– Siv Jensen, norsk politiker f. 1969, gæst i tænketanken Cepos, den ikke usandsynlige, kommende norske statsminister. Hun kom ind på Breivik og overfaldsvoldtægter, sexkøbslov og kvindekvotering og virkede ikke helt så konfliktsky og præget af de rådende norske tilstande, som jeg på forhånd havde ventet. Selvom hun vaklede lige efter 22.7, er hun en stærk kvinde, som burde forlige sig med Jimmie Åkesson og Pia Kjærsgaard, men det ligger ikke i kortene i øjeblikket. Der er mindre teflon over hende, end da Adam Holm interwievede Stoltenberg i Deadine forleden. Intet fik han lokket ud af det professionelle, socialdemokratiske stenansigt.

Jeg havde trangen til at blande mig mere, hvis ikke jeg blot var fotografen. Fotografer skal være fluen på væggen, selvom de læser norske aviser, har norske venner og har Norge nærmere på sig, end de havde anet. Man skal fremvise, uanset hvilke ord der presser sig på. Man skal ikke blande rollerne, man er ører eller øjne. Deltager eller iagttager. Hvad har jeg læst om hende siden den 22.7? Glemt. Norges demografiske ændring, ikke et ord. Hvad med “dem der misbruger islam”, som hun siger? Hører det ikke, hun er en offentlig figur, hun gør den godt, hun er fremtiden. Hun taler klingende norsk, publikum forstår det, selvom hun tvivler. Hun er et billede, som det skal være. Et godt motiv. I videoerne får hun selv får ordet. Min. 17:40 video I kommer hun ind på Breivik. Siv Jensen, måske kommende norsk statsminister: Islam er blevet ‘kidnappet’ af ekstremister Klik fotos f. helskærm.

Endnu en britisk kvinde der så rødt i toget. Det væsentlige her burde ikke være dekorum, det uanstændige, det politisk gavnlige eller skadelige, eller det juridiske, men den kendsgerning at der overhovedet er nogen briter der udviser vrede over den ukontrollable indvandring der er ved at ødelægge deres land. Vrede kan ikke i sig selv løse noget som helst; omvendt er vrede på trods af en drakonisk multikulturel stat en nødvendig forudsætning for forandring. Det rigtig interessante ville være hvis disse kvinder bare var kanariefugle i kulminen for et politisk oprør af den konstruktive slags.

The Daily Mail er måske den bedste mainstreamavis på dette område, men her tager de ikke nogen chancer og kæder et fælles sprog som forudsætning for national sammenhængskraft sammen med den allestedsnærværende “racisme”. Som altid når en sag ikke er afsluttet ved retten er kommentarfeltet lukket, men det vil nok ikke være forkert at gætte at rigtig mange læsere ville udtrykke sympati med kvinden (LFPC).

Police are hunting a woman who was secretly filmed appearing to hurl racist abuse at passengers on a train just days after another woman allegedly ranted at travellers.

In the latest YouTube clip filmed on a train between London and Manchester, the woman is seen yelling at a group of passengers: ‘You’re in my country now, talk my language. Don’t f****** talk your ****, talk my language. You ****, ****’

The video has been viewed thousands of times and follows outrage over the alleged racist rant by a woman on a tram in Croydon, South London earlier this week. […] ‘You’re in my country now, talk my language’: Second woman filmed ‘hurling vile racist abuse’

Kønne idealer under de økonomiske realiteters pres

Der er bundet så stærke følelser og så meget identitet i grønne og multikulturelle idealer at de aldrig vil blive opgivet ad indsigtens og selvopgørets vej. Når ydermere ens meningsmodstandere pr. definition er dårlige mennesker, bliver frygten for shaming noget der kan få folk til at opleve den menneskelige hjernes mest forunderlige virkelighedsforvrængning: Der er ingen øvre grænse for hvor mange fattige fra den hele verden vi kan importere og give livslang offentlig forsørgelse. Der er i hvert fald aldrig nogen legitim grund til at bringe emnet op. Man kan fortrænge virkeligheden, men man kan ikke fortrænge konsekvenserne af virkeligheden – i længden. Et ukendt tidspunkt ude i fremtiden vil den mest usynlige udgift i de danske statsbudgetter også træde frem – de 30. mia.+ som importen af uintegrerbare og højproblematiske befolkningsgrupper påfører os årligt (LFPC). £111BILLION… that’s how much extra we are going to have to borrow: Osborne slashes red tape, cuts green taxes and launches building push to tackle our towering debts ; A billion cut from international aid budget after claims pouring money into foreign pockets was ‘too lavish’ (but taxpayers will still fork out more than £10bn)

Breivik erklæret sindssyg

 

Interviewer:Hvis man er tilstrækkeligt ekstrem politisk, så bliver man set på som utilregnelig ?

Psykiater: Teoretisk set er den grænsedragning mellem hvad som en politisk ekstremt eller psykiatrisk, psykotisk, meget vanskelig at drage, det er måske lidt ved siden af, hvad vi diskuterer her, men det rejser vigtige spørgsmål.

Det var en overraskelse, selvom Breivik hele tiden har virket som et grænsetilfælde med en kun delvis kontakt med virkeligheden. Ingen med et vist kendskab til psykisk sygdom jeg kender, havde ventet dette, men de har på den anden side heller ikke talt med ham i mange timer. Lider han virkelig af paranoid schizofreni, så virker han som en ret højt fungerende schizofren. Ikke mange alvorligt sindssyge kan planlægge noget så stort over så mange år. Man må nok forudse, at diagnosen 1) bliver meget kontroversiel og 2) bliver genprøvet af andre retspsykiatere. Breivik vet ikke at han er erklært utilregnelig, Breivik er utilregnelig, Anders Behring Breivik lider av paranoid schizofreni (Steen).

