Det er et navn på et canadisk lovforslag, som ikke er til at tage fejl af. I Europa er politikerne endnu kun nået til at installere barbariet. Cameron ville træne 2000 håndplukkede libyske soldater, så der kunne komme lidt orden på Libyen. I stedet kom der overraskende nok uorden på England, De drak, stjal, voldtog mænd og kvinder, sexchikanerede engelske kvinder, og nu bliver de sendt hjem, men Cameron kan stadig prakke sin underklasse arabisk kultur på, Herregud, det er bare underklassens dagligdag, som forpestes. Der er mere barbari, en sådan lov kunne afhjælpe i England: 400 women with FGM seen in Midlands hospitals in 6 months.

I Sverige er situationen kritisk. de har ikke mere at tilbyde menneskemasserne, der vælter ind. Ingen bolig, intet arbejde, ingen skole til børnene. Sveriges godhed er så god, at den nu også er på asylansøgernes bekostning, om sit eget folk bekymrer godheden sig ikke det fjerneste. Velfærdssamfundet vil bryde sammen, derefter opstår anarki når hundredetusinder indvandrere ikke modtager en check fra staten, dernæst er enhver sig selv nærmest. Se de skikkelige socialdemokraters kommentarer her. De håber på at Löfvéns budget ikke går igennem den 3 december, at regeringen falder. Nogle betragter et nyvalg som Sveriges sidste chance. Jeg tror, Sveriges sidste chance for at undgå kaos og vold var for en del år siden, men jeg skal ikke deprimere folk.

Kommer Sverige ud for et systemkollpas, bliver det ikke morsomt for dets naboer. Danskere og nordmænd burde interessere sig for, hvad der foregår i Sverige. I Danmark, tjah, kævl og forvirrede høns, politikerne har lidt tid at løbe på endnu, men det er det med lånt tid, at man aldrig ved, hvornår den løber ud. Jeg undgår såvidt muligt danske politikere på samme måde som jeg undgår Bornedals sidste storværk. Min afsmag for dem er blevet så intens, at jeg overvejer at blive sofavælger for første gang nogensinde. Jeg har skrevet, at masseindvandringen savner demokratisk legitimitet, at den har  gjort mig til en dårligere demokrat. Det er nok på tide, at  tage konsekvensen af det.

Zero Tolerance for Barbaric Cultural Practices Act: An Overview

The Zero Tolerance for Barbaric Cultural Practices Act demonstrates that Canada’s openness and generosity does not extend to early and forced marriage, polygamy or other types of barbaric cultural practices. Canada will not tolerate any type of violence against women or girls, including spousal abuse, violence in the name of so-called “honour”, or other, mostly gender-based violence. Those found guilty of these crimes are severely punished under Canada’s criminal laws.

To deliver on the Government’s commitment to standing up for victims of violence and abuse and to send a strong message to those in Canada—and those wishing to come to Canada—that such practices will not be tolerated on Canadian soil, the Government is proposing to amend five federal statutes:

Immigration and Refugee Protection Act

Fortsæt med at læse ““Zero Tolerance for Barbaric Cultural Practices Act””

Av CHRISTIAN SKAUG

Når politifolk av sine egne politimestre blir rådet til ikke å bruke uniform hvis det ikke er strengt nødvendig, og forsvaret ifølge forsvarssjefens pressetalsmann vurderer det samme, oppfattes det både av nordmenn med en viss nasjonal selvrespekt i behold, og av disse nordmennenes islamistiske fiender som en delvis kapitulasjon.

Når statsministeren samtidig står på Stortingets talerstol og sier at vi ikke lar oss diktere av terrororganisasjoner, har vi å gjøre med en skrikende selvmotsigelse. Staten kapitulerer uten å forstå at den gjør det, og uten at toneangivende observatører forklarer den det.

