttar inte som flyktingar, även om det finns några få kverulanter som använder det ordet också – skatteflyktingar – men de kan vi glömma i det här sammanhanget.

Tankelek

Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken, att Sverige blir utsatt för krig och förtryck, och att stora delar av befolkningen tvingas fly för att klara livhanken. Vart flyr då svensken? Troligtvis över gränsen till Norge, Finland, eller Danmark. Vissa tar sig kanske till de baltiska staterna, till Polen, eller Tyskland, medan andra kan välja att ta sig till Storbritannien, USA, eller varför inte till Spanien.

Svensken skulle med stor sannolikhet inte fly till norra Afrika, till Mellanöstern, eller till främre Asien. Inte heller till Indien eller Kina eller ens Japan. Varför inte? Den frågan kan vem som helst svara på, orsakerna är uppenbara – geografiska avstånd i kombination med helt annan kultur plus i de flesta fall dåligt fungerande samhällen vad gäller ekonomi och demokrati.

De två största etniska grupper inom flyktingskaran som Sverige tagit emot de senaste åren utgörs av irakier och somalier. Varför väljer en relativt stor del av de irakiska och somaliska flyktingarna att fly, inte till geografiskt närbelägna samhällen, utan hellre till detta avlägsna land, dessutom ett land med en för en irakier eller en somalier troligtvis helt främmande kultur, vad gäller religion, kvinnosyn och demokrati? Även den frågan kan vem som helst svara på: det handlar om pengar.

Ekonomi är den absolut starkaste drivkraften bakom varför flyktingströmmen från MENA-länderna (Mellanöstern och Norra Afrika) går till Europa, och då inte minst till Sverige. Eller som man i en välmenande offentlig utredning från 1979 kunde förutspå: ”Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål”. Med andra ord: flyktingcharter.

Ekonomiska drivkrafter

Pengar är en stark drivkraft. Vi är beredda att göra rätt mycket för pengar, som till exempel att jobba i fabrik i 45 år. I det normala arrangemanget, vad gäller pengarnas makt och drivkraft, ligger oftast ett kontrakt i botten. Gör du det och det så betalar jag dig så och så mycket – så ser till exempel mitt kontrakt ut med min arbetsgivare, och med min städerska Aida. En ömsesidighet uppstår, som i princip när som helst kan rivas itu om någon part inte håller vad den lovar. Det här är en ekonomisk grundval som alla demokratiska samhällen bygger på.

Då pengar är denna starka motiverare uppstår inte sällan situationer där människan försöker tillskansa sig pengar utan att bidra med motsvarande insats. Bankrån är ett sådant exempel. Svindleri är ett annat. Mutor ett tredje. Det här är brott mot det gemensamma samhällskontraktet, som i vår del av världen inte är accepterat och som därför kan leda till inte bara fängelsestraff utan också till social uteslutning.

Det finns dock också en gråzon, mellan det tydliga samhällskontraktet och det uppenbara brytandet av denna regel. Gråzonen kan illustreras av mannen som simulerar en ryggskada och får förtidspension vid 50 års ålder, trots att han mycket väl skulle ha kunnat fortsätta jobba i tio år till. Det här är inte okej i folks ögon, men då det inte är helt lätt att bevisa skuldbördan, lyfts sällan problematiken upp i offentligheten.

Det samhälle som tillåter en alltför stor gråzon riskerar att bli utnyttjat av en stor del av befolkningen. Att ha en så liten gråzon som möjligt torde därför vara en viktig målsättning för varje samhälle som önskar att fungera någorlunda väl.

En sådan grå, ogenomlyst zon, innehållandes en lockande mängd pengar, kan också bevisligen motivera människor från avlägsna länder att söka sig till vårt land. Det vet Domenico Lucano, borgmästare i den lilla italienska staden Riace. Han uttalar sig om de 150 palestinier som fått flyktingasyl i Italien, men som efter några år i Riace, där de inte garanteras försörjning av staten, flytt vidare till Sverige i hopp om att få ny flyktingasyl. Lucano säger att enda anledningen till att man valt Sverige är på grund av ett generöst bidragssystem som kan försörja dem livet ut.