For mediene som har kjørt 22/7 maksimalt er konklusjonen til rettspsykiatrikerne vanskelig å leve med. Det gjør saken mer komplisert. Allerede under pressekonferansen kunne man utålmodigheten og frustrasjonen.Ett varsel om at toneangivende journalister og kommentatorer har vanskelig for å avfinne seg med at Anders Behring Breivik er syk, er Anders Giævers kommentar i VG. Giæver mener at han lider av politiske vrangforestillinger, og at Breivik har blitt “smittet” av meningene han fant på nett .Det åpner for en flytende grense mellom psykiatri og politikk som bringer noe helt nytt inn i politisk debatt. Giæver ser ikke ut til å ha motforestillinger. Han vil ha en tilregnelig Breivik, slik at også de VG kaller “meningsfellene” kan kompromitteres. Den første setningen til Giæver er oppsiktsvekkende, og skremmende i sine perspektiver. Giæver glemmer helt sitt sterke engasjement og fordømmelse av mennesker han er uenig i. Det er sjelden å se journalister ri sine kjepphester i en så alvorlig sak, uten motforestillinger. Document.no: Politiske eller psykiatriske vrangforestillinger?. (Screenshot fra russisk TV fra det seneste restmøde.)

Sagen Breivik er i snæver forstand en sag om jura og psykiatri, men er uløseligt forbundet med samfundsdebatten og det politiske liv, og med bl. a. bloggere som os der beskæftiger os med overlappende emner. Kan man allerede nu begynde at gisne om eventuelle konsekvenser af dette fokusskifte fra politik til psykiatri? Vil debatten i Norge som følge heraf blive mindre giftig, så Breivik-kortet ikke automatisk trækkes når der ytres kritik af fænomener som islam, Eurabia eller kulturmarxisme?

Hvad os selv her i Danmark angår, anser jeg spørgsmålet som stort set irrelevant. Ingen af os føler os vistnok kuede og mundlamme, til trods for at der i de første dage post-Breivik selvfølgelig var dem der med iver forsøgte at sværte os med paradekommandørens ugerning. Jeg vil påstå at der i Danmark ikke er nogen tilbageholdenhed at spore, heller ikke hvad angår mainstreammediernes i forvejen tyndbenede elendighed vedr. islam og multikultur. Som jeg skrev dengang arbejder virkeligheden videre helt uafhængigt af Breivik – i ghettoer, i skoler, i fængsler, på byggepladser for moskeer osv., og det er fænomener som disse, og ikke en enkelt nok så stor forbrydelse, der vil forme fremtiden.

Kan Breivik fortsat bruges imod os vil det selvfølgelig blive forsøgt af de mest giftige debattører på anstændighedens overdrev, men det vil kræve kreativ anvendelse af psykiatriske begreber at forsøge at tillægge fredelige debattører paranoidt skizofrene træk. Og at hævde at der bør iagttages særlig forsigtighed i debatten fordi særligt indædte paranoidt skizofrene kan blive ansporet ….. her er vi langt ude, ikke? Den bedste parallel i denne forbindelse må være den ligeledes skizofrene amerikaner Jared Loughners skudmassakre på bl. a. kongreskvinden Gabby Gifford, hvor der umiddelbart efterfølgende blev trukket fantasifulde tråde til the Tea Partys retorik. Dén holdt faktisk ikke ret længe da først mandens galskab stod lysende klart (LFPC).

Ikke så hvislede ønsker om død og ødelæggelse

[…] [A]pparently [Sheikh Abdullah] Nihari’s rage is directed at those “Westernizing” Muslim authorities who, while limiting Quran/Islamic studies, do little to prevent the spread of “alcohol, drugs, and adultery.” At the 00:36 mark, he issues his “prayer,” as follows:

Lord, Lord, we condemn them before you!! Freeze the blood in their veins!! Strike them with evil, or at the very least freeze the blood in their veins—until they pray for death, but do not receive it!! O lord! O lord! O lord!…

(Read the article and see how other high profile Muslim leaders “pray”—including formal Mecca prayers supplicating Allah to make the lives of Christians and Jews “hostage to misery; drape them with endless despair, unrelenting pain and unremitting ailment; fill their lives with sorrow and pain and end their lives in humiliation and oppression.”)

At any rate, one need not understand Arabic to appreciate the intensity of the hate: watch the video from 00:36 on (before it, too, is taken down) and see the gesticulating Sheikh Nihari issue his curse—all while striking the floor with a stick, hurling a picture, and pounding on the wall. Muslim Sheikh Prays for Evil

Den sidste nye, statsstøttede, universitære prut i Sverige er…..hudfarve (!) Bare tænk på, hvilken farve plastret til dine skrammer har, så har du fattet den akademiske idé. Michael Jackson, verdens hvideste sorte, må være på pensummet, og er Obama for hvid til at være sort? Jeg kigger på min egen hud, og kommer i tvivl om den kvalificerer til en plads blandt “magtens og kapitalens “vi”, den kan opholde sig til søs under ækvators sol en hel dag, uden at blive solskoldet, og det er der ikke megen hvidhed, der tåler. Men hvidhedsforskningen kommer til et universitet nær mig, ja den er faktisk allerede kommet, så jeg kan spørge den. Den er det “uudtalte VI”, der sniger sig ind på ordentlige folk, der ikke engang er hverken hvide, magtfulde eller formuende, kan have ramt selv undertegnede. Min lokale seniorforsker må kigge nærmere på min pigmentering. Hun hedder Rikke Andreassen, ser jeg. Kvinder, Køn og Forskning, nr. 4, 2008, Hvidhed. – Projektet ‘Ung & dum’ bedriver rasism mot vita

“Affaldsmennesker” og “quislinger”

Den islamkritiske forfatteren Bruce Bawer omtaler den norske politiske venstresiden som quislinger i en ny bok.Fra forhåndsomtalen på internettbokhandelen Amazon heter det blant annet at Bawer «påviser hvordan den venstrevridde kultureliten i Norge er blitt forsvarere av radikal islam.Videre at de er arvinger av Vidkun Quisling, den norske fascisten som administrerte Norge under naziregimets hæl». Stortingsrepresentant Snorre Valen i SV reagerer skarpt: – Jeg vil ha meg frabedt at vi på venstresiden som slåss for likeverd og likestilling skal bli sammenlignet med Quisling. En slik argumentasjon er farlig nær det terroristen mente.Kaller venstresiden quislinger i ny bok (The New Quislings: How the International Left Used the Oslo Massacre to Silence Debate About Islam [Kindle Edition])

