Från censor till avfälling. En journalists selvopgør
Journalisten Ann-Charlotte Marteus gør op med sin umiddelbare fortid i den svenske løgnepresse. Det er bemærkelsesværdigt og en håndsrækning til mig og alle de svenske dissidenter, jeg har kendt i tyve år. Det er en ringe trøst at få ret, når kåbevenderne og censorerne i mellemtiden har foræret en tredjedel af Sverige væk, med katastrofale effekter, der knap har åbenbaret sig endnu. Men lidt er bedre end ingenting, og denne artikel er indtil videre et særsyn blandt journalistiske selvopgør. Betegnende nok står den heller ikke i hendes egen avis, Expressen. At jeg og de venner, jeg nævner, stadig vil være “brune xenofober” efter at have haft ret i tyve år, rører os ikke. Vi har ikke gjort, hvad vi gjorde for at få anerkendelse fra sidste-dages-hellige.
I det offentliga samtalet om migration sattes sakfrågorna på undantag, stämpling ersatte argument och rädsla tog överhanden. Ann-Charlotte Marteus reflekterar över en ohållbar debatt och synar sitt eget ansvar.
I mellemtiden kan man høre 27 syv interviewet med SUT. Man kan ikke rigtig ødelægge et interview med Søren Ulrik Thomsen. Her tænker jeg på den indforståede, københavnerkulinariske indpakning. Hold den ud!
Migranter og flygtninge vil blive ved med at rejse mod Europa, uanset om krigen i Syrien endte i dag, og uanset om Tyrkiet bliver enig med EU om at tage flygtninge tilbage fra Grækenland, lyder konklusionen.
Europa er truet af masseindvandringens uoverskuelige følger. Og gemt i strømmen af asylansøgere kommer tusindvis af tilhængere af Islamisk Stat ind i de europæiske lande med det formål at begå terror.
Den skræmmende vurdering er kommet fra folk fra sikkerhedssystemernes top. Chefer fra Nato, Europol, antiterrorenheder og andre – folk som virkelig ved, hvad de taler op.Men der er reelt ikke blevet lyttet. Nu er grænserne omsider ved at blive lukket og kontrollen øget i en del lande. Men reaktionerne står slet ikke mål med alvoren i advarslerne. Hærchef: Faren for terror og social uro vokser – det er langt farligere, end politikerne tror
Undtagelsestilstand indskrevet i den franske forfatning ?
Overhuset fra stemt for det med overvældende flertal, hvilket måske bringer os nærmere spørgsmålet om, hvad islam er. Politik eller religion: En undtagelsestilstand
Det var vist Gore Vidal, der sagde at “en amerikansk præsident blot er en kransekagefigur og en marionet for langt større kræfter.” Alene der mange mio dollars det kræver at stille op, begrænser feltet af obsternasige kandidater. Trump havde dem med hjemmefra, det er vel det der er problemet for de herrer her. Her ser man dem diskutere:
Det demokratiska svenska samhället är i sanning tolerant mot de stater som är grundade på ideologisk fiktion. I yttrandefrihetens namn är det mesta tillåtet, åtminstone om det har marxist-leninistiska förtecken.
När jag vid 68 års ålder försöker erinra mig vad som skrivits och sagts av svenska intellektuella till försvar för vänsterdiktaturer under min medvetna tid är det ingenting som så bitit sig fast i mitt medvetande som Per Olov Enquists kommentar i tidningen Expressen den 15 maj 1975.
Pol Pot och hans röda khmerer i Kambodja var då inbegripna i ett av historiens värsta folkmord. Under fyra år dödades närmare 2 miljoner människor, närmare en fjärdedel av landets befolkning. Till medlöparna hörde förutom Enquist, bland andra revolutionsromantikern Olof Palme, Birgitta Dahl, och, inte alldeles oväntat, Jan Myrdal.
Så här skrev Enquist i tidningen Expressen till försvar för tömningen av de stora städerna i Kambodja:
“Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.”
Det finns skäl att tro att det bakom en politisk ståndpunkt finns en konflikt eller möjligen interaktion mellan den politiska positionen och andra värdeskalor som är lika viktiga för individen, till exempel personlig lojalitet, etik och religion.
Allt som sägs av värde beror av en etisk förbindelse mellan inbillningskraft och bild. En bild av värde måste vara sann, inte bara en dekoration. En författare har inte råd att betrakta en metafor som en tillfällig estetisk manöver. Så snart bilden är förvrängd är sanningen förnedrad. Hur ska våra ord kunna överleva om vi inte talar sanning om den tid vi lever i?
Vi är nog rätt många nu som lägger pannorna i djupa veck och därtill sakligt diskuterar den tv-serie som heter Liv och Horace i Europa.
Seriens grundidé, bildningsresan, är alltid god, men det som sätter fälleben för just denna är kanske en kombination av snål programtid och fnitter inbakat i sättet att tala, “typ”, “liksom” och sådant. Jag följer förstås serien, det är bättre att se något som har en mening än att stirra sig trött på all den “underhållning” som svensk television numera sysslar med på heltid.
Bodil är en av dem som skriver seriöst kritiskt om serien.
Om du följer länken kommer du till seriens femte avsnitt. Utifrån det kan man se hela serien. Kulturhistoria när den är som bäst i televiserad form.