Välfärdsstaten

Den svenska välfärdsstaten bygger till stor del på det ömsesidiga kontrakt jag skisserat i kapitlet ovan. Vill man hitta en startpunkt kan man nämna 1938 då arbetarorganisationen LO slöt ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där man i samförstånd reglerade hur man skulle agera i samhället.

Innan 1938 visade sig inte sällan klasskampen i sin nakna brutalitet. Mest var det arbetsgivarsidan som bromsade och förnekade rättvisa och bättre mänskliga förhållanden för den växande arbetarklassen. Socialdemokratin tycktes emellertid förstå hur man skulle gå tillväga, samtidigt som arbetsgivarsidan var pressad av vetskapen om kapitalismens nyligen upplevda kris. Saltsjöbadsavtalet var med andra ord en slags kompromiss, ett fredsfördrag, ett kontrakt som satte sig över eventuella motsättningar, i syfte att hitta gemensamma, mer fredliga, lösningar.

Tillsammans med socialdemokratins vision om Folkhemmet kom detta att leda fram till det vi idag kallar för Välfärdsstaten – en stat som önskar skapa bäst möjliga förutsättningar för sina medborgare och som i sin välfärd också tar hand om de svagaste; en väv av ömsesidiga beslut och relationer som tillsammans utgör vårt samhälle. Motsättningar fortsätter förvisso existera, men generellt sett hanteras dessa under fredliga och civiliserade former.

Det här sättet, att hellre försöka begränsa konfliktvågorna än att låta de löpa fritt, har bidragit till det vi idag kan igenkänna som ”Sverige”eller som ”Det typiskt svenska”; ett i stort vällyckat projekt som på många nivåer präglar våra handlingsmönster och som starkt bidragit till att lyfta ett fattigt land till att bli ett av de mest välmående.

Tittar man närmare på vad som utgör grunden i det gemensamma samhällskontraktet hittar man fyra nödvändiga fundament, fyra pelare.

Först, Arbete. Man ska arbeta, för att bygga landet, och detta arbete ska betalas skäligt. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja arbeta.

Dels handlar det om Demokrati. Demokratin är en förutsättning för välfärdsstaten. Yttrandefrihet, pressfrihet, politisk frihet; men också en kulturell demokratisk skolning som innehåller kvinnans och barnens rättigheter, sanitet, och förnuft i ekonomiska- och utbildningsfrågor. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja ha denna demokrati.

För det tredje handlar det om Fördelning. Välfärdsstaten skall utan att bryta mot äganderätten eller andra demokratiska ordningar sträva efter att i bästa förmåga fördela de vinster som arbetet genererar. På så sätt kan samhället också vettigt sörja för dem som av någon anledning inte kan delta i den direkta produktionen. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor istället för att nyttja denna fördelning enbart skulle vilja utnyttja den.

Till sist handlar det om Avgränsning. Utan den sociala konstruktion som en stabil nationsgräns är hade aldrig välfärdssamhället kunnat byggas; det gemensamma projektet blev genom landets avgränsning möjligt att genomföras. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att de styrande i Sverige en dag skulle betrakta gränser som något klandervärt.

En välfärdsstat, som vi känner den, kan inte fungera om så bara en enda av dessa pelare rasar samman. Utan arbete, finns ingenting att bygga med. Utan demokrati, så tystnar utvecklingen och det frigörande tankeutbytet. Utan fördelning, upprätthålls orättfärdiga klyftor. Utan avgränsning, rinner allt ut i sanden.

Kulturella skillnader

Måste ett samhälle vara kulturellt homogent för att fungera bra? Nej, inte om vi med kultur menar ytliga fenomen såsom vad man äter för mat, vad man berättar för historier, vilken musik man lyssnar på och så vidare. I själva verket är varje land uppbyggt runt en mängd sådana här olika kulturella signaturer; mångfalden kan vara enorm. Det finns till exempel kulturella skillnader mellan olika småbyar i Norrland, små dialektala skillnader, skillnader i sättet att tillaga vissa maträtter, till och med skillnader i temperament. Det finns förstås också ännu större sådana kulturella skillnader mellan de olika regionerna i ett land.

