Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Sett uppifrÄn Àr Nordkorea nattetid en stor mörk flÀck, lika svart som havet. Ett land nÀstan lika stort som England, försÀnkt i totalt mörker. I söder glittrar ljusen frÄn Sydkorea, i norr och vÀster frÄn Kina som miljoner lysande vita prickar. NÀr mörkret faller försvinner de nordkoreanska byarna in i skymningen. Natten slukar de smÄ lÄga husen. Till och med i huvudstaden Pyongyang kan man nattetid promenera i mitten av en gata utan att se husen pÄ sidorna. Den hÄrda elransoneringen medger bara tillgÄng till elektricitet nÄgon timme dÄ och dÄ. Sedan Nordkorea slÀcktes ned i början av 1990-talet lever 23 miljoner mÀnniskor i detta svarta hÄl.
LÀnge höll Kina och Sovjetunionen Nordkorea under armarna och stöttade med pengar och subventionerade varor. Tre fjÀrdedelar av landets brÀnsle och tvÄ tredjedelar av livsmedelsimporten kom frÄn Kina. Men leverantörerna tröttnade pÄ att inte fÄ betalt. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet försvann stödet för Demokratiska folkrepubliken Korea. Utan billig olja och subventionerade rÄvaror stannade fabrikerna. Ekonomi och infrastruktur i en av de sista kommunistiska diktaturerna kollapsade. Under 90-talet svalt upp till tvÄ miljoner nordkoreaner ihjÀl. Nordkorea Àr en katastrof för sina invÄnare, men ocksÄ för dem som har lyckats fly dÀrifrÄn. Kvar finns deras anhöriga som de aldrig kommer att fÄ se igen. Alla försök att fly Àr förknippade med livsfara. De som tillfÄngatas avrÀttas eller interneras i arbetslÀger. Omkring 200 000 fÄngar hÄlls inspÀrrade i lÀgren.
Det finns vittnesmÄl om systematiska massavrÀttningar och att hela familjer gasas ihjÀl, som en del av militÀra experiment. Det finns ocksÄ rapporter om att den nordkoreanska militÀren anvÀnder handikappade barn som försökskaniner nÀr man testar biologiska och kemiska stridsmedel. All information som lÀcker ut Àr ett nederlag för regimen som skyddar sig mot insyn bakom vÀrldens mest effektiva jÀrnridÄ.
Ă
siktsdiktaturens mörker
JÀmsides med det reella mörkret ligger ett annat mörker tungt över Nordkorea. Det Àr tystnadens, rÀdslans och Äsiktsdiktaturens mörker. Alltsedan landets ledare Kim Il Sung (1912-1994) kom till makten 1948 Àr landet en av de grymmaste och mest repressiva av vÀrldens diktaturer. Man kan bli avrÀttad för förrÀderi för att ha sÄlt utlÀndska DVD-filmer eller skickad till arbetslÀger för en struntsak. Mobila polisstyrkor har rÀtt att nÀr som helst klampa in i mÀnniskors hem och till exempel kontrollera att elektricitetskvoten inte överskrids genom att man anvÀnder en glödlampa som Àr starkare Àn 40 watt. Eller ifall man har nattgÀster utan resetillstÄnd.
Landet genomsyras av spioneri och angiveri. Varje medborgare förvĂ€ntas vara statens ögon och öron och rapportera misstĂ€nka företeelser. PĂ„ femtio personer finns det minst en angivare. Det Ă€r betydligt fler Ă€n DDR:s ökĂ€nda sĂ€kerhetspolis Stasi, enligt uppgifter i Stasis öppnade arkiv. Ăverallt finns spioner frĂ„n de olika underrĂ€ttelsetjĂ€nsterna. Man pratar inte politik med nĂ„gon nĂ€r man bor i Nordkorea. Inte med sin bĂ€ste vĂ€n, inte med sina lĂ€rare eller förĂ€ldrar och absolut inte med sin flick- eller pojkvĂ€n. Indoktrineringen börjar tidigt med de minsta barnen. TrĂ€ning i att dyrka den store ledaren pĂ„gĂ„r under de upp till fjorton timmar lĂ„nga dagarna som barnen tillbringar i fabrikernas daghem. Varenda sĂ„ng, film, tidningsartikel och affisch framstĂ€ller hĂ€rskaren som en gud. SĂ„gklingor av misstĂ€nksamhet och rĂ€dsla skĂ€r rakt igenom och trasar sönder samhĂ€llets minsta bestĂ„ndsdel, familjerna. För att uppmuntra angiveri inom familjen trycker tidningarna artiklar om hjĂ€ltemodiga barn som har angett sina förĂ€ldrar. De framstĂ€lls som berömvĂ€rda förebilder.