Kenneth Clark är förstås giganten på området. Om man går in på denna lilla aptitretare så finns hela hans fantastiska serie om Civilisationens historia där:
Frauke Petry, tysk kemiker født i Brandenburg 1975. P 1 kaldte hende “højreekstrem.” Hele verdenspressen kalder hende “xenofob og ekstremist.” Hvad rager politiserende journalisters etiketter i grunden os? Journalistik er en lavkvalificeret, politisk mellemuddannelse. Hvem vil lade sig belære af dem? I Sverige er “rättvisan” en stor ting, og rättvisan har ramt svenske mainstream-medier så hårdt, at de ikke vil eksistere om ti år. Ikke alt er tibagegang. Staten må udgive dem som i DDR, og se om nogen overhovedet vil forbruge dem frivilligt. Jeg kender mange svenskere, der har forladt dem for tyve år siden, som anvender sindrige links og add blockers, hvis de endelig linker til dem. “Lügenpresse”, se til Sverige.
Det er en norsk reportage. Det er en åbenlys krigserklæring fra Anjem Choudarys side, alligevel kalder norske DB.NO medier Britain First for “højreradikale.” Britain First vil ikke smide alle muslimer ud, som den norske journalist siger, kun dem er erklærer krig mod England og engelske værdier. Hvilke fejge kryb, norske journalister er. De ved, den er helt gal, alligevel hænger dem dem ud, der kritiserer det. Føj for Helvede, som de helgarderer sig.
Ophavskvinden til Londonistan, Melanie Phillips, var i København i 2009: Melanie Phillips in Copenhagen, I. Anjem Choudhary var i København forrige sommer: Anjem Choudhary kom forbi Charlottenborg. Han var inviteret af angiveligt borgerlige Radio 24-7 til et ironisk, humoristisk radioprogram. Hvor har vi det skideskægt, vor tids nazier er bare en tegneserie. Kierkegaard skrev i Diapsalmata?:
‘Det hændte paa et Teater, at der gik Ild i Kulisserne. Bajads kom for at underrette Publikum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaa til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der tro, at det er en Vits’.
Eller også Kierkegaard:
»Vær Pjat – og du skal se, alle Vanskeligheder forsvinder! Livet bliver fornøjeligt, oprømt, muntert, let, kort: Det er en herlig Verden at leve i – ved at være Pjat.«
Ingrid Carlqvist viser rundt i Malmø
min. 22. Chang Frick forklarer om medie-cover up af indvandreres sex-overfald min. 30:15. RT besøger også Rosengård.
Nu har teater Breivik börjat igen och det föranleder frågan. Jag var av den uppfattningen att ett dödsstraff vore helt rimligt när man tänker på hur många människor han mördade. Men Norge har nu inget sådant straff att använda i extrema fall. Återstod inlåsning. Nu har Breivik stämt norska staten för att han lider. Är då inte straffet just avsett att å ena sidan skydda oss andra från honom och å andra sidan att åsamka honom ett lidande?
Det förvånar mig att den norska staten lägger en enda krona till på hans teater. Låt dörrarna vara låsta om honom och använd eventuellt överblivna skattekronor till att lösa andra akuta samhällsproblem. Norge har, liksom vi andra, omfattande sådana problem. Breivik borde fråntas alla sina medborgerliga rättigheter. Hans brott är så grovt att han själv valde den vägen. Hans klagomål bör gå direkt i papperskorgen, utan vidare kommentarer.
Jeg synes, det er værd at erindre sig, hvad Enoch Powell sagde i 1977 om multikulti-politikerne. Især nu hvor bankassistent Kristian Jensen synes det er vigtigere at intrigere om magten i Venstre. end at adressere dette forårs presserende problem: Invasionen af vores lille land. Hvordan tænker politikerne, for de er jo ikke dummere end de fleste, hvad der ikke siger alverden. De har bestræbt sig på at begrænse indvandringen siden halvtredserne, og de har intet opnået på 60 år. Nogen der stadig tror på dem? Man hører på Powells sætningsbygninger, at han var en meget belæst mand. Da han døde, talte han ti sprog.
Det er en reprise, men det er jo det ulidelige ved denne diskussion, at den bevæger sig så langsomt – hvor tiden er imod mere imod os end nogensinde – at et liv ikke forekommer langt nok. De fleste der gerne vil have et liv, længes væk fra den politiske kamp, men da den vedrører dem selv, kan de ikke slippe.. Politik er grundlæggende spild af tid, bortset fra dem der tjener en overgennemsnitlig løn på den. Hvor mange skader forretter en politiker ikke, for hver god gerning han gør? Dette er det kyniske spil, vores skæbne befinder sig i nu, den skæbne der allerede er afgjort i Sverige.
Interviewer: What do you see as the likely prospect now? Still the “River Tiber foaming with blood”?
Enoch Powell: The likely prospect is, that politicians of all parties will say: “Well, Enoch Powell is right, but we don´t say that in public, but we know it in private… Enoch Powell is right and it will no doubt develop as he says. But perhaps its better for us to do nothing now, and let it happen, perhaps after our time, than to seize the many poisonous nettles, which we would have to seize, if we at this this stage were to attempt to revert the outcome. So let it go on until a third of central London, a third of Birmingham and Wolverhampton are covered, until the civil war comes. Let it go on, we won´t be blamed. We will either have gone, or we will slip out from under somehow.” (Enoch Powell i 1977 i tilbageblik på 1968 talen.) fra minut 7:00:
Den fremragende BBC dokumentar Rivers of Blood er et must, hvis du ikke har set den. Tiden gav Powell mere end ret 50 år efter, og BBC indrømmer det.
Av 