När jag flyttade till Skåne från Norrland, där jag är född och uppvuxen, och gifte mig med en tös från Malmö, frågade jag min svärfar, en inbiten malmöit, om jag nånsin kunde räkna med att bli en riktig skåning. Han tänkte efter i en sekund och svarade: ”Aldrig”.

Det här är ytliga kulturella skillnader som vi accepterar och odlar utan att det på något sätt känns hotfullt för det gemensamma samhällsprojektet. Vi kan som utbölingar i en annan del av landet förstås känna oss främmande, men det är mer av ett privatpsykologiskt dilemma än något annat.

Uppstår kulturella skillnader emellertid på ett djupare plan, kan följderna bli svårare, via destruktiva friktioner och splittringar i samhället. Vad kan då betraktas som djupare kulturella fenomen? Ekonomen Tino Sanandaji uttryckte det så här på ett seminarium i Almedalen sommaren 2011: ”Det jag menar…är de informella spelregler som styr samhället. Det handlar om värderingar och det handlar om normer.”

När jag flyttade till Skåne utmärkte jag mig framför allt genom min annorlunda dialekt. I övrigt, vad gällde syn på lagar och regler, demokrati och t.ex. kvinnans rättigheter, skilde jag mig inte från den gängse malmöiten.

När jag flyttade till Förenade Arabemiraten (UAE) dock, skilde jag mig avsevärt i dessa frågor från den lokala befolkningen, trots att UAE ändå måste betraktas som relativt liberalt för att vara ett muslimskt land. För att undvika konflikt var jag tvungen att anpassa mig till de regler som fanns på plats. Jag kunde äta min svenska mat, lyssna på min musik, i stort sett klä mig som jag alltid brukar, men jag kunde inte för ett ögonblick räkna med att min bakgrund och mina grundnormer skulle respekteras framför landets egna lagar och förordningar. Det kan förstås vara svårt att leva i en så pass diametral kulturell motsats, men det går om man anpassar sig, och klarar man inte av det kan man alltid resa vidare. Vilket jag gjorde efter två år.

Att bo i Norge hade också sina kulturella utmaningar, men enbart på det ytliga planet.

Spanien och Costa del Sol, där jag nu bor, är egentligen samma sak som Norge, fast med några intressanta skillnader. Den lilla spanska landremsan som sträcker sig från Nerja ner till Gibraltar är för Europa ett unikt multikulturellt ”experiment” (möjligtvis kan Monaco, Mallorca och Kanarieöarna också nämnas i sammanhanget), som uppstått på grund av ett jämnt och bra klimat, bra flygförbindelser, och ett överskott av pengar i de nordeuropeiska och östeuropeiska länderna. Här trängs finländare, danskar, norrmän, svenskar, engelsmän, irländare, holländare, tyskar, ryssar, med den inhemska spanska befolkningen. Och i stort sett sker detta friktionsfritt.

Hur kan det komma sig? Jo de ytliga kulturella uttrycken tillåts hållas intakta, men på det djupare planet råder ömsesidighet och konsensus; ”de informella spelregler som styr samhället” är alltså intakta; ingen förnekar eller utmanar de fyra pelarna – Arbete, Demokrati, Fördelning, och Avgränsning.

Att fly och få skydd

Det är naturligt för oss människor att ge skydd till den som är hotad till livet. Skydd, ett mål mat, och en säng att vila i. Inga motprestationer krävs. Det omedelbara skyddet är det viktiga. Sträcker sig emellertid skyddsbehovet över en längre tid, veckor, månader, år, uppstår naturligt en annan situation, där den som erbjuder skyddet, maten och sovplatsen, börjar ställa vissa förväntningar på den som är jagad. Denne bör i alla fall tvätta sängkläderna själv, kanske också hjälpa till att bereda maten och delta i andra dagliga göromål som ett hushåll kräver. Efterhand som tiden går, och flyktingen förhoppningsvis bidrar med sitt strå till stacken, kan denne successivt till och med bli en naturlig del av gemenskapen, och bli erbjuden att stanna trots att hotet är borta och det finns möjlighet att återvända till den egna boplatsen.

Men vad händer med relationen om denna förväntade ömsesidighet uteblir? Jag återkommer strax till den frågan, först lite historik.

De som sökt sig till oss

Læs mere »

8.483 stemmer skilte de røde og blå – Regeringen holder ikke fire år, DF får comeback.