Det er altså blitt en risiko å personifisere symbolene på den norske statsmakten på norsk territorium. En soldat under førstegangstjeneste som er på vei hjem med toget, må tenke seg om to ganger innen han reiser i uniform – med fare for å bli den neste Lee Rigby. En islamist trenger ikke tenke seg om to ganger innen han setter seg på bussen i full islamistmundur. En sorgløs Ubaydullah Hussain som plommen i egget kan påtreffes der, Fjordman ser seg tvunget i eksil.

Det er ikke mange år siden tanken på noe lignende ville ha fortonet seg som en skrekkvisjon fra den villeste fantasien. Vel, nå er fantasien her. Hva er det egentlig som er hendt?

Fortsæt med at læse “Ånden fra München om igjen”

av Sigurd Skirbekk,, professor emeritus i sociologi vid Oslo Universitet

DSM (Debatt Sanningsökande Mediakritik) Boks 99 563 Gränna, 2005 ; Volum 60.(6) s. 5-13

Jag har kallat detta inlägg för “Tio tabubelagda tema i invandringsdebatten”. Med “invandringsdebatt” menar jag den offentliga och mediaanpassade debatt på senare tid när det gäller invandring och integration av folk från fjärran länder och kulturer, inte varje, generell debatt om dessa spörsmål i mer speciella och stängda miljöer. Med “tabu” menar jag det samma om detta begrepp som det som står i lexika: en föreställning om att vissa ting och spörsmål icke må omtalas eller beröras, eftersom detta kunde utlösa farliga krafter.

I den ursprungliga polynesiska föreställningen om tabun, gick det ut på att människan var underställd heliga krafter som kunde utlösa straffande reaktioner om dessa tabun blev berörda. I vårt sammanhang är det gärna rasism och nynazism som har fått status som de farliga och straffande krafterna som vi kan släppa lös om debatten släpps lös.

Jag ämnar här visa att vanliga påståenden från centralt håll i invandringsdebatten är formulerade på så sätt att de skapar emotionella barriärer mot att ta upp och värdera motföreställningar. Och detta gör man trots att motföreställningarna kunde ha bidragit till en större förståelse för de realiteter som vi står inför och till en mer förnuftig anpassning än det som följer på de vanliga, officiella påståendena.

Detta ger grund till att se tabuiseringen i ett maktperspektiv. Personer och grupper som har fått makt genom näringsliv, organisationer, media och utbredda tankemönster i vår kultur, vill inte utan vidare öppna för motföreställningar som kan undergräva trovärdigheten av uppfattningar som utgör grunden för deras makt och position.

På den politiska högersidan finner vi mäktiga multinationella sällskap och många typer av firmor med ekonomiska intressen knutna till migration av billig arbetskraft. På den politiska vänstersidan finner vi andra grupper med en annan typ av makt, knuten till en status som moralisk elit. Denna status är ofta baserad på en stark och enkel moralisering av rasism och fascism än på djupare analyser av de strukturella verkningar som den ena eller den andra politiken orsakar.

Ofta kan tilslutnad til populära påstående bero på önsktänkande mer än på realitetstänkande. Dätta kan föra til frånvaro av viktig information och perspektiv. Den här skriften har vore skrivit som en serie med motföreställningar til utbrädda påstående, även om den refererade statistik kan vara nogra år gamla. Tekset skriver sig från 2005 då den första gången blev presenterad på norska.

Påstående 1:  -Den rika världen har en plikt att ta emot alla människor som lider nöd, antingen denna nöd beror på naturkatastrofer, underutveckling, vanstyre eller generell överbefolkning.

Tabu:
De ekologiska ramarna för folk och förbrukning säger att vi inte kan låta en antropocentrisk humanism vara den enda måttstocken för en ansvarig befolkningspolitik.

Påstående 1 blir emotionellt på så sätt att alla motföreställningar blir tabubelagda. Påståendet begränsar våra valmöjligheter till att endast kunna välja mellan humanism och en girighet parad med inhumanitet. Detta är ett ofritt ställningstagande som hindrar en öppen dialog om de dilemman i världen som orsakas av överbefolkning och överkonsumtion.

