“Very little matters much, and most things don’t matter at all”
Lige-glad. Det er måske et af alderens privillegier: Man bliver ikke så let ophidset mere, man gider ikke gå til demonstrationer mere, ikke engang som fotograf, for de handler kun om skrig, hyl og vold. Nogle gode mord i Sverige i dag? Nogle gode bombesprængninger, ingen gruppevoldtægter, eh? Der skal mere til at hidse mig op. Kald det åndssløvhed, blaserthed eller tilvænning, jeg vender mig om og tar’ en time til på øjet. Der kommer nok noget, man ikke har set hundrede gange før, og når den helt store historie kommer, er der alligevel ingen, der opdager den før bagefter.
Robert Mugabe som förebild
och ett av flera FN-organ vid den moraliska ruinens brant
Att en rad FN-organ är i händerna på korrumperade ledare från länder där ord som frihet och demokrati mest betraktas som skämt är förstås ingen nyhet.
Men detta måste väl ändå vara ett skämt av den grövre sorten: Zimbabwes härskare, den inpiskat hatiske, destruktive nationsförstöraren Robert Mugabe, känd bland annat för att ha bränt ner vita farmares egendomar och för att ha misshandlat, fängslat, dödat eller jagat stora delar opposition på flykten, orsakat massvält i landet och raserat allt det som en gång i tiden betraktades som Afrikas bördigaste och bästa mark, har utsetts till WHO:s ”goodwill-ambassadör”.
Det är WHO:s Tedros Ghebreyesus som ligger bakom beslutet, ty han menar att Zimbabwe är ”ett land som sätter hälsofrågor i centrum.” Oppositionen i landet säger att beslutet är ”skrattretande” och Human Rights Watch betraktar det som ”pinsamt”.










