I fjor ga Norge opphold til 123 asylsøkere per 100.000 innbyggere. Det er mer enn tre ganger så mange som Danmark tok imot, skriver Aftenposten. På toppen troner Malta med 348 asylsøkere per 100.000 innbyggere, fulgt av Sverige med 161, og deretter Norge. Tall fra FNs høykommissær for flyktninger og fra Eurostat viser at det er stadig flere asylsøkere som kommer til Europa. I perioden 2008 til 2012 økte antallet fra 225.000 til 335.000. Fram til september i år var det kommet 270.000 asylsøkere til Europa. Norge er på asyltoppen I forhold til folketallet. Slik håndterer Europa asylstrømmen

Man ser en voldsom øgning af asyltrykket på Europa, der næsten udelukkende rammer Nordeuropa. Der er ikke rigtig nogen der adresserer, at tallet vil nå både 4-5 og 600.000, andet end at vi må gøre plads og rykke sammen. Afrikas befolkning fordobles inden 2050. Det er næppe for meget forlangt at politikerne tænker nogle få årtier ud i fremtiden og fortæller os, hvor deres grænse går. Det er i det mindste klar besked, når Ylva Johansson forleden siger, at Sverige ingen øvre grænse har.

Et forsøk på sukring av asylpillen
Af CHRISTIAN SKAUG

Det er for­så­vidt pris­ver­dig når Aften­pos­ten pub­li­se­rer offent­lig sta­ti­stikk som viser at Norge tar imot et svært høyt antall asyl­sø­kere pr. inn­byg­ger sam­men­lig­net med nes­ten alle andre euro­pe­iske land:

Norge inn­vil­ger mer enn tre gan­ger så mange asyl­søk­na­der som Dan­mark, folke­tal­let tatt i betrakt­ning. Bare Sve­rige og Malta sier ja til flere. I fjor ga vi opp­hold til 123 asyl­sø­kere pr. 100.000 inn­byg­gere. […] Fin­land hav­ner et godt stykke ned på lis­ten, med 34 inn­vil­gede asyl­søk­na­der. For Island er tal­let 3. [St]ore asyl­land som Tysk­land og Stor­bri­tan­nia gir få asyl i for­hold til sin folkemengde. I bun­nen av lis­ten fin­ner vi to land som sli­ter med høy arbeids­le­dig­het – Spa­nia og Portugal.

Sam­ti­dig er det umu­lig ikke å bite seg merke i at disse kjens­gjer­nin­gene, som rik­tig­nok ikke er så kjent fordi det så sjel­den skri­ves om dem, nær­mest litt mot­stre­bende pre­sen­te­res i artik­ke­len med et til­be­hør i form av noen kva­li­fi­se­rende utsagn som er egnet til å få lese­ren til å tenke at det egent­lig ikke er så mange men­nes­ker like­vel – selv om det skulle være tale om nes­ten et kvart fød­sels­kull pr. år. Pro­gno­sen for antall asyl­sø­kere i 2014 er 14.000 per­soner (ikke alle får opp­hold, men mange som ikke får blir likevel).

Norge er f.eks. en “mini­putt” sam­men­lig­net med Sve­rige. Altså ikke helt med blant de store gutta i EU som svens­kene ennå, men små­tas­ser blir jo voksne en dag, lik­som. Andre ville kan­skje finne mager trøst i å være nest sprøest.

Det vek­tigste utsag­net i ana­ly­sen eller bort­for­kla­rin­gen som viser at det høye tal­let egent­lig er lavt, har Nor­ges største avis inn­hen­tet hos under­di­rek­tør Tor-Magne Hov­land i Utlen­dings­di­rek­to­ra­tet (UDI). Hva er vel tryg­gere enn en offent­lig tje­neste­mann som er kom­pe­tent på temaet migrasjon?

Fortsæt med at læse “Asyltoppen”

Fortæller den marokkanske ateist, sækularist og forfatter Kacem El Ghazzali på sin Facebook. Omstændighederne omkring Hamed Abdel Samads forsvinden i Cairo er uklare. Islamkritiker Abdel-Samad soll leicht verletzt worden sein, Streit um Geld: Abdel-Samad wurde von Bekannten verschleppt.
Nyt mordforsøg på tysk islamkritiker

Forfatteren Zahid Khan, der bor i Darmstadt, har overlevet et nyt attentatforsøg mod sig, fortæller flere medier. Khan blev angrebet tidligt tirsdag morgen af to mænd uden for sit hus, hvor en af angriberne dolkede Khan. Det var ikke den første attentatforsøg på ham. I slutningen af ​​juli 2013 forsøgte tre muslimer at dræbe islamkritikeren. Dengang undslap Khan ved brug af sit skydevåben , som han altid bærer med sig for sin sikkerhed. Echo rapporter:

Natten til tirsdag blev Khan angrebet af en ukendt voldsmand uden for sit hus med en kniv. Han var lige trådt ud af sin bil og skulle til at åbne sin hoveddør, da en mand i arabisk kaftan stak ham med en kniv. Kun det faktum, at han bar beskyttelsesvest under jakken reddede ham fra alvorlige skader. Politiets eftersøgning var forgæves, angriberne undslap.

Forfatteren der bor i Rodgau forfatter har været hadet af fundamentalistiske muslimer på grund af skrifter som “Profeten Muhammeds Forbrydelser.” Overfor ECHO fortalte den muslimske aktivist Stefan Salim Nagi sidste år om salafistiske gruppers modplaner mod Khan. Samme Nagi er anklaget af anklagemyndigheden i Darmstadt for at være involveret i et attentatforsøg på Khan i slutningen af ​​juli i år. Dengang angreb to mænd forfatteren med en kniv og et baseballtræ. Khan skød en af ​​dem i benet i selvforsvar. De tre mistænkte er i politiets varetægt, herunder Nagi . Hans retssag er berammet ved Landgericht Darmstad. Neuer Mordanschlag auf Zahid Khan (Snaphanens oversættelse)

I marts 2013 blev et muslimsk attentat på Pro-NRW politikeren og juristen Markus Beisichts lige akkurat forhindret.