Hvis du skal trakassere minoriteter i Norge, må du gjøre som Christian Tybring-Gjedde, Hege Storhaug og Ole Jørgen Anfindsen.Søppelmennesker

At overvære norsk samfundsdebat efter Breivik, er én lang pinsel, og nu fylder også Bawer mere brændstof på pinen fra sit eksil i New York. Det er et land i krig med sig selv, en befolkning der falder fra hinanden. Borte er Stoltenbergs forsonende, enende tale fra domkirken. Hvis jeg var nordmand, ville tage en årelang ferie i udlandet. Hans Rustad kommenterer den skandaløse artikel “Søppelmennesker”, fordi han er hvirvlet ind i det norske vanvid og er nødt til det. “Breivik ramte Norge midtskibs, dette er vor karikaturstrid og 9/11 rolled into one….Der findes ingen nåde.” sagde Rustad i København i september. Se talen, hvis du ikke har gjort det. Svenske aviser, der har en sygelig fiksering på seksuelt misbrug, og i virkeligheden mener at misbrug hører med i ethvert dannet barns bagage, viderebringer at ”Breivik kan ha utsatts för övergrepp” uden på nogen måde at sandsynliggøre hverken hvem, hvad eller hvor. Og hvis han nu har, hvad så? Hvor mange misbrugte bliver massemordere ? Åh, Norge !, der har været andre indædte stridigheder gennem tiden, men denne får sprogstriden til at ligne et weekendkursus i yoga. Holder Norge balancen, holder Norge sig flydende ?

Se også: Melanie Phillips in Copenhagen, I, Melanie Phillips in Copenhagen, II. Falling down-syndromet i The Tube. Nu strafbart, ellers ville det ikke være England. Hun er ingen charmetrold, men kriminel? Update: TV: Mor anholdt for racistisk hysteri i tog.

Asylansøgere overfalder unge kvinder

Man kan se stemningen i Gullestrup i Ekstra Bladet idag. Den er uforsonlig med al ret. Er den anholdte skyldig, skal han smides ud af landet, hvis selvtægt skal undgås og han skal forblive i ét stykke. Tror de ansvarlige for dette virkelig, at dette ikke kommer tilbage og jager dem før eller senere? Jeg tror alt har sin pris, også for de såkaldt ansvarlige politikere og lobby-organisationer. Hvor længe endnu vil folk agere indenfor retssamfundets vedtagne regler? Hvor lang tid tror de ansvarlige selv de har endnu? Man tror man har ti år, og så sker det hele i morgen.

Hvor pervers Breivik end er, agerede han på en politisk logik, man skal tage meget alvorligt og som en håndfast advarsel. Begynder bredere lag at ræsonnere som han, at nogen har påført dem en krig, – og det er jo en slutning pårørende til myrdede, voldtagne og røvede kan drage, – så må Gud nåde og trøste os og ikke mindst de ansvarlige, som i Norge var få timer fra at blive dræbt i stedet for masser af uskyldige unge. Tyder disse skriften på væggen? Hvor er vi om fem og ti år, ikke ved næste valg, det er det mod og den forestillingsevne, politikere skal have, hvis de ikke er ulykkesfugle. Er de det, er det kun følgerigtigt, hvis ulykkerne også på et tidspunkt rammer dem selv. Hvis jeg skal knytte sort men realistisk an til kronikken nedenfor, så har Sverige slet ikke oplevet sit sidste politiske mord endnu, og det der kommer – uanset hvem det går ud over – vil komme tilbage og jage dem, der tilrettelagde betingelserne for det. Jeg frygtede for et på tryk i 2001, det kom i 2003. Men hvad har Danmark sparet op til, og bliver vi virkelig chokerede, hvis det sker? “Sluta nu!”

En ung kvinde blev tidligt søndag morgen revet i håret og slået af to formodede asyl-ansøgere. To unge mænd omkring de 17 år overfaldt søndag morgen en ung kvinde i S-toget mellem København og Hillerød, oplyser vagtchef Erik Skriver. Det røveriske overfald fandt sted kort før klokken 07.30 søndag, hvor de to unge mænd slog kvinden gentagne gange i nakken, og rev hende i håret, og derefter stjal hendes pung og mobil.De to røvere stod efter overfaldet af på Allerød Station, mens kvinden fortsatte mod Hillerød, hvorfra hun klokken 07.31 anmeldte røveriet til Nordsjællands Politi.”Ud fra signalementet og fordi røverne stod af på Allerød Station tror vi, at røverne måske hører til i Sandholm-lejren,” lyder vagtchefens vurderingg.Asyl-ansøgere overfaldt ung kvinde i S-toget

Unge asyl-ansøgere dirigeret af ældre leder stjal fra sovende S-togspassager på Hillerød Station. En gruppe af unge asyl-ansøgere stod under ledelse af en 36-årig mand, da de søndag morgen udførte adskillige lomme-tyverier fra sovende S-togspassagerer. Unge asyl-ansøgere sendt rundt i S-tog på tyvetogt

En tog-revisor alarmerede fredag aften Nordsjællands Politi, da han i Lokalbanens tog mellem Hillerød og Ll. Kregme havde fundet en grædende 15-årig pige, der netop havde været udsat for et groft sex-overgreb, oplyser vagtchef Erik Skriver lørdag til Lokalavisen.dk. Den 15-årige pige fortalte tog-revisoren, at en mand netop havde stukket sin hånd ned mellem hendes ben, hvorefter han havde befølt hende i skridtet udenpå tøjet. Pige groft sex-krænket i tog af ældre asyl-ansøger,16-årig voldtaget af udlænding.