Omöjligt att arbeta som journalist i Nordkorea
Vad gör en totalitĂ€r makt med mĂ€nniskor? Vad Ă€r yttrandefriheten vĂ€rd? Medan debatten pĂ„gĂ„r om det sĂ„ kallade ânĂ€thatetâ – det vill sĂ€ga mediakonsumenternas reaktion mot Ă„rtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklĂ€dd till journalistik – lĂ€ser jag âInget att avundas. Vardagsliv i Nordkoreaâ skriven av Barbara Demick, korrespondent för Los Angeles Times i Beijing, tidigare i Sydkoreas huvudstad Seoul. Amerikansk originaltitel: âNothing to envy. Real lives in North Koreaâ.
Boken belönades med BBC:s prestigefyllda reportagebokspris Samuel Johnsonpriset 2010 och nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset.
Barbara Demick Ă€r en av de journalister som har lyckats ta sig in i det slutna landet â bara för att uppleva att det Ă€r omöjligt att arbeta som vĂ€sterlĂ€ndsk journalist dĂ€r. Som journalist Ă€r man stĂ€ndigt övervakad av vakter som har till uppgift att förhindra oönskade samtal och se till att besökaren hĂ„ller sig till en noga utstakad resvĂ€g. Att ta kontakt med vanliga medborgare Ă€r förbjudet. Och om man trots alla hinder skulle lyckas fĂ„ kontakt med en medborgare, vad skulle han eller hon sĂ€ga? Nordkoreanernas tankar Ă€r Ă€nda frĂ„n födseln kolonialiserade av den kommunistiska regimen. Varje ord och tanke Ă€gs av staten.
Man fÄr inte tÀnka för mycket
Barbara Demick valde en annan vÀg. Hon började intervjua nordkoreaner som hade hoppat av och flytt till Kina eller Sydkorea. Deras berÀttelser ger tydliga och skakande svar pÄ vad som hÀnder med mÀnniskor nÀr de underkastas en totalitÀr diktatur. Den totalitÀra makten ockuperar deras sinnen och spÀrrar in dem i fysisk och psykisk fÄngenskap. Den förvandlar invÄnarna till tomma skal utan egna tankar, gör dem till produktionsenheter utan sjÀl vars enda funktion Àr att tjÀna staten. NÀr man inte fÄr tÀnka och tala fritt reduceras man till en skugga av vad man Àr Àmnad att vara. Angiveriet och rÀdslan kryper under skinnet, tar ifrÄn mÀnniskorna deras tillit och tillförsikt och planterar istÀllet tvivel och misstÀnksamhet.
I Nordkorea finns inga förutsÀttningar för en revolt som liknar dem som har störtat andra totalitÀra regimer. HÀr Àr ingen PragvÄr möjlig, ingen Ungernrevolt, hÀr faller ingen Berlinmur. Förtrycket Àr sÄ hÄrt att det inte gÄr att organisera nÄgot motstÄnd. Om en enskild nordkorean i denna konforma mÀnniskomassa skulle stanna upp och fundera pÄ de uppenbara motsÀgelser och lögner som han eller hon stÀndigt matas med i den statliga propagandan blir insikten outhÀrdlig: man har inget val. Befolkningen kan inte fly utan att riskera livet, inte avsÀtta sin ledare, sÀga sin mening eller protestera. De Àr inspÀrrade som rÄttor i ett land som tvingar dem till svÀlt och fruktansvÀrda umbÀranden. Hela deras liv dikteras av staten och Arbetarepartiet. Om man inte ska bli galen under sÄdana omstÀndigheter mÄste man hindra sig sjÀlv frÄn att tÀnka för mycket.
En kombination av Gud och jultomten
Antalet nordkoreaner som flyr har varit lÄgt fram till 2000-talet men ökar nu för varje Är. Under nÀstan ett halvt sekel, mellan Koreakriget och slutet av 1990-talet, flydde bara 923 nordkoreaner till Sydkorea. Det Àr en försvinnande liten siffra jÀmfört med att 21 000 östtyskar flydde till VÀst varje Är under Berlinmurens tid. Den nordkoreanska regimen har gjort allt för att lÄsa in befolkningen i landet. Men svÀlten under 1990-talet gjorde att mÄnga nordkoreaner inte sÄg sig ha nÄgot annat val Àn att fly. Sedan 2002 riskerar varje Är en jÀmn ström av nÄgra tusen mÀnniskor livet genom att hoppa av till Sydkorea via Kina eller Mongoliet. Totalt finns det nu nÄgonstans mellan 15 000 och 20 000 nordkoreanska avhoppare bland Sydkoreas 48 miljoner invÄnare.