Anti-islam overgår islam i Vesten

Hvis Daniel Pipes har ret, hvad meningsmålinger i England, Frankrig og Tyskland tyder på, så må DN og Henrik Arnstad længere ud på landsbygden med deres luftige teorier, som de promoverer så flittigt: Hög tid att enas mot rasisterna. Ingen dansk avis ville antage så forvrøvlet en kronik. Det der er mainstream i Sverige, er AFA og Modkraft i resten af Europa:

Efterhånden som ikke-muslimer begynder at forstå den islamistiske udfordring, vokser de anti-islamiske følelser i Vesten, formentlig i et hurtigere tempo end islamisk praktisering. Når anti-islam begynder at overgå islam, (har jeg konkluderet), vil holdningerne blive “endnu mere fjendtlig(e) over for islamismen med tiden. På den måde sørger den islamistiske aggression for, at anti-islamismen i Vesten vinder kapløbet med islamismen.”

Er det en korrekt forudsigelse? For at holde øje med udviklingen, dokumenterer denne weblog-indgang udviklingen i den vestlige, offentlige opinion inden for en række emner forbundet med islam, herunder demokrati, immigration, jihad, shari’a og kvinder. Først to meningsmålinger……Daniel Pipes

Notan för asylboende stiger med en miljard. man kan se et længere indslag i Rapport fra igår. En ven skriver: “Jag börjar tycka att det ska bli roligt att se HUR kraschen kommer att se ut!”

Den svenske riksdag er ved at kile sig ind imellem to faktorer, der vil ende med at kvase den: fra den ene side realiteterne, manglen på plads og til slut penge og fra den anden side befolkningen tålmodighed og goodwill. Ingen der er i politik, kan ikke være klar over dette. Alligevel er der næsten ingen, der sætter sig op imod deres partier på området, hvilket blot viser, at svensk demokrati er dysfunktionelt. Sverige skal styre mod en klippe, der kan ikke blive tale om at navigere udenom inden. Der er forfængelighed og prestige på spil, som er vigtigere end landet og fornuften.

Det værste er, at følgende scenarie ikke bare er tænkeligt, men allerede næppe kan undgås: Engang inden 2050 forsvinder velfærdsstaten. Mellem 2050 og år 2100 forsvinder svensk demokrati. Man kan ikke have demokrati i et land med 200 nationaliteter, hvoraf oprindelige svenskere i år 2100 bare udgør ca. 30 % af befolkningen, og hvor islam indgår i ækvivationen. Svenskere vil da være lige så ildesete som serberne i det gamle Jugoslavien eller alawiter i Syrien i dag. Oprøret imod dem vil til den tid markere slutningen på nationen Sveriges eksistens.

Om det “blir roligt att se HUR kraschen kommer att se ut!”? Ikke om hundrede år, men når Riksdagen rammer virkelighedens mur inde længe, jo det vil have sin underholdningsværdi når de opdager, de ikke kan gå på vandet. De vil reagere som kommunisterne gjorde, da Sovjet brasede sammen eller som Göran Lambertz gjorde i TV i går, da han ville trodse virkeligheden og prof. Leif GW Persson: “Ingen lægger mærke det her, og hvis de gør, fatter de ikke rækkevidden.” Jeg tror nu nok, Sverige har en anden justitiekansler om et år. Svensk multikultur og bortglömda minnen er i samme kategori af virkelighed.

Der er indtil 1 november 2013 indkommet 43407 asylansøgninger, de 12.200 fra syrere. Der er bevilliget 95.689 opholdtilladelser hidtil i 2013.

Fordomme eller bagdomme?

Hvad ved forældre i Odense om Malmø, som de ikke tør sende deres børn over til? Nogle overskrifter formentlig, men nok til at de ikke skal ud i eksperimenter med deres børn. Det er dog både for meget og for lidt med de forældre.

De ved ikke, at næsten halvdelen af byen er indvandret, de tror der er noget der hedder Malmø, og noget der hedder Rosengård. Rosengård er i hele byen, hvad man f.eks. kan se på et kort over bombesprænginger i Malmø. De ved ikke, at Malmø (300.000 pers.) har flere gaderøverier end Københavns Kommune (530.000 pers.). De ved ikke, at unge svenskere flytter fra Malmø i titusindvis, når de har afsluttet eksamen og skal stifte familie. Man må regne med, at deres dom over Malmø er en ‘bagdom.’

De ved ikke, at der i 2010 -2011 blev skuddræbt en person om ugen, indtil politiet fik en massiv forstærkning, og at drabene intet havde med ‘Lasermannen’ at gøre. De vil bare gerne være på den sikre side, og det kan man ikke fortænke dem i, med mindre man er journalist på Sydsvenskan.

Avisen tager til Odense for at snakke med 13-årige, det er sikrere end at snakke med deres forældre. Eleverna: Vuxnas rädsla för Malmö löjlig, og H.C.Andersen: En slem, slem by, og så er det tid til lidt gammeldags pædagogik. Ikke nogen virkelighed lidt kampagnejournalistik ikke kan ændre. Vi älskar Malmö.