UK: Muslimske medicinstuderende boykotter undervisning i Darwin

Muslim students, including trainee doctors on one of Britain’s leading medical courses, are walking out of lectures on evolution claiming it conflicts with creationist ideas established in the Koran.

Professors at University College London have expressed concern over the increasing number of biology students boycotting lectures on Darwinist theory, which form an important part of the syllabus, citing their religion. […]

‘They don’t come [to lectures] or they complain about it or they send notes or emails saying they shouldn’t have to learn this stuff. […] Muslim medical students boycotting lectures on evolution… because it ‘clashes with the Koran’

Måske er der her endnu en lakmusprøve for apologetisk standhaftighed, i tilgift til lufthavnssikkerhed m/u politisk korrekthed: Vil det kulturradikale parnas lade sig selv eller deres børn behandle af en læge der anser islamisk ‘videnskab’ som denne som den vestlige overlegen? (LFPC)

“Allah’s Apostle, the true and truly inspired said, ‘Regarding the matter of the creation of a human being: humans are put together in the womb of the mother in forty days. Then he becomes a clot of thick blood for a similar period. He becomes a piece of flesh for forty days. Then Allah sends an angel who is ordered to write four things: the new creature’s deeds, livelihood, date of death, and whether he will be blessed or wretched. He will do whatever is written for him.'” Bukhari:V4B54N430

“Allah’s Apostle said, ‘Gabriel has just now told me of the answer. If a man has sexual intercourse with his wife and gets discharge first, the child will resemble him, and if the woman gets discharge first, the child will resemble her.'” Bukhari:V4B55N546

“Jag har fan aldrig sett en svensk därinne”

Malmøs borgmester foreslog man skulle give midlertidigt statsborgerskab, så de mange der bare kom for at begå kriminalitet, kunne udsendes. Det faldt ikke i god jord. Det dysfunktionelle svenske folkestyre befinder sig der, hvor Danmark var i 1995, men det svenske socialdemokratis ørkenvandring kommer til at blive dybere og længere end de danskes ti år. Mens politikerne tæller på knapper, dør Sverige, og den eneste ringe trøst er, at SAP er i gang med at dø med det. På tyve år er det halveret. Dagens mest læste artikel på Sydsvenskan.

Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.

– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.

– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.

– Vi har varit för snälla, vi svenskar.

– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.

Mona Sahlin og partitoppen – bagtroppens bagtrop – fatter stadig ikke en lyd:

“Mina partivänner i Danmark gjorde precis det misstaget. När de förlorade väljare till Pia Kjærsgaard så började de tänka ‘om vi rör oss lite åt det hållet så kommer väljarna tillbaka’. Det som hände var att man förflyttade hela samhällsdebatten, och där är man fortfarande fast. Jag tänker vara en ilsken grindvakt för att se till att vi i Sverige inte gör så.”Reepalus förslag väcker känslor

Sveriges importerede arbejdsløshed

Til trods for at 50.000 unge svenskere arbejder i Danmark og Norge, har Sverige den højeste ungdomsarbejdsløshed i Nordeuropa. Al tingængelig statistik på området viser, at den er tilvandret, og Riksdagen fortsætter med at spæde på. En artikel på DN den 26 kan dårligt skjule miseren, selvom DN altid gerne vil: Utanförskapet skulle minska – så här blev det. Mens Riksdagen løser verdens problemer, hober de dem op derhjemme og sender regningen til Medelsvensson, der modsat ikke sender regningen tilbage til dem. Endnu.

41.000 gästarbetare

Omkring 41 000 personer har hittills fått arbetstillstånd i Sverige. Den vanligaste yrkeskategorin är dataspecialister, men det är inom serviceyrken som antalet ansökningar ökar snabbast.

31.000 asylsökande

Under förra året ansökte 31 819 personer asyl i Sverige. Det är en ökning med 32 procent jämfört med föregående år när 24 194 personer ansökte om asyl. Ökningen beror främst på att ett stort antal serbiska medborgare under våren och hösten ansökte om asyl i Sverige.

Alla som försvarar massinvandring och “mångkultur bör svara. Varför får nya invandrare jobb före gamla invandrare? Och finns det jobb åt alla invandrare i Sverige?

Læs mere »

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Text till video : Den här videon, tagen ur SVT-programmet ”Gomorron Sverige” den 19 september, är en praktfull illustration till det sorgliga tillståndet inom stora delar av svensk journalistik. Men också ett intressant exempel på en kulturkollision inom journalistiken – och vilken kollision! Det smäller rejält när två väsensskilda kulturer krockar med varandra här.

Här sitter Marianne Rundström och en namnlös manlig kollega i gomorronsoffan och ställer enfaldiga frågor till sin SVT-kollega Lars Borgnäs om hans nya bok, ”Nationens intresse”. (Se krönika här nedanför.) Borgnäs har presterat ett stycke lysande undersökande journalistik. Som en terrier borrar han, år efter år, och ställer frågor om sammanhang som aldrig har fått godtagbara svar. Kort sagt gör han det jobb som är alla journalisters professionella uppdrag: att söka efter sanningen. Och Rundström & Co är förundrade. Det är salongsjournalisternas oförblommerade uppvisning i aningslöshet inför verklig journalistik, sådan som de själva aldrig ägnar sig åt och aldrig har förstått vitsen med.”VARFÖR skulle makthavare vilja vilseleda sitt folk?” frågar Marianne Rundström storögt. Ja varför?

”Sverige är ju ett öppet samhälle. Hur skulle en sån där nedtystningsprocess ha gått till?”

kompletterar hon sin naiva världsbild. Den manlige kollegan fyller i: ”Många menar ju att tillräckligt mycket har gjorts”. Underförstått: ”Lägg av, Borgnäs!” Marianne Rundström säger att någon beröringsångest (inför de svåra frågorna) inte verkar finnas hos Lars Borgnäs (det borde det naturligtvis finnas om han vore en normal journalist), ”och i dag är du nästan ensam om att driva de här idéerna”. Lars Borgnäs ska mobbas ut, han ska inse att han är en udda särling eftersom han är en av de få som tar journalistik på allvar.