De flyr frĂ„n ett av vĂ€rldens sista kommunisthelveten. Landets âstore faderâ Kim Il Sung ville inte bara bygga upp ett nytt land. Han ville ocksĂ„, i likhet med andra kommunistiska massmördare och despoter som Josef Stalin i Sovjet, Pol Pot i âDemokratiska Kampucheaâ och Mao Zedong i Kina, göra om den mĂ€nskliga naturen. Han ville skapa den kommunistiska idealmĂ€nniskan som inte existerar som individ utan enbart finns till för att underkasta sig kollektivets vilja. Kim Il Sungs ideologi Ă€r en hemkokt blandning av marxism och extrem nationalism. NĂ€r han kom till makten stĂ€ngde han kyrkorna, förbjöd Bibeln, deporterade troende ut till obygden och lade sjĂ€lv beslag pĂ„ platsen som Gud i kombination med jultomten – landets frĂ€lsare och ĂŒbermensch som krĂ€vde att bli avgudad och Ă€lskad av sina undersĂ„tar.
Kim Il Sung fortsÀtter att styra som död
Han styrde landet i 46 Ă„r tills han till sina undersĂ„tars oerhörda förvĂ„ning visade sig vara dödlig och avled 1994. Nordkorea Ă€r den enda kommunistiska diktatur dĂ€r makten pĂ„ monarkistiskt vis Ă€rvs frĂ„n far till son. Kim Il Sung eftertrĂ€ddes av sin son Kim Jong Il, som har en sviktande hĂ€lsa.Förberedelser pĂ„gĂ„r dĂ€rför för att ge makten vidare till Kim Jong Ils yngste son Kim Yong Un, född 1982 eller 1983. Kim Yong Un, som Ă€r en nolla till och med i nordkoreanska ögon, lever i sin farfars skugga â Nordkorea Ă€r antagligen det enda land i vĂ€rlden dĂ€r en död person kan fortsĂ€tta styra landet. Genom ett konstitutionstillĂ€gg frĂ„n 1998 Ă€r Kim Il Sung utnĂ€mnd till republikens evige president. FrĂ„n sitt klimatkontrollerade mausoleum under Det Eviga Livets torn styr hans ande fortfarande landet. Som centra för den exempellösa personkulten fungerar de 34 000 statyer av honom som enligt uppgift finns i landet. I samband med hans död Ă€ndrades kalendern sĂ„ att tiden i fortsĂ€ttningen skulle rĂ€knas frĂ„n Kim Il Sungs födelseĂ„r 1912 istĂ€llet för frĂ„n Kristi födelse.
Statligt anbefallda grÄtorgier
Kim Il Sungs död försatte landet i chock. MĂ„nga nordkoreaner hade pĂ„ fullt allvar trott att han var odödlig. Om âden store marskalkenâ kunde dö, dĂ„ kunde vad som helst hĂ€nda. Under tio dagar i juli 1994 tvingas invĂ„narna att manifestera veritabla orgier i statligt anbefalld sorg. Sörjandet blev en patriotisk plikt, en tĂ€vling i vem som kunde grĂ„ta högst och mest. NĂ„gra av grĂ„torgierna kan ses pĂ„ den hĂ€r filmen.
Utan tvekan sörjde mÄnga pÄ riktigt, och chocken fick antalet dödsfall i stroke och hjÀrtinfarkt att öka markant. Andra tog sina egna liv i förtvivlan. För alla medborgare var det uppenbart att deras vÀl och ve hÀngde pÄ förmÄgan att pressa fram trovÀrdiga tÄrar.
Mönstermedborgaren fru Song
I varje nordkoreanskt hem Àr invÄnarna skyldiga att ha portrÀtt av Kim Il Sung och Kim Jong Il pÄ vÀggen. Arbetarepartiet har delat ut bilderna gratis tillsammans med en tygbit som ska förvaras i en ask under dem. Tygbiten fÄr bara anvÀndas till att rengöra portrÀtten. UngefÀr en gÄng i mÄnaden kommer inspektörer frÄn polisens kontrollenhet och undersöker om portrÀtten Àr rena. Som den sanna troende hon Àr dammar fru Song portrÀtten av Kim Il Sung och Kim Jong Il noggrant varje morgon innan hon gÄr till jobbet. Fru Song, eller Song Hee Suk som hon hette nÀr hon föddes 1945, Àr en verklig mönstermedborgare i Demokratiska folkrepubliken Korea. Hon Àr den perfekta produkten av Kim Il Sungs lÀra och den statliga indoktrinering som har format henne sedan födseln. Hennes tro pÄ kommunismen och Arbetarepartiet Àr orubblig, hennes kÀrlek till landets ledare och store fader hÀngiven och brinnande. Fru Song anfÀktas aldrig av tvivel. Hon tar Kim Il Sungs slagord i munnen som vore de de lÀckraste godsaker.