Problemerne for “de vindende” er skitseret i posten nedenfor, også i JP´s leder “Tabernes Sejr” Den såkaldte sejr var med den snævrest mulige margin, endda hjulpet på vej af de nordatlantiske mandater. Venstre gik frem og er stadig Danmarks største parti, Dansk Folkeparti gik marginalt tilbage til trods for at et nyt borgerligt parti lagde beslag på 6 % af stemmerne. Valgets store tabere er SF og de Konservative, og dernæst socialdemokraterne, der ikke kan rejse sig fra det historiske lavpunkt i 2007.

Jeg sad til valgmiddag i aftes. Jeg sagde: “Hvis vinkelskriveren Barfoed havde det mindste format, havde han sagt i sin tale: “Kære venner, Jeg annoncerer i dag, at K slår sig sammen med R, så ved I i al fremtid hvor I har borgerlige, apolitiske nydeligheder samlet. Skal vi ikke kalde partiet for “Peter Norsks Radikal-Konservative Koalition?” Den underholdning måtte vi undvære, der er grænser for, hvor underholdende underholdningen skal være. Barfoed, der har kastet smuds på DF, der i ti år har holdt ham ved magten. Barfoed, der ville træde ind i Euroen netop som den er ved at kollapse. Fri os helt for et “konservativt” parti, tak, en forsamling der så længe min hukommelse strækker sig, forgæves har forsøgt at begå selvmord. Udfri dem dog ud af deres pinsler, det er synd for dem.

Kjærsgaard holdt en tale, der viste hendes politiske tæft og hendes format. Hun har helt gennemskuet hvilken situation, Helle Thornings parti har bragt sig selv ud i. Ingen af Thorning og Søvndals tilhørere har det. Kjærsgaard er den snedigste hjemmehjælper, dette land endnu har set. Hendes formidable fysiske form, sikrer hende ti år i endnu i dansk politik, og hendes største øjeblikke kan hun sagtens have tilgode.

Unge mennesker, hovedsageligt kvinder med blanke øjne, til hvem man bare havde lyst til at sige som Løkke: “I har bare nøglerne til låns en kort tid.” Eller som Søren Ulrik Thomsen: “Blanke øjne skal man have i kirken. Politik skal være kedelig.” Og tilføje: “Kære veninder: Når I er 50, lever I i et Europa i krig. Jeres egne partier har sendt jer og jeres til den tid 20 årige børn ud i krig med politisk islam. I tror, jeg ser spøgelser, men I har ikke studeret hverken islam eller historien, og den skole I har gået i, har været absolut værdiløs. Jeg har undersøgt det. Man kan selvfølgelig ikke advare jer imod noget som helst, men man kunne måske bede jer studere, hvordan det hidtil er gået for sig, nu I skal ud i livet og have en skæbne:

“ Why the Peaceful Majority is Irrelevant. Er der bare 5% politisk islam, der vil i krig med jer, kommer I i krig. Nyd jeres illusioner mens I er unge, og mens I endnu kan køre på fribillet.” Det samme må man sige til Thorning, hvis parti der har gjort hele dette mareridtsscenarie muligt via deres uvidenhed. Man kan ganske vist ikke beskytte jer imod jer selv, man kan kun sætte det på skrift, så ingen senere kan påstå, at I ikke var advarede.

Svensk politik er pop i endnu højere grad end dansk. Det er pop, fordi de virkelige interessenter gerne vil have de virkelige beslutninger for sig selv, uanset at deres dannelsesniveau aldrig har kunnet leve op til deres oppustede billede af egen betydning. Deres hidtidige uforholdsmæssigt store betydning lå i magten over informationerne, og den er brudt med nettets fremkomst. Sverige er et teaterdemokrati. I aftes så jeg dansk TV, og det var også kvalmende teater. Man manglede bare reklamebokkene.

Det er et nummer i Sverige, om statslederen er kvinde eller ej. Det er uden betydning. Der er ingen tyskere, der skænker det en tanke, om Merkel er kvinde eller mand.Tyskerne synker ikke til så fjantede dybder. Jeg sad til valgaften med tre af mine mest informerede, mest skattede kvindelige venner, og der er ingen af dem, jeg ikke hellere ville se som statsminister, end Helle Thorning. De er belæste, kloge, erfarne gennem årtier og nødvendig nyorientering, og de har alt det Thorning mangler. De har ikke bare læst bøger, de har skrevet dem selv.