Frågor om moralisk plikt kan inte bara ses i ljuset av en antropocentrisk sinnelagsetik, allra minst i våra dagar. Både rika länders förbrukning och fattiga länders födelsetal har ekologiska dimensioner, som det på sikt kan vara ödeläggande att ignorera eller sätta sig över. En forskargrupp har kommit fram till att redan med nuvarande befolkningstal och nuvarande förbrukning så förbrukar vi 1,2 gånger så många resurser som naturen är i stånd att förnya varje år. En annan forskargrupp som lade fram sina resultat i slutet av mars i år, har påvisat att vi överbelastar naturens ekosystem, det som skulle ha förnyat våra resurser. Västerlandet har, i ett ekologiskt perspektiv, visserligen många moraliska förpliktelser att ta hänsyn till. Men någon plikt att ta emot alla länders födelseöverskott hör inte till dessa förpliktelser. Vi skall i detta sammanhanget komma ihåg att vårt eget land genomgick en tämligen brutal period innan vi utvecklade vår form av välstånd – på 1700-talet kunde så mycket som en tredjedel av alla födda dö som barn, och bara en tredjedel fick chansen att föra släkten vidare. Även icke-västliga länder, som har lyckats få fått bukt med sin skenande överbefolkning, har fått ta till hårda medel – Kina är ett typexempel. Jag känner indiska samhällsforskare som beklagar att man i Indien inte ges möjlighet att till att föra en lika stram befolkningspolitik som i de östasiatiska staterna. Det är särskilt i den västasiatiska regionen och i stora delar av Afrika som vi idag finner en helt oförsvarlig reproduktion – i ökenlandet Jemen har man t.ex. räknat ut att varje kvinna föder i genomsnitt åtta barn. Traditionen med ett stort antal barn kan man inte försvara i samband med en modern hälsopolitik som gäller dödligheten på alla livsstadier och med en liberal migrationspolitik som en lösning.

Ekologen Bredo Berntsen har i antologin, Gode formål – gale fölger, kritisk lys på norsk innvandringspolitikk (Cappelen akademisk forlag, Oslo 2003/2004), skrevet följande på s. 57.: “Hur är då prognoserna för befolkningstillväxten i en mängd länder som redan har stora miljöproblem? Dessa prognoser är med förlov sagt helt chockerande om vi tar hänsyn till den befolkningssituation, som demograferna kommit fram till. Om vi gör tre tidssprång, år 2000 – 2025 – 2050, i en del av dessa länderna så säger de rena talen oerhört mycket. För Egypten skulle det bli 68 (millioner) 97 och 117, för Etiopien 64, 98 och 159, för Mexiko 100, 141och 167, för Pakistan 141, 211 och 260, för Turkiet 65, 89 och 103.(The world almanack and Book of facts 2001:861-862) Det kan inte kallas moraliskt av dessa länders politiska, religiösa och kulturella elit att låta sina befolkningar växa ohämmat och sedan pressa sina befolkningsöverskott på andra länder”.

Europeiska stater, däribland Norge, har tidigare i sin historia avvisat tyskarna då dessa använde sig av argumentet “lebensraum” som skäl för sin expansionspolitik. Detsamma bör vi göra när andra länder åberopar att de har för liten plats för sina befolkningar. Det finns idag en omfattande litteratur som behandlar de ekologiska problem som världen står inför under nuvarande århundrade. En liberal invandringspolitik som syftar till att undgå obehagliga moraliska frågor idag är inte något sunt svar på sikt. Vi kommer i så fall bara att skyffla över de oundvikliga problemen på våra barn och barnbarn.