Fru Song Ă€r sjĂ€lva urbilden av en nordkoreansk kvinna, precis den typ som rollbesĂ€ttarna i propagandafilmerna brukar vĂ€lja. Hennes ansikte Ă€r runt som ett degknyte, vilket fĂ„r henne att se vĂ€lnĂ€rd ut Ă€ven nĂ€r hon inte Ă€r det. Hennes lilla rosenknoppsmun fĂ„r henne att se glad ut Ă€ven nĂ€r hon Ă€r ledsen. Hon har en okuvlig energi och en aldrig sviktande vilja att tjĂ€na sitt land och Kim Il Sung – ja hon skulle kunna dö för den Ă€lskade ledaren.
Brigaden för upprÀtthÄllande av social ordning
Tidigt har hon överlĂ€mnat sig i Arbetarepartiets famn â partiet som organiserar alla medborgares liv och fördelar allt, sĂ„vĂ€l bostĂ€der och arbeten som matransoner i enlighet med klassregistret i en centralt beslutad rangordning. En mycket pinsam hĂ€ndelse i fru Songs partilojala liv intrĂ€ffar en morgon nĂ€r hon har haft extra brĂ„ttom pĂ„ vĂ€g till en av sina 15-timmarsdagar pĂ„ arbetet vid ChosunklĂ€dfabriken i Chongjin, som tillverkar arbetaruniformer av det hĂ„rda, glansiga syntettyget vinalon.
Till Kim Il Sungs sextionde födelsedag 1972 delade Arbetarepartiet ut partinÄlar med Kim Il Sung pÄ. Alla i hela landet var tvungna att bÀra dem pÄ vÀnster sida av bröstet. Denna ödesdigra morgon glömmer fru Song i brÄdskan sitt mÀrke och stoppas av en tonÄring, försedd med en armbindel som visar att han tillhör Brigaden för upprÀtthÄllande av den sociala ordningen. Eftersom fru Song Àr en sÄ oklanderlig medborgare och partimedlem slipper hon undan med skammen och en varning.
Journalisterna har statens uppdrag att ljuga
SjÀlvklart gifter hon sig med en partimedlem, nÄgot annat Àr otÀnkbart. Fru Songs make Chang Bo Àr journalist. Han arbetar pÄ norra Hamyongprovinsens radiobolag, dÀr han och hans kolleger kan höra ocensurerade nyheter frÄn utlÀndska medier. Deras uppgift Àr att frisera de utlÀndska nyheterna sÄ att de kan passera genom det centralstyrda kommunistiska filtret och passa den inhemska publiken. Alla positiva nyheter frÄn kapitalistiska lÀnder tonas ned. Strejker, katastrofer, upplopp och mord utomlands ges generöst utrymme. Nordkorea framstÀlls som det mest lyckade landet i vÀrlden.
Som företagsreporter Ă„ker Chang Bo runt och besöker kollektivjordbruk och fabriker. Sina artiklar â som alltid handlar om hur ekonomin blomstrar – skriver han med reservoarpenna. NĂ„gra skrivmaskiner finns inte. Han rundar alltid av siffrorna uppĂ„t. Men nĂ€r hans artiklar har redigerats av hans överordnade i Pyongyang Ă€r varje litet uns av sanning borttvĂ€ttat. Chang Bo vet att den nordkoreanska ekonomins fantastiska framgĂ„ngar Ă€r pĂ„hittade. Men han har statens uppdrag att ljuga. Som bonus fĂ„r han och andra journalister gratis sprit och tobak.
I flerbostadshusen Àr varje lÀgenhet utrustad med högtalare för utsÀndningar av statliga meddelanden till de boende. För att fÄ ha en tv-apparat gÀller sÀrskilda villkor. Man mÄste ha tillstÄnd frÄn sin arbetsenhet för att fÄ köpa en. Enligt nordkoreansk lag mÄste alla apparater registreras hos InspektionsbyrÄn för elektriska vÄgor. Alla radio- och tv-apparater Àr förinstÀllda sÄ att de bara kan ta in de statliga kanalerna. Chang Bo har fÄtt sin tv som belöning för att hans far hade varit underrÀttelseofficer och infiltrerat Syd under Koreakriget. Fru Song och hennes man Àr stolta över sin tv, de Àr nÀstan ensamma i huset om att ha en.