Vi finder givetvis tilbage i Danmark igen, med eller uden socialdemokraterne. Fantaster i R, SF og Enhl. bliver udrangerede, de er en lille generende pukkel på en lang, folkelig erkendelse, der strækker sig over årtier. I den sammenhæng, var dagens valg antagelig fuldstændigt ubetydeligt. Søren Krarup har sagt, at introduktionen af islam i Europa, er en hundredeårig bevægelse. Dette valg bliver en øjenåbner, også de borgelige havde brug for efter ti år. De er kun ved begyndelsen. Alt det andet er midlertidig signalstøj, de der har TV , tror er noget stort, for vi er sat på en skæbne, der kværner videre helt uanfægtet. Den mest rammende bogtitel gennem de sidste 10 år, er Bruce Bawers “While Europe Slept.” Danmark småsover, men kun i episoderne mellem den egentlige REM-søvn. Deri ligger vores håb om en fremtid i fred og velstand. Vores venner tolker måske den øjeblikkelige stemning: Ave Margrethe, morituri te salutant…, men jeg tror på den pludselige genopstandelse, der kommer før man aner den.

Paris: Slut med gadebønnerne, her kommer moskéen

Muslim community leaders reached an agreement with police on Wednesday to open a mosque in the north of Paris, aimed at bringing to an end prayers in the street in the Goutte d’Or quarter of the city.

The agreement was reached just before an official ban on prayers in the street is implemented across the country.

In an interview with Le Figaro, interior minister Claude Guéant confirmed the agreement had been signed on Wednesday evening and said he would remain “vigilant without fail” about ending street prayers.

“Praying in the street is not dignified as a religious practice,” he said. “It contravenes our principle of secularism.”

He said the new mosque would provide “an area of 2,000 square metres” and would be “rented for €30,000 a year.”

A former fire station will be used for the mosque, which can receive up to 2,700 people. […]

“There may not be armoured vehicles or soldiers, but it’s an occupation all the same and it’s hard for the locals,” she said in December 2010.
The national ban on prayers in the street comes into force on Friday. French Interior Minister Bans Street Prayers in France

Update: Paris’ muslimer vender rumpetten til forbudet:

Today a ban on street prayers officially came into force in France. But the Muslims seem to have other ideas.

[These photos were all taken this afternoon in the area mentioned in the news report below.]

This afternoon around 200 Muslims prayed in the street in the Paris district of Goutte-d’Or, despite the ban which the Interior Minister Claude Guéant committed himself to ensured was respected. Shortly after 2 pm, around 200 believers set themselves up on the pavements and road in the rue Polonceau (XVIIIth arrondissement).

Source: Le Figaro Photos: Bivouac ID

Le Figaro also reports other Muslim street prayers were seen today in Nice and Gennevilliers.

The Muslims are clearly using the street prayers as a form of extortion. In Paris, because of public concern about the street prayers, they were given an old fire station to use at a low rent. In Marseilles, they were given some premises for free. In Nice, they are clearly still trying to extort a bit more. […] Muslims Defy French Ban on Street Prayers 

Fra sociologiens frontlinje: Plyndringer udspringer af mærkevarepression

As violent scenes of rioting and looting rocked the nation last month, new research may have revealed the reason why some children as young as ten took part.

Youngsters are going to great lengths to wear branded clothes with trendy logos as they are feeling the pressure of celebrity culture and keeping up with their peers.