Selv er jeg ikke specielt bange for Malmø, men jeg opsøger ikke frivilligt steder der deprimerer mig, og hvor jeg indånder en atmosfære af angst og undergang. Jeg har set lidt i nutiden og fremtiden, og det farver alt hvad jeg oplever der ovre. Det er meget subjektivt, jeg ved det. Alligevel siger jeg ikke, som jeg har set så mange gange: “Malmö är kört.” Jeg kan ikke spå, selvom det kan se sådan ud, men jeg er ikke i reklamebranchen som Sydsvenskan:

Genève: ‘Nuclear peace in our time.’

Well, I wondered in this place last week if David Cameron knew what he was doing in relation to the Iran nuclear negotiations in Geneva. And now the answer is clearly, ‘no’.

America and Europe’s overwhelming desire to declare a deal meant that there had to be a deal to declare. The P5+1 countries, with the ludicrous Catherine Ashton speaking for Europe, have indeed made a historic and terrible mistake. Douglas Murray: William Hague’s appeasement of Iran’s mullahs is a historic and terrible mistake

Spengler skriver i The Dead’s Envy for the Living blandt andet:

Many commentators, most eloquently Bret Stephens at the Wall Street Journal, draw a parallel between the appeasement of Hitler at Munich in 1938 and the appeasement of Iran at Geneva. There is another, more chilling parallel: Iran’s motive for proposing to annihilate the Jewish State is the same as Hitler’s, and the world’s indifference to the prospect of another Holocaust is no different today than it was in 1938. It is the dead’s envy for the living.

Iran has no common border with Israel. No Iranian soldier has killed an Israeli soldier in combat since the founding of the Jewish State. Yet hatred and fear of the Jews is a palpable presence in the minds of Iran’s rulers. Some days the mullahs make the Nazis look rational by comparison.

Israel thus faces a new Hitler and the threat of a new Holocaust. There is no way to portray the situation in a less alarming light. That is one parallel to 1938; another is the response of the world’s powers to the emergence of this monster.

 

Opdatering 22: Deutsch-Ägypter Hamed Abdel-Samad wieder aufgetaucht

Jeg holder øje med tyske medier. Dette er den senste video, som findes uploadet. Den er taget i Cairo, men antagelig sidste vinter. Det er en trailer for ART WAR fra berlinske Heldenfilm.. Kl 9 tirsdag på ZDF-nyheder: “Islamistische Entführer wären das Schlimmste”.

60 % mod moske i nabolaget

»Det lig­ner lidt isla­mo­fobi, når man kan side­stille en moské med en insti­tu­tion for stof­mis­bru­gere, ” siger Jør­gen Goul Ander­sen. Gør det virkelig det? Den sørgeligt aktuelle eks. muslim Hamed Abdel-Samad sagde i 2009:’Islam Is Like a Drug’, og han har til overflod prøvet stoffet:

Hver­ken mos­kéer eller stof­be­hand­lings­ste­der er attrak­tive naboer. Det frem­går af en måling, som ana­lysebu­reauet Wilke har lavet for Jyllands-Posten. 34 pct. siger, at de ville over­veje at flytte, hvis de boede tæt på en moské. Noget færre, nem­lig 26 pct., siger, at de ville over­veje at flytte, hvis de boede tæt på en insti­tu­tion for stof­mis­bru­gere. Lægger man de per­soner til, som har sva­ret, at de godt nok ville være mod­stan­dere af at have en moské eller et stof­be­hand­lings­sted i kvar­te­ret, men dog ville blive boende, viser tal­lene, at omkring 60 pct. er imod at have et stof­be­hand­lings­sted eller en moské i baghaven. Rundt 60 % mot moskeer og narkobehandlingshjem i nabolaget

55 % af franske unge kan stemme Front National

Nye opinionscifre chockerer i dag det franske etablissment. 42% af fanskmændene opgiver, at de kunne finde på at stemme Front National, hvis partiet stiller op i deres kommune næste år. 18 % vil bestemt gøre det mens 24 % siger ‘måske’. Hele 59 % af højrepartiet UMP’s vælgere kunne tænke sig at stemme Front National i stedet for, mens kun 14 % af socialisterne kunne finde på det. Mest overraskende er det måske at 26% af den yderste venstrefløj Jean-Luc Mélenchons tilhængere, kunne tænke sig at gøre det. Hele 55 % af den unge kunne finde på at stemme Front National og 58% opgiver, at de aldrig ville overveje det. Extrême droite, le péril jeune via Tobbe.

Hollandes popularitet har det ikke bedre end godt. Dalrymple skrev i går i President Normal the 1st of France om middelmådighedernes ambitioner:

It goes without saying that ‘normal’ men do not become President of the French Republic. It is true that Mr Hollande reached the Elysée only by accident, thanks to the public exposure of Mr Strauss-Kahn’s goatish disposition; but normal men do not devote their entire lives to politicking, as he had done. Unfortunately, his abnormality lay not in the sphere of ability, but in that of ambition: he is the most characteristic of modern types, the ambitious mediocrity. There is nothing wrong with being mediocre. Most of us are mediocre in most things. Allied with ambition and ruthlessness, however, it becomes a curse. You have only to look at the British political class to understand that.