”Du är ensam om att driva de här frågorna, kan du inte lägga av så slipper vi andra känna oss som så usla journalister?”

En tydligare uppvisning i journalistisk dumhet, avundsjuka och mobbningstendenser ser man sällan.

Jag kommer aldrig att glömma det. Vi är många tusen i flera länder som aldrig kommer att glömma. Kvällen innan hade jag flugit över Östersjön. Det var mörkt, det hade blåst upp till styv kuling. Det lilla flygplanet skakade och kastade som en vante i luften. När jag knäpper på radion morgonen därpå når nyheten mig. M/S Estonia har strax efter midnatt förlist i hårt väder i Östersjön på sin rutt från Tallinn till Stockholm. Av 989 personer ombord omkommer 852. Det är den 28 september 1994, och den största civila fartygskatastrofen i modern tid är ett faktum. Tusentals personer förlorar sina anhöriga. Av 552 svenskar ombord omkommer 501. Bara 137 personer överlever. Sverige och Estland försätts i chocktillstånd.

Sjutton år senare är många viktiga frågor fortfarande obesvarade. Såren efter Estonia har aldrig läkts. Hur kunde sovjetisk krigsmateriel i hemlighet fraktas ombord på en civil passagerarfärja med de enorma risker det innebar för besättning och passagerare? Varför låste sig de statliga utredningarna vid en enda olycksteori – det brustna bogvisiret? Varför svek den svenska regeringen sina löften om att bärga fartyget och ta upp de döda kropparna så att de anhöriga fick begrava dem? Vilka sanningar var det man ville täcka över med grus och betongmattor?

Ett trauma som kastar skuggor långt in i framtiden

Hon var det fria Estlands stolthet, en symbol för den unga nationens självständighet efter frigörelsen från Sovjetunionen tre år tidigare. Till skillnad från oceanångaren Titanic som kolliderade med ett isberg och tog 1 517 personer med sig i djupet på sin jungfruresa 1912  påstods inte Estonia vara osänkbar. Men att hon gick under är en händelse av just det slag som är fullkomligt otänkbar – ända tills den inträffar. Hon var ett stabilt fartyg, 157 meter lång och 24 meter bred, med plats för 1 200 passagerare och 370 bilar. Vid jungfruresan i april 1980 var hon den näst största färjan i Östersjön. Under olika namn (Viking Sally, Silja Star, Wasa King) hade hon gått i Östersjön för olika rederier sedan hon lämnade det tyska Meyervarvet i Pappenburg. Sedan januari 1993 gick hon mellan Tallinn och Stockholm.

Estonias undergång i den 13-gradiga Östersjön en natt i slutet av september 1994 är ett trauma som ska komma att kasta djupa skuggor långt in i framtiden. Katastrofen är fortfarande sjutton år senare ett öppet sår i vårt kollektiva medvetande. Tusentals personer i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland och andra länder förlorade sina anhöriga den här septembernatten. Men varför sjönk Estonia? Har vi fått veta de verkliga orsakerna till att fartyget gick till botten och tog 852 människor med sig i djupet? Eller döljer sig så besvärande fakta bakom förlisningen att de har undanhållits allmänheten i ”nationens intresse”, det vill säga för att skydda de ansvariga?

”Hon bär på en last av obesvarade frågor”

Estonia vilar på Östersjöns botten, på ett djup av mellan 70 och 80 meter, med kvarlevorna av hundratals omkomna. De ligger där de befann sig när fartyget sjönk, i hytter och allmänna utrymmen ombord.

”Men hon bär också en last av obesvarade frågor. Vi vet fortfarande inte med säkerhet hur och varför Estonia sjönk” skriver SVT-journalisten Lars Borgnäs i den nyutkomna boken ”Nationens intresse”.

Estoniakatastrofen är ett av tre ouppklarade svenska trauman som Lars Borgnäs som undersökande journalist har granskat i många år. De andra är u-båtskränkningarna i svenska vatten under 1980-talet och mordet på statsminister Olof Palme (s) den 28 februari 1986. I boken knyter Lars Borgnäs ihop trådarna och beskriver gemensamma mönster – som är slående. Samtliga tre händelser har lämnat mängder av frågor obesvarade. Alla uppvisar stora likheter i scenariot: istället för att utreda förutsättningslöst har utredare och politiker på ett tidigt stadium kedjat fast sig vid en teori och låtit bli att granska alternativen. Och i samtliga fall leder trådarna rakt in i statsapparaten, den politiska maktens slutna centrum.

Skulden för Estonias undergång lades snabbt på Meyervarvet i Tyskland. Det var de som hade konstruerat bogvisiret, vars lås inte höll för påfrestningarna i den kraftiga sjögången. Det blev den förklaring till olyckan som alla officiella instanser tidigt låste sig fast vid. Förklaringen har den stora fördelen att inget ansvar faller på vare sig Sverige, Estland eller Finland. Och graverande fakta i samband med olyckan har inte behövt offentliggöras – förrän vissa av dem har tvingats fram i fullt dagsljus av bland annat Lars Borgnäs i SVT:s ”Uppdrag granskning”.

Sanktionerade Natoubåtar i svenska vatten

När det gäller u-båtskränkningarna under 1980-talet fastslogs som den allenarådande officiella meningen att de var sovjetiska. Den svenska journalistkåren agerade som den brukar, som megafoner för makten, i det här fallet försvarsledningen och marinen. Detta trots att mängder av omständigheter talade för att det var Nato som låg bakom kränkningarna, och att det inte ens var kränkningar utan besök som var sanktionerade från högsta ort inom det svenska försvaret. År 2000 bekräftade USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1917-2006) och den brittiske före detta marinministern Sir Keith Speed i intervjuer i SVT att brittiska och amerikanska u-båtar regelbundet hade gått in i svenska vatten under 1980-talet, och att det hade skett med höga svenska officerares vetskap och välsignelse. Inspelat ljud hade av brittiska experter på u-båtsljud identifierats som en av britternas egna dieseldrivna Oberonubåtar.