And when parents refuse to give in to pester power, the children then find themselves isolated in the playground, according to the study by sociologists. […] Children took part in looting and riots because they ‘feel pressured to wear designer clothes’

Hur skiljer sig Sverige från Danmark vad gäller antal utrikes födda, och hur har det förändrats de senaste tio åren? Hur hade Sveriges staplar sett ut om vi hade haft en ”dansk” politik? Affes Statistik-blogg

Vi så i forgårs, at Sverige har fået 397.411 “udenrigsfødte” ind i landet på permanent ophold de sidste ti år. Men en dansk fremmedpolitik, ville det tal have “kun” været 259.224. (Se også, hvordan Danmark ville havet set ud med svensk fremmedpolitik)

Som ventet er svenske aviser svært eksalterede over at de intellektuelle og de bidragsafhængige står til at vinde valget i dag. Den socialdemokratiske propagandatabloid Aftonbladet, der valgmorgenen i 2007 skrev under et foto af Kjærsgaard “Idag forlorar hon makten,” er lidt mere mådeholdne idag “Dansk Folkeparti går mot ett katastrofval”, hvor de så har det fra. “Katastrofen”, pyrrhussejren, tilhører helt Socialdemokraterne, SF og De Konservative. Ingen svenske medier går særlig højt op i, at 80 % af befolkningen og 80 % af partierne går ind for den forhadte danske fremmedpolitik, der ikke er så stram, at det gør noget. Jeg stemmer som jeg plejer. Det vil sige ikke på de partier, der har udelukket sig selv ved at så bag udlændingeloven af 1983, det største attentat på dansk velfærd siden 1945.¨Mangen en efterløn er røget ned i den sorte sæk. DF og Ny Alliance fandtes ikke i 1983, det forenkler valget betydeligt.

Vi har ikke skrevet meget om det valg, man kan slippe for det værste, ved ikke at have TV, hvor der skal have været overkill. Når politikerne alligevel har deponeret halvdelen af min stemme hos ikke-landsmænd i EU, så er valgets aktører kun halvt så interessante for mig, og så skulle da pokker lade sig fodre med dem dobbelt så meget.

Hvis Thorning bliver statsminister, så er der ingen ende på de problemer hun kan få, og det er bare dem, der kan forudsiges. Administrering af den økonomiske krise. EU´s krise. Forrykte krav fra R og en sæk hel- og hvalvkommunistiske lopper i SF og Enhls. bagland står bare først i køen. De problemer der ikke kan forudsiges, kan gøre Thorning gråhåret overnight. Endnu en krig i Mellemøsten og omfattende optøjer i danske gader igen, er i den blideste ende af, hvad der kan tænkes..

At spå en rød regering en temmelig kort levetid, er ikke noget langt skud. I årevis havde vi slet ingen opposition i Danmark, og det skal man jo have. Den vi har set de seneste år, har så mange indbyggede modsætninger, at den ikke er langtidsholdbar. Maksimalt fire år inden alle bukserne sprænger. Det hele bliver lidt mindre kedeligt, end det har været, og er det skidt for landet, er det godt for kommentatorerne ved ringside, strikkekonerne ved guillotinen. De har overlevet så mange andre forhåbningsfulde, der for en stund følte sig udvalgte. – (En exit poll kl 15:30 giver det tættest mulige opløb: 89-86 i mandater til oppositionen.) Vælgere, der arbejder, er endnu ikke med i den.

Og gadebålene og den infantile karnevalsstemning starter om 4, 3, 2, 1 …..

Nej, selvfølgelig ved jeg ikke hvordan et eventuelt skifte fra såkaldt “blå” til rød blok vil arte sig, men i og med at der i de sidste 10 år er opbygget et frådende had til Dansk Folkeparti med klare ‘lynch mob’-overtoner, er det svært at forestille sig at den fløj der lægger så stor, så stor vægt på fremvisning af egne rene følelser ikke vil få en infantiliseret kartarsisoplevelse når de røde tager over. Fakkeltogs-genet vil instinktmæssigt anspore til en kollektiv manifestation på den ene eller den anden måde.

Som Steen har jeg droppet tv, og betragter mainstreammediernes valgcirkus med overbærenhed og foragt, men først og fremmest med ligegyldighed, når nu en stor del af hverdagen går med at læse om de store bevægelser i verden som ingen andedamspolitik af den ene eller den anden blok kan stille noget op over for. Det måske allermest magtpåliggende for denne blogger er at undgå at blive et spejlbillede af venstrefløjens og Politiken-segmentets monomane hadkampagne mod den siddende regering. Mere uværdigt kan det ikke blive, så sporene skræmmer.