Politisk hærværk mod Sarrazins hus

En venstrefløjsgruppe der kalder sig “GERD” vandaliserede søndag morgen facaden på Thilo Sarrazins (68, SPD) hus med lyserød maling. Familien sov på det tidspunkt. En patruljevogn der kører forbi med mellemrum opdagede hærværket kl 1.50. I en nedskrevet udtalelse sagde gerningmændene at grunden til angrebet er Sarrazins optræden i Leipzig-Schkeuditz i Sachsen denne weekend på et møde arrangeret af det høje-populistiske blad „Für die Zukunft der Familie”, hvor han talte om sit syn på familien. Medforfatteren til den russiske anti-homo lov , Jelena Misulina, skulle også deltage. Thilo Sarrazin har ikke sagt, at Tyskland behøver en sådan lov. Farbanschlag auf Sarrazins Haus! (Snaphanens oversættelse)

Angelika Kirchschlager, The accidental diva. Og hun hedder Angelika = angelicus/angelica = engel. Fødselsdag og nul flere fortrædeligheder i dag. Ich habe genug. Bingedrinking, go-go-danserinder og Andy’s Bar.

Fortsæt med at læse “»Schlummert ein, ihr matten Augen«”

UK ‘becoming colour-coded society’ because races don’t mix, says ex-equality chief: Trevor Phillips says Britain is in denial over growing levels of racial division. Weston er altid ude på kanten, men hans tal passer, hvad der sker i Sydafrika passer, vi ser det bare ikke af hensyn til sankt Mandela og vores illusioner. Skal man blogge det og vise det, eller lade være? Indtil videre er det ude, det er en dystopi, der demografisk set er to generationer borte, i Sverige nærmere. Vil de være flinke, når de kommer i flertal. Over-Sverige tror det. Jens Orback – När vi blir i minoritet.

Snabelsjursfobikerna

Det står en elefant i rummet. Men ingen pratar om den, trots att rummet är fyllt av folk, inklusive journalister och politiker och andra snacksaliga typer som normalt hetsar upp sig både fort och mycket över ganska lite. De enda som pratar om elefanten är snabelsjursfobikerna – låt oss kalla dem SD – men inte många vill lyssna på dem. […]

Elefanten definieras av följande: Under åren 1980–1989 beviljades runt 200 000 människor permanent uppehållstillstånd i ett land med en genomsnittlig arbetslöshet på cirka 2 procent. Under det senaste decenniet har mer än fyra gånger så många – cirka 830 000 – fått uppehållstillstånd. Och det i en ekonomi med ungefär fyra gånger så hög arbetslöshet.

Dessutom: relativt fler kommer från områden där ”kulturavståndet” (inklusive läs- och skrivförmåga) till en modern västerländsk arbetsmarknad är långt. Norges motsvarighet till SCB beräknar att dagens utomeuropeiska invandrare på grund av bland annat lågt arbetskraftsdeltagande genererar en ”livnettokostnad” på 5 miljoner kronor per individ. Giltigheten i denna beräkning? Svårt att säga från svensk horisont. Det är ju en elefantfråga: osynliggjord. Elefantsjukan Av: Erik Hörstadius

På den 2. side min. 28.39. det skulle kunne ses i udenfor Danmark. Jan Guillou og mutter Skrap, som i virkelighedens verden er meget sød og charmende, TV befordrer ikke den slags. Desuden medvirker radiovært Fatou Touray, Daniel Sandström (SvD) og Ylva Johansson (S), som ikke er spor charmerende. Hun mener iøvrigt ikke, der er nogen øvre grænse for hvor mange indvandrere Sverige kan modtage. Meget godt at få udtalt højt, så hun kan høre det igen om ti år. Der bliver ikke revet noget i stykker i vrede, som da Kjærsgaard mødte Lars Leijonborg for 11 år siden, men ellers er der såmænd ikke sket det store. Det demokratiske tempo er ikke for virkelystne folk. Det er dejligt at Jakob Rosenkrands i modsætning til Karsten Lorentzen (DF) i går, ikke forsøger at tale svensk. Tak, Jakob. Udsendelsen er You Tubet her.

Hamed Abdel-Samad frygtes kidnappet af salafister i Cairo

Politologen Hamed Abdel-Samad kritiserede islam og rejste med Henryk Broder rundt i Tyskland. Nu fortæller hans bror, at Abdel- Samad er forsvundet i Cairo. Rygtet går, at han er kidnappet af salafister. Den egyptiske nyhedsportal Youm 7.com meddelte mandag at Abdel- Samad  forsvandt søndag nær Al-Azhar Park i Cairo. Broderen Mahmoud Abdel- Samad fortalte han var ude på en særlig opgave, men at der ikke var livvagter med ham. En sort bil fulgte efter ham, da han forlod hotellet i Cairo’s centrum, indtil han nåede “Al-Azhar Parken.” Bilen ventede på ham, og da han forlod parken mistede man kontakten med ham.

I Egypten har der været dødstrusler mod ham siden han på et møde den 4 Juni 2013 i Kairo beskyldte Det Muslimske Broderskab for ‘islamisk fascisme “. Forfatteren har gentagne gange kritiseret den muslimske, politiske ideologi i sine skrifter. Deutscher Publizist in Ägypten verschwunden, Deutsch-ägyptischer Publizist Abdel-Samad entführt.  (Snaphanens oversættelse) (Se Hamed Abdel-Samad: »Min fatwa«, Fatwa mod Hamed Abdel-Samad: ‘Ønskes dræbt’)

Angola forbyder islam og river moskeer ned

While the constitution in Angola guarantees freedom of religion to all of its citizens, this right no longer seems to apply to the followers of the now banned religion of Islam. According to numerous newspapers in Angola, the African nation has banned the Islamic religion. It has become the first country in the world to take such a harsh stance against Muslims.

On November 24, Angola President José Eduardo dos Santos said that the country is working toward putting an end to Islamic influence in Angola once and for all. Again, there is no word of what or who has been influenced and why it needs to stop. The Governor of Luanda, Bento Bento, has said that “radical” Muslims are not welcome in the country and that the Angolan government will not be legalizing mosques or other places of worship for Muslims. Islam Banned in Angola, Angola ‘Bans Islam’, Dismantles Mosques, According To News Reports.