För mordet på Olof Palme, av allt att döma ett precisionsjobb utfört av en extremt skicklig och vältränad skytt, dömdes Christer Pettersson (1947-2004), en nedgången missbrukare och småtjyv i samhällets yttersta utkanter. Det var honom Lisbeth Palme pekade ut som mördare. Christer Pettersson var våldsam men hade aldrig setts hålla i ett skjutvapen. Domen i Stockholms tingsrätt upphävdes senare i Svea hovrätt och Pettersson försattes på fri fot. Men tänkbara alternativa gärningsmän uteslöts, trots att det var väl känt att det fanns ett starkt hat mot Olof Palme inom vissa kretsar av polisen och försvaret. Mönstret går igen: en tidig låsning vid ett enda scenario kombinerad med total ovilja att utreda andra möjligheter.

Estoniakatastrofen är ett oläkt sår

Estoniakatastrofen är fortfarande efter sjutton år inetsad i oss alla, vi som var gamla nog att förstå vad som hände den där septembernatten 1994. För att göra en mycket enkel liknelse: ett sår kan inte läka om det inte görs rent. Förorenade sår läker inte. Och såren efter Estonia har aldrig rengjorts. De kommer inte att läka förrän alla frågetecken är utredda och det är ställt bortom alla rimliga tvivel varför hon sjönk. Sverige förlorade det största antalet människor, 501 dödsoffer. Men mot lilla Estland med bara drygt en miljon invånare slog olyckan proportionellt ännu hårdare. Av de omkomna var 284 ester.

Det första nödropet från Estonia kommer klockan 00.23.Kapten ombord är Arvo Andresson (1954-1994).  Normalt sett är det kaptenen som ska anropa om hjälp i nödläge. Men istället är det andrestyrman Tormi Ainsalu som med ångestfylld röst ropar ”Mayday mayday Estonia please”. Han uppger att fartyget har 20-30 graders slagsida. Instrumenten är utslagna, så någon position kan inte anges. Eftersom dykningar till vraket är förbjudna och locket pålagt i alla bemärkelser har det aldrig blivit klarlagt om kapten Arvo Andresson befann sig på bryggan när Estonia sjönk. Både han och Tormi Ainsalu omkom.

En kvart på sig att rädda livet

Hela förloppet går oerhört snabbt. Det tar bara 20 minuter från det att de människor ombord som är vakna blir medvetna om att fartyget håller på att sjunka tills det är för sent att rädda sig. Det är mitt i natten, många ligger och sover och har inte en chans. De som överlever har kommit i vattnet under en enda kvart, mellan klockan 00.30 och 00.45. Övriga dränks som katter i sina hytter eller andra utrymmen ombord. Färjans branta lutning gör det svårt att klättra upp och försöka rädda sig i livbåtarna. Få livbåtar firades ner, och flera av dem hamnade upp och ner och fylldes med vatten. Den här natten var vattnet i Östersjön 13 grader, och det blåste hårt. De som inte drunknade frös ihjäl i de vattenfyllda livbåtarna under den flera timmar långa väntan på hjälp.

När räddningsinsatserna sent omsider når fram har Estonia redan sjunkit under vattenytan. Först fyra timmar efter förlisningen landar den första helikoptern med fem överlevande ombord på Silja Symphonys däck. Totalt räddas 137 personer. Det fanns ungefär lika många män och kvinnor ombord, men bara 26 kvinnor överlevde mot 111 män. 95 personer hittades döda. 757 är saknade och vilar på Östersjöns botten i eller utanför fartygsvraket.

Olycksorsaken fastslogs omedelbart

Det är värt att reflektera en smula över tidpunkten för Estoniakatastrofen. September 1994. Sverige har nyligen gått till val. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt (m) ska komma att avlösas av en socialdemokratisk regering, ledd av Ingvar Carlsson. Såväl regering som opposition är vid den här tiden upptagna av den gemensamma målsättningen att få Sverige med i EU, och en folkomröstning ska ske i november. Redan på eftermiddagen efter olycksnatten, den 28 september, fastslår statsminister Carl Bildt i medierna att det är ”uppenbart att bogvisiret hade gått upp och förorsakat olyckan”. Hur kunde han veta det så snabbt efter olyckan? Hade han fått annan information som han var angelägen att dölja?

Dagen därpå tillsatte han tillsammans med sina kolleger i Finland och Estland en internationell partssammansatt haverikommission, The Joint Accident Investigation Commission, JAIC. Redan arton dagar senare lämnade JAIC sin första preliminära rapport. Där fastslogs orsaken till katastrofen: bogvisiret hade lossnat, rampen i fören hade öppnats av trycket från vågorna och vatten strömmade in på bildäck, vilket ledde till att färjan kantrade och sjönk. Bogvisiret hittades senare på havsbotten knappt två kilometer från båten. I december 1997 lade JAIC fram sin slutrapport, med samma innebörd som i den preliminära rapporten.

Vittnesuppgifter motsäger haverikommissionen

Men att rampen skulle ha dragits upp till vidöppet läge observerades inte av någon ombord. Två överlevande besättningsmän, Hannes Kadak och Henrik Sillaste, kunde i en monitor se att det pressades in vatten vid sidorna av rampen, men rampen öppnade sig aldrig helt, trots att färjan lutade allt kraftigare. Sillaste uppgav i vittnesförhör att han hade hört två mycket kraftiga smällar kort efter varandra. Strax därefter hade båten börjat luta. Kadaks och Sillastes vittnesmål och uppgifter från andra överlevande om vad de hade sett och hört vid olyckan stämde inte med JAIC:s slutsatser. Men för att JAIC och senare SSPA-konsortiet skulle få sitt scenario att stämma valde de att bortse från viktiga vittnesmål från överlevande.