Af samme grund vægrer jeg mig også ved at fortælle om min egen stemmeafgivelse, for jeg, en arme synder drevet af urene motiver om egen sikkerhed på bekostning af den verden der banker på døren, er slet ikke betydningsfuld. Når jeg nævner at jeg stemte DF, efter at have overvejet at stemme blankt ud fra de samme overvejelser som Morten Uhrskov har gjort sig, er det kun for at pege på at signalværdien af anti-elitære partier i Europa er en kendsgerning, og noget der pisser samme menings-elite af langt ud over hvad der er rationelt belæg for. Som illustration henvises der til historien vi bragte i går om Der Spiegels groteske smædeartikel.

En Thorning-regering vil her og nu fjerne DF-stenen i skoen og give anledning til en stakket glæde hos de pæne og de anstændige. Til gengæld venter der jo et uafviseligt reality check, både mht. realiteterne i omverdenen, som mht. regeringens embedsførelse (LFPC)

Bin Laden’s Spy In America

Lidt at “slappe af” fra valget med. Fra 2006 men hyperaktuel. Man tror simpelthen ikke det er muligt, at amerikanerne har kunnet være så blinde, sløsede og naive. Hvert minut i denne film begår de en fatal fejl. Spørgsmålet er, hvor mange liv skal de koste fremover? Det samme kunne man spørge det Folketing, Danmark vælger i dag. Man må håbe, at FE og PET har nogenlunde snøre i de farligste af dem, befolkningen sætter i førersædet. En højst seværdig dokumentar.

Find out how a master spy for Egyptian Islamic Jihad and al Qaeda, Ali Mohamed, managed to “triple cross” U.S. intelligence for more than 14 years, aiding the growth of al Qaeda into a worldwide terrorist organization.

Frygt og bæven på Brussels’ bonede gange

Med så mange bolde i luften er det umuligt for os der har levet i den måske mest velstående og stabile periode nogensinde at gætte på hvad der er at foretrække: Et dødsstød til EUs semi-totalitære ambitioner og en pris i form af fattigdom og usikkerhed, eller fortsat stabilitet samtidig med at vores frihed tages langsomt fra os i det som Fjordman har betegnet EUs “statskup i slow motion“. Vi ved bare at ingen valgløfter fra Helle Thorning-Schmidt eller Lars Løkke Rasmussen vil ændre udfaldet af gældskrisen i Sydeuropa en millimeter.

Interessant observation som Richard Fernandez gør her: Den amerikanske Tea Party-bevægelse udspringer af ærkeamerikanske traditioner, i modsætning til de anti-elitære partier her i Europa. Som vi har gjort opmærksom på før, er der på mange måder nogle oplagte paralleller mellem partier som DF eller hollandske PVV, og The Tea Party, og i høj grad også på den tilsvining begge parter mødes med af meningseliten. Måske har den amerikanske bevægelse alligevel lettere ved at få fodfæste, netop fordi den altid har eksisteret og ikke kan slås i hartkorn med totalitære perioder i landets historie? (LFPC)

[…] But even the BBC now admits that “fear is coursing through the corridors of Brussels.” It is a fear, the BBC says, which has been there for some time, like a nightmare lurking in the background, like the dim awareness that the bill from the credit card company is in the mail. And now the envelope has arrived, bearing the shiny bright logo of the finance company. And it’s all they can do to slit the envelope open and turn the page quiveringly to the page which says “amount due.” […]

The old system is visibly sinking and its captains are visibly confused, milling around on deck, now running here, now running there. The problem they face is that there is now no policy action consistent with the survival of their power. They have to let go to live but are too greedy to relinquish the perquisites of sham power without more urgency.

The giant state hasn’t got the money to pay for its continuation, but it cannot bring itself to abandon is most cherished dreams of “progress.” The socialist catalog of “gains” has ultimately proved to be an itemized list of debts. “Pay before.” Merkel herself has said that when the end comes, it will be swift: “a domino effect” was how she put it. The question is not now “if,” but “when” the dominoes fall.

Perhaps the only advantage America has over Europe is not that Obama is a better leader than Merkel, but that U.S. political tradition has given rise to a popular movement determined to amend things, without resort to fascism or dictatorships. The Tea Party may not provide an end point, but it certainly serves as a starting line. […] Richard Fernandez: ‘Fear Is Coursing through the Corridors of Brussels’