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Bildcollage: Affe
Jag tillstår att jag är urless på Thomas Quick/Sture Bergwall, uttjatad av hans ständiga exponering i media i mer än 20 år. Motvilligt börjar jag läsa Dan Josefssons nya bok, “Mannen som slutade ljuga”(november 2013) Sedan är jag fast. Sveriges största rättsskandal och största vårdskandal någonsin rullas upp på 553 sidor, och det går inte att sluta läsa.

Han har erkänt 39 mord och dömts för åtta men inte begått ett enda. Ingen teknisk bevisning och inga vittnen har någonsin kunnat binda Sture Bergwall till något av de mord han har erkänt. Rättegångarna mot “seriemördaren” som kallade sig Thomas Quick har pågått i åratal fram till domarna mellan 1994 och 2001 och kostat skattebetalarna minst 200 miljoner kronor. Morden var rena påhitt av en desperat människa som ljög för att få droger, tillhörighet och uppmärksamhet. Han backades upp av ett gäng psykologer, läkare, poliser, åklagare och advokater som ljög lika mycket som han själv – eller mer. Kretsen kring den falske seriemördaren utgjorde en sekt. Allt de sa och gjorde styrdes av att de var troende. Vad värre är: när Sture Bergwall började tala sanning fortsätter sekten kring honom att ljuga. Och åtta mördare går fria.

Sex olika tingsrätter misskötte sitt jobb

Sture Bergwall föddes i Falun 1950 och är i dag 63 år gammal. Sommaren 1992 tog han sig namnet Thomas Quick (Quick var moderns flicknamn) och behöll det i tio år. Sex olika tingsrätter lät sig luras av den falske “seriemördaren” och sekten kring honom. I denna tvärtom-fars agerade alla, till och med försvarsadvokaten, senare jämställdhetsombudsmannen (JämO) Claes Borgström med alla medel för att få sin klient fälld. Hur kunde rättssamhället låta sig dras med i denna bedrövliga härva av lögner, påstådd skuld och brist på bevis?

Hela sanningen bakom den största och märkligaste rättsskandalen i svensk historia har varit okänd.Till nu, när journalisten Dan Josefsson med boken “Mannen som slutade ljuga”  fullföljer det djupgående grävarbete som kollegan Hannes Råstam påbörjade och arbetade med till sin död i januari 2012.

Största rättsskandalen hittills avslöjad

Det var Hannes Råstam som avslöjade bluffen. Våren 2008 söker han förutsättningslöst upp Sture Bergwall (som hade tagit tillbaka sitt riktiga namn 2002) på Säters rättspsykiatriska klinik i södra Dalarna. Det resulterar i tre tv-dokumentärer och en bok med titeln “Fallet Thomas Quick – att skapa en massmördare”. Boken kom ut i augusti förra året, sju månader efter Hannes Råstams död. Råstam vände på vartenda papper och kunde visa att morderkännandena var lögn. Sture Bergwall erkänner för Hannes Råstam att alltsammans var påhittat. Han har aldrig ens träffat mordoffren. Sveriges hittills största rättsskandal var avslöjad. Dokumentären där Bergwall tar tillbaka alla sina erkännanden blir Hannes Råstams sista stora arbete innan han avlider i cancer.

Sista frikännandet kom 4 november

Fyra månader efter att Råstams dokumentärer sänts i SVT lämnar advokat Thomas Olsson in den första resningsansökan för Sture Bergwall. Det är april 2009, och ansökan gäller mordet på den 24-årige israeliske turisten Yenon Levi i Rörshyttan 1988. I dag är Sture Bergwall frikänd från alla åtta mord som han har dömts för. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november. Hela processen av resningsansökningar och frikännande domar har tagit drygt fem år. Återstår gåtan hur han hamnade i rollen som Sveriges skickligaste lögnhals och falsk seriemördare. Det är vanligt att oskyldiga erkänner mord som de inte har begått, men åtta falska mord är ett svårslaget rekord. Hur kunde det ske?

“Det vore tragiskt om min klient inte fälls”

Dan Josefsson bestämmer sig för att ta reda på svaret. Han går vidare där döden avbröt Hannes Råstams arbete. I “Mannen som slutade ljuga” skriver Josefsson:

“När resningsprocessen var över och sammanlagt tio åklagare sagt sitt stod det klart vad gruppen kring Sture Bergwall hade gjort. De hade fått den ena tingsrätten efter den andra att fälla en drogberoende man som uppenbarligen knappt visste någonting om de mord han erkände. Alla hade dragit åt samma håll: åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, professorn och minnesforskaren Sven Å Christianson – ja till och med försvarsadvokaten Claes Borgström som under rättegångarna agerade extra åklagare och i sina slutpläderingar kunde säga saker som att “det vore tragiskt” om inte hans klient fälldes för mord.”

Wallraffade för att få fram sanningen

Oförtröttligt nystar Dan Josefsson upp varenda dold och sunkig tråd i härvan och blottlägger fakta på ett sätt som borde försätta hela Rättssverige, den församlade psykiatrin och samtliga läsare av boken i ett chocktillstånd. För att komma åt sanningen är han tvungen att själv vara en smula ohederlig. Enda sättet att avtäcka dolda samband och personkonstellationer är att wallraffa, det vill säga uppge sig ha ett annat syfte än det verkliga. Han söker upp personerna i kretsen kring Sture Bergwall. Han har tidigare skrivit två böcker om psykologi, nu säger han att han vill skriva den svenska objektrelationsteorins historia och en hyllning till den kvinna som senare ska visa sig vara spindeln i nätet i historien om “seriemördaren” Thomas Quick.