Fortsæt med at læse “Tio tabubelagda tema i invandringsdebatten”

Wilders’ tale kan læses på Frontpage Magazine: To Keep the Flame of Liberty Burning. Der kommer flere videoes, måske allerede i dag, tirsdag. Nej, vi kan ikke tale om det. af Uwe Max Jensen. TFS-konference på Christiansborg – Venstreradikale på plads, herunder Redox’ Simon Bünger Poulsen

Wilders, Westergaard, Vilks and Vertigo

Fotos fra en lang dags aften

Det var en lang dag på Christiansborg og en lang aften i tårnets restaurant 106 meter over gadeplan. Jeg lider af en helt urimelig højdeskræk, jeg har aldrig villet bo højere en første sal, men jeg lod mig overtale at tage med derop. Jeg besluttede mig til, ikke at se ud af vinduerne, og man kan komme en del ad vejen ved at tage sig sammen. Det er elegant mad, man få i tårnets restaurant, og Wilders lod til at nyde at være ude og spise blandt almindelige danskere, om de nu genkendte ham eller ej. Han er ikke vant til det hjemme i sit safe-house. Han var gladere end jeg har set ham de andre tre-fire andre gange, han har været i Danmark.

Vilks og Westergaard har ikke været på samme foto siden 2007. Nu har Vilks og Westergaard mødt de der ‘nationalister’ igen, nu ved vi, hvor vi har dem. Tøv en kende. Man ved ikke. hvor man har Westergaard, Vilks og Park. Westergaard gik fra bladtegner til kunstner i 2006, som Vilks bemærker, nu er det kun enfoldige, der ved, hvor de har ham, og han er alligevel ligeglad. Jeg er for det meste også.

Positionering er for dem, der er i politik, og sådan betragter jeg ikke mig selv. Det er en anden snak, jeg gerne vil tage op på et senere tidspunkt. Klik for helskærm.

Fortsæt med at læse “Geert Wilders: Theo van Gogh, 10 years”

I dag slutter Operation Mare Nostrum. Vi ved ikke, hvorfor EU har besluttet sig for Operation Triton, der kun bevogter Middelhavet ved Europas territorialgrænse (22 km fra kysten). Måske skulle Cecilia Malmström omplaceres først, hvem ved. Måske har de ligefrem studeret Afrikas demografi de næste årtier.

EU er efter 150.000 illegale krydsninger af hovedsageligt afrikanske fattigdomsflygtninge i år nået frem til, at Mare Nostrum udgjorde en “pull-faktor.” Det turde være en mild underdrivelse, når flygtningesmuglerne kun behøvede sejle deres last 10-20 km ud fra den afrikanske kyst, inden de blev samlet op af den italienske flåde. Smuglerne kalkulerede med flåden.

Den nuværende “løsning” er halvhjertet og vil betyde færre illegale krydsninger, men også flere druknede. Det kan dog aldrig være Europas ansvar, at mennesker frivilligt vil risikere deres liv i synkefærdige joller. Den effektive og humane løsning, ville være at tale klarspråk som australierne: “Spar jer beværet, risiker ikke jeres liv, I kommer ikke til at bo her,” men det er for meget ærlighed og handlekraft forlangt af molokken i Bryssel, for de sølle milliarder de koster. Nu har de uden videre folkelig debat lusket dettte lunkne kompromis igennem, og det er vel bedre end ingenting,  Man ville gerne have kendt debatten bag den, men EU er ikke et demokrati. Vi tager til efterretning,  at der har været palaver i kulisserne i Bryssel lige så tilpas, at den når lavsæsonen på Middelhavet.. Mare Nostrum ends as Triton takes over, Slut på Mare Nostrum – i dag tar EU över. Peter Hitchens: Why do refugees drown?

Theo van Gogh-mordet – de nøgne facts rekapituleret

Van Gogh was murdered by Mohammed Bouyeri while cycling to work on 2 November 2004 at about 9 o’clock in the morning, in front of the Amsterdam East borough office (stadsdeelkantoor), on the corner of the Linnaeusstraat and Tweede Oosterparkstraat (52°21′32.22″N 4°55′34.74″E). The killer shot Van Gogh eight times with an HS2000 handgun. Bouyeri was also on a bicycle and fired several bullets, hitting Van Gogh and two bystanders. Wounded, Van Gogh ran to the other side of the road and fell to the ground on the cycle lane. According to eyewitnesses, Van Gogh’s last words were: “Mercy, mercy! We can talk about it, can’t we?” Bouyeri walked up to Van Gogh, who was on the ground, and calmly shot him several more times at close range.