Varför slog inte Estonia runt? Året innan hade den polska färjan Jan Heweliusz förlist i hårt väder i södra Östersjön, och 55 personer omkom. Hon slog runt helt och låg sedan uppochnervänd och flöt på den innestängda luften drygt en vecka innan hon sjönk. Varför sjönk Estonia gradvis ner i sidoläge och gick till botten på mindre än en timme? Flera överlevande vittnade dessutom om att aktern sjönk mycket tidigare än vad forskare kunnat visa i simuleringsförsök, och att fören pekade snett upp mot himlen. Det kan betyda att vatten hade trängt in genom ett eller flera okända hål under båtens vattenlinje. Vittnenas iakttagelser förklarades aldrig av JAIC . Samma mönster visar sig återigen: man låser sig tidigt vid ett scenario och avfärdar alla andra. Sedan stänger man butiken, drar ner rullgardinen och hänger upp en skylt: STÄNGT.

Vad politikerna sa…

Redan dagen efter olyckan sa statsminister Carl Bildt (m) på en presskonferens:

”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst de anhöriga är någonting som jag ser som mycket viktigt.”

Dagen därpå, den 29 september, sa tillträdande statsminister Ingvar Carlsson (s) i SVT:s Aktuellt:

”Jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, av hänsyn till människor som redan drabbats hårt. Det är en oerhört svår upplevelse för hela vårt land, och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.”

I sin självbiografiska bok ”Så tänkte jag” (2003)  ägnar Ingvar Carlsson sju av de 672 sidorna åt Estoniakatastrofen. Han beskriver hur han gjorde sitt uttalande ”grundat på en känslomässig reaktion” och utan tillgång till expertis.

… och vad de gjorde

Ingen av de åtgärder som utlovades har verkställts. I fallet Estonia har alla löften svikits. Men om man läser Carl Bildts och Ingvar Carlssons uttalanden noga blir det tydligt att de inte förpliktar till någonting som helst. De är åsiktsyttringar, men inga löften.

Den 15 december 1994 tog den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning ett beslut: Estonia ska inte bärgas. Inga åtgärder ska heller vidtas för att få upp de omkomnas kroppar. Alla partier i riksdagen ställde sig eniga som en man bakom beslutet. Havsbotten där fartygsvraket ligger skulle betraktas som gravplats, oavsett vad alla efterlämnade anhöriga ansåg, och för att skydda den skulle vraket täckas över med grus och betong. Kostnaden beräknades till en halv miljard kronor. Regeringen drev också fram en internationell konvention som förbjöd alla dykningar ner till vraket. Överträdelser skulle leda till fängelsestraff.

Det finns en övertydlig symbolik i detta. Fartygsvraket och de hundratals människor som ligger döda inuti det skulle täckas över och göras oåtkomliga för all framtid. Alla vidare undersökningar av olycksorsakerna och all forskning skulle göras omöjliga. Eventuella dolda sanningar skulle begravas under grus och betong. Alla som bär någon form av ansvar för olyckan skulle på det sättet garantera sig själva ansvarsfrihet för den största fartygskatastrofen under efterkrigstiden. I sin memoarbok skriver Ingvar Carlsson att han aldrig har ångrat beslutet. Några tankar efter december 1994 kring detta sitt ”svåraste beslut” redovisar han inte. Tre månader efter olyckan hade Carlsson tänkt färdigt.

”Täck inte över min pappa med betong!”

Hur kändes det för alla dem som hade förlorat sina älskade, sina anhöriga, sina barn, sina föräldrar, syskon och arbetskamrater? När beslutet att låta de döda kropparna ligga kvar på havsbotten och dessutom täcka över allting med betongmattor steg de anhörigas förtvivlan till ett ramaskri. De skulle aldrig få hem och kunna begrava sina döda. Vissa av dem kunde acceptera havet som gravplats, men för många av de anhöriga var och är havsbotten alls ingen naturlig grav. Hundratals brev strömmade in till regeringen med vädjanden om att övertäckningen skulle stoppas.

”Täck inte över min pappa med betong!” skrev ett barn i ett brev. Brevet innehöll denna enda mening.

Övertäckningen av Estonia kunde inte genomföras av tekniska skäl. Men platsen där vraket ligger är fortfarande utlyst som gravplats, och inga dykningar eller undersökningar av vraket är tillåtna. Frågorna hålls obesvarade. Ovissheten permanentas. Många som berörts djupt av förluster i samband med Estonias undergång väntar fortfarande på en förklaring till Ingvar Carlssons svek. Själv anser han frågan vara färdigdiskuterad.

Estonia fraktade sovjetisk krigsmateriel

Vilka hemligheter tog Estonia med sig i djupet? Smuggling hade bevisligen ägt rum på färjan tidigare. I februari 1994 upptäcktes 66 kurder instängda i en container på bildäck, nära att dö av syrebrist. Tullen hade också vid flera tillfällen tagit narkotika, sprit, metaller och annat smuggelgods i beslag. Fyra veckor efter olyckan, den 22 oktober 1994, mördades ryssen Igor Kristopovitj, som tidigare haft en hög tjänst inom den estniska tullförvaltningen. Vid den här tiden drev han ett eget företag som var specialiserat på säkerhetsfrågor och känsliga transporter, bland annat på Estonia. Han sköts med två skott i huvudet av en okänd gärningsman.

På resorna den 14 och 20 september 1994, alltså veckorna före förlisningen, fraktade M/S Estonia hemlig sovjetiskt krigsmateriel. Bakom denna världsnyhet låg ett gnagande samvete hos en pensionerad före detta chefstjänsteman inom det svenska tullverket. Hans namn var Lennart Henriksson. I september 2004, tio år efter Estoniakatastrofen, blir Lars Borgnäs kontaktad av Lennart Henriksson, som hade arbetat inom tullen i 38 år. När olyckan inträffade var han chef för tullenheten i Värtahamnen i Stockholm som skötte tullkontrollen av färjetrafiken mellan Stockholmsområdet och Estland, Finland och Ryssland. Hans berättelse skulle komma att sända chockvågor inte bara genom Sverige utan genom stora delar av världen.

