av Sigurd Skirbekk,, professor emeritus i sociologi vid Oslo Universitet
DSM (Debatt Sanningsökande Mediakritik) Boks 99 563 Gränna, 2005 ; Volum 60.(6) s. 5-13
Jag har kallat detta inlägg för “Tio tabubelagda tema i invandringsdebatten”. Med “invandringsdebatt” menar jag den offentliga och mediaanpassade debatt på senare tid när det gäller invandring och integration av folk från fjärran länder och kulturer, inte varje, generell debatt om dessa spörsmål i mer speciella och stängda miljöer. Med “tabu” menar jag det samma om detta begrepp som det som står i lexika: en föreställning om att vissa ting och spörsmål icke må omtalas eller beröras, eftersom detta kunde utlösa farliga krafter.
I den ursprungliga polynesiska föreställningen om tabun, gick det ut på att människan var underställd heliga krafter som kunde utlösa straffande reaktioner om dessa tabun blev berörda. I vårt sammanhang är det gärna rasism och nynazism som har fått status som de farliga och straffande krafterna som vi kan släppa lös om debatten släpps lös.
Jag ämnar här visa att vanliga påståenden från centralt håll i invandringsdebatten är formulerade på så sätt att de skapar emotionella barriärer mot att ta upp och värdera motföreställningar. Och detta gör man trots att motföreställningarna kunde ha bidragit till en större förståelse för de realiteter som vi står inför och till en mer förnuftig anpassning än det som följer på de vanliga, officiella påståendena.
Detta ger grund till att se tabuiseringen i ett maktperspektiv. Personer och grupper som har fått makt genom näringsliv, organisationer, media och utbredda tankemönster i vår kultur, vill inte utan vidare öppna för motföreställningar som kan undergräva trovärdigheten av uppfattningar som utgör grunden för deras makt och position.
På den politiska högersidan finner vi mäktiga multinationella sällskap och många typer av firmor med ekonomiska intressen knutna till migration av billig arbetskraft. På den politiska vänstersidan finner vi andra grupper med en annan typ av makt, knuten till en status som moralisk elit. Denna status är ofta baserad på en stark och enkel moralisering av rasism och fascism än på djupare analyser av de strukturella verkningar som den ena eller den andra politiken orsakar.
Ofta kan tilslutnad til populära påstående bero på önsktänkande mer än på realitetstänkande. Dätta kan föra til frånvaro av viktig information och perspektiv. Den här skriften har vore skrivit som en serie med motföreställningar til utbrädda påstående, även om den refererade statistik kan vara nogra år gamla. Tekset skriver sig från 2005 då den första gången blev presenterad på norska.
Påstående 1: -Den rika världen har en plikt att ta emot alla människor som lider nöd, antingen denna nöd beror på naturkatastrofer, underutveckling, vanstyre eller generell överbefolkning.
Tabu:
De ekologiska ramarna för folk och förbrukning säger att vi inte kan låta en antropocentrisk humanism vara den enda måttstocken för en ansvarig befolkningspolitik.
Påstående 1 blir emotionellt på så sätt att alla motföreställningar blir tabubelagda. Påståendet begränsar våra valmöjligheter till att endast kunna välja mellan humanism och en girighet parad med inhumanitet. Detta är ett ofritt ställningstagande som hindrar en öppen dialog om de dilemman i världen som orsakas av överbefolkning och överkonsumtion.
Frågor om moralisk plikt kan inte bara ses i ljuset av en antropocentrisk sinnelagsetik, allra minst i våra dagar. Både rika länders förbrukning och fattiga länders födelsetal har ekologiska dimensioner, som det på sikt kan vara ödeläggande att ignorera eller sätta sig över. En forskargrupp har kommit fram till att redan med nuvarande befolkningstal och nuvarande förbrukning så förbrukar vi 1,2 gånger så många resurser som naturen är i stånd att förnya varje år. En annan forskargrupp som lade fram sina resultat i slutet av mars i år, har påvisat att vi överbelastar naturens ekosystem, det som skulle ha förnyat våra resurser. Västerlandet har, i ett ekologiskt perspektiv, visserligen många moraliska förpliktelser att ta hänsyn till. Men någon plikt att ta emot alla länders födelseöverskott hör inte till dessa förpliktelser. Vi skall i detta sammanhanget komma ihåg att vårt eget land genomgick en tämligen brutal period innan vi utvecklade vår form av välstånd – på 1700-talet kunde så mycket som en tredjedel av alla födda dö som barn, och bara en tredjedel fick chansen att föra släkten vidare. Även icke-västliga länder, som har lyckats få fått bukt med sin skenande överbefolkning, har fått ta till hårda medel – Kina är ett typexempel. Jag känner indiska samhällsforskare som beklagar att man i Indien inte ges möjlighet att till att föra en lika stram befolkningspolitik som i de östasiatiska staterna. Det är särskilt i den västasiatiska regionen och i stora delar av Afrika som vi idag finner en helt oförsvarlig reproduktion – i ökenlandet Jemen har man t.ex. räknat ut att varje kvinna föder i genomsnitt åtta barn. Traditionen med ett stort antal barn kan man inte försvara i samband med en modern hälsopolitik som gäller dödligheten på alla livsstadier och med en liberal migrationspolitik som en lösning.
Ekologen Bredo Berntsen har i antologin, Gode formål – gale fölger, kritisk lys på norsk innvandringspolitikk (Cappelen akademisk forlag, Oslo 2003/2004), skrevet följande på s. 57.: “Hur är då prognoserna för befolkningstillväxten i en mängd länder som redan har stora miljöproblem? Dessa prognoser är med förlov sagt helt chockerande om vi tar hänsyn till den befolkningssituation, som demograferna kommit fram till. Om vi gör tre tidssprång, år 2000 – 2025 – 2050, i en del av dessa länderna så säger de rena talen oerhört mycket. För Egypten skulle det bli 68 (millioner) 97 och 117, för Etiopien 64, 98 och 159, för Mexiko 100, 141och 167, för Pakistan 141, 211 och 260, för Turkiet 65, 89 och 103.(The world almanack and Book of facts 2001:861-862) Det kan inte kallas moraliskt av dessa länders politiska, religiösa och kulturella elit att låta sina befolkningar växa ohämmat och sedan pressa sina befolkningsöverskott på andra länder”.
Europeiska stater, däribland Norge, har tidigare i sin historia avvisat tyskarna då dessa använde sig av argumentet “lebensraum” som skäl för sin expansionspolitik. Detsamma bör vi göra när andra länder åberopar att de har för liten plats för sina befolkningar. Det finns idag en omfattande litteratur som behandlar de ekologiska problem som världen står inför under nuvarande århundrade. En liberal invandringspolitik som syftar till att undgå obehagliga moraliska frågor idag är inte något sunt svar på sikt. Vi kommer i så fall bara att skyffla över de oundvikliga problemen på våra barn och barnbarn.
Fortsæt med at læse “Tio tabubelagda tema i invandringsdebatten”