Bouyeri cut Van Gogh’s throat with a large knife and tried to decapitate him, after which he stabbed the knife deep into Van Gogh’s chest, reaching his spinal cord. He attached a note to the body with a smaller knife. Van Gogh died on the spot. The two knives were left implanted. The note was addressed to and contained a death threat to Ayaan Hirsi Ali, who went into hiding. It also threatened Western countries and Jews, and referred to ideologies of the Egyptian organization Takfir wal-Hijra.

The killer, Mohammed Bouyeri, a 26-year-old Dutch-Moroccan citizen, was apprehended by the police after a chase, during which he was shot in the leg. Authorities have alleged that Bouyeri has terrorist ties with the Dutch Islamist Hofstad Network. He was charged with the attempted murder of several police officers and bystanders, illegal possession of a firearm, and conspiring to murder others, including Hirsi Ali. He was convicted at trial on 26 July 2005 and sentenced to life in prison with no chance of parole. The murder sparked a violent storm of outrage and grief throughout the Netherlands. Flowers, notes, drawings and other expressions of mourning were left at the scene of the murder. Wikipedia

Lidt mere ‘loud’, end jeg er vant til

Ingen af mine bryllupper var så opulente.

Fortsæt med at læse “Operation Triton: EU besindede sig noget”

Melanie Phillips taler i Calgary i overmorgen. Bemærk omtalen af Sverige min. 4:17.

Sharia law or gay marriage critics would be branded ‘extremists’

Dette er nok det hidtil mest opsigtsvækkende forsøg på at at styre en ustyrlig multikultur. Man kan slå fast, at multikulturen truer velfærdssamfundet, det findes sort på hvidt,  men vil demokratiet overleve multikulturen? Destroying democracy to save it :

Anyone who criticises Sharia law or gay marriage could be branded an “extremist” under sweeping new powers planned by the Conservatives to combat terrorism, an alliance of leading atheists and Christians fear.

Theresa May, the Home Secretary, unveiled plans last month for so-called Extremism Disruption Orders, which would allow judges to ban people deemed extremists from broadcasting, protesting in certain places or even posting messages on Facebook or Twitter without permission.

Fortsæt med at læse “Melanie Phillips – Anti-Semitism in Europe”

»Man er idiotisk, hvis man ikke er bange dem«

Det er ikke for meget at sige, at denne film, som sidste onsdag blev vist på et stort lærred i Upper East, New York, er en af de mest skelsættende i det 21. århundrede. Så skelsættende, at skønt få har set den, og at den blot varer små ti minutter, var rygtet om dens indhold mere end rigeligt til at udløse de heftigste reaktioner. Hvad der fulgte efter, har haft en på en gang lammende og afslørende indflydelse på regeringer i den vestlige verden, på EU, NATO og på vestligt kulturliv.

Ayaan Hirsi Ali, Hotel Scandinavia et halvt år efter Submission, København 2005

Det er Submission -Part 1, der tales om; den kortfilm, som Theo van Gogh instruerede, og som Ayaan Hirsi Ali skrev manuskript til. At se filmen igen ti år efter i det fine institut 92Y i selskab med Hirsi Ali selv, høj og slank, lange brune bukser, kalveskindsjakke og sjal, er som at genkalde sig et mareridt. Filmen kostede den hollandske instruktør livet; skudt ned og stukket ihjel af en marokkansk islamist i Amsterdam den 2. november 2004, på søndag for ti år siden.

»Jeg ville fortælle, at de korancitater har direkte konsekvenser for muslimske kvinder. Jeg ville spørge, hvad der er helligst – mennesker eller hellige tekster?« forklarer Hirsi Ali. Hun nævner også, at den vestlige verden gennem århundreder har forfinet redskaberne til at tage diskussioner om religiøst eller politisk betinget vold. »Vi ville indlede en ikke-voldelig konversation, den samme, som vi har haft om kristne, jøder, nazister, kommunister og så videre. Hvorfor skulle muslimer undtages?« spørger hun.