Order från högsta ort

Den 12 eller 13 september 1994 hade Lennart Henriksson blivit uppkallad till sin närmaste chef, Stig Sandelin, och tillsammans med honom till den högre chefen, Inge Lindunger. Lindunger säger att ”det kommer en bil med Estonia som inte ska tullvisiteras”. När Henriksson frågar varför får han veta att det är en order ”från högsta ort”. Han får bilens registreringsnummer.

Bilen kom med Estonia den 14 september. Det var en Volvo 740 stationsbil, som skulle visa sig vara registrerad på Ericsson Access AB, ett företag som då ingick i Ericssonkoncernen. Lennart Henriksson talade med föraren och gjorde en fejkad kontroll. Han uppfattade att bilens last utgjordes av militär elektronik i kartonger. Den 20 september kom nästa transport. Den här gången var det en skåpbil. Lennart Henriksson konstaterade att det var samma slags varor som i den förra transporten, men nu dubbelt så mycket. Han kände att han hade beordrats att begå tjänstefel. Det kändes obehagligt.

När Estonia sjönk var Lennart Henriksson på fjällsemester. Därför visste han inte om det hade funnits någon liknande last ombord på olycksnatten. Saken plågar honom, och han tar upp den med sin chef, Stig Sandelin. Han får veta att det finns ett avtal mellan tullen och försvaret om att hantera känsliga transporter ”i särskild ordning”, det vill säga utan ordinarie tullkontroll. För övrigt säger Sandelin att Lennart Henriksson inte behöver oroa sig.

Försvaret smugglade krigsmateriel på civil passagerarfärja

När Lars Borgnäs ringer upp Stig Sandelin och Inge Lindunger stöter han på en vägg av sekretess kombinerad med partiell minnesförlust. Men uppgifterna om att Estonia fraktat smuggelgods i form av sovjetisk krigsmateriel en respektive två veckor före olyckan är nu bekräftade. Avslöjandet, som sänds i SVT:s ”Uppdrag granskning – Estonias Hemliga Last” den 30 november 2004, är sensationellt. Det svenska försvaret smugglade alltså rysk/sovjetisk krigsmateriel på en civil passagerarfärja och utsatte därmed tusentals människor, besättning och passagerare, för stora risker. Nyheten gick ut inte bara i de länder som drabbats av olyckan, utan över hela världen. Svenska politiker togs på sängen. I SVT:s Rapport sa statsminister Göran Persson (s) upprört att detta var helt nytt för honom, och att det måste utredas.

Än en gång blir mönstret tydligt. Försvaret ser sig tvingat att erkänna att man hade transporterat militär utrustning ombord på Estonia den 14 och 20 september 1994, det vill säga vid de två tillfällen där det fanns klara bevis. Däremot ”garanterade försvaret att man inte hade någon militär utrustning ombord på olycksnatten”. För den natten fanns inga bevis, Estonia ligger ju på havsbotten med okänt innehåll. Sanningshalten i ”garantin” är omöjlig att kontrollera. Därmed kan ansvariga personer svära sig fria utan risk för avslöjande.

Avtal mellan tullen och försvaret

Strategin är en del av den så kallade ”need-to-know-principen”. Den innebär att bara den som behöver veta får veta. På det sättet kan ansvariga personer i efterhand förneka kännedom och bara erkänna där det finns ovedersägliga bevis. Strategin ger möjlighet att förneka utan att ljuga. Partiell minnesförlust är en annan möjlighet som kan infalla mycket lämpligt.

Lennart Henriksson avslöjade alltså ett hemligt avtal som hade ingåtts 1992 mellan tullens och försvarets högsta chefer, generaldirektör Ulf Larsson och överbefälhavare Bengt Gustavsson. Avtalet innebar en generell överenskommelse om underrättelsesamarbete. Vid behov skulle försvaret kunna föra in särskilt sekretesskyddad materiel med ”förenklad tullklarering” Det var bara ett litet fåtal personer inom de båda myndigheterna som kände till avtalet. Men en kopia hade lämnats till en tjänsteman i chefsställning inom försvarsdepartementet. Avtalet var alltså känt inom försvarsdepartementet redan 1992.

Jag frågar Lars Borgnäs när vi träffas på ett kafé i Stockholm om han tror att transporterna av krigsmateriel på en civil passagerarfärja var sanktionerade av regeringen? Lars Borgnäs är inte den som ”tror” någonting. Han svarar att ramöverenskommelsen för de hemliga transporterna av sovjetisk krigsmateriel ju var känd på försvarsdepartementet:

”Jag kan inte utesluta att någon form av information om materielen ombord fanns hos politikerna.”

Varför smugglade Sverige sovjetisk krigsmateriel?

Efter Sovjetunionens fall 1991 tog det tre år, fram till 1994, innan den siste ryske soldaten lämnade Baltikum. Under de tre åren rådde rena Vilda Västernstämningen i Estland med ohämmad kommers på sovjetisk krigsmateriel, både öppet och på svarta marknaden. Allt var till salu och allt var tillgängligt för den som ville betala. Det stals, såldes och smugglades krigsmateriel, och även strategiska metaller. Alexander Einseln, det fria Estlands första överbefälhavare, bekräftade i en intervju med Lars Borgnäs att i detta kaos ”var allting möjligt”. ”Estland var ett dårhus, allting satt löst, det fanns inga kontroller.”

Natoblocket var intresserat av allt som Sovjetblocket hade av vapen; strategiska taktiska, biologiska, kärnstridsspetsar – ja allt. Det kalla kriget var formellt över, men inte i de här människornas sinnen. Sådana här transporter av materiel var sannolikt arrangerade av svensk underrättelsetjänst i samarbete med en västmakt, menade Alexander Einseln. I SVT Rapport den 19 december 2004 berättade den estniske översten Urmas Roosimägi att svensk militär varit särskilt intresserad av utsmugglad elektronisk utrustning för luftvärnsrobotar.

Læs mere »