Sanningen är hårresande

Nästan alla sväljer betet. Det påhittade syftet visar sig vara ett “Sesam, öppna dig” som öppnar dörrar och får inblandade att tala. Inte alla dörrar, och inte alla inblandade. Men en efter en läggs berättelserna till varandra. En bild börjar klarna, och sanningen ska göra de inblandade fria, även om de inte har insett det än.

Sanningen är hårresande. Historien om den falske seriemördaren med det påhittade namnet Thomas Quick, hans behandling på Säters sjukhus, alla vallningar av en hårt neddrogad, storljugande Sture Bergwall på “brottsplatserna” och alla rättegångarna är spännande som en thriller – men betydligt mer skakande. För det här är på riktigt. När jag läser boken måste jag hålla mig hårt i en stabil möbel för att inte tappa den allra sista spillran av tilltro till att det finns åtminstone någon gnutta heder och ärlighet kvar i det svenska rättssamhället. Eller hos de människor som ska föreställa bära upp det.

En skogstjärn töms för tre miljoner kronor

Juli 1997. Sture Bergwall vallas i Örjeskogen i sydöstra Norge, nära svenska gränsen. Där påstår han att han har gömt resterna av nioåriga Therese Johannessen från Drammen som försvann 1988. Ingen kropp har hittats, och utan kropp blir det svårt att väcka åtal. I de fyra mordfall där Bergwall redan dömts hade kropparna hittats långt innan han erkände morden. Under häftiga ångestattacker vimsar Bergwall tungt drogad omkring i skogen med “experterna” som en svans efter sig och letar efter vad han kallar sina “gömslen”.

Ett år tidigare har han under kraftig ångest lett gruppen till en liten skogstjärn i Örjeskogen där han erinrat sig att han hade massakrerat flickans kropp till småbitar och sedan i flera vändor simmat ut till tjärnens mitt och släppt bitarna där. Norrmännen tömmer skogstjärnen på 35 000 kubikmeter vatten och silar bottensedimentet ned till dess minsta beståndsdelar. Det är den största brottsplatsundersökningen i Norges moderna historia, och kostnaden belöper sig till mer än tre miljoner. Inte ett spår av någon kropp hittas.

Fri tilldelning av psykofarmaka

Vallningsscenen är en absurd fars, och huvudrollsinnehavaren spelar skickligt sin roll av ångestriden seriemördare. Han leder sällskapet in i skogen och drabbas nu enligt polisens anteckningar av “kraftsam ångest”. Sjukhuspersonalen “träder till”. Det betyder att Sture Bergwall får fler lugnande Xanortabletter. För resan gäller som annars fri tilldelning av massiva doser psykofarmaka. Bergwall behöver bara ge upp ett ångestvrål så får han fler piller.

Han springer omkring i terrängen men snubblar och faller med huvudet nere i ett stenröse. Han ligger som avsvimmad några minuter innan han vaknar upp och utbrister: “Nu är jag nära!” Men något “gömsle” hittar han inte. Det finns inga vittnen och ingen teknisk bevisning som binder honom till mordet. Han har inte kunnat lämna en enda korrekt uppgift om Therese Johannessen. Ändå döms han för mordet i maj 1998.

“Tydligt och klart att han aldrig varit där”

Några år tidigare flygs Sture Bergwall och hans vanliga svans av “experter” i chartrat plan till Gällivare och fraktas därifrån till sjön Appojaure för rekonstruktion av ett dubbelmord på holländska turister. Den 12 juli 1984 har paret Marinus och Janni Stegehuis, 39 respektive 34 år gamla, rest ett litet tält vid sjön och lagt sig att sova. Kvällen därpå hittas de knivmördade i tältet, han med 25 knivhugg, hon med 20. Sture Bergwall erkänner dubbelmordet 1994, men hans minnen är påfallande diffusa. Han tror sig till exempel veta att Appojaure är en liten tjärn. I verkligheten är sjön två kilometer lång och en kilometer bred.

Vid vallningen irrar han som vanligt omkring tungt drogpåverkad och har inte en siffra rätt. Han har inte en aning om hur paret Stegehuis såg ut, var tältet eller parets bil stod, hur många knivhuggen var eller hur och var de tagit. Alla gissningar är totalt fel. Kriminalinspektör Thure Nässén, som inte ingår i den vanliga gruppen kring Sture Bergwall, betraktar spektaklet och säger sedan i en intervju:

“Han var helt vilse. Det var tydligt och klart att han aldrig varit där tidigare. Jag påpekade det också, men det gav inget gehör i utredningen.”

Men åklagaren Christer van der Kwast vet på råd. Han ger den av utredningen anlitade “minnesexperten” Sven Å Christanson med företaget Memokonsult AB i uppdrag att återskapa brottsplatsen exakt som den såg ut 1984. Då ska väl Sture Bergwall kunna minnas. Bergwall tar tacksamt emot hjälpen och döms av Gällivare tingsrätt den 25 januari 1996.

Som jakten på den heliga Graal

När jag läser om vallningarna på brottsplatserna framstår de som något slags rituella vandringar för troende pilgrimer, där Sture Bergwall hårt neddrogad irrar omkring och letar efter kroppsdelar som han påstår sig ha gömt men aldrig hittar. Svansen av “experter” följer honom andäktigt i väntan på att han ska försjunka i “regression” och erinra sig makabra morddetaljer. Det är sökandet efter den heliga Graal,  en tålmodig väntan på att heliga offerplatser ska uppenbara sig bland tallar och granar.