Hirsi Ali hylder oplysningstidens idealer, og i sine udfald mod islam har hun aldrig skelnet mellem islamisme og islam, som hun har kaldt »tilbagestående« og voldelig. Konfronteret sidste onsdag med nogle af sine mest syrlige udtalelser, som at »islam er en dødekult«, forklarer Hirsi Ali, at hun skelner mellem islam og muslimer, mellem ideer og mennesker.»Jeg er klar over, at der findes mange forskellige tolkninger af islam og mange forskellige muslimer. Men når det kommer til de doktriner, man finder i islam, vil jeg fastholde, at man er idiotisk, hvis man ikke er bange for dem,« fortsætter hun. Ti minutter, der ændrede verden, Ti minutter, der ændrede verden, Weekendavisen 31.10.2014 (ikke online) Zehn Jahre Mord an Theo van Gogh – Konferenz mit Wilders, Pipes & Co. in Kopenhagen, Topmøde for dødstruede 2. november

Fortsæt med at læse “Marked for Death: One Man’s 10-Year War with Islam”

Se også Anders Frederik Emil Victor Schau Lassen (klik foto for helskærm)

Lewis’s compelling book gives as good an explanation as any of why the Special Operations Executive also came to be known as the Ministry of Ungentlemanly Warfare. And perhaps the least gentlemanly of the SSRF butcher-and-bolt specialists was an aristocratic Dane, Anders — known as Andy — Lassen, who was not averse to bellowing orders in German to confuse the enemy.

His father, visiting London before the war, liked to summon his chauffeur-driven Rolls-Royce with a blast of his hunting horn from the steps of the Hyde Park Hotel. It was the similarly unorthodox Lassen who petitioned the War Office to be allowed to develop the bow-and-arrow, with which he had hunted on the family estate, as the perfect, silent killing machine. But Whitehall mandarins refused, declaring arrows — in the age of the machine-gun and flame-thrower, as Lewis wryly points out — to be somehow ‘inhuman’.

Still, that didn’t stop Lassen, dubbed the ‘Robin Hood commando’ by locals in rural Dorset, where he trained in the summer of 1942 in preparation for a furtive assault on the occupied Channel Islands. Indeed, one of the themes of this absorbing tale is the constant battle not just between the Allies and the Nazis, but also between the regular army and Churchill’s licensed buccaneers.

In Italy in 1945, one regular officer told Lassen that he and his wild bunch were a disgrace. What, he thundered, would the enemy think of them, if they were found not just dead, but unshaven? It is certainly true he was no respecter of bureaucratic authority. After every raid, he and other key commanders were supposed to file an operational report. But he detested all such paperwork and his reports famously consisted of no more than five words: ‘Landed. Killed Germans. F***ed off.’

But almost more interesting than the operations are the fearless individuals who carried them out, most prominently Lassen, a wonderful, fantastical character who was a sort of cross between a marauding Viking and James Bond. After playing his part in the liberation of Athens, he and his dissolute group of maverick fighting men were carried through the streets and showered with flowers. They partied, says Lewis, ‘as if there were no tomorrow.’

At one point, Lassen managed to get his hands on a jeep; after it was stolen, he promptly stole another from some recently-arrived American forces, which he then took to parking in the only secure place he could think of, driving it up the steps of his hotel, into the capacious lift and up to the floor his room was on. Handsome and supremely confident, he was also a rampant womaniser. One night in Salonika, while his men were carousing in the hotel grounds, he emerged from his room naked apart from his boots, shouting: ‘Chaps, can’t you let your CO screw in peace?’

