Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Känslan smyger sig på. Den tar god tid på sig. Flera år. Man förnekar och stoppar undan den. Tills den växer till en skenande buffelhjord som inte går att hejda. Till slut går det inte längre att värja sig för insikten. Jag känner mig som främling i mitt eget land. En av många.
Det är en otäck känsla. Den äter sig inåt. Den lägger ett dovt grått raster över allting. Den tvingar på mig sjok av nedstämdhet och vrede, den tar bort den glädje som har funnits med mig hela livet.
En ständigt pågående inre opposition
Det är som att gå omkring med en ständigt pågående inre opposition som bråkar därinne och vägrar tystna. Jag vill inte vara här. Jag kan inte stanna kvar. Detta är inte mitt land. Ingenting av det som pågår i Sverige stämmer med den jag är.
De flesta av oss har ett behov av att respektera eller åtminstone hjälpligt kunna lita på dem som styr landet. Det är nödvändigt för att en framtidstro ska vara möjlig och för motivationen att på livstid betala en av världens högsta skatter.
Plastfigurerna har tagit över landet
Det går inte. Det är stört omöjligt. Landet har tagits över av robotartade plastfigurer utan tecken på liv och autenticitet. Omöjliga att respektera, omöjliga att lita på. De har fullständigt lyckats släcka framtidstron, de förtjänar inte mer tilltro än nätnasare som försöker kränga mobilabonnemang till dementa och ålderssvaga.
För min del kunde de lika gärna vara utomjordingar. De sparkar på allt som jag tror på. Allt som jag har uppfattat som grundläggande förutsättningar för mitt och andra svenskars liv tar de bort. Avskaffat. Utrotat. Snart är vi själva utrotade som den lilla människospillra vi är. Om bara några decennier är vi i minoritet i vårt eget land
När Fredrik Reinfeldt uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan hade jag för länge sedan stängt mitt och öppnat ögonen istället. För att rädda mitt förstånd ett tag till. Jag anser hjärtan vara privat mark där statsministrar icke äga tillträde.
Det är Sverige som har lämnat mig
Skillnaden känns i hela kroppen varje gång jag lämnar Sverige. Ett tungt ruvande tryck släpper taget och dunstar ut i världsrymden. Jag rör mig lättare. Axlarna sjunker ner. Jag kan andas. Jag kan slappna av. Jag kan vila. Oron släpper. Blodtrycket sjunker. Jag mår bra. Jag är glad igen.
Jag tänker att det är så här livet ska kännas. Det var så här det brukade kännas, det minns jag tydligt. Det är inte jag som har lämnat Sverige. Det är Sverige som har lämnat mig.
En regering av kringirrande inkompetenta pajasar
En hoper kringirrande inkompetenta pajasar ska föreställa Sveriges regering. De som ska företräda oss! Mitt främlingskap inför Stefan Löfven är blandat med skam.
Nej, skammen är inte min. Jag har inte valt Stefan Löfven. På ingen punkt är jag ansvarig för denna katastrof. Ändå skäms jag varje dag som denna olycka företräder mitt land. Jag oroar ihjäl mig varje dag som han får fortsätta förstörelsen av Sverige. Allting tyder på att han inte vet vad han gör. Varje gång han yttrar sig syns flimret i hans hjärna när han försöker koppla ihop synapserna och komma ihåg vad hans rådgivare har sagt att han ska säga.
Fredrik Virtanen dricker samma rödvin som förut
Totalförnekarna skrattar gott. De trivs storartat i sina vita isolat. De känner sig oåtkomliga. Deras Sverige håller inte på att gå förlorat. Det lever och frodas i högönsklig välmåga. Vid deras horisont syns inga faror. Avvecklingen drabbar bara andra som det inte är så noga med.
Fredrik Virtanen till exempel har inte märkt några problem. Han dricker samma rödvin som förut. Massinvandring och islamisering kommer aldrig att drabba honom.
Privilegierade vänsterkvinnor radas upp som offer
Jag känner ett isande främlingskap inför svenska journalister. De som under många år var mina kolleger. De som har glömt att deras uppdrag är att granska makten, inte krypa upp i knät på den.
Jag känner starkt främlingskap när jag ser SVT Uppdrag granskning och fem utvalda, oerhört privilegierade vänsterkvinnor ur den politiska och mediala eliten radas upp som offer för “näthat”; Mona Sahlin (s) – givetvis -, Rosanna Dinamarca (v), Birgitta Ohlsson (L), Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och den rabiata Alexandra Pascalidou som av obegripliga skäl ges rikligt hatutrymme i Sveriges radio och får betalt för det.
De har aldrig missat en chans att utnyttja sin makt
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Främling i eget land”