Sture Bergwall minns fel, eller också minns han inte alls. Men det gör honom inte mindre trovärdig i sektens ögon. Hur fel han än har om allting har han liksom ändå alltid rätt. Med ångesten som förevändning blir fel rätt, och rätt blir fel. Allting är gränslöst, allting flyter. Läkarna och psykoterapeuterna på Säter hävdar att morden är ett slags omedvetna, symboliska iscensättningar (“återgestaltningar”) av fasansfulla övergrepp som både de och Bergwall själv anser att han har utsatts för som barn men trängt bort minnena av. Genom att mörda berättar han sitt eget livs bortträngda historia, tror de.

En sekt med starka bindningar

Den inre kärna i kretsen kring Sture Bergwall som Dan Josefsson kartlägger tonar fram som en sekt; klinikchefen Göran Källberg (död 2011), Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle, läkaren Kjell Persson (senare Långbergs), läkaren Göran Fransson, polisen Seppo Penttinen, psykologiprofessorn och minnesforskaren Sven Å Christianson, försvarsadvokaten Claes Borgström och åklagaren Christer van der Kwast. Någonting binder dem samman, men vad? Gruppen har sektens alla kännetecken: ofriheten, de starka bindningarna som blir alltmer tvingande och osunda, ett symbiotiskt och tvångsmässigt samspel där alla inblandade inklusive Sture Bergwall ytligt sett gör vinster. Krav på total lojalitet inåt och sammanhållning utåt. Inga ifrågasättanden är tillåtna.

Den okända kvinnan i sektens centrum

Spåren leder till Vasastan i Stockholm. Den gemensamma nämnaren visar sig vara en kvinna som tillbringat större delen av sitt liv, från 1946 till sin död vid nära 91 års ålder 2005, i ett mottagningsrum på Karlbergsvägen 86 B, senare Norrtullsgatan 29. Kvinnan i sektens centrum är en psykoanalytiker vid namn Margit Norell, född Quensel (1914-2005). En doldis som knappt har publicerat någonting men ändå i decennier varit ett slags guru för den svenska psykoanalysen. Hon är okänd så till den grad att det bara finns en enda arkivbild på henne, och den är från 1943.

Det är Margit Norell som är spindeln i nätet och demonregissören bakom “seriemördaren” Thomas Quick. Hon har skapat honom utifrån en hemkokt och gravt ovetenskaplig egen variant av objektrelationsteorin som skulle få teorins upphovsmän och -kvinnor att rotera i sina gravar om de visste. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet och alltså inte vet om dem.

Margit Norells eget Chestnut Lodge – i Säter

Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, bland annat Elisabeth Loftus, Deborah Davis och William C. Follette. De har pekat på riskerna med terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen, framför allt stora risker för att de kan skapa falska minnen. Margit Norell skapar sin seriemördare utifrån djupt liggande egna behov. Dels har hon själv haft en svår och ensam barndom med frånvarande föräldrar, dels hoppas hon att hennes teser och skapelsen Thomas Quick ska ge henne det internationella erkännande som hon har traktat efter i hela sitt liv. Kanske kan hon rentav bräcka Sigmund Freuds kända fall “Vargmannen”.

Hon är 77 år gammal när hon kommer in i Sture Bergwalls liv. En åldrande drottning som möter sitt livsprojekt sent i livet och kämpar mot tiden. Många vittnar om att hon blir fullkomligt besatt av Thomas Quick, hon talar ständigt om honom. Hennes stora idol är den tysk-amerikanska psykoanalytikern Frieda Fromm-Reichmann (1889-1957). Margit Norell vill bli en Frieda Fromm-Reichmann, fast i Sverige. Efter Fromm-Reichmanns förebild vill hon skapa en svensk motsvarighet till Chestnut Lodge i Rockville, Maryland, en omtalad klinik för psykotiska patienter. Säters rättspsykiatriska klinik ska komma att bli Margit Norells eget Chestnut Lodge, en verkstad för psykologiska experiment på levande människor.

En karismatisk kvinna med järnvilja

Dan Josefsson har intervjuat nio psykoterapeuter som stod Margit Norell nära i många år. De yttre ramarna var minst sagt incestuösa: antingen gick de i psykoterapi eller handledning hos henne eller både/och. Livet igenom samlar hon lärjungar omkring sig och knyter dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. Alla beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält, få dem att känna sig utvalda och göra dem beroende av henne. De ser henne som sin mor. Margit har svar på allt. Till henne ringer man till och med för att få råd om vilken diskmaskin man ska köpa.

Hon är en utpräglat grandios personlighet med ett enormt behov av att bli dyrkad, tillbedd och aldrig motsagd. Något utrymme för avvikande åsikter eller ens diskussion finns inte. Hon vet redan allting och behöver inte andras kunskaper. Dottern Annie Norell Beach, 63, visar Dan Josefsson hur hennes mamma brukade slå med ett utsträckt pekfinger i luften när hon talade, som om hon slog fast sina teser allteftersom hon formulerade dem:

“Hon sa bara “så här och så här och så här är det”, och så slog hon med fingret.”

“Vi var vuxna yrkesmänniskor, men vi blev så små”

Alla i kretsen kring Margit Norell bekräftar bilden av en sekt. Några uttalanden av hennes före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern:

“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).

“Det var väldigt mycket en sekt. Hela verksamheten cirklade kring Margit och det fanns över huvud taget ingen annan ledande person än hon. Jag har erfarenhet av de kristna frikyrkornas sektbildningar i Småland och kan se likheter i isoleringen och galenskapen. Vi trodde också att vi var världsbäst på något vis.” (Jan Stensson).