Ett förfluget ord ger tre dagars förhör
En kvÀll sitter de tillsammans med nÄgra grannar och ser ett reportage om en skofabrik som tillverkar gummistövlar. BerÀttaren talar hÀnfört om stövlarnas utmÀrkta kvalitet och rabblar upp den imponerande produktionsstatistiken. Innan Chang Bo hinner tÀnka sig för slipper det ur honom:
âHa! Om det finns sĂ„ mĂ„nga stövlar, hur kan det dĂ„ komma sig att mina barn aldrig har fĂ„tt nĂ„gra?”
Fru Song kan aldrig lista ut vem av grannarna som angav hennes man. Chang Bos kommentar rapporteras direkt till ordföranden för grannskapets vakthundar, som i sin tur rapporterar till Ministeriet för statens sÀkerhet, i praktiken Nordkoreas politiska polis. Chang Bo förhörs i tre dagar. Enbart tack vare sitt partimedlemskap och sin oklanderliga klassbakgrund slÀpps han utan Ätal. Efter incidenten med gummistövlarna blir Chang Bo mer försiktig med vad han sÀger. Men inom honom har tvivlet börjat vÀxa. Han börjar inse att landet styrs av en samling lögnare och skurkar. Fru Song dÀremot blundar hÄrt med bÄda ögonen och fortsÀtter att göra sig blind för alla tecken pÄ att systemet grovt har svikit bÄde henne och alla andra nordkoreaner.
ÂŽ
Hellre kÀrnvapen Àn mat Ät folket
Folk som Ă€r tekniskt smarta har kommit pĂ„ hur man kan kringgĂ„ systemet med de plomberade radio- och tv-apparaterna. Med radioapparater Ă€r det lĂ€tt. En tv-apparat krĂ€ver lite mer expertis. Jun Sang, student vid Pyongyangs toppuniversitet, lyckas ratta in det han vill se: sydkoreansk tv. Han kan bara titta i smyg sent pĂ„ kvĂ€llarna och med lĂ€gsta ljudvolym, nĂ€r snarkningarna frĂ„n vĂ€rdparet som han hyr ett rum av signalerar att de har somnat. Jun Sang Ă€r alltid spĂ€nd â InspektionsbyrĂ„n för elektriska vĂ„gor Ă€r kĂ€nd för att göra ovĂ€ntade hembesök pĂ„ konstiga tider. Som elitstudent har han privilegier som den övriga befolkningen saknar. Han har tillrĂ€ckligt med mat och tillgĂ„ng till elektricitet de flesta kvĂ€llar. PĂ„ universitetsbiblioteket finns till och med ett litet urval av vĂ€sterlĂ€ndska böcker som Ă€r tillĂ„tna för studenterna men förbjudna för allmĂ€nheten. Jun Sangs favorit Ă€r âBorta med vindenâ. Men sĂ„ fort han lĂ€mnar den akademiska kokongen slĂ„r den obarmhĂ€rtiga verkligheten till som en kĂ€ftsmĂ€ll.
Genom de sydkoreanska tv-programmen fĂ„r Jun Sang veta hĂ„rresande saker. Han fĂ„r veta att USA har skickat hundratusentals ton ris i humanitĂ€rt bistĂ„nd. Att USA:s president har erbjudit Nordkorea olja och energibistĂ„nd men att landets ledning föredrar att satsa pĂ„ kĂ€rnvapen och missiler. Under parollen âMilitĂ€ren först!â har Nordkorea skaffat sig ett groteskt överdimensionerat försvar. IstĂ€llet för att se till att befolkningen slipper svĂ€lta, renovera utslitna fabriker och en sviktande infrastruktur lĂ€gger Nordkorea hellre sina pengar pĂ„ dyra, hemliga vapenprogram under förevĂ€ndning att kĂ€rnvapen behövs för att avskrĂ€cka ett amerikanskt angrepp. Det lilla landet hĂ„ller sig med miljontals vĂ€pnade soldater och utgör den fjĂ€rde största militĂ€rmakten i vĂ€rlden. Försvarsbudgeten slukar en fjĂ€rdedel av hela bruttonationalprodukten, BNP.
HumanitÀrt bistÄnd sÀljs pÄ svarta marknaden
LĂŠs mere »