His men adored him because he was fearless, led from the front and never gave an order he wouldn’t carry out himself. His men’s success, particularly in the Aegean, can be summed up by the words of one exasperated German commander, who said Lassen and his men ‘come like cats and disappear like ghosts’.Kill without mercy, party like there’s no tomorrow: Churchill’s secret band of fearless warriors broke hearts, rules — and the Nazis’ spirit. Amazon: Churchill’s Secret Warriors: The Explosive True Story of the Special Forces Desperadoes of WWII

“På tide for Israel at anerkende Ladonia”

Sweden decided to recognize the unelected government of a bankrupt PLO terror state located inside Israel’s borders. But if Sweden is going to start recognizing illegal micro-nations located inside Israel, it’s only reasonable for Israel to return the favor. It’s time for Israel to recognize the Royal Republic of Ladonia.

While most of us know Lars Vilks for his Mohammed cartoons, he is also the founder of Ladonia. Unlike Sweden, Ladonia stands for such values as freedom of expression. He declared independence from Sweden in 1996, calling the square kilometer that surrounds the sculptures the Royal Republic of Ladonia, or just Ladonia. Because Sweden has not recognized Ladonia’s independence, nor has any other country for that matter, it is classified as a micronation.

While no one actually lives in Ladonia, it does have its own newspaper, holidays and government. And a lot of nobles. Its history has as much legitimacy as that of the Arab Muslim settlers in Israel calling themselves Palestinians and it’s only four years younger than they are. It also has elections, which is more than “Palestine” has. It’s time for Israel to extend official recognition to this brave young country and its leadership. It’s Time for Israel to Recognize the Royal Republic of Ladonia, Israeli FM grumbles politics is not IKEA after Sweden recognizes Palestine.

Fortsæt med at læse “Ny engelsk bog hylder Anders Lassen”

Foto: Jeg var forbi, hvad der må være Københavns mindste galleri i eftermiddag. Det er gået godt med plus 200 besøgere om dagen. Politiet bevogter udstillingen, så jeg vil tro, de har arkiveret Momodou Jallows racismeanklage lodret. Kan man overhovedet anmelde ‘racister’ i andre lande?

Gallerist Henrik Rönnquist skriver en vred, foraget klumme på SVT, og man skal vel være glad for, at han ovethovedet får den optaget.. I aften er han på SVT Debatt, der plejer at være et forvirret foretagende med alt for mange deltagere. Man husker måske Mikael Jalving som en hund i et spil kegler blandt en samling anarkofeministiske HBTQ -XYZØÅ kvinder, bøsser og operasangere af alle køn.

Something is rotten in the state of Denmark, sa Marcellus i Shakespeares Hamlet. Men för den som har följt händelserna kring gatukonstnären Dan Park och mig som hans gallerist, är det uppenbart att det ruttna landet är Sverige – och inte Danmark.

Att svenskt rättsväsende har sjunkit ner till DDR-nivå är hemskt, men lika otäckt är det att landets journalister ger fullständigt fan i vad som hänt mig och Dan Park. Medierna missar aldrig ett tillfälle att kritisera Kina som ständigt fängslar den regimkritiske konstnären Ai Weiwei – men har inte med ett enda ord stått upp för Dan Parks rätt att vara regimkritisk.

Till min stora glädje visade det sig att läget i Danmark är helt annorlunda. Knappt hade domarna mot mig och Dan Park fallit förrän danska journalister ringde och ville ha kommentarer. I princip alla de stora dagstidningarna har haft ledarkommentarer med skarp kritik mot det demokratiska förfallet i Sverige, och på dansk teve har man visat två dokumentärer om mig och Park. Debattens vågor har gått höga i flera diskussionsprogram om var gränserna för konsten bör gå. Bara i Sverige, landet som dömt mig och Dan Park för det märkliga ”brottet” hets mot folkgrupp, råder tystnad. Dödens tystnad. ”Ännu några steg mot en DDR-liknande diktatur”

Fortsæt med at læse “”Ännu några steg mot en DDR-liknande diktatur””

Fortsæt med at læse “Lyset d. 30.10.2014”