“Det är intressant hur en grupp kan utvecklas. Jag tycker att jag mer och mer upptäckte att det blev en sekt. Det var det här att man skulle tycka på ett visst sätt. en ofrihet att uttrycka sig öppet. Och det dikterades av Margit.” (Margareta Hedén-Chami).

Margit Norell styr sjukhusbygget

Den 29 april 1991 inleds det drama som ska komma att pågå i mer än 20 år. Sture Bergwall, 41 år gammal, döms till rättspsykiatrisk vård för grovt rån och hamnar på kliniken i Säter. När han låses in är Ingvar Carlsson (s) statsminister i Sverige.  Nya radikala tankegångar hade två år tidigare manifesterat sig i en nybyggd regionvårdsenhet för rättspsykiatrin. Byggnaden är en kraftfull symbol för ett paradigmskifte.

Margit Norell har tillsammans med klinikchefen Göran Källberg – som var en av hennes lärjungar och från 1983 fick både handledning och terapi av henne – hållit sitt allsmäktiga pekfinger över utformningen, och Dalarnas läns landsting har inte knusslat med slantarna. Lokalerna vid sjön Ljustern i Säter är ljusa och luftiga. Allt andas exklusivitet med vackra parkettgolv och vitkalkade öppna spisar. Möblerna är designade av Bruno Mathsson, musikrummen har stereoanläggningar och tjocka heltäckningsmattor.

Alla människor är innerst inne goda

Enligt den optimistiska människosyn som ligger till grund för paradigmskiftet är psykopater och mördare innerst inne goda människor som kan botas med psykoterapi – idealiserande tankegångar som några decennier senare ska dyka upp i globaliserad form som den så kallade “värdegrunden” om alla människors lika värde. En av försökskaninerna under Margit Norells handledning är Lars-Inge Svartenbrant  som betecknat sig själv som “obotlig psykopat” och när han skrevs ut tackade för vården genom att omedelbart råna Handelsbanken och uttala sig i Expressen: “JAG BLUFFADE ALLA PÅ SÄTER.”

Läkaren Göran Fransson anställdes inför starten av den nya enheten 1989 och kallar den “en entusiastisk, humanitär satsning på att se människan bakom brottet. Vi hade en tro på att vi kunde förändra även de oförändringsbara. Känslan var att vi var pionjärer.”

Fortfarande nästan nio år efter Margit Norells död svävar hennes ande över rättspsykiatriska kliniken. Klinikens värdegrund lyder:

“Se människan bakom brottet, äga kompetens och ha förmågan att möta patienten i alla situationer. Att i omvårdnadsarbetet använda sig själv som ett verktyg för att skapa en vårdrelation där patienten ges möjlighet till bearbetning och tillväxt.”

Uppbrott från den gamla repressiva psykiatrin

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Sekten kring Thomas Quick”

Illustration til leder i Nerikes Allehanda.Det bliver beskidt. Der er først valg om ti måneder, men det svenske medieparti har helt mistet kontenancen og er allerede i overdrive. For et år siden tegnede en anden avis Jimmie Åkesson som kakkerlak ved siden af en skadedyrsudrenser. Sverige er nået til hvor Danmark befandt sig i 1999, hvis man skal slutte efter Geoffrey Cains bog om pæne menneskers avistegninger af Pia Kjærsgaard: Ondskabens ikon. Ja, 1999, Sverige har været en tidslomme takket være pressens renholdningsselskab. De kan holde læserne rene, men ikke sig selv. Det bliver interessant hvor dybt de vil lade sig synke. Svensk fremmedpolitik ændrer sig ikke om så at Sverigedemokraterne skulle få tyve procent af stemmerne. Om Ondskabens Ikon skrev Torben Hansen ved genudgivelsen i 2006:

En ideologisk klasse af personer, der tænker – eller rettere føler – multikulturelt har været vant til at sætte den offentlige debats dagsorden. Monopolet blev dog brudt til sidst af et fungerende folkestyre. Dette ord er som bekendt dansk oversættelse af det græske ord demokrati, og ideologernes bekymring er, at folket alt for let forføres af racister og svinehunde til at nære forkerte anskuelser. Derfor bør det holdes på sikker afstand af politiske beslutninger, og derfor bør kun de, der har det rette sindelag, påtage sig at definere samfundsproblemer. Ideologernes hovedpine er, at et betydeligt antal af deres medborgere er erfaringsbundne og derfor under bestemte forhold kan finde på at stemme efter interesse.

France is on the brink of civil war, warns Le Pen

Frank­rike er på ran­den av opp­rør og kon­kurs etter mange tiårs feil­slått innvandrings- og han­dels­po­li­tikk, sier Front Natio­nals leder Marine Le Pen i et sær­de­les fritta­lende inter­vju med The Times. Lan­det risi­ke­rer etter hen­nes opp­fat­ning å bli her­jet og plynd­ret i noe som lig­ner en borgerkrig.

Marine Le Pen, 45, said that it would only take a spark to tip Europe’s second eco­no­mic power into vir­tual civil war — and that the trig­ger could be the vio­lent anti-tax demon­stra­tions taking place in Bri­tanny over the past month.

Pre­si­dent Hol­lande er svak, des­ori­en­tert og i lomma på Brus­sel, mener Le Pen.

She said: “François Hol­lande is just a pro­vin­cial sub-prefect who is well suited to his place in the Euro­pean Union — the boss of a tech­nocrat govern­ment who takes his mar­ching orders from Brussels.

“The trouble is that France is going to be put to fire and the sword. I think we are in a time of revolt. The French have the feeling that François Hol­lande has no idea of where he is lead­ing them.

Selv er hun i alle fall sik­ker på hva hun er imot:

Fortsæt med at læse “Ondskabens Ikon”